Ur Fjärde Internationalen 1/1969
IV INTERNATIONALEN grundades 1938 av Trotskij och hans kamrater. Vid denna tidpunkt hade Tredje Internationalen, som en gång letts av Lenin och Trotskij, blivit ett redskap i den stalinistiska byråkratins tjänst. Två år senare lät Stalin mörda Trotskij. Efter ytterligare tre år lät han Tredje Internationalen upplösa sig själv. Till och med denna skugga av en kommunistisk international hade blivit ett hinder för de relationer som under andra världskriget växte fram mellan Sovjetunionen och dess imperialistiska allierade. Vägen jämnades för uppgörelsen i Jalta, där gränserna mellan imperialismens och byråkratins intressesfärer drogs upp.
De segrar som revolutionen kom att vinna i den tredje världen vanns mot Moskvas ansträngningar att bevara status quo genom att hålla kommunistpartierna tillbaka. I Europa avväpnades vid krigets slut det revolutionära proletariatet av imperialister och byråkrater i samverkan. Churchill kunde skriva: ”Stalin höll sig strikt och troget till vår oktoberöverenskommelse, och under alla de långa veckor då kommunisterna nedkämpades på Atens gator kom icke en enda förebråelse från Pravda eller Izvestija ... Jag underrättade honom (Mackenzie King) om att Stalin för mig hade förklarat sitt samtycke till att vi trängde in i Grekland och räddade Aten” (Churchill, The second world war, bd 6). Och de Gaulle uttryckte sin uppskattning av det franska kommunistpartiets ledare Thorez, som ”hjälper till att få ett slut på återstoden av den 'patriotiska milisen', vilken somliga bland hans anhängare envisas med att vidmakthålla” (de Gaulle, Le salut). Thorez belönades med att få sitta i regeringar som sände franska bombplan mot det revolutionära Vietnam.
I en värld som höll på att delas mellan imperialister och byråkrater blev IV Internationalen alla etablerade regimers förklarade fiende. Den fann inte heller något stöd hos en majoritet av hängivna kommunister, för vilka usurpatorerna i Moskva fortfarande framstod som oktoberrevolutionens arvtagare. Många av dess kamrater föll i imperialisternas händer, många i stalinisternas. Men dess organisation har icke brutits, och dess röst har icke tystats. I byråkraternas Östeuropa har dess traditioner förnyats av män som Modzelewski och Kuron. Män som Hugo Blanco har höjt dess upprorsfana i den tredje världen. Det är samma fana som den franska Jeunesse Communiste Révolutionnaire har höjt på Paris' barrikader. IV Internationalens budskap har nått fram till en ny generation – en generation som vänt sig bort från byråkratin och dess permanenta vapenstillestånd med klassfienden, en generation som uppfattat det sammanhang som råder mellan byråkratisering och klassfred och som söker dess revolutionära antites.