Ur Fjärde Internationalen 1/1969
Det finns program som åldras, och det finns program som aktualiseras. De teser för vars skull trotskisterna en gång blev kommunismens kättare ter sig i dag besynnerligt förtrogna. Den revolutionära arbetarrörelsen går med snabba steg ifatt ett förkättrat avantgarde.
För ett år sedan inträffade en vändpunkt i den trotskistiska rörelsens och den europeiska arbetarklassens historia. Det europeiska proletariatet återtog sin plats i världsrevolutionens front med IV Internationalens militanter i främsta ledet.
Vi återger här IV Internationalens två stora deklarationer under den franska majrevolutionen.[1]
Barrikadstriden i Paris den 10 maj 1968 har öppnat vägen för den socialistiska revolutionens segerrika frammarsch i Europa.
De västeuropeiska kapitalisterna trodde sig för alltid befriade från kommunismens spöke. Den europeiska arbetarrörelsen hade genom sina traditionella ledningars svek under många år försatts i politisk stagnation. En lång period av ”välstånd” hade fött talrika illusioner, främst den att neokapitalismen skulle ha lyckats övervinna systemets klassiska motsägelser som påpekats av Marx. Arbetarnas massorganisationer, och framför allt deras ledningar, var fullkomligt förstelnade av reformismen.
Flera socialdemokratiska partier medgav i sina nya program att de inte längre var arbetarpartier och avstod från att ersätta det kapitalistiska samhället med det socialistiska. Wilson- och Willy Brandt-typer, som kallats till makten när de första tecknen på ekonomiska svårigheter började framträda, praktiserade cyniskt en politik som var riktad mot arbetarnas intressen och som lojalt tillvaratog imperialisternas.
De stalinistiska masspartierna (Frankrikes, Italiens) vägleddes på det internationella planet av den fredliga samexistensens politik och på inrikesplanet av den fredliga parlamentarismens. De anslöt sig till socialdemokraternas reformism och kvävde vaksamt i sin organisation och på sin vänsterflygel varje strömning eller gruppering som förordade någonting som liknade en klassaktion. Den obetydliga ”avstalinisering” som följt på Stalins död hade för dessa partiers ledare endast inneburit att de ytterligare accentuerat sin reformistiska politik, samtidigt som de, så långt de förmådde, vidmakthöll sina organisationers monolitism. Den proletära demokratin hade ingen plats i de organisationer som stod under deras kontroll.
Socialdemokratiska och kommunistiska ledare gjorde praktiskt taget ingenting för att hjälpa kolonialfolken att befria sig från imperialismen – om de inte själva satt i regeringar som organiserade kampen mot befrielserörelserna.
Men varken den ekonomiska ”framgångens” år eller den måttliga höjningen av de västeuropeiska arbetarnas levnadsstandard hade i något avseende förändrat det kapitalistiska systemets natur. Breda skikt av den arbetande befolkningen, framför allt ungdomar, förfogade i detta välstånd endast över knappa existensmedel. Höjd levnadsstandard, bättre utbildning, höjd kulturell nivå medförde blott ökat hat mot ett system vars absurda och omänskliga karaktär antog nya aspekter allteftersom det blev klart att teknikens framsteg hade gjort överflödet och varje mänsklig förmågas uppblomning till en reell möjlighet.
De imperialistiska makterna hade tvingats ge de flesta kolonier formell självständighet men fullföljde utsugningen i nykolonialismens form. Den kubanska revolutionens exempel, det mod med vilket USA:s svarta ungdom kastar sig i befrielsestriden, den heroism med vilken det vietnamesiska folket oemotståndligt fullföljer sin revolution mot världens mäktigaste aggressionsstyrkor har inspirerat ett nytt, ungt avantgarde. Detta unga avantgarde har ryckt solidaritetens fana ur händerna på de traditionella opportunistiska organisationerna, den fana som betyder solidaritet i handling med de koloniserade folkens revolution.
Vid första tecken på den kapitalistiska ekonomins avmattning, ökning av den teknologiskt betingade arbetslösheten och ökande arbetslöshet bland ungdomen, har motsättningarna i den artificiella jämviktens samhälle trätt i öppen dag. Neokapitalismen drömde om en obegränsad framtid. De borgerliga politikerna, reformisterna och nyreformisterna lutade sig över gallupundersökningar för att ur dem härleda paroller med vars hjälp de kunde förskjuta några röstprocent vid allmänna val. Sociologer och andra officiella vetenskapsmän satte datamaskinerna i gång för att beskriva samhällets struktur år 1980, 1990 eller 2000. Men vad varken kapitalister, regeringar eller arbetarorganisationernas ledare hade förutsett inträffade. Revolten utbröt spontant bland studenterna, vilka i Paris och i hela Europa fick omedelbart stöd av läroverksungdomen och en viktig del av arbetarungdomen.
Det har i dessa sista dagar talats mycket om den gaullistiska regimens ”misstag”. Även om den under dessa majdagar hade visat litet mer ”skicklighet” så skulle explosionen dock ha inträffat förr eller senare.
Och vilken praktfull explosion! Denna ungdom, som under det sista årtiondet inte kunnat lära sig någon politisk stridbarhet av de äldre, har spontant återfunnit den proletära revolutionens äldsta lärdomar. Dess fana är den röda fanan; för att skaffa sig den har den slitit det blå och det vita ur bourgeoisins fana för att endast Jämna kvar den socialistiska revolutionens rött. Den har skapat kommittéer, valda av alla som deltar i striden, utan att härför först behöva studera dessa berömda ”sovjeter” som för ett halvsekel sedan från Ryssland spreds över världen. Den har, på ett helt naturligt sätt, stadfäst den bredaste proletära demokrati, gett ordet åt alla riktningar, tillbakavisat allt förtal med vilket man söker kväva revolutionära marxisters röst, dömt endast efter framlagda program och aktionsförslag, den har kraftfullt skingrat all den monolitismens unkenhet som är stalinismens arv.
Åt dem som förklenande talat om romantiska ”smågrupper”, om detta ”tiotal galningar” (för att citera en fransk undervisningsministers ord som kommer att förbli historiska), åt dessa har ungdomen visat att det finns ögonblick då avantgardets roll blir avgörande, och att barrikadernas tid icke är förbi utan kan komma igen.
Paris har rest sig med oemotståndlig kraft i samma stund då representanter för den amerikanska imperialismen och Demokratiska Republiken Vietnam började sina förhandlingar i denna stad. Regeringar vars begrepp snarare präglats av James Bond än av någon allvarlig historiesyn har i dessa händelser sett en komplott i syfte att hindra förhandlingarna. Paris och Frankrikes arbetande massor är inga ”neutrala” diplomater; de är för den vietnamesiska revolutionens seger och besvarar regimens provokationer och dess polisstyrkors aggression med kamp för FNL:s seger, den enda vägen till verklig fred i Vietnam.
Resningen i Paris har brutit de fördämningar som håller den socialistiska revolutionen i Europa tillbaka. Liksom för 120 år sedan har alla stora städer reagerat på barrikadstridens appell. I Berlin och Frankfurt, i Köpenhamn och London har studenter organiserat solidaritetsdemonstrationer. I Rom höjdes ropet: ”Låt oss skapa två, tre, flera Paris!” I Storbritannien, i Nederländerna, i Belgien har studenterna skärpt sin kamp mot det borgerliga universitetet, den borgerliga staten och det kapitalistiska samhället. De franska arbetarnas fabriksockupationer kommer att mana till efterföljd i många europeiska länder. Kampen mot de skändliga undantagslagarna i Västtyskland kommer att vidgas till arbetarnas direkta aktion.
Också i Östeuropas byråkratiskt deformerade och degenererade arbetarstater kommer Paris' barrikadstrider och ockupationer att finna sitt eko. De kommer att visa att alternativet till de konservativa, föraktade byråkratiska regimerna icke ligger i en ”liberalisering” i en successiv socialdemokratisering och i de uppstigande teknokratiska skiktens ”neutralism”, utan i ett återvändande till Lenins och Trotskijs idéer, till sovjetdemokratins program, till statens och ekonomins ledning genom demokratiskt centraliserade arbetarråd, i kämpande solidaritet med den internationella revolutionen som är på marsch.
Vi sänder våra glödande hälsningar till det nya revolutionära avantgarde som reser sig i arbetarstaterna och som trots ett allt hårdare förtryck höjer den revolutionära socialistiska demokratins fana. Vi hälsar de ånyo fängslade kamraterna Kuron och Modzelewski, vi hälsar de sovjetiska kamrater som vänt sig till Europas progressiva och revolutionära opinion, vi försäkrar dem om hela vårt stöd och säger dem att deras sak överallt kommer att tas upp av Västeuropas nya revolutionära avantgarde som solidariserar sig med deras kamp.
Studentrevolten och fabriksockupationerna bildar början på den revolutionära processen i Frankrike. Men man måste förstå att spelet ännu icke är vunnet, att man med talrika manövrer kommer att söka beröva massorna deras seger, att avsevärda styrkor förblivit disponibla för bourgeoisins försök att ännu en gång avstyra den revolutionära energins definitiva seger över den borgerliga staten och kapitalet.
Hittills är det endast gaullisternas ”starka stat” som tillfogats ett förkrossande nederlag, från vilket den säkert icke kommer att kunna resa sig. Nu uppstår frågan: vad kommer i dess ställe? Den franska bourgeoisin, en av de mest durkdrivna i världen, har för ett ögonblick förlorat fattningen inför studentrörelsen, vars bredd och revolutionära potential den inte hade fattat, och den finner sig nu konfronterad med en masstrejk. För att avleda rörelsen kommer den att falla tillbaka på alla de klassiska manövrer som de lyckats så väl med 1936 och 1944-46.
Vad arbetarrörelsens vanliga krav beträffar (löneökningar, arbetstidsförkortning, vidgade fackliga rättigheter), så kan man vara säker på att bourgeoisins mest intelligenta skikt kommer att vara beredda att ge efter – och att ge mycket efter. Landsorganisationens och det franska kommunistpartiets brottsliga hållning består just däri att även de försöker kanalisera rörelsen mot nya ”Matignon-avtal”, som företagarna kommer att samtycka till sedan de tillräckligt förskräckts av den bottenvåg som sköljer över Frankrike.
På det politiska planet har vi regeringen Pompidou, som bara är ett levande lik. Vare sig den störtas av Nationalförsamlingen, entledigas av de Gaulle, jagas bort av nya demonstrationer eller slås ut vid framflyttade val – dess dagar är räknade. Med den försvinner inom kort den ”starka stat” som framgick ur en militär statskupp den 13 maj 1958.
Men regeringsfrågans lösning avtecknar sig redan: en ny folkfrontregering som stödjer sig på Vänsterfederationen och på det franska kommunistpartiet, som stadfäster redan gjorda medgivanden och samordnar dem med några neo-kapitalistiska reformer i syfte att dämpa arbetarmassornas och studenternas missnöje. En sådan regerings objektiva funktion vore – oberoende av avsikterna hos den ena eller andra av dess fraktioner – att splittra det arbetande folkets block som i dag reser sig mot regimen, att lugna ned småbourgeoisin och arbetarklassens mest konservativa skikt, kort sagt att säkra den revolutionära vågens tillbakaflytande och bryta massornas nyförvärvade självförtroende, för att sedan släppa löst förtrycket mot det isolerade avantgardet.
Under sådana förhållanden skulle rörelsens élan åter kunna brytas som 1936 och 1944-46 och det revolutionära uppsvinget följas av en period av förvirring och tillbakagång. Denna gång skulle detta nästan med säkerhet leda till ett diktaturhot av en brutalitet lika våldsam som den rädsla som nu skakar borgarklassen.
Men i motsats till 1936 och 1944-46 finns i dag en ny faktor i det revolutionära uppsvinget: i Paris och i talrika landsortsstäder finns ett beslutsamt antikapitalistiskt, talrikt, ungt avantgarde, som icke utan vidare kan tas om hand av socialdemokratins och kommunistpartiets traditionella apparater. Inom detta avantgarde är kärnan av revolutionära marxister och deras inflytande i snabb tillväxt.
Under dessa förhållanden finns det den här gången reella chanser att det revolutionära uppsvinget inte kommer att brytas. Dessa chanser beror väsentligen av två faktorer. För det första måste man under rörelsens första, uppgående fas, medan regimen ännu är paralyserad, ta panter som fungerar som tidsinställda bomber inom det i upplösning stadda systemet, omöjliga att desarmera ens vid utrymning av fabrikerna, återgång till arbetet, den gaullistiska regeringens fall eller nya val. Det gäller i korthet att inom företagen och bostadskvarteren skapa element av en maktdualism i form av kommittéer som tillväller sig rättigheter vilka de i kampens nuvarande fas de facto tillvunnit sig och vilka regimen inte snabbt kan frånta dem utan att provocera en kraftmätning, som skulle utmynna i ett förnyat revolutionärt uppsving.
Dessa rättigheter bör på det politiska planet vara följande: kontroll av radio- och TV-informationen objektivitet, till gång för de revolutionära organisationerna till den officiella och borgerliga pressens stora tryckerier, kontroll av telekommunikationssystemet, av post-, telefon- och telegrafcentraler samt radioförbindelser, kontroll av undervisningssystemets mellanstadium samt den tekniska och universitetsutbildningen genom de studerande själva, bildande av folkarmé-celler, bestående av beväpnade studenter och arbetare, med uppgift att försvara de av massan ockuperade lokalerna mot varje slag av polisvåld. Ett av de viktigaste mål som bör nås på det politiska planet är avlägsnandet och upplösningen av de av folket hatade polisiära undertryckningsstyrkorna som CRS, mobilgendarmeriet, hemliga polisen osv.
På det ekonomiska planet bör dessa rättigheter vara följande: arbetarkontroll av produktionen, kommittéernas vetorätt mot varje fabriksnedläggning eller permittering av personal, insyn i räkenskaperna, upphävande av bankhemligheten, utformning av en ekonomisk och social utvecklingsplan för ett socialistiskt Frankrike i syfte att säkra den fulla sysselsättningen och en radikal omformning av konsumtionsmodellen på grundval av kollektivt besittningstagande av de tunga produktionsmedlen, som bör styras demokratiskt av producenterna själva.
I detta syfte bör kommittéerna så snabbt som möjligt sammansluta sig lokalt, regionalt och nationellt till en nationalkongress av fabrikskommittéer och folkliga aktionskommittéer från skolor och bostadskvarter, vilken bildar kärnan till framtidens franska socialistiska republik.
Denna kongress bör utfärda en appell till alla arbetare och alla folk i Europa och i världen att ansluta sig till den socialistiska revolutionen och att aktivt manifestera sin solidaritet med den franska socialistiska revolutionen som är på marsch. Varje försök av det internationella finanskapitalet att ekonomiskt kväva denna revolution, varje försök av NATO att krossa den militärt kan omintetgöras endast då den internationella solidariteten utvecklas till fullo och inriktas på upprättandet av Europas socialistiska förenta stater.
Det andra villkoret för att kunna omintetgöra bourgeoisins och de traditionella förborgerligade arbetarorganisationernas manövrer är att alla revolutionära marxistiska krafter snabbt samlas i ett mäktigt revolutionärt avantgardeparti på grundval av den revolutionära marxismens program. Den faktiska aktionsenhet som börjar framträda i kampen mellan olika revolutionära strömningar är ett löftesrikt steg i denna riktning. Men för en revolutions seger är tillfälliga överenskommelser om bråkdelar av ett program icke tillräckliga. Klarhet bör skapas beträffande alla centrala strategiska och taktiska frågor som den revolutionära rörelsen i dag ställs inför. Med aktionserfarenhetens hjälp kan och bör denna pågående klargöringsprocess leda till alla revolutionära militanters samling i ett förenat parti för den socialistiska franska revolutionen.
IV Internationalens Centralsekretariat vänder sig till avantgardets alla militanter, till alla studenter och arbetare i Frankrike och manar dem till maximal revolutionär djärvhet.
Glöm aldrig Saint-Justs ord: ”De revolutionärer som gör revolutioner bara till hälften gräver med säkerhet sin egen grav.” Låt er icke som 1936 och 1944-46 berövas frukten av er seger. Det finns ännu en betydande klyfta mellan det unga avantgardets revolutionära mognad och proletariatets medvetenhet. Men med en riktig politisk orientering och konstanta ansträngningar i aktion, organisation och agitation kan denna klyfta överbryggas och proletariatet i sin majoritet successivt överge det nyreformistiska kommunistpartiet, som det än så länge tvekande följer. Proletariatet kan i sin tur engagera sig i en revolutionär aktion. Ni har en unik chans att säkra socialismens genombrott i Västeuropa – låt den icke gå er ur händerna!
IV Internationalens Centralsekretariat påminner avantgardets alla militanter och arbetare i Europa och i världen om deras historiska ansvar. Den socialistiska revolutionens stormsignal ljuder i Frankrike. Låt oss handla så att dess eko må återljuda i alla länder!
Leve den socialistiska franska revolutionen!
Leve Europas socialistiska förenta stater!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!
IV Internationalens Centralsekretariat 20 maj 1968
[1] Detta är det första uttalandet. Det andra finns här: Första lärdomar av det revolutionära uppsvinget 1 maj 1968.