Originalets titel: "The Soviet Union Versus Socialism"
Publicerat: i Our Generation, våren/sommaren, 1986
Översättning: Staffan Jacobson
Anmärkningar: Jonas Holmgren
När världens två stora propagandasystem enas om en eller annan doktrin, krävs en viss intellektuell ansträngning för att komma ur dess fjättrar. En sådan doktrin, är att det samhälle som skapades av Lenin och Trotskij och som vidareutvecklades av Stalin och hans efterträdare skulle ha något samband med socialismen i någon meningsfull eller historiskt ackurat bemärkelse av begreppet. Finns ett sådant samband så är det i själva verket ett samband av motsägelser.
Det är uppenbart varför de båda stora propagandasystemen håller fast vid denna fantasi. Allt sedan sin uppkomst har Sovjetstaten försökt kontrollera sin befolknings vilja, liksom andra förtryckta folks, för att de skall kunna underställas de män som utnyttjade det folkliga elementet i Ryssland 1917 till att sätta sig i besittning av statsmakten. Ett viktigt ideologiskt vapen som använts för detta ändamål har varit statsledningens anspråk på att föra både sitt eget samhälle och världen mot socialismens ideal; en omöjlighet, vilket varje socialist - och med säkerhet varje seriös marxist - genast skulle ha begripit (många gjorde det också) och en lögn av monumentala proportioner vilket historien visat allt sedan bolsjevikregimens första dagar. Dessa tuktomästare hade tänkt sig att vinna stöd och legitimitet genom att utnyttja de socialistiska idealens aura och den aktning som med rätta förbinds med dem, till att dölja sin egen rituella praktik samtidigt som man utplånade varje spår av socialismen.
För världens andra stora propagandasystem är det ett kraftfullt ideologiskt vapen att förknippa Sovjetunionen och dess skyddslingar med socialismen, för att framtvinga konformitet och lydnad till de statskapitalistiska institutionerna, och för att nödvändigheten av att hyra ut sin arbetsförmåga till ägarna och ledningen för dessa institutioner närmast ska betraktas som en naturlag och det enda alternativet till den "socialistiska" fängelsehålan.
Således framställer det sovjetiska ledarskiktet sig själva som socialister för att försvara sin rätt att sitta vid makten, och ideologer i Väst använder samma förevändning för att avvärja hotet om ett friare och rättvisare samhälle. Denna unisona attack på socialismen i modern tid har mycket effektivt lyckats undergräva densamma.
Man kan notera ett annat knep som effektivt tagits i bruk av statskapitalismens ideologer i den existerande maktens och privilegiernas tjänst. Det rituella fördömandet av de s.k. "socialistiska" staterna är fullt av förvrängningar och ofta rena lögner. Ingenting är enklare än att fördöma den officiella fienden och förknippa denne med varjehanda brott; det finns här inget behov av att belasta sig med krav på bevis eller logik när man rättar in sig i det ledet. Kritikerna av Västs våldsamheter och grymheter försöker ofta rätta till bilden genom att peka på de kriminella grymheter och förtryck som finns och exponera de sagor som diktats upp i det västerländska våldets tjänst. Med förutsägbar regelbundenhet tolkas dessa åtgärder genast som försvar av ondskans imperium och dess underlydande. På så sätt upprätthålls den avgörande Rätten att Ljuga i Statens Tjänst, och kritiken av Statens våld och grymheter undergrävs.
Det kan också vara värt att notera vilken tjusning den leninistiska doktrinen haft på den moderna intelligentsian i perioder av konflikter och turbulens. Denna doktrin ger "de radikala intellektuella" rätten till statsmakten och till att påtvinga det hårda styre som "Den Röda Byråkratin", "den nya klassen" innebär med Bakunins ord för ett århundrade sedan. Liksom i den Bonapartistiska Staten, som Marx fördömde, blir de "Statens prästerskap" och "det civila samhällets parasitära utväxter"[1] som härskar med järnhand.
I perioder då statskapitalismens institutioner möter föga utmaningar, gör samma fundamentala ingripande det möjligt för "den nya klassen" att tjänstgöra som statsledning och ideologer, att "prygla folket med folkets käpp"[2] som Bakunin sade. Det är inte så konstigt att de intellektuella upplever övergången från "revolutionär kommunism" till att "hylla Väst" så enkel, upprepandes ett koncept som utvecklats från tragedi till fars under det gångna halvseklet. Egentligen är det enda som förändrats uppfattningen om var makten ligger. Lenins diktat "socialism är inget annat än ett statskapitalistiskt monopol i hela folkets tjänst"[3], vilka givetvis måste lita på sina ledares välvilja, uttrycker "socialismens" pervertering till Statens prästerskaps fromma, och låter oss förstå den snabba övergången mellan ståndpunkter som ytligt sett verkar diametralt motsatta men som i själva verket är tämligen näraliggande.
Den politiska och sociala diskursen är vag och oprecis och nivån sänks kontinuerligt av bidrag från ideologer av olika slag. Trots detta har dess termer behållit åtminstone en liten återstod av sin innebörd. Från början betydde socialismen arbetarnas befrielse från exploatering. Som den marxistiske teoretikern Anton Pannekoek konstaterade: "detta mål nås inte och kan inte uppnås genom att bourgeoisien byts ut mot en ny styrande och ledande klass", utan det "kan bara realiseras genom att arbetarna själva tar kontroll över produktionen."[4] Producenternas kontroll över produktionen är kärnan i socialismen, och medel för att uppnå detta mål har regelbundet tagits fram i perioder av revolutionär kamp, i strid mot bitter opposition från de traditionella härskande klasserna och de "intellektuella revolutionärerna" vägledda av leninismens vanliga principer och en västorienterad "management"-ism, tillämpad allt efter de skiftande omständigheterna. Men det väsentligaste elementet i socialismens ideal kvarstår: att förvandla produktionsmedlen till de fritt associerade producenternas egendom och därmed till en social egendom tillhörig människor som befriat sig från sina härskares exploatering, som ett avgörande steg mot en bredare sfär av mänsklig frihet.
Den leninistiska intelligentsian har en annan agenda. De passar in på Marx' beskrivning av 'konspiratörerna' som "lägger beslag på den revolutionära processens utveckling"[5] och förvränger den till att tjäna de egna anspråken på herravälde, "därav deras djupa förakt för mer teoretiska upplysningar angående arbetarnas klassintressen"[6], vilket inbegriper störtandet av Den Röda Byråkratin och skapandet av mekanismer för demokratisk kontroll över produktionen och det sociala livet. För leninisten måste massorna strängt disciplineras, medan socialisten däremot kämpar för att uppnå en social ordning där disciplin "kommer att bli överflödig" när de fritt associerade producenterna "arbetar för sin egen räkning" (Marx)[7]. Vidare begränsar den frihetliga socialismen sig inte till producenternas demokratiska kontroll över produktionen, utan söker avlägsna all sorts dominans och hierarki från det sociala och personliga livet; en kamp utan slut eftersom framsteg i strävan efter ett mer rättvist samhälle kommer att leda till ny insikt och förståelse av förtrycksformer som kan vara dolda i traditionell praktik och i traditionellt medvetande.
Den leninistiska fiendskapen mot de mest väsentliga dragen hos socialismen stod klar redan från början. I revolutionens Ryssland utvecklades sovjeter och fabrikskommittéer till instrument för kamp och befrielse, med många brister men med en rik potential. När Lenin och Trotskij tog makten tog de omedelbart itu med att förstöra den frigörande potentialen i dessa instrument, och etablerade Partiets styre, i praktiken dess Centralkommitté och dess Högsta Ledare - exakt så som Trotskij hade förutspått flera år tidigare, som Rosa Luxemburg och andra vänstermarxister då varnade för och som anarkisterna alltid har begripit. Inte bara massorna utan även Partiet måste bli föremål för "vaksam kontroll uppifrån"[8] menade Trotskij då han genomgick förvandlingen från revolutionär intellektuell till att ingå i Statens prästerskap. Innan de tog makten tillägnade sig det bolsjevistiska ledarskiktet mycket av retoriken från folk som deltog i den revolutionära kampen underifrån, men deras verkliga åtaganden var helt andra. Detta stod klart från början och blev kristallklart sedan de tillskansat sig statsmakten i oktober 1917.
En historiker som är välvilligt inställd till bolsjevikerna, E. H. Carr, skriver att "arbetarnas spontana benägenhet att organisera fabrikskommittéer och att ingripa i fabrikernas ledning, uppmuntrades oundvikligen av revolutionen, som fick arbetarna att tro att landets produktionsapparat nu tillhörde dem och kunde styras av dem efter deras eget tycke och till förmån för dem själva". (Min kursiv.)[9] För arbetarna var det så att, som en anarkistisk delegat sade, "Fabrikskommittéerna var framtidens förstadier ... de och inte Staten borde nu sköta förvaltningen"[10].
Men Statens prästerskap visste bättre, och satte genast igång med att förstöra fabrikskommittéerna och att reducera arbetarråden till organ för deras egen maktutövning. Den 3 november kungjorde Lenin i en "Förordning om Arbetarkontroll" att delegater valda för att utöva sådan kontroll skulle hållas "ansvariga inför Staten för upprätthållandet av den strängaste ordning och disciplin samt för egendomens skydd"[11]. När året gick mot sitt slut noterade Lenin att "vi gick från arbetarkontroll till skapandet av Högsta Rådet för Nationalhushållningen"[12], vilket skulle "ersätta, uppsluka eller tränga undan arbetarkontrollens apparat" (Carr)[13]. "Själva socialismens idé är förkroppsligad i begreppet arbetarkontroll"[14] klagade en mensjevikisk fackföreningsman; det bolsjevikiska ledarskapet uttryckte samma klagan i handling genom att helt förstöra själva socialismens idé.
Snart gav Lenin order om att ledarskiktet måste bemäkta sig "diktatorisk makt" över arbetarna, vilka måste acceptera "ett ovillkorligt underordnande under en enda vilja" och "i socialismens intresse" vara beredda att "ovillkorligen underordna sig viljeenheten hos arbetsprocessens ledare"[15]. När Lenin och Trotskij fortsatte militariseringen av arbetet omvandlades samhället till en arbetsarmé underkastad deras enda vilja, och Lenin förklarade att arbetarnas underordnande under "enskilt maktutövande" är "det system som mer än något annat möjliggör bästa utnyttjandet av de mänskliga resurserna"[16] - eller som Robert McNamara[17] uttryckte samma idé, "de viktiga beslutsfunktionerna ... måste finnas kvar högst upp ... det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från för mycket utan från för litet styrning"; "om inte förnuftet får styra kommer människans potential till korta", och styrning är inget annat än förnuftets regim, som låter oss vara fria. Samtidigt utplånades "särintressena" - exempelvis varje antydan till yttrande- och organisationsfrihet - "i socialismens intresse", som det fick heta när det begreppet omdefinierades för att passa behoven hos Lenin och Trotskij, vilka fortsatte att skapa den grundläggande protofascistiska struktur som Stalin sedan utvecklade till en av vår tids värsta fasor.[1*]
Oförmågan att förstå den leninistiska intelligentsians intensiva motvilja mot socialismen (med rötter hos Marx, utan tvivel) och därmed sammanhängande missförstånd av den leninistiska modellen, har haft ett förödande inflytande på kampen för ett anständigt samhälle och en värld som går att leva i - i Väst, och inte bara där. Det är nödvändigt att hitta ett sätt att rädda socialismen från deras fiender i världens båda maktcentra, från dem som alltid försöker göra sig till Statens prästerskap och till det sociala härskarskiktet genom att utplåna friheten i frihetens namn.
[1] K. Marx, Första utkastet till "Inbördeskriget i Frankrike" (1871), MEW 17, s. 539.
[2] M. Bakunin, Statism and Anarchy, 1873.
[3] V. I. Lenin, Den hotande katastrofen och hur den bör bekämpas, 1917.
[4] A. Pannekoek, Fem teser om arbetarklassens kamp mot kapitalismen, 1946.
[5] K. Marx, recension av A. Chenus bok De sammansvurna (1850), MEW 7, s. 273.
[6] Ibid.
[7] K. Marx, Kapitalet, band III, 1894.
[8] I. Deutscher, Den väpnade profeten, 1954.
[9] E. H. Carr, Ryska revolutionen 1917-1923, del 2, s. 82.
[10] M. Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen, s. 26.
[11] V. I. Lenin, Förslag till förordning om arbetarkontroll, VV, band VII, s. 369.
[12] E. H. Carr, Ryska revolutionen 1917-1923, del 2, s. 87.
[13] Ibid., s. 88. - i svenska upplagan har "machinery of workers' control" översatts till "grenar av produktionen och handeln" (!)
[14] M. Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen, s. 39.
[15] V. I. Lenin, Sovjetmaktens närmaste uppgifter, 1918.
[16] Ibid.
[17] USA's försvarsminister 1961-1968.
[1*] Om hur Lenin och Trotskij tidigt tillintetgjorde socialismen, se: Maurice Brinton, The Bolsheviks and Workers' Control, Montreal: Black Rose Books, 1978, och Peter Rachleff, Radical America, Nov. 1974, bland många andra verk.
Last updated on: 5.11.2010