Originalets titel: "Socialism or Barbarism"
Publicerat: I maj 1961 som ett gemensamt
programmatiskt uttalande av grupperna "Pouvoir Ouvrier"
(Frankrike), "Unitā Proletaria" (Italien), "Socialism Reaffirmed"
(Storbritannien) och "Pouvoir Ouvrier Belge" (Belgien). Omtryckt i Solidarity,
pamflett nr 11, maj 1969. Ffg på svenska 1972.
Översättning: A.F.I.S.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Första delen av denna skrift innehåller en kort analys av kapitalismen för 50 år sedan. Detta avsnitt är därför främst av historiskt värde. Ty, som de själva skriver gällande kapitalismen, "en del gamla problem har lösts, många nya har skapats. Misslyckandet med att upptäcka dessa förändringar är grunden till ofruktbarheten hos mycket av det som idag går under namnet 'marxistisk analys'."
Övriga delar handlar om socialismens innebörd, strategin för att komma dit, etc.
Den revolutionära rörelsens första regel måste vara att dess ingripanden siktar mot att utveckla arbetarnas initiativförmåga och självständighet - inte att ersätta dem.
1. Kapitalismen är fortfarande ett klassamhälle trots de stora förändringar den har genomgått under det här århundradet. Samma klasskamp dominerar det sociala livet. Arbetarklassen har samma alternativ: att finna sig i den alltmer ökande utsugningen, alienationen och slaveriet - eller att avskaffa utsugarna, förstöra deras sociala system och upprätta arbetarklassens makt. Bara då kan det bli möjligt att reorganisera samhället och ge människornas liv ett nytt och riktigt innehåll.
2. Produktionsförhållandena är alltid, i alla samhällen, basen för klasstrukturen. I alla världens länder är dessa förhållanden kapitalistiska på grund av att de baseras på löneslaveri. Löneslavarna, både som individer och socialgrupp, har ingen som helst kontroll över produktionsmedlen, produkterna eller ens sina egna liv. De är koncentrerade till företag av olika storlek, där de är underkastade kapitalets allenarådande vilja, personifierad i de byråkratiska förvaltningsapparaterna.
3. Samhället är huvudsakligen indelat i två klasser. Den ena kontrollerar produktionsmedlen (antingen formellt eller i realiteten, antingen individuellt eller kollektivt). Den förvaltar både produktion och samhälle i sitt eget intresse. Den bestämmer över den totala sociala produktens fördelning, och förstärker genom denna kontroll sitt grepp över statsapparaten.
Den andra klassen består av löntagare vars enda uppgift i livet är att sälja sin arbetskraft[1], och som, på grund av sin status som arbetare, utför order påtvingade uppifrån.
4. I ökande grad har varje del av produktivt liv blivit "proletariserat". Kapitalismen har invaderat varje sektor av ekonomin. Till och med på kontoren har den dominerande sociala formen baserats på industriell organisation. Inom industrin har det icke-produktiva antalet anställda ökat; dessa i sin tur har blivit proletariserade. Kontorsanställda och andra med "manschettyrken" inom industri och handel är därför lika mycket proletärer som fabriksarbetare. De är också löneslavar. De är också underordnade arbetets hänsynslösa uppdelning och utför bara order, noggrant utmätta och kontrollerade uppifrån. På grund av det ökande antalet jobb av det här slaget, är de också fråntagna varje utsikt till förbättring av sina villkor, trots de illusioner en del av dem kan ha kvar angående den status de en gång åtnjöt tillhör de alla proletariatet. Detta visas mycket tydligt av de organisations- och kampformer de har tvingats ta till för att försvara sina mest elementära intressen.
5. Kapitalismens utveckling har inte förändrat arbetarklassens status i det moderna samhället.
På produktionens område har den extraordinära utvecklingen av tekniskt kunnande och maskinernas ökande produktivitet resulterat i att kapitalet än mer förtrycker arbetaren. Den absurda naturen hos arbete under kapitalismen visar sig alltmer.
Kampen i produktionen dominerar hela arbetets organisation. Den påverkar till och med den tekniska utvecklingen. På grund av arbetarklassens motstånd mot arbetets byråkratiska organisation, måste kapitalisterna genom fabrikerna påtvinga arbetarklassen en ständigt ökande kontroll över dess aktiviteter, både individuellt och kollektivt. Detta tar formen av en ökande arbetsuppdelning, av tids- och rörelsestudier och en ständig ökning av takten.
6. Arbetsuppdelningen i den moderna industrin har nått en absurd nivå. Ändamålet är att omvandla den individuella arbetarens arbete till något som är lättare att mäta och därför kontrollera. Ändamålet ar också att påtvinga arbetarna de produktionsmetoder de ständigt gör uppror mot. Den levande arbetskraftens tempo är ständigt underordnad den maskinella.
Situationen är bara ytligt sett annorlunda i den automatiserade delen av industrin. Här skapar den ständiga nervspänningen, ensamheten och monotonin i de övervakande funktionerna samma förstörelse av arbetaren som mänsklig varelse. Samma sak händer på kontoren och i andra delar av ekonomin.
Kapitalistisk produktion kännetecknas av arbetarens totala alienation. Arbetaren har tilldelats rollen som exekutör av uppgifter, uppdelade i det oändliga. Han har fråntagits kontrollen över sina egna aktiviteter. Dessa har blivit stelt uppdragna, definierade och organiserade på kontoren. Han har blivit reducerad till ett instrument för dem som kontrollerar produktionen (för profit), ett bihang till maskinen.
7. Trots en långsam ökning av konsumtionsnivån, har arbetarens status som arbetare inte förändrats. Arbetarklassen är fortfarande exploaterad. Den är fortfarande bestulen på ungefär hälften av sitt arbete som går till de exploaterande klassernas parasitära konsumtion, till exploatörernas stat, och till investeringar över vilka arbetarna inte har någon som helst kontroll. Naturen och föremålen för dessa investeringar bestäms av klassamhällets natur, av den härskande klassens intressen. En del av investeringarna går till att förstärka och reproducera denna typ av social struktur.
8. Arbetarens öde i det politiska och sociala livet har heller inte ändrats. Arbetarna är fortfarande en underordnad klass. Hela det moderna samhällets inriktning (dess ekonomi, dess stat, dess bostäder, dess utbildning, dess konsumtionsvanor, de nyheter de ska få, till och med frågor om krig och fred) avgörs fortfarande av en självutnämnd minoritet. Den stora massan av befolkningen har inget som helst inflytande över denna minoritet, vare sig samhället är "demokratiskt" eller totalitärt.
9. De förändringar kapitalismen har genomgått under det senaste århundradet visar sig i första hand genom en ökad koncentration av kapital och förvaltande funktioner.
I länder med privatkapitalism har denna utveckling tagit välkända former (monopol, storföretag, truster, holdingbolag, skapandet av dotterföretag, karteller, överenskommelser och så vidare). Men det visar sig också, mindre påtagligt, i den nya roll som spelas av staten.
Staten har i dagens samhälle blivit en viktig ekonomisk faktor. Den moderna staten absorberar ungefär 25 % av den totala samhälleliga produkten, handhar (direkt eller indirekt) ungefär 50 %, äger en väsentlig del av kapitalet (ofta koncentrerat i nyckelsektorer, såsom gruvindustri och järnvägar) och slutligen fungerar den som en central för reglering av ekonomin som helhet, i kapitalistklassens intressen.[2]
10. Koncentrationen av kapital och den kapitalistiska statens ökade inflytande har medfört vissa förändringar av själva kapitalismen. En del gamla problem har lösts, många nya har skapats. Misslyckandet med att upptäcka dessa förändringar är grunden till ofruktbarheten hos mycket av det som idag går under namnet "marxistisk analys".
De härskande klasserna har lyckats att kontrollera den ekonomiska aktiviteten och förebygga eller mildra större kriser och depressioner. Detta är ett resultat både av ekonomins ändrade struktur och statens medvetna intervention för att stabilisera den ekonomiska aktiviteten och garantera dess expansion. Arbetslösheten har minskat enormt. Löneökningar kommer oftare och, speciellt, mer regelbundet än tidigare. Detta är resultatet både av arbetarklassens kamp och av en ny politik från arbetsköparnas sida, som syftar till att köpa disciplin i produktionen med högre löner. Löneökningarna följer nu ungefär produktionsökningen. Detta betyder att proportionerna av den samhälleliga produktionen som kommer arbetarklassen respektive arbetsköparna till dels är ungefär konstant.
En ökning av masskonsumtionen har blivit oumbärlig för att det moderna kapitalistiska samhället skall fungera utan gnissel. Den har faktiskt blivit en grundläggande del av det. Den gamla bilden av kapitalismen, karakteriserad av ekonomiska depressioner, stigande arbetslöshet, och stagnerad, om inte sänkt levnadsstandard, måste förändras. Verkligheten under den nuvarande kapitalismen är att både produktion och konsumtion ökar, avbrutet av mindre kriser. Denna ökning fås till priset av en ännu snabbare ökning av exploateringen och alieneringen av producenterna.
11. Kapitalets koncentration genom dessa olika mekanismer har resulterat i vissa förändringar av den sociala strukturen. Dessa hänger samman med den sociala sammansättningen av den härskande klassen, och de medel varmed individer kan vinna inträde i denna klass.
Allteftersom "rationaliseringen" och organiserandet uppifrån av alla mänskliga handlingar blir en alltmer dominerande faktor, sprider sig byråkratiseringen till alla delar av det sociala livet. Genom denna process har det blivit relativt liten vikt att ha en privat förmögenhet för att nå höga positioner inom stat och näringsliv.
12. Den traditionella härskande klassen (baserad på tung industri, manufaktur, rederier, banker etc.) har blivit tvungen att, i ökande grad, dela makt och förvaltningsfunktionerna (både inom ekonomin och samhället som helhet) med en växande byråkratisk klass. Denna klass har blivit en integrerad del av det moderna kapitalistsamhället, oumbärligt för att det skall kunna fungera effektivt, och speglar djupa och oundvikliga förändringar i den ekonomiska strukturen.
13. Byråkratin har en del av sina rötter i produktionen. Kapitalets koncentration och produktionens "rationalisering", har skapat ett behov av en byråkratisk apparat i fabrikerna. Denna apparats funktion är att styra arbetsprocessen och arbetskraften, samt att koordinera företagets relationer med resten av ekonomin.
Byråkratin har också sina rötter i det ökande antalet individer som är engagerade i mängden av statliga aktiviteter (nationaliserade industrier, näringspolitiska organ o.s.v.). Detta är resultatet av de stora förändringar som statens ekonomiska roll undergått.
Byråkratin har slutligen sina rötter i arbetarklassens egna politiska och fackliga organisationer. För att sätta tvångströja på arbetarna, och integrera dem mer och mer i den existerande sociala ordningen, behövs en speciell apparat. Denna apparat deltar i ökande grad i den dagliga förvaltningen av det kapitalistiska samhället, av vilket det har blivit en integrerad del.
Byråkratin är inte en homogen social grupp. Den har utvecklats i olika hög grad i olika länder. Dess ekonomiska bas är det slutliga steget i kapitalets koncentration, nämligen monopolkapitalets tendens att helt förena sig med staten. I länder med klassisk kapitalism är den förvaltande byråkratin inte baserad på någon fundamental ny produktionsordning eller nya mönster i cirkulationen av varor och tjänster. Den är baserad på förändringar i kapitalismens ekonomiska bas.
14. Byråkratins framväxt har grundligt förändrat den härskande klassens inre struktur. Nya element måste inkorporeras och privilegierna spridas till allt fler. Nya hierarkiska förhållanden har fötts.
Processen har varit mycket ojämn. Den gamla härskande klassens motstånd mot att upptaga dessa nya element varierar avsevärt från plats till plats. Den har varierat beroende på de olika ekonomiska problem kapitalismen har konfronterats med, beroende på arbetarklassens krav på mer radikala lösningar och beroende på den historiska insikt härskarna har uppnått.
15. Dessa modifikationer av kapitalismen har inte gjort något för att minska motsättningarna i systemet på produktionens och arbetets områden. Dessa motsättningar beror på arbetarens alienation.
Kapitalismen försöker med alla medel att förvandla arbetaren till en som enbart utför uppgifter bestämda av andra, en kugge i den industriella maskinen. Men om den lyckas med detta, kommer kapitalismen inte att fungera. Kapitalismen försöker ständigt att utesluta arbetarna från förvaltandet av deras egna aktiviteter - men måste samtidigt ständigt söka deras samarbete.
Denna motsättning dominerar alla kapitalistiska företag. Den är ramen inom vilken klasskampen ständigt pånyttföds, vilken lönenivån än är.
16. Alla försök av kapitalismen att lösa dessa motsättningar (genom rationaliseringar, Taylorsystem, arbetsstudier, utnyttjandet av industriella psykologer och sociologer, tal om mänskliga relationer o.s.v.) har ömkligen misslyckats. De har inte gjort något för att minska intensiteten i klasskampen som, överallt i världen, gäller arbetsförhållanden, arbetstempo och den ständiga kontrollen av alla mänskliga aktiviteter i produktionsprocessen.
17. I en annorlunda form finner man samma motsättningar inom varje form av kollektivt liv. Politiken t.ex. är utformad så att huvuddelen av befolkningen är utestängd från allt effektivt handhavande av sina egna angelägenheter. Resultatet är ointresserade och apatiska människor. Detta i sin tur gör det svårt för de kapitalistiska politiska institutionerna att fungera så att de tillfredsställer önskemålen från det kapitalistiska samhället själv. Ett minimum av äkta deltagande är nödvändigt för att inte dessa institutioner skall avslöjas i all sin ruttenhet.
18. Utvecklingen och byråkratiseringen av kapitalismen har inte minskat dess irrationalitet och fundamentala kaos. Både i fabriken och samhället som helhet är den byråkratiska kapitalismen en blandning av despoti och förvirring som åstadkommer ett fruktansvärt slöseri med människor och material.
De härskande klasserna utgör en minoritet i samhället. De är utestängda både från majoriteten av mänskligheten och från själva den sociala verkligheten. På grund av detta är de oförmögna att ens förvalta sitt eget system i sina egna intressen. De är en mindre förmögna att lösa de livsviktiga problem mänskligheten idag möter. På grund av detta, och trots avskaffandet av kriser av den klassiska typen, kan kapitalismen inte och kommer aldrig att kunna, undvika kriser av en annan sort: tillfällen när irrationaliteten i hela systemet exploderar på ett eller annat sätt, medförande periodiska sammanbrott av samhällets "normala" funktion.
19. De kapitalistiska institutionernas kriser går djupare än någonsin. Dag efter dag demonstrerar kapitalismen sin oförmåga att lösa problemet med relationerna mellan människorna i produktionsprocessen. Den demonstrerar också sin oförmåga att lösa de stora sociala problemen i det 20:e århundradet. Dess politiska institutioner är föraktade av folket i allmänhet, som mer och mer förlorar intresset för "traditionell" politik. Det är en allmän upplösning av alla dess värden: moraliska, politiska, sociala och kulturella. Den traditionella familjeuppfattningens begynnande upplösning och den alltmer byråkratiska, artificiella och absurda "utbildningen" i det moderna samhället har, i alla länder, provocerat fram en väldig ungdomsrevolt. Ungdomen av idag försöker leva sitt liv både utanför och mot det etablerade samhället. Detta innebär väldiga revolutionära möjligheter.
20. Det enda som de härskande klasserna kan erbjuda världen idag är den morot som kallas "ökad levnadsstandard". Allt de menar med detta är en ökad varukonsumtion. Men denna ökning utjämnas ständigt av de ökande "behov" som kapitalistsamhället skapar. Jakten efter status och rikedom är mycket mer intensiv i ett avancerat industrialiserat samhälle än i ett primitivt afrikanskt.
Den långsamma men regelbundna ökningen av levnadsstandarden som är ett "måste" för det kapitalistiska samhället motverkas av den ökande alienationen i arbetet. Den minskar inte millioner människors gryende missnöje med sina livsvillkor, inte heller minskar den de underliggande sociala spänningarna. Vi behöver bara se hur intensiv och konsekvent klasskampen är i de länder där arbetarklassens löner ligger högst för att få detta påstående bekräftat.
21. Situationen är i grunden likadan öster om järnridån. I dessa länder har byråkratin helt övertagit förvaltandet av ekonomin, och genom staten privatkapitalisternas roll. Denna byråkrati förvaltar produktionen och dess beslut är, genom dess totala kontroll av statsmaskinen och distributionen av den sociala produkten, helt suveräna.
Denna byråkrati växte antingen fram ur den proletära revolutionens degeneration (som i sovjet) eller genom inkorporeringen av vissa länder i Sovjets intressesfär (som i Östeuropa).
I vissa "underutvecklade" länder har byråkratin fyllt det politiska vakuum som skapats av den totala upplösningen av de etablerade sociala relationerna. I länder som Kina t.ex. uppnådde den sin dominerande position genom det "ledarskap" den gav de revolterande massorna. Byråkratins maktövertagande i dessa länder underlättas av frånvaron av, eller svagheten i, ett klassmedvetet proletariat som kan tillämpa sina egna lösningar på det moderna samhällets kriser.
22. I dessa länder har byråkratin ofta revolutionerat äganderättsförhållandena, antingen genom expropriation eller genom förhandlingar med de traditionella härskande klasserna. Ingenstans har den däremot ändrat produktionsförhållandena, motsättningen mellan härskare och behärskade i produktionsprocessen.
Dessa samhällen förblir klassamhällen. Klasskampen fortsätter även i dem. Denna kamps mål är inte bara att omfördela överskottet. Det är också att avgöra vilken klass som skall styra produktion och samhälle, arbetarklassen eller byråkratin.
23. Det ekonomiska livets centralisering och en hänsynslös diktatur, har tillåtit byråkratin i dessa länder att genomföra en extremt snabb kapitalackumulation, baserad på en intensiv exploatering av arbetarna. Byråkratin har därigenom fått möjligheter att industrialisera de länder den behärskar mycket snabbare än privatkapitalismen någonsin kunnat.
Men industrialisering är inte socialism. Varken "nationalisering" eller "planering" avskaffar klasser eller kampen dem emellan. Vare sig den är i privata händer eller är "nationaliserad" kommer produktionsmedlen aldrig att vara kollektiv egendom så länge som arbetarna inte de facto förfogar över dem, med andra ord, så länge som arbetarna inte direkt och totalt förvaltar produktionen och bestämmer dess mål och medel.
24. I dessa länder förvaltar byråkratin produktionen med absolut makt. Denna makt äger den både inom de individuella företagen (där organisationen, arbetsmetoderna och lönesättningen på intet sätt skiljer sig från ett vanligt kapitalistiskt företag) och inom produktionen som helhet. Majoriteten av befolkningen har ingen som helst kontroll över "planeringen". Den är medlet varigenom byråkratin styr produktionen i sitt eget intresse.
"Kommunist"-partiets politiska diktatur och dess absoluta kontroll över varje del av livet är de oundgängliga medel varigenom byråkratin försäkrar sig om sina privilegiers fortbestånd.
25. All historisk erfarenhet visar att inga reformer kan ändra arbetarens öde i ett kapitalistiskt samhälle eller lösa de kriser som möter detta. Programmet för gårdagens reformister har förverkligats i en rad länder. Utvecklingen har visat deras värdelöshet.
Den historiska erfarenheten visar också att ingen grupp eller organisation kan uppnå socialismen "på arbetarklassens vägnar" eller i dess ställe.
Socialismen kan endast byggas genom ett radikalt förstörande av den nuvarande sociala ordningen. Eftersom dagens samhälle mer och mer domineras av byråkratin betyder det att socialismen bara kan byggas genom förstörandet av alla byråkratier (inklusive dem som ger sig ut för att vara proletariatets ledare). Detta betyder att socialismen endast kan uppnås genom de arbetande massornas självständiga och självmedvetna aktioner. "ARBETARKLASSENS FRIGÖRELSE MÅSTE VARA DESS EGET VERK".
26. Socialismen betyder inte bara avskaffandet av kapitalismen. Den betyder också avskaffandet av alla dominerande och privilegierade grupper i samhället. Den kräver därför avskaffandet av alla grupper som säger sig förvalta produktionen och staten "på proletariatets vägnar".
27. Den socialistiska revolutionen måste proklamera och förverkliga expropriationen av kapitalisterna och motarbeta byråkratin i fabriken, i staten och i samhället som helhet. Den måste lägga förvaltandet av produktionen i händerna på de arbetande (arbetare, tjänstemän och tekniker) som fyller någon funktion inom sitt företag.
Organisationen för förvaltningen blir allmänna arbetarförsamlingar, verkstadsförsamlingar, avdelningsförsamlingar, fabriksförsamlingar och fabriksråd. De valda delegaterna skall när som helst kunna återkallas.
Produktionen planeras efter mänskliga behov. Alternativa planer dras upp. Elektronisk utrustning används i ännu högre grad än nu för att arbeta fram de likartade behoven inom olika delar av ekonomin. Detta är den rent tekniska sidan av planeringen. De olika planernas innebörd (i relation till sådana grundläggande mänskliga frågor som arbetstid, konsumtionsnivå etc.) presenteras sedan för folket.[3] Ett meningsfullt äkta val blir då möjligt. Detta är den politiska sidan av planeringen.
Alla inkomster som härrör från arbetarnas exploatering kommer att avskaffas. Det kommer att bli lika löner och pensioner för alla, tills det blir möjligt att helt avskaffa pengarna.
28. Staten är grunden för alla system för exploatering och förtryck. Den socialistiska revolutionen måste därför avskaffa staten som ett tvångsinstrument, avskilt av och beroende av huvuddelen av befolkningen.
Administrationen av produktionen och formerna för den sociala organisationen kommer att vara helt annorlunda än de nuvarande. De nya institutionerna kommer att förvaltas av dem som arbetar i dem. Armén och polismakten avskaffas. Det beväpnade folket försvarar självt revolutionen mot kontrarevolutionära attacker. Det stora hotet mot det nya samhället kommer inte bara från de gamla härskande klasserna. Det kommer också från byråkratiska tendenser inom arbetarklassen själv, speciellt från dem som förespråkar överlämnandet av den ekonomiska eller politiska makten till "specialiserade" minoriteter. Regeringsfunktionerna kommer att ligga i händerna på församlingar bestående av valda och ständigt återkallbara representanter för fabriksråden och andra delar av den arbetande befolkningen.
29. Den socialistiska revolutionen kommer att ge ett nytt innehåll åt det mänskliga livet. Avskaffandet av byråkratins kaos och slöseri, kombinerat med arbetarnas förändrade attityd till produktionsmaskineriet, över vilket de har verklig kontroll, kommer att tillåta samhället att utveckla produktion och konsumtion i oanad grad. Men denna utveckling får inte vara huvudmålet för den socialistiska revolutionen.
Redan från början måste revolutionen försöka förändra människan. Den måste lägga ner stora ansträngningar på att förändra arbetets natur (från ett beroende av maskinen, vilket är fallet idag, till ett tillstånd där skapande behov tillåts att blomma ut helt och fullt). Den måste skapa en allmän utbildning av ett helt nytt slag. Den måste avskaffa klyftorna mellan arbete och utbildning, mellan skola och verklighet. Den måste avskaffa skillnaden mellan stad och landsbygd och skapa integrerade mänskliga samhällen.
50. Dessa mål får inte förvisas till en obestämd "kommunistisk" framtid. Om de gör det kommer folk att känna att ingenting har förändrats på de områden som berör dem mest. Massornas aktivitet kommer att försvinna. För "effektivitetens" skull kommer "specialiserade" att gripa in och själva fatta besluten. Till en början kanske de gör det med de bästa revolutionära avsikter, men revolutionen kommer snart att degenerera.
Den socialistiska revolutionen kan bara bli segerrik (som en socialistisk revolution) om den från början kan visa mänskligheten en ny väg framåt och ett nytt livsmönster på alla områden av mänsklig aktivitet.
31. I länder med modern kapitalism visar klasskampen motsägande sidor. I produktionen visar klasskampen en aldrig tidigare skådad intensitet. Kampen gäller både rent ekonomiska intressen, och, i ökande grad, frågor som arbetsförhållanden och livet på arbetsplatsen. De "vilda" strejkerna ger oss ständigt nya exempel på denna tendens.
Men utanför fabrikerna manifesterar sig inte klasskampen som den brukade göra. Eller den manifesterar sig på ett förvrängt sätt, deformerad av de byråkratiska arbetarorganisationerna. Då och då mobiliserar dessa vissa delar av arbetarklassen och proklamerar "disciplinerade" byråkratiskt styrda strejker. Eller också finner kampen sitt uttryck i stöd åt de så kallade arbetarpartierna genom att stoppa en papperslapp i en låda med vissa års mellanrum. På det politiska området karaktäriseras den nuvarande situationen av den nästan totala frånvaron av proletärt deltagande. Detta fenomen (som omväxlande har kallats apati eller depolitisering) går mycket djupare än någon tidigare förändring i arbetarklassens politiska arbetsnivå.
32. I dagens samhälle verkar proletariatet inte att ha något eget mål. Det mobiliserar sig inte, utom i valtider, för att stödja de partier som påstår sig representera det. De aktiva medlemmarna i dessa partier är sällan arbetare.
Utifrån sett verkar proletariatet helt dominerat av fackföreningarnas och de politiska partiernas maskineri. Men denna dominans visar sig allt mer ihålig. Den döljer en nästan total frånvaro av arbetarklassens deltagande. Stödet är enbart passivt.
Orsakerna till denna situation är två intimt förknippade processer: den moderna kapitalismens utveckling och arbetarorganisationernas ökande byråkratisering.
33. Degenerationen av arbetarorganisationerna beror inte på "dåliga ledares förräderi". Problemet går mycket djupare. Den beror huvudsakligen på det kapitalistiska samhällets påtryckningar och inflytande på den proletära rörelsen.
Ursprungligen skapade för att störta det borgerliga samhället, har arbetarklassens politiska och fackliga organisationer övertagit mer och mer av målen, medlen, filosofin och organisationsmönstret hos just det samhälle de strävade att störta. Det har mellan dem utvecklats en ökad uppdelning mellan ledare och ledda, mellan ordergivare och ordertagare. Detta har kulminerat i uppkomsten av en arbetarklassbyråkrati som varken kan avlägsnas eller kontrolleras. Denna byråkrati arbetar bara för sina egna intressen.
34. De traditionella arbetarorganisationerna håller sig vid liv genom att påstå sig "leda" arbetarklassen. I verkligheten betraktar de arbetarklassen som en massa som ska manövreras i enlighet med förutbestämda idéer hos de olika partiapparaterna. De anser alla att målet för arbetarklassens frigörelse endast är att ge arbetarklassen en större del av det allmänna välståndet.
Reformisterna påstår att detta kan uppnås en bättre organisation av den traditionella kapitalismen. Stalinisterna och Trotskisterna påstår att vad som behövs är en formell förändring av äganderätten och en planering uppifrån.
Deras gemensamma filosofi är en ökning i produktion och konsumtion garanterad av en härskande elit av förvaltare på toppen av en ny hierarki, baserad på "duglighet", "erfarenhet", "hängivenhet för saken" etc. Dessa syften är i grunden desamma som hos den nuvarande kapitalismen.
35. Degenerationen beror inte på organisationers inneboende ondska (som en del "anarkister" påstår). Inte heller beror den på att reformister och stalinister har "en felaktig ideologi" eller utgör "ett dåligt ledarskap" (som vissa trotskister och leninister fortfarande påstår). Ännu mindre beror den på dåligt inflytande från vissa speciella individer (Gaitskell, Stalin o.s.v.). Vad den verkligen visar är, att även när den kämpar för att kullkasta det kapitalistiska systemet förblir arbetarklassen en fånge i detta system, och detta på ett mycket mer subtilt sätt än man vanligen menar. Den fortsätter att vara fånge på grund av att den fortsätter att uppfatta sin frigörelse som en uppgift vilken kan anförtros ledarna för vissa organisationer, till vilka de förtroendefullt kan delegera sin historiska roll.
36. Arbetarklassens byråkratiska organisationer, fackföreningar och partier, har för länge sedan misslyckats med att uttrycka arbetarklassens historiska intressen. Den reformistiska byråkratin siktar mot att säkra sig en plats i det kapitalistiska systemet sådant det är. Den "kommunistiska" byråkratin siktar mot att i sina olika länder införa regimer efter rysk (eller kinesisk eller kubansk eller jugoslavisk eller ...) modell, för att på så sätt själva bli den dominerande sociala gruppen. Under tiden försöker den att använda arbetarklassen i väst som brickor i Sovjets utrikespolitik.
37. Trots deras periodiska konflikter med den härskande klassen har både reformistiska och "kommunistiska" partier och fackföreningar som sitt huvudsakliga mål att integrera proletariatet i klassamhället. De är medlen med vilka kapitalistiska idéer , dess mentalitet och attityder smyger in i arbetarklassen. De försöker att kontrollera och kanalisera alla manifestationer av arbetarklassens revolt mot den nuvarande sociala ordningen. De försöker att begränsa de mer extrema yttringarna av systemet för att kunna upprätthålla exploateringen inom "tolerabla" gränser. De inger arbetarna föreställningen att de är rättvist representerade och att de "deltar" i förvaltandet av samhället. Till sist, och framför allt, förhandlar de regelbundet om löneförbättringar i utbyte mot ett ökat förtryck av arbetarna i själva produktionsprocessen.
38. "Arbetarklassens" politiska och fackliga organisationer är ställda inför ett olösligt dilemma. Å ena sidan är de institutioner som tillhör och söker bevara det nuvarande samhället. Å andra sidan försöker de att inom sig samla och behålla en klass som, av sina livs- och arbetsvillkor, drivs att förstöra just detta samhälle.
Revolutionärers individuella deltagande i dessa organisationer bör avgöras av de rådande förhållandena (arbetarklassens andel i medlemskap och aktiviteter, organisationens natur etc.). Men det är helt fel av revolutionärer att övertaga viktiga poster i dessa partier eller fackföreningar, eller för revolutionära organisationer att sätta som mål att "reformera" eller "erövra" dem. Arbetarklassens illusioner om att "demokratisera" dem eller förändra dem får inte uppmuntras, de måste tvärtom avslöjas och bekämpas.
Den organisation som arbetarklassen behöver måste basera sig på en helt annorlunda ideologi och struktur, och använda helt annorlunda kampmetoder.
39. Apati och depolitisering är ett resultat av den byråkratiska degenerationen. Arbetarklassens organisationer har blivit oskiljbara från de borgerliga politiska institutionerna. De klagar över bristen på arbetarklassens deltagande, men varje gång arbetarna försöker delta en masse, skriker de om att kampen är "vild" eller att den "strider mot fackföreningen (partiets) intressen." De byråkratiska organisationerna förhindrar arbetarklassens aktiva intervention. De prostituerar den socialistiska idén, i vilken de endast ser en utvändig modifiering av samhället, som inte behöver massornas aktiva deltagande.
40. Apati och depolitisering är också ett resultat av de förändringar som det kapitalistiska samhället genomgått. Ekonomisk expansion, full sysselsättning, den gradvisa löneökningen, betyder att illusionen av framsteg under en lång tid (som ännu inte är slut) påverkat arbetarna. En högre levnadsstandard visar sig möjlig och blir ett huvudmål. Denna attityd är avsiktligt och mycket skickligt skapad av kapitalismen för dess egna ändamål.
41. Arbetarklassen erhåller en djupgående erfarenhet av det kapitalistiska samhället. Möjligheterna för arbetare att uppnå djupast möjliga insikt i sina verkliga villkor och att förstå de verkliga problem de måste möta för att kunna frigöra sig själva ökar ständigt.
Den ständiga ökningen av konsumtionen skapar sina egna problem. Varor i ökande mängd köps till priset av ökande uttröttning i arbetet (detta gör det ofta omöjligt att njuta av varorna). "Behoven" verkar aldrig att ta slut. Den absurda kapplöpningen efter en oavbrutet ökande levnadsstandard skapar sitt eget motstånd. Detta hjälper till att lossa det grepp som de härskande klasserna har genom detta att att manipulera massorna.
Fler och fler arbetare kommer att inse att det viktigaste problem de möter är det som berör deras villkor som människor i produktion och arbete. Detta problem är olösligt i ett kapitalistiskt samhälle, hur hög lönenivån än är. De problem som möter arbetarna kommer mer och mer uttalat att bli en fråga om förändringar i själva produktionen, med andra ord en fråga om självstyre.
42. En parallell till denna utveckling är arbetarnas växande erfarenhet av deras egna byråkratiska organisationer. Detta kommer att hjälpa dem att förstå att den enda verkliga lösningen av deras problem är genom självständig aktion, genom att ta sina öden i egna händer.
43. Det finns verkliga bevis på att arbetarklassen genomgår just en sådan erfarenhet. Ett ökände antal strejker gäller förhållanden på arbetsplatsen. Detta håller gradvis på att bli centrala problem som arbetarklassen har att möta. Även om det bara är underförstått så är förvaltandet av företagen och produktionen den fråga som ställs varje gång arbetarna ifrågasätter förvaltningens rättigheter.
Det ökande antalet "vilda" strejker visar tydligt att allt fler delar av arbetarklassen börjar förstå fackföreningsbyråkratins verkliga natur.
Samma problem stod i centrum för Ungerska revolten 1956. Under detta stora uppror försökte arbetarna att både krossa byråkratin och införa arbetarnas egna förvaltande av produktionen, genom arbetarråden, organen för deras egen makt.
44. För att resa sig över sin nuvarande situation måste arbetarna bygga sina egna revolutionära organisationer. Det står mer än någonsin klart att sådana organisationer behövs gör att hjälpa arbetarna i dagens klasskamp. Detta visar sig mycket tydligt i erfarenheterna av den Belgiska generalstrejken.
45. Skapandet av en ny revolutionär organisation kommer att vara meningslöst (och omöjligt) om den inte baserar sina idéer, sitt program, sin strategi och sina aktionsmetoder på arbetarklassens historiska erfarenheter, speciellt de senaste fyrtio årens. Detta betyder att den måste dra de fulla slutsatserna av byråkratiseringsperioden och att den måste bryta med allt som är enbart ritual och rester från det förgångna. Bara på detta sätt kan den bli i stånd att ge svar på de reella och ofta nya problem som arbetarklassen kommer att möta under den period som kommer.
46. Både uppfattningen av det moderna samhällets kriser och kritiken av kapitalismen måste radikalt ändras. Kritiken av arbete och produktion under kapitalismen måste bli huvudfrågan för den revolutionära organisationen. Vi måste göra oss av med idén att kapitalismen skapar rationella fabriker och rationella maskiner och att den organiserar arbetet "effektivt" även om den gör det brutalt och för fel ändamål. I stället måste vi uttrycka vad varje arbetare i varje land tydligt ser: att arbetet blivit absurt, att det betyder ständigt förtryck och stympande av arbetare, och att arbetets byråkratiska organisation betyder oändligt slöseri och förvirring.
Materiell fattigdom måste naturligtvis avslöjas, där den existerar. Men konsumtionens mening under kapitalismen måste också avslöjas. Det är inte tillräckligt att kritisera skolbudgetens litenhet: vi måste fördöma innehållet i den kapitalistiska utbildningen. Vi måste fördöma uppfattningen om skolan som en företeelse utanför livet och samhället. Det är inte nog att kräva mer understöd till bostadsbyggande: vi måste fördöma idén om barackstäder och den sorts liv de erbjuder.
Det är inte tillräckligt att kritisera den nuvarande regeringen såsom representerande en privilegierad klass' intressen. Vi måste också fördöma det nuvarande politiska livets form och innehåll som en affär för "specialister", huvudsakligen sysselsatta med ett litet antal inskränkta frågor. En revolutionär organisation måste bryta med den traditionella politiken. Den måste visa att en revolutionär politik inte är begränsad till att tala om löner, regering, riksdag och internationella frågor, utan att den berör allt som har att göra med människan och hennes sociala liv.
47. Förvirringen kring det socialistiska programmet förorsakad av de degenererade organisationerna (vare sig reformister, moskoviter, pekingeser eller trotskister) måste belysas. Uppfattningen att socialismen bara betyder nationalisering och planering av produktionsmedlen - och att dess väsentliga mål är en ökning av produktion och konsumtion - måste skoningslöst fördömas. Samstämmigheten mellan mål och privatkapitalismens verkliga inriktning måste ständigt avslöjas.
Socialismen innebär att arbetarna förvaltar produktion och samhälle genom arbetarrådens makt. Detta måste klargöras och illustreras genom den historiska erfarenheten. Socialismens väsentliga innehåll är: Återupprättandet av människors rätt att bestämma över sina egna liv, omformandet av arbetet från ett allt meningslösare löneslaveri till individers eller gruppers skapande handling, skapandet av integrerade mänskliga kommunikationer och ett sammansmältande av kulturen och livet.
Detta socialismens innehåll får inte gömmas undan som någon abstrakt konstruktion av en avlägsen och obestämbar framtid. Det måste framhävas som det enda möjliga svaret på de problem som skapas av vårt nuvarande samhälle. Det socialistiska programmet måste presenteras för vad det är: ett program för ett mänskligt samhälle. Socialismen är inte en rastgård av frihet i det industriella fängelset. Den är inte transistorapparater åt fångarna. Den är dynamiten med vilken vi kan spränga hela det industriella fängelset.
48. De traditionella organisationerna grundar sig på uppfattningen att de ekonomiska kraven är de viktigaste för arbetarna och att kapitalismen är oförmögen att tillfredsställa dem. Denna idé måste förkastas för den stämmer inte längre med verkligheten.
Den revolutionära organisationens aktivitet i fackföreningarna får inte bestå i att bjuda över andra gruppers ekonomiska krav. Dessa stöds ofta av fackföreningarna och kan realiseras av det kapitalistiska systemet utan större svårighet.
Systemets möjligheter att garantera sådana löneökningar är den verkliga grunden för fackföreningarnas permanenta reformism. Den moderna kapitalismen kan bara överleva genom att garantera dessa löneökningar, och därför är de byråkratiska och reformistiska fackföreningarna oumbärliga för dem.
Detta betyder inte att revolutionärerna skall gå ur fackföreningarna eller sluta slåss för ekonomiska krav. Det betyder däremot att ingen av dessa båda frågor har den centrala betydelse som tidigare gavs dem.
49. Exploateringen i det nuvarande samhället blir ständigt mer och mer hierarkisk. "Behovet" av en sådan organisation försvaras både av kapitalisterna och av "arbetarnas" organisationer. Det har i realiteten blivit det sista ideologiska stödet för hela systemet.
Den revolutionära rörelsen måste organisera en systematisk kamp mot denna hierarkiska ideologi i alla dess former, inklusive löne- och arbetshierarkin i fabrikerna och arbetarnas egna organisationer.
50. I all kamp är medlen med vilka resultat uppnås minst lika viktiga som vad som uppnås. Även ur effektivitetssynpunkt är aktioner organiserade och ledda av arbetarna själva överlägsna aktioner som är byråkratiskt beslutade och ledda. Enbart de förra kan skapa framsteg, för enbart de kan lära arbetarna hur de skall handha sina egna affärer.
Den revolutionära rörelsens första regel måste vara att dess ingripanden siktar mot att utveckla arbetarnas initiativförmåga och självständighet, inte att ersätta dem.
51. Även när kampen i produktionen når en hög intensitet är det svårt för arbetarna att gå vidare från sina egna erfarenheter till en enhetlig förståelse av samhället som helhet. På detta område har den revolutionära rörelsen en mycket viktig uppgift att fylla. Denna uppgift får inte förväxlas med steril agitation eller inblandning i kapitalistiska eller degenererade arbetarpartiers politiska skenliv. Den betyder att vi visar att systemet alltid verkar mot arbetarna och att de inte kan lösa sina problem utan att de avskaffar både kapitalism och byråkrati och helt och hållet rekonstruerar samhället.
Den betyder att vi visar arbetarna att det är ett djupt och intimt samband mellan deras öde som producenter och deras öde som individer i samhället. Varken det ena eller det andra kan förändras utan att avskaffa samhällets uppdelning i en klass som tar alla beslut och en klass som bara utför order. Bara genom långt och tålmodigt arbete i denna riktning kommer det att bli möjligt att återigen, och i riktiga termer, ta upp problemet med att mobilisera arbetarna i generella frågor.
52. Ungdomsrevolten och generationsklyftorna i dagens samhälle går inte att jämföra med tidigare generationskonflikter. Dagens ungdom opponerar sig inte mot de äldre i akt och mening att inta deras platser i ett etablerat och accepterat system. De förkastar hela systemet. De godkänner inte längre dess värderingar. Det moderna samhället har tappat greppet om de generationer det producerat. Denna brytning har varit särskilt våldsam nar det gäller politik.
Denna stora majoriteten arbetare och andra medlemmar i "vänsterorganisationer" kan inte, hur gärna de än vill, åstadkomma denna återomvändelse. De sitter fast i en tidigare periods ideologiska fälla. De repeterar mekaniskt de läxor och fraser de lärt sig för länge sen, fraser som nu har tömts på allt revolutionärt innehåll. De sitter fortfarande fast i aktions- och organisationsformer som har kollapsat. De traditionella vänsterorganisationerna lyckas mindre med att rekrytera ungdomen. I de ungas ögon skiljer sig dessa organisationer inte på något sätt från de malätna, ruttna borgarpartier som ofta är de första de möter i den politiska världen.
Den revolutionära rörelsen kommer att kunna ge en positiv mening åt denna enorma ungdomsrevolt och göra av den ett ämne som sätter hela den sociala revolutionen i jäsning om den kan uttrycka vad ungdomen söker och om den kan visa ungdomen effektiva kampmetoder mot de samhälle den föraktar.
55. Idéerna om förhållandet mellan proletariatet och den revolutionära organisationen måste förändras. Organisationen är inte, och kan inte vara, proletariatets "ledarskap". Den skall ses som ett instrument i den proletära kampen.
Organisationens uppgift är att hjälpa arbetarna i kampen och att bidraga med ett klargörande och en generalisering av deras erfarenheter. Organisationen fullföljer dessa uppgifter genom att använda alla medel som står i överensstämmelse med det slutliga målet: utvecklandet av ett varaktigt medvetande hos proletariatet och möjlighet att handha sina egna angelägenheter.
54. Den revolutionära organisationen kommer inte att kunna bekämpa byråkratiska tendenser (som ständigt skapas under kapitalistiska förhållanden) om den inte själv fungerar enligt principerna för proletär demokrati och på ett medvetet antibyråkratiskt sätt. Detta förutsätter ett totalt förkastande av "den demokratiska centralismen" och alla andra organisationsformer som uppmuntrar byråkratiseringen.
Äkta revolutionär organisation förutsätter: a) vidast möjliga självstyre för alla lokala grupper, b) direkt demokrati i stället för delegering av beslutsfattandet närhelst det är möjligt, och c) att centralisering när den är nödvändig uppnås genom det de lokala grupperna väljer delegater som när som helst kan återkallas.
Det behövs dock mer än konstitutionella garantier för att besegra de byråkratiska tendenserna. Detta kommer endast att lyckas om ett äkta kollektivt deltagande av alla medlemmar kan uppnås, både när det gäller aktiviteter och formuleringen av politiken.
55. Ett revolutionärt medvetande kan inte skapas av bara propaganda. Den revolutionära organisationen måste deltaga i arbetarnas och andra befolkningsgruppers kamp, och både hjälpa dem och lära dem.
Medan den villkorslöst försvarar arbetarnas kamp för de omedelbara intressena, måste organisationen lägga fram förslag som sammankopplar de omedelbara intressena med den proletära rörelsens historiska mål (kamp mot löneskillnaderna, kamp mot arbetarnas alienation i produktionen). Organisationen måste stödja alla metoder som möjliggör arbetarnas kollektiva aktion och kontroll av deras egen kamp (valda och ständigt återkallbara strejkkommittéer, stormöten med arbetare innan viktiga beslut fattas etc.). Den måste fördöma byråkratiska organisationsformer och propagera för mer representativa institutioner (såsom shop stewards rörelsen). Till sist måste den försöka skapa vidast möjliga solidaritet med arbetare invecklade i strider och försöka sprida riktig information om dessa strider och visa på de lärdomar som kan dras av dem.
56. Den revolutionära rörelsen måste också försöka närma den proletära kampen till kampen hos andra delar av befolkningen som också är fråntagna varje möjlighet att effektivt påverka handhavandet av de angelägenheter som berör dem mest.
Bland dessa är antikrigsrörelsen särskilt viktig. Båda förutsätter radikala utmaningar mot det bestående samhället. Båda nödvändiggör en aktionstyp som är möjlig bara utanför de traditionella organisationerna. Båda kräver ungdomens entusiasm. Båda har förmåga att skapa nya kampformer och organisationer som har djupgående betydelse för den socialistiska framtiden.
En del av den revolutionära organisationens propaganda och aktiviteter måste också rikta sig till nya grupper löntagare (manschettarbetare, studenter och intellektuella). Likheten mellan deras och arbetarklassens problem måste oupphörligen påpekas, liksom också lösningen på dem båda: samhällets totala demokratisering genom den socialistiska revolutionen.
57. Den revolutionära propagandan måste gå ännu längre. Den måste generalisera arbetarklassens erfarenheter för att höja dess kamp från fabriksnivån till samhället som helhet. Detta förutsätter en kritik av kapitalistsamhällets alla aspekter, längs de generella linjer vi här har dragit upp. Det innebär också att återge till arbetarna det verkliga socialistiska programmet: kollektivt förvaltande av ett äkta mänskligt samhälle.
[1] Lönearbetaren får inte betalt för sitt arbete, utan för sin arbetsförmåga. Häri ligger utsugningens (och därmed profitens) hemlighet.
[2] Observera: som klass. I syfte att bevara kapitalismen går staten många gånger emot enskilda kapitalister.
[3] Castoriadis och andra tänkte sig att ansvaret för detta skulle ligga hos ett planeringsråd jämställt med andra råd. Planeringsrådet skulle alltså (av praktiska skäl vara centraliserat men) inte ha några politiska eller beslutande funktioner.
Last updated on: 3.7.2010