Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Av dessa båda brev skrivna under Marx' sista år skickades det första aldrig iväg, medan det andra sändes i starkt nedskuret skick. Båda tar upp bykommunens problem i anslutning till frågan om den kommande utvecklingen i Ryssland. Samma frågeställning berörs också i Marx' och Engels' förord till den andra ryska upplagan av Kommunistiska manifestet 1882. I dessa tre texter framförs tesen att bykommunen och den kollektiva egendomen kan komma att utgöra utgångspunkten för en kommunistisk omdaning av det ryska samhället. Marx tar här uttryckligen avstånd från den uppfattning han själv tidigare företrätt,[1] att den indiska bykommunens upplösning genom engelsmännens försorg var att betrakta som ett framsteg.
Det första av de två breven polemiserar Marx mot en artikel i Otetjestvennye Zapiski i oktober 1877 av populisten N. K. Michajlovskij. Denne hävdade att Ryssland enligt marxisterna måste genomgå samma kapitalistiska period i sin utveckling som Västeuropa.
Plechanov anmärker:
"Vad kunde Marx säga om hr Michailovskijs artikel? En människa hade råkat i olycka genom att ta Marx' historiefilosofi för att vara vad den inte alls var. Det var klart att Marx först och främst måste rädda en förhoppningsfull ung författare ur olycka. Dessutom klagade den unge ryske författaren över att Marx dömde Ryssland till kapitalism. Han måste visa den ryske författaren att den dialektiska materialismen inte dömer några länder till någonting, att den inte pekar ut en väg som är allmän och oundviklig för alla länder vid alla tidpunkter; att varje givet samhälles vidareutveckling alltid beror på förhållandet mellan dess sociala krafter; och att därför varje allvarlig människa, utan att gissa eller kvida över någon fantastisk 'oundviklighet', först och främst måste studera dessa förhållanden. Endast en sådan undersökning kan visa vad som är 'oundvikligt' och vad som inte är 'oundvikligt' för det givna samhället."
Efter Marx' död distribuerade Engels avskrifter av brevet till bl.a. Vera Zasulitj. Det publicerades i rysk översättning från det franska originalet 1886 och på tyska 1887.
År 1881 skrev Vera Zasulitj, som vistades i Schweiz, ett brev till Marx för att få ett klargörande av dennes syn på Rysslands framtid. Ryska "marxister" hade nämligen påstått, att de arkaiska bykommunerna var dömda till undergång, och "[...] att alla jordens folk genom en historisk nödvändighet måste genomgå alla den sociala produktionens faser", vilket de lyckats läsa sig till genom förordet till Zur Kritik der politischen Ökonomie. Marx utarbetade tre längre utkast till svarsbrev och slutligen ett kortfattat koncept, som nära överensstämmer med den version som slutligen översändes till Vera Zasulitj den 8 mars 1881. I den slutgiltiga versionen hänvisar Max endast till det avsnitt i Kapitalets franska upplaga som säger, att den där skisserade utvecklingen endast med nödvändighet måste genomgås av Västeuropas stater. Marx slutar med att som sin åsikt uttala, att den ryska bykommunen kan bli utgångspunkt för Rysslands sociala återfödelse, men att hindrande faktorer måste undanröjas för att garantera normala förutsättningar för dess spontana utveckling.
Översättning: Erik af Edholm
[...] För att kunna bedöma Rysslands ekonomiska utveckling med full sakkunskap, har jag lärt mig ryska och sedan under långa år studerat de officiella och andra tryckta skrifter som berör detta problem. Det resultat till vilket jag kommit, är följande: Fortsätter Ryssland att följa den väg, som man slagit in på sedan 1861, så kommer man att förlora den vackraste chans, som historien någonsin erbjudit ett folk, för att istället genomgå alla det kapitalistiska systemets olycksbringande växlingar.
Kapitlet om den ursprungliga ackumulationen vill endast skildra den väg, på vilken den kapitalistiska ekonomiska ordningen i Västeuropa framgått ur den feodala ekonomiska ordningens sköte. Det framställer alltså den historiska utveckling, som genom att skilja producenterna från deras produktionsmedel förvandlade de förra till lönarbetare (proletärer i ordets moderna betydelse) och de senares innehavare till kapitalister. Under denna historiska utveckling "bildar alla omvälvningar epok, vilka tjänar som hävstång för den uppkommande kapitalistklassen, men i synnerhet de moment, i vilka stora människomassor slits loss från sina traditionella medel att producera och uppehålla livet och plötsligt kastas ut på arbetsmarknaden. Men grundvalen för hela denna utveckling är expropriationen av jordbrukarna. "Den har ännu inte radikalt fullbordats någonstans utom i England ... Men alla andra länder i Västeuropa genomgår samma utveckling" o.s.v. ("Capital", éd française, sid 315). I slutet av kapitlet förs produktionens historiska tendens tillbaka på följande: att den "med en naturprocess' nödvändighet framkallar sin egen negation"; att den själv har skapat elementen för en ny ekonomisk ordning genom att samtidigt ge det största uppsving åt det samhälleliga arbetets produktivkrafter och den allsidiga utvecklingen av varje individuell producent; att den kapitalistiska egendomen, som faktiskt redan vilar på en sorts kollektiv produktion, endast kan förvandlas till samhällelig egendom. På detta ställe ger jag inga bevis för detta, av det goda skälet att påståendet självt inte är något annat än den summariska sammanfattningen av långa utvecklingsprocesser, som tidigare framställts i kapitlen om den kapitalistiska produktionen.
Vilken användning för Rysslands del kunde nu min kritiker (N. K. Michajlovskij) få av denna historiska skiss? Helt enkelt endast denna: Strävar Ryssland efter att bli en kapitalistisk nation efter västeuropeisk förebild - och under de senaste åren har den lagt ner mycken möda i denna riktning - så kommer man inte att uppnå detta utan att dessförinnan ha förvandlat en god del av sina bönder till proletärer; och sedan, då man en gång dragits med i den kapitalistiska ekonomins virvel, kommer man att tvingas foga sig i detta systems ofrånkomliga lagar liksom de andra profana folken. Det är allt. Men det är för lite för min kritiker. Han måste förvandla min historiska skiss av kapitalismens utveckling i Västeuropa till en historiefilosofisk teori för den allmänna utvecklingsgång, som är ödesmässigt föreskriven alla folk, vilka historiska omständigheter de än må befinna sig i, för att slutligen nå fram till den ekonomiska formation, som genom det största uppsving av det samhälleliga arbetets produktivkrafter säkrar den mest allsidiga utveckling för människan. Men jag betackar mig. (Det är att samtidigt visa mig en för stor ära och en för stor skymf.) Låt oss ta ett exempel.
På flera ställen i "Kapitalet" anspelar jag på det öde, som vederfors det antika Roms plebejer. De var ursprungligen fria bönder, som var och en för egen räkning brukade sitt eget jordstycke. Under den romerska historiens lopp blev de exproprierade. Samma utveckling som skilde dem från deras medel att producera och uppehålla livet, innefattade uppkomsten inte bara av stora gods, utan också av stora penningkapital. Så fanns det en vacker dag å ena sidan fria människor, utblottade på allt utom sin arbetskraft, och å den andra sidan de som exploaterade detta arbete och innehade alla de förvärvade rikedomarna. Vad hände? De romerska proletärerna blev inte lönarbetare utan en lättjefull mobb ännu mer föraktlig än de s.k. "poor whites" i Förenta Staternas sydstater, och hos dem utvecklades inget kapitalistiskt produktionssätt utan ett produktionssätt som vilade på slavarbete. Händelser, som på ett slående sätt påminner om varandra men utspelas i olikartade historiska miljöer, förde alltså till helt olika resultat. Om man studerar var och en av dessa utvecklingsprocesser för sig och sedan jämför dem med varandra, så kommer man lätt att finna nyckeln till detta fenomen, men man kommer aldrig att nå dit med en universalnyckel bestående av en allmän historiefilosofisk teori, vars främsta företräde består i att vara överhistorisk.[2]
Kära medborgarinna!
För att grundligt behandla de frågor som ställts i Ert brev av den 16 februari, skulle jag behöva gå in på sakernas detaljer och avbryta brådskande arbetsuppgifter, men den kortfattade översikt, som jag har äran att sända Er, hoppas jag skall räcka till att undanröja varje missförstånd beträffande min s.k. teori.
1) Vid analysen av den kapitalistiska produktionens uppkomst säger jag: "Till grund för det kapitalistiska systemet ligger sålunda den radikala åtskillnaden mellan producent och produktionsmedel ... grundvalen för hela denna utveckling är expropriationen av jordbrukarna. Den har ännu inte radikalt fullbordats någonstans utom i England ... Men alla andra länder i Västeuropa genomgår samma utveckling." ("Le Capital", éd française, sid 325)
Denna utvecklings "historiska ödesbestämdhet" är sålunda uttryckligen begränsad till länderna i Västeuropa. Orsaken till denna begränsning påvisas i detta avsnitt av kapitel 32: "Privategendomen, grundad på det personliga arbetet ... ersätts av den kapitalistiska privategendomen, grundad på utsugningen av andras arbete, på lönarbetet." (l.c. sid 340)
I denna västerländska utveckling rör det sig alltså om förvandlingen av en form av privategendom till en annan form av privategendom. Hos de ryska bönderna skulle man däremot få förvandla deras gemensamma egendom till privategendom. Vare sig man bejakar eller förnekar denna förvandlings ödesbestämdhet, så har skälen för och skälen emot ingenting att göra med min analys av den kapitalistiska ordningens uppkomst. Man skulle av detta på sin höjd kunna dra slutsatsen, att med hänsyn till läget för den stora majoriteten ryska bönder skulle deras omvandling till små (jord)ägare inte vara något annat än prologen till deras snabba expropriation.
2) Det allvarliga argument som man riktat mot den ryska kommunen går ut på följande:
Återvänd till de västeuropeiska samhällenas ursprung och ni skall där överallt finna gemensam jordegendom; med social utveckling har den överallt efterträtts av privategendom; inte heller i Ryssland skulle den alltså undgå detta samma öde.
Jag bryr mig inte om detta resonemang utom i den mån den stöder sig på europeiska erfarenheter. Vad beträffar t.ex. Indien så är ingen, utom Sir H. Maine och andra personer av samma skrot och korn, okunnig om att där var undertryckandet av den gemensamma jordegendomen endast ett utslag av den europeiska vandalismen, som inte förde den infödda befolkningen framåt utan bakåt.[3]
De primitiva samfunden är inte tillskurna enligt en och samma modell. Tillsammans utgör de tvärtom en serie sociala grupperingar som skiljer sig till typ och ålder och som markerar faser i en successiv utveckling. En av dessa typer som man brukar kalla jordbrukskommunen är också densamma som den ryska kommunen. Dess motsvarighet i väster är den germanska kommunen, som är av sentida datum. Den existerade ännu inte på Julius Caesars tid och den existerade inte längre då de germanska stammarna erövrade Italien, Gallien, Spanien o.s.v. På Julius Caesars tid förekom redan en årlig omfördelning av åkerjorden mellan grupperna, gentes och stammar, men ännu inte mellan en kommuns individuella familjer; troligen också brukades jorden gruppvis, gemensamt. Inom själva det germanska området omvandlades detta samfund av mer arkaisk typ genom en naturlig utveckling till jordbrukskommunen sådan som Tacitus beskriver den. Efter hans tid förlorar vi den ur sikte. Den går under i dunkel mitt under oupphörliga krig och folkvandringar; kanske dog den en våldsam död. Men dess naturliga livskraft bevisas av två oemotsägliga fakta. Några spridda exemplar av denna modell har överlevt alla medeltidens omvälvningar och bevarats ända till våra dagar, t.ex. i min hemtrakt, området kring Trier. Men vad som är viktigare är, att vi finner prägeln av denna "åkerbrukskommun" så väl avtryckt på den nya kommunen som framgick ur den, att Maurer då han uttolkade den senare kunde rekonstruera den förra. Den nya kommunen, i vilken åkerjorden som privategendom tillhörde jordbrukarna, samtidigt som skogar, betesmarker, den obrukade jorden o.s.v. förblev gemensam egendom, infördes av germanerna i alla erövrade länder. Tack vare de drag som lånats från dess förlaga blev den under hela medeltiden den enda härden för folklig frihet och folkligt liv.
Man påträffar "lantkommunen" också i Asien, hos afghanerna o.s.v., men den framträder överallt som den yngsta typen och så att säga som den arkaiska samhällsformens sista ord. Det är för att påvisa detta faktum som jag har gått in på vissa detaljer beträffande den germanska kommunen.
Vi måste nu fästa uppmärksamheten vid de mest karaktäristiska drag som särskiljer "jordbrukskommunen" från de mer arkaiska samfunden.
1) Alla de andra samfunden vilar på blodsfrändskap mellan dess medlemmar. Man ingår inte i dem om man inte är naturlig ättling eller adopterad. Deras struktur är det genealogiska trädets. "Jordbrukskommunen" var den första sociala grupperingen som bestod av fria människor och inte var begränsad genom blodsband.
2) I jordbrukskommunen tillhör huset och dess komplement, gårdsplanen ('la cour'), jordbrukaren personligen. Det gemensamma huset och den kollektiva boningen utgjorde däremot en ekonomisk grundval för de mer primitiva samfunden och detta redan långt innan livet som herdar eller jordbrukare infördes. Visst finner man jordbrukskommuner där husen, fastän de upphört att vara kollektiva boningar, periodiskt byter innehavare. Det individuella nyttjandet är på detta sätt kombinerat med gemensam egendom. Men sådana kommuner bär ännu spåren av sin födelse: de befinner sig i ett övergångsstadium mellan ett mer arkaiskt samfund och jordbrukskommunen i egentlig mening.
3) Åkerjorden, den oförytterliga och gemensamma egendomen, fördelas periodiskt mellan jordbrukskommunens medlemmar på så sätt, att var och en för egen del utnyttjar de åkrar som tillmätts honom och tillägnar sig dess avkastning för egen del. I de mer primitiva samfunden utförs arbetet gemensamt och den gemensamma produkten, bortsett från den del som reserveras för reproduktionen, fördelas allt efter konsumtionsbehoven.
Man förstår, att den inneboende dualismen i jordbrukskommunens uppbyggnad kan fylla den med dynamiskt liv. Befriad från den naturliga släktskapens starka men trånga band garanterar den gemensamma jordegendomen och de sociala förhållanden som uppstår därur den en fast grundval, samtidigt som huset och gårdsplanen, den individuella familjens exklusiva egendom, småbruket och den privata tillägnelsen av dess avkastning ger individualiteten ett fritt lopp oförenligt med de mer primitiva samfundens organism.
Men det är inte mindre uppenbart, att med tiden kan denna samma dualism omvandlas till ett frö till sönderfall. Vid sidan av alla skadliga inflytelser som kommer utifrån bär kommunen i sitt eget inre fördärvliga element. Den privata jordegendomen har redan där insmugit sig under förklädnad av ett hus och dess gårdsplan, som kan förvandlas till ett bålverk, där anfallet mot den gemensamma jorden förbereds. Detta har man redan insett. Men det väsentliga är småbruket som källa till privat tillägnelse. Det ger plats åt ackumulering av lös egendom, t.ex. boskap, pengar och ibland tom slavar eller livegna. Denna rörliga egendom, som inte kan kontrolleras av kommunen och är föremål för individuellt utbyte, varvid listen och slumpen har fritt spelrum, utövar allt större tryck på hela den lantliga ekonomin. Häri ligger det som upplöser den ursprungliga ekonomiska och sociala jämlikheten. Härmed införs väsensskilda element som i kommunens sköte framkallar intressekonflikter och lidelser, som är ägnade att gripa sig an först med den gemensamma egendomen över åkerjorden, därpå dem över betesmarken, den obrukade jorden o.s.v., vilka då de en gång omvandlats till gemensamma tillägg till privategendomen i längden kommer att falla under denna.
Som den sista fasen av den primitiva samhällsformen är jordbrukskommunen samtidigt övergångsfasen till den sekundära formen, d.v.s. övergången från det samhälle som baseras på gemensam egendom till det samhälle som baseras på privategendom. Den sekundära formen omfattar, naturligtvis, den serie av samhällen som vilar på slaveri och livegenskap. Men är detta att säga, att jordbrukskommunens historiska karriär ödesmässigt måste få denna utgång? Inte alls. Dess inneboende dualism medger ett alternativ: dess egendomselement besegrar dess kollektiva element, eller också besegrar det senare det förra. Allt beror på den historiska miljö i vilken den befinner sig.
Låt oss för ett ögonblick bortse från det elände som nedtrycker den ryska kommunen, för att endast betrakta dennas utvecklingsmöjligheter. Enastående i Europa utgör den ännu den organiska form som dominerar lantlivet i ett jättelikt imperium. Den gemensamma jordegendomen ger den naturliga grundvalen för den kollektiva tillägnelsen, och dess historiska miljö, samtidigheten med den kapitalistiska produktionen, erbjuder den i färdig form de materiella förutsättningarna för det kooperativa arbetet organiserat i stor skala. Den kan alltså i sig uppta de positiva framsteg som utarbetats av det kapitalistiska samhället utan att passera genom dess Kaudinska pass. Den kan gradvis ersätta småbruket med ett kombinerat jordbruk som utnyttjar maskiner, till vars bruk den ryska jordens fysiska beskaffenhet inbjuder. Efter att ha försatts i normalt tillstånd i sin nuvarande form, kan den bli den direkta utgångspunkten för det ekonomiska system till vilket det moderna samhället leder, och ömsa hud utan att börja med sitt eget självmord.
(Men gentemot den reser sig [den privata] jordegendomen, som håller nästan hälften av jorden, dess bästa del, i sina klor. Det är genom denna aspekt som bibehållandet av lantkommunen, vilken går mot sin yttersta utveckling, sammanfaller med den allmänna utvecklingen i det ryska samhället, som inte kan återfödas utom till detta pris. Ryssland skulle förgäves försöka lämna sitt trängda läge genom det kapitalistiska arrendesystemet av engelsk typ, vilket motsägs av alla landets sociala förhållanden.)
Engelsmännen har själva gjort liknande försök i Indien; de har endast lyckats att fördärva det inhemska jordbruket och fördubbla hungersnödernas antal och intensitet.
Men den förbannelse som vidlåder kommunen - dess isolering, bristen på förbindelse mellan en kommuns liv och de andras, detta lokaliserade mikrokosmos som hittills har förbjudit varje historiskt initiativ? Den skulle försvinna i det ryska samhällets allmänna omvälvning.
Den ryske bondens förtrogenhet med artel (produktionskooperativ) skulle särskilt underlätta övergången från småbruk till kooperativt arbete, som han till en viss gräns tillämpar redan nu vid höskörden och kommunala företag såsom dräneringsarbeten o.s.v. Ett helt arkaiskt särdrag, de moderna agronomernas svarta får, medverkar också i denna riktning. Då man kommer till ett land, där åkerjorden visar spåren av en säregen sönderstyckning, som ger den formen av ett schackbräde sammansatt av små fält, råder det inget tvivel om att det är en död jordbrukskommuns område. Utan att ha gått igenom studiet av jordräntans teori förstod medlemmarna, att en och samma mängd arbete nedlagt på fält som skiljer sig åt ifråga om naturlig fruktbarhet och läge ger olika resultat. För att göra arbetsmöjligheterna lika, delade de sålunda jorden i ett visst antal områden beroende på jordens naturliga och ekonomiska egenheter, och styckade sedan på nytt alla dessa större områden i lika många parceller som det fanns arbetare. Därefter fick var och en en jordlott i varje område. Detta arrangemang som förevigats genom den ryska kommunen ända till våra dagar, sätter sig naturligtvis på tvären mot agronomiska fordringar (och mot den kollektiva odlingen och den individuella odlingen). Bortsett från andra olägenheter nödvändiggör den ett slöseri med kraft och tid. Ändå underlättar den (som utgångspunkt) övergången till den kollektiva odlingen, som den liknar, fastän den först synes så splittrad.[4]
[1] Se "Brevväxling mellan Marx och Engels 1853".
[2] Brevet finns i alternativ översättning i "Från Marx till 'Otjetschestwennyje Sapinsky', November 1877". Referens: "Letter from Marx to Editor of the Otyecestvenniye Zapisky".
[3] Jfr. följande not av Marx:
Historien om de primitiva samfundens nedgång återstår ännu att skriva. (Man skulle begå ett misstag om man placerade dem alla på samma plan; liksom i geologiska formationer finns det i historiska formationer en hel serie av primära, sekundära, tertiära o.s.v. typer). Hittills har man inte åstadkommit annat än magra utkast. Men utforskningen har i alla fall varit tillräckligt omfattande för att man skall kunna fastslå: 1. att de primitiva samfundens livskraft var ojämförligt mycket större än de semitiska, romerska o.s.v. samfundens; 2. att orsakerna till deras dekadens härstammade från ekonomiska förutsättningar som hindrade dem att höja sig över en viss utvecklingsnivå, från historiska miljöer, som inte alls var likartade med dagens ryska kommuns historiska miljö. (Några borgerliga skriftställare, huvudsakligen av engelskt ursprung, som t.ex. Sir Henry Maine, har som sitt huvudsakliga mål att visa det kapitalistiska samhällets, systemets, överlägsenhet och prisa detta.) Då man läser berättelser om primitiva samfund skrivna av borgare måste man vara vaksam. De drar sig inte ens för felaktigheter. Sir Henry Maine t.ex., som var en glödande kollaboratör med den engelska regeringen i dess våldsamma förstörelseverk gentemot de indiska samfunden, berättar hycklande, att alla ädla ansträngningar från regeringens sida att understödja dessa samfund strandade på de ekonomiska lagarnas spontana kraft!
[4] Marx 1967: s. 176-179