Se även den engelska utgåvan.
... Jag tror att Ert brev i viss mån kan förklara hur Ni blivit desorienterad i Er uppfattning av profitkvoten. Jag finner i det den benägenhet för att gå in på smådetaljer som den eklektiska metoden inom filosofin enligt min mening bär ansvaret för och som efter 1848 tillåtits att breda ut sig så vid de tyska universiteten; den leder alltför ofta till att man tappar bort det stora perspektivet och förlorar sig i meningslöst teoretiserande kring småsaker. Av de klassiska filosoferna är det ju framför allt Kant som Ni tidigare studerat, och Kant var ju på sin tid mer eller mindre tvungen att göra skenbara eftergifter till den pedantiskt filosoferande skola som han egentligen opponerade sig emot - dess ställning var sådan. Där ser jag förklaringen till att Ni så lätt fascineras av detaljer utan att alltid ägna helhetsbildens inre sammanhang tillräcklig uppmärksamhet; det är bakgrunden till att Ni i Ert brev försöker degradera värdelagen till en - visserligen nödvändig - fiktion, ett försök som erinrar om Kants sätt att framställa Guds existens som en förutsättning för det praktiska tänkandet. De invändningar Ni riktar mot värdelagen skulle egentligen kunna riktas mot alla föreställningar, betraktade i verklighetens perspektiv. Tänkandets och varandets identitet - för att använda ett uttryck i Hegels stil - stämmer överallt med Era exempel, cirkeln och månghörningen. Man kan också säga att föreställningen och dess motsvarighet i verkligheten löper jämsides som två linjer, hela tiden närmande sig varandra utan att dock någonsin sammanfalla. Skillnaden mellan de båda består helt enkelt i de drag som hindrar föreställningen från att förvandlas till direkt verklighet och verkligheten från att bli sin egen föreställningsbild. Eftersom en föreställningsbild på grund av sin natur inte genast kan sammanfalla med verkligheten, från vilken den först måste avskiljas, är den att betrakta som någonting mer än en fiktion - såvida man inte vill kalla alla tankeresultat fiktioner, eftersom verkligheten motsvarar dem på ett stort avstånd och endast kan närma sig dem på ett asymptotiskt sätt.
Finns det någon skillnad när det gäller den allmänna profitkvoten? I ett speciellt ögonblick, vilket som helst, kan den bara bli ungefärlig. Om den vid något tillfälle kunde bli in i minsta detalj likadan för två etablissemang, så att båda under ett bestämt år åstadkom exakt samma profitkvot - då skulle detta vara en ren tillfällighet. I verkligheten varierar dessa siffror efter de olika omständigheterna under olika år och inom skilda branscher, och den allmänna kvoten kan bara bli en genomsnittssiffra för en rad av år och ett stort antal olika affärsföretag. Men om vi skulle begära att profitkvoten - låt oss säga 14.876934 - in i detalj skulle vara densamma för alla år och för varje affärsverksamhet, då hade vi i hög grad missförstått såväl profitkvotens som alla ekonomiska lagars allmänna natur. De kan endast redovisa tendenser och genomsnittsvärden - inte gälla som omedelbar verklighet. Delvis beror detta på att de i sina konsekvenser kolliderar med andra lagars samtidiga verkningar, men i viss mån hör det också ihop med deras karaktär av föreställningsbilder.
Eller se på värdelagen - förverkligandet av arbetskraftens värde, vilken enbart kommer till som ett genomsnitt (och inte alltid ens som sådant) och som blir olika på olika platser och inom skilda verksamhetsområden - alltefter den vanliga standarden där. Eller jordräntan, som innebär att man ur en monopoliserad naturkraft erhåller en extra ekonomisk avkastning utöver den allmänna räntan. Inte heller där sammanfaller den verkliga extraprofiten utan vidare med den verkliga räntan; det är bara de ungefärliga genomsnittssiffrorna som ter sig så.
På precis samma sätt förhåller det sig med värdelagen och mervärdets fördelning genom profitkvoten.
1) för att båda skall kunna realiseras i högsta möjliga grad krävs att det kapitalistiska produktionssystemet blivit fullständigt genomfört inom hela samhället, så att man endast har de moderna klasserna - jordägare, kapitalister (industriidkare och köpmän) och arbetare - att räkna med, medan däremot alla mellangrupper rationaliserats bort. Utvecklingen har ännu inte nått därhän ens i England, och den kommer inte heller någonsin att göra det - vi skall inte låta det gå så långt.
2) Profit, inklusive ränta, består av olika beståndsdelar:
a) Profit av rent skoj - den upphävs i den algebraiska summan;
b) Profit av värdestegringen hos lagrade varor (exempelvis återstoden av den tidigare skörden, när den nya slagit fel). Teoretiskt sett borde även sådant utjämnas (i den mån det inte redan upphävts genom att andra varor sjunkit i värde) antingen genom att de kapitalistiska köparna måste skjuta till det som de kapitalistiska säljarna tjänar - eller, när det gäller arbetarnas livsmedel, genom att lönerna i längden inte kan hållas nere. De viktigaste av dessa värdestegringar är emellertid inte av permanent art, varför utjämningen sker på ett ofullständigt sätt som gör att arbetarna hela tiden blir lidande; de producerar mer mervärde genom att inte erhålla full betalning för sin arbetskraft.
c) Den totala summan av mervärdet, från vilken man dock drar av den del som köparen får till skänks - särskilt under kriser, då överproduktionen reduceras till sitt verkliga innehåll, det för samhället nödvändiga arbetet.
En klar konsekvens av detta blir ju att det endast kan bli tal om en ungefärlig överensstämmelse mellan den totala profiten och det totala mervärdet. Men om man dessutom tar hänsyn till det faktum att det totala mervärdet och det totala kapitalet är föränderliga storheter som varierar från dag till dag, då kan ett sammanfallande med profitkvoten genom Σ m / Σ (k + v) inte gärna bli möjlig annat än genom en ungefärlig serie, och inte heller kan man tänka sig en överensstämmelse mellan det totala priset och det totala värdet annat än som en regelbundet tilltagande och avtagande tendens. Med andra ord: föreställningsbildens och verklighetsfenomenets strävan att motsvara varandra utgör egentligen en oändlig process - i detta fall som i alla andra.
Motsvarade någonsin feodalismen sin föreställningsbild? Ursprungligen skapad i det västfrankiska riket, vidareutvecklad under de norska erövrarnas tid i Normandie och av vikingarna ytterligare utformad i England och Syditalien, kom den mest att motsvara vårt begrepp om den - i det hastigt försvinnande konungariket Jerusalem, i vars lagtexter det feodala systemet fått sitt mest klassiska uttryck. Var denna samhällsordning en fiktion, av den anledningen att den i sitt fullständigaste uttryck endast existerade under sin korta tid i Palestina - och till och med under denna period i huvudsak endast på papperet?
Eller är våra begrepp inom naturvetenskapen att uppfatta som fiktioner, eftersom de ingalunda alltid överensstämmer med verkligheten? Från och med det ögonblick då vi accepterat utvecklingsläran, kan alla våra uppfattningar om det organiska livet endast på ett ungefär motsvara verkligheten. Annars skulle det inte vara någon skillnad; utvecklingen måste ju ta slut i samma ögonblick som verkligheten inom den organiska världen helt sammanfaller med våra begrepp om den. Begreppet fisk innebär bland annat liv i vatten och andning med gälar: hur kan man komma från fisk till amfibie utan att bryta mot den föreställningen? Men så har redan skett: vetenskapen känner nu till en rad fiskar med vidareutvecklade andningsorgan, som kan fungera uppe i luften. Och hur skall man kunna förena begreppet äggläggande djur med ett däggdjur, när däggdjuren enligt vår föreställning om dem föder levande ungar? I verkligheten har vi i kloakdjuren en hel undergrupp av äggläggande däggdjur. 1843 fick jag i Manchester se några ägg från ett näbbdjur och kände genast en lika trångsynt som högfärdig munterhet inför denna enfald: som om ett däggdjur skulle kunna lägga ägg - och nu har det blivit bevisat! Därför vill jag be Er att inte ha samma inställning till värdebegreppet som den attityd jag blev tvungen att be näbbdjuret om ursäkt för!
Även i Sombarts i övrigt alldeles utmärkta artikel om den tredje volymen hittar man denna fallenhet för att försvaga värdeteorin; det verkar som om även han tänkt sig en lösning av i viss mån annat slag.
Er artikel i "Centralblatt" är mycket bra, och klargörandet av skillnaden mellan Marx' profitkvotteori och den tidigare politiska ekonomins idéer presenteras där på ett alldeles utomordentligt sätt. Den frejdade Loria vill i sin stora visdom tolka en del drag i den tredje volymen som ett klart övergivande av värdeteorin, och här kommer Er artikel mycket lägligt för att ge honom svar på tal. Dessa ting är av stort intresse för två personer: Labriola i Rom samt Lafargue, som i "Critica Sociale" polemiserar mot Lorias idéer. Om Ni skulle kunna skicka ett exemplar till professor Antonio Labriola, Corso Vittorio Emmanuele 251, Rom, skulle han därför säkerligen försöka få ut en italiensk översättning av artikeln, och om ett annat exemplar nådde Paul Lafargue, Le Perreux, Seine, Frankrike, skulle han kunna åberopa den i sina skriverier. Jag har för den sakens skull skrivit till dem båda och meddelat att Ni i Er artikel framlägger ett klart svar på den viktigaste punkten. Om Ni inte kan ordna ett par exemplar åt dem, vore det bra om Ni ville underrätta mig om det.
Men nu måste jag sluta - annars blir jag aldrig klar.
Med de bästa hälsningar
Er
F. Engels