Se även den engelska utgåvan.
Vår engelska rörelse påminner alltjämt i flera avseenden om den amerikanska; den har emellertid hunnit en aning längre än ni. Vid kommunalvalen den 1 november märktes det tydligare än någonsin att arbetarna börjar komma till klarhet om att de måste bilda ett eget parti, som kan ta upp kampen med de båda nu helt dominerande partierna. Men de många formerna av gammalt slentriantänkande, och bristen på folk som förmår omsätta dessa stämningar i en riksomfattande politisk kampanj, gör att man än så länge blivit kvar i teoretiskt opreciserade och lokalt isolerade positioner. De anglosaxiskt sekteristiska dragen finns också inom arbetarrörelsen. I likhet med ert tyska "Sozialistische Arbeiterpartei" har "The Social Democratic Federation" lyckats förvandla våra teorier till en stel dogmatik för en liten skara rättrogna; denna grupp värnar om en trångsynt exklusivitet och har tack vare Hyndman en tradition av olyckliga ställningstaganden till utrikespolitiska frågor - detta arv har visserligen inte fått härska helt oinskränkt, men hittills har det tillåtits att dominera bilden. "The independent Labour Party" använder sig av en utomordentligt oberäknelig taktik, och dess ledare Keir Hardie är en knipslug skotte vars demagogiska knep man hela tiden måste vara på sin vakt mot. Denne luspanke skotske gruvarbetare har startat en stor veckotidning, The Labour Leader, som aldrig skulle ha kunnat komma till världen utan ett rejält ekonomiskt understöd, och pengarna har han fått från de konservativa och från de unionsivrande liberalerna - med andra ord från folk som avskyr Gladstone och dennes irländska politik. Detta är alldeles uppenbart och bekräftas av såväl direkta rapporter som hans politiska ställningstaganden och hans kontakter i London. Det kan därför lätt hända att han vid de allmänna valen 1895 går miste om tillräckligt många irländares och andra arbetares röster för att bli av med sin plats i parlamentet, och det vore bara välkommet - karlen är för närvarande enbart till hinder för arbetarrörelsen. Han visar sig knappast i underhuset vid andra tillfällen än då han kan briljera som demagog genom att yttra meningslösa fraser om arbetslösheten - som han inte försökt göra någonting åt - eller häva ur sig oändligt dumma billigheter om drottningen då en ny prins kommit till världen ... och så vidare i den stilen. Annars finns det såväl i hans parti som inom "Social Democratic Federation" en del alldeles utmärkta element', särskilt på landsbygden, men de saknar en fast sammanhållning; deras styrka har dock åtminstone räckt till för att omintetgöra ledarnas försök att hetsa de båda organisationerna till strid mot varandra. John Burns står politiskt rätt så isolerad; han har blivit hätskt angripen av såväl Hyndman som Keir Hardie och agerar just nu som om han förlorat all tro på de politiska arbetarorganisationerna och endast vill satsa på fackförbunden. Han har onekligen haft en del nedslående erfarenheter och skulle väl ha fått svälta, om inte Metallarbetarförbundet betalat hans parlamentslön. Han är rätt fåfäng och har låtit sig påverkas väl mycket av liberalerna - det vill säga av den "socialradikala" gruppen bland dem, och han har en benägenhet för att fästa alldeles för stor vikt vid de få eftergifter han lyckats tvinga fram, men icke desto mindre är han den enda verkligt hederliga karlen bland rörelsens ledare. Dessutom besitter han en alltigenom proletär instinkt, som i det avgörande ögonblicket enligt min mening kommer att vara en bättre vägvisare än de andras futtigt listiga beräkningar.
På kontinenten har de resultat man uppnått fått aptiten på mera framgång att växa, och nu vill man slå sig på bondfångeri, bokstavligt talat. Först kommer fransmännen i Nantes och förklarar genom Lafargue att de instämmer med mig i att det inte är vår sak att aktivt påskynda småböndernas ekonomiska undergång; det klarar kapitalismen av så bra på egen hand - men dessutom säger de att vi måste bemöda oss om att skydda småbönderna mot utsugare, ockrare och storgodsägare. På den punkten kan vi emellertid inte ge dem vårt stöd, ty dels är tanken dum och dels är den omöjlig. Sedan hävdar Vollmar i Frankfurt att man bör försöka vinna över alla bönder på vår sida - de bajerska bönder han har att göra med är ändå inte några skuldsatta småbönder av det slag man möter i Rhenlandet; tvärtom rör det sig här om välbärgat folk, ibland till och med verkliga storbönder, som utnyttjar både manlig och kvinnlig arbetskraft och säljer boskap och spannmål i stor skala. Och dem kan vi inte gå samman med utan att överge hela vårt program. Skall vi vinna över alpbönderna och Schleswig-Holsteins storbönder på vår sida måste vi tolerera deras sätt att exploatera sin arbetskraft, och det vore ett alldeles för högt politiskt pris. Partikongressen i Frankfurt undvek att ta ställning till denna fråga, vilket får den fördelen med sig att man nu måste studera frågan ordentligt - deltagarna visste alldeles för litet om bönder och om de i olika områden så varierande jordbruksformerna för att man skulle ha kunnat fatta något realistiskt beslut. Förr eller senare måste frågan emellertid avgöras ...
Kriget i Kina innebär att det gamla kinesiska samhället fått dödsstöten. Kina kan inte längre bevara sin isolering; redan för det militära försvarets skull är man tvungen att skaffa sig ångmaskiner, elektricitet, järnvägar och modern storindustri. Då rasar emellertid även det gamla ekonomiska systemet med små jordbruk, där familjerna själva tillverkade sina industriprodukter, och därmed försvinner det samhällssystem som möjliggjort en relativt stor befolkningstäthet. Flera millioner kineser kommer att bli tvungna att emigrera, och ett stort antal av dessa emigranter kommer att söka sig till Europa. Men en verkligt stark kinesisk konkurrens på arbetsmarknaden i våra länder kommer att påskynda den avgörande sociala kraftmätningen, och därigenom kommer kapitalismens erövring av Kina att få konsekvenser som bidrar till att det kapitalistiska systemet störtas i Europa och Amerika ...