Se även den engelska utgåvan.
Käre Bebel!
Jag har fått Ert brev av den 23 februari och gläder mig över att Ert fysiska hälsotillstånd nu är så gott.
Ni frågar vad vi anser om enighetssträvandena. Dessvärre är vi lika illa underrättade som Ni. Varken Liebknecht eller någon annan har skickat oss några som helst underrättelser, så även vi har fått nöja oss med vad som meddelats i tidningarna, och där fick man ju inte reda på någonting förrän programutdraget kom i förra veckan! Det innehöll dock tillräckligt mycket för att göra oss rejält förvånade.
Vårt parti har så ofta gett lassalleanerna erbjudanden om samgående, eller åtminstone någon form av begränsat samarbete, och dessa erbjudanden har så ofta och så hätskt tillbakavisats av folk som Hasenclever, Hasselmann och Tölcke, att minsta barn borde förstå att dessa herrar måste ha hamnat i en alldeles förbannat prekär situation, eftersom de nu själva plötsligt kommer med erbjudanden om försoning. Eftersom vi så väl känner till deras mentalitet, bör vi därför använda oss av denna situation för att skaffa oss alla tänkbara garantier för att dessa figurer i fortsättningen håller sig i skinnet och inte på vår bekostnad försöker reparera sin försvagade ställning bland arbetarna. Man borde ha tagit emot dem utan att försöka dölja sina svala känslor och sin stora misstänksamhet, och absoluta villkor för ett samgående borde ha varit att de skulle överge sina sekteristiska klyschor och i allt väsentligt ansluta sig till Eisenach-programmet från 1869 - eller till en lätt moderniserad version av detta program. När det gäller det rent teoretiska - med andra ord sådant som skall vara avgörande för programmet - har vårt parti absolut ingenting att lära av lassalleanerna, men dessa har sannerligen åtskilligt att lära av oss! Vi skulle aldrig ha accepterat ett samgående med dem förrän de först och främst slopat sin sekteristiska politiska beteckning, lassalleanismen, och därefter modererat sin uppfattning om statsbidrag som ett botemedel mot snart sagt allting; denna form av bidrag bör placeras i sitt rätta sammanhang som ett av flera tänkbara hjälpmedel under en övergångsperiod. Vad som publicerats av det nya programmet tyder på att våra representanter varit skyhögt överlägsna de lassalleanska ledarna i teoretiskt avseende - men i lika hög grad underlägsna dessa i fråga om taktisk listighet; ännu en gång har våra ärliga kamrater grundligt dragits vid näsan av skrupelfria motståndare.
För det första har man accepterat den pampiga men historiskt missvisande lassalleanska frasen om att alla andra klasser gentemot arbetarklassen endast bildar en reaktionär massa. Detta påstående stämmer bara i vissa undantagsfall, exempelvis i samband med en proletariatets revolution som Pariskommunen, eller i ett land där borgerlighetens drag inte endast fått prägla den yttre samhällsbilden utan även blivit i detalj efterapade av de demokratiska småborgarna. I Tyskland t.ex. kan detta knappast ha varit fallet - då skulle socialdemokraterna inte i åratal ha kunnat samarbeta med dessa grupper; och inte heller skulle "Volksstaat" kunna ta så mycket av sitt politiska innehåll direkt från den småborgerligt demokratiska "Frankfurter Zeitung". Och hur skulle man då kunna förklara att inte mindre än sju av programmets krav ordagrant sammanfallet med Folkpartiets program? Jag syftar på kraven 1-5 samt, i tillägget, 1-2; de är alla utformade i borgerligt demokratisk anda.
För det andra vill man i dagens läge helt överge den princip som säger att arbetarrörelsen skall vara en internationell rörelse - och de som överger denna princip är just de som tidigare i fem års tid på ett så beundransvärt sätt hållit fast vid den även under ytterst pressande förhållanden. De tyska arbetarnas ledande ställning inom den europeiska rörelsen beror främst på deras sant internationella inställning under kriget, då de uppträdde med en konsekvens utan motstycke. Men nu tänker man alltså överge den - och detta i ett ögonblick då arbetarna överallt i utlandet ansluter sig till de internationella idéerna, i lika hög grad som de olika regeringarna anstränger sig för att hindra dem att någonstans komma till uttryck! Och vad blir sedan kvar av arbetarrörelsens internationalism? Inte ens utsikten att i en töcknig framtid få uppleva hur Europas arbetare går samman för att frigöra sig - nej, endast bilden av ett framtida "internationellt folkförbund"; "Europas förenta stater" av de borgerliga fredsivrarnas modell!
Självfallet behövde man inte alls tala om Internationalen som sådan. Men man borde åtminstone ha hållit fast vid 1869 års program och sagt någonting i den här stilen: fastän det tyska arbetarpartiet främst arbetar inom det egna landets gränser (det har ingen rättighet att tala i det europeiska proletariatets namn, och ännu mindre får det tillåta sig att göra uttalanden som inte stämmer), är det medvetet om vad solidariteten med alla andra länders arbetare kräver och redo att i framtiden liksom hittills uppträda i enlighet med dessa förpliktelser. De kvarstår till och med om man inte anser sig tillhöra Internationalen; man måste ändå visa lojalitet vid strejker, se till att de tyska arbetarna informeras om rörelsens utveckling utomlands, agitera mot de mer eller mindre långt framskridna tendenserna till dynastiska krig och - om sådana krig utbryter - uppträda i enlighet med de föredömen som gavs 1870 och 1871.
För det tredje har vårt folk accepterat Lassalles uttryck om "den järnhårda lönelagen". Denna lag bygger på en helt föråldrad ekonomisk uppfattning, nämligen den att arbetaren i genomsnitt endast erhåller ett löneminimum, eftersom det alltid finns för många arbetare (detta argument blev hos Lassalle en naturlig konsekvens av Malthus' befolkningsteori). I "Kapitalet" har Marx emellertid genom en noggrant redovisad bevisföring klarlagt att lönerna regleras av ytterst komplicerade lagar, av vilka ibland den ena och ibland den andra dominerar bilden; de är alltså ingalunda järnhårda utan tvärtom synnerligen elastiska, och därför kan frågan absolut inte avfärdas genom svepande formuleringar av lassalleansk modell. Malthus' argumentering för den lag som Lassalle övertagit från honom och Ricardo (den sistnämndes ord har därvid blivit i hög grad förvanskade) vederläggs av Marx med stor utförlighet i avsnittet om "Kapitalets ackumulationsprocess". Genom att använda Lassalles uttryck om den "järnhårda lagen" accepterar man alltså både en felaktig trossats och en falsk argumentation.
För det fjärde gäller programmets enda sociala krav - idén om statsunderstöd, i precis den enkla och osmyckade form idén hade när Lassalle stal den från Buchez. Detta sker alltså efter det att Bracke på ett så utmärkt sätt avslöjat tankens värdelöshet, och efter det att nästan alla partiets talare tagit avstånd från den under vår kampanj mot lassalleanismen! En mer förödmjukande situation för vårt parti kan man knappast föreställa sig. Internationalismen kapitulerar inför Amand Gögg och socialismen inför den borgerlige republikanen Buchez' krav, som riktades mot socialisterna, vilka man hoppades att man skulle kunna bli kvitt på detta sätt!
"Statsbidrag", i den mening Lassalle inlägger i uttrycket, kan emellertid endast i bästa fall tjäna som ett av många hjälpmedel med vilka man kan ta sig fram mot målet: att "bana vägen för en lösning av den sociala frågan" - precis som om vi fortfarande besvärades av teoretiskt olösta sociala frågor! Om man säger så här: Det tyska arbetarpartiet eftersträvar ett avskaffande av lönesystemet och klasskillnaderna genom upprättandet av en kooperativ produktion i nationell skala inom industrin och jordbruket, och partiet är för alla åtgärder som kan leda fram mot detta mål! - då kan ingen lassallean gärna ha någonting att invända.
För det femte sägs inte ett ord om organiserandet av den medvetna arbetarklassen med hjälp av fackföreningar. Här har man förbigått en synnerligen betydelsefull detalj; det gäller det verkliga organiserandet av proletariatet som klass. Genom fackföreningarna förs den dagliga kampen mot kapitalismen, och dessa övningar ger arbetarnas förbund en styrka, som gör att inte ens den mest skonlösa reaktion (som just nu i Paris) i dagens läge förmår krossa dem. Med tanke på vilken betydelse fackföreningarna fått även i Tyskland är det enligt vår mening absolut nödvändigt att nämna dem i programmet samt, om möjligt, även försöka bereda plats för dem inom partiapparaten.
Nu har vårt folk gjort en mängd eftergifter för att behaga lassalleanerna. Och vad har man å andra sidan lyckas uppnå? Jo, att en serie rätt virrigt formulerade krav i blott och bart demokratisk anda fått komma med i programmet. Flera av dessa står för rena modenycker: "lagstiftning genom folket" till exempel - idén har hämtats ifrån Schweiz, där den knappast lett till någonting alls, i varje fall inte till någonting av verkligt positiv betydelse. Administration genom folket - så skulle det heta, om formuleringen skulle vara av något värde. Ingenting nämns om det viktigaste villkoret för all frihet: att alla tjänstemän skulle vara ansvariga för alla sina åtgärder mot varje medborgare inför vanlig domstol och i enlighet med de allmänna lagarna. Samvetsfrihet och frihet för vetenskapen krävs i alla liberala borgarprogram; därför ter sig dessa krav något främmande i det här sammanhanget - men den saken tänker jag inte bry mig om att ta upp i fortsättningen.
Den fria folkstaten har förvandlats till den fria staten. Att staten är fri betyder rent grammatiskt att den är fri även gentemot sina medborgare - den fria staten är alltså en stat som styrs despotiskt. Man borde överge allt detta tal om staten, särskilt efter Kommunen, som formellt sett aldrig var någon stat. "Folkstaten" är ett uttryck som anarkisterna med avsky slungat emot oss, trots att "Det kommunistiska manifestet" i likhet med en del tidigare skrifter av Marx i otvetydiga ordalag förklarar att den socialistiska samhällsordningen kommer att leda till att staten upplöses och försvinner av sig själv. Eftersom staten alltså endast är en institution som i ett övergångsskede kan användas för att i den revolutionära kampen med våld tvinga våra fiender till underkastelse, är det rent nonsens att tala om en fri folkstat: så länge proletariatet alltjämt använder staten, sker detta inte i frihetens intresse utan bara för att man skall kunna bemästra situationen, och så snart man kan börja tala om verklig frihet upphör den traditionella staten att existera. Därför vill vi överallt ersätta uttrycket "stat" med det gamla förträffliga tyska ordet "Gemeinwesen", som på ett utmärkt sätt kan motsvara det franska begreppet "kommun".
"Undanröjande av alla hinder för social och politisk jämlikhet" är också en mycket tvivelaktig fras, som inte kan ersätta kraven om "avskaffande av alla klasskillnader". Alla geografiska orter kan inte erbjuda exakt likadana levnadsförhållanden; skillnaderna kan göras mindre men aldrig helt bortfalla. Folk som bor i Alperna kommer alltid att i viss utsträckning ha det litet annorlunda än slättbor. Idéerna om det socialistiska samhället som ett jämlikhetens rike är en ensidig fransk föreställning, byggd på det gamla slagordet "frihet, jämlikhet och broderskap" - en föreställning som i ett visst utvecklingsstadium hade sitt berättigande men som nu, i likhet med de tidigare socialistiska skolornas övriga ensidiga tankegångar, bör få tillhöra det förflutna. Den gör bara folk förvirrade, och frågan kan nu presenteras på ett betydligt klarare sätt.
Här avslutar jag kritiken av programmet, trots att nästan alla formuleringar i den föga inspirerade texten kunde locka till angrepp. Antas detta program, kommer Marx och jag aldrig att kunna ge vårt stöd åt det nya parti som bygger på en sådan grund, och vi blir tvungna att allvarligt överväga vilken hållning vi skall inta gentemot det - även inför offentligheten. Ni måste komma ihåg att vi utomlands görs ansvariga för alla det Tyska socialdemokratiska arbetarpartiets åtgärder och uttalanden. Exempelvis i Bakunins skrifter har vi ställts till ansvar för alla tanklösa yttranden Liebknecht gjort sig skyldig till alltsedan man började ge ut "Demokratisches Wochenblatt". Det passar folk att tro att vi kontrollerar hela rörelsen härifrån. Ni vet däremot lika väl som jag att vi nästan aldrig lagt oss i partiets inre angelägenheter - och om detta någon gång skett, har vår avsikt alltid blott varit att i görligaste mån hindra att vissa enligt vår mening olyckliga uttalanden - enbart av teoretisk art - ställt till skada för partiet. Men Ni inser säkert att det nya programmet mycket väl kan komma att tvinga oss att öppet ta avstånd från varje organisation som följer sådana riktlinjer.
Ett partis program är vanligen av betydligt mindre betydelse än dess agerande. Men antar man ett nytt program, innebär detta ändå att man demonstrativt lyfter upp ett banér till allmänt beskådande, och då får man acceptera att omvärlden dömer partiet efter detta. I jämförelse med Eisenach-programmet innebär det nya förslaget ett steg tillbaka, och därför bör man klart ta avstånd från det: Man får inte glömma vad arbetarklassen i olika länder kommer att ha att säga om dessa punkter och om tilltaget att å hela det tyska socialistiska proletariatets vägnar böja knä för lassalleanismen.
Samtidigt är jag övertygad om att en union under dessa förutsättningar aldrig kan bli långlivad. Är det meningen att vårt partis bästa huvuden skall börja mässa inlärda läxor om de lassalleanska föreställningar jag ovan berört? Jag skulle vilja se exempelvis Er göra någonting sådant! Och åhörarna kommer hastigt nog att vissla ut var och en som försöker. Och lassalleanerna kommer säkerligen att hålla benhårt på just dessa punkter. Grupperna kommer åter att skiljas åt, men då kommer vi att vara svagare och lassalleanerna starkare än tidigare; vårt parti kommer att ha mist sin politiska jungfrudom och kan sedan aldrig helhjärtat fördöma de lassalleanska fraser som det för en tid haft med i sitt eget program. Om lassalleanerna därefter påstår att de själva utgör det enda arbetarpartiet, medan vårt parti närmast får betecknas som borgerligt - då kommer de att kunna föra fram programmet som argument. De står för alla de socialistiska punkterna i dess innehåll, medan vårt parti endast bidragit med sådana krav som man delar med de småborgerliga demokrater, som i samma program karakteriseras som "en reaktionär massa".
Eftersom Ni inte blir frigiven förrän den 1 april - till ära för Bismarck på hans födelsedag - lät jag detta brev ligga så länge, så slipper vi riskera att det blir beslagtaget vid ett insmugglingsförsök. Nu har jag just fått ett brev från Bracke, som även han är mycket tveksam inför programmet, som han gärna vill höra vår mening om. Därför skickar jag honom detta brev för vidarebefordran till Er; genom att han kan läsa igenom det slipper jag då skriva alltsammans ännu en gång. Jag har också sagt några sanningens ord till Ramm; till Liebknecht skrev jag endast ytterst kortfattat. Jag kan inte förlåta honom för att han inte sagt oss ett enda ord om den här saken (medan Ramm m.fl. trodde att han informerat oss in i minsta detalj) förrän det så att säga blivit alldeles för sent. Så har han nu alltid uppträtt - det är orsaken till att Marx och jag så ofta måst föra en synnerligen obehaglig korrespondens med honom - men den här gången har han gått för långt, och vi tänker absolut inte hålla god min.
Försök att ordna så att Ni kan komma hit i sommar. Ni blir självfallet min gäst, och om vädret blir bra kan vi under några dagar njuta av havsbaden, som säkert skulle göra Er mycket gott efter den långa fängelsevistelsen.
Många hälsningar!
Vännen
F. E.