Tryckt i tidskriften Die Hütte 1902.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Må det tillåtas mig att innan jag sluter mina ögon för alltid testamentera till eftervärlden mina minnen av en lång bekantskap och vänskap med den store kämpen Friedrich Engels. Trots allt det myckna som skrivits och sagts om honom efter hans död, finner jag det ändå försvarligt om jag berättar om mina förbindelser med honom alltsedan 1847.
Jag erkänner villigt att denna redogörelse inte kan bli så fullständig som jag skulle önska. Vid det här laget har ett halvt sekel hunnit förrinna sedan jag blev bekant med Engels och för hela denna berättelse har jag bara mitt eget minne att förlita mig på. Min framskridna ålder är också ett hinder, min hand är inte längre så stadig som jag helst skulle vilja ha den när jag skriver; och därför hoppas jag på läsarens benägna överseende om min redogörelse inte blir så bra som den borde vara.
Min första bekantskap med Friedrich Engels, och Karl Marx också, går tillbaka till den intressanta perioden i slutet av 1847, i London. Vi träffades på den kommunistiska arbetarföreningen, den enda förening från denna tid som fortfarande består och fortfarande kämpar för dagens arbetarrörelse.[1] Det skedde i den minnesvärda stund då dagens internationella arbetarrörelse grundades. Marx, Engels och W. Wolff kom tillsammans med vår belgiske kamrat Tedesco till London, där man skulle samlas för att enas om den nya rörelsens principer och taktik. Numera vet ju hela världen att Marx och Engels på denna kommunistiska kongress fick i uppdrag att sammanställa ett kommunistiskt manifest. Själv hade jag hört talas om Marx och Engels redan dessförinnan, genom Deutsche-Brüsseler Zeitung som gavs ut under åren 1847 och 1848. Engels' Den arbetande klassens läge i England, vars första upplaga utsändes 1845, fanns till salu på den kommunistiska arbetarföreningen i London. Det blev den första bok jag köpte, och det var den som gav mig min första inblick i arbetarrörelsen. En annan bok som jag lärde mycket ur vid denna tid var Weitlings Garantier för harmoni och frihet.
Marx', Engels', W. Wolffs och andras närvaro i London gjorde stort intryck inte bara på den kommunistiska arbetarföreningens medlemmar, utan också på medlemmarna av Kommunisternas förbund. Man fäste stora förhoppningar vid detta möte, och dessa förhoppningar gick ingalunda om intet; tvärtom uppnåddes mycket mer än vad man någonsin hade vågat hoppas på. Det faktum att Kommunistiska manifestet så småningom kom ut som ett epokgörande resultat av detta minnesvärda möte står som ett reellt bevis för detta mitt påstående.
Engels var till det yttre mycket olik Karl Marx. Han var lång och mager, rörde sig snabbt och livligt, talade alltid kort och bestämt och hade en militäriskt rakryggad hållning. Han var mycket livlig och yttrade sig alltid mycket träffande. Alla som kom i kontakt med honom fick oundvikligen ett intryck av att detta måste vara en mycket intelligent personlighet ...
Tillsammans med människor han inte kände uppträdde Engels ganska reserverat, ett drag som på senare år blev allt mera utpräglat. Man måste känna honom väl för att verkligen kunna bilda sig en riktig uppfattning om honom, precis som han för sin del gav andra sitt fulla förtroende först sedan han verkligen lärt känna dem ...
Det gick aldrig att lura Engels - han märkte genast om motparten försökte slå i honom en lögnhistoria eller berättade sanningen utan omsvep. Engels var en stor människokännare, även om han någon gång kunde missta sig ...
Mitt porträtt av Engels skulle inte vara fullständigt om jag inte också citerade några ord som fälldes av hans gamle vän George Julian Harney, redaktör för den chartistiska tidningen The Northern Star, som känt honom ända sedan 1843. Efter Engels' död skrev Harney:
"År 1843 kom Engels från Bradford till Leeds och frågade efter mig på The Northern Stars redaktion. Han var då en lång ung man med fördelaktigt yttre, och med ett nästan gossaktigt ungt ansikte; redan då talade han, trots sitt tyska ursprung och det faktum att han fått sin uppfostran i Tyskland, en anmärkningsvärt god engelska. Han berättade att han brukade läsa The Northern Star regelbundet och var mycket intresserad av den chartistiska rörelsen. Det var så vår vänskap började, för nu mer än femtio år sedan."
Harney berättade också om hur Engels trots allt sitt myckna arbete ändå alltid lyckades få tid över för sina vänner och när så erfordrades alltid stod beredd med råd och hjälp. Hans omfattande lärdom och stora inflytande gjorde honom aldrig högfärdig; tvärtom var han ännu vid 75 års ålder precis lika blygsam och redo att ge andra all den ära som tillkom dem som när han var 22 år gammal. Han var en synnerligen gästfri man, uppskattade ett gott skämt och hade ett smittande skratt. Han var själen i varje sällskap och ägde förmågan att få sina gäster - och han umgicks med oweniter, chartister, fackföreningsfolk och socialister - att känna sig som hemma i hans hus.
Närmare bekant med Engels och Marx blev jag i Köln, dit jag kom från London i slutet av juni 1848. Där presenterades jag för hela redaktionen för Neue Rheinische Zeitung, som då lärde känna mig under namnet Friedrich Carstens. Engels visste att jag var skräddare och utnämnde mig genast till sin hovskräddare, men allt jag fick göra för honom var att förbättra och snygga upp hans garderob en smula. För varken Engels eller Marx brydde sig särskilt mycket om kläder, och därtill var deras ekonomiska situation vid denna tid långtifrån strålande.
Jag var ung på den tiden, och har aldrig haft för vana att försöka hålla mig i förgrunden. Så vi träffades i allmänhet bara på större möten eller vid andra sådana tillfällen och hälsade varann som kamrater i kampen. Men hur korta och snabba våra kontakter än var, så lärde jag mig dock att uppskatta dessa båda sällsynta personligheter och räknade med att de säkert skulle komma att uträtta storverk i framtiden.
Kommunistiska manifestet omvittnade till full evidens hur väl och exakt de kände det nuvarande samhället, och samtidigt var denna bok så lättfattligt och begripligt skriven att vilken arbetare som helst med dess hjälp kunde lära sig att förstå klasskampen och dess problem. Men det var med Neue Rheinische Zeitung som Marx och Engels för första gången på allvar visade att de utöver allt sitt kunnande också ägde en verklig järnvilja.
Den svartvita reaktionen[2] upptäckte snart vilka överlägsna motståndare den fått och gjorde allt som stod i dess makt för att dräpa Neue Rheinische Zeitung. När detta misslyckades tillgrep man den ännu mer drastiska åtgärden att dra in tidningen. Två rättegångar inleddes, den första den 7 februari och den andra den 8 februari, mot Rhenlandets demokratiska utskott. Jag följde intresserat båda dessa rättegångar, och det var en fröjd att få se och uppleva med vilken kraft och överlägsenhet den svartvita reaktionen bekämpades. Till och med deras motståndare måste mot sin vilja beundra dessa båda män!
Sedan Neue Rheinische Zeitung tystats med våld och Karl Marx olagligen förvisats ur landet, skingrades redaktionens medlemmar åt alla håll. Marx for till Paris och Engels till Pfalz, där rörelsen för en riksförfattning hade börjat flamma upp. Vad Engels uträttade i Pfalz framgår av den artikel om författningsstriden som han skrev i Neue Rheinische Zeitung, Politisch-ökonomische Revue, London, Hamburg och New York 1850, en tidskrift som gavs ut av Karl Marx själv.
Sedan revolutionens krafter slagits ner i Baden tvingades Engels och många andra av dess kämpar att fly till Schweiz. Engels stannade endast en kortare tid där och for sedan vidare till London. Där träffade han Marx och ett stort antal tyska landsflyktiga.
Både Engels och Marx och hans familj fick nu en mycket svår tid i London, eftersom ingendera hade några medel att försörja sig på. Eleanor Marx har berättat om denna hårda tid i en av sina många essäer.
Under denna tid deltog Marx, Engels, Liebknecht, Wilhelm Wolff och många andra aktivt i arbetet i kommunistiska arbetarföreningen, som rymde många politiska flyktingar av alla de slag. Det rådde emellertid sådana meningsskiljaktigheter både beträffande den senaste tidens politiska händelser och i fråga om framtiden att man förvisso inte har någon orsak att förvåna sig över de slitningar som snart satte in, och som naturligtvis inte blev lättare av de många obehag som livet i landsflykten förde med sig.
Grundandet av den nya organisation som kallades Kommunisternas förbund och hade Marx, Engels och deras kamrater som drivande krafter, ledde till många och hetsiga diskussioner mellan dessa män och Willich, Schapper och deras anhängare, framför allt beträffande frågan om vilken taktik ett arbetarparti borde tillämpa. Det slutade med en öppen brytning, vars orsaker utförligt klarläggs i Marx' Revelations about the Cologne Communist Trial (Avslöjanden om kommunisträttegången i Köln).
Det var just vid denna tid man började ge ut den redan nämnda Neue Rheinische Zeitung, Politisch-ökonomische Revue, där Engels' skildring av revolutionen i Baden och hans Bondekriget i Tyskland publicerades för första gången.
Om jag inte minns fel måste Engels ha lämnat London 1850 för att börja arbeta på den bomullsfabrik i Manchester där hans far var delägare. År 1864 blev han själv delägare i företaget; år 1870 lämnade han Manchester för gott för att ägna hela sin tid åt studier och arbete och samarbetet med Marx.
I Manchester umgicks Engels framför allt med Wilhelm Wolff, Samuel Moore och Karl Schorlemmer. Då och då for han till London, för att träffa Marx, som i sin tur understundom besökte Manchester. De där ömsesidiga besöken var emellertid både sällsynta och korta - men i gengäld var deras brevväxling desto livligare.
Både Engels och Marx hörde till medarbetarna i den tyskspråkiga veckotidningen Das Volk, som vi 1859 började ge ut i London som en motvikt till Kinkels tidning.
År 1859 skrev jag till Engels och bad då i förbigående också om ett fotografi av honom, vilket vänligen tillsändes mig tillsammans med ett strålande brev. Jag skulle gärna ha velat citera det där brevet här, men trots mycket letande har jag inte kunnat återfinna det.
Hösten 1870 flyttade Engels till London tillsammans med sin fru och bosatte sig alldeles i närheten av Marx, i det välkända huset på Primrose Hill där han sedan kom att bo kvar ända till kort före sin död.
Fransk-tyska krigets utbrott (1870) väckte i hög grad Engels' intresse och i fortsättningen kom krigshändelserna att uppta en stor del av hans tid. Hans artiklar om detta krig i Pall Mall Gazette vittnade om hans stora kunnande i militära angelägenheter och förskaffade honom smeknamnet "Generalen". Han förutsade många av den franska arméns nederlag. Medan de tyska trupperna koncentrerades kring den franska nordarmén, förutsade Engels i Pall Mall Gazette att om inte MacMahon lyckades bryta igenom till Belgien med sin armé, så måste den tyska järnringen i Sedansänkan, som slöt sig allt tätare, till slut tvinga honom att kapitulera. Vilket var exakt vad som skedde två veckor senare.
Efter Pariskommunens nederlag 1871 blev situationen i Internationella arbetarassociationens generalförsamling synnerligen svår och pressande, särskilt för Marx och Engels, som fortfarande hade mycket att göra, i och med att ett stort antal av de internationella kommunarderna flydde till London.
I det sammanhanget får man inte glömma vår ungerske kamrat Leo Frankel. Han hade varit medlem av kommunens regering och tagit sig igenom de preussiska linjerna förklädd till tändsticksförsäljare. Han var en av de få som var helt klarsynta och medvetna om vilka mål det gällde. Efter amnestin återvände Frankel till Paris och återupptog sin propagandaverksamhet där. Han dog för bara några år sedan i Paris. Med honom förlorade jag själv en kär personlig vän och partiet en av sina bästa medlemmar. Aktning för hans minne!
Emigranterna från kommunen tillhörde många olika riktningar, och bekämpade nu energiskt varann och sköt skulden för kommunens fall på varandra. Deras besvikelse och de svåra förhållanden de nästan allesammans levde under förvärrade slitningarna ännu mer. Den kapitalistiska pressens lågsinta angrepp och den allmänna okunnigheten om kommunen och dess betydelse, vartill också kom anarkisternas beklagliga försök att fiska i grumligt vatten - det verkade som om allt sammansvurit sig för att utplåna den internationella rörelsen.
Haagkongressens beslut att generalförsamlingen skulle flyttas till New York gav Marx och Engels mera tid över för deras nationalekonomiska studier. Marx kunde äntligen helt ägna sig åt sitt stora verk - Kapitalet. Engels tjänstgjorde i fortsättningen som internationalens sekreterare. Därutöver upptogs en stor del av hans tid av diverse artiklar i aktuella ämnen, översättningar av Kommunistiska manifestet och andra översättningar som skickades honom för att han skulle rätta och gå igenom dem, för att inte tala om de broschyrer som måste skrivas i olika ämnen. Det faktum att vår gamle vän ändå lyckades få tid över att skriva en hel rad vetenskapliga verk vittnar om hans enorma kapacitet och arbetsglädje ...
År 1878 drabbades Engels av en stor sorg - han förlorade sin hustru, en irländska som varit Sinn Feinrörelsens hjärta och själ. Paret hade inga barn, och förlusten blev ett mycket svårt slag för Engels ...
Och sedan följde bittra tider också för familjen Marx - Marx' sjukdom, hans hustrus och dotters sjukdom och båda kvinnornas död.
I mars 1883 kom den förvisso inte oväntade men ändå så tunga nyheten om Marx' egen död.
Jag fick den i följande brev från Engels:
"London den 15 mars 1883
Käre Lessner!
Vår gamle vän Marx slöt för alltid sina ögon klockan tre i går, lugnt och utan plågor. Den omedelbara dödsorsaken var troligen inre blödningar.
Begravningen kommer att äga rum på söndag klockan tolv. Tussy[3] hälsar och ber dig komma. Förlåt brådskan.
Din tillgivne
F. Engels"
Efter Marx' död tog Lenchen Demuth, som alltsedan paret Marx gifte sig hade delat ljuvt och lett med familjen Marx i så många år, hand om Engels' hushåll i stället. Hon avled den 4 november 1890. Hennes död blev en svår förlust för Engels. Lyckligtvis flyttade emellertid fru Freyberger, tidigare fru Kautsky, strax efteråt från Wien till London för att ta hand om Engels' hushåll.
Envar känner naturligtvis till att Engels, som så energiskt deltog i den nya fackföreningsrörelsen och stödde kampen för åtta timmars arbetsdag, själv ofta arbetade sexton timmar om dagen och långt in på natten. Ännu på sin höga ålderdom deltog han alltid i första maj firandet och steg till och med upp på den kärra som användes som talarstol. Och vem skulle väl någonsin kunna glömma de tillställningar som följde på dessa första majmöten? ...
Jag var medlem av både kommunistiska arbetarföreningen, socialdemokratiska federationen och socialistiska förbundet. Och jag var också med om att grunda Independent Labour Party. Därför var jag också städse välkommen hemma hos Engels, eftersom jag kunde informera honom om tankar och stämningar inom dessa olika riktningar. Alla som alls kände Engels var ju väl medvetna om att han på en rad olika punkter hade en annan uppfattning än socialdemokratiska federationen om vilken taktik som borde tillämpas. Om han hade levat nu skulle han ha vänt sig ännu hårdare mot federationen och dess taktik.
Engels bevarade sin arbetsförmåga och sin kärlek till arbetet så länge han levde. Hans omfattande kunskaper i främmande språk är ju väl kända. Han talade tio språk flytande och började studera norska vid över 70 års ålder, för att kunna läsa Ibsen och Kielland på originalspråket.
Liksom Marx talade Engels inte gärna offentligt ... Sitt sista offentliga anförande höll han 1893, då han höll tal vid kongressen i Zürich och i Wien och Berlin. Enligt vad han ofta berättade för mig efteråt blev han djupt rörd över det mottagande han fick i Zürich och de spontana glädje- och tacksamhetsbetygelser som mötte honom där. Hans resa till Österrike, Tyskland och Schweiz blev en stor seger för våra idéer och Engels uttryckte ofta sitt beklagande över att Marx inte fått leva så länge att han hann få se det nya Tyskland, arbetarnas Tyskland.
Så länge han levde var Engels alltid lika lugn och beslutsam, städse lika enkel och uppriktig i alla sina kontakter med andra. Vilka frågor som än ställdes till honom gav han alltid ett kortfattat men auktoritativt svar. Och han sade alltid rent ut vad han tänkte, oavsett om motparten gillade det eller inte.
Om det var någonting hos partiet som Engels ogillade, så gav han öppet och klart uttryck för detta missnöje. Han vägrade att gå med på några knep eller kompromisser ... Han fick massor av besök av partikamrater och andra som kom för att träffa honom. När Sozialdemokrat mot slutet av åttiotalet måste flytta från Zürich till London, ökade besöken ytterligare i antal. Men Engels höll fortfarande öppet hus för alla.
Efter Marx' död träffade jag Engels oftare än tidigare. Han visade mig samma stora och hedrande förtroende som jag hade mött hos Marx. När hans besökare började bli alltför många, började jag själv söka upp honom mera sällan; då frågade han mig genast varför jag inte kom lika ofta som förr.
Sommaren 1895 for Engels för sista gången på hälsokur till Eastbourne. Han kom tillbaka i slutet av juli, utan att hans hälsotillstånd hade förbättrats alls. Tussy upplyste mig om hans tillstånd i ett mycket bekymrat brev och jag bestämde mig för att inte oroa honom med mina besök på ett tag framåt. Jag var nämligen rädd för att hetsa upp honom med min närvaro, eftersom han hade så lätt för att bli upprörd. Följden blev att jag aldrig kom att få se vår store vän levande igen efter hans återkomst till London.
Den 5 augusti sade Bernstein till mig att om jag alls ville träffa Engels igen innan han dog så måste jag söka upp honom snarast, eftersom tillståndet var mycket allvarligt. Själv hade jag dock fortfarande inte en tanke på att han verkligen kunde vara så nära döden, och alltså bestämde jag mig för att hälsa på honom följande dag, den 6 augusti, redan tidigt på förmiddagen.
Men till min fasa fick jag med följande dags post meddelande från fru Freyberger om att min gamle vän dött mellan klockan elva och tolv på kvällen den 5 augusti.
Ord kan inte ge uttryck för vad jag kände inför denna dystra och oväntade nyhet ... Jag skyndade ögonblickligen över till hans bostad och fann honom liggande död i sin säng, just så som jag hade funnit vår vän Marx den 15 mars 1883.
Fru Freyberger, som ledsagade mig in i hans sovrum, var så skakad att hon knappt förmådde berätta för mig om hans sista timmar.
Engels hade i sitt testamente begärt att hans aska skulle kastas i havet. Hans sista vilja fullgjordes den 27 augusti av Eleanor Marx, dr E. Aveling, E. Bernstein och undertecknad. Vi for till Eastbourne, den plats där Engels helst hade tillbringat sina somrar, hyrde en båt med två åror och rodde cirka tre kilometer ut till sjöss med den urna som innehöll vår oförglömlige väns aska. Ord kan inte tolka hur jag kände mig den gången ...
Marx och Engels har vid det här laget varit döda i åtskilliga år, men deras verk lever vidare. Miljoner arbetare i alla länder bevisar att våra ledares principer och taktik i kampen har förståtts, uppfattats och följts, och leden tätnar ytterligare för var dag som går ...
Den saken bereder mig en djup och varm tillfredsställelse, och jag vill avsluta dessa minnesbilder med att tillsammans med proletariatets miljoner utropa:
"Framtiden tillhör den socialistiska rörelsen!"
London i juni 1902
[1] Mot slutet av 1800-talet hade arbetarföreningen degenererat till en vanlig klubb.
[2] Den preussiska kontrarevolutionen; svart och vitt var den preussiska flaggans färger.
[3] Eleanor Marx.