Skrivet: Från november till början av december 1886.
Publicerat: Första gången anonymt i "Die Neue Zeit",
Nr 2,
1887.
Källa: Marx Engels Werke bd XXI, s. 491-509; "Juristen-Sozialismus".
Översättning: Olof Hoffsten, reviderad av Jan Stolpe
Digitalisering: "Socialisten"
Korrektur: Jonas Holmgren
Medeltidens världsåskådning var huvudsakligen teologisk. Den europeiska världens enhet, som inåt faktiskt inte existerade, åstadkoms utåt med hjälp av kristendomen, mot den saracenska gemensamma fienden. Enheten inom den västeuropeiska världen, som utgjorde en grupp av folk som utvecklades i ständigt växelverkan, sammanfattades i katolicismen. Denna teologiska sammanfattning var inte bara ideell. Den existerade verkligen, inte bara i påven, dess monarkiska medelpunkt, utan framför allt i den feodalt och hierarkiskt organiserade kyrkan, som i varje land ägde omkring en tredjedel av jorden och därmed hade en väldig maktställning inom den feodala organisationen. Kyrkan var med sitt feodala jordinnehav det verkliga bandet mellan de olika länderna, kyrkans feodala organisation helgade religiöst den världsligt-feodala statsordningen. Prästerskapet var dessutom den enda bildade klassen. Det var alltså självklart att kyrkans dogmer var utgångspunkten och grunden för allt tänkande. Juristeri, naturvetenskap, filosofi: kriteriet var överallt huruvida innehållet överensstämde med kyrkans läror eller inte.
Men i feodalismens sköte utvecklades bourgeoisiens makt. En ny klass trädde fram mot de stora jordägarna. Städernas borgare var framför allt och uteslutande varuproducenter och varuhandlare, medan det feodala produktionssättet huvudsakligen grundades på den egna konsumtionen av produkter som tillverkats inom en begränsad krets - dels genom producenterna, dels genom de feodala skatteindrivarna. Den katolska, på feodalismen byggda världsåskådningen kunde inte längre tillfredsställa denna nya klass och dess produktions- och bytesförhållanden. Ändå förblev också denna klass länge insnärjd i den allsmäktiga teologins fjättrar. Samtliga reformationer och de strider som anknöts till dem och utkämpades i religionens namn från 1200- och in på 1600-talet, är från teoretisk synpunkt ingenting annat än bourgeoisiens, stadsplebejernas och de i anslutning till båda upproriskt vordna böndernas försök att anpassa den gamla, teologiska världsåskådningen till den nya klassens förändrade ekonomiska villkor och levnadsförhållanden. Men det gick inte. Den religiösa fanan vajade för sista gången i England på sextonhundratalet och knappt femtio år senare uppträdde i Frankrike den nya världsåskådning osminkad, som skulle bli bourgeoisiens klassiska - den juridiska världsåskådningen.
Den var ett förvärldsligande av den teologiska. I dogmernas, den gudomliga rättens ställe trädde den mänskliga rätten, i kyrkans ställe staten. De ekonomiska och sociala förhållanden som man tidigare hade föreställt sig som skapade av kyrkan och dess lära, eftersom de var sanktionerade av kyrkan, tänkte man sig nu som grundade på rätten och skapade av staten. När varuutbytet sker i samhällelig skala och utvecklas fullt, ger det upphov till komplicerade ömsesidiga kontraktsbestämmelser (särskilt genom förskotts- och kreditgivningen); därmed kräver det allmängiltiga regler, som endast kan uppställas efter ömsesidig överenskommelse, alltså statligt fastställda rättsnormer. Därför inbillade man sig att dessa rättsnormer inte härrörde från de ekonomiska fakta, utan från det formella fastställandet genom staten. Och eftersom konkurrensen, de fria varuproducenternas grundläggande umgängesform, är den största likriktaren, blev likhet inför lagen bourgeoisiens främsta stridsrop. Förhållandet att den nya, uppåtsträvande klassens kamp mot feodalherrarna och den absoluta monarkin, som skyddade dessa, måste vara en politisk kamp, en kamp om makten över staten, och måste föras som en kamp om rättskrav - detta förhållande bidrog till att befästa den juridiska världsåskådningen.
Men bourgeoisien frambringade sin negativa dubbelgångare, proletariatet, och med det en ny klasskamp som utbröt redan innan bourgeoisien helt hade erövrat den politiska makten. Liksom bourgeoisin en period hade släpat med sig den teologiska världsåskådningen i sin kamp mot adeln, så övertog proletariatet till en början det juridiska åskådningssättet av motståndaren och försökte att i den hitta vapen mot bourgeoisien. De första proletära partibildningarna liksom deras teoretiska företrädare stod helt och hållet kvar på den juridiska "rättsgrunden", men de konstruerade ihop en annan rättsgrund åt sig än den som var bourgeoisiens. Å ena sidan utvidgades jämlikhetskravet därhän, att den rättsliga likheten inför lagen skulle kompletteras med den sociala; å andra sidan utgick man från Adam Smiths teser att arbetet var all rikedoms källa men att arbetaren måste dela arbetsprodukten med jordägaren och kapitalisten och drog ur dessa teser slutsatsen att denna delning var oriktig och antingen måste avskaffas eller också modifieras till förmån för arbetarna. Men känslan att det inte alls gick att undanröja de missförhållanden som skapats med det borgerligt-kapitalistiska och i synnerhet det moderna-storindustriella produktionssättet - känslan att allt detta över huvud taget inte kunde avskaffas om man enbart ställde frågan på den juridiska "rättsgrunden" ledde de främsta begåvningarna bland de tidiga socialisterna - Saint-Simon, Fourier och Owen - till att helt lämna del juridisk-politiska området och förklara all politisk kamp för ofruktbar.
Båda uppfattningarna var lika otillräckliga för att adekvat uttrycka och fullständigt kunna sammanfatta arbetarklassens strävanden till frigörelse, som tvingats fram av det ekonomiska läget. Kravet på jämlikhet liksom kravet på arbetets hela avkastning hamnade i olösliga motsägelser så snart de skulle formuleras juridiskt i det enskilda fallet och lämnade hela kärnfrågan - produktionssättets omvandling - mer eller mindre ur räkningen. När de stora utopisterna avvisade den politiska kampen avvisade de samtidigt klasskampen, alltså det enda sättet att hävda sig som var möjligt för den klass, i vars intresse de framträdde. Båda åskådningarna bortsåg från den historiska bakgrund, som de hade sin existens att tacka för; båda vädjade till känslan; den ena till rättskänslan, den andra till humanitetskänslan. Båda klädde sina krav i de fromma önskningarnas form, och ingen kunde förklara varför dessa fromma önskningar skulle förverkligas just då och inte tusen år tidigare eller senare.
Arbetarklassen, som genom det feodala produktionssättets omvandling till det kapitalistiska berövades all äganderätt till produktionsmedlen och som på grund av det kapitalistiska produktionssättets mekanism ständigt på nytt föds till detta ärftliga tillstånd av egendomslöshet, kan inte uttrycka sin livssituation [Lebenslage] på ett uttömmande sätt i bourgeoisiens juridiska illusion. Arbetarklassen kan inte vinna fullständig insikt om denna situation förrän den slutar upp att betrakta förhållandena utan juridiskt färgade glasögon. Men här hjälpte Marx dem med sin materialistiska historieuppfattning, med sitt påvisande av att människornas alla juridiska, politiska, filosofiska, religiösa och andra föreställningar i sista hand är härledda från deras ekonomiska levnadsvillkor, från deras sätt att producera och byta produkterna. Härmed var den världsåskådning given, som motsvarade proletariatets livs- och kampsituation; mot arbetarnas egendomslöshet svarade blott deras andliga illusionslöshet. Och denna proletära världsåskådning gör nu sin färd runt jorden.
Helt naturligt fortgår de båda världsåskådningarnas kamp; inte bara mellan proletariat och bourgeoisie, utan också mellan fritt tänkande arbetare och arbetare som ännu behärskas av den gamla traditionen. I stort sett försvaras här den gamla uppfattningen av de vanliga politikerna med de gängse argumenten. Men nu finns det också så kallade vetenskapliga jurister, som gör juristeriet till ett särskilt yrke.[1]
Hittills hade dessa herrar ansett sig för fina för att befatta sig med arbetarrörelsens teoretiska sida. Vi måste alltså vara mycket tacksamma, när nu äntligen en professor i juridik, dr Anton Menger, nedlåter sig till att "dogmatiskt närmare belysa" socialismens historia från "rättsfilosofisk" synpunkt.[2]
I själva verket har socialisterna hittills befunnit sig på villospår. De har försummat just det som saken gällde.
"Först när de socialistiska idéerna frigjorts från de ändlösa nationalekonomiska och filantropiska debatterna ... och förvandlats till nyktra rättsbegrepp", först när hela den "nationalekonomiska garneringen" har avlägsnats kan man ta itu med den juridiska bearbetningen av socialismen ... rättsfilosofins viktigaste uppgift i vår tid".
Nu rör det sig i de "socialistiska idéerna" just om nationalekonomiska förhållanden, framför allt om förhållandet mellan lönarbete och kapital, och där är väl nationalekonomiska debatter, kan det tyckas, dock något mer än blott och bart "garneringar" som kan skalas av. Dessutom är ekonomin en så kallad vetenskap, och till på köpet en vetenskap som är lite mer vetenskaplig än rättsfilosofin, eftersom den sysslar med fakta och inte, som den senare, med enbart idéer. Men detta är totalt likgiltigt för juristen av facket. De ekonomiska undersökningarna är för honom jämställda med de filantropiska deklamationerna. Fiat justitia, pereat mundus[3].
Vidare är de "nationalekonomiska garneringarna" hos Marx - och dem retar sig vår jurist mest på - inte blott och bart ekonomiska undersökningar. De är huvudsakligen historiska. De påvisar samhällsutvecklingens förlopp, från medeltidens feodala produktionssätt fram till dagens utvecklade kapitalistiska; de påvisar tidigare klassers och klassmotsättningars undergång och uppkomsten av nya klasser med nya intressemotsättningar, som bland annat också tar sig uttryck i nya rättskrav. Därom tycks också vår jurist få en svag aning, när han upptäcker att den nuvarande "rättsfilosofin ... i allt väsentligt ingenting annat är än en avbild av det historiskt traderade rättstillståndet", som man skulle kunna "beteckna såsom den borgerliga rättsfilosofin" och som "i socialismen har placerat en de egendomslösa folkklassernas rättsfilosofi vid sin sida".
Men om det förhåller sig så, vad är då orsaken? Varifrån kommer då "borgarna" och de "egendomslösa folkklasserna som var för sig har en speciell, mot deras klassituation svarande rättsfilosofi? Från rätten eller från den ekonomiska utvecklingen? Och säger Marx egentligen något annat än att de enskilda stora samhällsklassernas rättsuppfattningar rättar sig efter deras aktuella klassituation? Hur hamnar Menger bland marxisterna?
Men det är bara ett förbiseende, ett ofrivilligt erkännande av den nya teorins makt som har undsluppit den stränge juristen och som vi därför också bara inregistrerar. Tvärtom, när vår lagens man står på sin egen rättsgrund föraktar han den ekonomiska historien. Det nedgående romarriket är hans favoritexempel.
"Aldrig förut var produktionsmedlen så centraliserade", berättar han för oss, "som när hälften av den afrikanska provinsen var i sex personers ägo ... aldrig var de arbetande klassernas lidanden större än när så gott som varje produktiv arbetare var slav. Det saknades vid den tiden inte heller - i synnerhet bland kyrkofäderna - skarp kritik av det bestående samhällets tillstånd, en kritik som kan mäta sig med samtidens bästa socialistiska skrifter. Ändå följde inte socialismen på det västromerska rikets fall, som man skulle kunna tro, utan - den medeltida rättsordningen." Och varför? Därför att "det inte föresvävade nationen någon klar, från all överspändhet befriad bild av det framtida tillståndet".
Herr Menger anser att de ekonomiska förutsättningarna för den moderna socialismen förelåg vid tiden för romarrikets fall, men att det bara var dess juridiska formulering som fattades. Därför kom feodalismen i stället för socialismen, och den materialistiska historieuppfattningen har förts in absurdum!
Vad juristerna i det sönderfallande romerska riket så vackert hade satt i system var inte den feodala, utan den romerska rätten, rätten i ett samhälle av varuproducenter. Då den juridiska föreställningen enligt herr Menger är historiens drivande kraft, ställer han här på de romerska juristerna det vidunderliga kravet att de i stället för det bestående romerska samhällets rättssystem skulle prestera raka motsatsen, nämligen "en klar, från all överspändhet befriad bild" av ett sällsamt samhällstillstånd. Detta är alltså den mengerska rättsfilosofin, tillämpad på den romerska rätten! Men rent horribelt är Mengers påstående att de ekonomiska förutsättningarna för socialismen ännu aldrig var så gynnsamma som under den romerska kejsartiden. Socialisterna, som Menger vill vederlägga, ser garantin för socialismens framgång i utvecklingen av själva produktionen: å ena sidan blir produktionen allt mera samhällelig och arbetarnas produktivitet enorm genom den maskinella stordriftens utveckling inom industri och jordbruk; detta framtvingar att klasskillnaderna upphävs och varuproduktionen i privatföretag överförs till direkt produktion för och genom samhället. Å andra sidan skapar det moderna produktionssättet den klass, som i ständigt ökande utsträckning får makt och intresse att göra denna utvecklingen verklig, ett fritt, arbetande proletariat.
[...]
Med samma förakt för historiska fakta som vi nyss noterat säger Menger att de privilegierade klasserna får sin inkomst utan personlig motprestation gentemot samhället. Det är alltså helt okänt för honom att de härskande klasserna i sin utvecklings uppgående skede måste fylla mycket bestämda sociala funktioner och just därför blir de härskande. Medan socialisterna erkänner dessa klassers temporära historiska berättigande, förklarar Menger här deras tillägnelse av mervärdet vara stöld. Följdriktigt kan han bara förvånas när han finner att dessa klasser dagligen förlorar alltmer av sin makt att skydda sin rätt till denna inkomst. Att denna makt består i utövandet av sociala funktioner och försvinner med dessa funktioners undergång under den följande utvecklingen, det är för denne store tänkare en ren gåta.
Nog härom. Herr professorn tar nu itu med att behandla socialismen rättsfilosofiskt, det vill säga att återföra den på några korta rättsformler, på socialistiska "grundläggande rättigheter", en nyutgåva av de mänskliga rättigheterna för 1800-talet. Sådana grundläggande rättigheter har visserligen endast "ringa praktisk verkan" men är "på det vetenskapliga området icke utan gagn" som "slagord".
Så djupt har vi alltså redan sjunkit, att vi nu blott har att göra med slagord. Först undanröjs den väldiga rörelsens historiska sammanhang och innehåll för att bereda plats åt en ren "rättsfilosofi", sedan reduceras denna rättsfilosofi till slagord, vilka som bekant i praktiken inte är värda ett ruttet lingon! Det lönade i sanning mödan.
Herr professorn upptäcker nu att hela socialismen juridiskt sett kan återföras på tre sådana slagord, på tre grundläggande rättigheter. De är:
1. rätten till den fulla avkastningen av arbetet,
2. rätten till uppehälle [Existenz],
3. rätten till arbete.
Rätten till arbete är bara ett provisoriskt krav, "den första otympliga formel, i vilken proletariatets revolutionära krav sammanfattas" (Marx) och hör alltså inte hit. Däremot är kravet på jämlikhet bortglömt, det som dominerade hela den franska revolutionära socialismen, från Babeuf till Cabet och Proudhon, men som herr Menger svårligen torde kunna formulera juridiskt, trots att eller kanske snarare därför att det är det mest juridiska av alla de anförda. Som kvintessens återstår bara de torftiga satserna 1 och 2, som därtill motsäger varandra, vilket Menger till slut upptäcker men som alls inte hindrar att varje socialistiskt system måste röra sig inom dem. Det är emellertid uppenbart att hoppressandet av de mest olikartade socialistiska doktriner från de mest olikartade länder och utvecklingsstadier i dessa två "slagord" måste förfalska hela framställningen. Varje enskild doktrins egenart, som just utgör dess historiska betydelse, slängs här inte bara åt sidan som oväsentlig, utan förkastas rentav som helt enkelt falsk, därför att den avviker från slagordet och motsäger det.
I föreliggande skrift behandlas endast nr 1, rätten till den fulla avkastningen av arbetet.
Arbetarens rätt till arbetets fulla avkastning, det vill säga varje enskild arbetares rätt till sin speciella arbetsavkastning, är i denna bemärkelse blott proudhonsk lära. Helt skilt därifrån är kravet att produktionsmedlen och produkterna skall tillkomma den totala arbetande gemenskapen. Det kravet är kommunistiskt och överskrider, som Menger upptäcker, krav nr 1, något som gör honom inte så lite rådvill. Följaktligen måste han ömsom inrangera kommunisterna under nr 2, ömsom vrida och vränga den grundläggande rättigheten nr 1 så länge, att han kan hänföra dem dit. Här förutsättes att varuproduktionen fortfarande äger bestånd efter dess avskaffande. Det tycks förefalla herr Menger helt naturligt att man också i ett socialistiskt samhälle skall producera bytesvärden, alltså varor till försäljning, och att priserna på arbetet blir bestående, att alltså arbetskraften liksom tidigare säljs som vara. Den enda fråga som det därvid rör sig om för honom är den, huruvida de historiskt nedärvda priserna på arbetet skall behållas i det socialistiska samhället med ett tillägg, eller om "ett helt nytt sätt att fastställa arbetspriserna" bör införas. Det senare skulle enligt hans åsikt skaka samhället ännu mera än införandet av själva den socialistiska samhällsordningen! Denna begreppsförvirring är begriplig, eftersom vår lärde vän talar om en socialistisk värdeteori, alltså efter välkända förebilder inbillar sig att Marx' värdeteori skulle överlämna fördelningsmåttstocken åt det framtida samhället. Ja, det förkunnas att den fulla avkastningen av arbetet alls inte är något fastställt, eftersom den skulle kunna beräknas efter åtminstone tre olika måttstockar, och slutligen får vi veta att den är den "naturliga fördelningsprincipen" och blott är möjlig i ett samhälle med gemensam egendom, men med enskilt nyttjande alltså ett samhälle som i dag inte framställs som slutmål av någon enda socialist! En förträfflig grundläggande rättighet! Och en förträfflig arbetarklassens rättsfilosof!
Härmed har Menger gjort det lätt för sig att skildra socialismens historia "kritiskt". Tre ord kan man kalla innehållsdigra och även om de inte går från mun till mun är de ändå fullt tillräckliga för den mogenhetsexamen som här anordnas med socialisterna. Stig alltså fram, Saint-Simon, Proudhon, Marx och allt vad ni heter: svär ni på nr 1 eller nr 2 eller nr 3? Ner i min Prokrustesbädd[4], och det som sticker ut hugger jag av som nationalekonomiska och filantropiska garneringar!
[...]
Men nog härom. Allt vi hittills har avhandlat är ju bara bisaker för såväl herr Menger och som för hans läsekrets. Om har bara hade skrivit en historia rörande rättigheten nr 1, då skull hans skrift ha gått spårlöst förbi. Den historien är endast er förevändning för skriften, dess syfte är att nedsabla Marx. Och bara för att den handlar om Marx blir den läst. Sedan lång tid tillbaka är det inte längre så lätt att kritisera honom, alltsedan förståelsen för hans system har trängt in i vidare kretsar och kritikern inte längre kan räkna med publikens okunnighet. Bara en sak står ännu fast: för att nedvärdera Marx tillskriver man andra socialister hans insatser, folk som ingen människa bryr sig om, som har försvunnit från skådeplatsen och som inte längre har någon som helst politisk och vetenskaplig betydelse. På det sättet hoppas man att få bukt med grundaren av den proletära världsåskådningen, och åskådningen själv. Herr Menge har gett sig i kast med detta. Man är inte professor för ro skull. Man vill också åstadkomma något.
Den saken ordnas mycket lätt.
Den nuvarande samhällsordningen ger jordägaren och kapitalisten "rätt" till en del - den största - av den av arbetare skapade produkten. Rättigheten nr 1 säger att denna rätt är en orätt och att hela arbetsavkastningen bör tillkomma arbetaren.
Därmed är socialismens hela innehåll avklarat, såvitt inte rättighet nr 2 kommer i fråga. Den som alltså första gången har sagt att den nuvarande rätten för ägare av jord och andra produktionsmedel till en del av arbetsavkastningen är en orätt, han är den stora mannen, grundaren av den "vetenskapliga" socialismen! Och det var Godwin, Hall och Thompson. Efter utelämnande av samtliga ändlösa nationalekonomiska garneringar finner Menger de gamla engelsmännen, speciellt Thompson, avskrivna hos Marx och hans källor omsorgsfullt dolda. Beviset är framlagt.
Vi uppger varje försök att göra det begripligt för den fjollige juristen att Marx ingenstans reser kravet på "rätten till den fulla avkastningen av arbetet", att han i sina teoretiska skrifter över huvud taget inte ställer några rättskrav av något som helst slag. Till och med för vår jurist skymtar en svag aning härom, när han förebrår Marx att ingenstädes ge "en grundlig skildring av rätten till den fulla avkastningen av arbetet".
I de teoretiska undersökningar Marx gjorde kommer den juridiska rätten, som alltid bara återspeglar ett bestämt samhälles ekonomiska villkor, i fråga endast på ett helt sekundärt sätt; primärt för honom är däremot det historiska berättigande som vissa tillstånd, tillägnelsesätt och samhällsklasser har för bestämda epoker: det är undersökningar av den saken som är av störst intresse för alla som i historien ser en sammanhängande, om också ofta konfliktfylld utveckling men inte, som 1700-talet, ser den blott och bart som ett virrvarr av dårskap och brutalitet. Marx fattar den historiska ofrånkomligheten, alltså de antika slavägarnas, de medeltida feodalherrarnas o.s.v. berättigande som den mänskliga utvecklingens hävstång under en begränsad historisk period; därmed erkänner han också utsugningens tillfälliga historiska berättigande, att andra tillskansar sig arbetsprodukten; men han bevisar också samtidigt att detta historiska berättigande nu inte bara har försvunnit, utan att utsugningens fortbestånd i vilken form som helst i stället för att främja den samhälleliga utvecklingen dagligen hämmar den alltmer och invecklar den i allt kraftigare sammanstötningar. Och Mengers försök att tvinga in de epokgörande historiska undersökningarna i sin smala, juridiska Prokrustesbädd bevisar bara hans egen totala oförmåga att begripa saker och ting som sträcker sig utöver den allra snävaste juridiska horisont. Hans grundläggande rättighet nr 1 existerar absolut inte för Marx i denna formulering
[...]
Den vetenskapliga socialismen består alltså inte i att upptäck, ett ekonomiskt faktum, det hade enligt Menger ekonomerna ombesörjt före honom, utan helt enkelt i att förklara det olagligt. Det är herr Mengers åsikt om saken. Om socialisterna i själva verket hade gjort det så lätt för sig, hade de för länge sedan kunnat packa ihop och herr Menger skulle ha besparats det rättsfilosofiska blamagen. Men så går det när man reducerar en världshistorisk rörelse till juridiska slagord som man kan stoppa i västfickan
[......]
Vad som gäller för många andra socialreformatorer i vår tid gäller också för herr Menger: stora ord och värdelösa - om över huvud taget några - gärningar. Det utlovas bevis för att Marx var en plagiatör och bevisas att ett ord "mervärdet", användes redan före Marx, om också i annan bemärkelse!
Så går det också med herr Mengers juridiska socialism. I förordet förklarar herr Menger att han i den "juridiska bearbetningen av socialismen" skådar den "viktigaste uppgiften för rättsfilosofin i vår tid".
"Det rätta lösandet av den kommer att väsentligt bidra till att de oundvikliga förändringarna av vår rättsordning försiggår på en fredlig reforms väg. Först när de socialistiska idéerna omvandlats till nyktra rättsbegrepp kommer de praktiskt verksamma statsmännen att vara i stånd att förstå, hur mycket den gällande rättsordningen bör omskapas i den lidande folkmassans intresse."
Han vill gripa sig an med denna omvandling genom att framställa socialismen som ett rättssystem.
Och vad går denna juridiska bearbetning av socialismen ut på? I "slutanmärkningarna" heter det:
"Det råder väl inget tvivel om att utvecklingen av ett rättssystem, som helt och full behärskas av dessa fundamentala rättsidéer" (de grundläggande rättigheterna nr 1 och 2) "tillhör en fjärran framtid".
Det som i förordet framstår såsom den viktigaste uppgiften "i vår tid" påbördas till slut en "fjärran framtid".
"De nödvändiga förändringarna" (av den gällande rättsordningen) "kommer att följa under en lång historisk utvecklings gång, på samma sätt som vår nutida samhällsordning under århundradens lopp har upplöst och förstört feodalsystemet till den grad, att det slutligen bara behövdes en stöt för att fullständigt undanröja detsamma".
Mycket vackert sagt, men vart tar då rättsfilosofin vägen, när den "historiska utvecklingen" av samhället åstadkommer de nödvändiga förändringarna? I förordet är det juristerna som stakar ut vägen för den samhälleliga utvecklingen; nu, när det är juristens tur att bli tagen på orden, tappar han modet och stammar fram något om historisk utveckling som åstadkommer allt av sig själv.
"Men strävar vår sociala utveckling mot förverkligandet av rätten till den fulla arbetsavkastningen eller av rätten till arbete?"
Herr Menger framhåller att han inte vet det. Så skamligt prisger han nu sina socialistiska "grundläggande rättigheter". Men om dessa rättigheter inte är i stånd att komma på knepen, om de inte råder över och förverkligar den sociala utvecklingen, utan bestäms och förverkligas av den, vartill tjänar då mödan att reducera hela socialismen till de grundläggande rättigheterna? Vartill tjänar mödan att beröva socialismen dess ekonomiska och historiska "garneringar", när vi efteråt måste få veta att "garneringarna" utgör dess verkliga innehåll? Varför först i slutet meddela att hela undersökningen inte tjänar någonting till, eftersom man inte kan fatta den socialistiska rörelsens mål genom de socialistiska idéernas omvandling till nyktra rättsbegrepp, utan enbart genom studium av den sociala utvecklingen och dess verksamma orsaker?
Herr Mengers visdom går till slut ut på att han förklarar sig inte kunna säga vilken riktning den sociala utvecklingen kommer att ta, men en sak är säker: man bör "inte artificiellt öka bristerna i vår nutida sociala ordning", och för att möjliggöra ett ytterligare bibehållande av dessa "brister" rekommenderar han - frihandel och talar om att stat och kommun måste undvika ytterligare skuldsättning!
Dessa råd är det enda påtagliga resultatet av Mengers rättsfilosofi som framträder med så mycket buller och bång och självberöm! Skada blott att herr professorn inte avslöjar hemligheten hur de moderna staterna och kommunerna skall klara sig utan att "åsamka sig stats- och kommunalskulder". Om han satt inne med den hemligheten, skulle han ju inte kunna behålla den för sig själv. Den skulle bana väg för honom "uppåt" till ministertaburetten ännu snabbare än hans "rättsfilosofiska" prestationer kan åstadkomma.
Vilket mottagande de än kan få i "tongivande kretsar" tror vi oss ändå våga försäkra, att nutidens och framtidens socialister skänker herr Menger alla hans grundläggande rättigheter eller avstår från varje försök att bestrida honom denna hans "fulla arbetsavkastning".
Därmed är naturligtvis inte sagt att socialisterna avstår från att ställa bestämda rättskrav. Ett aktivt socialistiskt parti är otänkbart utan sådana, liksom över huvud taget varje politiskt parti. De krav som de gemensamma intressena inom en klass tvingar fram kan blott förverkligas genom att denna klass erövrar den politiska makten och ger sina krav allmängiltighet i form a lagar. Varje kämpande klass måste alltså formulera sina krav i form av rättskrav i ett program. Men varje klass' krav skiftar under loppet av de samhälleliga och politiska omdaningarna, de är olika i varje land alltefter landets säregna förhållanden och dess sociala utvecklingsnivå. Därför är heller inte de enskilda partiernas rättskrav, trots all överensstämmelse om slutmålet, helt och hållet desamma vid varje tidpunkt och hos varje folk. Rättskraven är ett föränderligt element och revideras från tid till annan, såsom man kan iaktta inom de olika ländernas socialistiska partier. Vid sådana revisioner är det de faktiska förhållandena som tas med i räkningen; däremot har det ännu inte fallit något existerande socialistiskt parti in att göra sitt program till en ny rättsfilosofi, och det torde heller inte ske i framtiden. De som herr Menger har presterat på detta område kan åtminstone enbart verka avskräckande.
Det är den enda användbara sidan av hans lilla skrift.
[1] Jämför med Fr. Engels artikel om "Ludwig Feuerbach" i "Die Neue Zeit" IV, s. 206: "Hos yrkespolitikerna, statsrättsteoretikerna och privaträttsjuristerna går emellertid sambandet med de ekonomiska fakta slutgiltigt förlorat. För att sanktioneras som lag måste de ekonomiska fakta i varje enskilt fall antaga formen av juridiska motiv. Därvid måste man naturligtvis ta hänsyn till hela det redan gällande rättssystemet. Och därför förefaller det nu, som om den juridiska formen skulle vara allt och det ekonomiska innehållet intet. Statsrätt och privaträtt behandlas som självständiga områden, vilka har sin oberoende historiska utveckling, vilka tillskrives möjlighet till självständig systematisk framställning och kräver en dylik systematisering genom konsekvent utrotande av alla inre motsägelser."
[2] Dr. Anton Menger, "Das Recht auf den vollen Arbeitsertrag in geschichtlicher Darstellung", Stuttgart, Cotta, 1886, X, s. 171.
[3] Varde rättvisa, om så världen går under.
[4] Enligt grekisk mytologi tvingade Prokrustes ner människor i sin säng: om de var för långa högg han av deras ben; om de var för korta sträckte han ut dem.