I det följande beskriver Engels hur feodalismen utplånar det gemensamma ägandet till förmån för ett fåtal, och hur adeln sedan också försöker utplåna den gemensamma nyttjanderätten. Ursprungligen skrivet som bilaga till "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap".
Översatt från MECW, Volume 24; "The Mark".
I ett land som Tyskland, där nästan halva befolkningen lever på jordbruk, är det nödvändigt att de socialistiska arbetarna, och genom dem bönderna, lär sig hur det nuvarande systemet med jordegendom, stor såväl som liten, har uppkommit. Det är nödvändigt att sätta det elände, som för närvarande råder bland jordbruksarbetarna, och skuldslaveriet bland småbönderna, i motsats till den gamla gemensamma äganderätten, för alla fria män, till vad som då i sanning var deras "fädernesland", den fria, för alla genom arv gemensamma egendomen. Därför ska jag göra en kort historisk skiss av de germanska folkens primitiva jordbruksförhållanden. Bara några få rester av dessa har överlevt fram till vår tid, men hela medeltiden igenom tjänade de som typ och grundval för alla allmänna inrättningar och genomträngde hela det offentliga livet, inte bara i Tyskland utan också i norra Frankrike, England och Skandinavien. Och ändå har de blivit så fullständigt bortglömda att G. L. Maurer nyligen blivit tvungen att på nytt upptäcka deras verkliga innebörd.[1]
Två grundläggande förhållanden, som uppstår spontant, styr alla eller nästan alla nationers primitiva historia: gruppering av människorna efter släktskap och gemensam äganderätt. Och så var fallet med germanerna. På samma sätt som de från Asien hade fört med sig sättet att sluta sig samman till stammar och ätter, på samma sätt som de ännu på romersk tid ställde upp i slagordning så att de, som var besläktade med varandra, alltid stod skuldra vid skuldra, så styrde också detta sätt att sluta sig samman fördelningen av deras nya områden öster om Rhen och norr om Donau. Varje stam slog sig ner på sina nya ägor, inte slumpvis eller som det föll sig utan, som Caesar uttryckligen fastslår[2], i enlighet med släktskapförhållandet mellan medlemmarna av stammen. Ett särskilt område tilldelades var och en av de nära besläktade större grupperna. På detta slog sig i sin tur de olika ätterna, som var och en bestod av ett antal familjer, ner byvis. Ett antal förbundna byar utgjorde ett hundrade (forn-högtyska: huntari, forn-norska: heradh). Ett antal hundraden utgjorde ett Gau eller landskap. Landskapens totala summa var folket. Det land, som inte togs i besittning av byarna, stod kvar till hundradets förfogande. Det som inte tilldelades det sistnämnda blev kvar åt landskapet. Vad som sedan fortfarande återstod att förfoga över, vanligen ett mycket stort landområde, var hela folkets omedelbara egendom. Sålunda finner vi i Sverige alla dessa olika stadier av gemensamt innehav sida vid sida. Varje by hade sitt gemensamma byland (Bys allmänningar), och utanför detta fanns hundradets gemensamma land (Härads allmänningar), utanför detta fanns landskapets gemensamma land (Lands allmänningar), slutligen folkets gemensamma land. Det sistnämnda, som kungen gjorde anspråk på som representant för hela nationen, var känt som Konungs allmänningar. Men alla dessa områden, till och med de kungliga, kallades utan åtskillnad allmänningar, d.v.s. gemensamt land.
Detta gamla svenska sätt att ordna det gemensamma landet, med dess ytterst noggranna underindelning, hör uppenbarligen till ett senare utvecklingsstadium. Om det någonsin existerade i Tyskland försvann det snart. På Marken (ty. die Mark), d.v.s. det stora jordområde, som tilldelats varje enskild by, ledde den snabba befolkningsökningen till upprättandet av ett antal dotterbyar. Dessa dotterbyar utgjorde en enda Mark-sammanslutning med moderbyn, med lika eller inskränkta rättigheter. Sålunda finner vi överallt i Tyskland, så långt tillbaka forskningen går, ett större eller mindre antal byar förenade till en Mark-sammanslutning. Men dessa sammanslutningar var fortfarande, åtminstone till en början, underkastade de stora sammanslutningarna av Marken till hundraden eller landskap. Och folket, slutligen, utgjorde ursprungligen en enda stor Mark-sammanslutning. Den tjänade inte bara som förvaltning för det land, som förblev i folkets omedelbara besittning, utan också som högsta domstol för de underlydande lokala Markerna.
Fram till den tid, då de frankiska kungarna underkuvade Tyskland öster om Rhen, tycks tyngdpunkten för Mark-sammanslutningen ha legat i der Gau eller landskapet, d.v.s. landskapet tycks ha utgjort den egentliga Mark-sammanslutningen. Ty endast genom detta antagande kan man förklara varför så många gamla och stora Marker dyker upp igen som landskap i det frankiska kungadömets officiella uppdelning. Och ändå är det i den lag, som är känd som Kaiserrecht, "kejsarens lag"[3], från 1200- och 1300-talen, den allmänna regeln, att en Mark omfattar från sex till tolv byar.
På Caesars tid brukade åtminstone en stor del av germanerna sina åkrar gemensamt, d.v.s. det gjorde svevistammen, som ännu inte hade skaffat sig någon fast bosättningsplats. Genom analogi med andra folk kan vi utgå från att detta utfördes så att de enskilda ätterna, som var och en bestod av ett antal nära besläktade familjer, gemensamt brukade det land de fått sig tilldelat, vilket byttes om från år till år, och delade upp avkastningen mellan familjerna. Men efter det att svevi vid vår tidräknings början slagit sig ner på nya områden, upphörde detta snart. I alla händelser omnämner Tacitus (150 år efter Caesar) endast enskilda familjers odling av jorden. Men det land de brukade tillhörde dem endast för ett år. Varje år delades det upp och fördelades på nytt.
Hur detta gick till kan man fortfarande se i vår tid vid Mosel och i Hochwald, i de s.k. Gehöferschaften. Där slår man tillsammans allt land under odling, åkrar och ängar, och styckar upp det igen. Detta sker visserligen inte årligen men vart tredje, sjätte, nionde eller tolfte år. Man styckar upp landet igen i ett antal Gewanne eller områden, i enlighet med dess läge och jordens beskaffenhet. Varje Gewann blir i sin tur uppdelad i långa smala remsor, så många lika stora bitar som det finns anspråkskrävande i sammanslutningen. Dessa lottas ut bland medlemmarna så att varje medlem mottager en lika stor del av varje Gewann. Under vår tid har andelarna blivit olika, genom uppdelning bland arvingarna, försäljning etc. Men den gamla, hela enheten utgör alltjämt det som bestämmer halvan, fjärdedelen eller åttondelen. Det obrukade området, skogar och betesmarker, är alltjämt gemensam egendom för gemensamt bruk.
Samma primitiva anordning var rådande till början av detta århundrade [1800-talet] vid de s.k. Losgüter, tilldelningarna genom lott, i Rhenpfalz i Bayern. Där har sedan dess det brukbara landet förvandlats till enskildas privata egendom. Die Gehöferschaften finner det också mer och mer till sin fördel att låta den periodiska uppdelningen bli obsolet och att omvandla det skiftande ägarskapet till fastställd privat egendom. På så sätt har de flesta, om inte alla, dött ut under de sista fyrtio åren och gett plats för byar med självägande bönder, som använder skogarna och betesmarken gemensamt.
Det första landstycke, som gick över till privat egendom för enskilda, var det som huset stod på. Bostadens okränkbarhet, grundvalen för all personlig frihet, överfördes från nomadtågets karavan till den bofaste jordbrukarens stockstuga och omvandlades gradvis till fullständig egendomsrätt till den egna gården. Detta hade redan kommit till stånd på Tacitus' tid. Den frie germanens gård måste även vid denna tid ha varit undantagen från Marken och därigenom otillgänglig för dess ämbetsmän, en säker tillflyktsort för flyktingar, så som vi finner det beskrivet i bestämmelserna för Markerna från senare tider. Till en viss grad finner vi det t.o.m. i "leges Barbarorum", kodifieringar av den gamla germanska stam-sedvanerätten, nedskrivna från 400-talet till 700-talet.[4] Ty bostadens okränkbarhet var inte följden av utan orsaken till dess omvandling till privat egendom.
Fyra- eller femhundra år efter Tacitus var enligt samma lagbok den brukade jorden enskilda bönders ärftliga egendom. De hade dock inte absolut full besittningsrätt. Ägarna hade rätt att göra sig av med den genom försäljning eller på annat sätt för överlåtning. Orsakerna till denna omvandling är, så långt vi kan spåra dem, två olika. För det första: från början fanns det i Tyskland självt vid sidan av de koncentrerade byar, som redan beskrivits, med deras fullständiga gemensamma äganderätt till landet, andra byar, där förutom själva gården också åkrarna var undantagna från Marken, d.v.s. från samhällets egendom. De var istället utdelade till enskilda bönder såsom deras ärftliga egendom. Men så var fallet bara där naturen så att säga tvingade till det: i smala dalar, t.ex. i Berg-området, och på smala flata åsar mellan sumpmarker, t.ex. i Westfalen, senare också i Odenwald och nästan alla alpdalarna. På dessa platser bestod byn som den gör nu av spridda, enskilda boställen, som vart och ett omges av åkrar, som hör till det. En periodvis återkommande återuppdelning av den brukbara jorden var i de här fallen knappast möjlig, och vad som på så sätt förblev inom Marken blev bara det kringliggande obrukade landet. När sedan rätten att göra sig av med gården genom överlåtelse till tredje man blev en viktig angelägenhet, upptäckte de, som var fria ägare till sina åkrar, att de var i ett fördelaktigare läge. En önskan att uppnå dessa fördelar torde ha lett till att man i många av byarna med gemensam äganderätt till landet lät det sedvanliga bruket att dela upp jorden dö ut och till att medlemmarnas individuella andelar förvandlades till ärftlig och överlåtlig egendom med full besittningsrätt. Men för det andra förde erövring germanerna in på romerskt område, där jorden under århundraden hade varit privat egendom (den romerska rättens obegränsade egendom) och där det lilla antalet erövrare omöjligen kunde helt och hållet upphäva en form av innehav, som var så djupt rotad. Förbindelsen mellan ärftlig privat äganderätt till fält och ängsmark och den romerska rätten, åtminstone inom det område, som varit romerskt, stöds av det faktum, att de rester av gemensam äganderätt till odlad mark, som hållit sig kvar till vår tid, står att finna på Rhens västra strand, d.v.s. på erövrad mark, men mark som blivit grundligt germaniserad. När frankerna slog sig ner här på 400-talet måste det ännu ha funnits gemensam äganderätt till åkrarna bland dem. I annat fall skulle vi inte här ha funnit Gehöferschaften och Losgüter. Men också här fick privat äganderätt överhanden, ty bara denna form av innehav finner vi omnämnt vad beträffar den brukbara jorden i den s.k. ripuariska lagen från 500-talet.[5] Och i det inre av Tyskland blev, som sagt, det brukade landet snart också privat egendom. Men om de germanska erövrarna upptog den privata äganderätten till åkrar och ängar, d.v.s. gav upp varje återuppdelning (för det var inte mer) vid den första uppdelningen av landet eller strax efter, införde de å andra sidan överallt det germanska Mark-systemet, med gemensamt innehav av skogar och betesmarker, tillsammans med Markens överhöghet över det uppdelade landet. Detta hände inte bara hos frankerna i norra Frankrike och anglosaxarna i England, utan också hos burgunderna i östra Frankrike, visigoterna i södra Frankrike och Spanien, samt hos ostrogoterna och langobarderna i Italien. I de senare länderna har så långt det är känt emellertid rester av Mark-systemet ägt bestånd fram till vår tid nästan uteslutande i de högre bergsområdena. Den form, som Mark-sammanslutningen antagit efter det att den periodiska uppdelningen av den odlade jorden kommit ur bruk, är den som nu möter oss, inte bara i de gamla folkliga lagarna under 400-, 500-, 600-, och 700-talen, utan även i de engelska och skandinaviska lagböckerna från medeltiden, i de många tyska Mark-stadgorna (s.k. Weistümer) från 1200-1600-talen och i sedvanerätten (coutumes) i norra Frankrike.
Under det att Mark-sammanslutningen gav upp rättigheten att då och då dela upp åkrar och ängar på nytt bland dess enskilda medlemmar, gav den inte upp en enda av sina övriga rättigheter över dessa områden. Och dessa rättigheter var mycket viktiga. Sammanslutningen hade bara överfört sina åkerfält till enskilda med den tanken att den skulle brukas som åkerjord och ängsmark och bara med den avsikten. Förutom detta hade den enskilde ägaren ingen rätt. Skatter i jorden hörde, om de låg djupare ner än plogbillen går, följaktligen ursprungligen inte till honom utan till samhället. Det var samma sak när man grävde efter malm och liknande. Alla dessa rättigheter blev senare stulna av furstarna och jordägarna för deras eget bruk.
Men dessutom stod användningen av den brukbara jorden och ängsmarken under övervakning och ledning av samhället och det i följande form. Där treskifte rådde - och det var nästan överallt - delades hela byns odlade jord upp i tre lika stora delar, av vilka var och en omväxlande blev sådd med höstsäd ett år, det andra med vårsäd och det tredje låg i träda. Sålunda hade byn varje år sin höståker, sin våråker och sin trädesåker. När man delade upp landet var man noga med att se till att varje medlems andel utgjordes av lika delar från var och en av de tre åkrarna, så att var och en utan svårighet kunde rätta sig efter samhällets föreskrifter. Enligt dessa blev han tvungen att så höstsäd bara på sin höståker o.s.v.
Den åker, som stod i tur att ligga i träda, återgick för tillfället till den gemensamma egendomen och tjänade samhället i allmänhet såsom betesmark. Och så snart de två andra åkrarna var skördade blev de på samma sätt åter gemensam egendom till tiden för sådden och användes som gemensam betesmark. Samma sak hände med ängarna efter efterslåttern. Ägarna blev tvungna att ta bort stängslen runt alla de fält, som blev betesmark. Detta obligatoriska bete gjorde det naturligtvis omöjligt att låta den enskilde bestämma tidpunkten iför sådd och skörd. Detta måste fastställas av samhället eller sedvänjan för alla.
Allt annat land, d.v.s. allt som inte hörde till hus och gård eller så mycket av Marken, som hade blivit uppdelat bland enskilda, förblev som under äldre tider gemensam egendom för gemensamt bruk; skogar, hedmark, mossar, floder, dammar, insjöar, vägar och broar, jaktmarker och fiskevatten. På samma sätt som varje medlems del i vad som var uppdelat av Marken var av samma storlek, var det av samma storlek i användningen av den gemensamma utmarken. Sättet att använda denna bestämdes av medlemmarna i samhället i dess helhet. Så också sättet att göra uppdelningen, om den brukade jorden inte längre räckte till, och en del av den gemensamma Marken togs under odling. Det huvudsakliga bruket av den gemensamma Marken var som betesmark för boskap och uppfödning av svin på ollon. Vid sidan av detta gav skogen timmer och bränsle, strö för djuren, bär och svampar, under det att mossen, där den fanns, gav torv. Bestämmelserna för betesmarken, bruket av skogen etc. utgör den största delen av de många Mark-uppteckningar, som skrevs ned vid olika tidpunkter mellan 1200- och 1700-talen, vid en tidpunkt då den gamla sedvanerätten började bli ifrågasatt. De gemensamma skogsområden, som fortfarande möter en här och där, är återstoden av dessa ouppodlade gamla Marker. En annan kvarleva är, åtminstone i södra och västra Tyskland, den idén, djupt rotad i det folkliga medvetandet, att skogen ska vara allmän egendom, där var och en kan gå och plocka blommor, bär, svamp, bokollon och liknande och i största allmänhet göra vad man vill, så länge man inte gör något ofog. Men också för detta finner Bismarck bot, och med sin berömda bärlagstiftning för han ner de västra provinserna till nivå med det gamla preussiska junkerväldet.[6]
På samma sätt som medlemmarna av samhället ursprungligen hade lika stora andelar av Marken och lika rättigheter vid användningen, så hade de också lika stora delar i lagstiftningen, förvaltningen och rättskipningen inom Marken. Vid bestämda tidpunkter och om nödvändigt oftare möttes man i det fria för att diskutera angelägenheterna inom Marken och för att sitta till doms över brott mot bestämmelserna samt i tvister som rörde Marken. Det var, fast i miniatyr, det tyska folkets primitiva folkförsamling, som ursprungligen inte var någonting annat än en stor Mark-församling. Lagar stiftades, men endast i sällsynt förekommande nödfall. Ämbetsmän valdes, deras sätt att sköta sitt ämbete synades, men huvudsakligen utövades domsförrättningar. Den som satt ordförande skulle bara formulera frågorna. Domen avkunnades av de närvarande medlemmarna samfällt.
Den oskrivna lagen för Marken var under de primitiva tiderna i rätt hög grad den enda allmänna lag som fanns, för de germaner, som inte hade kungar. De gamla stormännen inom stammen, som försvann under erövringen av det romerska imperiet eller strax efter, anpassade sig lätt till denna primitiva konstitution, lika lätt som tidens alla andra spontana utväxter, just så som de ledande inom den keltiska klanen ännu så sent som på 1600-talet fann sin plats i det irländska gemensamma innehavet av jorden. Och denna oskrivna lag har slagit så djupa rötter i tyskarnas hela levnadssätt att vi finner spår av den vid varje steg och vändpunkt i vårt folks historiska utveckling. Under primitiv tid var hela den allmänna befogenheten i fredstid uteslutande rättslig och vilade hos hundradets folkförsamling, eller landskapets och hela stammens. Men denna folkliga domstol var bara Markens folkliga domstol, anpassad till fall som inte egentligen berörde Marken, men som föll inom den allmänna befogenhetens ram. Ännu då de frankiska kungarna började omvandla de självstyrande landskapen till provinser, styrda av kungliga ombud, och därigenom åtskilde de kungliga landsdomstolarna från de vanliga Mark-domstolarna, fortsatte folket att ha hand om domsförrättandet i bägge. Det var först då den gamla demokratiska friheten sedan länge hade underminerats, när krigstjänst och domstolar hade blivit en tung börda för de utarmade fria männen, som Karl den store i sina landsdomstolar kunde införa domsrätt av Schöffen, lekmannabisittare utnämnda av kungens domare, istället för domsrätt av hela folkförsamlingen.[1*] Men detta berörde inte Markens domstolar i någon större utsträckning. Dessa förblev tvärtemot alltjämt förebilden också för de feodala domstolarna under medeltiden. Också i dessa formulerade feodalherren endast frågorna, under det att vasallerna själva fällde utslaget. De seder och bruk som styr en by under medeltiden är inte annat än de som styrde en oberoende bymark, och som sedan övergick till att gälla för en stad, så snart som byn omvandlades till en stad, d.v.s. befästes med murar och vallgravar. Alla senare konstitutioner för städer har vuxit fram ur dessa ursprungliga bestämmelser för en stadsmark. Och slutligen blev reglerna för otaliga fria sammanslutningar under medeltiden, som inte grundades på gemensamt innehav av jorden, särskilt då de fria skråna, kopierade efter Mark-församlingen. De rättigheter, som beviljades skrået, d.v.s. att med ensamrätt bedriva ett visst hantverk, behandlades på samma sätt som om de vore rättigheter inom en gemensam Mark. I skråna var man lika mån om att varje medlems andel av de gemensamma privilegierna och fördelarna blev lika eller så lika som möjligt som man var inom Marken, och man använde ofta precis samma metoder.
Allt detta visar att Mark-organisationen ägde en nästan förunderlig förmåga att anpassa sig till de mest skiftande sidor av det offentliga livet och till de mest varierande syften. Samma egenskaper visade den under den fortskridande utvecklingen av jordbruket och i böndernas kamp mot de stora jordegendomarnas framväxt. Marken hade uppkommit under germanernas bosättning i Germania Magna, d.v.s. vid en tidpunkt då boskapsuppfödning var det huvudsakliga försörjningssättet och när det outvecklade, halvt bortglömda jordbruk, som de fört med sig från Asien började utövas igen. Marken ägde bestånd genom hela medeltiden i våldsamma, oavbrutna konflikter med de jordägande stormännen. Men den var alltjämt en sådan nödvändighet, att byarna överallt där adelsmännen hade tillägnat sig böndernas jord, och där de var bebodda av dessa bönder, som nu blivit livegna eller i bästa fall coloni eller beroende arrendatorer, fortfarande var organiserade enligt principerna i Marken, trots de ständigt ökade övergreppen från godsherrarna. Längre fram ska vi ge ett exempel på det. Den anpassade sig till de mest skiftande former av innehav av den odlade jorden, så länge bara en ouppodlad allmänning lämnades kvar. Den anpassade sig på liknande sätt till de mest skiftande egendomsrättigheter i den gemensamma Marken, så snart denna upphörde att vara samhällets fria egendom. Den dog ut när nästan all böndernas jord, både privatägd och gemensam, blivit stulen av adeln och prästerskapet, med beredvillig hjälp från furstarna. Men ekonomiskt föråldrad och ur stånd att fortleva som den förhärskande samhälleliga organisationen inom jordbruket blev den först när de stora framstegen inom jordbruket under de sista hundra åren gjorde detta till en vetenskap och ledde till ett helt och hållet nytt sätt att driva det.
Undermineringen av Mark-organisationen började strax efter erövringen av romerska imperiet. I egenskap av representanter för nationen tog de frankiska kungarna de ofantliga områden, som hörde till folket som helhet, särskilt skogarna, i besittning. För att skänka bort dem som gåvor till sina hovmän, till sina generaler, till biskoper och till abbotar. På så sätt lade de grunden till de stora jordegendomarna, som adelsmännen och kyrkan sedan innehade. Långt före Karl den store hade kyrkan mer än en tredjedel av allt land i Frankrike, och det är säkert att detta förhållande gällde för hela det katolska Västeuropa under medeltiden.
De ständiga inre och yttre krigen, vars regelbundna följder blev konfiskering av jord, ruinerade ett stort antal bönder. På så sätt fanns det redan under merovingernas dynasti många fria män, som inte ägde någon jord. Karl den stores ständiga krig krossade grundvalen för de fria bönderna. Ursprungligen hade varje självägande bonde skyldighet att göra krigstjänst. Han måste inte bara utrusta sig själv utan också stå under vapen i sex månader. Det är inte att undra över att man knappast ens på Karl den stores tid i realiteten kunde få en man av fem att göra krigstjänst. Under hans efterträdares kaotiska regering kastades böndernas frihet än snabbare åt hundarna. Å ena sidan var det nordmännens invasioner och härjningar, de eviga krigen mellan kungarna och fejderna mellan adelsmännen, som tvingade den ene frie bonden efter den andre att söka skydd hos någon storman. Å andra sidan påskyndade girigheten hos samma stormän och hos kyrkan denna utveckling. Genom bedrägeri, genom löften, hot, våld, tvingade de fler och fler bönder och bondejord under sitt ok. I bägge fallen lades böndernas jord till stormannens gods. I bästa fall blev det tillbakalämnat till bonden, att bruka mot att han gav arrende och tjänster. På så sätt förvandlades bonden från fri ägare till jorden till arrende- och tjänsteskyldigt bihang till den, till livegen. Så var fallet i det västra frankiska kungadömet[7], särskilt väster om Rhen. Öster om Rhen kunde, å andra sidan, ett stort antal fria bönder alltjämt leva kvar. För det mesta var de utspridda men ibland slöt de sig samman till byar, som uteslutande bestod av fria män. Men också här tvingade under 900-1000-1100-talen adelsmännen och kyrkans överväldigande makt stadigt fler och fler bönder till livegenskap.
När en stor jordägare - kyrklig eller världslig - förvärvade en bondes innehav, fick han samtidigt de rättigheter inom Marken, som hörde till innehavet. De nya jordägarna blev på så sätt medlemmar av Marken. Ursprungligen var de inom Marken bara att betrakta som jämställda med de andra medlemmarna där, vare sig fria eller livegna, t.o.m. om de var deras egna livegna. Men snart förvärvade herrarna, trots böndernas envisa motstånd, på många ställen särskilda privilegier inom Marken. De blev ofta i stånd att göra den i sin helhet underkastad deras eget styre som godsherrar. Icke desto mindre fortlevde den gamla Mark-organisationen, fast godsherren nu var den ledande och utsatte den för inskränkningar.
Hur absolut nödvändig Mark-konstitutionen var för jordbruket vid denna tid, också på storgodsen, framgår på det mest slående sätt av kolonisationen av Brandenburg och Schlesien, som gjordes av frisiska och saxiska nybyggare, liksom av nybyggare från Nederländerna och den frankiska Rhenstranden. Från 1100-talet slog sig folket ner i byar på herrarnas land, i enlighet med tysk lag, d.v.s. enligt den gamla Mark-lagen, i den mån den fortfarande levde kvar på de gods herrarna ägde. Varje person hade hus och gård; en andel i byns åkrar, som bestämdes genom den gamla metoden med lottning, och som var av samma storlek för alla; och rätten att använda betesmarkerna, vanligen i godsherrens skogar, mindre ofta i en särskild Mark. Dessa rättigheter var ärftliga. Herren fortsatte att inneha landet som oinskränkt besittning och kolonisterna var skyldiga honom särskilda tributer och tjänster. Men dessa skyldigheter var så måttliga att böndernas villkor här blev bättre än någon annanstans i Tyskland. Därför höll de sig lugna när bondekriget bröt ut. För detta avfall från sin egen sak blev de svårt straffade.
Omkring mitten av 1200-talet skedde överallt en avgjord förändring till det bättre för bönderna. Korstågen hade berett vägen för det. Många av herrarna gjorde uttryckligen sina livegna bönder fria när de begav sig iväg mot östern. Andra blev dödade och återvände inte. Hundratals adliga familjer försvann, och deras livegna bönder fick ofta friheten. Dessutom blev, när godsherrarnas behov blev större, kontrollen över böndernas betalningar in natura och deras tjänster viktigare än den över deras person. Den tidiga medeltidens livegenskap, som i sig hade mycket av antikens slaveri, gav åt herrarna rättigheter, som förlorade sitt värde mer och mer. Den försvann gradvis, de livegnas ställning inskränktes till den som vanliga ärftliga arrendatorer hade. Eftersom sättet att bruka jorden förblev precis detsamma som tidigare kunde en ökning av godsherrens inkomster bara uppnås genom att man bröt upp nytt land och satte upp nya byar. Men detta var bara möjligt genom ett vänskapligt avtal med kolonisterna, vare sig de hörde till godset eller var främlingar. Därför möter vi i tidens dokument en klar bestämning av och en måttlig skala på böndernas skyldigheter, samt god behandling av bönderna särskilt av de andliga godsherrarna. Och slutligen återverkade de nya kolonisternas gynnsamma ställning på deras grannars, de livegnas, villkor, så att dessa också i hela norra Tyskland fick sin personliga frihet, även om de fortsatte sina tjänster till godsherrarna. Endast de slaviska och litavisk-preussiska bönderna blev inte befriade. Men detta skulle inte bestå.
På 1300- och 1400-talen tillväxte städerna hastigt och blev snabbt rika. Deras konstfärdiga hantverk, deras överdådiga liv växte och blomstrade särskilt i södra Tyskland och vid Rhen. Överflödet hos städernas patricier uppväckte avund hos lantherrarna, som var ganska tarvligt klädda, åt enkelt och f.ö. levde rätt enkelt. Men varifrån skulle de få alla de fina sakerna i städerna? Att ligga i försåt för resande köpmän blev alltmer farligt och olönsamt. Men för att köpa varor krävdes pengar. Och det kunde bara bönderna förse dem med. Följaktligen blev det förnyat förtryck av bönderna, högre arrenden och fler dagsverken; följaktligen förnyad och ständigt ökad iver att tvinga de fria bönderna att bli först beroende och sedan livegna, och att omvandla den gemensamma Marken till land tillhörande herren. Till detta fick furstarna och adelsmännen hjälp av de romerska juristerna, som genom sin tillämpning av romersk rättsvetenskap på tyska förhållanden, som de för det mesta inte förstod, dock förstod att skapa ändlös förvirring, men ändå det slags förvirring, genom vilken herrarna alltid vann, och bönderna alltid förlorade. De andliga herrarna hjälpte sig själva på ett enklare sätt. De förfalskade dokument, genom vilka böndernas rättigheter inskränktes och deras plikter utökades. Mot dessa godsherrarnas röverier reste sig bönderna ofta till isolerade uppror, från slutet av 1400-talet tills det stora bondekriget år 1525 svepte fram över Schwaben, Bayern, Franken, sträckte sig till Elsass, Pfalz, Rheingau och Thüringen. Bönderna dukade under efter hård kamp. Från den tiden härrör livegenskapens förnyade dominans bland de tyska bönderna i allmänhet. På de ställen, där kampen hade rasat, blev böndernas alla återstående rättigheter nu skamlöst trampade under foten, deras gemensamma land omvandlades till herrens egendom och de själva blev livegna. De nordtyska bönderna, som befann sig under mer gynnsamma villkor, hade förblivit lugna. Deras enda belöning blev att de utsattes för samma underkastelse fast långsammare. Livegenskapen införs bland de tyska bönderna från mitten av 1500-talet i Ostpreussen, Pommern, Brandenburg, Schlesien, från slutet av århundradet i Schleswig-Holstein, och den blir härefter mer och mer deras allmänna villkor.
Denna nya våldshandling hade dock samtidigt en ekonomisk orsak. Genom krigen, som följde på den protestantiska reformationen, hade bara de tyska furstarna vunnit ökad makt. Nu var det helt slut med adelsmännens favoritsysselsättning landsvägsröveriet. Om adelsmännen inte skulle bli ruinerade, måste större inkomster utvinnas ur deras jordegendomar. Men det enda sättet att åstadkomma det var att de tog hand om åtminstone en del av sina egna gods själva, med furstens och särskilt klostrens storgods som förebild. Vad som hittills varit undantag blev nu en nödvändighet. Men denna nya plan för jordbruket förhindrades av det förhållandet, att jorden nästan överallt hade givits till arrendepliktiga bönder. Så snart som de arrendepliktiga bönderna, vare sig de var fria män eller coloni, hade förvandlats till livegna, hade adelsherrarna fri hand. Delar av bönderna blev som det tekniskt kallades "vräkta" (ty. gelegt), d.v.s. antingen bortkörda eller degraderade till nivå med torpare, med bara en koja och ett stycke trädgårdsland, medan marken till deras gårdar gjordes till en väsentlig beståndsdel av herrens domäner. Dessa brukades nu av de nya torparna och sådana bönder, som ännu fanns kvar, genom dagsverksarbete. Icke blott blev många bönder på så sätt faktiskt bortkörda, utan för dem som blev kvar blev dagsverksskyldigheten väsentligen utökad, och det i en ständigt stegrande takt. Den kapitalistiska tiden bebådades inom jordbruksdistrikten som perioden med jordbruksindustri i stor skala, baserad på livegnas dagsverksarbete.
Denna omvandling skedde till en början ganska långsamt. Men sedan kom trettioåriga kriget. Under en hel generation blev Tyskland hemsökt i alla riktningar av de mest tygellösa soldater historien känner. Överallt var brand, plundring, våldtäkt och mord. Bönderna fick lida mest på ställen där, bortsett från de stora förbanden, de små självständiga förbanden eller snarare förbrytarbanden opererade, utan kontroll och för egen räkning. Förödelsen och avfolkningen var gränslöst stor. När freden kom låg Tyskland hjälplöst på marken, nertrampat, skuret i bitar, blödande; men åter var det bönderna, som var de mest ömkansvärda och olyckliga av alla.
Den landägande adelsmannen blev nu den ende herren i jordbruksdistrikten. Furstarna, som just vid denna tid höll på med att inskränka hans politiska rättigheter i ständerförsamlingen till ingenting, gav honom som kompensation fria händer mot bönderna. Böndernas sista motståndskraft hade brutits av kriget. På så sätt kunde adelsmannen ordna alla förhållanden inom jordbruket på det sätt, som mest främjade återställandet av hans ruinerade finanser. Icke blott blev böndernas övergivna gårdar förenade med herrens domäner utan vidare. Vräkning av bönder bedrevs nu i stor skala, systematiskt. Ju större godsherrens domäner blev, desto större blev naturligtvis det dagsverke, som fordrades av bönderna. Systemet med "obegränsat dagsverke" blev på nytt infört. Adelsherren blev i stånd att befalla bonden, hans familj och hans boskap att arbeta för sig, så ofta och så länge det behagade honom. Livegenskapen var nu allmän; en fri bonde var nu lika sällsynt som en vit kråka. Och för att adelsherren skulle vara i stånd att kväva det allra ringaste motstånd från bönderna i dess linda, fick han av fursten i landet rätt till s.k. patrimoniell jurisdiktion, adelsmannen utnämndes till ensam domare i alla fall som rörde förbrytelser av och tvister mellan bönderna, t.o.m. om en bondes tvist var med honom själv, herren. Denne blev alltså domare i eget mål! Från denna tid styrde käppen och piskan jordbruksdistrikten. Den tyske bonden hade liksom hela Tyskland nått sin lägsta punkt av förnedring. Bonden hade liksom hela Tyskland blivit så maktlös, att självhjälp svek, och befrielse kunde bara komma utifrån.
Och den kom. Med Franska revolutionen kom även för Tyskland och den tyska bonden gryningen till en bättre dag. Knappt hade revolutionens arméer erövrat Rhens västra strand, förrän allt det gamla skräpet försvann, som genom ett trollslag, - dagsverksskyldigheter, arrendeavgifter av alla slag till godsherren, tillsammans med den adlige herrn själv. Bonden på Rhens västra strand var nu herre över sitt innehav, dessutom fick han i Gode Civil[8], utarbetad under revolutionen och bara tillplattad och förfuskad av Napoleon, en lagtext anpassad till hans nya villkor, och som han inte bara kunde förstå utan även bekvämt bära i fickan.
Men bonden på östra Rhenstranden var fortfarande tvungen att vänta lång tid. De är sant att man i Preussen, efter det välförtjänta nederlaget vid Jena[9], upphävde några av adelns mest skamliga privilegier, och s.k. friköpande från de bördor, som åvilade bönderna och ännu fanns kvar, gjordes lagligen möjligt. Men i stor utsträckning gällde detta för lång tid endast på pappret. I de andra tyska staterna blev ännu mindre gjort. En andra fransk revolution, den år 1830, behövdes för att införa "friköpande" i Baden och vissa andra småstater mot gränsen till Frankrike. Och vid den tidpunkt då den tredje franska revolutionen, år 1848, till sist förde Tyskland med sig, var friköpandet långt ifrån färdigt i Preussen, och i Bayern hade det inte ens påbörjats. Efter detta gick det framåt snabbare och mer obehindrat; dagsverksarbetet, som ålåg bönderna, vilka denna gång blivit upproriska för egen del, hade förlorat allt värde.
Och vad bestod detta friköpande av? Det bestod av att adelsherren, mot emottagandet av en viss summa pengar eller ett stycke land från bonden, hädanefter skulle erkänna, att bondens land var bondens egendom, så mycket eller litet som nu blev kvar åt honom, fri från alla pålagor; och detta fastän allt land, som vid någon tidpunkt tillhört adelsherren, inte var något annat än land stulet från bönderna. Vid dessa uppgörelser tog de regeringstjänstemän, som skulle administrera dem, helt naturligt nästan alltid ställning för herrarna, vilka de vistades hos och rumlade om med, så att bönderna åter blev lurade till höger och vänster, t.o.m. mot lagens bokstav.
Och på så sätt har vi, tack vare tre franska revolutioner och den tyska, som vuxit fram ur dem, återigen fått en fri bondeklass. Men hur mycket underlägsnare är inte villkoren för vår frie bonde av idag, jämfört med de för den frie medlemmen av Marken under den gamla tiden! Hans gård är vanligen mycket mindre, och den ouppdelade Marken är reducerad till några små och fattiga bitar kommunal skog. Men utan bruk av Marken kan småbrukaren inte ha någon boskap; utan boskap inget gödsel; utan gödsel inget jordbruk. Skatteuppbördsmannen och, som ett hot bakom denne, rättsbetjänten, vilka dagens bonde känner alltför väl, var okända för de gamla medlemmarna av Marken. Och det var också hypoteksinnehavaren, i vars klor den ene bondens gård efter den andre faller. Och det allra bästa är, att dessa moderna fria bönder, vilkas äganderätt är så begränsad och som har blivit så vingklippta, skapades i Tyskland, där allting händer för sent, vid en tidpunkt då vetenskapligt jordbruk och de nyligen uppfunna jordbruksmaskinerna gör odling i liten skala till ett mer och mer föråldrat produktionssätt, mindre och mindre i stånd att klara av försörjningen. På samma sätt som spånad och vävning med maskiner ersatte spinnrocken och vävstolen måste oundvikligen dessa nya metoder i jordbruket ersätta odling av land i små plättar med storgods, förutsatt att den nödvändiga tiden till detta gives.
Ty hela det europeiska jordbruket, så som det bedrives för närvarande, är redan hotat av en övermäktig rival, nämligen Amerikas spannmålsproduktion i gigantisk skala. Mot denna jord, bördig, gödslad av naturen under en lång följd av år och som man kan få för en struntsumma, kan varken våra småbönder, upp till öronen i skulder, eller våra stora jordägare, lika djupt skuldsatta, kämpa. Hela det europeiska jordbrukssystemet håller på att besegras av den amerikanska konkurrensen. Vad Europa anbelangar kommer jordbruk bara att vara möjligt om det bedrives efter socialistiska principer, till förmån för samhället i dess helhet.
Detta är utsikterna för våra bönder. Och återupprättandet av en fri bondeklass, utsvulten och hämmad som den är, har detta värde - att det har satt bonden i stånd att, med hjälp av sin naturlige kamrat arbetaren, hjälpa sig själv, så snart han en gång förstår hur.
[1] Georg Ludwig von Maurers arbeten (12 band) är studier över by-, stads- och statsbyggande i det medeltida Tyskland. I denna text ansluter sig Engels till Maurers s.k. Mark-teori. Denna var en tid allmänt omfattad men har senare utsatts för omfattande kritik, främst av en fransk forskare, Fustel de Coulanges. Denne påpekar bl.a. att Maurer har blandat ihop två olika begrepp, "Markgenossenschaft" (gemenskap för samfällt bruk av allmänning) och "Dorfgenossenschaft" (bygemenskap) och på så sätt kommit att använda ordet Mark på ett felaktigt sätt.
[2] Se Caesar: De Bello Gallico (Kriget i Gallien), bok VI, kap. 22
[3] "Kaiserrecht" - de kejserliga lagarna utfärdade av centralmakten i medeltidens Tyska Rike.
[4] Leges Barbarorum (latin), uppteckningar av sedvanerätten inom de germanstammar, som från 400- till 600-talet grundat riken på det tidigare Västromerska Rikets territorium. Dessa lagar samlades ihop från 400- till 800-talet.
[5] Ripuariska lagen, sedvanerätt inom en av de gammalgermanska stammarna, de ripuariska frankerna, som från 300- till 400-talet bodde mellan Rhen och Maas.
[6] Bärlagstiftning, en "lag om stöld i skog av den 15 april 1878", som särskilt förbjöd plockande av örter, bär och svamp utan polistillstånd.
[7] Västra frankiska kungadömet bildades 843 efter Karl den stores rikes slutliga uppdelning.
[8] Code Civil, fransk civillagbok av år 1804, som år 1807 utgavs på nytt som Code Napoleon. Denna borgerliga lagbok infördes av Frankrike i de erövrade områdena i Väst- och Sydtyskland. I Rhenprovinsen förblev den gällande också efter dennas förening (1815) med Preussen.
[9] Nederlaget vid Jena, som Preussen led den 14 oktober 1806 och som drog med sig Preussens kapitulation för Napoleons Frankrike, visade hela murkenheten i den sociala och politiska ordningen i den feodala Hohenzollern-monarkin.
[1*] Bör inte blandas ihop med Schöffen-domstolarna av Bismarcks och Leonhardts kynne, där jurister och lekmannabisittare tillsammans fäller utslag och dom. I de gamla domstolarna fanns inga jurister alls, domaren som satt ordförande hade ingen röst och die Schöffen eller lekmannabisittarna fällde utslaget oberoende av honom. (Engels)