Skrivet: Den 1/2 augusti 1881.
Publicerat: Se nedan.
Källa: Marx Engels Werke bd IXX, s. 287-290; "Notwendige
und überflüssige Gesellschaftsklassen".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren
Skriven i augusti 1881, publicerad som ledarartikel i den engelska fackföreningstidningen "The Labour Standard" nr 14, 6/8 1881. Efter några månaders medarbetarskap som ledarskribent bröt Engels kontakten med tidningen på grund av dess opportunistiska tendens.
Man har ofta ställt frågan, i vilken utsträckning de skilda samhällsklasserna är till gagn eller ens nödvändiga? Och naturligtvis har svaret skiftat med skilda epoker. Det har otvivelaktigt funnits en tid, då godsägararistokratin var ett ofrånkomligt och nödvändigt element i samhället. Men detta är mycket, mycket länge sedan. Sedan kom en tid, då det med samma ofrånkomliga nödvändighet uppstod en kapitalistisk medelklass, en bourgeoisie, som fransmännen kallar den, vilken bekämpade godsägararistokratin, bröt dess politiska makt och i sin tur förskaffade sig det ekonomiska och politiska herraväldet. Men ända sedan klassernas uppkomst har det aldrig funnits någon tid, då samhället har kunnat klara sig utan en arbetande klass. Namnet på denna klass och dess sociala ställning har ändrat sig; i slavens ställe kom den livegne som i sin tur avlöstes av den frie arbetaren - fri från livegenskapen men också från varje jordisk egendom utom sin egen arbetskraft. Men ett är klart. Vilka förändringar som än ägde rum inom samhällets icke-producerande övre skikt, så kunde samhället dock aldrig leva utan en klass av producenter. Denna klass är alltså under alla förhållanden nödvändig - även om den tid måste komma, då den inte längre skall vara en klass utan kommer att omfatta hela samhället.
Hur nödvändig är i dag existensen av var och en av dessa tre klasser?
Godsägararistokratin är i England åtminstone ekonomiskt överflödig, medan den i Irland och Skottland genom sin tendens att avfolka landet har blivit till en ren plåga. Att de driver människor över oceanen eller till svältdöden och ersätter dem med får och vilt, det är den enda förtjänst som de irländska och skotska godsägarna kan göra anspråk på. Konkurrensen från de amerikanska vegetabiliska och animaliska livsmedlen behöver endast utvecklas ytterligare något för att också den engelska godsägararistokratin skall göra likadant, åtminstone den del av den som kan kosta på sig det, genom att den kan falla tillbaka på stora markegendomar i städerna. Från resten kommer den amerikanska livsmedelskonkurrensen snart att befria oss. Och vi kommer inte att sörja den, ty dess politiska verksamhet i både överhus och underhus är en verklig nationell hemsökelse.
Men hur förhåller det sig med den kapitalistiska medelklassen, den upplysta och liberala klass, som har grundat det brittiska kolonialväldet och skapat den brittiska friheten, den klass som 1831 reformerade parlamentet, som har upphävt spannmålslagarna och nedsatt den ena tullen efter den andra, den klass som skapat jättefabrikerna, den väldiga handelsflottan och Englands ständigt växande järnvägsnät och som alltjämt leder denna utveckling? Denna klass måste dock säkerligen vara minst lika nödvändig som den arbetarklass, som den leder från framsteg till framsteg.
Den kapitalistiska medelklassens ekonomiska funktion bestod i själva verket i att skapa det moderna systemet av med ångkraft drivna fabriker och samfärdsmedel och att undanröja alla de ekonomiska och politiska hinder, som försenade eller hämmade utvecklingen av detta system. Så länge den kapitalistiska medelklassen fyllde denna funktion var den under de rådande förhållandena otvivelaktigt en nödvändig klass. Men är den det alltjämt? Fyller den också i fortsättningen sin egentliga funktion att leda och utvidga samhällsproduktionen till nytta för hela samhället? Det är detta vi skall se.
Om vi börjar med kommunikationsmedlen, så finner vi att telegrafen är i regeringens hand. Järnvägarna och en stor del av oceanångarna ägs inte av enskilda kapitalister, som själva leder sitt företag, utan av aktiebolag, vars affärer sköts av betalda anställda, av tjänstemän, som i varje avseende intar ställningen av högre, bättre betalda arbetare. Vad direktörerna och aktieägarna beträffar, så vet båda dessa parter, att ju mindre de förra lägger sig i ledningen och de senare i kontrollen, desto bättre är det för företaget. En löslig och mestadels ytlig kontroll är i själva verket den enda funktion, som ägarna av företaget behåller. Vi ser alltså att det för de kapitalistiska ägarna av dessa jätteföretag i själva verket inte återstår någon annan funktion än att varje halvår håva in sina utdelningar. Kapitalisternas samhällsfunktion har här överförts till avlönade tjänstemän. Men det är kapitalisten som nu liksom tidigare i form av utdelningar håvar in betalningen för dessa funktioner, ehuru han inte längre utövar dem.
Likväl återstår det dock en funktion för kapitalisten, som utvidgningen av de ifrågavarande storföretagen har tvingat att "dra sig tillbaka" från deras ledning. Och denna funktion består i att med sina aktier spekulera på börsen. Eftersom de inte har något bättre att ta sig för, spekulerar våra kapitalister, som har "dragit sig tillbaka" men som i själva verket har blivit överflödiga, av hjärtans lust i detta mammonstempel. De går dit i den väl övervägda avsikten att stoppa på sig pengar, som de utger sig för att ha förtjänat. Trots detta säger de att källan till varje form av egendom är arbete och sparsamhet - låt gå för källan, men det gäller för visso inte om slutet. Vilket hyckleri att tvinga små spelhålor att slå igen, när vårt kapitalistiska samhälle inte kan reda sig utan en jättestor spelhåla, där man kan vinna och förlora millioner och åter millioner och som är dess viktigaste livsnerv! Här blir existensen av den aktieägande kapitalisten som har "dragit sig tillbaka" inte bara överflödig utan en ren landsplåga.
Vad som gäller för järnvägarna och ångbåtarna kommer för var dag att i allt högre grad gälla alla stora industri- och handelsföretag. Bolagsjobberiet [das Gründertum] - omvandlingen av stora privatföretag till aktiebolag - har under de senaste tio åren och ännu längre stått på dagordningen. Från de stora lagerhusen i Manchesters city till järnverken och kolgruvorna i Wales och Nordengland och fabrikerna i Lancashire har allt varit eller är underkastat detta bolagsjobberi. I hela Oldham finns det knappast en enda bomullsfabrik kvar i privat ägo. Ja, till och med privathandlaren trängs alltmer ut av "andelsbutiker" [Genossenschaftsläden], som till sitt stora flertal bara till namnet är kooperativa - dock därom mer en annan gång. Vi ser alltså att just utvecklingen av det kapitalistiska produktionssystemet gör kapitalisten lika överflödig som handvävaren. Endast med den skillnaden att handvävaren är dömd till den långsamma svältdöden och den överflödige kapitalisten till en långsam död på grund av övergödning. Blott i ett avseende liknar de båda varandra i största allmänhet, ingendera vet vad han skall ta sig till.
Så står det alltså till. Den ekonomiska utvecklingen av vårt moderna samhälle tenderar mer och mer till koncentration, till att genom bolagsbildning samla produktionen i jätteföretag, som inte längre kan ledas av enskilda kapitalister. Allt pratet om "husbondens öga" och de underverk som det uträttar blir rent nonsens, så snart ett företag når en viss storlek. Man kan ju försöka föreställa sig "husbondens öga" vakande över London- och Nordvästjärnvägen! Men vad husbonden inte kan uträtta, det kan de arbetare göra och gör det med framgång, som är bolagets avlönade anställda.
Kapitalisten kan alltså inte längre göra anspråk på sin profit som "lön för att han håller uppsikt", ty han håller inte längre uppsikt över någonting. Låt oss lägga detta på minnet för de gånger då kapitalets försvarare tutar oss denna tomma fras i öronen!
Redan föregående vecka försökte vi att visa, att kapitalistklassen också har blivit ur stånd att leda vårt lands jättelika produktionssystem. Å ena sidan har den ökat produktionen så till den grad, att den periodvis översvämmar alla marknader med varor, å andra sidan har den i allt högre grad blivit ur stånd att hävda sig mot den utländska konkurrensen. Vi ser alltså inte bara att vi mycket väl kan reda oss utan kapitalistklassens inblandning i landets storindustri utan vi finner också att dess inblandning alltmer växer ut till en landsplåga.
Vi uppmanar dem ännu en gång: "Dra er tillbaka! Ge arbetarklassen tillfälle att visa, vad den förmår!"