Skrivet: Andra hälften av 1879 till november 1880.
Publicerat: ?
Källa: Marx Engels Werke bd IXX, s. 355-383; "Randglossen
zu Adolph Wagners »Lehrbuch der politischen Ökonomie»".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
"Randanmärkningar till Adolph Wagners Lärobok i politisk ekonomi" är Marx' sista ekonomiska arbete och utgöres av ett manuskript som efter hans död påträffades i en anteckningsbok från åren 1881-82 (?) som bar titeln "Ökonomisches en général (X)."
Adolph Wagner var en betydande företrädare för den s.k. socialrättsliga skolan av den borgerliga politiska ekonomin och en trogen tjänare av den tyska bourgeoisien och junkerväldet. Det arbete av honom som Marx här kritiserar är "Allgemeine oder theoretische Volkswirtschaftslehre. Erster Teil. Grundlegung. Grundlegung der Volkswirtschaft. Volkswirtschaft und Recht, besonders Vermögensrecht", 2:a upplagan 1879. Den skulle ingå som band I av en "Lärobok i politisk ekonomi" som sammanställts av Wagner och E. Natze.
Liksom en gång vid uppgörelsen med Proudhon ("Filosofins Elände" 1847) hade Marx här att göra med en borgerlig metafysiker med en abstrakt värdelära som härledes ur "människans natur"
("Det är en naturlig strävan hos Människan att bringa det förhållande vari inre och yttre nyttigheter står till hans behov, till tydligt medvetande och förståelse.")
och som utifrån denna bruksvärdelära, med vilken han "förknippade" "värdebegreppet" och utifrån denna konception, med alla dess konsekvenser vad gäller synen på produktivt arbete m.m., gick till storms mot Marx' lära, som han, naturligtvis delvis med rätta karakterisade som en "kostnadsteori" - d.v.s. en teori som utifrån dess arbetsinnehåll förklarade varans "verkliga kostnader".
I sin polemik mot Wagner får Marx ett unikt tillfälle att visa hur hans "värdebegrepp" är betydligt djupare än så och att han till skillnad från Wagner inte söker lösa teoretiska problem genom att hänvisa till människonaturen eller genom att som andra tänkare hänskjuta problemet till något "urtillstånd" där människorna fattade något "beslut" eller träffade någon "överenskommelse", (Smith, Proudhon m.fl., m.fl.), ej heller genom etymologiska sofismer beträffade ordet "värde". Han visar att hans värdebegrepp framspringer ur en konkret analys av den mest konkreta av alla faktorer, "elementarformen" av den borgerliga rikedomen, varan, vars dubbelkaraktär, och därmed värdets väsentliga dubbelkaraktär är oupplösligt förknippad med arbetets dubbelnatur: som konkret, målinriktat arbete och som abstrakt utgivande av arbetsförmåga. Marx hugger här av alla tentakler som metafysikerna i alla tider sträckt ut efter hans lära, och det är väl också frågan om inte Marx här också tillbakavisar alla anspråk på universalitet vad gäller kapitalets metod -- d.v.s. inte vad gäller den dialektiska och historiska materialismen överhuvud utan fastmer den speciella form vari den i "Kapitalet" tillämpas. Han visar också i detta arbete mer än på andra ställen hur han ser på bruksvärdets kategori, och framhåller att hos honom bruksvärdet "blott kommer i betraktande där en sådan betraktelse framspringer ur analysen av givna ekonomiska gestaltningar", d.v.s. en klar distansmarkering till alla subjektiva värdeteoretiker, och ett ställningstagande till förmån för ett konsekvent materialistiskt betraktelsesätt inom den politiska ekonomin.
1. Herr Wagners uppfattning är den "socialrättsliga uppfattningen" (s. 2).[1] Han befinner sig därvidlag i "samklang med Rodbertus, Lange och Schäffle" (s. 2). Beträffande "huvudpunkterna i grundläggningen" överensstämmer han med Rodbertus och Schäffle. Herr Wagner säger till och med om sjöröveriet såsom ett "orättmätigt förvärv" hos hela folk, att det blott vore röveri om "ett sant jus gentium <folkrätt> antages gälla" (s. 18, N 3).
Han efterforskar framför allt "betingelserna för det ekonomiska samhällslivet" och "bestämmer i enlighet därmed sfären för individens ekonomiska frihet" (s. 2).
" 'Drifttillfredsställelsen' <'Befriedigungstrieb'> ... verkar icke och skall icke verka som en ren naturkraft, utan står, liksom varje mänsklig drift, under förnuftets och samvetets ledning. Varje handling som resulterar därur är därmed en ansvarig handling och är alltid underkastad en moralisk bedömning, vilken emellertid självfallet (!) i sin tur är utsatt för historiska växlingar" (s. 9).
Beträffande"arbete" (s. 9, § 2) skiljer inte Herr Wagner mellan den konkreta karaktären hos varje arbete och det utgivande av arbetskraft som underligger alla dessa slag av arbete gemensamt (s. 9,10).
"Också det blotta förvaltandet av en förmögenhet i syfte att vinna ränta framtvingar ständigt verksamheter, som faller under begreppet arbete. Likaså bruket av den erhållna inkomsten för behovstillfredsställelse" (s. 10, N 6).
De historiskt-rättsliga är enligt W[agner] de "sociala kategorierna" (N 6, s 13).
"I synnerhet medför naturmässiga lägesmonopol, detta i synnerhet under stadsförhållanden" (naturmässigt lägesmonopol i London City!), "vidare klimatets inflytande på lantbruksproduktionen för hela länder, vidare naturmonopol på speciella jordmåner, t.ex. speciellt goda vinberg, och detta också mellan skilda folk, t.ex. vid försäljningen av tropiska produkter till länder i den tempererade zonen" {"exempel utgör exporttullarna på produkter av ett slags naturmonopol som i många länder (Sydeuropa, tropiska länder) pålägges i den säkra förvissningen om att de drabbar de utländska konsumenterna" (N 11, s 15). När herr Wagner härleder exporttullarna i de sydeuropeiska länderna härur, så visar han att han inte vet något om dessa tullars "historia"} "- att åtminstone delvis av naturen fritt givna nyttigheter förvandlas till rent ekonomiska och vid köp vedergälles så högt som möjligt" (s. 15).
Området för regelmässigt utbyte (avsättning) av nyttigheter utgör deras marknad (s. 21).
Ekonomiska nyttigheter: "Förhållanden till personer och ting (res incorporales) vilkas föremålsliga avgränsning vilar på en abstraktion:
a) från det helt fria utbytet <Verkehr>: fall av kundkretser,
firma o.dyl. där fördelaktiga relationer till andra människor, som
utvecklats genom mänsklig verksamhet, mot ersättning kan överlåtas och
förvärvas;
b) på grund av vissa rättsliga inskränkningar i utbytet: ensamrätt till
vissa värv, realrättigheter, privilegier, monopol, patent o.s.v." (s. 22, 23).
Herr Wagner subsumerar "tjänsterna" under "ekonomiska nyttigheter" (s. 23, N 2 och s. 28). Vad som här egentligen ligger bakom är hans åstundan att framställa Geheimerådet Wagner såsom en "produktiv arbetare", ty, säger han
"svaret är prejudicerande för bedömningen av alla de klasser som yrkesmässigt tillhandahåller personliga tjänster, tjänstefolk, utövare av fria yrken och tjänstemän i staten. Blott om också tjänsterna räknas till de ekonomiska nyttigheterna är nämnda klasser i ekonomisk bemärkelse produktiva" (s. 24).
Det följande är mycket karakteristiskt för tänkesättet hos W[agner] och konsorter:
Rau hade påpekat, att det berodde av "definitionen av rikedom <Vermögen> och av ekonomiska nyttigheter <wirtschaftliche Güter> huruvida "tjänsterna också skall räknas dit eller ej". Wagner svarar: man måste "företa en sådan definition" av "rikedom" - "att den hänför tjänsterna till de ekonomiska nyttigheterna" (s. 28).
"Avgörande orsak" vore emellertid att "medlen för behovstillfredsställelse omöjligen bara kan bestå av materiella nyttigheter, emedan behoven icke blott hänför sig till sådana, utan också till personliga tjänster (i synnerhet också statliga sådana, som rättsskydd etc.)" (s. 28).
Rikedom: <Vermögen>
1) "rent ekonomiskt ... vid en given tidpunkt förhandenvarande förråd av ekonomiska nyttigheter såsom en real fond för behovstillfredsställelse, är 'rikedom i sig' ", "delar av samhälls- eller folk- eller nationalförmögenheten".
2) "Såsom historiskt-rättsligt begrepp ... det i en persons besittning resp egendom befintliga förråd av ekonomiska nyttigheter", "förmögenhetsbesittning" (s. 32). Det senare "historiskt-rättsligt relativt egendomsbegrepp". Egendomen ger blott vissa förfoganderättigheter och vissa exklusiva rättigheter gentemot andra. Måttet av dessa befogenheter växlar {d.v.s. historiskt} (s. 34). "Varje förmögenhet i den senare bemärkelsen är en enskild förmögenhet, rikedom hos fysisk eller juridisk person" (l.c.).
Offentlig rikedom:
"i synnerhet rikedomen hos obligatoriska ekonomiska enheter <Zwangsgemeinwirtschaften>, alltså i synnerhet stats-, kreis- och kommunal rikedom. Denna rikedom är avsedd för allmänt ändamål (som vägar, kanaler etc.), och staten o.s.v. ... har därvidlag tillskrivits egendom i egenskap av rättslig företrädare för samhället (folk, ortsinnevånare o.s.v.) eller den är egentlig stats- eller kommunal rikedom, nämligen förvaltningsrikedom som tjänar att möjliggöra statliga tjänster, och finansrikedom som av staten användes i förvärvet av inkomster såsom medel att möjliggöra statliga tjänster" (s. 35).
Kapital, capitale, översättning av κεφαλαιον, varmed man betecknade fordringen på en penningsumma i motsats till räntan (τοκος). Under medeltiden uppkom Capitale, caput pecuniae, såsom huvudsak, väsentlighet, ursprung (s. 37). På tyska använde man ordet Hauptgeld <ung "Huvudpenning", jfr lat "caput" - huvud>.
"Kapital, förvärvsstam, förvärvande förråd av nyttigheter: ett förråd av rörliga förvärvsmedel." Däremot: "Bruksförråd: en i något avseende sammanställd mängd av rörliga bruksartiklar" (s. 38, N 2).
Löpande <Umlaufendes> och stående kapital (s. 38, 2 (a) och (b)).
Värde. Enligt herr Wagner är Marx' värdeteori "hörnstenen i hans socialistiska system" (s. 45). Då jag aldrig har uppställt något 'socialistiskt system', så är detta ett utslag av fantasi hos Wagner, Schäffle e tutti quanti <och vad de alla heter>.
Vidare: Marx
"finner det av honom här åsyftade bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans i arbetet, bytesvärdets storleksmått i den samhälleligt nödvändiga arbetstiden etc."
Jag talar ingenstans om "bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans", säger tvärtom att bytesvärdena (bytesvärdet existerar endast i minst 2 exemplar) uttrycker något för dem gemensamt, vilket är helt oberoende "av deras bruksvärden" (d.v.s. här deras naturalform), nämligen "värdet", och jag säger: "Det gemensamma, som framträder i varornas utbytesförhållande eller bytesvärde, är alltså deras värde. Undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt eller manifestationsform; men först och främst är dock värdet att betrakta oberoende av denna form."
Jag säger alltså inte, att bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans" skulle vara "arbetet" och då jag utförligt i ett särskilt avsnitt behandlar värdeformen, d.v.s. bytesvärdets utveckling, så vore det väl egendomligt om jag skulle reducera denna "form" till "gemensam samhällelig substans", till arbetet. Dessutom glömmer herr Wagner att varken "värdet" eller "bytesvärdet" är subjekt hos mig utan det är varan.
Vidare:
"Denna (marxska) teori är dock inte så mycket en allmän värdeteori som en kostnadsteori med anknytning till Ricardo." (ibid)
Herr Wagner hade kunnat lära känna differensen mellan mig och Ricardo både genom "Kapitalet" och genom Siebers skrift (om han kunde ryska) och sett, att Ricardo i själva verket endast behandlar arbetet som en måttstock för värdets storlek och just därför inte finner något samband mellan sin värdeteori och penningens väsen.
När denne herr Wagner säger, att detta är "ingen allmän värdeteori", så har han på sätt och vis alldeles rätt, eftersom han med allmän värdeteori menar funderingarna över ordet "värde", som också gör honom benägen att stanna kvar i den tysktraditionella professorsförvirringen om "bruksvärde" och "värde", där båda har ordet "värde" gemensamt. Men när han vidare säger att det skulle vara en "kostnadsteori", så utmynnar detta i en tautologi: i den mån varorna representerar värde, [d.v.s.] endast något samhälleligt, mänskligt[2] arbete, och i den mån nämligen en varas värdestorlek enligt mig bestämmes genom storleken av den däri befintliga etc. arbetstiden, alltså genom den normala arbetsmängd, som produktionen av ett föremål kostar o.s.v., och herr Wagner bevisar motsatsen genom att försäkra, att denna etc. värdeteori inte skulle vara "den allmänna värdeteorin", emedan den inte överensstämmer med herr Wagners åsikt om den "allmänna värdeteorin". Eller han säger något osant: Ricardo (efter Smith) blandar ihop värde och produktionskostnad; redan i "Till kritiken av den politiska ekonomin" och likaså i fotnoter till "Kapitalet", har jag uttryckligen påpekat, att värde och produktionspris (som endast uttrycker produktionskostnaden i pengar) inte sammanfaller. Varför inte? har jag inte talat om för herr Wagner.
Dessutom "går" jag "godtyckligt till väga", emedan jag
"återför denna kostnad på den i inskränkt mening så kallade arbetsprestationen. Detta kräver ändå först en bevisföring, som hittills saknas, nämligen att produktionsprocessen skulle vara möjlig utan förmedling av det kapital, som bildas och utnyttjas genom privatkapitalisternas verksamhet." (s. 45)
I stället för att påbörda mig dylika framtidsbevis borde tvärtom herr Wagner först ha kunnat påvisa, att en samhällelig produktionsprocess - för att inte tala om produktionsprocessen överhuvud - inte existerade i det stora antal samhällen, vilka fanns före privatkapitalisternas framträdande (fornindiska kommuner, sydslaviska familjesamhällen etc.). Dessutom kunde Wagner bara säga: arbetarklassens exploatering genom kapitalistklassen, kort sagt, den kapitalistiska produktionens karaktär, såsom Marx skildrar den, är riktig, men han tar miste, när han betraktar denna hushållningsform som övergående, under det att Aristoteles tvärtom begick det misstaget att betrakta slaverisystemet som något icke transitoriskt.
"Så länge ett dylikt bevis inte har presterats {med andra ord, så länge den kapitalistiska ekonomin existerar} så är i själva verket också" {och här sticker klumpfoten eller åsneöronen fram} "kapitalvinsten ett av värdets 'konstitutiva' element, inte enligt den socialistiska uppfattningen bara ett avdrag eller 'rov' från arbetaren." (45, 46)
Vad ett "avdrag från arbetaren" är, avdrag av hans hud etc., framgår inte. Nu är i min framställning i själva verket också kapitalvinsten inte "bara ett avdrag eller 'rov' från arbetaren". Jag skildrar tvärtom kapitalisten som en nödvändig funktion i den kapitalistiska produktionen och påvisar mycket utförligt, att han inte endast "drar av" eller "rövar", utan att han framtvingar produktionen av mervärde, alltså först hjälper till att skapa det som skall dras av. Vidare påvisar jag utförligt att, t.o.m. om i varuutbytet endast ekvivalenter utbytes, kapitalisten - så snart han betalar arbetaren det verkliga värdet av hans arbetskraft - med full rätt, d.v.s. den rätt, som motsvarar detta produktionssätt, utvinner mervärdet. Men allt detta gör inte "kapitalvinsten" till ett "konstitutivt" element hos värdet. Det visar endast att det i det värde som icke "konstituerats" genom kapitalistens arbete döljer sig ett stycke som han "lagligen" kan tillägna sig, d.v.s. utan att överträda den rätt, som motsvarar varubytet.
"Denna teori tar alltför ensidigt hänsyn till detta enda värdebestämmande moment" {1. Tautologi. Teorin är falsk, emedan Wagner har en "allmän värdeteori", som den inte stämmer med, och hans "värde" bestämmes därför genom "bruksvärdet", vilket i synnerhet professorslönerna bevisar; 2. Hr Wagner byter ut värdet mot det förhandenvarande "marknadspriset" eller det från värdet avvikande varupriset, som är något helt annat än värdet.}, "kostnaderna, inte det andra, användbarheten, nyttan, behovsmomentet." {D.v.s. teorin blandar inte ihop "värde" och bruksvärde, vilket ju är den borne Konfysius Wagners önskedröm.}
"Den motsvarar inte ... bildandet av bytesvärde i nutidens varubyte"[3]
{han menar prisbildningen, som absolut inte ändrar någonting i värdebestämningen: för övrigt förekommer säkerligen bildandet av bytesvärde i nutida varubyte, såsom varje börsjobbare, varuförfalskare o.s.v. vet, vilket inte har något gemensamt med värdebildandet men har skarp blick för värden som "bildats"; dessutom utgår jag vid bestämningen av arbetskraftens värde från att dess värde verkligen betalas, något som faktiskt inte är fallet. I "Kapitalismen etc." anser herr Schäffle, att det skulle vara "ädelmodigt" eller något liknande. Han menar endast ett vetenskapligt nödvändigt förfarande.}
"eller, såsom Schäflle i 'Kvintessensen' och speciellt i 'Samhällskroppen' påvisar så förträffligt och välavslutande <wohlabschließend> (!), [teorin motsvarar] inte förhållandena som de måste gestalta sig i den marxska hypotetiska socialstaten."
{Alltså, den socialstat, som herr Schäffle var nog hygglig att "gestalta" för min räkning, den förvandlas nu till "den marxska" - inte den i Schäffles hypotes Marx tillvitade - "socialstaten".}
"På ett slående sätt kan det i synnerhet påvisas i exemplet med spannmålen m.m. dyl., där bytesvärdet på grund av de växlande skördarnas inflytande vid tämligen lika behov även i ett system med 'socialtariffer' nödvändigtvis måste regleras annorlunda än endast enligt kostnaderna."
{Så många ord, så många dumheter. För det första har jag ingenstans talat om 'socialtariffer', och vid undersökningen av värdet har jag sysslat med borgerliga förhållanden och inte tillämpat denna värdeteori på den 'socialstat' som inte ens har konstruerats av mig utan av herr Schäffle åt mig. För det andra: om vid missväxt spannmålspriset stiger så stiger först och främst dess [skördens] värde, emedan en given arbetsmängd är realiserad i en mindre produkt; vidare stiger dess försäljningspris i ännu högre grad. Vad har detta med min teori om värdet att göra? Just så mycket som spannmålen säljes över sitt värde, just så mycket under sitt värde säljes andra varor, det må vara i naturaform eller penningform, och detta t.o.m. när deras eget penningpris inte faller. Värdesumman förblir densamma, även om uttrycket för hela denna värdesumma i pengar hade ökat, alltså "bytesvärdets" summa enligt herr Wagner hade stigit. Detta är fallet, om vi antar, att prisfallet i summan av andra varor inte täcker övervärdespriset (prisöverskottet) på spannmål. Men i detta fall har penningens bytesvärde pro tanto <i lika hög grad> fallit under sitt värde; värdesumman av alla varor förblir inte endast densamma, den förblir rentav densamma uttryckt i pengar, om pengarna medräknas bland varorna. Vidare: spannmålens prisstegring utöver den av missväxten orsakade värdestegringen blir sannolikt mindre i "socialstaten" än med det nutida spannmålsockrandet. Men då kommer "socialstaten" redan från början att inrätta produktionen på ett sådant sätt, att den årliga spannmålstillgången endast i ringa omfattning blir beroende av väderleksförhållandena. Produktionens omfång - tillgången - och förbrukningssidan blir rationellt reglerade. Slutligen: vad skall 'socialtariffen', förutsatt att Schäffles fantasier därom blir förverkligade, kunna bevisa för eller emot min teori om värdet? Lika litet som de tvångsåtgärder, som vidtas vid livsmedelsbrist ombord på ett fartyg eller i en fästning eller under franska revolutionen etc., och som inte frågar efter värdet. Och så förskräckligt, att 'socialstaten' skulle kunna kränka den "kapitalistiska[4] statens" värdelagar, alltså även värdeteorin! Ingenting annat än barnsliga dumheter!}
Samme Wagner citerar med välbehag Rau:
"För att undvika missförstånd är det nödvändigt att fastställa, vad som menas med värde rätt och slätt, och i det tyska språkbruket är det lämpligt att härvid välja bruksvärdet" (s. 46).
Värdebegreppets avledning (s. 46 ff).
Ur värdebegreppet skall d'abord <omedelbart> bruksvärdet och bytesvärdet härledas av herr Wagner, icke som hos mig ur ett varukonkretum, och det är intressant att studera denna skolastik i hans nyaste "grundläggning".
"Det är en naturlig strävan hos 'Människan' att till ett klart medvetande och till förståelse bringa det förhållande, vari inre och yttre nyttigheter står till hennes behov. Detta sker genom skattningen (värdeskattningen), varigenom nyttigheterna respektive tingen i yttervärlden tillägges värde som därigenom mätes" (s. 46) och det heter s 12: "Alla medel för behovstillfredsställelse kallas nyttigheter."
Om vi således i första meningen ersätter ordet "nyttighet" med dess wagnerska begreppsinnehåll så lyder anförda passus:
"Det är en naturlig strävan hos 'Människan' att till ett klart medvetande och till förståelse bringa det förhållande vari inre och yttre 'medel för tillfredsställelse av hennes behov' står till hennes behov." Vi kan något förenkla denna sats genom att låta "inre medel" etc. falla bort liksom herr Wagner gör i omedelbart följande sats "respektive".
"Människan?" Avser man här kategorin "Människan" så har hon över huvud taget "inga" behov. Om man avser den människa, som individuellt konfronteras med naturen, så måste hon uppfattas som icke-hjorddjur. Om man däremot menar en människa som redan befinner sig i något slags samhälle - vilket herr Wagner förutsätter eftersom "Människan" hos honom besitter, om inte universitetsutbildning så i alla fall språk - så måste man framhålla den bestämda karaktären hos denna samhälleliga människa såsom en utgångspunkt, d.v.s. den särskilda karaktären hos den gemenskap där hon lever, eftersom produktionen, d.v.s. hennes försörjningsprocess, här redan har något slag av samhällelig karaktär.
Men hos en professoralskolmästare är människornas förhållande till naturen från början inte praktiska, d.v.s. handgripligt grundade förhållanden, utan teoretiska, och i första meningen har två förhållanden av denna sort skjutits in i varandra.
För det första: emedan i påföljande mening de "yttre medlen för tillfredsställelse av hennes behov" eller "yttre nyttigheterna" förvandlas till "tingen i yttervärlden", erhåller härigenom det första inskjutna förhållandet följande form: Människan står i förhållande till yttervärldens ting såsom till medel för tillfredsställande av hennes behov. Men människorna begynner ingalunda med att "stå i detta teoretiska förhållande till yttervärldens ting". De börjar, liksom alla djur, med att äta, att dricka etc., alltså icke med att "stå" i ett förhållande utan med att aktivt förhålla sig, att genom handling tillägna sig vissa ting i yttervärlden och på så sätt tillfredsställa sina behov. (De börjar alltså med produktionen.) Genom att upprepa denna process inpräglar de i sin hjärna denna egenskap hos vissa ting att "tillfredsställa deras behov". Människorna lär sig liksom djuren att också "teoretiskt" urskilja de yttre ting som tjänar deras behovstillfredsställelse, från andra ting. På ett visst utvecklingsstadium, sedan bland annat deras behov och de verksamheter varigenom de tillfredsställes formerats och utvecklats, kommer de också att ge en språklig benämning åt hela denna klass av ting som genom erfarenheten åtskilts från den övriga världen. Detta sker med nödvändighet, då de i produktionsprocessen - d.v.s. tillägnelseprocessen av dessa ting - varaktigt och aktivt umgås inbördes och med dessa ting och snart också måste slåss med andra om dessa ting. Men denna språkliga beteckning uttrycker bara såsom föreställning vad som upprepade gånger bekräftats och blivit till erfarenhet, nämligen att vissa yttre ting tjänar till behovstillfredsställelse för de människor som redan lever i ett visst samhälleligt sammanhang {en p g a språket nödvändig förutsättning}. Människorna förlänar åt dessa ting blott ett särskilt (generic) namn, eftersom de redan vet, att de tjänar tillfredsställandet av deras behov, eftersom de försöker tillägna sig dem och därmed också behålla dem i sin ägo genom en mer eller mindre ofta upprepad verksamhet. De kallar dem kanske "nyttighet" <ty "Gut" = god, jfr eng good(s)> eller något annat som uttrycker att de har ett praktiskt behov av dessa ting, att dessa ting är nyttiga för dem, och tillmäter tinget denna karaktär av nytta, som om den vore tingets egen, trots att ett får knappast skulle anse det vara en av sina "nyttiga" egenskaper att vara ätbar för människan.
Människorna började således faktiskt med att tillägna sig vissa ting i yttervärlden såsom medel för tillfredsställelse av sina egna behov etc., etc. Senare börjar de att också språkligt beteckna dem som vad de i deras praktiska erfarenheter är för dem, nämligen som medel för tillfredsställelse av deras behov, såsom ting som "tillfredsställer" dem. Om man nu kallar det förhållandet, att människorna icke blott praktiskt behandlar sådana ting såsom medel för tillfredsställande av sina behov, utan också i sina föreställningar och språkligt betecknar dem som ting som till-"fredsställer" deras behov och därmed dem själva {så länge människans behov inte tillfredsställts befinner hon sig i ofred med sina behov, d.v.s. med sig själv}, kallar man nu detta "efter tyskt språkbruk" att "tillägga dem ett värde", så har man bevisat att det allmänna begreppet "värde" framspringer ur människornas förhållande till de ting som förefinnes i omvärlden, som tillfredsställer deras behov och därmed att detta är "värdets" artbegrepp, varav alla andra värdeslag, som t.ex. elementens kemiska valenser <der chemische Wert> blott är en underart.[5]
Det är "en naturlig strävan" hos en tysk ekonomiprofessor att avleda den ekonomiska kategorin "värde" ur ett "begrepp", och detta uppnår han också på så sätt, att det som i den politiska ekonomin vulgo <allmänt> kallas "bruksvärde" "enligt tyskt språkbruk" omdöpes till "värde" rätt och slätt. Och så snart detta rätta och slätta "värde" uppdagats, tjänar det återigen i sin tur till att härleda "bruksvärdet" ur detta "värde rätt och slätt". För att göra detta behöver man bara på nytt framför "värdet" rätt och slätt sätta den stavelse "bruks-" som man låtit falla bort.
I själva verket är det Rau (se sid 88) som helt enkelt säger oss att det är "nödvändigt" (för de tyska professoralskolmästarna) "att fastställa vad man avser med värde rätt och slätt", och som naivt tillägger: "och det står i överensstämmelse med det tyska språkbruket att härtill - välja bruksvärdet". {Inom kemin syftar det kemiska värdet (valensen) hos ett element på det antal atomer av andra element som en av dess atomer kan förbinda sig med. Men atomernas bindningsvikt kallas också ekvivalens, d.v.s. lika värden mellan olika grundämnen etc., etc. Alltså måste man först bestämma begreppet "värde rätt och slätt" etc., etc.}
Om alltså människan förhåller sig till ting såsom till "medel för tillfredsställandet av sina behov" så förhåller hon sig till dem såsom till nyttigheter, teste <se> Wagner. Han tillägger dem attributet "nyttighet", men innehållet i denna operation förändras på intet sätt genom att herr Wagner döper om det till "tillägga värde". Hans eget slöa medvetande bringas omedelbart "till förståelse" i nästa sats:
"Detta sker genom skattningen (värdeskattningen), varigenom nyttigheterna respektive tingen i yttervärlden tillägges värde som därigenom mätes."
Vi skall inte spilla några ord på förhållandet, att herr Wagner avleder värdet ur värdeskattningen (han fogar själv till ordet skattning inom parentes "värdeskattning", för att bringa saken "till klart medvetande och förståelse"). "Människan" har en "naturlig strävan" att göra så, att "skatta" nyttigheterna som "värden" och tillåter så herr Wagner att prestera vad han lovat, att härleda värdebegreppet i allmänhet. Inte för intet smugglar Wagner in "respektive" "tingen i yttervärlden" bredvid ordet "nyttigheter". Han utgick ifrån att Människan "förhåller" sig till "tingen i yttervärlden" som utgör medel för tillfredsställandet av hennes behov, såsom till "nyttigheter". Hon skattar således dessa ting just därigenom att hon förhåller sig till dem som till "nyttigheter". Och han har tidigare haft "omskrivningar" för denna "skattning", lydande exempelvis:
"Människan står i fortlöpande beröring med den omgivande yttervärlden såsom ett behovsfyllt väsen och inser, att i denna ligger många betingelser för hennes liv och välbefinnande" (s. 8).
Detta betyder dock ingenting mera än att hon "skattar tingen i yttervärlden" i den mån de tillfredsställer hennes "behovsfyllda väsen", utgör medel för tillfredsställande av hennes behov och därmed, som vi förut hört, förhåller sig till dem som till "nyttigheter".
Nu kan man, i synnerhet om man erfar den "naturliga" professorssträvan att avleda värdebegreppet i allmänhet, gå till väga så att man tillägger "tingen i yttervärlden" attributet "nyttigheter", ger dem namn, "tillägger dem värde". Man skulle också kunna säga att människan, då hon förhåller sig till de ting i yttervärlden som tillfredsställer hennes behov såsom till "nyttigheter", "prisar" dem, alltså tillägger dem "pris" och så skulle avledningen av begreppet "pris rätt och slätt" genom "Människans" sätt att förfara ha levererats åt professor germanicus ready cut <skräddarsytt>. Allt som professorn inte själv kan göra låter han "Människan" göra, men denna i sin tur är ingen annan än professoralmänniskan som tror sig ha förstått världen när hon fört in den under abstrakta rubriker. Eftersom "att tillägga värde" till tingen i yttervärlden här blott är ett annat sätt att säga att man tillägger dem attributet "nyttigheter", så har därmed alls icke, som Wagner vill påskina, "värde" lagts till själva "nyttigheterna" såsom en från deras "nyttighet" åtskild bestämning. Man har bara "ersatt" ordet "nyttighet" med ordet "värde". {Man kunde, som vi har sett, lika gärna ha insmugglat ordet "pris". Man kunde likaväl ha ersatt det med ordet "skatt", ty när "Människan" stämplar vissa "ting i yttervärlden" som "nyttigheter", "skattar" hon dem och förhåller sig därför till dem som till en "skatt". Man ser sålunda hur de tre ekonomiska kategorierna Värde, Pris, Skatt av herr Wagner i en handvändning kan trollas fram ur "Människans naturliga strävan" att tillhandahålla en inskränkt begrepps- (föreställnings-)värld åt professorn.} Men herr Wagner har en dunkel strävan att smita ur sin tautologilabyrint och att sno åt sig "ytterligare något" eller "något ytterligare". Därav frasen: "varigenom nyttigheterna respektive tingen i yttervärlden tillägges värde" etc. Eftersom herr Wagner vad gäller stämplandet av "tingen i yttervärlden" som nyttigheter, d.v.s. betecknandet och fixerandet av dem (i föreställningen) såsom medel för tillfredsställandet av mänskliga behov, också kallat detta att "tillägga dessa ting värde", så kan han lika litet kalla det att tillägga själva nyttigheterna värde, som han skulle kunna påstå att han tillade värde till "värdet" på yttervärldens ting. Men saltomortalen genomföres med orden "tillägga nyttigheterna respektive tingen i yttervärlden värde". Wagner borde ha sagt: stämplandet av vissa ting i yttervärlden såsom "nyttigheter" kan också kallas att "tillägga värde" till dessa ting och detta är den wagnerska avledningen av "värdebegreppet" rätt och slätt eller i allmänhet. Innehållet förändras inte genom denna ändring av det språkliga uttrycket. Det rör sig fortfarande blott om att beteckna eller fixera i föreställningen de ting i yttervärlden som utgör medel för tillfredsställandet av mänskliga behov; alltså i själva verket blott om att upptäcka och erkänna vissa ting i yttervärlden såsom medel för tillfredsställelse av "Människans" behov (varvid denna såsom sådan dock lider av "begreppsbehov").
Men herr Wagner vill inbilla oss eller sig själv att han, istället för att ge två benämningar samma innehåll, gått vidare från bestämningen "nyttighet" till en från denna åtskild, vidare utvecklad bestämning "värde". Detta sker helt enkelt genom att han ersätter orden "tingen i yttervärlden" "respektive" med ordet "nyttigheter", en process, som återigen "fördunklas" genom att han ersätter "nyttigheterna" "respektive" med "tingen i yttervärlden". Hans egen förvirring får sålunda den säkra effekten att göra läsaren förvirrad. Han hade också kunnat vända på denna eleganta "härledning" på sätt som följer: då Människan urskiljer och därmed utmärker de ting i yttervärlden som utgör medel för hennes behovstillfredsställelse, från övriga ting i yttervärlden, bevärdigar hon dem, tillägger hon dem värde eller ger dem attributet "värde". Man kan också uttrycka detta så att hon tillägger dem attributet "nyttighet" <ty "Gut"> såsom kännemärke eller skattar eller aktar dem som "nyttighet" <ty "Gut", sv "God">. Härigenom tillägges "värdena" respektive tingen i yttervärlden begreppet "God". Och således har man "härlett" begreppet "God" i allmänhet ur begreppet "värde". Vid alla avledningar av detta slag gäller det bara att leda av från den uppgift vars lösning man inte är vuxen.
Men herr Wagner övergår i samma andetag från nyttigheternas "värde" snabbt till "mätningen" av detta värde.
Innehållet skulle ha förblivit absolut identiskt också om ordet värde överhuvudtaget inte smugglats in. Man kunde ha sagt: Då Människan stämplar vissa ting i yttervärlden, som etc., såsom "nyttigheter", kommer hon efterhand att inbördes jämföra dessa "nyttigheter" och i enlighet med sin behovshierarki bringa dem i en viss rangordning, d.v.s., om man så vill kalla det, "mäta" dem. Om utvecklandet av de verkliga måtten för dessa nyttigheter, d.v.s. utvecklandet av deras storleksmått, får Wagner här alls icke tala, då detta alltför mycket skulle påminna läsaren om hur litet det här handlar om vad man annars menar med "värdemätning".
{Att utmärkandet av (hänvisandet på) ting i yttervärlden som utgör medel för tillfredsställandet av mänskliga behov såsom "nyttigheter" också kan kallas att "tillägga dessa ting värde" skulle Wagner inte bara, liksom Rau, ha kunnat påvisa genom det "tyska språkbruket", utan vi har det latinska ordet dignitas = värdighet, förtjänst, rang, etc., vilket med avseende på ting också betyder "värde". Dignitas är avlett från dignus och detta från dic: point out, show, utmärka, visa. Dignus betyder således pointed out <utpekad>, härav också digitus, det finger varmed man visar, hänvisar på ett ting; grekiska: δεικ-νυμι, δακτυλος (finger); gotiska: ga-tecta (dico); tyska: zeigen <visa>. Vi kan komma till ytterligare avledningar eftersom δεικνυμι eller δεικνυω (göra synlig, bringa i dagen, hänvisa) har grundstammen δεκ (hålla fram, taga) gemensam med δεχομαι.}
Hur mycket banaliteter, tautologiskt virrvarr, ordrytterier och smygmanövrar åstadkommer inte herr Wagner på knappa 7 rader! Inget under att denne vir obscurus <mörkman> efter detta konststycke med stor självkänsla fortsätter:
"Det mångomstridda och genom åtskilliga blott skenbart djupsinniga undersökningar ännu mera fördunklade värdebegreppet utvecklas enkelt" (indeed) {rather <snarare> "förvecklas"} "om man som hittills skett" {nämligen hos Wagner} "utgår från människans behov och ekonomiska natur, når fram till nyttighetsbegreppet och - anknytar värdebegreppet till detta" (s. 46).
Här har man den begreppsröra vars påstådda utveckling hos vir obscurus går ut på att "knyta an" och i någon mån på att "knyta upp".
(...) Ytterligare härledning av värdebegreppet:
Subjektivt och objektivt värde. Subjektivt och i vidaste mening nyttighetens värde = betydelse som "tillmätes nyttigheten på grund av dess nytta ... ingen egenskap hos tingen i sig, även om det (värdet) objektivt har ett tings nytta som förutsättning" (alltså har det 'objektiva värdet' som förutsättning) ... "I objektiv mening förstår man med 'värde', 'värden' då också de värdebesittande nyttigheter, där" (!) "nyttighet och värde, nyttigheter och värden i huvudsak blir identiska begrepp." (s. 46, 47)
Sedan Wagner helt enkelt har utnämnt det som vanligen kallas "bruksvärde" till "värdet i allmänhet", till "värdebegreppet" rätt och slätt, kan han absolut inte undgå att erinra sig, att "det sålunda" (så! så!) "härledda" (!) "värdet är bruksvärdet". Sedan han först har utnämnt "bruksvärdet" till "värdebegrepp" i allmänhet, till "värde rätt och slätt", upptäcker han efteråt att han bara har svamlat om "bruksvärdet", alltså "härlett" detta, eftersom svammel och härledning "i huvudsak" är identiska tankeoperationer hos honom. Men vid detta tillfälle får vi veta, hur det subjektivt ligger till med Wagners o.s.v. hittillsvarande "objektiva" begreppsförvirring. Han avslöjar nämligen en hemlighet för oss. Rodbertus har skrivit ett brev till honom, som finns att läsa i Tübinger Zeitschrift 1878, där han (Rodbertus) i detalj hade klargjort, varför "det bara finns ett slags värde", bruksvärdet.
"Jag" (Wagner) "har anslutit mig till denna mening vars betydelse jag betonade redan i första upplagan."
Om det som Rodbertus säger, säger Wagner:
"Det är alldeles riktigt och nödsakar till en ändring i den sedvanliga ologiska 'indelningen' av 'värdet' i bruksvärde och bytesvärde, som jag också hade företagit redan i första upplagan, § 35" (s. 48, N 4)
Och samme Wagner inrangerar mig bland de människor (s. 49, not), enligt vilka "bruksvärdet" helt skall "avlägsnas ur vetenskapen".
Allt detta är "svammel". De prime abord <Till att börja med> utgår jag inte från "begreppen", alltså inte heller från "värdebegreppet" och behöver alltså inte på något sätt "indela" detta. Vad jag utgår ifrån, är den enklaste samhälleliga form, vari arbetsprodukten visar sig i det nutida samhället, och denna form är "varan". Den analyserar jag, och detta först och främst i den form vari den framträder. Jag finner då, att den å ena sidan i sin naturaform är ett bruksföremål alias <med andra ord> ett bruksvärde, å andra sidan bärare av bytesvärde, och från denna synpunkt själv ett "bytesvärde". En ytterligare analys av det sistnämnda visar mig, att bytesvärdet bara är en "uppenbarelseform", ett självständigt manifestationssätt för det i varan befintliga värdet, och då tar jag itu med att analysera det sistnämnda. Det heter därför uttryckligen [i "Kapitalet", 1:a kap avd 3, stycke A4 ("Den enkla värdeformen i dess helhet")]: "När det i början av detta kapitel efter gängse maner hette: varan är ett bruksvärde och ett bytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde eller bruksföremål och 'värde'. Den gestaltar sig såsom detta dubbla, som den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturalform skild form, bytesvärdets etc." Jag indelar alltså inte värdet i bruksvärde och bytesvärde som motsatser, i vilka det abstrakta "värdet" sönderdelas, utan arbetsproduktens konkreta samhälleliga gestalt, "varan", är å ena sidan bruksvärde och å andra sidan "värde", inte bytesvärde, då denna blotta uppenbarelseform inte utgör dess eget innehåll.
För det andra: Endast en vir obscurus <mörkman> som inte förstått ett ord av "Kapitalet", kan dra denna slutsats: Emedan Marx i en not till första upplagan av "Kapitalet" förkastar alla tyska professorliga dumheter om "bruksvärde" i allmänhet och hänvisar läsare, som vill veta något om det verkliga bruksvärdet till "Handledning i varukunskap"[6] - därför spelar bruksvärdet ingen roll för honom. Det spelar givetvis inte den roll som dess motsats, värdet, spelar, som det inte har något annat gemensamt med, än att "värde" förekommer i namnet "bruksvärde". Wagner hade lika väl kunnat säga, att "bytesvärdet" blir åsidosatt av mig, emedan det bara är en uppenbarelseform av värdet men inte är "värdet", ty för mig är en varas "värde" varken dess bruksvärde eller dess bytesvärde. Om man skall analysera "varan" - den enklaste ekonomiska konkreta företeelsen - måste man bortse från alla förhållanden som inte har något att skaffa med det objekt som skall analyseras. Vad som är att säga om varan, i den mån den är bruksvärde, har jag emellertid sagt på några rader, men därvid å andra sidan betonat den karakteristiska form, i vilken här bruksvärdet - arbetsprodukten - framträder, nämligen: "Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att därigenom bli en vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde men ingen vara. För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde."[7] {Detta är underlaget för Rodbertus "samhälleliga bruksvärde".} Därmed äger bruksvärdet självt - som "varans" bruksvärde - en historiskt-säregen karaktär. I primitiva samhällen, där t.ex. livsmedel produceras och fördelas kollektivt bland samhällsmedlemmarna, tillgodoser den gemensamma produkten direkt varje samhällsmedlems och varje producents livsbehov, och produktens och bruksvärdets samhälleliga karaktär ligger här i dess (gemensamma) kollektiva karaktär. {Herr Rodbertus däremot förvandlar det "samhälleliga bruksvärdet" i varan till "samhälleligt bruksvärde" rätt och slätt, vilket är löst prat.}
Som framgår av ovanstående, vore det rent nonsens att till analysen av varan - emedan den framträder å ena sidan som bruksvärde eller nyttighet, å andra sidan som "värde" - i detta sammanhang "anknyta" diverse banala reflektioner om bruksvärden eller nyttigheter, begrepp som inte har med varuvärlden att göra, såsom "statliga nyttigheter", "kommunala nyttigheter" etc., som Wagner och tyska professorer in general <i allmänhet> gör, eller funderingar om nyttigheter som "hälsan" etc. Där staten själv är kapitalistisk producent, som vid exploatering av gruvor, skogar etc., är dess produkter "varor" och har därför samma speciella karaktär som alla andra varor. Å andra sidan har vir obscurus <mörkmannen> förbisett, att jag redan i analysen av varan inte nöjer mig med den dubbelgestalt, som den uppträder i, utan genast går vidare; att i denna varas dubbeltillvaro framträder den tvåfaldiga karaktären hos det arbete, som varan är en produkt av: dels det nyttiga arbetet, d.v.s. arbetenas konkreta karaktär, som skapar bruksvärden, och dels det abstrakta arbetet, arbetet som förbrukning av arbetskraft, oavsett på vilket "nyttigt" sätt det förbrukas (varpå framställningen av produktionsprocessen senare grundar sig). Vidare: att i utvecklingen av varans värdeform, i sista hand dess penningsform, alltså penningen, en varas värde uttryckes i en annan varas bruksvärde, d.v.s. i en annan varas naturaform. Vidare: att själva mervärdet härledes ur ett "specifikt" och enbart arbetskraften tillkommande bruksvärde etc. etc., att alltså bruksvärdet för mig spelar en helt annan och viktigare roll än i den hittillsvarande ekonomin, men att det nota bene <väl att märka> endast kommer i fråga, där sådana slutsatser framkommer ur analysen av givna ekonomiska företeelser, inte ur ett pratande hit och dit om begreppen eller orden "bruksvärde" och "värde".
Därför anknytes vid analysen av varan, inte heller vad beträffar dess "bruksvärde", omedelbart "kapitalets" definitioner, som ju måste vara rent nonsens så länge vi ännu står kvar vid analysen av varans element. Vad som emellertid irriterar (chockerar) herr Wagner i min framställning, det är, att jag inte gör honom den tjänsten att följa den tysk-patriotiska professors-"ambitionen" att blanda ihop bruksvärde och värde. Även om det tyska samhället är post festum <efter sin tid>, så har det dock så småningom åtminstone i väsentliga delar nått fram från den feodala naturahushållningen till kapitalistisk hushållning, men professorerna står naturligtvis som vanligt kvar med ena foten i den gamla skiten. Från godsägarnas livegna har de förvandlats till statens, vulgo <vanligen> regeringens, livegna. Därför säger också vår vir obscurus <mörkman>, som inte ens har märkt, att min analytiska metod, som inte utgår från människan utan från den ekonomiskt givna samhällsperioden, inte har något gemensamt med de tyska professorernas begreppsanknytningsmetoder ("med ord kan människor duellera / men även läror konstruera"[8]) - alltså säger han:
"I överensstämmelse med Rodbertus' och även med Schäffles uppfattning framhåller jag alla värdens bruksvärdes-karaktär och betonar bruksvärdesberäkningen, så mycket mer som bytesvärdesberäkningen på många av de viktigaste ekonomiska nyttigheterna faktiskt är oanvändbar" {vad tvingar honom till undanflykter? följaktligen känner han sig som statstjänare förpliktad att blanda ihop bruksvärde och värde!}, inte på staten och dess prestationer och inte heller på andra offentligt-ekonomiska förhållanden." (s. 49, not)
{Detta påminner om de gamla kemisterna före den kemiska vetenskapens tid: emedan smör av komjölk, som i vardagslag kelt enkelt (enligt nordisk sedvänja) kallades smör, har en mjuk struktur, kallade de klorider, zinksalva, antimonsalva etc. för smörsafter <Buttersäfte>, fasthöll alltså - för att använda mörkmannens språk - vid smör-karaktären hos alla klorider, zink- och antimonföreningar.} Detta svammel ger följande resultat: Emedan vissa nyttigheter, i synnerhet staten (en nyttighet!) och dess "prestationer" (i synnerhet prestationerna från dess professorer i politisk ekonomi) inte är några "varor", så måste de i själva "varorna" befintliga motsatta egenskaperna {vilka också uttryckligen framträder i arbetsproduktens varuform} blandas med varandra! För Wagner & consortes blir det i övrigt svårt att hävda, att de vinner mera, om deras "prestationer" värderas efter sitt "bruksvärde", efter sin sakliga "halt", än om de "uppskattas" enligt deras "lön" (bestämd efter "socialtaxa", som Wagner uttrycker det), d.v.s. efter deras betalning.[9]
{Det enda som tydligen ligger till grund för den tyska galenskapen, är att orden värde (Wert) eller värdighet (Würde) språkligt användes först om de direkt nyttiga tingen, som länge existerade t.o.m. som "arbetsprodukter", innan de ännu blivit varor. Men detta har precis lika mycket att göra med den vetenskapliga bestämningen av "varuvärdet" som det förhållandet, att ordet salt i forntiden i första hand användes om koksalt, och emedan också socker etc. alltsedan Plinius får figurera som saltarter {i själva verket (indeed) alla färglösa fasta kroppar, lösliga i vatten och med smak} omfattar den kemiska kategorin "salt" socker etc.}
{Eftersom varan icke köpes av köparen emedan den har värde, utan emedan den är "bruksvärde" och användes för bestämda ändamål, är det ganska uppenbart
1) att bruksvärdena "skattas", d.v.s. deras kvalitet undersökes
(precis som deras kvantitet mätes, väges etc.);
2) att, då de olika varusorter kan ersätta varandra för samma ändamål, den ena
eller andra sorten ges företräde etc.}
På gotiska blott ett ord för värde och värdighet: vairths, τιμή, {τιμάω-skatta d.v.s. anslå, bestämma pris eller värde; taxera, metaforiskt: värdera, värdeskatta, hålla i ära, utmärka. Τιμη-skattning, därav: bestämning av värde eller pris, anslag. Så: Värdeskattning, också värde, själva priset (Herodotos, Platon) αί τιμαί-kostnader hos Demosthenes. Så: Värdeskattning, ära, aktning, hedersställe, hedersämbete etc., Rost: Griech[isch]-Deutsches Lexikon.}
Värde, pris (Schulze: Glossarium) gotiska: vairths, adj άξιος, ίκανός; gammalnordiska: verdhr, värdig, verdh, värde, pris; anglosaxiska: veordh, vurdh; engelska: worth, adj och subst värde och värdighet.
"Mellanhögtyska: Wert, gen werdes, adj dignus och likaså pfennincwert. -wert, gen werdes, Werth, Würde, Herrlichkeit, aestimatio, vara av bestämt värde, t ex pfenwert, pennyworth. -werde: meritum, aestimatio, dignitas, värdefull beskaffenhet". (Ziemann, "Mittelhochdeutsches Wörterbuch".)
Värde och värdighet hänger alltså ihop till etymologi och innebörd. Vad som döljer förhållandet är det i den moderna högtyskan numera vanliga oorganiska (felaktiga) böjningssättet av värde: Werth, Werthes i stället för Werdes, ty mot det gotiska th svarar det högtyska d, inte th = t, och detta gäller också i mellanhögtyskan (wert, gen werdes). Enligt regeln måste i mellanhögtyskan d i slutet av ett ord bli t, alltså wert i stället för werd, men gen werdes.
Men detta har lika litet med den ekonomiska kategorin "värde" att skaffa som med det kemiska värdet hos de kemiska elementen (Atomens valens) eller med de kemiska ekvivalenterna eller likvärdena (de kemiska elementens ekvivalentvikter).
Vidare bör man märka, att t.o.m. i detta språkliga förhållande - om det ur den ursprungliga identiteten mellan Värdighet och Värde av sig självt följer, liksom ur sakens natur, att detta ord också hänförde sig till saker, arbetsprodukter i deras naturaform - ordet senare oförändrat överfördes direkt till priser, d.v.s. värdet i dess utvecklade värdeform, d.v.s. bytesvärde, vilket har lika litet med saken att göra som att samma ord fortsatte att användas för värdighet i allmänhet, för hedersämbeten etc. Här föreligger alltså ingen språklig åtskillnad mellan bruksvärde och värde.
Så kommer vi till vir obscurus' sagesman, till Rodbertus (vars uppsats i Tübinger Zeitschrift vi skall studera). Det som vir obscurus citerar från Rodbertus är följande:
I texten s 48:
"Det finns bara ett slags värde, och det är bruksvärdet. Detta är antingen individuellt bruksvärde eller socialt bruksvärde. Det första står i förhållande till individen och hans behov utan varje hänsynstagande till någon social organisation."
{Redan detta är galenskap (Jfr "Kapitalet", kap 5:2) där det säges: att arbetsprocessen som ändamålsenlig verksamhet för framställning av bruksvärden etc. "är oförändrat gemensam för alla (det mänskliga livets) samhällsformer" och "oberoende av deras utformning". För det första står inte individen i förhållande till ordet "bruksvärde" utan till konkreta bruksvärden, och vilka av dessa som står i förhållande till honom (hos dessa människor "står" allting i förhållande till något, allting står i givakt) det beror helt och hållet på den samhälleliga produktionsprocessens stadium, motsvarar alltså också "någon social organisation". Men om Rodbertus endast vill kläcka fram den plattityden att bruksvärdet, som verkligen såsom bruksföremål står i förhållande till individen, står såsom ett individuellt bruksvärde för honom i förhållande till honom, så är det en banal tautologi eller också falskt, att nu inte tala om sådana ting som ris, majs eller vete eller [om] kött (som inte såsom näringsmedel kan stå i förhållande till en hindu) eller att en individs behov av en professors- eller geheimerådstitel[10] eller en orden endast är tänkbart i en alldeles bestämd "social organisation".}
"Det andra är det bruksvärde, som en av många individuella organismer (respektive individer) sammansatt social organism har." (s. 48, text)
Vilket språk! <Schönes Deutsch!> Handlar det här om "bruksvärdet" hos den "sociala organismen" eller om ett bruksvärde, som en "social organism" besitter (som t.ex. mark i ursamhället), eller om bruksvärdets bestämda "sociala" form i en social organism, som t.ex. i de fall, där varuproduktion är förhärskande, det bruksvärde som en producent levererar, måste vara "bruksvärde för andra" och i denna mening "samhälleligt bruksvärde"? Med sådana ordvrängerier <Seichtbeutelei> kommer man ingenstans.
Alltså till andra satsen hos Wagners Faust.[11]
"Bytesvärdet är endast det sociala bruksvärdets historiska dräkt under en bestämd historisk period. I det man jämför bruksvärdet med ett bytesvärde som logisk motsats, ställer man ett historiskt begrepp i logisk motsats till ett logiskt begrepp, vilket logiskt inte går för sig." (s. 48, not 4) "Detta är", triumferar på samma ställe (ibidem) Wagnerus "detta är fullkomligt riktigt!"
Vem är den "man" som gör sig skyldig till detta? Att Rodbertus därmed syftar på mig, är säkert, då han enligt sin stallbroder R Meyer "har skrivit ett stort, tjockt manuskript mot 'Kapitalet' ". Vem ställer logiska motsatser? Herr Rodbertus, för vilken "bruksvärde" och "bytesvärde" till sin natur endast är rena "begrepp". I själva verket undergår i varje priskurant varje enskilt varuslag denna ologiska process att skilja sig från den andra som nyttighet, bruksvärde, som bomull, garn, järn, spannmål etc., att kvalitativt skiljas från den andra toto coelo <i varje hänseende> och framställas som kvalitativt olika "nyttigheter", medan samtidigt deras pris är kvalitativt detsamma men kvantitativt åtskilt i samma väsen. Varan presenterar sig i sin naturaform för den som behöver den, och i den därav absolut olikartade men med alla andra varor gemensamma värdeformen, även som bytesvärde. Det rör sig här om en "logisk" motsats endast hos Rodbertus och de med honom befryndade tyska universitetsskolfuxarna, vilka utgår från "begreppet" värde, inte från "det sociala tinget", "varan", låter uppdela detta begrepp i två delar och börjar sedan gräla om vilket av de båda hjärnspökena som är den sanne Jakob!
Vad som emellertid utgör den dystra bakgrunden till dessa tillgjorda fraser, är helt enkelt den odödliga upptäckten, att människan under alla förhållanden måste äta, dricka etc. {man kan inte ens fortsätta: klä sig, eller äga kniv och gaffel eller säng och bostad, eftersom detta inte under alla förhållanden är fallet}; kort sagt, att hon under alla förhållanden i naturen finner färdiga yttre ting, som kan tillfredsställa hennes behov. Hon kan bemäktiga sig dessa eller andra fynd i naturen som hon måste bereda; och i detta hennes verkliga förfarande förhåller sig vissa yttre ting till människan såsom "bruksvärden", d.v.s. hon gör dem alltid till föremål för sin användning. Därför är bruksvärdet enligt Rodbertus ett "logiskt" begrepp; alltså, eftersom människan också måste andas, så är "andedräkten" ett "logiskt" begrepp men absolut inte ett "fysiologiskt". Den fulländade banaliteten hos Rodbertus framträder emellertid i hans motsättning mellan det "logiska" och det "historiska" begreppet! Han fattar "värdet" (det ekonomiska i motsats till varans bruksvärde) endast i dess uppenbarelseform, bytesvärdet, och då detta endast uppträder, där åtminstone någon del av arbetsprodukterna, bruksföremålen, fungerar som "varor", dock inte från början, utan först under en viss samhällelig utvecklingsperiod, då detta alltså sker i ett bestämt stadium av den historiska utvecklingen, så är bytesvärdet ett "historiskt" begrepp. Hade nu Rodbertus - jag skall här nedan vidare utveckla, varför han inte har sett det - ytterligare analyserat varornas bytesvärde - ty detta existerar endast där varor förekommer i pluralis, olika varuslag - så hade han funnit "värdet" bakom denna uppenbarelseform. Om han ytterligare hade undersökt värdet, skulle han dessutom ha funnit, att tinget, "bruksvärdet", däri gäller som blott och bart förkroppsligat mänskligt arbete, som förbrukning av lika mänsklig arbetskraft, och att därför detta innehåll framstår som sakens förkroppsligade egenskap, en egenskap, som objektivt tillkommer den själv, ehuru detta förkroppsligande inte framträder i dess (sakens) naturaform {vilket just gör en speciell värdeform nödvändig}. Han skulle alltså ha funnit, att varans "värde" endast i en historiskt utvecklad form uttrycker vad som även existerar i alla andra historiska samhällsformer, om också i andra former, nämligen arbetets samhälleliga karaktär, för så vitt det förekommer som förbrukning av "samhällelig" arbetskraft. Om varans "värde" sålunda endast är en bestämd historisk form för något som existerar i alla samhällsformer, så är det samma sak med det "samhälleliga bruksvärdet", som han karakteriserar varans "bruksvärde". Herr Rodbertus använder Ricardos måttstock på värdets storlek, men han har lika litet som Ricardo utforskat eller fattat själva värdets substans, t.ex. den "gemensamma" karaktären [hos arbetsprocessen] i det primitiva samhället som helhetsorganism för de samhörande arbetskrafterna och därmed den "gemensamma" karaktären hos deras arbete, d.v.s. förbrukningen av dessa krafter.
Ytterligare kommentarer till Wagners struntprat är i detta sammanhang överflödiga.
Måttet för värdestorlek. Här accepterar herr Wagner mig, men finner till sin sorg att jag "eliminerat" "kapitalbildningsarbetet". (s. 58 N 7)
"Vid ett genom samhällsorgan reglerat näringsliv <Verkehr> måste bestämningen av taxevärden respektive taxebelopp ske med vederbörlig hänsyn till detta kostnadsmoment" {så kallar han i produktionen utgivna etc. arbetskvanta} "liksom i princip också skedde med tidigare taxor i administration och näringsliv och likaledes åter måste ske vid ett eventuellt nytt taxesystem" {socialistiskt! avses}. "Kostnaderna är emellertid vid det fria utbytet icke bytesvärdenas och prisernas enda bestämningsgrundval och kan ej heller vara det i något tänkbart socialt tillstånd. Ty oberoende av kostnaderna måste städse svängningar i bruksvärden och behov inträda, vilkas inverkan på bytesvärdet och priserna (kontrakts- och taxebelopp) modifierar och måste modifiera kostnadernas inflytande" etc. (s. 58, 59). "Den" {nämligen denna!} "skarpsinniga korrigering av den socialistiska värdeläran ... har vi Schäffle att tacka för" (!) vilken säger "Soc[ialer] Körper" III, s 278: "Vid intet slag av samhällelig inverkan på behov och produktion kan det undvikas, att alla behov kvalitativt och kvantitativt inte ständigt befinner sig i jämvikt med de olika slagen av produktion. Men om det är så, så kan de samhälleliga kostnadsvärdeskvotienterna inte samtidigt gälla proportionellt som samhälleliga bruksvärdeskvotienter" (s. 59, N 9).
Att detta bara mynnar ut i trivialiteten om marknadsprisernas stigande och fallande över eller under värdet, och i det antagandet att i den "Marxska socialstaten" hans värdeteori, som utvecklats för det borgerliga samhället, är normgivande, visar W[agner]:s fras:
"De" (priserna) "kommer tidvis mer eller mindre att avvika från dem" {från kostnaderna}, "stiga för de produkter <Güter> vilkas bruksvärden blivit större, sjunka för dem, vilkas bruksvärden blivit mindre. Blott på längre sikt kommer kostnaderna alltid att göra sig gällande såsom avgörande regulator" etc. (s. 59).
Rätten. För fantasin hos vår vir obscurus om Rättens fruktbara inflytande på ekonomin räcker det med en fras, ehuru han om och om igen prånglar ut den absurda ståndpunkt som ligger däri:
"Det enskilda företaget bär i sin ledning, såsom organ för sin tekniska och ekonomiska verksamhet ..., en person som rättsligt och ekonomiskt subjekt. Denne är åter ingen rent ekonomisk företeelse, utan tillika avhängig rättens utformning. Ty denna bestämmer vem som skall gälla som person och därmed vem som kan stå i ledningen för ett ekonomiskt företag" etc. (s. 65).
Kommunikations- och transportväsen (s. 75-76, s. 80, not).
Från sid 82: där "omsättningen av de (naturella) beståndsdelarna i produktmassan <Gütermasse>" {inom en ekonomi (alias av Wagner kallad "produktomsättning" för Schäffles "sociala ämnesomsättning") förklaras - åtminstone ett fall därav. Jag har emellertid också använt ordet vid den "naturella" produktionsprocessen såsom ämnesomsättning mellan människan och naturen} vilket begrepp är lånat från mig, där ämnesomsättningen först uppträder i analysen av V-P-V och betecknas som interruptioner <avbrott> i formväxlingen, senare också som interruptioner i ämnesomsättningen.
Vad herr Wagner ytterligare säger om den "inre omsättningen" av de produkter <Güter> som befinner sig inom en produktionsgren (hos honom inom ett "enskilt företag"), dels med avseende på deras "bruksvärde", dels med avseende på deras "värde", har likaledes utretts av mig vid analysen av första fasen av V-P-V, nämligen V-P. Exemplet med linnevävaren ("Kapital", bd 1, 2:a uppl, 1872, s 85, 86/87), där det avslutningsvis heter: "Våra varuägare upptäcker därför att samma arbetsdelning som gör dem till oavhängiga privatproducenter, gör den samhälleliga produktionsprocessen och deras relationer inom denna process oavhängiga av dem själva, att personernas inbördes oavhängighet kompletteras med ett system av allsidig tinglig avhängighet" (a.a., s 87).[12]
Fördragen för bytesmässigt förvärv av produkter. Här ställer Mörkman (vir obscurus) mitt och sitt på huvudet. Hos honom kommer först rätten och sedan utbytet. I verkligheten går det omvänt till: först kommer utbytet, därefter utvecklas därur en rättsordning. Jag har vid analysen av varucirkulationen visat att vid den utvecklade byteshandeln de utbytande stillatigande erkänner varandra såsom likställda personer och ägare till respektive bytesobjekt. Detta gör de samtidigt som de utbjuder sina varor till varandra och enas i handeln. Detta faktiska förhållande, som först framspringer ur själva utbytet, erhåller senare rättslig form genom fördrag etc. Denna form skapar emellertid inte innehållet, utbytet, ej heller det förhållande mellan personer som där råder, utan vice versa. Hos Wagner däremot:
"Detta förvärvande" {av produkterna genom utbytet} "förutsätter med nödvändighet en bestämd rättsordning, på vilkens grundval" (!) "utbytet försiggår" etc. (s. 84).
Kredit. I stället för att ge penningens utveckling som betalningsmedel, gör Wagner genast cirkulationsprocessen, i den mån den försiggår i sådan form att de båda ekvivalenterna icke samtidigt konfronteras i V-P, till "kreditgeschäft" (s. 85 ff), varvid han "anknyter", att detta ofta är förknippat med "ränte"-betalning, därtill också är ägnat att "inge förtroende" och att därmed framställa "förtroendet" såsom en grundval för "krediten".
Om Puchtas etc. juridiska uppfattning om "förmögenhet" enligt vilken också skulder bör inräknas däri såsom negativa beståndsdelar (s. 86 N 8).
Kredit är "konsumtivkredit" eller "produktivkredit" (s. 86). Den förra förhärskar på lägre kulturstadier, den senare på "högre". Om orsakerna till skuldsättning {pauperismens orsaker: växlingar i skörden, krigstjänst, konkurrens från slavar} i det gamla Rom. (Ihering, 3 uppl, s 234, II, 2. "Geist des römischen Rechts.")
Enligt herr Wagner förhärskar på den "lägre nivån" "konsumtivkrediten" bland de "lägre nertryckta" klasserna och bland de "högre slösaktiga". In fact: I England, Amerika är "konsumtivkreditena" allmänt förhärskande med utvecklat system av depositionsbanker!
"I synnerhet framträder ... produktivkrediten som ekonomisk faktor hos den ekonomi som baseras på privat ägande av tomtmark och rörliga kapital och som medger fri konkurrens. Den är förknippad med innehavet av förmögenhet, icke med rikedomen såsom rent ekonomisk kategori" och är därför blott en "historiskt-rättslig kategori" (!) (s. 87).
Det enskilda företagets och rikedomens beroende av omvärldens inverkan, i synnerhet inflytelser från konjunkturen i den nationella ekonomin.
1) Förändringar i bruksvärdet: förbättras i vissa fall genom tidens förlopp, såsom en betingelse för vissa naturprocesser (vin, cigarrer, violiner etc.).
"Försämras i flertalet fall ... upplöses i sina materiella beståndsdelar, accidenser av alla slag." Motsvarar "förändring" av bytesvärdet i samma riktning, "värdehöjning" eller "värdeminskning" (s. 96, 97). Se om hyreskontrakten i Berlin (s. 97, N 2).
2) Förändrad mänsklig kännedom om produkternas egenskaper, varvid "rikedomen förmeras" i positiva fall {användandet av stenkol för järnutvinning i England omkring 1620, då skogarnas utarmning redan hotade järnverkens existens; kemiska upptäckter, exempelvis av jod (användandet av jodhaltiga saltkällor). Fosfater ("Phosphorit") som gödningsmedel. Antracit som bränsle. Material för gasbelysning, ljusalstring. Upptäckt av färg- och läkemedel. Guttaperka, kautschuk. Elfenben från växter (från Phytelephas macrocarpa). Kreosot. Paraffinljus. Användandet av asfalt, granbarr (skogsull), gaserna från masugnar, stenkoltjära för beredning av anilin, yllelump, sågspån etc., etc.}. I negativa fall minskning av brukbarheten och därmed av värdet (som efter upptäckten av trikiner i fläsk, giftämnen i färger, växter o.s.v.) (s. 97, 98). Upptäckten av produkter inom bergsbruket i jorden, nya nyttiga egenskaper hos dess produkter, upptäckten av nya användningsområden för dessa ökar jordägarens förmögenhet (s. 98).
3) Konjunktur. Inflytande från alla de yttre "betingelser" som "väsentligen inverkar på" "framställningen av produkterna för utbytet, efterfrågan och avsättning" ... och därmed på deras "bytesvärde" liksom på den "enskilda redan färdigställda produktens" ... "helt eller till övervägande delen "oberoende" av "det ekonomiska subjektet" "respektive ägaren" (s. 98).
"Konjunkturen blir utslagsgivande faktor" i "systemet med fri konkurrens" (s. 99). Den ene vinner - "medelst privategendomsprincipen" därvid "vad han icke förtjänat" medan den andre lider "avbräck", "ekonomiskt oförskyllda förluster".
Om spekulation (N 10, s 101). Bostadskostnader (s. 102, N 11). Kol- och järnindustri (s. 102, N 12). Talrika förändringar inom tekniken nedsätter värdet på industriprodukter liksom på produktionsinstrument (s. 102, 103).
Vid "en nationell ekonomi som framskrider vad beträffar befolkning och välstånd överväger ... de positiva chanserna, om också med temporära och lokala bakslag och svängningar, för jordegendomens del, i synnerhet för den stads- (storstads-) lokaliserade" (s. 102).
"Sålunda tillför konjunkturerna dock i synnerhet jordägaren vinster" (s. 103). "Dessa, liksom de flesta andra värdevinster ur konjunkturen ... blott rena spelvinster", vilka motsvaras av "spelförluster" (s. 103).
Dito om "Spannmålshandel" (s. 103, N 15).
Sålunda måste det "öppet erkännas: ... den enskildes eller familjens ekonomiska läge" är "i väsentlig del en produkt av konjunkturen" och detta "försvagar med nödvändighet betydelsen av det personliga ekonomiska ansvaret" (s. [104], 105).
"Hålles" därför "den nationella ekonomins nuvarande organisation och rättsgrundvalarna" (!) "för densamma, därmed privategendomen av ... jord och kapital" etc. för att vara en väsentligen orubblig inrättning", så - efter ett längre svammel - finns det inga medel "att bekämpa ... orsakerna" {till därur framspringande missförhållanden, liksom stockning i avsättningen, kriser, avskedanden av arbetare, lönesänkningar o.s.v.} "och följaktligen icke det onda självt", under det att herr Wagner anser sig bekämpa "symptomen", "följderna av det onda", genom att komma åt "konjunkturvinsterna", genom "skatter" och de "ekonomiskt oförskyllda förlusterna", produkter av konjunkturerna, genom "ett rationellt ... försäkringssystem" (s. 105).
Detta, säger Mörkman, är resultatet om man betraktar det nuvarande produktionssättet med dess "rättsgrundvalar" såsom "orubbligt", men hans forskning, som går djupare än socialismen, vill gå "själva saken" inpå livet. Nous verrons <Vi skall se> hur?
Enskilda huvudmoment som konstituerar konjunkturen.
1) Svängningar i skördeutbytet för den viktigaste grödan under inflytande av vädret och politiska förhållanden, såsom störningar i odlingen genom krig. Inflytande på producenter och konsumenter (s. 106). {Om spannmålshandlare: Tooke, "History of Prices"; för Grekland: Böckh, "Staatshaushalt der Athener" <Atenarnas statshushållning>, I:1 § 15; för Rom: Ihering, "Geist" <"Ande">, s 238. Idag ökad dödlighet hos lägre befolkningsskikt med varje liten prishöjning, "förvisso ett bevis för hur föga genomsnittslönen för den arbetande klassens massa överstiger det för livet absolut oumbärliga" (s. 106, N 19).} Förbättring av kommunikationsmedlen {"samtidigt" heter det därvid i N 20, "den viktigaste förutsättning för en prisutjämnande spekulativ spannmålshandel"}, förändrade odlingsmetoder {"Växelbruksekonomi", genom odling av olika produkter, vilka gynnas eller missgynnas olika av olika väderlekar"}. Därför mindre svängningar i spannmålspriserna inom korta tidsavsnitt jämfört med "medeltid och forntid". Men ännu mycket stora variationer. (Se not 22, s 107: fakta därstädes.)
2) Förändringar inom tekniken. Nya produktionsmetoder. Bessemerstål istället för järn etc., s 107 (o därtill not 23). Införandet av maskiner istället för manuellt arbete.
3) Förändringar i kommunikations- och transportmedel, vilka får konsekvenser för människors och produkters rumsliga rörelser. Härvid beröres i synnerhet ... värdet av jord och mark och artiklar av lägre specifikt värde. Hela produktionsgrenar tvingas genomföra en svår övergång till andra driftsätt (s. 107). {Till detta N 24 Höjning av markvärdet i närheten av goda kommunikationer på grund av bättre avsättning för här utvunna produkter. Underlättandet av befolkningsanhopning i städer, därmed en enorm stegring av värdet på stadsmark och av värdet i närheten av sådana orter. Underlättad utförsel från trakter med dittillsvarande låga priser på spannmål och på andra råvaror från jord- och skogsbruk samt bergsbruk till områden med högre priser. Härigenom försvårat läge för alla befolkningselement med stabila inkomster i förstnämnda områden, däremot gynnas producenterna och i synnerhet jordägarna där. Omvänt verkar underlättad tillförsel (import!) av spannmål och andra stoffer av lägre specifikt värde. Gynnar konsumenter, missgynnar producenter i mottagarlandet. Tvånget att övergå till andra produktionsarter, såsom i England från spannmålsodling till kreatursskötsel på 40-talet till följd av den billigare östeuropeiska spannmålen i Tyskland. Svårt läge för de tyska jordbrukarna (nu) på grund av klimatet, vidare på grund av de senaste starka löneökningarna, som de inte lika lätt som industriherrarna kan lägga på produkterna etc.}
4) Smakförändringar! Moden växlar exempelvis med korta intervall.
5) Politiska förändringar inom områden för internationell och internationell handel (krig, revolution etc.). Förtroende och misstroende blir därigenom allt viktigare vid ökande arbetsdelning, utvecklandet av internationell etc. handel, kreditfaktorns inverkan, den moderna krigsföringens oerhörda dimensioner etc. (s. 108).
6) Ändringar i jordbruks-, industri- och handelspolitik. (Exempel: reformen i den brittiska spannmålslagstiftningen.)
7) Förändringar i den rumsliga fördelningen av och det ekonomiska totalläget för hela befolkningen, som exempelvis utvandringen från landsbygd till städer (s. 108, 109).
8) Förändringar i det sociala och ekonomiska läget för enskilda befolkningsskikt, som exempelvis genom tillerkännandet av föreningsrätt etc. (s. 109). (De franska 5 miljarderna[13] N 29.}
Kostnader i det enskilda företaget. Till det "värde" producerande "arbete", vari alla kostnader upplöses, måste i synnerhet också hänföras det "arbete" i den riktiga, vida bemärkelse, [d.v.s. i den bemärkelse] vari det "omfattar allt som erfordras av mänskliga ändamålsinriktade aktiviteter för att uppnå resultaten", alltså tillika i synnerhet "ledarens intellektuella arbete och den verksamhet, varigenom kapital bildas och användes", "därför" tillhör också den "kapitalvinst" som bekostar denna verksamhet till "kostnadernas konstitutiva element". "Denna uppfattning står i motsättning till socialismens värde- och kostnadsteori och kapitalkritik" (s. 111).
Mörkman pådyvlar mig åsikten, att "det av arbetarna ensamt producerade mervärdet på otillbörligt sätt kvarstannar hos företagarna" (N 3, s 114). Nu påstår jag ju raka motsatsen, nämligen att varuproduktionen med nödvändighet på en viss punkt blir till "kapitalistisk" varuproduktion, och att enligt den värdelag som råder däri "mervärdet" tillkommer kapitalisten och inte arbetaren. I stället för att inlåta sig på sådan sofistik hävdar sig den katedersocialistiska mörkmannasjälen genom banaliteten, att
"socialisternas absoluta motståndare" "förbiser de förvisso talrika fall av utsugningsförhållanden, vari nettoutbytet icke rättvist (!) fördelas och företagens produktionskostnader nedbringas till alltför stor nackdel för arbetarna (ibland också kapitalutlånarna) och till alltför stor fördel för arbetsgivarna" (a a).
Nationalinkomst <Volkseinkommen> i England och Frankrike (s. 120, χ-φ).
Den årliga bruttoinkomsten för ett folk:
1) Summan av under året ny-producerade nyttigheter. Inhemska råvaror insättes till sitt fulla värde; de föremål som framställts av sådana jämte utländskt material värderas {för att undvika dubbelföring av råvarorna} till beloppet av den värdeökning som ernåtts genom bearbetningen; inom handeln omsatta och transporterade råmaterial och halvfabrikat värderas till beloppet av den därigenom åstadkomna värdeökningen.
2) Införsel av penningar och varor från utlandet som rättsanspråk på räntor från egna landets fordringar från krediter eller från kapitalinvesteringar från egna landets medborgare i utlandet.
3) Genom införsel av utländska produkter realt gäldade fraktintäkter av egna landet, kontinuerlig invandring med åtföljande regelbundet inkommande invandrarförmögenheter.
4) Från utlandet införda kontanter eller varor såsom remissor för i landet sig uppehållande utlänningar.
5) Införsel av fria gåvor, såsom vid stående tributer från utlandet till det egna landet, varaktig invandring med åtföljande förmögenhetsökning.
6) Värdeöverskott på varu- och penninginförsel till följd av den internationella handeln {dock skall här fråndragas 1) utförsel till utlandet}.
7) Värdebeloppet av nyttjandet av bruksförmögenheten (såsom av bostadshus etc.) (s. 121, 122).
För att erhålla nettoinkomsten fråndrages bl.a. "produktutförsel såsom betalning för frakttjänster av främmande rederier" (s. 123). {Saken är inte så enkel: produktionspris (inhemskt) + frakt = försäljningspris. Om det egna landet exporterar de egna varorna på egna kölar, betalar utlandet fraktkostnaderna, om det där rådande marknadspriset etc.}
"Vid sidan av stående tributer är regelbundna utbetalningar till främmande undersåtar i utlandet" (mutor, som från Persien till greker, besoldandet av lärda utlänningar under Ludvig XIV, Peterspenningen) (s. 123, N 9).
Varför inte de subsidier, som de tyska furstarna regelbundet uppbar från Frankrike och England?
Se de naiva slagen av privata inkomstdelar, som består av "prestationer inom kyrka och stat" (s. 125, not 14).
Privat och nationalekonomisk värdeskattning.
Förstörandet av en del av ett varuförråd, för att sälja resten dyrare, kallar Cournot, "Recherches sur les principes mathématiques de la théorie des richesses", 1838, "une véritable création de richesse dans le sens commercial du mot" <"Undersökningar om de matematiska principerna för rikedomsteorin", 1838, "ett verkligt skapande av rikedom i ordets kommersiella bemärkelse"> (s. 127, N3).
Jämförelse av privatpersonernas minskade konsumtionsförråd eller, som Wagner kallar det, deras "nyttokapital" i vår kulturepok, i synnerhet i Berlin, s 128, N 5, s 129, N 8 och 10; därtill alltför litet pengar eller eget rörelsekapital i själva produktionen, s 130 och samma ställe N 11.
Utrikeshandelns relativt större betydelse i våra dagar, s 131, N 13, s 132, N3.
[1] Adolph Wagner, Allgemeine oder theoretische Volkswirtschaftslehre, Teil 1; (Lehrbuch der Politischen Ökonomie, Band 1) Leipzig u. Heidelberg 1879.
[2] ordet "mänskligt" struket i originalet.
[3] Hos Wagner: nutidens fria varubyte.
[4] I Marx' original är ordet "borgerliga" tillagt.
[5] [Struket ur manuskriptet:] Hos herr Wagner blir denna "deduktion" emellertid ännu skönare, då han har att göra med "Människan", inte med "människorna". Denna mycket enkla "deduktion" uttrycker herr Wagner sålunda: "Det är en naturlig strävan hos Människan" (läs: hos den tyska ekonomiprofessorn) [att] "det förhållande" enligt vilket yttervärldens ting icke blott existerar som medel för tillfredsställelse av mänskliga behov, utan också språkligt erkännes och därför tjänar som sådana ... [meningen har inte avslutats av Marx].
[6] Jfr "Kapitalet", kap 1, avd 1: "Varans två faktorer."
[7] Se "Kapitalet", kap 1: 1, sista stycket.
[8] Tyska originalet lyder: "mit Worten lässt sich trefflich streiten, / mit Worten ein System bereiten" (Citat ur Goethes Faust, ovanstående översättning av V. Rydberg)
[9] Marx utnyttjat här det tyska språket till en ironisk ordlek. "Halt" och "lön" heter båda "Gehalt".
[10] förr titeln på vissa statsråd i Danmark, Ryssland och Tyskland.
[11] Marx menar, att herr Wagner står i samma förhållande till Rodbertus som Wagner till Faust i Goethes drama.
[12] se Marx-Engels, Werke, bd 23, Dietz Verlag, Berlin 1968, sid 120-122. [90-93]
[13] Åsyftar Frankrikes krigsskadestånd till Tyskland efter kriget 1870/71