Skrivet: mellan den 2-13 mars 1868.
Publicerat: Publicerat i "Demokratisches Wochenblatt" nr 12 och 13 den 21 och 28
mars 1868
Källa: Marx Engels Werke bd XVI, s. 235-242; "Rezension
des Ersten Bandes »Das Kapital» für das »Demokratische Wochenblatt»".
Översättning: Kamma Lager
Digitalisering: Jonas Holmgren
En alternativ översättning finns att läsa här.
Under den tid som det funnits kapitalister och arbetare i världen har det inte utkommit någon bok av sådan betydelse för arbetarna som den föreliggande. Förhållandet mellan kapital och arbete, det gångjärn kring vilken hela vårt nuvarande samhällssystem vrider sig, utvecklas här vetenskapligt för första gången, och det med en grundlighet och skärpa som endast är möjlig för en tysk. Hur värdefulla en Owens, Saint-Simons, Fouriers skrifter än är och kommer att förbli så var det förbehållet en tysk att klättra upp på den höjd från vilken de moderna sociala förhållandenas hela fält utbreder sig klart och överskådligt, likt ett berglandskap framför åskådaren som står på högsta toppen.
Hittills har den politiska ekonomin lärt oss att arbetet är källan till all rikedom och måttstocken på alla värden, så att två föremål vars tillverkning dragit samma arbetstid också äger samma värde och alltså kan bytas mot varandra då vanligen endast lika värden är bytbara. Samtidigt lär den oss emellertid att det existerar ett slags anhopat arbete som den kallar kapital; att detta kapital genom de hjälpkällor det innehåller ökar det levande arbetets produktivitet hundra- och tusenfalt och i gengäld fordrar en viss ersättning vilken kallas profit eller vinst. Som vi alla vet sker detta i verkligheten så att profiterna av det anhopade, döda arbetet blir allt större och kapitalisternas kapital allt enormare, medan lönen för det levande arbetet blir allt mindre och massan av arbetare, som endast lever av lönen, allt talrikare och fattigare[A*]. Hur kan denna motsättning lösas? Hur kan det bli profit över åt kapitalisten om arbetaren får full ersättning för värdet av det arbete han tillför sin produkt? Och då endast lika värden bytes borde ju detta vara fallet. Hur kan å andra sidan lika värden bytas, hur kan arbetaren erhålla fulla värdet av sin produkt om, som många ekonomer erkänner, denna produkt delas mellan honom och kapitalisten? Den politiska ekonomin har hittills stått rådlös inför denna motsättning, skrivit eller stammat fram förlägna, intetsägande fraser. Inte heller ekonomins socialistiska kritiker har hittills varit i stånd att göra mera än framhäva motsättningen; ingen har löst den förrän Marx nu äntligen spårat denna profits utvecklingsprocess ända till dess ursprung och därmed gjort allt klart. Vid sin undersökning av kapitalets utveckling utgår Marx från det enkla, notoriskt uppenbara faktum att kapitalisterna ökar sitt kapital genom byte: de köper varor för sina pengar och säljer dem sedan för mera pengar än varorna har kostat dem. En kapitalist som köper exempelvis bomull för 1.000 daler och säljer den för 1.100 daler har alltså "förtjänat" 100 daler. Detta överskott på 100 daler utöver det ursprungliga kapitalet kallar Marx mervärde. Hur uppstår detta mervärde? Enligt ekonomernas antagande bytes endast lika värden, och detta är också riktigt på den abstrakta teorins område. Inköpet av bomull och dess återförsäljning kan alltså lika litet skapa ett mervärde som utbytet av en silverdaler mot trettio silvergroschen och återväxlingen av skiljemynten mot en silverdaler. Därigenom blir man varken rikare eller fattigare. Men mervärdet kan lika litet uppstå genom att säljarna säljer varorna över deras värde eller att köparna köper dem under deras värde, därför att var och en i tur och ordning är än köpare, än säljare och detta således åter jämnar ut sig. Lika litet kan mervärde uppstå genom att köparna och säljarna ömsesidigt lurar varandra, ty detta skulle inte skapa något nytt värde eller mervärde utan endast fördela det existerande kapitalet annorlunda mellan kapitalisterna. Trots att kapitalisten köper varorna till deras värde och även säljer dem till deras värde får han ut mera värde än han sätter in. Hur går detta till?
Kapitalisten finner under nuvarande samhällsförhållanden på varumarknaden en vara som har den egendomliga beskaffenheten att användningen av den är en källa till nytt värde, är ett skapande av nytt värde. Denna vara är - arbetskraften.
Vad är arbetskraftens värde? Värdet av varje vara mäts med det arbete som är nödvändigt för att framställa den. Arbetskraften existerar i form av den levande arbetaren som behöver en bestämd mängd livsförnödenheter för sin egen existens och för försörjning av sin familj som tryggar arbetskraftens fortbestånd också efter hans död. Den arbetstid som är nödvändig för att producera dessa livsförnödenheter representerar alltså arbetskraftens värde. Kapitalisten betalar arbetaren varje vecka och köper därigenom rätten att utnyttja hans veckoarbete. Så långt kan herrar ekonomer vara tämligen överens med oss om arbetskraftens värde.
Kapitalisten sätter nu sin löntagare i arbete. Under en bestämd tid kommer denne att ha presterat så mycket arbete som motsvarar hans veckolön. Antag att en arbetares veckolön representerar tre arbetsdagar Då har den arbetare som börjar på måndagen ersatt kapitalisten fulla värdet av den utbetalda lönen onsdag kväll. Men slutar han då att arbeta? Ingalunda. Kapitalisten har köpt hans veckoarbete och löntagaren måste arbeta även de tre återstående veckodagarna. Detta merarbete utöver den tid som är nödvändig för att ersätta lönen är källan till mervärdet, profiten, kapitalets ständigt växande ackumulation.
Säg inte att det är ett godtyckligt antagande att arbetaren på tre dagar har införtjänat den lön han fått och de övriga tre dagarna arbetar för kapitalisten. Om han behöver just tre dagar för att ersätta lönen eller två eller fyra är naturligtvis helt likgiltigt och beror på omständigheterna; huvudsaken är emellertid att kapitalisten utöver det arbete han ersätter också utvinner arbete som han inte betalar. Detta är inget godtyckligt antagande, ty om kapitalisten i det långa loppet endast skulle utvinna så mycket arbete av arbetaren som han betalar honom i lön så skulle han stänga sin verkstad eftersom hela hans profit uteblev.
Här har vi lösningen på alla dessa motsättningar. Uppkomsten av mervärdet (av vilket kapitalistens profit utgör en betydande del) är nu helt klart och naturligt. Arbetskraftens värde betalas, men denna betalning motsvarar långtifrån det som kapitalisten utvinner ur arbetskraften, och skillnaden, det obetalda arbetet, utgör just kapitalistens andel eller rättare sagt kapitalistklassens. Ty även den profit som bomullshandlaren i ovannämnda exempel gjorde sig på sin bomull måste bestå av obetalt arbete, om inte bomullspriserna har stigit. Handlaren måste ha sålt till en bomullsfabrikant som förutom de nämnda 100 dalerna kan göra sig en ytterligare vinst på sin produkt och alltså med honom delar det obetalda arbete som tillägnas. Det är överhuvudtaget tack vare detta obetalda arbete som alla icke-arbetande individer i samhället existerar. Ur detta betalas stats- och kommunalskatterna när det gäller kapitalistklassen, jordägarnas jordränta o.s.v. På detta vilar hela det bestående samhällssystemet.
Det skulle vara absurt att anta att det obetalda arbetet först uppstått under nuvarande förhållanden, då produktionen drivs av å ena sidan kapitalister och å andra sidan lönarbetare. Tvärtom. Den undertryckta klassen har i alla tider varit tvungen att utföra obetalt arbete. Under hela den långa tiden då slaveriet var den förhärskande formen för arbetsorganisation fick slavarna arbeta långt mer än vad de fick ersättning för i form av livsförnödenheter. Detsamma var fallet under livegenskapen och ända fram till avskaffandet av böndernas dagsverken; skillnaden mellan bondens arbete för sitt eget uppehälle och merarbetet för godsägaren framträder här faktiskt påtagligt just därför att det senare utföres skilt från det förra. Numera har formen förändrats men innehållet består, och så länge "en del av samhället, äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare" (Marx, sid. 202).[2]
I förra kapitlet såg vi att varje arbetare som är anställd hos en kapitalist utför ett tvåfaldigt arbete. Under en del av sin arbetstid ersätter han den lön som förskotterats åt honom av kapitalisten, och denna del av arbetet kallar Marx det nödvändiga arbetet. Men sedan måste han fortsätta att arbeta och skapar under denna tid det mervärde åt kapitalisten, av vilket profiten utgör en betydande del. Denna del av arbetet kallas merarbete.
Vi antar att arbetaren arbetar tre dagar i veckan för att ersätta sin lön och tre dagar för att skapa mervärde åt kapitalisten. Uttryckt på ett annat sätt betyder det att han, med tolv timmars arbetsdag, arbetar sex timmar dagligen för sin lön och sex timmar för att skapa mervärde. Man kan få ut endast sex eller med söndagen medräknad högst sju dagar av en vecka, men av varje arbetsdag kan man få ut sex, åtta, tio, tolv, femton och även flera arbetstimmar. Arbetaren har till kapitalisten sålt en arbetsdag för sin daglön. Men vad är en arbetsdag? Åtta timmar eller aderton?
I kapitalistens intresse ligger det att göra arbetsdagen så lång som möjligt. Ju längre den är desto större blir mervärdet. Arbetaren har den riktiga känslan att han orättmätigt blir berövad varje timme som han arbetar utöver ersättningen genom lön; han känner på sin egen kropp vad överarbete innebär. Kapitalisten kämpar för sin profit, arbetaren för sin hälsa, för ett par timmars vila dagligen, för att han förutom att arbeta, sova och äta också i övrigt skall kunna leva som en människa. I förbigående sagt beror det inte alls på de enskilda kapitalisternas goda vilja om de vill ge sig in i denna kamp eller inte. Konkurrensen tvingar även den mest filantropiska bland dem att sluta sig till sina kolleger och hålla en lika lång arbetstid som de.
Kampen för att fastställa arbetsdagens längd har pågått från de fria arbetarnas första framträdande i historien fram till denna dag. Inom olika industrier råder traditionellt olika arbetsdagar; men i verkligheten iakttas de sällan. Endast där lagen fastställer arbetsdagen och övervakar att den respekteras kan man verkligen säga att det existerar en normalarbetsdag. Och detta är hittills fallet nästan enbart i Englands industridistrikt. Här är tiotimmarsdag (10½ timmar fem veckodagar, 7½ timmar på lördagen) fastställd for alla kvinnor och för pojkar mellan 13 och 18 år, och då männen inte kan arbeta utan dem så har också de tiotimmarsdag. Denna lag har de engelska fabriksarbetarna själva tillkämpat sig genom årslång uthållighet, genom den segaste och mest hårdnackade kamp mot fabrikanterna, genom pressfriheten, församlings- och mötesfriheten och genom att skickligt utnyttja splittringen inom den härskande klassen. Den har blivit de engelska arbetarnas palladium,[3] den har gradvis utsträckts till alla stora industrigrenar och förra året till nästan alla yrken, åtminstone till alla där kvinnor och barn är anställda. Föreliggande arbete innehåller ett högst utförligt material om tillkomsten av denna lagstadgade arbetsdagsreglering i England. Nästa nordtyska riksdag[4] kommer också att diskutera en industriförordning och därmed reglering av arbetstiden i fabrikerna. Vi väntar att ingen deputerad, vald av tyska arbetare, går till diskussion om denna lag utan att först ha gjort sig fullständigt förtrolig med Marx' bok. Man kan uppnå mycket där. Splittringen inom de härskande klasserna är gynnsammare för arbetarna än de någonsin varit i England, emedan den allmänna rösträtten tvingar de härskande klasserna att söka vinna arbetarnas gunst. Under dessa förhållanden är fyra eller fem företrädare för proletariatet en maktfaktor om de förstår att begagna sig av sin ställning, framför allt om de vet vad det är frågan om, vilket borgarna inte vet. Och Marx' bok ger dem i färdig form allt material de behöver.
Vi hoppar över en rad andra mycket fina undersökningar av mer teoretiskt intresse och kommer till slutkapitlet som handlar om ackumuleringen av kapitalet. Här påvisas först att den kapitalistiska produktionsmetoden, d.v.s. den som förutsätter å ena sidan kapitalister och å andra sidan lönearbetare, inte blott hela tiden reproducerar kapitalistens kapital utan också hela tiden samtidigt reproducerar arbetarnas armod. Därmed har det sörjts för att det alltid ånyo existerar å ena sidan kapitalister, som äger alla livsförnödenheter, allt råmaterial och alla arbetsinstrument och, å andra sidan, den stora massan av arbetare som är tvingade att sälja sin arbetskraft till dessa kapitalister för en mängd livsförnödenheter som i bästa fall nätt och jämnt räcker till att hålla dem arbetsdugliga och fostra en ny generation av arbetsdugliga proletärer. Men kapitalet inte endast reproduceras: det ökas och förstoras hela tiden - och därmed också dess makt över den egendomslösa arbetarklassen. Och liksom kapitalet självt reproduceras i ständigt större utsträckning, så reproducerar det moderna kapitalistiska produktionssättet i ständigt större omfattning och i ständigt växande antal de egendomslösa arbetarnas klass. Ackumulationen medför "att kapitalförhållandet ständigt utvidgas: flera kapitalister eller större kapitalister på ena sidan, flera lönarbetare på den andra ... Kapitalets ackumulation är samtidigt proletariatets förökning."[5] Men då framstegen inom maskintekniken och ett förbättrat jordbruk o.s.v. medför att ständigt färre arbetare behövs för att frambringa samma mängd produkter, då denna utveckling - d.v.s. detta överflödiggörande av arbetare - sker snabbare än vad kapitalet självt växer, vad händer då med detta ständigt växande antal arbetare? De bildar en industriell reservarmé som när konjunkturerna är dåliga eller medelmåttiga betalas under värdet av deras arbete, saknar regelbundet arbete eller tvingas att söka sig till den offentliga fattigvården men som när konjunkturerna är särskilt gynnsamma är oumbärlig för kapitalistklassen vilket är påtagligt i England - och som under alla förhållanden tjänar till att bryta motståndskraften hos de regelbundet sysselsatta arbetarna och hålla deras löner nere. "Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen ... Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva" (regelmässigt sysselsatta) "arbetararmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda.[6] Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag."[7]
Detta är några av de viktigaste strängt vetenskapligt bevisade huvudlagarna för det nutida kapitalistiska samhällssystemet - och de officiella ekonomerna aktar sig noga att ens försöka sig på en vederläggning. Men är därmed allt sagt? Ingalunda. Lika skarpt som Marx framhäver den kapitalistiska produktionens avigsidor, lika klart påvisar han att denna samhällsform var nödvändig för att utveckla samhällets produktivkrafter till en höjd som skall möjliggöra en lika människovärdig utveckling för alla samhällsmedlemmar. Alla tidigare samhällsformer har varit för fattiga för detta. Den kapitalistiska produktionen skapar för första gången de rikedomar och produktivkrafter som är nödvändiga härför, men den skapar också samtidigt i den stora massan av undertryckta arbetare den samhällsklass som i ständigt högre grad tvingas att kräva ett utnyttjande av dessa rikedomar och produktivkrafter för hela samhället - i stället för som nu för en monopolistklass.
[1] Karl Marx, "Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Band 1, Kapitalets produktionsprocess", O. Meissner, Hamburg 1867.
[2] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 201-202. - Red.
[3] En bild av Pallas Athena som i antika städer förvarades som underpant på stadens bestånd. - Red.
[4] Förbundsriksdagen i Nordtyska förbundet 1866-1871. - Red.
[5] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Clarté, Uddevalla 1969, sid. 541. - Red.
[6] Dessa ord preciseras av Marx i den auktoriserade franska översättningen av första bandet. - Red.
[7] K. Marx, "Kapitalet", b. I, Cavefors bokförlag/Glarté, Uddevalla 1969, sid. 569. - Red.
[A*] Här avses arbetarklassens relativa utarmning; arbetarklassens läge i förhållande till vad den producerar. Detta villkor formulerade Marx redan 1847 i "Lönearbete och Kapital": "... Om kapitalet befinner sig i snabb tillväxt, så kan arbetslönen stiga; kapitalets profit växer dock oproportionerligt mycket snabbare. Arbetarens materiella läge har förbättrats, men på bekostnad av hans samhälleliga läge. Den samhälleliga klyfta, som skiljer honom från kapitalisten, har blivit större." - MIA