Skrivet: 1868
Publicerat: För första gången på ryska i "Archiv K. Marksa i F.
Engelsa" b. 4, 1929.
Källa: Marx Engels Werke bd XVI, s. 243-287; "Konspekt
über »Das Kapital» von Karl Marx. Erster Band".
Översättning: Kamma Lager
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det följande är ett manuskript från en påbörjad översikt av "Kapitalets" första band, i vilket Engels hann redogöra för innehållet i de första fyra kapitlen. Man bör minnas, att detta band i första upplagan bestod av sex kapitel som senare kallades avdelningar. Femte kapitlet delades därvid i två, så att det allt som allt blev sju avdelningar. De fyra kapitlen i Engels' översikt motsvaras sålunda av de fyra första avdelningarna i första bandet av "Kapitalet" i dess nuvarande skick. Vidare införde Marx en rad tillägg och rättelser i senare upplagor. I den första dröjde t.ex. Marx inte i första kapitlet (om varan) vid skillnaden mellan värdet och bytesvärdet som en form av den förra, och en betydande del av utläggningen om värdets form gavs i en bilaga i slutet av bandet. Denna del kom inte med i Engels' översikt.
Rikedomen i de samhällen, där kapitalistisk produktion dominerar, består i varor. Varan är en sak som har, bruksvärde; det senare existerar i alla samhällsformer, men i det kapitalistiska samhället är bruksvärdet samtidigt den materiella bäraren av bytesvärdet.
Bytesvärdet förutsätter ett tertium comparationis[1] med vilket det mäts: arbetet, den allmänna samhälleliga substansen hos bytesvärden, närmare bestämt den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är förkroppsligad i dem.
Liksom varan är något tvåfaldigt - bruksvärde och bytesvärde - är också det arbete den innehåller dubbelt bestämt: å ena sidan som bestämd produktiv verksamhet, väveriarbete, skrädderiarbete osv. osv., "nyttigt arbete", å andra sidan som enkel utgift av mänsklig arbetskraft, kristalliserat abstrakt arbete. Det förra skapar bruksvärde, det senare bytesvärde, endast det senare är kvantitativt jämförbart (skillnaderna mellan kvalificerat och okvalificerat, komplicerat och enkelt arbete bekräftar detta).
Således är bytesvärdets substans det abstrakta arbetet och dess storlek är tidsmåttet på abstrakt arbete. Låt oss nu titta på bytesvärdets form.
1. x vara a = y vara b, en varas värde uttryckt i en annans bruksvärde är dess relativa värde. Uttrycket för två varors ekvivalens är det relativa värdets enkla form. I ovanstående liknelse är y vara b ekvivalenten. I den får x vara a sin värdeform i motsats till dess (varans) naturalform, medan y vara b samtidigt får egenskapen av direkt utbytbarhet, även i sin naturalform. Bytesvärdet är påtryckt varans bruksvärde genom bestämda historiska förhållanden. Därför kan varan inte uttrycka bytesvärdet i sitt eget bruksvärde, utan endast i en annan varas bruksvärde. Endast i ekvationen av två konkreta arbetsprodukter kommer egenskapen hos det konkreta arbete, som finns i båda, i dagen som abstrakt-mänskligt arbete, d.v.s. en vara kan inte förhålla sig till det arbete den själv innehåller som enbart realiseringsform av abstrakt arbete, men den kan förhålla sig på detta sätt till det konkreta arbetet i andra varuslag.
Liknelsen x vara a = y vara b innebär nödvändigtvis att x vara a också kan uttryckas i andra varor, alltså
2. x vara a = y vara b = z vara c = v vara d = u vara e osv. osv. osv. Detta är den utvecklade relativa värdeformen. Här hänför sig x vara a inte längre till en, utan till alla varor som blott och bart företeelseformer av det arbete som representeras i den. Men genom en enkel omvändning leder det till
3. den omvända andra formen av det relativa värdet:
y vara b = x vara a
v vara c = x vara a
u vara d = x vara a
t vara e = x vara a
osv. osv.
Här får varorna den allmänna relativa värdeform i vilken de alla abstraherar från sitt bruksvärde och likställes som materialisering av det abstrakta arbetet i x vara a. x vara a är ekvivalentens släktform för alla andra varor, den är dess allmänna ekvivalent, det i den materialiserade arbetet gäller utan vidare som realisation av det abstrakta arbetet, som allmänt arbete. Men nu kan
4. varje vara i serien överta den allmänna ekvivalentrollen, men endast en av dem kan göra detta samtidigt, ty om alla varor vore allmänna ekvivalenter skulle var och en av dem i sin tur utesluta de andra från denna roll. Form 3 är inte frambringad genom x vara a, utan genom de andra varorna, objektivt. Således måste en bestämd vara överta rollen - för en tid, de kan växla - och först därigenom blir varan fullständig vara. Denna särskilda vara, med vars naturalform den allmänna ekvivalentformen blir identisk, är pengar.
Svårigheten med en vara består i att den, som alla kategorier av det kapitalistiska produktionssättet, representerar ett personligt förhållande under tingets täckmantel. Producenterna hänför sina olika arbeten till varandra som allmänt mänskligt arbete genom att hänföra sina produkter till varandra som varor - de kan inte klara det utan denna förmedling av tingen. Personernas förhållande uppträder således som tingens förhållande.
För ett samhälle, i vilket varuproduktionen är förhärskande, är kristendomen, speciellt protestantismen, den passande religionen.
Att varan är vara bevisar den i bytet. Ägarna av två varor måste vara villiga att byta sina respektive varor och således ömsesidigt erkänna varandra som privatägare. Detta legala förhållande, vars form är kontraktet, är endast ett viljeförhållande i vilket det ekonomiska förhållandet återspeglas. Dess innehåll är givet genom själva det ekonomiska förhållandet. p. 45.[2]
Varan är bruksvärde för dess icke-ägare, icke-bruksvärde för dess ägare. Därav behovet av byte. Men varje varuägare vill i utbyte ha specifika bruksvärden som han behöver - så långt är bytet en individuell process. Å andra sidan vill han realisera sin vara som värde, d.v.s. i vilken som helst vara, vare sig hans vara är bruksvärde för ägaren av den andra varan eller ej. Så långt är bytet för honom en allmän samhällelig process. Men en och samma process kan inte för alla varuägare samtidigt vara individuell och allmänt samhällelig. För varje varuägare gäller hans vara som allmän ekvivalent och alla andra varor som en viss mängd särskilda ekvivalenter till hans vara. Då alla varuägare gör likadant är ingen vara allmän ekvivalent, och därför har inga varor allmän relativ värdeform, i vilken de är likställda som värden och kan jämföras som värdestorlekar. De står därför inte mot varandra som varor, utan endast som produkter. p. 47.
Varorna kan hänföra sig till varandra som värden och därför som varor endast vid jämförelse med någon annan vara som allmän ekvivalent. Men endast den samhälleliga handlingen kan göra en bestämd vara till den allmänna ekvivalenten - pengar.
Varans inneboende motsägelse som direkt enhet av bruksvärde och bytesvärde, som produkt av nyttigt privatarbete - och som den direkta samhälleliga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, denna motsägelse finner ingen vila förrän den resulterat i en fördubbling av varan i vara och pengar. p. 48.
Då alla andra varor endast är särskilda ekvivalenter av pengar och pengar deras allmänna ekvivalent, förhåller de sig som särskilda varor till pengar som den allmänna varan. p. 51. Bytesprocessen ger inte varan, som den förvandlar till pengar, dess värde, utan dess värdeform. p. 51. - Fetischism: en vara tycks inte bli pengar därför att andra varor allsidigt uttrycker sina värden i den; de tycks tvärtom uttrycka sina värden i den därför att den är pengar.
Pengar som värdemätare är den nödvändiga uttrycksformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden. Varans enkla relativa värdeuttryck i pengar x vara a = y pengar, är dess pris. p. 55.
Varans pris, dess penningform, uttryckes i imaginära pengar; således är pengar som värdemätare endast ideella. p. 57.
Sedan omvandlingen från värde till pris en gång har skett blir det tekniskt nödvändigt att utveckla värdemätaren vidare till prismåttstock; d.v.s. man fixerar en guldkvantitet med vilken olika guldkvantiteter mäts. Denna är helt olik värdemätaren, som själv beror på guldvärdet, medan detta är likgiltigt för prismåttstocken. p. 59.
När priserna är uttryckta i guldets räknenamn tjänar pengar som räknepengar.
Om priset som exponent för varans värdestorlek är exponent för dess utbytesförhållande med pengar, följer omvänt inte att exponenten för dess utbytesförhållande med pengar nödvändigtvis är exponent för dess värdestorlek. Antag att omständigheterna tillåter eller tvingar att en vara säljs över eller under dess värde, då motsvarar dessa försäljningspriser inte dess värde, men de är i alla fall varans priser, ty de är 1) dess värdeform, pengar, och 2) exponenter för dess utbytesförhållande med pengar.
Möjligheten för kvantitativ oöverensstämmelse mellan pris och värdestorlek är därför given i själva prisformen. Det är ingen brist hos denna form, utan gör den tvärtom till adekvat form för ett produktionssätt i vilken reglerna kan slå igenom endast som oregelbundenhetens blint verkande genomsnittslag. Prisformen kan emellertid också ... hysa en kvalitativ motsägelse, så att priset överhuvudtaget upphör att vara värdeuttryck ... Samvete, ära m.m. kan ... genom sitt pris anta varuformen. p. 61.
Värdens mätande i pengar, prisformen, innebär nödvändigheten av avyttring, den ideella prissättning innebär den verkliga. Därav cirkulation.
Enkel form: v - p - v, vars materiella innehåll = v - v. Bytesvärdet avyttras och bruksvärdet tillägnas.
α) Första fas: v - p = försäljning, till vilken det hör två personer, alltså möjligheten att misslyckas, d.v.s. försäljning under värdet eller till och med under produktionskostnaderna, om varans samhälleliga värde förändras. "Arbetsdelningen förvandlar arbetsprodukten till en vara och nödvändiggör därmed dess förvandling till pengar. Den medför samtidigt, att det blir en tillfällighet, om denna förvandling lyckas." p. 67. Men betrakta företeelsen i dess rena form. v - p förutsätter hos innehavaren av p (i fall han inte är guldproducent) att han i förväg erhållit sina p i utbyte mot andra v: det är således inte bara omvänt p - v för köparen, utan förutsätter att han tidigare sålt osv., så att vi har en ändlös rad av köp och försäljning.
β) Detsamma äger rum i den andra fasen, p - v, köpet, som samtidigt är försäljning för den andra deltagaren.
γ) Totalprocessen är således ett kretslopp av köp och försäljning. Varucirkulation. Denna är helt olik det direkta produktbytet; för det första genombryts de individuella och lokala skrankorna för det direkta produktbytet och det mänskliga arbetets ämnesomsättning möjliggörs; å andra sidan visar det sig redan här att hela processen beror på samhälleliga natursammanhang som är oberoende av de inblandade. p. 72. Det enkla bytet består av en byteshandling, där var och en byter icke-bruksvärde mot bruksvärde; cirkulationen fortsätter emellertid i det oändliga.
p. 73. Här den felaktiga ekonomiska dogmen: varucirkulationen betingar en nödvändig jämvikt mellan köp och försäljning, därför att varje köp också är försäljning och vice versa - vilket betyder att varje säljare också för sin köpare till marknaden. 1) Köp och försäljning är å ena sidan en identisk handling av två diametralt motsatta personer, å andra sidan två polärt motsatta handlingar av en person. Således innebär identiteten mellan köp och försäljning att varan är onyttig om den inte säljes, och likaledes att detta fall kan inträffa. 2) v - p som delprocess är samtidigt en självständig process och innebär att förvärvaren av p kan välja tidpunkt när han åter förvandlar dessa p till v. Han kan vänta. Den inre enheten hos de självständiga processerna v - p och p - v rör sig just på grund av självständigheten hos dessa processer i yttre motsättningar, och när dessa beroende processer når en viss grad av självständighet, gör deras enhet sig gällande i en kris. Möjligheten för denna finns alltså redan här.
Som förmedlare av varucirkulationen är pengar cirkulationsmedel.
Pengar är det medel med vilket varje individuell vara går in och går ut ur cirkulationen; själva förblir de alltid i den. Fastän penningcirkulationen endast är ett uttryck för varucirkulationen synes dock varucirkulationen blott som ett resultat av penningcirkulationen. Då pengarna hela tiden förblir i cirkulationssfären uppstår frågan, hur mycket pengar det finns i den.
Mängden av cirkulerande pengar bestämmes av varornas prissumma (med bibehållet penningvärde), och denna av den varumängd som är i rörelse. Antag att denna varumängd är given; då fluktuerar den cirkulerande penningmassan med varornas prissvängningar. Då nu en och samma penningenhet alltid förmedlar ett antal transaktioner i följd i en given tid, har vi för ett givet tidsavsnittt
| varornas prissumma | |
| = den penningmängd som fungerar som cirkulationsmedel. p. 80. | |
| en penningenhets omloppstal |
Därför kan papperspengar tränga ut guldmynt om de kastas in i en mättad cirkulation.
Då penningomloppet endast återspeglar varucirkulationen, återspeglar även dess hastighet processen med varornas och pengarnas formväxling och penningomloppets stagnation skiljandet av köp från försäljning, stagnationen i den samhälleliga ämnesomsättningen. Ursprunget till denna stagnation kan naturligtvis inte utläsas ur själva cirkulationen, denna påvisar endast själva företeelsen. Filistern förklarar det med bristande kvantitet av cirkulationsmedel. p. 81.
Ergo: 1. Om varupriserna förblir oförändrade ökar den cirkulerande penningmassan när den cirkulerande varumängden stiger eller penningomloppet sker långsammare; och minskar vice versa.
2. Vid allmänt stigande varupriser förblir den cirkulerande penningmassan oförändrad när varumängden krymper eller cirkulationshastigheten tilltar i samma proportion.
3. Vid allmänt fallande varupriser omvänt av 2.
I allmänhet finns det ett tämligen konstant genomsnitt som nästan endast uppvisar betydande avvikelser vid kriser.
Prismåttstocken fastställes av staten; det gäller även benämningen av det bestämda guldstycket - myntet - och dess prägling. På världsmarknaden tas respektive nationaluniform åter av (vi bortser från präglingsskatt) så att mynt och tackor endast skiljer sig från varandra genom formen. Men ett mynt slits under omloppet, guld som cirkulationsmedel skiljer sig från guld som prismåttstock, myntet blir i allt högre grad en symbol för dess officiella guldhalt.
Härmed framträder den latenta möjligheten att ersätta metallpengar med andra penningmärken eller symboler. Därav följer: 1) skiljemynt av koppar eller silver, vilkas etablering i stället för reella guldpengar förhindras genom att den kvantitet i vilken de gäller som lagligt betalningsmedel begränsas. Deras halt bestämmes rent villkorligt genom lag, och deras funktion som mynt blir därför oberoende av deras värde. Därför är nästa steg till helt värdelösa symboler möjligt. - 2) Papperspengar, d.v.s. statspapperspengar med tvångskurs (kreditpengar skall ännu inte behandlas här). För så vitt dessa papperspengar verkligen cirkulerar i stället för guldpengar är de underkastade lagarna för guldcirkulation. Endast det förhållande i vilket papper ersätter guld kan bli föremål för en särskild lag, och den lyder: att utgivandet av papperspengar måste begränsas till den kvantitet i vilken det guld de representerar faktiskt skulle cirkulera. Graden av mättnad svänger visserligen, men erfarenheten bestämmer överallt ett minimum under vilket den inte sjunker. Detta minimum kan utges. Om man utger mer än detta minimum blir en del genast överflödig så fort graden av mättnad sjunker till minimum. I ett sådant fall representerar den totala papperskvantiteten inom varuvärlden likväl endast den kvantitet av guld som är bestämd av denna världs immanenta lagar, alltså även den enbart representerbara guldkvantiteten. Om således mängden av papperspengar representerar det dubbla av den absorberade guldmängden, så sjunker varje papperssedels värde till halva nominella värdet. Precis som om guldet skulle förändras i sin funktion som prismåttstock, i sitt värde. p. 80.
Med den första utvecklingen av varucirkulationen själv utvecklar sig nödvändigheten, och begäret, att fasthålla produkten av v - p, pengar. Från enbart förmedlare av ämnesomsättning blir denna formväxling ett självändamål. Pengar förstenas till skatt, varusäljaren blir skattsamlare. p. 91.
Denna form var förhärskande just i början av varucirkulationen. Asien. Med varucirkulationens vidareutveckling måste varje varuproducent säkra sig nervus rerum,[3] den samhälleliga handpanten - pengar. Således uppstår överallt skatter. Varucirkulationens utveckling medför ökad makt hos pengarna, den alltid slagfärdiga, absoluta samhälleliga formen av rikedom. p. 92. Driften att samla skatter är av naturen gränslös. Kvalitativt eller enligt sin form är pengar obegränsade, d.v.s. är allmän representant för den materiella rikedomen, därför att de omedelbart kan omsättas i varje vara. Men kvantitativt är varje verklig penningsumma begränsad, och således endast köpmedel med begränsad verkan. Denna motsägelse driver åter och åter skattsamlaren tillbaka till sisyfosarbetet att ackumulera.
Dessutom skapar ackumulationen av guld och silver in plate[4] samtidigt en ny marknad för dessa metaller och en latent penningkälla.
Skattbildningen tjänstgör som avlopps- och tillförselkanal för cirkulerande pengar vid de ständiga svängningarna i cirkulationens mättnadsgrad. p. 95.
Med utvecklingen av varucirkulationen inträder nya förhållanden: avyttringen av varan kan i tid skiljas från betalningen av dess pris. Varorna kräver olika tidsrymder för sin produktion, produceras under olika årstider, många måste skickas till avlägsna marknader osv. A kan därför vara säljare innan B, köparen, är i stånd att betala. Praxis reglerar betalningsvillkoren således: A blir fordringsägare, B gäldenär, pengar blir betalningsmedel. Förhållandet mellan fordringsägare och gäldenär blir således redan mer antagonistiskt. (Detta kan också inträffa oavhängigt av varucirkulationen, t.ex. under antiken och medeltiden.) p. 97.
I detta förhållande fungerar pengar 1) som värdemätare vid prisbestämningen av den sålda varan, 2) som ideellt köpmedel. Vid skattbildning drogs p ur cirkulationen, här inträder p som betalningsmedel i cirkulationen, men först sedan v har lämnat den. Den skyldige köparen säljer för att kunna betala, eller han ställes inför tvångsauktion. p blir alltså nu försäljningens självändamål genom en samhällelig nödvändighet, som uppstår ur själva cirkulationsprocessens förhållanden. p. 97, 98.
Att köp och försäljning inte sker samtidigt, vilket framkallar pengarnas funktion som betalningsmedel, åstadkommer på samma gång en ekonomi för cirkulationsmedlen, koncentrering av betalningarna till en bestämd ort. Virements i Lyon i medeltiden, en sorts Clearing house, där endast saldot på de ömsesidiga fordringarna betalas. p. 98.
För så vitt betalningarna balanseras mot varandra, fungerar pengar endast ideellt som räknepengar eller värdemätare. När faktisk betalning måste ske, uppträder de inte som cirkulationsmedel, som en endast flyktig och förmedlande form av ämnesomsättning, utan som individuell inkarnation av det samhälleliga arbetet, som självständig existens av bytesvärdet, som den absoluta varan. Denna direkta motsägelse blir uppenbar i den fas av produktions- och handelskriser som kallas penningkris. Den inträffar endast där den fortgående kedjan av betalningar och ett artificiellt system för att utjämna dem är fullt utvecklad. Med mer allmänna störningar av denna mekanism, oavsett varifrån de kommer, förändras pengarna plötsligt och omedelbart från sin enbart ideella form av räknepengar till kontanter, de kan inte längre ersättas av profana varor. p. 99.
Kreditpengar uppstår ur pengarnas funktion som betalningsmedel, skuldintygen själva cirkulerar i sin tur för att överföra dessa skuldfordringar. Med kreditväsendet utsträcks åter penningens funktion som betalningsmedel; i denna egenskap får den sin egen existensform, i vilken den erövrar området för stora handelstransaktioner, medan mynt i huvudsak förvisas till detaljhandelns område. p. 101.
Vid en viss höjd och omfattning för varuproduktionen, sträcker sig penningens funktion som betalningsmedel utöver varucirkulationens sfär; den blir en allmän kontraktvara. Räntor, skatter osv. förvandlas från betalningar in natura till penningbetalningar. Jfr. Frankrike under Ludvig XIV (Boisguillebert och Vauban). Å andra sidan Asien, Turkiet, Japan osv. p. 102.
Utvecklingen av pengar som betalningsmedel nödvändiggör ackumulation av pengar för förfallodagarna - skattbildningen vilken - som en självständig form för att förvärva rikedom - försvann under samhällets vidareutveckling, dyker upp ånyo som reservfond för betalningsmedlen. p. 103.
I världshandeln överges de lokala penningformerna mynt, skiljemynt och papperspengar och endast penningen i form av tackor gäller som världspengar. Först på världsmarknaden fungerar pengar i full utsträckning som den vara, vars naturalform samtidigt är den direkta samhälleliga inkarnationen av abstrakt mänskligt arbete. Dess existenssätt blir adekvat med dess begrepp. p. 104. (Detaljer sid. 105)
Varucirkulationen är utgångspunkten för kapitalet; varuproduktion, varucirkulation och den senares vidareutveckling, handel, är därför överallt de historiska förutsättningar under vilka kapitalet uppstår. Kapitalets moderna historia daterar sig från uppkomsten av modern världshandel och världsmarknad på 1500-talet. p. 106.
Om vi ser endast på de ekonomiska former som skapats av varucirkulationen finner vi att dess slutgiltiga produkt är pengar, och pengar är den första form i vilken kapitalet uppträder. Historiskt konfronteras kapitalet alltid först med jordegendomen som penningförmögenhet, köpmannakapital eller ockerkapital, och ännu i dag visar sig varje nytt kapital på arenan i form av pengar, som genom bestämda processer skall förvandlas till kapital.
Pengar som pengar och pengar som kapital skiljer sig först endast genom deras cirkulationsform. Jämte formen v - p - v uppträder också formen p - v - p, att köpa för att sälja. Pengar som i sin rörelse beskriver denna cirkulationsform blir kapital, är redan i sig själv kapital (d.v.s. enligt sin bestämmelse).
Resultatet av p - v - p är p - p, indirekt utbyte av pengar mot pengar. Jag köper för 100 p. st. bomull och säljer den för 110 p. st. och har slutligen bytt 100 p. st. mot 110 p. st., pengar mot pengar.
Om denna process resulterade i frambringandet av samma penningvärde, de ursprungligen satsade 100 p. st. mot 100 p. st., så skulle den vara absurd. Men antingen köpmannen av sina 100 p. st. får ut 100 p. st., 110 p. st. eller endast 50 p. st., så har hans pengar ändå beskrivit en egendomlig rörelse, som är helt olik varucirkulationen v - p - v. Vid undersökningen av formskillnaden mellan denna rörelse och v - p - v så ser man också skillnaden i innehåll.
Processens båda faser är var och en desamma som i formen v - p - v. Men i processen som helhet finns det en stor skillnad. I v - p - v utgör pengarna förmedlaren, varan början och slutet; i p - v - p är v förmedlare och p början och slutet. I formen v - p - v ges pengar definitivt ut, i p - v - p förskotteras de endast, de skall kunna återfås. De flyter tillbaka till sin utgångspunkt - här är alltså redan en påtaglig skillnad mellan cirkulationen av pengar som pengar och pengar som kapital.
I formen v - p - v kan pengarna endast genom en upprepning av totalprocessen återgå till sin utgångspunkt, genom försäljning av nya varor; återflödet är alltså oberoende av själva processen. Men i p - v - p är det betingat på förhand genom strukturen hos processen, som är ofullständig om återflödet inte lyckas. p. 110.
Formen v - p - v har bruksvärde som målsättning, p - v - p själva bytesvärdet.
I v - p - v har båda ytterligheterna samma ekonomiska formbestämdhet. De är båda varor och av samma värdestorlek. Men de är samtidigt kvalitativt olika bruksvärden, och processen har som innehåll samhällelig ämnesomsättning. Vid p - v - p förefaller operationen vid första anblick tautologisk, innehållslös. Att växla 100 p. st. mot 100 p. st., och därtill på omvägar, förefaller absurt. En penningsumma kan endast skilja sig från en annan genom sin storlek; därför får p - v - p sitt innehåll endast genom ytterligheternas kvantitativa olikhet. Cirkulationen undandras mer pengar än man satsat i den. Den för 100 p. st. inköpta bomullen säljes t.ex. för 100 p. st. + 10 p. st., processen får således formeln p - v - p', där p' = p + Δp. Detta Δp, denna ökning är mervärdet. Det ursprungligen förskotterade värdet inte bara förblir intakt i cirkulationen, utan förökar sig med ett mervärde, det expanderar, och denna rörelse förvandlar pengar till kapital.
I v - p - v kan det också vara skillnad på ytterligheternas värde, men denna är rent tillfällig i denna cirkulationsform, och v - p - v blir inte absurd om ytterligheterna är ekvivalenta - detta är tvärtom snarare en betingelse för det normala förloppet.
Upprepningen av v - p - v är reglerat av en utanför liggande målsättning, konsumtionen, tillfredsställelsen av bestämda behov. I p - v - p, däremot, är början och slut detsamma, pengar, och redan därigenom ar rörelsen oändlig. Visserligen skiljer sig p + Δp kvantitativt från p, men det är också blott en begränsad penningsumma; om den gavs ut skulle den upphöra att vara kapital; om den undandrogs cirkulationen skulle den förbli stationär som en skatt. Är behovet av värdets expansion en gång givet, så existerar det lika väl för p' som för p, och kapitalets rörelse är gränslös, därför att dess mål är lika lite uppnått vid slutet av processen som vid dess början. p. 111-113. Som bärare av denna process blir penningägaren kapitalist.
Medan bytesvärdet i varucirkulationen på sin höjd uppnår en form som är oberoende av varans bruksvärde, så uppträder det här plötsligt som en substans i fortskridande, som rör sig av sig själv, för vilken vara och pengar är enbart former. Än mera, som ursprungligt värde skiljer det sig från sig självt som mervärde. Det blir pengar i en fortskridande process och som sådant kapital. p. 116.
Formen p - v - p' förefaller visserligen att vara en form som är säregen för köpmannakapitalet. Men även industrikapitalet är pengar som förvandlas till vara och genom den senare försäljningen återförvandlas till flera pengar. Handlingar, som eventuellt äger rum mellan köp och försäljning utanför cirkulationssfären ändrar inte detta. I det räntebärande kapitalet, slutligen, framträder processen oförmedlat som p - p', värde som liksom är större än sig självt. p. 117.
Cirkulationsformen varigenom pengar blir till kapital motsäger alla hittillsvarande lagar om naturen hos varan, värdet, penningen och själva cirkulationen. Kan detta förorsakas av den rent formella skillnaden i den omvända ordningsföljden?
Inte nog härmed. Denna omvändning existerar endast för en av de tre agerande personerna. Jag köper som kapitalist varor av A och säljer dem åter till B. A och B uppträder nu som enkla försäljare och köpare av varor. I vart och ett av de två fallen konfronteras jag med dem endast som enkel penningägare eller varuägare, för den ena som köpare eller pengar, för den andre som säljare eller vara, men för ingen av dem som kapitalist eller som representant för något som är mera än pengar eller varor. För A började affären med en försäljning, för B slutade den med ett köp, alltså precis som i varucirkulationen. Vidare, om jag stödde rätten till mervärde på den omvända ordningsföljden skulle A kunna sälja direkt till B, och chansen till mervärde skulle bortfalla.
Antag att A och B köper varor direkt av varandra. Vad beträffar bruksvärde kan båda vinna, A kan till och med producera mera av sin vara än B skulle kunna göra på samma tid och vice versa, varvid båda återigen skulle vinna. Annorlunda förhåller det sig med bytesvärdet. Här bytes lika värdestorlekar mot varandra, även om pengar som cirkulationsmedel kommer emellan. p. 119.
Abstrakt sett försiggår i den enkla varucirkulationen, utöver ett bruksvärdes ersättande med ett annat, endast en formväxling av varan. I så måtto som den endast innebär en formväxling av sitt bytesvärde, innebär den, om företeelsen sker rent, utbyte av ekvivalenter. Varor kan visserligen säljas till priser, som avviker från deras värden, men endast om man bryter mot lagen om varubyte. I sin rena form är det ett byte av ekvivalenter, alltså inget medel att berika sig. p. 120.
Därav misstaget med alla försök att avleda mervärdet ur varucirkulationen. Condillac p. 121, Newman p. 122.
Låt oss emellertid anta, att utbytet inte sker i ren form, att icke-ekvivalenter utbytes. Låt oss anta att varje säljare säljer sina varor 10 procent över värdet. Allting förblir detsamma, vad var och en förtjänar som säljare, förlorar han åter som köpare. Precis som om penningvärdet hade ändrat sig med 10 procent. På samma sätt om köparna köper allt 10 procent under värdet. p. 123. (Torrens)
Antagandet att mervärdet uppstår ur en prishöjning förutsätter att det existerar en klass, som köper utan att sälja, d.v.s. konsumerar utan att producera, som ständigt mottar pengar gratis. Att sälja varor över sitt värde till denna klass betyder endast att genom bedrägeri få en del av de pengar tillbaka som gavs bort gratis. (Mindre Asien och Rom) Men här förblir dock säljaren alltid den lurade och kan inte bli rikare, inte skapa mervärde.
Låt oss ta fallet med bedrägeri. A säljer till B vin till ett värde av 40 p. st. i utbyte mot spannmål till ett värde av 50 p. st. A har tjänat 10 p. st. Men A + B har tillsammans endast 90 p. st., A har 50 och B endast 40. Värde har överförts, men inte skapats. Kapitalistklassen som helhet i ett land kan inte lura sig själv. p. 126.
Alltså: Om ekvivalenter utbytes uppstår inget mervärde, och om icke-ekvivalenter utbytes uppstår inte heller något mervärde. Varucirkulationen skapar inget nytt värde.
Det är därför som vi här inte betraktar de äldsta och mest populära formerna av kapital, handels- och ockerkapital. Om handelskapitalets expansion inte skall förklaras med enbart bedrägeri behövs många mellanled, som ännu fattas här. Ännu flera när det gäller ockerkapital och räntebärande kapital. Senare skall vi se att båda är avledda former och varför de historiskt uppträder före modernt kapital.
Mervärdet kan alltså inte uppstå ur cirkulationen. Men utanför denna? Utanför denna är varuägaren enkel producent av sin vara, vars värde beror på kvantiteten av hans eget arbete i den, mätt enligt en bestämd samhällelig lag; detta värde uttryckes i räknepengar, t.ex. i ett pris av 10 p. st. Men detta värde är inte samtidigt ett värde av 11 p. st.; hans arbete skapar värde, men inte ett självförökande värde. Det kan öka existerande värde med mera värde, men detta sker endast genom mera arbete. Alltså kan varuproducenten inte skapa mervärde utanför cirkulationssfären utan att komma i kontakt med andra varuägare.
Kapital måste därför uppstå inom varucirkulationen och samtidigt icke inom denna, p. 128.
Alltså: Förvandlingen av pengar till kapital måste förklaras på grundval av lagar som är immanenta i varuutbytet så att utbytet av ekvivalenter gäller som utgångspunkt. Vår penningägare, som ännu blott existerar som puppa till kapitalist, måste köpa varorna till deras värde, sälja dem till deras värde och ändå vid slutet av processen få ut mer värde än han satte in. Hans utveckling till fjäril måste försiggå inom cirkulationssfären och inte inom den. Detta är problemets förutsättningar. Hic Rhodus, hic salta![5] p. 129.
Värdeförändringen av pengar som skall förvandlas till kapital kan inte ske med pengarna själva, då dessa vid köpet endast realiserar varans pris. Å andra sidan förändras inte pengarnas värdestorlek så länge de förblir pengar och vid försäljningen förvandlas varan likaledes endast från sin naturalform till sin penningform. Förändringen måste alltså försiggå med p - v - p - formens vara; men inte med dess bytesvärde, då ekvivalenter bytes, utan den kan endast härflyta ur dess bruksvärde som sådant, d.v.s. ur dess förbrukning. Därtill krävs en vara vars bruksvärde har den egenskapen att vara en källa till bytesvärde - och denna existerar: arbetskraften p. 130.
Men för att penningägaren skall kunna finna arbetskraften som vara på marknaden, måste den säljas av sin egen ägare, alltså vara fri arbetskraft. Då både köpare och säljare som kontrahenter är juridiskt likställda personer måste arbetskraften endast säljas temporärt, eftersom vid försäljning en bloc[6] säljaren inte längre är säljare, utan själv blir en vara. Men då måste ägaren, i stället för att kunna sälja varor i vilka hans arbete är förkroppsligat, tvärtom vara i den situationen att han tvingas sälja sin egen arbetskraft som vara. p. 131.
För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på varumarknaden, fri i den dubbla bemärkelse att han som fri person förfogar över sin arbetskraft som sin vara, och att han å andra sidan inte har andra varor att sälja, är lös och ledig, fri från alla ting, som är nödvändiga för att realisera hans arbetskraft. p. 132.
Förhållandet mellan penningägare och arbetskraftsägare är, inom parentes sagt, inte ett naturligt eller socialt förhållande som är gemensamt för alla tider, utan ett historiskt, produkten av många ekonomiska omvälvningar. Således har också de hittills betraktade ekonomiska kategorier sin historiska stämpel. För att bli vara får produkten inte längre produceras som omedelbart existensmedel. Massan av produkter kan först anta varuform inom ett bestämt produktionssätt, det kapitalistiska, fastän varuproduktion och cirkulation också kan äga rum där massan av produkter aldrig blir varor. Likaledes kan pengar existera i alla perioder som nått en viss höjd av varucirkulation; de särskilda penningformer, från enbart ekvivalent till världspengar, förutsätter olika utvecklingssteg, och ändå kan en mycket svagt utvecklad varucirkulation frambringa dem alla. Kapital däremot uppstår endast under ovannämnda betingelse, och denna enda betingelse innefattar en världshistoria. p. 133.
Arbetskraften har ett bytesvärde, som bestämmes som alla andra varors: av den arbetstid som är nödvändig för dess produktion, alltså även reproduktion. Arbetskraftens värde är värdet på de livsförnödenheter som är nödvändiga för att underhålla dess ägare, d.v.s. underhålla honom så att han är normalt arbetsduglig. Detta beror på klimat, naturförhållanden m.m. samt på den givna historiska levnadsstandarden i varje land. Dessa växlar, men de är givna för ett bestämt land och för en bestämd epok. Vidare omfattar underhållet livsförnödenheter åt hans ersättare, d.v.s. barnen, så att denna ras av egendomliga varuägare kan förevigas. Dessutom, för kvalificerat arbete, utbildningskostnaderna. p. 135.
Minimigränsen för arbetskraftens värde är värdet av de fysiskt oumbärliga livsförnödenheterna. Om arbetskraftens pris sjunker till detta minimum, så sjunker det under sitt värde, då detta förutsätter normal, inte förkrympt, kvalitet på arbetskraften. p. 136.
Arbetets natur innebär att arbetskraften förbrukas först efter det att avtalet slutits, och då pengar för det mesta är betalningsmedel för sådana varor, betalas arbetskraften i alla länder med kapitalistiskt produktionssätt först sedan den förbrukats. Överallt ger arbetaren kapitalisten kredit. p. 137, 138.
Arbetskraftens konsumtionsprocess är samtidigt en process för att producera varor och mervärde, och denna konsumtion sker utanför cirkulationssfären. p. 140.
Köparen av arbetskraften konsumerar den i det han låter säljaren arbeta. För att framställa varan, framställer detta arbete först bruksvärde och är i denna egenskap oavhängig av det specifika förhållandet mellan kapitalist och arbetare ... Beskrivning av arbetsprocessen som sådan. p. 141-149.
Arbetsprocessen på kapitalistisk grundval har två säregenheter: 1) arbetaren arbetar under kontroll av kapitalisten, 2) produkten är kapitalistens egendom, då arbetsprocessen nu endast är en process mellan två saker som kapitalisten köpt: arbetskraften och produktionsmedlen. p. 150.
Kapitalisten vill emellertid inte ha bruksvärdet producerat för dess egen skull, utan endast som bärare av bytesvärdet och speciellt mervärdet. Arbete under denna betingelse - där varan var en enhet av bruksvärde och bytesvärde - blir en enhet av produktionsprocessen och processen att skapa värde. p. 151.
Således måste den mängd arbete, som är förkroppsligad i produkten, undersökas.
T.ex. garn. För dess framställning behövs låt oss säga 10 pund bomull för exempelvis 10 sh. Arbetsmedlens förslitning, något som är oundviklig under spinnandet - här i korthet kallat spindel -, uppskattar vi till 2 sh. Då innehåller produkten ett värde av 12 sh. för produktionsmedel, d.v.s. 1) för så vitt som produkten har blivit ett verkligt bruksvärde, här garn, och 2) för så vitt som endast den samhälleligt nödvändiga arbetstiden var representerad i dessa arbetsmedel. Hur mycket ökas den med under spinneriarbetet?
Här ses alltså arbetsprocessen från en helt annan synvinkel. I produktens värde är bomullsodlarens, spindelmakarens och spinnarens m.fl. arbete kommensurabla, kvalitativt lika delar av allmänt, mänskligt, nödvändigt värdeskapande arbete, och därför endast kvantitativt skiljbara och just därför kvantitativt jämförbara genom tidslängden; förutsatt att det är samhälleligt nödvändig arbetstid, ty endast denna är värdebildande.
Antag att arbetskraftens dagsvärde är 3 sh. och att det representerar 6 arbetstimmar, att det framställes 12/3 pund garn per timme, alltså på 6 timmar 10 pund garn av 10 pund bomull (som ovan), då har 3 shillings värde tillagts på 6 timmar och produkten är värd 15 sh. (10 sh.+ 2 sh. + 3 sh.) eller 1 shilling 6 pence per pund garn.
Men i detta fall är det inget mervärde. Det ger inte kapitalisten någonting. (Vulgärekonomisk humbug. p. 157)
Vi antog att arbetskraftens dagsvärde uppgick till 3 sh. - därför att i det är förkroppsligad 1/2 arbetsdag eller 6 timmar. Men det faktum att 1/2 arbetsdag är tillräcklig för att underhålla arbetaren 24 timmar hindrar honom inte alls att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar är två olika storlekar. Arbetskraftens nyttiga egenskap var endast en conditio sine qua non;[7] det avgörande var arbetskraftens specifika bruksvärde som varande en källa till mera bytesvärde än den själv har. p. 159.
Arbetaren arbetar alltså 12 timmar, spinner 20 pund bomull = 20 sh. och 4 sh. spindel, och hans arbete kostar 3 sh. = 27 sh. Men i produkten har förkroppsligats 4 arbetsdagar i form av spindel och bomull samt en arbetsdag för spinnaren, = 5 dagar à 6 sh. = en produkt till ett värde av 30 sh. Vi har ett mervärde på 3 sh.: pengar har förvandlats till kapital. p. 160. Alla förutsättningar för problemet har uppfyllts. (Detaljer p. 160)
Den värdeökande processen är arbetsprocessen som värdebildningsprocess så snart den förlänges utöver den punkt där den levererar en enkel ekvivalent för arbetskraftens betalda värde.
Värdebildningsprocessen skiljer sig från den enkla arbetsprocessen genom att den senare betraktas kvalitativt, den förra kvantitativt, och endast i den mån den innehåller samhälleligt nödvändig arbetstid. p. 161. Detalj p. 162.
Som enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess är produktionsprocessen produktion av varor, som enhet av arbetsprocess och värdeökande process är den kapitalistisk varuproduktion. p. 163.
Reduktion av sammansatt arbete till enkelt. p. 163-165.
Arbetsprocessen tillför arbetsföremålet nytt värde, men samtidigt överför den arbetsföremålets värde på produkten, d.v.s. bevarar den genom att helt enkelt tillföra nytt värde. Detta dubbla resultat uppnås på så sätt: arbetets specifikt nyttiga, kvalitativa karaktär förvandlar ett bruksvärde till ett annat bruksvärde och bevarar därigenom värdet; och arbetets värdebildande, abstrakt allmänna kvantitativa karaktär tillför värde. p. 166.
Låt t.ex. spinneriarbetets produktivitet sexdubblas. Som nyttigt (kvalitativt) arbete bevarar det på samma tid sex gånger så många arbetsmedel. Men det tillför endast samma nya värde som hittills, d.v.s. varje pund garn erhåller endast 1/6 av det tidigare tillförda nya värdet. Som värdebildande arbete presterar det inte mer än tidigare. p. 167. Omvänt, därest spinneriarbetets produktivitet förblir densamma men arbetsmedlens värde stiger. p. 168.
Arbetsmedlet avger endast det värde till produkten som det själv förlorar. p. 169. Det är fallet i olika grad. Kol, smörjmedel m.m. konsumeras fullständigt. Råmaterial antar en ny form. Instrument, maskiner m.m. avger endast långsamt och delvis värde, och förslitningen beräknas erfarenhetsmässigt. p. 169, 170. Men instrumentet förblir dock fortfarande i sin helhet i arbetsprocessen. Således ingår samma instrument som helhet i arbetsprocessen, men endast delvis i värdeökningsprocessen, så att skillnaden mellan de två processerna här återspeglas i materiella faktorer. p. 171. Omvänt, råmaterial som bildar avfall går helt in i värdeökningsprocessen och endast delvis i arbetsprocessen, då det minus svinn uppgår i produkten. p. 171.
Men i intet fall kan arbetsmedlet avge mera bytesvärde än det självt ägde - det tjänar i arbetsprocessen endast som bruksvärde och kan därför endast avge det bytesvärde det redan självt ägde tidigare. p. 172.
Detta värdebevarande är värt mycket för kapitalisten, men kostar honom inget. p. 173, 174.
Emellertid återuppstår endast det bevarade värdet, det fanns redan där, och endast arbetsprocessen tillför nytt värde. Och det betyder i den kapitalistiska produktionen mervärde, produktvärdets överskott över värdet av de konsumerade produktbildande elementen (produktionsmedel och arbetskraft). p. 175, 176.
Härmed har beskrivits de existensformer, som det ursprungliga kapitalvärdet antar genom att lägga av sin penningform, i det det förvandlas till arbetsprocessens faktorer: 1) inköp av arbetsmedel och 2) inköp av arbetskraft.
Det kapital som nedlagts i arbetsmedlen ändrar alltså inte sin värdestorlek i produktionsprocessen, vi kallar det konstant kapital.
Den i arbetskraften nedlagda delen ändrar sitt värde, producerar 1) sitt eget värde och 2) mervärde - det är variabelt kapital. p. 176.
(Kapitalet är konstant endast i förhållande till den speciellt givna produktionsprocessen, i vilken det inte ändras; det kan bestå av än flera, än färre arbetsmedel, och de köpta arbetsmedlen kan stiga eller falla i värde, men det påverkar inte dess förhållande till produktionsprocessen. p. 177. Likaledes kan den proportion växla i vilken ett givet kapital sönderfaller i konstant och variabelt, men i varje givet fall förblir c konstant och v variabelt. p. 178.)
C = 500 p. st. = 410(c) + 90(v). Vid slutet av arbetsprocessen i vilken v förvandlas till arbetskraft får vi 410(c) + 90(v) + 90(m) = 590. Låt oss anta att c består av 312 råmaterial, 44 hjälpmaterial och 54 slitage av maskiner = 410. Men värdet på hela maskineriet skall uppgå till 1.054. Om detta beräknades i sin helhet skulle vi få 1.410 för c på båda sidor av vår beräkning; mervärdet skulle förbli 90 som tidigare. p. 179.
Då värdet av c endast återuppstår i produkten, skiljer sig det produktvärde vi får från den värdeprodukt som skapas i processen, det senare alltså inte = c + v + m, utan = v + m. Storleken av c är alltså utan betydelse för värdeökningsprocessen, d.v.s. c = 0. p. 180. Detta inträffar också i praktiken när man bortser från det affärsmässiga räknesättet, t.ex. i beräkningen av ett lands vinst av sin industri, där importerat råmaterial dras ifrån. p. 181. Mervärdets förhållande till totalkapitalet behandlas utförligt i tredje boken.
Alltså: mervärdekvoten = m : v, i ovannämnda fall 90 : 90 = 100 procent.
Den arbetstid under vilken arbetaren reproducerar värdet av sin arbetskraft - under kapitalistiska eller andra förhållanden - är nödvändigt arbete, arbetet därutöver, det som skapar mervärde för kapitalisten, är merarbete, p. 183, 184. Mervärde är stelnat merarbete och endast formen för dess utpressning skiljer de olika samhällssystemen.
Exempel på felaktigheten att inkludera c. p. 185-196. (Senior).
Summan av det nödvändiga arbetet och merarbetet = arbetsdagen.
Den nödvändiga arbetstiden är given. Merarbetet variabelt, dock inom vissa gränser. Det kan aldrig vara = 0, då den kapitalistiska produktionen annars skulle upphöra. Det kan aldrig vara dygnets 24 timmar av fysiska orsaker, och maximigränsen är därtill ständigt begränsad även av moraliska orsaker. Men dessa skrankor är mycket elastiska. Det ekonomiska kravet är att arbetsdagen aldrig är längre än att den sliter normalt på arbetaren. Men vad är normalt? Det uppstår en antinomi och endast makten kan avgöra. Därav kampen mellan arbetarklassen och kapitalistklassen om normalarbetsdagen. p. 198-202.
Merarbete i tidigare samhällsepoker. Så länge bytesvärdet inte är viktigare än bruksvärdet är merarbetet lindrigare, t.ex. i gamla tider: endast där direkt bytesvärde - guld och silver - producerades, var merarbetet fruktansvärt. p. 203. På samma sätt i Amerikas slavstater intill produktionen av bomullsmassa för export. På samma sätt med dagsverksarbetet, t.ex. i Rumänien.
Dagsverksarbetet är det bästa jämförelsemedlet med kapitalistisk exploatering, därför att det förra fixerar och visar merarbetet som en särskild arbetstid som skall presteras. Valakiets Règlement organique[8] p. 204-206.
Liksom detta var ett positivt uttryck för begäret efter merarbete, så är de engelska Factory-Acts[9] det negativa uttrycket.
Factory-Acts. Den av 1850 - p. 207. 10½ timmar och 7½ på lördagen = 60 timmar i veckan. Fabrikanternas profit genom kringgående. p. 208-211.
Exploatering i icke-begränsade eller först senare begränsade grenar: spetsindustri p. 212, krukmakerier p. 223, tändstickor p. 215, tapeter p. 215-217, bageri p. 217-222, järnvägstjänstemän p. 223, sömmerskor p. 223-225, smeder p. 226, dag- och nattarbetare i skift: a) metallurgi och metallindustri p. 227-236.
Dessa fakta bevisar att kapitalet betraktar arbetaren endast som arbetskraft, vars hela tid är arbetstid så långt som detta överhuvudtaget är möjligt i ett givet moment, samt att arbetskraftens livslängd är utan betydelse för kapitalisten. p. 236-238. Men strider inte detta mot kapitalistens intresse? Hur är det med ersättning av det som snabbt slits ut? Den organiserade slavhandeln i det inre av Förenta staterna har höjt den snabba förslitningen av slavarna till en ekonomisk princip, precis som i Europa tillförseln av arbetare från jordbruksdistrikten osv. p. 239. Poorhouse-supply[10] p. 240.
Kapitalisten ser endast den ständigt tillgängliga överbefolkningen och sliter ut den. Om rasen går under - après lui le déluge.[11] Kapitalet är hänsynslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, där det inte av samhället tvingas att ta hänsyn ... Den fria konkurrensen gör att den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gentemot den enskilde kapitalisten verkar som yttre tvångslagar. p. 243.
Fastställandet av normalarbetsdag är resultatet av en månghundraårig kamp mellan kapitalist och arbetare.
I början gjorde man lagar för att höja arbetstiden, nu för att sänka den. p. 244. Den första Statute of Labourers[12], Edward III:s 23:e regeringsår, 1349, under förevändningen att pesten decimerade befolkningen så mycket att var och en måste arbeta längre. Därför fastställdes i lag maximilön och gränsen för arbetsdagen. År 1496 under Henrik VII hade lantarbetarna och alla hantverkare (artificers) på sommaren - mars till september - en arbetsdag från kl. 5 på morgonen till mellan 7 och 8 på kvällen med 1 timme, 1½ timme och 1/2 timme = 3 timmars rast. På vintern från 5 på morgonen till mörkrets inbrott. Denna lag tillämpades aldrig strikt. Ännu på 1700-talet stod inte hela veckoarbetet till kapitalets disposition (med undantag för lantarbetarna). Se den tidens polemik. p. 248-251. Först i och med storindustrin blev detta möjligt. Än mer, den bröt ner alla skrankor och exploaterade arbetaren på det mest skamliga sätt. Proletariatet gjorde motstånd så snart det åter kom till besinning. De 5 lagarna av 1802-1833 var nominella, då det inte fanns några inspektörer. Först lagen av 1833 skapade en normalarbetsdag i de 4 textilindustrierna: från 5.30 på morgonen till 8.30 på kvällen, under vilken tid young persons[13], 13-18 år, endast fick sysselsättas 12 timmar med 1½ timmars rast. Barn mellan 9 och 13 år endast 8 timmar, och nattarbete för barn och young persons var förbjudet. p. 253-255.
Relaissystemet[14] och missbruket av detta för att slingra sig undan. p. 256. Slutligen lagen av 1844 som gör kvinnor i alla åldrar jämställda med young persons, arbetstiden för barn begränsas till 6½ timmar, relaissystemet tyglas. Däremot tillätes barnarbete nu från 8 år. 1847 slutligen 10-timmarslagen genomförd för kvinnor och young persons. p. 259. Kapitalisternas motaktioner. p. 260-268. En flaw[15] i lagen av 1847 föranledde då kompromisslagen av 1850, p. 269, som fastställde arbetsdagen för young persons och women[16] till 5 dagar à 10½, 1 dag à 7½ = 60 timmar per vecka, och det mellan kl. 6 och 6. Annars lagen av 1847 i kraft för barn. Undantag sidenindustrin. p. 270.- 1853 arbetstiden för barn också begränsad till mellan kl. 6 och 6. p. 272.
Printworks Act[17] 1845 begränsar nästan intet; barn och kvinnor kan arbeta 16 timmar!
Lagar för blekerier och färgerier 1860, spetsfabriker 1861, krukmakerier och många andra grenar 1863 (för blekeri utomhus och bageri särskild lag stiftad samma år). p. 274.
Storindustrin skapar alltså först ett behov att begränsa arbetstiden, men senare finner man att samma överarbete efterhand har spritt sig till även alla andra grenar. p. 277.
Vidare visar historien att den enskilde "frie" arbetaren är försvarslös och i underläge gentemot kapitalisten, särskilt med införandet av kvinno- och barnarbete. Här är det klasskampen mellan arbetare och kapitalister utvecklar sig. p. 277.
I Frankrike genomfördes 12-timmarslagen för alla åldrar och arbetsgrenar först 1848. (Se dock p. 253, fotnot om den franska lagen om barnarbete 1841, som först verkligt genomfördes år 1853, och då endast i Dêpartement du Nord.) Fullständig "arbetsfrihet" i Belgien! 8-timmarsrörelsen i Amerika. p. 279.
Arbetaren ser således helt annorlunda ut då han lämnar produktionsprocessen än när han trädde in i den. Arbetskontraktet var inte en fri människas akt, tiden varunder det står honom fritt att sälja sitt arbete är honom påtvingad, och endast genom massopposition kan arbetarna tillkämpa sig en lagstiftning som kan hindra dem att sälja, genom frivillig kontrakt med kapitalet, sig själva och sin generation till slaveri och död. I stället för den pompösa katalogen över de oförytterliga mänskliga rättigheter träder fabrikslagens blygsamma Magna Charta[18] p. 280-281.
Med kvoten är samtidigt mängden given. Om en arbetskrafts dagsvärde är 3 sh. och mervärdekvoten = 100 procent, då är mervärdets dagliga mängd = 3 sh. för en arbetare.
I. Då det variabla kapitalet är penninguttrycket på värdet av all arbetskraft som samtidigt sysselsättes av en kapitalist, så är mängden av det mervärde den producerar = det variabla kapitalet multiplicerat med mervärdekvoten. Båda faktorer kan växla och olika kombinationer således uppstå. Mervärdemängden kan växa även med avtagande variabelt kapital, om kvoten stiger, d.v.s. om arbetsdagen förlänges. p. 282.
II. Denna ökning av mervärdekvoten har sin absoluta gräns däri att arbetsdagen aldrig kan utsträckas till fulla 24 timmar; totalvärdet av en arbetares dagsproduktion kan alltså aldrig vara = värdet av 24 arbetstimmar. För att få samma mervärdemängd kan således variabelt kapital ersättas inom dessa gränser endast genom höjd arbetsexploatering. Detta är viktigt för att förklara olika företeelser som uppstår ur kapitalets motsägande tendens: 1) att reducera det variabla kapitalet och antalet sysselsatta arbetare och 2) ändå producera största möjliga mängd mervärde. p. 283, 284.
III. Mängden av värde och mervärde som producerats av olika kapital, vid givet värde och lika stor grad av exploatering av arbetskraften, förhåller sig direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar. p. 285. Detta synes strida mot alla fakta.
För ett givet samhälle och en given arbetsdag kan mervärdet endast stiga genom en ökning av arbetarantalet, d.v.s. befolkningen; vid ett fast arbetarantal endast genom förlängning av arbetsdagen. Detta är emellertid viktigt endast för det absoluta mervärdet.
Det visar sig nu att inte varje summa kan förvandlas till kapital, att det finns ett minimum: kostnadspriset för en enda arbetskraft och för de nödvändiga arbetsmedlen. För att själv kunna leva som en arbetare måste kapitalisten med en mervärdekvot på 50 procent redan ha två arbetare och ändå inget spara. Även med 8 är han fortfarande en småföretagare. Därför hindrade man under medeltiden med maktmedel hantverksmästare, från att bli kapitalister genom att begränsa det arbetarantal en mästare fick sysselsätta. Minimum av rikedom som krävs för att skapa en verklig kapitalist växlar i olika perioder och näringsgrenar, p. 288.
Kapitalet har utvecklat sig till härskare över arbetet och ser till att det arbetas ordentligt och intensivt. Vidare tvingar det arbetarna att utföra mera arbete än vad som är nödvändigt för deras uppehälle, och beträffande utpumpning av mervärde är det överlägset alla tidigare produktionssystem, som vilat på direkt tvångsarbete.
Kapitalet övertar arbetet med de givna tekniska förutsättningarna, och i början ändrar det dem inte. Betraktar man produktionsprocessen som arbetsprocess så förhåller sig således arbetaren till produktionsmedlen inte som till kapital, utan som till medlen för hans egen ändamålsenliga verksamhet. Annorlunda blir det om den betraktas som en värdeökande process. Produktionsmedlen blir medel för att absorbera andras arbete. Det är inte längre arbetaren som använder produktionsmedlen, utan produktionsmedlen som använder arbetaren. p. 289. I stället för att förtäras av honom ... förtär de honom som ferment för sin egen livsprocess, och kapitalets livsprocess består endast i dess rörelse som självförökande värde ... Den enkla förvandlingen av pengar till produktionsmedel förvandlar de senare till rättsanspråk och tvångsanspråk på främmande arbete och merarbete.
För en given arbetsdag kan merarbetet endast ökas genom en reducering av det nödvändiga arbetet, men detta kan uppnås - bortsett från sänkning av lönen under värdet - endast genom reducering av arbetskraftens värde, alltså genom reducering av priset för de nödvändiga livsförnödenheterna. p. 291-293. Detta kan i sin tur endast uppnås genom att höja arbetets produktivkraft, genom en omvälvning av själva produktionssättet.
Det mervärde som produceras genom en förlängning av arbetsdagen är absolut, det som produceras genom att den nödvändiga arbetstiden förkortas är relativt mervärde, p. 295.
För att sänka arbetskraftens värde måste ökningen av produktivkraften omfatta de industrigrenar vars produkter bestämmer arbetskraftens värde - vanliga livsförnödenheter, ersättningsmedel för dessa och deras råmaterial m.m. Bevis på hur konkurrensen får den ökade produktivkraften att manifestera sig i lägre varupriser. p. 296-299.
Varans värde står i omvänt förhållande till arbetets produktivkraft och det gör även arbetskraftens värde, emedan det bestämmes av varuvärdet. Det relativa mervärdet står däremot i direkt förhållande till arbetets produktivkraft. p. 299.
Det är inte varans absoluta värde, utan endast det mervärde den innehåller som intresserar kapitalisten. Realisering av mervärde innebär ersättning av det förskotterade värdet. Då, enligt p. 299, samma process för att öka produktivkraften sänker varornas värde och ökar det mervärde de innehåller, är det tydligt varför kapitalisten, vars enda intresse är att producera bytesvärde, ständigt söker sänka varornas bytesvärde. Jfr Quesnay. p. 300.
Att spara arbetet genom att utveckla produktivkraft syftar därför i den kapitalistiska produktionen inte alls till att förkorta arbetsdagen - denna kan till och med förlängas. Man kan därför läsa hos ekonomer av sorten MacCulloch, Ure, Senior och tutti quanti[19] på en sida att arbetaren är kapitalet tack skyldig för utveckling av produktivkrafterna och på nästa sidan att han måste visa sin tacksamhet genom att i fortsättningen arbeta 15 timmar i stället för 10. Denna utveckling av produktivkrafterna syftar endast till att förkorta det nödvändiga arbetet och att förlänga arbetet åt kapitalisten. p. 301.
Enligt p. 288 kräver den kapitalistiska produktionen ett individuellt kapital som är stort nog att samtidigt sysselsätta ett större antal arbetare: först när arbetsköparen själv är helt befriad från arbete blir han en fullgod kapitalist. Ett större antal arbetares aktivitet på samma tid, på samma arbetsområde, för produktion av samma varuslag, under ledning av samma kapitalist bildar historiskt och logiskt utgångspunkten för den kapitalistiska produktionen. p. 302.
Först är det alltså endast en kvantitativ skillnad jämfört med tidigare, då färre arbetare var sysselsatta av en arbetsköpare. Dock strax en modifikation. Redan det stora antalet arbetare garanterar att arbetsköparen får verkligt genomsnittsarbete, vilket inte är fallet med småmästaren som måste betala arbetskraftens genomsnittsvärde; beträffande småföretagen kompenseras olikheterna för samhället, inte för den enskilde mästaren. Således realiseras lagen om värdeökning fullständigt för den enskilde producenten först när han producerar som kapitalist och sätter många arbetare i arbete samtidigt, då det alltså från början är fråga om samhälleligt genomsnittsarbete. p. 303, 304.
Vidare: det inbesparande av produktionsmedel som uppnås enbart genom stordrift och minskad andel av konstant kapital som överförs till produkten uppstår endast ur deras gemensamma konsumtion i mångas arbetsprocess. Således förvärvar arbetsmedlen en samhällelig karaktär innan arbetsprocessen själv gör det (hittills blott liknande processer sida vid sida). p. 305.
Inbesparande av produktionsmedel skall här endast tas i betraktande för så vitt som den förbilligar varorna och därigenom sänker arbetskraftens värde. I vilket omfång det ändrar mervärdets förhållande till det förskotterade totalkapitalet (c + v), skall först studeras i tredje boken. Denna splittring är helt i den kapitalistiska produktionens anda; då den låter arbetsförhållandena självständigt konfrontera arbetaren visar sig hushållningen med produktionsmedlen också vara en särskild operation, som inte angår honom och därför är skild från de metoder, med vilka produktiviteten hos den av kapitalet konsumerade arbetskraften ökas.
Den form av arbete som utförs av många personer i samma eller i sammanhängande produktionsprocesser tillsammans och sida vid sida, kallas kooperation. p. 306. (Concours de forces. Destutt de Tracy)
Summan av en enskild arbetares mekaniska kraft skiljer sig väsentligen från den mekaniska kraftpotens som utvecklas, när många händer samtidigt samverkar i samma odelade operation (lyftning av en tyngd osv.) Kooperationen skapar från början en produktivkraft som i sig själv är en masskraft.
Vidare skapar själva den samhälleliga kontakten hos de flesta produktiva arbetare en tävlingsanda, som höjer den enskildes individuella prestationsförmåga, så att 12 arbetare på en gemensam arbetsdag på 144 timmar presterar mer arbete än 12 arbetare på 12 skilda arbetsdagar eller en arbetare på 12 arbetsdagar i följd. p. 307.
Fastän många gör samma eller liknande saker kan vars och ens individuella arbete representera en olika fas av arbetsprocessen (kedja av människor som räcker något till varandra), varvid kooperation åter sparar arbete. Likaledes om ett byggande startas samtidigt från olika sidor. Den kombinerade eller kollektive arbetaren har händer och ögon fram och bak och är till en viss grad allestädes närvarande. p. 308.
I komplicerade arbetsprocesser tillåter kooperationen att de olika processerna fördelas och göres samtidigt, och således förkortas arbetstiden för framställningen av hela produkten. p. 308.
I många produktionsområden finns det kritiska perioder där många arbetare behövs (skörden, sillfisket osv.). Här hjälper endast kooperation. p. 309.
Kooperationen vidgar, å ena sidan, produktionsytan och blir således nödvändig för arbeten som kräver stor utrymmeskontinuitet för arbetsplats (dränering, vägbygge m.m., dammbygge), å andra sidan koncentrerar den arbetsplatsen genom att samla arbetarna i en lokal och således dra ner kostnaderna. p. 310.
I alla dessa former är kooperationen, den kombinerade arbetsdagens specifika produktivkraft, arbetets samhälleliga produktivkraft. Denna uppstår ur själva kooperationen. I planmässig samverkan med andra befriar sig arbetaren från sin individuella begränsning och utvecklar sin artsförmåga.
Lönarbetare kan dock inte samverka om inte samme kapitalist sysselsätter dem samtidigt, betalar dem och förser dem med arbetsmedel. Kooperationens omfattning beror alltså på hur mycket kapital en kapitalist har. Kravet att det måste finnas en viss mängd kapital för att göra ägaren till kapitalist blir nu det materiella villkoret för att förvandla ett flertal splittrade och oavhängiga individuella arbeten till en kombinerad samhällelig arbetsprocess.
På samma sätt var kapitalets välde över arbetet hittills endast det formella resultatet av förhållandet mellan kapitalist och arbetare; nu är det den nödvändiga förutsättningen för själva arbetsprocessen; kapitalisten representerar just kombinationen i arbetsprocessen. I kooperationen blir ledningen av arbetsprocessen kapitalets funktion, och som sådan får den speciella kännetecken. p. 312.
I enlighet med den kapitalistiska produktionens målsättning (kapitalets största möjliga självförökning) är denna ledning samtidigt en funktion för största möjliga exploatering av en samhällelig arbetsprocess och således betingad av den oundvikliga antagonismen mellan exploatör och exploaterade. Vidare är den en kontroll av arbetsmedlens rätta användning. Slutligen ligger sambandet mellan de enskilda arbetarnas funktioner utanför dem, i kapitalet, så att deras egen enhet står emot dem som kapitalistens auktoritet, som en främmande vilja. Den kapitalistiska ledningen är således dubbelartad - 1) en samhällelig arbetsprocess för att framställa en produkt, 2) ett kapitals värdeökningsprocess - samt despotisk till formen. Denna despotism utvecklar nu sina egenartade former: kapitalisten, som själv just har befriats från arbete, överlämnar nu uppsikten till en organiserad hop officerare och underofficerare, som själva är kapitalets lönarbetare. I slaveriet räknar ekonomerna dessa övervakningskostnader till faux frais,[20] men i den kapitalistiska produktionen identifierar de den ledning som är betingad av exploatering med den ledning som uppstår ur den samhälleliga arbetsprocessens natur. p. 313, 314.
Överbefälet inom industrin blir kapitalets attribut, liksom på feodaltiden överbefälet i krig och i domstolar var jordägandets attribut. p. 314.
Kapitalisten köper 100 individuella arbetskrafter och får i gengäld en kombinerad arbetskraft på 100. Han betalar inte den kombinerade arbetskraften på 100. När arbetarna inträder i den kombinerade arbetsprocessen har de redan upphört att tillhöra sig själva, de är införlivade med kapitalet. Således uppträder arbetets samhälleliga produktivkraft som kapitalets inneboende produktivkraft. p. 315.
Exempel på kooperation bland de gamla egyptierna etc. p. 316.
Primitiv kooperation vid civilisationens början, bland jägarfolk, nomader eller i indiska samhällen vilar på 1) gemensamt ägande av produktionsmedlen, 2) individens naturliga fasthållande vid stammen och den ursprungliga gemenskapen. Den sporadiska kooperationen i forntiden, medeltiden och i nutida kolonier vilar på direkt härskande och våld, mest slaveri. Den kapitalistiska kooperationen däremot förutsätter den frie lönarbetaren. Den uppträder historiskt i direkt motsats till bondekonomi och oberoende hantverk (skråmässigt eller inte), och därvid som en historisk form som är egen för och kännetecknar den kapitalistiska produktionen. Den är den första förändring som arbetsprocessen upplever när den underkastas kapitalet. Således har vi här på samma gång 1) det kapitalistiska produktionssättet som historisk nödvändighet för att förvandla arbetsprocessen till en samhällelig process, men också 2) denna samhälleliga form av arbetsprocessen som en metod av kapitalet att exploatera arbetet med större profit genom att öka dess produktivitet. p. 317.
Kooperationen, så långt vi hittills betraktat den, sammanfaller i sin elementära form med produktion i större skala, men den bildar ingen fast, karaktäristisk form för en bestämd epok i den kapitalistiska produktionen. Denna form existerar ännu i dag då kapitalet opererar i stor skala utan att delning av arbete eller maskinteknik spelar någon viktig roll. Även om kooperationen således är grundformen för hela den kapitalistiska produktionen, så uppträder dess elementära form som en särskild form eller jämsides med dess mera utvecklade former, p. 318.
Manufakturen, den klassiska formen av kooperation baserad på arbetsdelning, är förhärskande från ca. år 1550-1770. Den uppstår:
1. Antingen genom sammanslagning av olika hantverk, av vilka vart och ett utgör en deloperation (t.ex. vagnmanufaktur), varvid den individuella hantverkaren mycket snart förlorar sin förmåga att bedriva hela sitt hantverk men i gengäld gör sitt delhantverk desto bättre; således förvandlas processen till en uppspaltning av hela operationen på dess enskilda delar. p. 318, 319.
2. Eller genom att många hantverkare, som gör samma eller likartat arbete, förenas på samma fabrik, och i stället för att utföras av en arbetare successivt, blir de enskilda operationerna efterhand skilda och utförda samtidigt av olika arbetare (nålfabrikation osv.). I stället för att vara en hantverkares verk är produkten nu verket av en förening av hantverkare, av vilka var och en endast utför en del av arbetet. p. 319, 320.
I båda fallen är resultatet en produktionsmekanism vars organ är människor. Utförandet förblir hantverksmässigt; varje delprocess, som produkten genomgår, måste kunna utföras genom handarbete: varje verklig vetenskaplig analys av produktionsprocessen är alltså utesluten. Just på grund av sin hantverksmässiga natur binds varje enskild arbetare fullständigt till en delfunktion. p. 321.
På så sätt sparas arbete gentemot hantverkaren, och detta ökas ännu mer genom överföring av förvärvad färdighet till efterföljande generationer. Arbetsdelningen inom manufakturen motsvarar således tendensen hos tidigare samhällen att göra yrket ärftligt. - Kaster, skrån. p. 322.
Underuppdelning av verktygen genom anpassning till de olika delarbetena - 500 sorters hammare i Birmingham. p. 323, 324.
Från synpunkten av manufakturens totalmekanism har den två sidor: antingen blott mekanisk sammansättning av självständiga delprodukter (ur) eller en rad sammanhängande processer i en verkstad (nålfabrikation).
I manufakturen förser varje arbetargrupp en annan med råmaterial. En grundförutsättning är därför att varje grupp producerar en given mängd på en given tid, således skapas en helt annan kontinuitet, regelmässighet, likformighet och arbetsintensitet än till och med i kooperationen. Här har vi således produktionsprocessens tekniska lag: att arbetet är samhälleligt nödvändigt arbete. p. 329.
Olikheten av den tid, som är nödvändig för de individuella operationerna, nödvändiggör att de olika grupperna av arbetare har olika styrka och antal (vid typgjutning 4 gjutare, 2 avbrytare och 1 slipare). Manufakturen skapar alltså ett matematiskt fast förhållande för det kvantitativa omfånget av den kollektive arbetarens enskilda organ, och produktionen kan endast ökas genom att anställa en ny multipel av hela gruppen. Vidare, först när produktionen nått en viss nivå lönar det sig att göra vissa funktioner självständiga - uppsikt, transport av produkterna från en lokal till en annan osv. p. 329, 330.
Sammanslagning av olika manufakturer till en förenad manufaktur förekommer också, men hittills har den verkligt tekniska enheten fattats, vilken först uppstår med maskintekniken. p. 331.
Maskiner förekom redan på ett tidigt stadium i manufakturen - spannmåls- och stampkvarnar m.m. - men endast sporadiskt och av underordnad betydelse. Manufakturens viktigaste maskineri är den kombinerade kollektive arbetaren, vilken äger en mycket högre grad av perfektion än den gamle individuelle hantverkaren och i vilken alla ofullkomligheter, som ofta nödvändigtvis utvecklas hos delarbetaren, framträder som nyttiga egenskaper. p. 333. Manufakturen utvecklar skillnader mellan dessa delarbetare, skilled och unskilled,[21] ja till och med en fullkomlig hierarki av arbetare. p. 334.
Arbetsdelningen: 1) allmänt (i jordbruk, industri, skeppsfart etc.), 2) särskilt (i arter och underarter), 3) enskilt (i verkstaden). Den samhälleliga arbetsdelningen utvecklas också från olika utgångspunkter. 1) Inom familjen och stammen naturlig delning efter kön och ålder, samt slaveri genom våld mot grannar, som ökar den. p. 335. 2) Olika samhällen frambringar på grund av läge, klimat och kulturnivå, olika produkter, och dessa bytes, där dessa samhällen kommer i kontakt. p. 49. Utbyte med främmande samhällen är således ett av de viktigaste medlen för att spränga det naturliga sambandet i det egna samhället genom fortsatt utveckling av den naturliga arbetsdelningen. p. 336.
Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter alltså å ena sidan en viss utvecklingsgrad för den samhälleliga arbetsdelningen, å andra sidan vidareutvecklar den denna - detta är den territoriella arbetsdelningen. p. 337, 338.
Det finns emellertid alltid den skillnaden mellan den samhälleliga arbetsdelningen och arbetsdelningen i manufakturen, att den förra producerar nödvändiga varor, under det att i den senare producerar delarbetaren inga varor. Därför koncentration och organisation i den senare, splittring och konkurrensoordning i den förra. p. 339-341.
Om tidigare organisation av de indiska samhällena. p. 341-344. Skrået. p. 343-344. Medan det i alla dessa är arbetsdelning i samhället, är arbetsdelningen i manufakturen en specifik skapelse av det kapitalistiska produktionssättet.
Liksom i kooperationen är även i manufakturen den fungerande arbetsorganismen en kapitalets existensform. Den produktivkraft, som uppstår ur arbetskombinationen framstår därför som kapitalets produktivkraft. Men medan kooperationen i stort sett lämnar den enskildes arbetssätt oförändrat, revolutionerar manufakturen det, gör arbetaren till krympling; oförmögen att göra en självständig produkt är han nu endast ett bihang till kapitalistens verkstad. De andliga potenserna i arbetet försvinner vad beträffar de många, för att vidga sin horisont för de enskilda. Ett resultat av arbetsdelningen i manufakturen är att arbetarna ställs ansikte mot ansikte med arbetsprocessens andliga potenser som annans egendom och som härskande makt. Denna klyvnadsprocess, som börjar redan i kooperationen och utvecklas i manufakturen, fulländas i storindustrin som skiljer vetenskapen som en oavhängig produktionskraft från arbetet och pressar in den i kapitalets tjänst. p. 346.
Citat p. 347.
Manufakturen är, från ena sidan sett, en bestämd organisation av samhälleligt arbete, och från den andra sidan sett endast en särskild metod att framställa relativt mervärde. p. 350. Just detta är dess historiska betydelse.
Hinder för manufakturens utveckling även under dess klassiska period: begränsning av antal okvalificerade arbetare på grund av dominans av kvalificerade, begränsning av barn- och kvinnoarbete på grund av männens motstånd; hänvisning till laws of apprenticeship[22] till senaste tiden, även där de är överflödiga; ständig insubordination från arbetarnas sida, då den kollektive arbetaren ännu inte har något skelett som är oavhängigt av arbetarna; utvandring av arbetarna. p. 353-354.
Manufakturen var dessutom inte själv i stånd att omdana hela den samhälleliga produktionen eller ens att behärska den. Dess snäva tekniska basis kom i konflikt med de produktionsbehov den själv skapat. Maskinen blev nödvändig, och manufakturen hade också redan lärt sig att framställa den. p. 355.
Omvälvningen i produktionssättet, som i manufakturen startar med arbetskraften, startar här med arbetsmedlen.
All utvecklad maskinteknik består av 1) motor, 2) transmissionsmekanism, 3) verktygsmaskin. p. 357.
Den industriella revolutionen på 1700-talet börjar med verktygsmaskinen. Det karaktäristiska med denna är att verktyget - i mer eller mindre förändrad form - överföres från människan till maskinen och drives av denna genom människans funktion. Om drivkraften är en människa eller en naturkraft är från början oväsentligt. Den specifika skillnaden är att människan endast använder sina egna organ, men att maskinen inom vissa gränser kan använda så många verktyg som begärs. (Spinnrock med 1, Jenny[23] med 12-18 spindlar.)
För så vitt det hos spinnrocken inte är pedalen, kraften, utan spindeln som berörs av revolutionen så är människan i början fortfarande överallt samtidigt drivkraft och övervakare. Revolutionen med verktygsmaskinerna gjorde däremot förbättringen av ångmaskinen först till ett behov som sedan också tillgodosågs. p. 359-360, vidare p. 361-362.
Två slags maskineri i storindustrin: antingen 1) kooperation mellan likartade maskiner (powerloom[24], envelope-machine[25], som förenar en hel rad delarbetares arbete genom kombination av olika verktyg), här finns redan den tekniska enheten genom drivverk och drivkraft - eller 2) maskinsystem, kombination av olika delarbetsmaskiner (spinneri). Den naturliga grundvalen för detta är arbetsdelningen i manufakturen. Men genast framträder en väsentlig skillnad. I manufakturen måste varje delprocess anpassas till arbetaren, vilket här inte längre är nödvändigt, arbetsprocessen kan objektivt sönderdelas i sina beståndsdelar, som sedan lämnas åt vetenskapen, eller till erfarenhet byggd på denna, för att bemästras av maskiner. Här upprepas det kvantitativa förhållandet mellan enskilda arbetargrupper som ett förhållande mellan enskilda maskingrupper. p. 363-366.
I båda fallen bildar fabriken en stor automat (för övrigt först nyligen utvecklad i den riktningen) och det är dess adekvata form, p. 367. Dess mest fulländade form är den maskinbyggande automat, som avskaffade hantverks- och manufakturgrundvalen för storindustrin och därmed först tillhandahöll den fulländade formen av maskinteknik. p. 369-372.
Sammanhang mellan omvälvningen av olika grenar fram till kommunikationsmedlen. p. 370.
I manufakturen är arbetarnas kombination subjektiv, här finns en objektiv mekanisk produktionsorganism, som arbetaren finner redo till hands och som endast kan fungera genom kollektivt arbete, arbetsprocessens kooperativa karaktär är nu en teknisk nödvändighet. p. 372.
De produktivkrafter som uppstår ur kooperation och arbetsdelning kostar inte kapitalet något; naturkrafterna, ånga, vatten kostar inte heller något. Detsamma gäller de krafter som upptäckts av vetenskapen. Men de senare kan endast realiseras genom en lämplig apparat, som endast framställes till stora kostnader, och likaledes kostar verktygsmaskinerna långt mer än de gamla verktygen. Men dessa maskiner har en mycket längre livstid och ett mycket större produktionsområde än verktyget och avger därför en förhållandevis långt ringare värdedel till produkten än ett verktyg. Därför är den gratistjänst, som maskinen gör (och som inte visar sig i produktens värde) mycket större än när det gäller verktyg. p. 374, 365-375.
Kostnadsnedskärning genom koncentration av produktionen är mycket större i storindustrin än i manufakturen. p. 375.
Färdigvarornas priser visar, hur mycket maskinen har förbilligat produktionen och att den värdedel, som överförts av arbetsmedlen, växer relativt, men avtar absolut. Maskinens produktivitet mäts med den utsträckning i vilken den ersätter mänsklig arbetskraft. Exempel p. 377- 379.
Ponera att en ångplog ersätter 150 arbetare med en årslön på 3.000 p. st. Denna årslön representerar då inte allt det arbete de utför, utan endast det nödvändiga arbetet - och de utför dessutom också merarbete. Men om ångplogen kostar 3.000 p. st., så är detta penninguttrycket för allt arbete som är förkroppsligat i den. Kostar således maskinen lika mycket som den arbetskraft den ersätter, så är det i den förkroppsligade mänskliga arbetet alltid mycket mindre än det den ersätter. p. 380.
Som medel att förbilliga produktionen måste maskinen kosta mindre arbete än den ersätter. Men för kapitalet måste dess värde vara lägre än värdet på den arbetskraft den ersätter. Därför kan maskiner, som inte lönar sig i England, löna sig i Amerika, (t.ex. för stenknackning). Därför kan, till följd av vissa lagrestriktioner, maskiner uppträda, som tidigare inte lönade sig för kapitalet. p. 380-381.
Då maskinen själv innehåller den kraft som driver den, faller muskelkraft i värde. Kvinno- och barnarbete, snabb ökning av antalet lönarbetare genom värvning av familjemedlemmar, som hittills inte arbetat för lön. Således fördelas värdet av mannens arbetskraft på hela familjens arbetskraft, d.v.s. nedvärderas. Nu måste fyra personer, i stället för hittills en, inte blott utföra arbete, utan också merarbete för kapitalet för att en familj skall kunna leva. Således ökas graden av exploatering samtidigt med exploateringsmaterialet. p. 383.
Tidigare var försäljning och köp av arbetskraft ett förhållande mellan fria personer. Nu köpes minderåriga och omyndiga, arbetaren säljer nu hustru och barn, han blir slavhandlare. Exempel p. 384-385.
Fysiskt fördärv - dödlighet bland arbetarbarn p. 386, även i industrialiserat jordbruk (Gang system)[26] p. 387.
Moraliskt fördärv p. 389. Fabrikslagens klausuler om utbildning och fabrikanternas motstånd mot dessa p. 390.
Kvinnors och barns inträde i fabriken bryter äntligen den manlige arbetarens motstånd mot den kapitalistiska despotin. p. 391.
När maskinen förkortar den arbetstid, som är nödvändig för att producera ett föremål, så blir den i kapitalets händer det starkaste medlet att förlänga arbetsdagen långt utöver dess normala gräns. Den skapar å ena sidan nya förhållanden som gör det möjligt för kapitalet att göra detta, å andra sidan nya motiv för att göra det.
Maskinen är i stånd till evig drift och är endast begränsad av svagheten och begränsningarna hos den mänskliga assisterande arbetskraften. Maskinen, som med 20 timmars arbete slits ut på 7½ år, slukar exakt lika mycket merarbete för kapitalisten, men på hälften av den tid som en annan vilken är utsliten på 15 år med en arbetstid på 10 timmar. p. 393.
Risken för maskinens moraliska förslitning - by superseding[27] - blir på detta sätt ännu mindre. p. 394.
Vidare absorberas en större arbetskvantitet utan ökning av investeringarna i byggnader och maskiner; således växer inte bara mervärdet med förlängd arbetsdag; de utgifter som krävs för att uppnå det minskar också relativt. Detta är viktigare i den mån det fasta kapitalet är starkt övervägande, som fallet är inom storindustrin. p. 395.
Under maskinens första period, då den har monopolkaraktär, är profiterna enorma, och därav törsten efter mer profit, efter gränslös förlängning av arbetsdagen. Med maskinens allmänna införande försvinner denna monopolprofit och den lagen gör sig gällande att mervärdet uppstår inte ur det arbete som maskinen ersätter, utan ur det arbete den använder, alltså ur det variabla kapitalet. Men vid maskindrift reduceras det senare nödvändigtvis genom stora investeringar. Det ligger således en inneboende motsägelse i den kapitalistiska användningen av maskintekniken: vid en given kapitalmängd ökar den mervärdets ena faktor, dess kvot, genom att den minskar den andra, arbetarantalet. Så snart värdet av en maskinproducerad vara blir denna varas regulerande samhälleliga värde, framträder denna motsägelse och driver återigen till förlängning av arbetsdagen. p. 397.
Men samtidigt producerar maskinen, genom friställande av undanträngda arbetare och genom värvning av kvinnor och barn, en övertalig arbetarbefolkning som måste anpassa sig till de av kapitalet dikterade lagarna. Således bryter maskinen ner alla moraliska och naturliga skrankor för arbetsdagen. Därav paradoxen att det mäktigaste medlet att förkorta arbetstiden blir till det mest ofelbara medlet att förvandla arbetarens och hans familjs hela livstid till disponibel arbetstid för kapitalets värdeökning. p. 398.
Vi har redan sett hur den samhälleliga reaktionen inträder här genom fixering av den normala arbetsdagen; och på denna grundval utvecklas nu arbetets intensifiering. p. 399.
I början ökade arbetets intensitet och förlängdes arbetstiden samtidigt med att maskinens hastighet ökade. Men snart har den punkten nåtts där arbetets intensitet och förlängd arbetsdag utesluter varandra. Det är emellertid annorlunda med begränsad arbetstid. Intensiteten kan nu öka, på 10 timmar kan så mycket arbete utföras som annars på 12 eller flera, och nu räknas den intensivare arbetsdagen som potentierad och arbetet mäts inte blott efter tidslängden, utan också efter sin intensitet. p. 400. Således kan alltså på 5 timmars nödvändigt och 5 timmars merarbete samma mervärde uppnås, som vid ringare intensitet i 6 timmars nödvändigt och 6 timmars merarbete. p. 400.
Hur intensifieras arbetet? I manufakturen har det bevisats (not 159), t.ex. krukmakeri, att enbart förkortning av arbetsdagen är tillräcklig för att höja produktionen enormt. Vid maskinarbete var detta långt mer tvivelaktigt. Men R. Gardners bevis. p. 401-402.
Så snart förkortning av arbetsdagen blir lag, blir maskinen medlet till att intensivare pressa arbete ur arbetaren, antingen genom greater speed[28] eller less hands in relation to machine.[29] Exempel p. 403-407. Bevisat att samtidigt därmed ökar fabrikens berikande och utvidgning. p. 407-409.
På fabriken ombesörjer maskinen den ändamålsenliga användningen av verktygen, arbetets kvalitativa skillnader, som utvecklades i manufakturen, är således avskaffade här; arbetet har nivellerats mer och mer, på sin höjd skillnad i ålder och kön. Arbetsdelningen är här fördelning av arbetarna mellan de specialiserade maskinerna. Här är delningen endast mellan de främsta arbetarna som verkligen är sysselsatta vid verktygsmaskinen, och feeders[30] (detta gäller endast för self-actor[31], knappast för throstle[32] än mindre för powerloom corrected[33]); därtill övervakare, ingenjörer och stokers, mechanics, joiners[34] osv., en klass som endast skenbart är införlivad med fabriken. p. 411-412.
Nödvändigheten av att anpassa en arbetare till en automats kontinuerliga rörelse kräver träning från barndomen, men på intet sätt att en arbetare knytes hela sitt liv till en delfunktion, som i manufakturen. Det kan ske personväxling vid samma maskin (skiftsystem) och på grund av den ringa ansträngning som krävs för att lära sig sköta maskinen kan arbetarna flyttas från en sorts maskiner till en annan; hantlangningsarbetet är antingen mycket enkelt eller övertas mer och mer av maskinen. Trots detta fortsätter i början den manufakturmässiga arbetsdelningen traditionellt och blir själv ett större exploateringsmedel för kapitalet. Arbetaren blir en livslång del av en delmaskin. p. 413.
All kapitalistisk produktion, så vitt den inte bara är en arbetsprocess, utan också en värdeökningsprocess för kapitalet, har det gemensamt att det inte är arbetaren som använder arbetsmedlen, utan tvärtom arbetsmedlen som använder arbetaren; men först med maskinen blir denna omkastning teknisk, handgriplig verklighet. Genom sin förvandling till en automat konfronterar arbetsmedlet under arbetsprocessen självt arbetaren som kapital, som dött arbete vilket behärskar och utsuger den levande arbetskraften. Dito produktionsprocessens andliga potenser som kapitalets makt över arbetet ... Detaljskickligheten hos den individuella, utpumpade maskinarbetaren försvinner som en ringa bisak inför vetenskapen, de oerhörda naturkrafterna och det samhälleliga massarbete, som är förkroppsligade i maskinsystemet. p. 414, 415.
Fabrikens kasernliknande disciplin, fabriksreglemente. p. 416.
Fabrikens fysiska förhållanden. p. 417-418.
Denna kamp, som förekommit sedan de kapitalistiska förhållandenas början, uppträder först som en revolt mot maskinen som den materiella grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet. Bandkvarnar. p. 419. Ludditerna.[35] p. 420. Först senare lärde sig arbetarna att skilja mellan de materiella produktionsmedlen och deras samhälleliga exploateringsform.
Den förbättrade arbetsdelningen under manufakturen var snarare ett medel som gav möjlighet att ersätta arbetaren. p. 421. (Utvikning om jordbruk. Undanträngande. p. 422). Men med maskintekniken undantränges arbetaren faktiskt, maskinen tävlar direkt med honom. Hand loom weavers.[36] p. 423. Dito Indien. p. 424. Denna verkan är permanent, då maskinen hela tiden tränger in på nya produktionsfält. Den prägel av självständighet och främlingskap som den kapitalistiska produktionen ger arbetsmedlet gentemot arbetaren utvecklas genom maskinen till en fullständig motsats - därför först arbetarens revolt mot arbetsmedlen. p. 424.
Detaljer om arbetarens undanträngande av maskinen. p. 425, 426. Maskinen som ett medel att bryta arbetarmotståndet mot kapitalet genom undanträngande. p. 427, 428.
Den liberala ekonomin hävdar att maskinen, som undantränger arbetarna, samtidigt friställer ett kapital som kan sysselsätta dessa arbetare. Men tvärtom: varje införande av maskiner binder kapital, förringar dess variabla och ökar dess konstanta del, kan alltså endast begränsa kapitalets förmåga att sysselsätta. I själva verket - och det menar också dessa apologeter - friställes inte kapital på detta sätt utan de deplacerade arbetarnas existensmedel; arbetarna avskäres från livsförnödenheterna, vilket apologeten uttrycker så, att maskinen friställer existensmedel för arbetaren. p. 429, 430.
Detta vidareutvecklas (mycket bra för "Fortnightly"[37]) p. 431-432. De motsättningar som är oskiljbara från den kapitalistiska användningen av maskinen, existerar inte för apologeten, därför att de inte växer fram ur maskinen själv, utan ur dess kapitalistiska användning. p. 432.
Utvidgning av produktionen genom maskiner, direkt och indirekt, och därmed möjlig ökning av hittills sysselsatt arbetarantal: gruvarbetare, slavar i Cotton states[38] osv. Däremot undanträngande av skottar och irländare genom fåravel för att tillfredsställa yllefabrikernas behov. p. 433-434.
Maskinproduktionen ökar den samhälleliga arbetsdelningen långt mer än manufakturen gjorde. p. 435.
Det första resultatet av maskinen - ökning av mervärdet och samtidigt av den produktmängd i vilken den förkroppsligas och på vilket kapitalistklassen och dess anhang lever - alltså ökning av antalet kapitalister nya behov av lyx och samtidigt medel för att tillfredsställa dem. Lyxproduktionen ökar. Likaledes kommunikationsmedlen (som emellertid absorberar endast lite arbetskraft i utvecklade länder) (bevis p. 436). Slutligen växer den tjänande klassen, de moderna hemslavar som tillhandahålles genom friställningen. p. 437. Statistik.
Ekonomiska motsättningar. p. 437.
Möjlighet för absolut ökning av arbetet i en industrigren på grund av maskinen och variationerna hos denna process. p. 439-440.
Enorm elasticitet, förmåga till plötslig språngvis utvidgning av storindustrin på en hög utvecklingsnivå. p. 441. Återverkan på de länder som producerar råmaterial. Utvandring på grund av friställning av arbetare. Internationell arbetsdelning mellan industri- och jordbruksländer - perioder av kriser och framgång. p. 442. I denna expansionsprocess kastas arbetarna än hit och än dit. p. 444.
Historiskt om detta p. 445-449. Detsamma om maskinens undanträngande av kooperationen och manufakturen (och mellanstegen p. 450- 451). Även förändring av de industrigrenar som drives icke-fabriksmässigt men i storindustrins anda. Hemarbete som fabrikens utrikesdepartement. p. 452. I hemarbetet och den moderna manufakturen är exploateringen ännu skamligare än i den egentliga fabriken, p. 453. Exempel: Londons tryckerier. p. 453. Bokbinderi, lumpsortering. p. 454. Tegelbränneri. p. 455. Modern manufaktur i allmänhet. p. 456. Hemarbete: spetstillverkning. p.457- 459. Halmflätning. p. 460. Övergång till fabriksdrift vid uppnående av yttersta gränsen för exploateringsgraden: Wearing Apparel[39] genom symaskinen. p. 462-466. Denna omvandling påskyndas genom utvidgning av fabrikstvångslagar, som upphäver den gamla rutinen vilken vilade på obegränsad exploatering. p. 466. Exempel: Krukmakeri. p. 467. Tändstickor. p. 468. Vidare fabrikslagarnas inverkan på oregelmässigt arbete, genom arbetarnas påtvingade sysslolöshet och genom säsonger och modeväxling. p. 470. Överarbete jämsides med maskning på grund av säsonger i hemarbete och manufaktur. p. 471. Fabrikslagarnas sanitära klausuler. p. 473. Uppfostringsklausuler. p. 476.
Friställning av arbetare enbart på grund av ålder så snart de är vuxna och inte längre lämpar sig för arbetet och inte längre kan leva på barnlöner och samtidigt inte har lärt sig något nytt yrke. p. 477.
Upplösning av mysteries[40] och den traditionella försteningen av manufaktur och hantverk genom storindustrin, som förvandlar produktionsprocessen till en medveten användning av naturkrafterna. Därför är den ensam revolutionär jämfört med alla tidigare former. p. 479. Men som kapitalistisk form låter den den förstenade arbetsdelningen bestå för arbetaren och då den dagligen revolutionerar dennas bas går arbetaren därvid under. Å andra sidan, just häri, i denna nödvändiga växling av en och samma arbetares verksamhet, ligger kravet på att han skall vara så mångsidig som möjligt, och möjligheterna för den sociala revolutionen. p. 480/481.
Nödvändigheten att utsträcka fabrikslagstiftningen till alla också icke-fabriksmässigt drivna grenar. p. 482 ff. Lagen av 1867. p. 485. Gruvor, not 486 ff.
Fabrikslagarnas koncentrerade verkan: generalisering av fabriksdriften och den klassiska formen av kapitalistisk produktion, tillspetsning av dess inneboende motsättningar, det mognar element för att störta det gamla samhället och element för att bilda det nya. p. 488-493.
Jordbruk. Här är friställningen genom maskiner ännu mer akut. Bönderna ersätts av lönarbetare. Den lantliga hemmanufakturen förintas. Motsättningarna mellan stad och land tillspetsas. Splittring och försvagning av lantarbetarna, medan städernas arbetare koncentreras, därför reduceras lantarbetarnas lön till ett minimum. Samtidigt utplundring av jorden: kronan på det kapitalistiska produktionssättet är undergrävning av all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren. p. 493-496.
[1] ett tredje jämförande, d.v.s. mått - Red.
[2] Här och i fortsättningen hänvisar Engels till den första tyska upplagan av "Kapitalets" första band. - Red.
[3] tingens livsnerv, här penningen, rikedomen - Red.
[4] som föremål - Red.
[5] Här är Rhodos, hoppa här! I betydelsen: visa här vad du kan. - Red.
[6] här: en gång för alla - Red.
[7] en nödvändig förutsättning - Red.
[8] Règlement organique, den första författningen (1831) i Donaufurstendömena (Moldau och Valakiet). Författningsförslaget hade utarbetats av den ryske generalen Kiseljov som var chef för förvaltningen i furstendömena, dit ryska trupper införts 1829 efter det rysk-turkiska kriget. - Red.
[9] fabrikslagar - Red.
[10] arbetskraft från fattighusen - Red.
[11] efter dem syndafloden - Red.
[12] arbetarlagstiftning - Red.
[13] ungdom - Red.
[14] här: barnarbete i tvåskift - Red.
[15] svag punkt - Red.
[16] kvinnor - Red.
[17] lag om kattuntryckerier - Red.
[18] Magna charta, en försäkran som de engelska baronerna 1215 avtvingade kung Johan utan land. I överförd bemärkelse en politisk fri- och rättighetsförklaring överhuvudtaget. - Red.
[19] "hela högen" - Red.
[20] improduktiva utgifter - Red.
[21] kvalificerade och okvalificerade - Red.
[22] lärlingslagar - Red.
[23] spinnmaskin - Red.
[24] ångvävstol - Red.
[25] maskin för framställning av kuvert - Red.
[26] arbetslagsystem - Red.
[27] genom ersättning - Red.
[28] större hastighet - Red.
[29] färre arbetare i förhållande till maskinen - Red.
[30] hantlangare - Red.
[31] spinnmaskin - Red.
[32] spinnmaskin med ångdrift - Red.
[33] moderniserad ångvävstol - Red.
[34] eldare, mekaniker, snickare - Red.
[35] Ludditer var engelska arbetare som under senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet förstörde maskiner som protest mot den kapitalistiska utsugningen. - Red.
[36] handvävare - Red.
[37] Se Engels' recension i "The Fortnightly Review". - Red.
[38] bomullsstater - Red.
[39] beklädnadsartiklar - Red.
[40] fack med yrkeshemligheter - Red.
[41] Här slutar det handskrivna manuskriptet. - Red.