Skrivet: Den 12 oktober 1867.
Publicerat: För första gången 1927 i "Marx-Engels-Archiv",
b. 2.
Källa: Marx Engels Werke bd XVI, s. 210-213; "Rezension
des Ersten Bandes »Das Kapital» für die »Rheinische Zeitung»".
Översättning: Kamma Lager
Digitalisering: Jonas Holmgren
Följande recension skickades in av Marx' vän L. Kugelmann till den då progressiva, borgerliga tidningen "Rheinische Zeitung", som emellertid refuserade den. När den väl publicerades (se ovan) hade en av manuskriptsidorna -- där av allt att döma mervärde och arbetslön analyseras -- gått förlorad.
Den allmänna rösträtten har utökat våra redan existerande parlamentariska partier med ett nytt, det socialdemokratiska partiet. Vid senaste valen till nordtyska riksdagen[1] ställde det upp egna kandidater i de flesta större städer och i alla industridistrikt och fick sex eller åtta mandat. Jämfört med näst sista valen har partiet utvecklat betydligt större kraft och man får därför anta att det, åtminstone för närvarande, är statt på tillväxt. Det vore dumt att fortsätta att behandla ett sådant partis existens, verksamhet och doktriner med förnäm tystnad i ett land där den allmänna rösträtten har lagt det slutgiltiga avgörandet i händerna på de talrikaste och fattigaste klasserna.
Hur splittrade och förvirrade dessa få socialdemokratiska parlamentariker än må vara inbördes kan det dock med säkerhet förmodas att alla fraktioner inom detta parti kommer att hälsa föreliggande bok välkommen som sin teoretiska bibel, som ett arsenal ur vilken de kan hämta sina väsentligaste argument. Redan av denna anledning förtjänar den särskild uppmärksamhet. Men även dess innehåll är ägnat att väcka uppmärksamhet. Medan Lassalles huvudargumentation - och Lassalle var inom den politiska ekonomin endast en elev till Marx - begränsade sig till att om och om igen upprepa Ricardos så kallade lag om arbetslönen, så har vi här framför oss ett verk som med obestridligt sällsynt gedigen sakkunskap behandlar hela förhållandet mellan kapital och arbete i dess samband med hela den ekonomiska vetenskapen och som har satt sig som slutmål "att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag" och därvid, efter uppenbart uppriktiga och med omisskännlig sakkunskap förda undersökningar, kommer till slutsatsen att hela det "kapitalistiska produktionssättet" måste avskaffas. Vi skulle emellertid ytterligare särskilt vilja fästa uppmärksamhet vid att - bortsett från verkets slutsatser - författaren i sitt arbete ställer en hel rad av ekonomins huvudpunkter i alldeles nytt ljus och i rent vetenskapliga frågor kommer till resultat som avviker mycket från hittills gångbara synpunkter och som ortodoxa ekonomer måste allvarligt kritisera och vetenskapligt tillbakavisa om de inte vill se sin hittillsvarande doktrin göra bankrutt. I vetenskapens intresse får man önska att en diskussion angående just dessa punkter snarast möjligt utvecklas i facklitteraturen.
Marx börjar med en framställning av förhållandet mellan vara och pengar, av vilken det väsentligaste redan för länge sedan har publicerats i en särskild skrift. Han övergår därefter till kapitalet, vilket utgör kärnpunkten i hela verket. Vad är kapital? Pengar som förvandlas till vara för att åter förvandlas från vara till en större summa pengar än den ursprungliga. När jag köper bomull för 100 daler[2] och säljer den för 110 daler gör jag mina 100 daler till kapital, ett värde som ökar sig självt. Nu uppstår frågan varifrån de 10 daler kommer, som jag förtjänar på denna process, hur går det till att 100 daler blir till 110 genom två enkla byten? Ekonomin förutsätter nämligen att vid alla byten det är lika värde som bytes mot lika värde. Marx genomgår nu alla möjliga fall (fluktuation i varupriserna osv.) för att bevisa att under de av ekonomin givna förutsättningarna är det omöjligt att skapa ett mervärde på 10 daler av de ursprungliga 100 dalerna. Och ändå äger denna process rum dagligen och ekonomerna har inte kunnat förklara det. Denna förklaring ger Marx: gåtan kan endast lösas om vi på marknaden finner en helt egenartad vara, en vara vars bruksvärde består i att skapa bytesvärde. Denna vara finns - det är arbetskraften. Kapitalisten köper arbetskraften på marknaden och låter den arbeta för sig för att i sin tur sälja dess produkt. Vi måste således först och främst undersöka arbetskraften.
Vad är arbetskraftens värde? Enligt den bekanta lagen är det värdet av de livsförnödenheter som enligt det i det givna landet och under den givna historiska epoken rådande bruket är nödvändiga för arbetarnas existens och fortplantning. Vi antar att arbetaren får sin arbetskraft betald till sitt fulla värde. Vi antar vidare att detta värde representeras av ett arbete på sex timmar dagligen eller en halv arbetsdag. Men kapitalisten hävdar att han har köpt arbetskraften för en hel arbetsdag och låter arbetaren arbeta 12 eller flera timmar. Han har alltså med ett tolvtimmars arbete förvärvat produkten av sex arbetstimmar utan att betala för den. Härav drar Marx slutsatsen: Allt mervärde - oavsett hur det fördelas: som kapitalistens vinst, jordränta, skatt osv. - är obetalt arbete.
Ur fabrikantens intresse att utvinna så mycket obetalt arbete per dag som möjligt och ur arbetarens motsatta intresse uppstår kampen om arbetsdagens längd. I en mycket läsvärd illustration, som omfattar cirka hundra sidor, skildrar Marx denna kamps förlopp i den engelska storindustrin. Trots protester från frihandelsfabrikanternas sida slutade den förra våren med att inte blott hela fabriksindustrin utan också alla småföretag och även hela hemindustrin underordnades fabrikslagens restriktioner, enligt vilka den dagliga arbetstiden för kvinnor och barn under 18 år - och därmed indirekt också männens arbetsdag - i de viktigaste industrigrenarna fastställdes till högst 10½ timmar. Samtidigt förklarar Marx varför den engelska industrin inte har förlorat utan tvärtom vunnit på detta: därför att varje individs arbete vann mera i intensitet än det förlorade i tidrymd.
Mervärdet kan emellertid också höjas på annat sätt än genom förlängning av arbetstiden utöver den tid som är nödvändig för att producera de nödvändiga livsförnödenheterna eller deras värde. En given arbetsdag på t.ex. 12 timmar omfattar enligt tidigare antagande 6 timmar nödvändigt arbete och 6 timmar arbete för produktion av mervärde. Om det lyckas att på ett eller annat sätt förkorta den nödvändiga arbetstiden till 5 timmar så återstår det 7 timmar under vilka det produceras mervärde. Detta kan uppnås genom en förkortning av den arbetstid som behövs för att producera de nödvändiga livsförnödenheterna eller med andra ord genom att förbilliga livsförnödenheterna, och detta i sin tur endast genom att förbättra produktionen. På denna punkt ger Marx åter en utförlig illustration genom att undersöka eller skildra de tre viktigaste sätt på vilka dessa förbättringar kan åstadkommas: 1) kooperation eller det mångfaldigande av krafterna som uppstår ur mångas samtidiga och planmässiga samverkan; 2) arbetsdelning, så som den tog form under perioden av egentlig manufaktur (alltså fram till 1770), och slutligen 3) teknik med vars hjälp storindustrin sedan utvecklats. Även dessa skildringar är av stort intresse och visar en förvånande sakkunskap ända in i tekniska detaljer ... [3]
Vi kan inte gå in på ytterligare detaljer i undersökningarna om mervärdet och arbetslönen; vi konstaterar blott för att undgå missförstånd att - Marx bevisar detta genom en mängd citat - inte heller den ortodoxa ekonomiska teorin är obekant med det faktum att lönen för arbetet inte motsvarar hela produkten av arbetet. Man får hoppas att denna bok kommer att ge herrar ortodoxa ekonomer tillfälle att meddela oss närmare förklaringar på denna i sanning förbryllande punkt. Det förtjänar uppskattning att alla faktiska bevis Marx ger har hämtats ur de bästa källor, mest från officiella parlamentsrapporter. Vi begagnar tillfället att understödja det förslag som görs indirekt i förordet av författaren: att man också i Tyskland genom regeringstjänstemän - som dock inte får vara partiska byråkrater - grundligt låter undersöka arbetsförhållandena inom olika industrier och framlägger rapporterna inför riksdag och allmänhet.
Första bandet slutar med en redogörelse för kapitalets ackumulation. Denna punkt har man redan ofta skrivit om, fastän vi måste erkänna att här också finns mycket som är nytt och att det gamla ställs i ny belysning. Det mest anmärkningsvärda är bevisföringen att det jämte koncentration och ackumulering av kapitalet och i takt med dem sker en ackumulering av en övertalig arbetarbefolkning och att båda slutligen kommer att å ena sidan nödvändiggöra och å andra sidan möjliggöra en social omvälvning.
Vilken uppfattning läsaren än må ha om författarens socialistiska åskådning tror vi dock att vi lyckats visa att vi har att göra med en skrift som står högt över den gängse socialdemokratiska dagslitteraturen. Vi tillfogar att bortsett från de starkt dialektiska sakerna på de första 40 sidorna är boken, trots all sin vetenskapliga stringens, dock mycket lättillgänglig och genom författarens sarkastiskt skoningslösa skrivsätt även intressant.
[1] Förbundsriksdagen i Nordtyska förbundet 1866-1871. - Red.
[2] Silvermynt som tjänade som valutaenhet i framförallt germanska länder under 1400- och 1800-talen. - MIA
[3] Här slutar manuskriptsidan. Följande sida, där tydligen mervärde och arbetslön analyseras, fattas. - Red.