Publicerat: I "Neue Rheinische Zeitung", Nr 1, 1 juni
1848.
Källa: Marx Engels Werke bd V, s. 14-17; "Die
Frankfurter Versammlung".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren
"Neue Rheinische Zeitung", med undertiteln "Organ der Demokratie", utgavs som dagstidning i Köln med Karl Marx som chefredaktör 1/6 1848-19/5 1849, d.v.s. under revolutionen. Ledarartiklarna författades som regel av Marx eller Engels. När första numret med den här återgivna artikeln utgavs, drog sig flera av tidningens borgerliga ägare tillbaka. NRZ tog klar ståndpunkt för de revolutionära krafterna, angrep reaktionärerna och gisslade det tyska borgerskapets vacklan och undergivenhet inför monarkismen och militarismen. Efter upprepade åtal och polisförföljelser tvingades Marx i maj 1849 att gå i landsflykt och tidningen nedlades.
Frankfurtförsamlingen var en produkt av 1848 års revolution i Tyskland och satt mellan maj 1848 och maj 1849. Församlingen var huvudsakligen sammansatt av professorer, domare, advokater, präster och godsägare, den representerade ingenting, hade inga fullmakter och inga egna maktresurser. När resningen nådde själva Frankfurt i september 1848, vädjade församlingen till den preussiska armén, som villigt slog ned resningen. Därefter sammanträdde församlingen under den preussiska arméns beskydd, tills den slutgiltigt upplöstes av den preussiska armén. Karaktären av detta "professorsparlament" fångades på kornet i en samtida dikt av Georg Heerwegh, "Das Reden nimmt kein End' ":
"Zu Frankfurt an dem Main -
Die Wäsche wird nicht rein -
Sie bürsten und sie bürsten,
Die Fürsten bleiben Fürsten,
Die Mohren bleiben Mohren
Trotz aller Professoren
Im Parla-Parla-Parlament
Das Reden nimmt kein End' !"
Köln, 31 maj. Sedan fjorton dagar har Tyskland en konstituerande nationalförsamling, som har framgått ur val, där hela det tyska folket har deltagit.
Det tyska folket hade tillkämpat sig sin suveränitet på gatorna i nästan alla landets stora och små städer och särskilt på barrikaderna i Wien och Berlin.
Nationalförsamlingens första akt måste bli att högt och offentligt proklamera denna det tyska folkets suveränitet.
Dess andra akt måste bli att utarbeta den tyska författningen på grundvalarna av denna folksuveränitet och att avlägsna allt ur det faktiskt bestående tillståndet i Tyskland, som motsade folksuveränitetens princip.
Under hela sessionen måste den vidta de nödiga åtgärderna för att omintetgöra alla försök till reaktion, hävda den revolutionära grund på vilken den står och säkra revolutionens landvinning, folksuveräniteten, mot alla angrepp.
Den tyska nationalförsamlingen har nu redan haft ett dussintal sammanträden och inte gjort något av allt detta.
I stället har den tryggat Tysklands välfärd genom följande stordåd:
Nationalförsamlingen insåg att den måste ha ett reglemente, ty den visste, att varhelst två eller tre tyskar är församlade, där måste de ha ett reglemente, annars bestämmer stolsbenen. Nu hade någon skolmästare förutsett detta fall och gjort ett utkast till ett egenartat reglemente för den höga församlingen. Man väcker förslag om provisoriskt antagande av detta exercitium. De flesta deputerade känner inte till det, men församlingen antar det utan vidare, ty vad skulle det ha blivit av Tysklands företrädare utan reglemente? Fiat reglementum partout et toujours![1]
Herr Raveaux från Köln[2] ställde ett helt ofarligt förslag i fråga om kollisionsfall mellan församlingarna i Frankfurt och Berlin. Men församlingen överlade om det definitiva reglementet, och även om Raveaux' förslag brådskar, så brådskar reglementet ännu mer. Pereat mundus, fiat reglementum![3] Likväl kan de valda kälkborgarnas vishet icke neka sig att säga något också om Raveaux' förslag, och så småningom, medan man ännu resonerar om huruvida reglementet eller förslaget skall ha försteget, producerar sig redan ett par dussin ändrings- och tilläggsförslag till detta förslag. Man underhåller sig över detta, man talar, man kör fast, man väsnas, man förspiller tiden och uppskjuter omröstningen från den 19 till den 22 maj. Den 22 kommer saken åter upp. Det regnar nya tilläggsförslag, nya avvikelser, och efter långvarigt pratande och åtskillig villervalla beslutar man att återförvisa den redan på dagordningen uppförda frågan till avdelningarna. Därmed har tiden lyckligt förrunnit, och herrar deputerade kan gå och äta.
Den 23 maj tvistar man först om protokollet, sedan tar man åter emot otaliga förslag och därefter vill man återgå till dagordningen, nämligen till det högt älskade reglementet, när Zitz från Mainz för på tal den preussiska militärens brutalitet och de despotiska usurpationerna av den preussiske kommendanten i Mainz. Här förelåg ett obestridligt, ett lyckat försök till reaktion, ett fall som alldeles speciellt föll under församlingens kompetens. Det gällde att ställa den övermodige soldaten till räkenskap för att han nästan mitt för ögonen på nationalförsamlingen hade vågat hota att bombardera Mainz, det gällde att skydda den avväpnade befolkningen i Mainz i deras egna hem mot en påtvingad och mot dem upphetsad soldatesks våldsdåd. Men herr Bassermann, den badensiske Wassermann, förklarade att allt detta var bagateller; man fick överlämna Mainz åt sitt öde, det hela gick före, här satt församlingen och dryftade ett reglemente i hela Tysklands intresse - vad betydde i själva verket bombardemanget av Mainz gentemot detta? Pereat Maguntia, fiat reglementum![4] Men församlingen har ett vekt hjärta och väljer en kommission, som skall resa till Mainz och undersöka saken och - det är mycket riktigt åter tid att avsluta sammanträdet och gå och äta.
Den 24 maj förlorar vi slutligen den parlamentariska tråden. Reglementet förefaller ha blivit färdigt eller ha kommit bort, i varje fall hör vi inte mer talas om det. I stället störtar en veritabel hagelskur av välmenande förslag över oss, i vilka talrika företrädare för det suveräna folket förkunnar hårdnackenheten i sitt inskränkta undersåtliga förstånd[5]. Sedan kom inlägg, petitioner, protester o.s.v., och till sist fann det nationella slaskvattnet ett utlopp i oräkneliga tal om allt mellan himmel och jord. Dock får inte förtigas, att fyra kommittéer utsågs.
Till sist begärde herr Schlöffel ordet. Tre tyska statsmedborgare, herrar Esselen, Pelz och Löwenstein hade fått order att redan samma dag före klockan 4 på eftermiddagen lämna Frankfurt. Den hög- och välvisa polisen påstod att nämnda herrar genom tal i arbetarföreningen hade dragit på sig borgerskapets ovilja och därför måste bort! Och det tillåter sig polisen sedan den tyska medborgarrätten har proklamerats av förparlamentet, efter det att den till och med erkänts i de sjutton "förtroendemännens" (hommes de confiance de la diète) författningsutkast! Saken brådskar. Herr Schlöffel begär ordet för att klargöra den. Man vägrar honom det. Han begär att få tala om ärendets överhängande natur, vilket reglementsenligt är hans rätt, och denna gång heter det fiat politia, pereat reglementum![6] Naturligtvis, ty det var tid att gå hem och äta.
Den 25 böjde sig de deputerades tanketyngda huvuden på nytt under de massvis inkomna förslagen likt mogna sädesax under ett skyfall. Ännu en gång försökte så två deputerade att föra utvisningsärendet på tal, men också dem vägrade man ordet, till och med att tala om ärendets brådskande art. Några ingivna skrivelser, särskilt en från polackerna, var mycket intressantare än samtliga förslag av de deputerade. Men nu fick äntligen den till Mainz utsända kommissionen ordet. Den förklarade, att den kunde avge sin berättelse först följande dag; för övrigt hade den naturligtvis kommit för sent; 8.000 preussiska bajonetter hade återställt ordningen genom att avväpna 1.200 borgargardister, och tills vidare kunde man övergå till dagordningen. Detta gjorde man för att omedelbart ta itu med vad som stod på dagordningen, nämligen Raveaux' förslag. Eftersom detta ännu inte hade klarats av i Frankfurt, men för länge sedan hade blivit meningslöst i Berlin genom ett reskript av Auerswald, så beslöt nationalförsamlingen att ajournera ärendet till följande dag och gå och äta.
Den 26 anmäldes åter myriader av förslag, och härpå avgav Mainz-kommissionen sin definitiva och mycket obestämda berättelse. Herr Hergenhahn, ex-demokrat och temporär minister, var rapportör. Han föreslog ett ytterst moderat beslut, men efter en lång diskussion fann församlingen till och med detta tama förslag för starkt. Den beslöt att överlämna Mainz-borna på nåd och onåd till de av en viss Hüser kommenderade preussarna och övergick till dagordningen "i avvaktan på att regeringarna kommer att göra vad deras ämbete åligger"! Denna dagordning bestod återigen i att herrarna gick och åt.
Den 27 maj kom så äntligen, efter långa förberedande förhandlingar med anledning av protokollet, Raveaux' förslag upp till överläggning. Man pratade hit och dit till klockan halv tre och gick sedan och åt. Men denna gång höll man också ett kvällssammanträde och förde äntligen saken till ett slut. Då herr Auerswald på grund av nationalförsamlingens alltför stora långsamhet redan hade klarat av Raveaux' förslag, så anslöt sig herr Raveaux till ett tillägg av herr Werner, som med hänsyn till folksuveräniteten varken jakande eller nekande besvarade frågan.
Längre sträcker sig inte våra underrättelser om nationalförsamlingen, men vi har all anledning att tro att den efter detta beslut upplöste sammanträdet för att gå och äta. Att de kom i väg till maten så tidigt kan de bara tacka Robert Blums ord för:
"Mina herrar, om ni i dag avslutar dagordningen, så skulle hela dagordningen för denna församling kunna bli avkortad på ett anmärkningsvärt sätt!"
[1] Må reglementet råda, överallt och allestädes!
[2] Herr Raveaux från Köln och dennes kollisionsfall syftar på ett förslag av R. att preussiska ledamöter som invalts i både Berlin- och Frankfurtförsamlingen skulle ha rätt att anta båda mandaten.
[3] Om ock världen skulle förgås, må reglementet råda!
[4] Om ock Mainz skulle förgås, må reglementet råda!
[5] Alluderar på den preussiske inrikesministern von Rochow, som använde just detta uttryck.
[6] Må polismakten råda, om så reglementet skulle gå under!