Skrivet: Från oktober till november 1847.
Publicerat: Av Eduard Bernstein i SPD:s partiorgan "Vorwärts"
1914.
Källa: Marx Engels Werke bd IV, s. 361-380; "Grundsätze
des Kommunismus".
Översättning: I. Fässberg
Digitalisering: Jonas Holmgren
Följande broschyr brukar anses vara en föregångare eller ett första utkast till "Kommunistiska manifestet". Ibland kallat "Kommunismens katekes" eller "Kommunismens principer".
Svar: Kommunismen är läran om villkoren för proletariatets befrielse.
Svar: Proletariatet är just den klass i samhället som får sin försörjning blott och bart genom att sälja sitt arbete[1] och inte genom någon profit på något som helst kapital; den klass, vars väl och ve, vars liv och död, vars hela existens är beroende av efterfrågan på arbete, d.v.s. beroende av konjunkturväxlingarna, av osäkerheten som ett tygellöst konkurrenssystem för med sig. Proletariatet eller den proletära klassen är, med ett ord, det nittonde århundradets arbetande klass.
Svar: Nej, fattiga och arbetande klasser har det alltid funnits, och de arbetande klasserna har för det mesta också varit fattiga. Men sådana fattiga, sådana arbetare, som lever i ovan beskrivna omständigheter d.v.s. proletärer har det inte alltid funnits, lika lite som konkurrensen alltid varit fri och tygellös.
Svar: Proletariatet uppstod genom den industriella revolutionen, som ägde rum i England under förra århundradets senare hälft [1700-talet] och som sedan dess har upprepat sig i världens alla civiliserade länder.
Denna industriella revolution framkallades genom en rad uppfinningar t.ex. ångmaskinen, olika spinnmaskiner, den mekaniska vävstolen och en rad andra mekaniska inrättningar. Dessa maskiner som var mycket dyra och alltså bara kunde anskaffas av stora kapitalister, förändrade helt det hittills existerande produktionssättet och trängde undan de hittillsvarande arbetarna, i det maskinerna tillverkade varor billigare och bättre än vad arbetarna med sina ofullkomliga spinnrockar och vävstolar kunde göra. Dessa stora, dyra maskiner gjorde att industrin helt kom i händerna på de förut stora och förmögna kapitalisterna och att arbetarens lilla egendom (verktyg, vävstolar o.s.v.) blev fullständigt värdelös. Snart fick kapitalisterna allt i sina händer och för arbetaren blev inget till övers. Därmed infördes fabrikssystemet inom industrin. När man en gång infört maskinerna och fabrikssystemet så blev dessa snart också tillämpade inom andra industrigrenar t.ex. boktryckerinäringen, verktygs- och husgerådstillverkningen och metallindustrin.
Arbetet blev mer och mer fördelat mellan de enskilda arbetarna så att dessa, som tidigare gjort hela arbetet själva på ett föremål, nu bara gjorde en del av detta. Denna fördelning av arbetet gjorde det möjligt att producera fler och därmed billigare föremål på kortare tid. Den reducerade varje arbetares verksamhet till ett mycket enkelt, varje ögonblick upprepat handgrepp, som kunde göras, inte bara precis lika bra utan också mycket bättre av en maskin. På detta sätt kom alla industrigrenar, den ena efter den andra, under ångkraftens och maskinernas herravälde precis som spinnerierna och väverierna. Men därmed kom de också genast fullständigt i händerna på de stora kapitalisterna och arbetarna blev även här fråntagna de sista resterna av självständighet i arbetet. Så småningom kom, förutom den egentliga manufakturen, också hantverket mer och mer i fabrikssystemets våld, i det att också här stora kapitalister mer och mer trängde undan de små mästarna genom anläggande av stora ateljéer, i vilka arbetet kunde specialiseras och många kostnader därmed undvikas.
Så har vi då kommit dithän, att i de civiliserade länderna nästan allt arbete görs fabriksmässigt, att på nästan alla områden hantverket och manufakturen har trängts åt sidan av storindustrin. Därigenom har den hittillsvarande medelklassen, speciellt de små hantverksmästarna mer och mer ruinerats, arbetarnas tidigare läge fullständigt förändrats, och två nya klasser, som så småningom kommer att uppsluka alla andra, har skapats, nämligen:
I. Storkapitalistklassen som, i alla civiliserade länder nästan utan undantag, redan nu är i besittning av alla existensmedel och av de för framställning därav nödvändiga råmaterialen och instrumenten (maskiner och fabriker). Detta är borgarklassen eller bourgeoisien.
II. Klassen av fullständigt egendomslösa, som är hänvisad till att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna och i gengäld får de för sin försörjning nödvändiga livsförnödenheterna. Denna klass kallas arbetarklassen eller proletariatet.
Svar: Arbetskraft är en vara som vilken annan vara som helst och dess pris blir därför bestämt efter precis samma lagar som andra varor. Under storindustrins eller, något som vi snart ska se är samma sak, den fria konkurrensens herravälde, är priset på en vara emellertid alltid i genomsnitt detsamma som produktionskostnaderna för denna vara. Arbetskraftens pris är alltså lika med produktionskostnaderna för arbetskraften.
Produktionskostnaderna för arbetskraften återigen består av exakt så mycket livsförnödenheter, varken mer eller mindre, som är nödvändiga för att fysiskt hålla arbetaren i arbetsdugligt skick, för att hålla arbetaren yrkeskunnig och för att arbetarklassen som helhet inte ska dö ut. Arbetaren erhåller alltså inte mer för sitt arbete än vad som är nödvändigt för detta ändamål; arbetskraftens pris eller lönen blir alltså det lägsta, ett minimum, vad som är nödvändigt för att uppehålla livet.[2] Men då affärerna ibland går bättre ibland sämre så får arbetaren ibland mer ibland mindre för sitt arbete. Precis som fabrikanten, som genomsnittligt mellan goda och dåliga tider för affärer, varken får mer eller mindre för sin vara än vad produktionskostnaderna uppgår till, så får arbetaren genomsnittligt varken mer eller mindre än detta minimum.[3]
Denna ekonomiska lag om arbetslönen kommer att genomföras desto hårdare ju mer storindustrin bemäktigar sig alla produktionsgrenar.
Svar: Allt efter olika utvecklingsstadier har de arbetande klasserna levat under olika förhållanden och stått i olika beroendeställningar till de besuttna och härskande klasserna. Under antiken utgjordes arbetarklassen av slavar som fortfarande förekommer i många efterblivna länder, ja till och med i södra delen av Förenta Staterna. Under medeltiden var det den jordägande adelns livegna, vilket fortfarande är fallet i Polen, Ungern och Ryssland, som utgjorde den arbetande klassen. Under medeltiden och ända fram till den industriella revolutionen fanns det dessutom i städerna hantverksgesäller, som var i tjänst hos småborgerliga mästare. Så småningom med manufakturens utveckling uppkom också manufakturarbetaren, som snart kom att sysselsättas av större kapitalister.
Svar: Slaven är en gång för alla såld; proletären måste dagligen och stundligen sälja sig själv. Den enskilde slaven har redan därigenom, att han är sin herres egendom, en säkrad existens hur eländig den än må vara, då ju detta ligger i slavägarens intresse. Den enskilde proletären, som är s.a.s. hela borgarklassens egendom och som bara får sälja sin egen arbetskraft när någon behöver den, har ingen säkrad existens. Denna existens tillförsäkras bara arbetarklassen som helhet. Slaven står utanför konkurrensen. Proletären står mitt i den och får känna på alla dess svängningar. Slaven gäller för att vara ett föremål och inte en medlem av ett borgerligt samhälle; proletären är som person erkänd som medlem av det borgerliga samhället. Slaven kan alltså ha en bättre existens än proletären, men proletären tillhör en högre utvecklingsnivå och står själv på ett högre stadium än slaven. Slaven befriar sig genom att han bland alla lagar som har med den privata äganderätten att göra bara upphäver den som rör slaveriet och därigenom själv först blir proletär. Proletären kan bara befria sig därigenom att han upphäver privategendomen överhuvud.
Svar: Den livegne är i besittning av och nyttjar ett produktionsmedel och ett stycke mark mot att han lämnar ifrån sig en del av avkastningen eller fullgör dagsverken.
Proletären arbetar med en annans produktionsmedel för denne andres räkning mot att han får en del av avkastningen. Den livegne ger, proletären blir fråntagen. Den livegne har en säkrad existens, men proletären har det inte. Den livegne står utanför konkurrensen, men proletären står mitt i den. Den livegne befriar sig antingen genom att fly till staden och bli hantverkare eller genom att i stället för arbete och produkter ge pengar till sin godsherre och därigenom bli fri arrendator eller genom att jaga bort sin feodalherre och så bli självägande; kort och gott genom att han på ett eller annat sätt blir medlem av den besuttna klassen och kommer in i konkurrensen.
Proletären befriar sig genom att han upphäver konkurrensen, privategendomen och alla klasskillnader.
[...][4]
Svar: Manufakturarbetaren från 1500- och 1600-talen hade fortfarande nästan överallt ett produktionsmedel i sin ägo. Han hade sin vävstol, för sin familj hade han spinnrocken och dessutom en liten åker att sköta om på lediga stunder. Proletären har inte allt detta. Manufakturarbetaren lever nästan alltid på landet och i mer eller mindre patriarkaliska förhållanden till sin godsherre eller arbetsgivare; proletären bor mest i stora städer och står i ett utpräglat penningförhållande till sin arbetsgivare. Manufakturarbetaren blir genom storindustrin ryckt ur sina patriarkaliska förhållanden, förlorar den egendom som han fortfarande ägde och blir därigenom först själv proletär.
Svar: För det första blev, som en följd av de allt billigare priserna på de maskintillverkade industrivarorna, det gamla manufaktursystemet eller den av handarbete beroende industrin helt ödelagd i all världens länder. Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution. Det har gått dithän att en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig. På detta sätt har storindustrin satt all jordens folk i förbindelse med varandra, den har krossat alla små lokala marknader och i stället skapat en världsmarknad. Överallt har den förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i de civiliserade länderna måste återverka på alla andra länder. Så att om arbetaren i England eller Frankrike befriar sig idag, måste detta dra med sig revolutioner i alla andra länder, som förr eller senare gör arbetarna fria där.
För det andra har borgarklassen i högsta grad utvecklat sin rikedom och makt och gjort sig till landets första klass överallt där storindustrin trädde i manufakturens ställe. Följden härav blev att överallt där detta hände fick borgarklassen den politiska makten i sina händer och trängde undan de hittills härskande klasserna, d.v.s. aristokratin, de skråindelade borgarna och det instrument som tjänat som dessa bådas försvarare, nämligen det absoluta kungadömet. Bourgeoisien tillintetgjorde aristokratins och adelns makt genom att upphäva fideikommisset eller lagen om jordegendomens osäljbarhet och genom att upphäva alla adelsprivilegier. Bourgeoisien förstörde skråborgarnas makt genom att upphäva alla skrån och handelsprivilegier. I bådas ställe sattes den fria konkurrensen d.v.s. det samhällstillstånd i vilket var och en har rätt att driva vilken industrigren som helst, ett samhälle i vilket ingenting förutom avsaknaden av det därtill nödvändiga kapitalet kan hindra någon att utöva en sådan verksamhet.
Införandet av den fria konkurrensen innebär alltså en offentlig förklaring att från och med nu är samhällets medlemmar olika bara så länge som deras kapitaltillgångar är olika. Därmed har också offentligen erkänts att kapitalet har fått den avgörande makten och att kapitalisterna, bourgeoisien, har blivit samhällets främsta klass. Den fria konkurrensen är emellertid nödvändig för storindustrins uppkomst, emedan den är det enda samhällstillstånd i vilket storindustri kan uppkomma. - Efter det att bourgeoisien hade gjort slut på adelns och skråborgarnas samhälleliga makt, krossade den även deras politiska herravälde. När den upphöjde sig till samhällets främsta klass utropade den sig också politiskt som varande den främsta. Den gjorde detta genom införandet av det representativa systemet som vilar på den borgerliga tesen om likhet inför lagen och på det lagliga erkännandet av den fria konkurrensen. I de europeiska länderna infördes det representativa systemet i form av konstitutionella monarkier. I dessa konstitutionella monarkier har bara de rösträtt som äger ett visst mått av kapital, alltså bara borgarklassen. Dessa borgarväljare väljer sina representanter och dessa representanter för borgarna väljer en borgarregering.
För det tredje utvecklade den industriella revolutionen överallt proletariatet i samma grad som den utvecklade bourgeoisien. Ett och samma förhållande gör bourgeoisien rikare och proletariatet talrikare. Ty då proletären bara kan sysselsättas med hjälp av kapital och kapitalet bara kan förökas då det har arbete i gång, håller ökningen av proletärernas antal jämna steg med ökningen av kapitalet. Vid samma tid drar borgarklassen såväl som proletärerna in i stora städer, i vilka det är mest fördelaktigt att driva industrier. Genom att på detta sätt en massa människor förs samman på en plats får proletärerna medvetande om sin styrka. Dessutom, ju mer industrin utvecklas, ju fler maskiner uppfinnes som slår ut hantverket, desto mer sänker storindustrin lönen, vilket redan sagts, ner till ett minimum och gör därigenom proletariatets lott allt outhärdligare. Så förbereder sig proletariatet genom sin ständigt växande känsla av otillfredsställelse och genom sin ökande styrka för en revolution av samhället.
Svar: Storindustrin skapade i ångmaskinen och övriga maskiner förutsättningen för att på kort tid och mot ringa kostnad stegra den industriella produktionen i all oändlighet. Den fria konkurrensen som med nödvändighet blev en produkt av denna storindustri, antog vid den här lättsinniga uppläggningen av produktionen mycket snart en mycket häftig karaktär. En mängd kapitalister kastade sig över industrin och inom kort producerades mer än vad som behövdes. Följden av detta blev att de producerade varorna inte kunde säljas och att en s.k. handelskris inträffade. Fabrikerna måste stå stilla, fabrikanterna gjorde bankrutt och arbetarna blev utan sin försörjning. Misär rådde överallt. Efter någon tid var överskottsprodukterna sålda, fabrikshjulen började åter att snurra, lönen steg och så småningom gick affärerna bättre än någonsin. Men det dröjde inte länge förrän det återigen blev överskott på varor och en ny kris inträffade, som fick precis samma förlopp som den förra. Så har industrins läge alltsedan början av det här århundradet oupphörligt pendlat mellan perioder av stabilitet och kris. Nästan regelbundet vart femte till vart sjunde år har en sådan kris inträffat, varje gång åtföljd av det största elände för arbetarna, av allmän revolutionär oro och av största fara för hela det bestående samhället.
Svar: För det första följer, att storindustrin, fastän den själv i sin första utvecklingsperiod var upphovet till den fria konkurrensen, nu i alla fall har vuxit ur denna; att konkurrensen och enskildas drivande av industri överhuvud taget har blivit en boja för denna som måste sprängas, vilket också kommer att ske; att storindustrin, så länge den bedrivs på nuvarande sätt bara kan leva på dessa vart sjunde år återkommande allmänna kaotiska tillstånd, vilka varje gång hotar hela civilisationen och inte bara störtar proletärerna i elände utan också ruinerar ett stort antal av bourgeoisien; att antingen själva storindustrin måste uppges, vilket är en absolut omöjlighet, eller att den gör en helt ny organisation av samhället nödvändig, en organisation i vilken inte längre enskilda, varandra konkurrerande fabrikörer leder all industriell produktion utan där hela samhället styr produktionen efter en fast plan och efter sina behov.
För det andra följer att storindustrin och den därav skapade produktionsutvecklingen möjliggör det samhällstillstånd då så mycket av våra livsförnödenheter produceras, att varje samhällsmedlem får möjlighet att frigöra och utveckla alla sina krafter och anlag. Så att just den egenskapen hos storindustrin, som åstadkommer allt elände och alla handelskriser hos dagens samhälle, är just densamma egenskap som i en annan samhällsorganisation kommer att förinta detta elände och dessa olycksbringande svängningar mellan bra och dåliga tider. Följaktligen är alltså klart bevisat:
I. att fr.o.m. nu är allt detta lidande bara att tillskriva en samhällsordning som inte längre passar de rådande förhållandena och
II. att medel finns med vilka en ny samhällsordning kan upprättas, som fullständigt kan göra slut på detta lidande.
Svar: Den kommer framför allt att ta industridriften och överhuvud taget alla former av produktion ur händerna på enskilda, varandra konkurrerande personer. I dessas ställe måste all produktion underställas hela samhället d.v.s. utövas för samhällelig räkning, efter en av samhället uppgjord plan och under medverkan av alla dess medlemmar. Den nya samhällsordningen kommer alltså att upphäva konkurrensen och sätta samverkan i dess ställe. Eftersom nu privategendomen blev en nödvändig följd av enskild verksamhet inom industrin, och konkurrensen dök upp då industri började drivas av enstaka företagare, så hör konkurrensen oskiljaktigt ihop med enskildas ägande av industrin. Den privata äganderätten måste alltså likaså avskaffas och i dess ställe ska sättas det gemensamma användandet av alla produktionsmedel. På samma sätt måste det ställas krav på en fördelning av produktionen enligt en gemensam överenskommelse, en s.k. förmögenhetsfördelning.
Följaktligen är privategendomens avskaffande den kortaste och mest betecknande sammanfattningen av den nödvändiga förändringen av hela samhället, en omgestaltning som har sitt direkta ursprung i industrins utveckling. Denna sammanfattning blir därför av kommunisterna med rätta framförd som ett huvudkrav.
Svar: Nej. Varje förändring i den samhälleliga ordningen, varje omvälvning i ägandeförhållandena har alltid varit en nödvändig följd av nya produktionskrafters uppdykande, som inte längre vill foga sig efter de gamla ägandeförhållandena. Även privategendomen uppstod så en gång. Ty den privata äganderätten har inte alltid varit lag. När det mot slutet av medeltiden hade skapats ett nytt produktionssätt i manufakturen, som inte lät sig underordnas de dåtida feodala och skråindelade egendomsförhållandena, då skapade denna manufaktur som vuxit fram ur gamla produktionsförhållanden en ny ägandeform, privategendomen. Men för manufakturen och för storindustrins första utvecklingsstadier var ingen annan egendomsform möjlig än privategendomen; ingen annan samhällsordning var möjlig än den som vilade på privategendom. Så länge det inte kan produceras så mycket att det inte bara precis räcker till utan också blir ett överskott av produkter till att utöka det gemensamma kapitalet och till att vidareutveckla produktivkrafterna, så länge måste det alltid finnas en härskande klass, som förfogar över samhällets produktivkrafter och en fattig undertryckt klass. Hur dessa krafter kommer att uppstå beror på produktionens utvecklingsnivå. Medeltiden som vilade på jordbruksproduktion, gav oss baroner och livegna, den senare medeltidens städer visar oss på skråmästare, gesäller och daglönare, 1600-talet har sina manufakturister och manufakturarbetare och 1800-talet har stora fabrikörer och så proletärerna. Det är klart att hittills hade produktivkrafterna ännu inte utvecklats så långt, att det producerade räckte till alla. Privategendomen hade alltså ännu inte blivit en boja eller ett hinder för dessa produktivkrafter. Men först nu, då genom storindustrins utveckling för det första kapital och produktivkrafter har utvecklats i en hittills oanad omfattning och medel finns att på kort tid utöka dessa produktivkrafter i det oändliga, för det andra dessa produktivkrafter hopats i händerna på ett fåtal medlemmar av bourgeoisien, medan den stora massan allt mer proletariseras och får det eländigare och outhärdligare i takt med ökningen av borgarklassens rikedom, för det tredje dessa väldiga produktivkrafter, som har så lätt, att föröka sig, har vuxit privategendomen och borgarklassen så högt över huvudet, att de varje ögonblick framkallar de våldsammaste störningar i samhällsordningen, först nu har upphävandet av privategendomen inte bara blivit möjlig utan den har t.o.m. blivit helt nödvändig.
Svar: Det vore önskvärt att så kunde ske och kommunisterna vore säkert de sista att motsätta sig en fredlig lösning. Kommunisterna vet alltför väl att alla konspirationer inte bara är helt meningslösa utan t.o.m. skadliga. De vet alltför väl att revolutioner inte görs avsiktligt och villkorligt, utan att de överallt och i alla tider varit en nödvändig följd av omständigheter, vilka helt igenom är oberoende av enskilda partiers och klassers vilja och ledning. Men de ser också att proletariatets utveckling motarbetas med våld i nästan alla civiliserade länder och att det härigenom från kommunisternas motståndare med all kraft arbetas på en revolution. Blir det förtryckta proletariatet till slut utjagat i en revolution, då kommer vi kommunister att i handling försvara proletariatets sak på samma sätt som vi nu gör i ord.
Svar: Nej, lika lite som de redan förefintliga produktivkrafterna med en gång låter sig mångfaldigas i den utsträckning som är nödvändig för en omvandling av samhället. Troligast är, att efter det att proletariatets revolution inletts kommer det nuvarande samhället endast så småningom att kunna omvandlas, och först då kommer privategendomen att kunna avskaffas när den därtill nödvändiga mängden produktionsmedel har skapats.
Svar: Den kommer framför allt att grundlägga en demokratisk statsförfattning och därmed direkt eller indirekt, proletariatets politiska makt. Direkt i England där proletärerna redan utgör en majoritet av folket. Indirekt i Frankrike och Tyskland, där majoriteten inte bara består av proletärer utan också av småbönder och småborgare, som just har börjat att proletariseras och som politiskt kommer att bli mer och mer beroende av proletariatet och därför snart blir tvungna att foga sig i proletariatets krav. Detta kommer kanske att kosta en andra kamp, men en kamp som bara kan sluta med proletariatets seger. Demokratin skulle bli helt värdelös för arbetarklassen om man inte genast begagnade sig av den och vidtog åtgärder för att säkerställa proletariatets existens; alltså om man inte går vidare och direkt angriper privategendomen. De viktigaste åtgärderna, med nödvändighet betingade av nuvarande förhållanden blir alltså följande:
1. Inskränkningar i privategendomen genom progressiv, hög arvsskatt, avskaffande av arvsrätt på sidolinjerna (bröder, kusiner etc).
2. Gradvis expropriation beträffande jordägare, fabrikörer, spårvagnsägare och skeppsredare, delvis genom konkurrens från statlig industri och delvis mot gottgörelse.
3. Konfiskation av gods som tillhör emigranter och kontrarevolutionärer.
4. Organisation av arbete eller sysselsättning av proletärerna på nationalegendomar, fabriker och verkstäder varigenom arbetarna gör slut på konkurrensen och fabrikörerna, så länge de finns kvar, blir tvungna att betala samma lönehöjningar som staten.
5. Arbetstvång för alla medlemmar av samhället till dess att privategendomen fullständigt har upphävts. Bildandet av speciella arbetarbrigader, särskilt för jordbruket.
6. Centralisering av kredit- och bankväsendet i statliga händer genom en nationalbank och med statskapital; därmed utsättes de privata bankerna och bankirerna för en långsam kvävning.
7. Utökning av antalet statliga fabriker, verkstäder, järnvägar och fartyg, uppodling av all jord och förbättring av den som redan brukas. Allt sker i samma takt som nationens kapital och arbetskraft förmeras.
8. Uppfostran av alla barn på statliga institutioner och med statliga medel så fort de kan undvara de första moderliga omsorgerna. Inrättande av daghem i anslutning till fabrikerna.
9. Iordningställande av stora byggnader på de statliga godsen att användas som gemenskaps lokaler åt de kommuner som bebos av medborgare, som driver såväl industri som jordbruk och i sig förenar såväl stadens som landets liv utan att dela de båda levnadssättens ensidigheter och nackdelar.
10. Förstörande av alla osunda och dåligt byggda bostäder och kvarter.
11. Lika rätt för oäkta som för äkta barn.
12. Koncentration av allt transportväsen till statens händer.
Alla dessa åtgärder kan naturligtvis inte genomföras på en gång, men den ena åtgärden kommer alltid att dra den andra med sig. Är det första radikala angreppet mot privategendomen väl genomfört, så kommer proletariatet att se sig tvunget att gå allt längre, att koncentrera allt mer kapital, jord, industri, transporter och handel i händerna på staten. Dithän arbetar alla dessa åtgärder, och de utföres och deras centraliserande verkningar utvecklas i exakt samma takt och grad som landets produktivkrafter utvecklas genom proletariatets arbete.
När allt kapital, all produktion och all handel slutligen har förts över i händerna på staten, då har privategendomen fallit bort av sig själv; pengar kommer att ha blivit överflödiga, produktionen kommer att till den grad ha utökats och människorna till den grad ha förändrats att också de sista länkarna med det gamla samhället kan falla.
Svar: Nej, storindustrin har redan därigenom att den har skapat en världsmarknad fört samman all jordens folk framför allt de civiliserade, så att varje enskilt folk är beroende av vad som sker hos ett annat. Dessutom har den i dessa länder fört samhällsutvecklingen till samma nivå så att överallt de avgörande samhällsklasserna utgöres av bourgeoisien och proletariatet, kampen mellan vilka båda har blivit dagens huvudmotsättning.
Den kommunistiska revolutionen blir inte bara en nationell sådan utan den blir en revolution som kommer att försiggå i alla civiliserade länder d.v.s. åtminstone England, Amerika, Frankrike och Tyskland. I dessa länder kommer den att utvecklas fortare eller långsammare allt eftersom det ena eller andra landet äger en utvecklad industri eller en större rikedom. Svårast blir det i Tyskland, där revolutionen kommer att ta lång tid att genomföra. I England däremot kommer det att gå snabbare och lättare. Revolutionen kommer även att få en betydande återverkan på övriga länder i världen och den kommer att sätta fart på och fullständigt förändra deras hittillsvarande utveckling. Den är en universell revolution och kommer därför att få ett universellt verkningsområde.
Svar: Framför allt kommer alla de elakartade följdverkningar som förknippas med storindustrins verksamhet att undanröjas genom att samhället fråntar kapitalisterna användandet av produktivkrafter och kommunikationsmedel såväl som handel och fördelning av produkterna och förvaltar dessa efter en plan uppgjord i enlighet med de medel och behov som finns. Kriserna försvinner; den utvecklade produktion som under den nuvarande samhällsordningen leder till överproduktion, vilken i sin tur är en sådan mäktig orsak till allt elände, kommer efter privatkapitalismens upphävande inte ens att räcka till utan tvingas utvecklas ännu mer. I stället för att föra med sig elände kommer överproduktionen inte bara att kunna tillfredsställa de närmast liggande behoven utan även att skapa nya behov och därtill medel att tillfredsställa dessa. Överproduktionen blir villkoret för och upphovet till nya framsteg, det som kommer att möjliggöra dessa framsteg, i stället för att som hittills ha varit den faktor som orsakat kaos och förvirring i samhällsordningen. Befriad från privategendomens fjättrar kommer storindustrin att få en utveckling i jämförelse med vilken dess nuvarande nivå tycks lika inskränkt som forna tiders manufakturer gör om man jämför dem med våra dagars storindustri. Denna utveckling av industrin kommer att ställa en aldrig sinande ström av produkter till samhällets förfogande så att alla behov kan tillfredsställas. Jordbruket, som för närvarande är förhindrat att tillägna sig redan gjorda förbättringar och vetenskapliga framsteg p.g.a. trycket från privategendomens bojor och genom jordfördelningen, kommer att få helt ny fart och kommer likaså att ställa en obegränsad mängd varor till samhällets förfogande. På detta sätt kommer samhället att kunna framställa tillräckligt med produkter så att alla människors behov blir tillfredsställda. Uppdelningen av samhället i olika varandra motsatta klasser blir härmed överflödig. Men den blir inte bara överflödig, den är t.o.m. oförenlig med den nya samhällsordningen. Existensen av olika samhällsklasser är framsprungen ur arbetets fördelning, och det hittillsvarande sättet att fördela arbetet kommer fullständigt att försvinna. Ty för att föra industri- och jordbruksproduktionen till ovan beskrivna nivå räcker inte bara de mekaniska och kemiska hjälpmedlen. Kunskaperna hos de människor som sätter dessa hjälpmedel i rörelse måste likaså utvecklas i motsvarande grad. Liksom förra århundradets bönder och manufakturarbetare fick ändra hela sitt levnadssätt och t.o.m. blev helt annorlunda människor när de blev indragna i storindustrin, så kommer den av hela samhället gemensamt bedrivna produktionen och den därur framsprungna nya utvecklingen av produktionen i sin tur att behöva och även skapa helt andra människor. Det gemensamma bedrivandet av produktionen kan inte åstadkommas med sådana människor som finns idag, av vilka var och en är underordnad en enda produktionsgren, är fastkedjad vid och exploaterad av denna, människor av vilka var och en har utvecklat bara ett av sina anlag på bekostnad av alla andra, människor som bara känner en produktionsgren eller en liten del av den. T.o.m. dagens industri har allt mindre användning för sådana människor. Den gemensamma och planmässiga, av hela samhället bedrivna produktionen, sätter i synnerhet de människor före vars anlag är allsidigt utvecklade och som är i stånd att överblicka hela planen i produktionen. Den av maskinerna redan nu eliminerade fördelningen av arbetet, som gör en till bonde, en annan till skomakare, en tredje till fabriksarbetare och en fjärde återigen till börsspekulant, kommer alltså fullständigt att försvinna. Uppfostran och undervisning i anslutning till fabrikerna kommer att göra det möjligt för ungdomen att snabbt få uppleva hela planen i produktionen och den möjliggör också för dem att övergå från en produktionsgren till en annan, allt eftersom samhället behöver dem eller de själva har lust till det.
Människorna kommer alltså att undslippa den ensidiga karaktär som den nuvarande arbetsfördelningen tvingar på var och en. På så sätt ger det kommunistiskt organiserade samhället sina medlemmar tillfälle att fullt sysselsätta sina allsidigt utvecklade anlag. Men därmed försvinner med nödvändighet också de olika klasserna. Så att det kommunistiskt organiserade samhället är å ena sidan oförenligt med klassamhällets bestånd och å andra sidan erbjuder själva skapandet av detta samhälle medel att upphäva dessa klasskillnader. Härav framgår att motsatsen mellan stad och land likaså kommer att försvinna. Att driva jordbruk och industri med samma slags människor i stället för två olika klasser är redan av helt materiella orsaker ett nödvändigt villkor för en kommunistisk gemenskap. Att splittra upp den jordbruksarbetande befolkningen på landet och på samma gång tränga samman den industriarbetande i de stora städerna tillhör ett tillstånd, som bara motsvaras av ett ännu outvecklat stadium i jordbruk och industri, men ett tillstånd som redan nu utgör ett mycket kännbart hinder för all vidare utveckling.
Alla samhällsmedlemmars allmänna förening för gemensamt och planmässigt utnyttjande av produktivkrafterna, produktionens utveckling till den nivå att den tillfredsställer allas behov, slutet på det tillstånd i vilket den enes behov blir tillfredsställda på bekostnad av en annans, fullständigt förintande av klasser och deras motsatser, allsidig utveckling av alla samhällsmedlemmars anlag genom undanröjande av den hittills rådande specialiseringen i arbetet, genom uppfostran i anslutning till fabrikerna, genom omväxling i arbetet, genom allas deltagande i den av alla skapade rikedomen, genom sammansmältningen av stad och landsbygd - det är de stora huvudresultaten av privategendomens avskaffande.
Svar: Den kommer att göra förhållandet mellan könen till ett rent privat förhållande, vilket bara angår de berörda parterna och i vilket samhället inte har något att skaffa. Kommunismen kan göra detta genom att den undanröjer privategendomen och uppfostrar barnen samhälleligt och på så sätt förintar det hittillsvarande äktenskapets båda grundregler nämligen kvinnans beroende av mannen och barnens beroende av föräldrarna. Häri ligger också svaret på skriket från högmoraliska kälkborgare mot kommunistisk kvinnogemenskap. Kvinnogemenskap är en företeelse, som helt och hållet är en produkt av det borgerliga samhället och som idag enbart existerar i form av prostitution. Prostitutionen vilar på privategendomen och försvinner med den. Alltså, i stället för att införa kvinnogemenskap upphäves denna fastmer av den kommunistiska organisationen.
Svar: -- som nu.[5]
Svar: -- som nu.[6]
Svar: De s.k. socialisterna fördelar sig på tre grupper.
Den första gruppen består av anhängare till det feodala och patriarkaliska samhället, som har undanröjts och fortfarande förintas dagligen av storindustrin, världshandeln och det av dessa båda skapade borgarsamhället. Ur det faktum att det förekommer lidande och elände i det nuvarande samhället drar denna grupp slutsatsen att det feodala och patriarkaliska samhället måste återställas, emedan det skulle ha varit fritt från detta lidande. Alla deras förslag leder på raka eller krokiga vägar mot detta mål. Denna grupp av reaktionära socialister blir trots sitt påstådda deltagande och sina heta tårar för proletariatets elände ändå alltid energiskt angripen av kommunisterna ty:
1. den eftersträvar något rent omöjligt,
2. den söker återställa aristokratins, skråmästarnas och manufakturisternas herravälde och hela deras följe av absoluta eller feodala kungar, ämbetsmän, soldater och svartrockar; ett samhälle som visserligen var fritt från det nuvarande samhällets missförhållanden, men som i gengäld förde med sig åtminstone lika mycket av annat ont och som inte ens erbjöd utsikter till befrielse av de förtryckta arbetarna genom en kommunistisk organisation,
3. den förråder sina verkliga avsikter varje gång proletariatet blir revolutionärt och kommunistiskt, då den genast förenar sig med bourgeoisien mot proletariatet.
Den andra gruppen består av anhängare till det nuvarande samhället, vilka emellertid har väckt farhågor för detta samhälles bestånd p.g.a. det lidande som de anser att detta samhälle har orsakat. De strävar alltså efter att behålla det nuvarande samhället men vill undanröja det lidande som är förbundet med det. För detta ändamål föreslår den ene blotta välgörenhetsåtgärder, den andre storartade reformsystem, vilka under förevändning att vilja reorganisera samhället syftar till att bibehålla grundlagarna för detsamma och därmed också naturligtvis samhället självt. Dessa borgarsocialister måste likaså oupphörligt bekämpas av kommunisterna, ty de arbetar för kommunisternas fiender och försvarar just det samhälle som kommunisterna vill störta.
Den tredje gruppen slutligen består av demokratiska socialister som på en del punkter av de i fråga 18 angivna åtgärderna vill gå på samma väg som kommunisterna, men de vill inte betrakta dessa som övergångsmedel till kommunismen utan ser det som tillräckligt att det nuvarande eländet försvinner ur samhället. Dessa demokratiska socialister är antingen proletärer, som ännu inte är tillräckligt upplysta om sin klass' befrielse, eller så är de representanter för småborgarna, som ju ända till och med slutkampen för demokratin och till de ur denna kamp framsprungna socialistiska åtgärderna har gemensamma intressen med proletärerna. Kommunisterna kommer därför att i handlingens stund förena sig med dessa demokratiska socialister och överhuvud taget kommer de att för ögonblicket föra en så gemensam politik som möjligt med denna grupp, såvida de inte går in i den härskande bourgeoisiens tjänst och angriper kommunisterna. Att detta gemensamma handlingssätt inte utesluter diskussion om skillnaderna mellan de två politiska grupperna, det är klart.[7]
Svar: Det är olika i olika länder. I England, Frankrike och Belgien där bourgeoisien härskar har kommunisterna tills vidare ännu ett gemensamt intresse med de olika demokratiska partierna och det ett så mycket större ju mer demokraterna, genom att de nu överallt försvarar de socialistiska åtgärderna, närmar sig kommunisternas mål, d.v.s. ju tydligare och bestämdare dessa demokrater försvarar proletariatets intressen och ju mer de stödjer sig på proletariatet. I England t.ex. står chartisterna[8], som utgörs av arbetare, kommunisterna oändligt mycket närmare än de demokratiska småborgarna eller de s.k. radikalerna. I Amerika där den demokratiska författningen har genomförts blir kommunisterna tvungna att stå på det partis sida som vänder denna författning mot bourgeoisien och vill begagna sig av den i arbetarklassens intresse, d.v.s. den grupp som kräver jordreformer[9]. I Schweiz är radikalerna, även om det är ett mycket blandat parti, ändå det enda som kommunisterna kan inlåta sig med och bland dessa radikala är återigen de från Waadtland och Genfer de som gjort de största framstegen. I Tyskland slutligen står den avgörande kampen mellan bourgeoisien och den absoluta monarkin först för dörren. Men då kommunisterna inte kan räkna med den avgörande kampen mellan dem själva och bourgeoisien förrän de senare sitter vid makten, så ligger det i kommunisternas intresse att snarast hjälpa fram bourgeoisien till makten för att så snart som möjligt kunna störta denna återigen. Kommunisterna måste alltså alltid kämpa på det liberala borgerliga partiets sida mot regeringen och bara skydda sig mot borgarnas förföriska bedyranden om att borgarnas seger skulle gagna proletariatet. De enda fördelar som borgarnas seger kan erbjuda kommunisterna är:
I. olika eftergifter som underlättar för kommunisterna att försvara, diskutera och utbreda sina grundsatser och därmed även underlättar en förening av proletariatet till en tätt förbunden, kampberedd och organiserad klass och
II. vissheten om att från den dagen då den absoluta regeringen faller, så står kampen mellan bourgeoisien och proletariatet i tur. Från den dagen blir kommunisternas partipolitik densamma som i de länder där bourgeoisien redan nu har makten.
[1] I sina första skrifter talar Marx och Engels om försäljning av arbete. Senare har Marx påvisat att arbetaren inte säljer sitt arbete utan sin arbetskraft. Se Engels inledning till 1891 års upplaga av "Lönearbete och Kapital" - MIA.
[2] Arbetskraftens produktionskostnader "är de kostnader som kräves för att bevara arbetaren som arbetare och för att utbilda honom till arbetare." ("Lönarbete och kapital", 1847) - MIA.
[3] Minimilönen var förvisso ett empiriskt faktum vid denna tid men, som Marx visade i sina senare arbeten, ingen ekonomisk lag som de politiska ekonomerna antog. Se uppsatsen "Lön, pris och profit". - MIA.
[4] Här lämnade Engels en tom sida i manuskriptet. Svaret på samma fråga i "Draft of a Communist Confession of Faith" från juni 1849 lyder ungefär:
"Den s.k. hantverkaren - såsom han ännu existerade under det föregående århundradet [1700-talet] och fortfarande återfinnes här och där - är, till skillnad från proletären, på sin höjd tillfälligt sådan. Hans målsättning är att förvärva ett kapital åt sig själv med vilket han kan exploatera andra arbetare. Han kan som regel förverkliga detta mål där hantverkargillen ännu förekommer, eller där upphävandet av skråordningen ännu ej lett till introducerandet av fabriksmässiga metoder och kraftig konkurrens. Denna föresats omintetgörs emellertid så snart fabrikssystemet införts inom hantverket och då konkurrensen florerar ohämmat - hantverkaren bliver mer och mer en proletär. Han lösgör sig därför genom att antingen bli borgare eller gå över till medelståndet i allmänhet, eller - som oftast blir fallet i våra dagar - proletariseras genom konkurrensen. I vilket fall kan han frigöra sig genom att gå med i den proletära rörelsen - d.v.s., i den mer eller mindre medvetna kommunistiska strömningen." Från 1900-talets början hade denna medelklass praktiskt taget utplånas. - MIA.
[5] Engels hänvisar av allt att döma till svaret på fråga 21 i samma juni-skiss:
"Nationaliteten hos det folk som förenas i enlighet med samfälldhetens grundsatser kommer helt enkelt nödgas blanda sig med varandra, därmed kommer de olikheter som finns att upplösas alldeles som skillnaderna ifråga om egendom och klass försvinner genom ersättandet av dess grundval - privategendomen." - MIA.
[6] Och likaså här hänvisas till svaret på fråga 22 från tidigare utkast:
"Alla religioner som existerat hitintills var uttryck för ett historiskt utvecklingsstadium hos enskilda personer eller folkgrupper. Kommunismen är steget i den historiska utvecklingen som gör all existerande religion överflödig och som föranleder dess försvinnande." - MIA
[7] Hur begreppen socialism och kommunism på den tiden uppfattades förklarade Engels i sin inledning till den år 1888 på engelska utgivna "Kommunistiska partiets manifest":
"Med socialister", skrev han "menade man 1847 å ena sidan anhängare till olika utopiska system: owenisterna i England och fourieristerna i Frankrike, som båda redan då hade krympt ihop till små utdöende sekter, å andra sidan menade man de många sociala kvacksalvare som lovade att med varjehanda lappverk, utan fara för kapitalet och profiten, utplåna missförhållanden av olika slag i samhället. I båda fallen var det människor, som stod utanför arbetarrörelsen och hellre sökte stöd hos de "bildade" klasserna. Den del av arbetarklassen som hade blivit övertygad om otillräckligheten i enbart politisk omvälvning och med nödvändighet fordrade en total omdaning av hela samhället, kallade sig på den tiden för kommunister. Socialismen var, på den tiden åtminstone, salongsmässig, med kommunismen var det precis tvärtom."
[8] Chartisternas sex valkrav av den 8 maj 1838 offentliggjordes i form av ett lagutkast kallat People's Charter (people = folk, charter = kontrakt, stiftelseurkund, frihetsbrev). Kraven löd: 1. allmän rösträtt (för män över 21 år), 2. årliga parlamenstsval, 3. hemlig omröstning, 4. utjämning av valkretsarna (dvs bort med alla "ruttna köpingar", de avfolkade lantdistriktens rätt att fortfarande, trots att många var i det närmaste utdöda, sända representanter till parlamentet medan de stora industristäderna t.ex. Manchester var helt orepresenterade, ö.a.), 5. avskaffande av förmögenhetscensus för kandidater till parlamentsvalen, 6. dagtraktamenten för parlamentsmedlemmarna.
People's charter bildade plattform för chartiströrelsens politiska verksamhet åren 1838-1848. Den engelska arbetarrörelsen från denna tid gav med V.I. Lenins ord "världen den första breda, verkligt massomfattande, politiskt klart utpräglade proletärrevolutionära rörelsen". (V.I. Lenin: Verk, bd 29, s 298).
[9] Syftar troligtvis på "National Reform Association", grundad av George H. Evans på 1840-talet, vilka hade som valspråk "Vote Yourself a Farm".