Originalets titel: "Kritik der reinen Toleranz"
Översättning: Maj Frisch och Jan Stolpe
Digitalisering: Jonas Holmgren
I denna uppsats skall jag undersöka den föreställning om tolerans som finns i vårt avancerade industrisamhälle. Den utmynnar i den slutsatsen att förverkligandet av toleransens målsättningar måste innebära intolerans visavi dominerande politiska strömningar, attityder och åsikter och en vidgad tolerans visavi politiska strömningar, attityder och åsikter som nu fördöms eller trycks ner. Toleransen är m.a.o. i dag vad den var när den föddes vid den moderna tidens början - ett mål för partisaner, en föreställning och en praktik som är subversiv och syftar till frigörelse. Omvänt är det som i dag proklameras och utövas som tolerans i många av sina mest effektiva manifestationer något som tjänar förtrycket.
Författaren är helt medveten om att det för närvarande inte existerar någon makt, någon auktoritet eller regering som är beredd att översätta en tolerans som innebär frigörelse i praktik, men han anser att det är den intellektuelles uppgift och plikt att erinra om och bevara de historiska möjligheter som tycks ha blivit utopiska - att det är hans uppgift att bryta igenom det kompakta förtrycket för att skapa det andliga utrymme där detta samhälle kan ses, man kan se vad det är och vad det gör.
Tolerans är ett mål i sig själv. Våldet måste elimineras och nertryckning avskaffas i sådan utsträckning som krävs för att människor och djur skall skyddas mot grymhet och aggression: detta är förutsättningen för att ett mänskligt samhälle skall kunna skapas. Ett sådant samhälle existerar ännu inte; utvecklingen mot det förhindras nu kanske mer än tidigare genom våld och förtryck i världsomfattande skala. Som avskräckningseffekter mot kärnvapenkrig, som polisaktioner mot omstörtande verksamhet, som tekniskt bistånd i kampen mot imperialism och kommunism, som pacificeringsmetoder i neokolonialistiska massakrer utvecklas och tillämpas våld och förtryck och försvaras i lika mån av demokratiska och auktoritära regeringar, och de folk som är underkastade dessa regeringar uppfostras till att fördra sådana metoder såsom nödvändiga för att upprätthålla status quo. Toleransen utvidgas till att omfatta politiker, förhållanden och beteendemönster som icke bör tolereras därför att de förhindrar om inte rentav raserar möjligheterna att skapa en existens utan fruktan och elände.
Detta slag av tolerans förstärker det majoritetstyranni som de riktiga liberalerna protesterade mot. Toleransens politiska belägenhet har förändrats: medan den i mer eller mindre lugna och konstitutionella former har frånhänts oppositionen har den gjorts till obligatorisk attityd gentemot den etablerade politiken. Från att ha varit ett aktivt fenomen förändras toleransen till ett passivt, den förändras från praktik till icke-praktik: en laissez-faire-attityd visavi de etablerade auktoriteterna. Det är folket som skall tolerera regeringen, som i sin tur tolererar oppositionen inom de gränser som dragits upp av de etablerade auktoriteterna.
Tolerans gentemot det radikalt onda framstår nu som något gott därför att den medverkar till att det hela hänger samman under utvecklingen mot överflöd eller mera överflöd. Toleransen gentemot den systematiska fördumningen av både barn och vuxna genom massmedia och propaganda, det fria spelrum som medges de destruktiva krafterna vid aggressiv bilkörning, rekryterandet och utbildningen av specialstyrkor, den impotenta och välvilliga toleransen gentemot det fräcka bedrägeriet i affärsvärlden, slöseriet och det avsiktliga åsidosättandet av bestämmelser - allt detta är inte felaktigheter och avvikelser, de ingår som väsentliga element i ett system som skapar tolerans som ett medel att permanenta kampen för tillvaron och eliminera alternativen. Auktoriteter inom undervisningsväsen, moral och psykologi larmar om den ökade ungdomsbrottsligheten; de larmar mycket mindre om det skrytsamma demonstrerandet, i ord och handling och bilder, av allt starkare robotar, raketer, bomber - en hel civilisations vuxenbrottslighet.
Enligt en dialektisk sats är det det hela som bestämmer sanningen - inte så att det hela kommer före eller är överordnat dess delar utan så att dess struktur och funktion bestämmer varje särskild omständighet och förhållande. Inom ett repressivt samhälle tenderar därför också progressiva rörelser att vändas i sin motsats i den mån de accepterar spelets regler. För att ta ett riktigt kontroversiellt exempel: utövandet av politiska rättigheter (som t.ex. att rösta, skriva brev till tidningarna, till senatorerna o.s.v., protestdemonstrationer där man inte bemöter våld med våld) i ett totaladministrerat samhälle tjänar bara till att stärka denna administration genom att omvittna att det existerar demokratiska friheter - som i själva verket har fått nytt innehåll och förlorat sin verkan. I ett sådant läge blir frihet (åsikts-, församlings-, yttrandefrihet) ett instrument för att godkänna ofrihet. Och ändå (och det är bara här som den dialektiska satsen har sin fulla innebörd) förblir existensen och utövandet av dessa friheter en förutsättning för ett återupprättande av deras ursprungliga oppositionella funktion, förutsatt att ansträngningarna att överskrida deras (ofta självpåtagna) begränsningar ökas. Toleransens funktion och värde är allmänt beroende av den jämlikhet som är förhärskande i det samhälle där toleransen utövas. Toleransen i sig själv bestäms av överordnade kriterier: dess omfattning och begränsningar kan icke bestämmas i det ifrågavarande samhällets termer. Toleransen är m.a.o. ett mål i sig själv bara när den är sant universell, utövas såväl av de härskande som av de behärskade, av både adel och bönder, av polismästare såväl som av deras offer. Och sådan universell tolerans är bara möjlig när ingen verklig eller föregiven fiende i landets intresse kräver att människor skall utbildas och tränas i militärt våld och förstörelse. Så länge dessa förutsättningar inte finns är förutsättningarna för tolerans "belastade": de bestäms och definieras av den institutionaliserade bristen på jämlikhet (som förvisso kan förenas med konstitutionell jämlikhet), d.v.s. av samhällets klasstruktur. I ett sådant samhälle är toleransen de facto begränsad på ett dubbelt sätt: genom det legaliserade våldet och förtrycket (polis, väpnade styrkor, vakter av alla slag) och genom den privilegierade ställning som innehas av de förhärskande intressena och deras "förbindelser".
Dessa grundläggande begränsningar av toleransen är normalt primära i förhållande till de explicita och juridiska begränsningarna så som dessa definieras av domstolar, praxis, regeringar o.s.v. (exempelvis "uppenbar och överhängande fara", hot mot rikets säkerhet, hädelse). Inom en sådan social struktur kan tolerans tryggt utövas och proklameras. Den är av två slag: 1. den passiva toleransen gentemot ingrodda och etablerade attityder och idéer även om deras skadeeffekt på människor och natur är uppenbar; 2. den aktiva, officiella tolerans som medges såväl högern som vänstern, aggressiva rörelser såväl som fredsrörelser, hatpartier såväl som humanitetspartier. Denna tolerans, som inte är av partisankaraktär, kallar jag "abstrakt" eller "ren" eftersom den vägrar att ta ställning - men genom att vägra detta försvarar den i praktiken det redan etablerade diskrimineringsmaskineriet.
Den tolerans som har vidgat frihetens svängrum och innehåll har alltid varit av partisankaraktär - intolerant gentemot försvararna av det repressiva status quo. Diskussionen har bara gällt graden av intolerans, dess omfattning. I de fast etablerade engelska och amerikanska liberala samhällena fick också de med en radikalt fientlig inställning till samhället yttrandefrihet och församlingsfrihet, förutsatt att de inte gick över från ord till handling.
Samhället vilade på de grundläggande och effektiva begränsningar som föreskrevs av dess klasstruktur, men det såg ut som om det utövade allmän tolerans. Men den liberala teorin hade redan uppställt ett viktigt villkor för toleransen: den skulle "bara gälla människor med fullt utvecklade förmögenheter". John Stuart Mill menar inte bara barn och minderåriga; han utvecklar tanken: "I princip kan friheten icke tillämpas på något läge som kommer före den tidpunkt då mänskligheten är sådan att den kan förbättras genom fri diskussion förd på lika villkor". Före denna tidpunkt är människorna fortfarande barbarer, och "despotism är ett legitimt sätt att härska över barbarer, förutsatt att målet är att höja dem ur detta tillstånd och medlen kan helgas genom att de verkar för detta mål". Mills ofta citerade ord har en mindre vanlig implikation, och det är på den som deras innehåll beror; den inre förbindelsen mellan frihet och sanning. I en mening kan det sägas att sanningen är frihetens mål, och att friheten måste definieras och avgränsas av sanningen. I vilken mening kan då friheten finnas för sanningens skull? Frihet är självbestämmande, autonomi - det är nästan en tautologi, men en tautologi som är ett resultat av en hel serie av syntetiska värdeomdömen. Den förutsätter möjligheten att bestämma över ens eget liv: att vara i stånd att bestämma vad man skall göra och vad man inte skall göra. Men subjektet för denna autonomi är aldrig den tillfälliga, privata individen sådan som han faktiskt är eller råkar vara; det är snarare individen som mänsklig varelse som kan vara fri med de andra. Och problemet med att göra en sådan harmoni mellan varje individuell frihet och de andra möjlig är inte en fråga om att finna en kompromiss mellan två konkurrenter eller mellan frihet och lag, mellan allmänna och individuella intressen, mellan allmän och privat välfärd i ett etablerat samhälle utan om att skapa det samhälle där människan inte längre förslavas av institutioner som stäcker självbestämmandet redan från början. Med andra ord: friheten återstår fortfarande att skapa, också för de friaste av de existerande samhällena. Och den riktning som den måste sökas i, de institutionella och kulturella förändringar som kan bidra till att man uppnår detta mål är åtminstone i en utvecklad civilisation fattbara, d.v.s. de kan identifieras och linjeras upp av det mänskliga förnuftet på basis av erfarenhet.
I samspelet mellan teori och praktik kan man börja skilja sanna och falska lösningar från varandra - aldrig genom att hänvisa till uppenbar nödvändighet, aldrig positivt, utan endast med den grad av säkerhet man når när man resonerar sig fram till en rimlig sannolikhet, och med det negativas övertygande kraft. Det verkligt positiva, det är det kommande samhället, och därför står det utanför definition och benämning, medan det positiva som existerar är det som måste övervinnas. Men erfarenheten och förståelsen av det existerande samhället kan mycket väl ge oss möjlighet att urskilja vad som icke leder till ett fritt och rationellt samhälle, vad som förhindrar och förvrider dess tillblivelse. Frihet är frigörelse, en specifik historisk process i teori och praktik, och som sådan rymmer den rätt och fel, sant och falskt.
Det osäkerhetsmoment i distinktionen som ligger i detta att det bara kan bli fråga om en "rimlig möjlighet" utesluter inte den historiska objektiviteten utan nödvändiggör tanke- och yttrandefrihet som grundläggande förutsättningar för att man skall kunna finna vägen till friheten - den nödvändiggör tolerans. Men denna tolerans kan inte avhålla sig från att göra åtskillnad med hänsyn till innehållet i vad som yttras, vare sig i ord eller handling; den kan inte skydda falska ord och felaktiga handlingar som visar att de står i motsättning till och motarbetar möjligheterna till frigörelse. En tolerans som inte gör någon sådan åtskillnad är berättigad i harmlösa debatter, i vanlig konversation, i akademiska företag, i privat religion. Men samhället kan inte låta bli att göra någon åtskillnad när det gäller pacificering av tillvaron, när det gäller friheten och lyckan: här är det vissa saker som inte kan sägas, vissa idéer som inte kan uttryckas, vissa politiker som inte kan föreslås, ett visst beteende kan inte tillåtas utan att man gör toleransen till ett instrument i permanentningen av slaveriet.
Faran av "destruktiv tolerans" (Baudelaire) och "välvillig neutralitet" gentemot konsten har man länge insett: marknaden som lika lätt kan absorbera (om det också ofta sker med helt plötsliga fluktuationer) konst, antikonst, ickekonst, alla möjliga motstridiga stilar, skolor och former, "sväljer lika älskvärt allting, den är en välvillig avgrund" (Edgar Wind, Art and Anarchy, New York, Knopf, 1964, s. 101) där konstens radikala appeller, konstens protest mot den etablerade verkligheten slukas upp. Censur av konst och litteratur är under alla omständigheter något bakåtsträvande. Det autentiska konstverket är icke och kan icke vara ett stöd åt förtrycket, och pseudo-konst (som kan vara ett sådant stöd) är inte konst. Konsten står mot historien, trotsar historien som har varit förtryckets historia, ty konsten underkastar verkligheten andra lagar än de etablerade, nämligen Formens; formen skapar en annorlunda verklighet - förnekar den etablerade också när konsten avbildar den etablerade verkligheten. Men i sin kamp med historien är konsten själv underkastad historien: historien kommer in i definitionen av konst och likaså i distinktionen mellan konst och pseudo-konst. På så sätt kan det som en gång var konst bli pseudo-konst. Tidigare former, stilar och kvaliteter, tidigare former av protest och vägran kan inte återupptas i eller mot ett annorlunda samhälle. Det finns fall när ett autentiskt konstverk har ett bakåtsträvande politiskt budskap - Dostojevskij är ett sådant fall. Men då upphävs budskapet av verket självt: det bakåtsträvande politiska innehållet blir absorberat, aufgehoben, i den konstnärliga formen: i verket som litteratur.
Att tolerera fri yttranderätt är ett sätt att förbättra och befordra frigörelsen, inte därför att det inte finns någon objektiv sanning, och förbättring måste nödvändigtvis vara en kompromiss mellan olika meningsriktningar, utan därför att det finns en objektiv sanning som kan upptäckas och bekräftas bara genom att man lär sig och förstår vad som görs, kan göras och bör göras för att förbättra människosläktets villkor. Detta allmänna och historiska "böra" är inte omedelbart tydligt och tillgängligt: det måste avslöjas genom att man "skär igenom", "klyver", "bryter itu" (discutio) det givna materialet - skiljer på rätt och fel, gott och ont, riktigt och oriktigt. Det subjekt vars "förbättring" är beroende av en progressiv historisk praktik är varje människa som människa, och denna universalitet avspeglas i diskussionens universalitet, som a priori inte utesluter någon grupp eller individ. Men också den allomfattande liberalistiska teorin baserades åtminstone teoretiskt på den satsen att alla människor var (potentiella) individer som kunde lära sig att höra och se och känna av sig själva, utveckla sina egna tankar, inse sina egna intressen och rättigheter och möjligheter, också mot etablerad auktoritet och etablerade åsikter. Detta var den logiska grunden till yttrande- och mötesfriheten. Den universella toleransen blir tvivelaktig när dess logiska grund inte längre är hållbar, när toleransen förestavas manipulerade och indoktrinerade individer som upprepar sina herrars åsikter som sina egna och för vilka heteronomi har blivit autonomi.
Toleransens mål är sanning. Historien visar oss tydligt att de verkliga talesmännen för tolerans hade mer sanning och en annan sanning i åtanke än satslogikens och den akademiska teorins. John Stuart Mill talar om den sanning som förföljs i historien och inte segrar över förföljelsen genom sin "inneboende kraft", och i själva verket inte har någon inneboende kraft "mot fängelset och bålet". Och han räknar upp de "sanningar" som grymt och framgångsrikt likviderats i fängelser och på bål: Arnolds av Brescia, Fra Dolcinos, Savonarolas: albigensernas, waldensernas, lollardernas och hussiternas. Tolerans är först och främst för kättares skull - den historiska vägen mot humanitas framstår som kätteri: ett mål för förföljelse av dem som har makten. Men kätteriet är i sig självt inget tecken på sanning. Det kriterium på framsteg för friheten som Mill dömer dessa rörelser efter är reformationen. Värderingen är ex post, och hans lista upptar också sådana som är motståndare till varandra (också Savonarola skulle ha bränt Fra Dolcino på bål). Också ex-postvärderingens sanning kan bestridas: historien korrigerar domen - för sent. Korrigeringen hjälper inte offren och frikänner inte deras bödlar. Men slutsatsen är klar: intoleransen har försenat framåtskridandet och har förlängt mördandet och torterandet av oskyldiga i hundratals år. Avgör detta saken till förmån för den "rena" toleransen, den som inte gör någon åtskillnad? Finns det historiska omständigheter under vilka en sådan tolerans förhindrar frigörelse och gör att offren för status quo blir flera? Kan den garanti för politiska rättigheter och friheter som inte gör någon åtskillnad vara repressiv? Kan en sådan tolerans bidra till att förhindra en kvalitativ social förändring?
Jag skall bara diskutera denna fråga genom att referera till politiska rörelser, attityder, skolor och filosofier som är "politiska" i vidast möjliga bemärkelse - som betraktar samhället som helhet och bevisligen går utöver den privata sfären. Dessutom föreslår jag att vi byter fokus för denna diskussion: den skall inte bara och inte i första hand gälla tolerans gentemot radikala ytterlighetsgrupper, minoriteter, revolutionärer o.s.v., utan snarare tolerans gentemot majoriteter, gentemot officiell och allmän uppfattning, gentemot de etablerade beskyddarna av friheten. I så fall kan diskussionen bara ha ett demokratiskt samhälle som referensram, ett demokratiskt samhälle där folket, som individer och som medlemmar av politiska och andra organisationer, deltar i arbetet med att göra upp, upprätthålla och förändra politiken. I ett auktoritärt system tolererar inte folket den etablerade politiken - det är underkastat den.
I ett system av konstitutionellt garanterade och (allmänt och utan alltför många och alltför påfallande undantag) utövade medborgerliga rättigheter och friheter, tolereras opposition och avvikande uppfattningar om de inte leder till våld och/eller till uppmaning till och organisering av omstörtande verksamhet med våld. Den förutsättning; som då ligger under detta är att det etablerade samhället är fritt och att varje förbättring, också en förändring av den sociala strukturen och av sociala värden, kan genomföras inom en normal händelseutveckling, där den förbereds, bestäms och prövas i fri diskussion på lika villkor, på idéernas och varornas fria marknad.[1] När jag citerade John Stuart Mill pekade jag på den premiss som ligger dold i detta antagande: fri diskussion på lika villkor kan fylla den funktion som tillskrivs den bara om den är förnuftig - uttrycker och utvecklar oberoende tänkande som är fritt från indoktrinering, manipulationer och yttre auktoriteter. Föreställningen om pluralism och krafter som balanserar varandra kan inte ersätta detta krav. Teoretiskt kan man konstruera en stat där en mängd olika påtryckningar, intressen och auktoriteter balanserar varandra och resulterar i ett intresse som verkligen är allmänt och rationellt. Men en sådan konstruktion passar inte alls ett samhälle där krafterna är och förblir ojämna och t.o.m. blir ännu ojämnare när de får fritt lopp. Det passar ännu sämre när de olika inflytandena går samman och blir till ett överväldigande helt som integrerar de olika, mot varandra balanserande krafterna genom en ökande levnadsstandard och en tilltagande maktkoncentration. Arbetaren, vars verkliga intressen står i konflikt med företagsledningens, den vanliga konsumenten, vars intressen står i konflikt med producentens, den intellektuelle, vars kallelse står i konflikt med hans arbetsgivare, finner nu att de underkastar sig ett system som de är maktlösa mot och som framstår som oförnuftigt. Föreställningarna om de tillgängliga alternativen försvinner upp i en fullständigt utopisk dimension där de hör hemma, ty ett fritt samhälle skiljer sig verkligen på ett orealistiskt och odefinierbart sätt från de existerande. Under dessa omständigheter är det sannolikt att varje förbättring som kan tänkas uppkomma "inom en normal händelseutveckling" och utan någon omstörtande förändring blir en förbättring i den riktning som bestäms av de särskilda intressen som kontrollerar det hela.
Så t.ex. kommer de minoriteter som arbetar för en förändring av det hela under gynnsammaste omständigheter (som sällan är rådande) att få debattera och diskutera fritt, yttra sig och ha möten - och förbli oförargliga och hjälplösa inför den överväldigande majoriteten som kämpar mot en kvalitativ social förändring. Denna majoritet har sitt fasta stöd i det ökande tillfredsställandet av behoven och i den tekniska och mentala samordning vilka kan vittna om de radikala gruppernas allmänna hjälplöshet i ett väl fungerande socialt system.
Inom det demokratiska överflödssamhället tar överflödsdiskussionen överhanden, och inom den etablerade ramen är den tolerant i stor utsträckning. Alla synpunkter får uttalas: kommunister och fascister, vänster och höger, vita och svarta, förespråkare för upprustning och förespråkare för nedrustning. I ändlösa tröga debatter i massmedia behandlas enfaldiga åsikter på samma sätt som intelligenta, den illa informerade får tala lika länge som den välinformerade och propaganda går ihop med upplysning, sanning med lögn. Denna rena tolerans av förnuft och oförnuft ges berättigande med det demokratiska argumentet att ingen grupp eller individ är i besittning av sanningen och kan bestämma vad som är rätt och fel, gott och ont. Därför måste alla åsikter som strider mot varandra tillställas "folket" för dess övervägande och val. Men jag har redan antytt att det demokratiska argumentet innefattar ett nödvändigt villkor, nämligen det att folket måste vara i stånd att överväga och välja på basis av kunskap, att det måste ha tillgång till riktig information och att dess värdering på denna bas måste vara ett resultat av oberoende tänkande.
I vår tid tenderar det demokratiska argumentet för abstrakt tolerans att försvagas genom själva den demokratiska processens försvagande. Demokratins befriande kraft låg i detta att den gav ett effektivt oliktänkande på individuell och social nivå en chans, rymde en öppenhet för kvalitativt andra styrelseskick, andra former av kultur, uppfostran, arbete - av mänsklig existens över huvud. Toleransen gentemot fri diskussion och de motsatta riktningarnas lika rättigheter skulle bestämma och klargöra hur de olika formerna av avvikande uppfattningar såg ut; deras inriktning, innehåll, mål. Men med koncentrationen av ekonomisk och politisk makt och genom att motsatta riktningar integrerats i ett samhälle som använder teknologin som ett instrument för dominans stoppas de verksamma avvikande uppfattningarna där de fritt kunde uppstå: på åsiktsbildningens område, upplysningens och kommunikationens, i tal och församling. Under de monopolistiska massmediernas välde - vilka själva bara är instrument för ekonomisk och politisk makt - skapas en mentalitet för vilken rätt och fel, sant och falskt redan är på förhand definierade på alla områden där de har att göra med samhällets vitala intressen. Detta är något som ligger före alla frågor om uttrycksmöjligheter och kommunikation, det är en fråga om semantik: oppositionella synpunkter förkvävs, man gör det omöjligt att erkänna det som inte hör till the Establishment, och denna process börjar i det språk som publiceras och administreras. Ordens innebörd blir strängt fastlagd. Rationell övertalning, övertalning till den motsatta ståndpunkten är så gott som utesluten på förhand. Man gör det omöjligt att nå fram till innebörden i andra ord och idéer än de etablerade - etablerade av de härskande makterna och verifierade i deras praktik. Andra ord kan uttalas och höras, andra idéer kan uttryckas, men bland den överväldigande konservativa majoriteten (utanför sådana enklaver som intelligentian) "värderas" de omedelbart (d.v.s. uppfattas automatiskt) i det offentliga språkets termer - ett språk som "a priori" bestämmer den riktning i vilken tankeprocessen skall gå. Sålunda slutar avspeglingsprocessen där den började: i de givna villkoren och förhållandena. Diskussionen stadfäster sig själv och stöter bort motsättningen därför att antitesen definieras om i tesens termer. Ett exempel. Tes: vi arbetar för fred; antites: vi förbereder för krig (eller t.o.m.: vi för krig); motsatserna förenas: att förbereda för krig är att arbeta för fred. Freden definieras om så att den med nödvändighet, i den rådande situationen, inkluderar förberedelse för krig (eller t.o.m. krig) och på detta orwellska sätt stabiliseras innebörden av ordet fred. Sålunda fungerar Orwellspråkets grundläggande ordförråd som a priori-kategorier för förståelsen: de formar på förhand varje innehåll. Dessa omständigheter försvagar logiken i den tolerans som innefattar det rationella utvecklandet av innebörder och utesluter att innebörder fixeras en gång för alla. Följaktligen går det lätt så att övertalning genom diskussion och en presentation på lika villkor av motsatta åsikter (också när det verkligen är på lika villkor) förlorar sin frigörande kraft som faktorer för förståelse och kunskap; det är vida större sannolikhet för att de befäster den etablerade tesen och förkastar alternativen.
Största möjliga opartiskhet, lika behandling av konkurrerande och motstridiga åskådningar är verkligen en grundläggande förutsättning för beslutsfattande i den demokratiska processen - det är också en grundläggande förutsättning för en bestämning av toleransens gränser. Men i en demokrati med totalitär organisation kan objektiviteten fylla en helt annan funktion, nämligen att befrämja en andlig attityd som tenderar att sudda ut skillnaden mellan sant och falskt, information och indoktrinering, rätt och fel. I själva verket har valet mellan motsatta åsikter redan träffats innan de presenteras och diskuteras - det har inte gjorts genom någon konspiration eller av någon sponsor eller förläggare, inte genom någon form av envälde, utan snarare genom "den normala händelseutvecklingen", de administrerade händelsernas väg, och av den mentalitet som skapats på denna väg. Också här är det det hela som bestämmer sanningen. Beslutet bekräftar då sig självt, utan att objektiviteten öppet kränks, i sådant som sättet att redigera en tidning (viktig information bryts sönder i småbitar som stoppas in mellan främmande material och irrelevanta ting medan verkligt negativa nyheter förvisas till osynliga hörn), genom att storslagna reklaminslag ställs sida vid sida med rena skräckeffekter, genom att nyhetssändningarna inleds och avbryts av en ström av överväldigande kommersiella inslag. Resultatet blir att motsatta ting neutraliseras, men det är en neutralisering som äger rum på den fasta grund som den strukturella begränsningen av toleransen och en på förhand formad mentalitet utgör. När en tidskrift trycker en negativ och en positiv rapport om FBI bredvid varandra uppfyller den ärligt objektivitetens krav: men sannolikheten är stor för att den positiva vinner eftersom bilden av denna institution är djupt inpräntad i folkets sinne. Eller om en nyhetsuppläsare rapporterar om hur civil rights-arbetare torterats och mördats med samma känslolösa tonfall som han använder när han talar om börsmarknaden eller vädret eller med samma schwung som han läser reklaminslagen, då är en sådan objektivitet falsk - ja mer, den är en skymf mot mänskligheten och sanningen genom att vara lugn när man borde vara upprörd och avstår från att anklaga när anklagelsen ligger i själva fakta. Den tolerans som uttrycks i en sådan opartiskhet bidrar till att förringa eller rentav frikänna den rådande intoleransen och det rådande förtrycket. Om objektivitet har något med sanning att göra och om sanning är något mer än en fråga om logik och vetenskap, då är detta slag av objektivitet falskt och detta slag av tolerans omänskligt. Och om det är nödvändigt att bryta det betydelseuniversum som är det etablerade (och den praktik som finns innesluten i detta universum) för att ge människan möjlighet att upptäcka vad som är sant och falskt, så måste denna bedrägliga opartiskhet överges. De människor som utsätts för denna opartiskhet är inga tabulae rasae, de är indoktrinerade av de villkor under vilka de lever och tänker och som de inte överskrider. För att göra dem i stånd att bli oberoende, att själva finna vad som är sant och vad som är falskt för människan i det existerande samhället måste de befrias från den rådande indoktrineringen (som inte längre erkänns vara indoktrinering). Men detta innebär att trenden måste vändas: de måste få sin information balanserad åt det motsatta hållet. Ty fakta ges aldrig omedelbart och är aldrig omedelbart tillgängliga; de etableras, "förmedlas" av dem som skapat dem; sanningen, "hela sanningen" övergår dessa fakta och kräver att man bryter med den gestalt i vilken de presenteras. En sådan brytning - som är en förutsättning för och ett kännetecken på all tanke- och yttrandefrihet - kan inte fullbordas inom den abstrakta toleransens och den falska objektivitetens etablerade ram just därför att de är de faktorer som på förhand betingar människans sinne mot denna brytning.
De verkliga barriärer som den totalitära demokratin reser mot det effektiva kvalitativa oliktänkandet är bräckliga och behagliga nog jämfört med de metoder ett envälde praktiserar för att uppfostra folket i sanningen. Med alla sina begränsningar och felaktigheter är den demokratiska toleransen under alla förhållanden humanare än en institutionaliserad intolerans som offrar de levande generationernas rättigheter och friheter för kommande generationers skull. Frågan är om detta är det enda alternativet. Jag skall nu försöka antyda i vilken riktning vi kan söka svaret. Under alla förhållanden är det inte fråga om motsättningen mellan abstrakt demokrati och abstrakt diktatur.
Demokratin är ett styrelseskick som passar in på mycket olikartade samhällstyper (detta gäller också för en demokrati med allmän rösträtt och likhet inför lagen), och de mänskliga offren för demokratin är alltid och överallt de offer som utkrävs av det samhälle vars styrelseskick den är. Skalan omfattar allt från normal exploatering, fattigdom och otrygghet till offer för krig, polisaktioner, militärhjälp o.s.v. som samhället engagerar sig i - och det gäller inte bara offer inom det egna landet. Dessa överväganden kan aldrig göra det berättigat att utkräva andra offer för ett framtida bättre samhälles skull, men de gör det möjligt att väga kostnaderna för att bibehålla det existerande samhället mot den risk det innebär att gynna alternativ som erbjuder en rimlig chans att skapa fred och frihet. Ingen regering kan givetvis förväntas befordra sin egen omstörtning, men i en demokrati är detta en lagstadgad rättighet för folket (d.v.s. folkmajoriteten). Detta innebär att man inte får stänga de vägar på vilka en subversiv majoritet kan utvecklas, och om de stängs genom organiserad repression och indoktrinering kan öppnandet av dem uppenbart kräva odemokratiska medel. De skulle medföra att man upphörde att tolerera att grupper och rörelser fick yttra sig och samlas fritt vilka förespråkar en aggressiv politik, upprustning, chauvinism, diskriminering med avseende på ras eller religion eller motsätter sig en utvidgning av allmänna nyttigheter, social säkerhet, fri läkarvård o.s.v. Återupprättandet av tankefriheten kan vidare göra det nödvändigt med nya och stränga restriktioner på undervisningens område, där vissa undervisningsformer genom själva sin metod och sina begrepp bidrar till att hålla människor instängda inom det etablerade universum av tal och beteende - och därigenom a priori utesluter en rationell värdering av alternativen. Och eftersom tankefrihet innebär kamp mot inhumanitet, skulle återupprättandet av tankefriheten också innebära intolerans gentemot vetenskaplig forskning som sysslar med dödliga "avskräckningsvapen", med abnorm förmåga att uthärda under omänskliga förhållanden o.s.v. Jag skall nu diskutera frågan vem som skall bestämma vad som skiljer den undervisning och praktik som innebär frigörelse från den som är repressiv, den mänskliga från den omänskliga; jag har redan antytt att denna distinktion inte har att göra med värdepreferenser utan med rationella kriterier.
Medan en omvändning av trenden inom undervisningen kan tänkas genomföras av eleverna och lärarna själva och därigenom bli självpålagd, så kan det systematiska avskaffandet av tolerans visavi bakåtsträvande och repressiva uppfattningar och rörelser bara tänkas som ett resultat av ett tryck i så stor skala att det närmast blir fråga om en väldig omvälvning. Det skulle m.a.o. förutsätta vad som fortfarande återstår att genomföra: att trenden vänds om. Men motstånd vid särskilda tillfällen, bojkott, vägran att delta på ett lokalt plan kan kanske förbereda marken. Den subversiva karaktär som utmärker återupprättandet av friheten framträder allra tydligast i den samhällsdimension där falsk tolerans och fri företagsamhet kanske åstadkommer den allvarligaste och mest varaktiga skadan, inom affärslivet och inom nyhetsindustrin. Mot de ivriga försäkringarna från talesmän för arbetarna hävdar jag att sådant som avsiktligt åsidosättande av lagar och bestämmelser, maskopi mellan fackföreningsledning och arbetsgivare och tendentiös nyhetsförmedling inte bara är något som påtrycks uppifrån på de maktlösa vanliga människorna, utan också tolereras av dem - och av konsumenten i allmänhet. Men det vore löjligt att tala om ett eventuellt avskaffande av toleransen gentemot dessa hanteringar och de ideologier som de befrämjar. De har direkt att göra med själva den grundval som det repressiva överflödssamhället vilar på, de reproducerar sig själva och sina försvarsmekanismer - att avskaffa dem skulle vara den totala revolution som detta samhälle så effektivt avvärjer.
Att diskutera tolerans i ett sådant samhälle innebär att på nytt ta upp frågan om våld och den traditionella skillnaden mellan våldshandling och ickevåldshandling. Också i avancerade civiliserade centra härskar våldet: det utövas av polis, i fängelser och på sinnessjukhus, i kampen mot rasminoriteter; försvararna av friheten i metropolerna för ut det till de efterblivna länderna. Detta våld föder sannerligen våld. Men att avstå från våld inför en oändligt överlägsen våldsmakt är en sak, att a priori avstå från våld mot våld, på etiska eller psykologiska grunder (därför att det kan göra sympatisörer fientligt stämda) är en annan. Icke-våld är något som inte bara predikas för de svaga utan också utkrävs av dem - det är en nödvändighet snarare än en dygd, och normalt skadar det inte på något allvarligt sätt den starkes sak. (Är Indien ett undantag? Där genomfördes passivt motstånd i väldig skala, vilket allvarligt störde eller hotade att störa landets ekonomiska liv. Kvantitet bli kvalitet: i en sådan skala är passivt motstånd inte längre passivt - det upphör att vara icke-våld. Detsamma gäller generalstrejker.) Robespierres distinktion mellan frihetens terror och despotismens och hans moraliska förgyllning av den förra hör till de felsteg som fördömts på synnerligen goda grunder, även om den vita terrorn var blodigare än den röda. Den jämförande värdering som går ut på att man räknar offren är den kvantifierande approach som avslöjar den av människor skapade skräck som genom hela historien gjort våldet till en nödvändighet. I termer av historisk funktion är det en skillnad mellan revolutionärt våld och reaktionärt våld, mellan våld utövat av förtryckta och våld utövat av förtryckare. I etiska termer är båda formerna av våld omänskliga och onda - men när började man göra historia efter etiska mallar? Att börja applicera dem i ett läge då de förtryckta reser sig mot förtryckarna, de som ingenting äger reser sig mot dem som äger allt, är bara att förstärka det nuvarande våldets sak genom att försvaga protesten mot det.
"Betänk slutligen detta: om våldet börjat denna dag, om varken utsugning eller
förtryck någonsin existerat i världen så kan kanske det ickevåld som nu predikas
bilägga tvisten. Men om hela systemet, inklusive era ickevåldstankar, är
betingade av ett tusenårigt våld, då har er passivitet ingen annan funktion än
att den ställer er på förtryckarnas sida."
(Jean-Paul Sartre, förord till Frantz Fanon, Jordens fördömda)
Föreställningen om en falsk tolerans, distinktionen mellan riktiga och felaktiga begränsningar av toleransen, mellan progressiv och regressiv indoktrinering, revolutionärt och reaktionärt våld kräver att vi fastställer kriterier för dess giltighet. Dessa måste komma före alla konstitutionella och juridiska kriterier som upprättas och tillämpas i något existerande samhälle (som t.ex. "uppenbar och överhängande fara", och andra etablerade definitioner på medborgerliga rättigheter och friheter), ty sådana definitioner förutsätter själva fastställda mått på frihet och repression vilka är tillämpbara eller icke tillämpbara i det ifrågavarande samhället: de är specificeringar av mer allmänna begrepp. Vem kan göra en politisk distinktion mellan sant och falskt, mellan progressivt och regressivt (ty i denna sfär är dessa två par ekvivalenta) och bestyrka dess giltighet, och vilka normer skall han gå efter? Till att börja med vill jag hävda att frågan inte kan besvaras på sådant sätt att man utgår från att alternativen är demokrati och diktatur; i en diktatur är det enligt denna föreställning en individ eller en grupp som utan någon kontroll nerifrån tillskansar sig beslutande myndighet. Historiskt har det varit så att det också i de mest demokratiska demokratier varit en eller flera grupper som (konstitutionellt eller de facto) fattat de avgörande och slutliga beslut som rör samhället som helhet utan någon effektiv kontroll av själva folket. Den ironiska frågan "Vem undervisar läraren?" (d.v.s. de politiska ledarna) är tillämplig också på demokratin. Det enda verkliga alternativet till och negationen av diktatur (med avseende på denna fråga) skulle vara ett samhälle där "folket" har blivit oberoende och autonoma individer, som befriats från de repressiva krav som kampen för tillvaron och för dominans medför, och som sådana människor väljer sin regering och bestämmer över sina liv. Ett sådant samhälle existerar ännu inte någonstans. Under tiden måste frågan tacklas in abstracto - inte så att man bortser från historiska möjligheter utan från realiteterna i de rådande samhällsformerna.
Jag antydde att distinktionen mellan sann och falsk tolerans, mellan framåtsträvande och bakåtsträvande rörelse kan göras rationellt på empiriska grunder. De reella möjligheterna till mänsklig frihet står i relation till den uppnådda graden av civilisation. De är avhängiga av de materiella och intellektuella resurser som finns tillgängliga på respektive nivå, och de kan kvantifieras och kalkyleras i stor utsträckning. På det avancerade industrisamhällets nivå gäller detta de mest rationella sätten att använda dessa resurser och fördela den sociala produkten med företräde för uppfyllande av vitala behov och med ett minimum av arbetare och orättvisa. Det är m.a.o. möjligt att bestämma den riktning i vilken rådande institutioner, politiker, åsikter måste ändras för att förbättra möjligheterna för en fred som icke är identisk med kallt krig plus ett litet varmt krig, och en behovstillfredsställelse som inte lever på fattigdom, förtryck och exploatering. Följaktligen är det också möjligt att bestämma vilka politiker, åsikter, rörelser som kan befordra dessa möjligheter och vilka som gör motsatsen. Ett undertryckande av dem som verkar i regressiv riktning är en grundläggande förutsättning för att de progressiva skall kunna stärkas.
Frågan om vem som är kvalificerad att göra alla dessa distinktioner, definitioner och avgöranden för samhället som helhet kan nu få ett logiskt svar, nämligen: var och en "med fullt utvecklade förmögenheter" som människa, var och en som har lärt sig att tänka rationellt och fritt. Svaret på Platons lärardiktatur är de fria människornas demokratiska lärardiktatur. John Stuart Mills uppfattning av res publica är inte motsatsen till Platons: också liberalen kräver Förnuftets auktoritet, inte bara som intellektuell makt utan också som politisk. Platon har begränsat rationaliteten till ett litet antal filosofkungar; hos Mill deltar alla rationella människor i diskussionen och i besluten - men bara som rationella varelser. När samhället har gått in i en fas som kännetecknas av total administration och indoktrinering blir dessa människor verkligen få till antalet, och det finns ingenting som säger att det skulle bli de valda folkrepresentanterna. Problemet gäller inte lärardiktatur, det gäller hur man skall bryta den offentliga åsiktsbildningens och dess manipulatorers tyranni i det slutna samhället.
Men även om den empiriska rationaliteten i distinktionen mellan framåtsträvande och bakåtsträvande rörelse är klar, och även om det är möjligt att applicera den på toleransen och den kan göra strängt diskriminerande tolerans på politiska grunder berättigad (uteslutning av den liberala kolartron på fri diskussion på lika villkor) så får detta en annan, omöjlig konsekvens. Jag sade att avskaffandet av toleransen gentemot regressiva rörelser och tolerans (en tolerans som gör åtskillnad) gentemot progressiva tendenser skulle genom sin inre logik vara detsamma som ett "officiellt" befordrande av subversion. Den historiska framstegskalkylen (som i själva verket är en kalkyl över den tillämnade reduktionen av grymhet, elände och förtryck) tycks innebära ett kalkylerat val mellan två former av politiskt våld: mellan å ena sidan det våld som står på den lagligen upprättade maktens sida (genom den etablerade maktens lagliga handlande, genom tigande samtycke eller genom dess oförmåga att förhindra våld) och å andra sidan det våld som står på de potentiellt subversiva rörelsernas sida. En politik som gick ut på att man behandlade dessa två olika och som gynnade den senare formen skulle skydda radikalismen på vänsterkanten mot den till höger. Kan den historiska kalkylen rimligen utvidgas till att rättfärdiga en form av våld mot en annan? Eller bättre (eftersom "rättfärdigande" har en moralisk konnotation): går det att bevisa historiskt att det sociala ursprunget och den sociala impulsen till våld (från den behärskade eller från den härskande klassen, från de ägande eller dem som inget äger, från vänster eller höger) står i någon påvisbar relation till framsteg (så som det ovan definierats)? Med alla de begränsningar som en hypotes måste ha som baseras på "öppna" historiska fakta tycks det vara så att det våld som emanerar från de förtryckta klassernas uppror har brutit ett historiskt kontinuum av orättvisa, grymhet och tystnad för ett kort ögonblick, kort men tillräckligt explosivt för att vinna ökad frihet och rättvisa och en bättre och rättvisare fördelning av elände och förtryck i ett nytt socialt system - med ett ord: framsteg i civilisation. Det engelska inbördeskriget, franska revolutionen, de kinesiska och kubanska revolutionerna kan illustrera hypotesen. Som kontrast kan nämnas hur en historisk förändring från ett socialt system till ett annat som markerade inledningen till en ny period i civilisation som icke initierades och genomfördes av någon rörelse "nedifrån", nämligen det romerska rikets sammanbrott i väster, åstadkom en lång period av regression under många sekler tills ett nytt, högre stadium av civilisation under stora våndor föddes under tolvhundratalets våldsamma kättarrevolter och under trettonhundratalets bonde- och arbetaruppror.[2]
Ser vi på våld som emanerat från de härskande klasserna kan vi inte finna någon sådan relation till framsteg. Den långa raden av dynastiska och imperialistiska krig, Spartacus' likvidering i Tyskland 1919, fascismen och nazismen medförde inte någon brytning med det oavbrutna förtrycket utan befäste och stärkte det. Jag sade "som emanerat från de härskande klasserna": det finns naturligtvis knappast något organiserat våld som kommer uppifrån som inte mobiliserar och aktiverar massornas stöd nedifrån; den avgörande frågan är i vilka gruppers och institutioners intresse som sådant våld släpps lös. Och svaret behöver inte nödvändigtvis vara ex post: i de historiska exempel vi just anförde kunde man i förväg avgöra och avgjorde också om rörelsen skulle bidra till att ge den gamla ordningen en ny fasad eller bidra till att en ny ordning skulle uppstå. Tolerans som innebär frigörelse skulle då innebära intolerans gentemot rörelser från höger och tolerans gentemot rörelser från vänster. Vad beträffar omfattningen av denna tolerans och intolerans så skulle de gälla såväl handlingar som diskussion och propaganda, handling såväl som ord. Det traditionella kriteriet på uppenbar och överhängande fara blir inte längre adekvat till en situation där hela samhället är som en teaterpublik när någon plötsligt ropar "Elden är lös!". Det är en situation där den totala katastrofen kan utlösas vilket ögonblick som helst, inte bara genom något tekniskt misstag utan också genom rationell felkalkylering av riskerna eller genom något förhastat yttrande av någon av ledarna. Under tidigare och annorlunda omständigheter var de fascistiska och nazistiska ledarnas tal direkta prologer till massakern. Avståndet mellan propaganda och handling, mellan organisationen och dess fria utspel mot folket hade blivit för kort. Men det hade varit möjligt att hejda ordets spridning innan det var för sent: om man avskaffat demokratisk tolerans när de blivande ledarna satte igång sina kampanjer skulle mänskligheten ha haft en chans att undslippa Auschwitz och ett världskrig.
Hela den postfascistiska perioden karakteriseras av uppenbar och överhängande fara. Följaktligen kräver en reell pacificering att man avskaffar toleransen innan handlingen utlöses, på kommunikationsnivån, där ord och tryckta texter och bilder kommer till användning. Ett sådant extremt upphävande av den fria yttranderätten och den fria församlingsrätten kan verkligen bara vara berättigad om hela samhället svävar i yttersta fara. Jag hävdar att vårt samhälle är i en sådan nödsituation och att denna situation har blivit det normala tillståndet. Olika åsiktsriktningar och "filosofier" kan inte längre konkurrera fredligt för att vinna anhängare och övertyga folk på rationella grunder: "idéernas marknad" organiseras och avgränsas av dem som bestämmer över det nationella och det individuella intresset. I detta samhälle där ideologen förklarar att "ideologierna har dött" har det falska medvetandet blivit det allmänna medvetandet - från regering och ner till dess minsta objekt. De små och maktlösa minoriteter som kämpar mot det falska medvetandet och dess gynnare måste få hjälp: det är mycket viktigare att de kan fortsätta att existera än att man bevarar de missbrukade rättigheter och friheter som ger dem som förtrycker dessa minoriteter konstitutionella befogenheter. Det ter sig nu uppenbart att utövandet av medborgerliga rättigheter av dem som inte har dem förutsätter att man fråntar de människor medborgerliga rättigheter som nu förhindrar att de utövas, och att frigörelsen av jordens fördömda förutsätter ett undertryckande inte bara av deras gamla utan också av deras nya herrar.
Att frånta regressiva rörelser tolerans innan de kan bli aktiva; intolerans t.o.m. gentemot tanke, åsikt och ord och slutligen också intolerans i den andra riktningen, d.v.s. mot de föregivet konservativa, den politiska högern - dessa antidemokratiska åskådningar svarar mot den faktiska utvecklingen i det demokratiska samhälle som raserat grunden för universell tolerans. De förutsättningar under vilka toleransen åter kan bli en kraft som verkar i riktning mot frigörelse och humanisering återstår fortfarande att skapa. När toleransen huvudsakligen tjänar till att skydda och bevara ett repressivt samhälle, när den tjänar till att neutralisera opposition och göra människor immuna mot andra och bättre livsformer, då har toleransen råkat i fördärvet. Och när detta fördärv börjar i den enskildes sinne, i hans medvetande, i hans behov, när heteronoma intressen fångar honom innan han kan inse sitt beroende, då måste motåtgärderna mot denna hans avhumanisering börja vid källan, där det falska medvetandet tar form (eller snarare: systematiskt formas) - det måste börja med att man hejdar de ord och bilder som föder detta medvetande. Ja, detta är censur, rentav precensur, men öppet riktad mot den mer eller mindre dolda censur som genomtränger de fria media. När det falska medvetandet har vunnit överhanden i en nations och ett folks beteende översätts den nästan automatiskt i praktik: det trygga avståndet mellan ideologi och verklighet, mellan repressivt tänkande och repressiv handling, mellan destruktiva ord och destruktiva handlingar, förkortas på ett farligt sätt. Bryter man igenom det falska medvetandet kan detta bli den arkimediska punkten för en större frigörelse - en oändligt liten punkt visserligen, men möjligheten av förändringar beror på möjligheten att kunna utvidga sådana små punkter.
Frigörelsens krafter kan inte identifieras med någon social klass som genom sina materiella villkor skulle vara fri från falskt medvetande. Idag är de hopplöst kringspridda överallt i samhället, och de kämpande minoriteterna och isolerade grupperna står ofta i opposition till sina egna ledare. Först måste man skapa det mentala utrymmet för förnekelse och reflexion i samhället i stort. När ansträngningarna att genomföra en befrielse slås tillbaka av det massiva administrerade samhället blir de "abstrakta"; de reduceras till att man underlättar insikten om vad som händer, att man befriar ordet från den orwellska syntaxens och logikens tyranni, utvecklar begrepp som kan omfatta verkligheten. Mer än någonsin är den satsen sann att framsteg i frihet kräver framsteg i medvetande om friheten. När medvetandet gjorts till objekt för politik och taktik blir intellektuellt oberoende, det "rena" tänkandets rike en fråga om politisk utbildning (eller snarare: mot-utbildning).
Detta innebär att sidor av studieaktiviteter och undervisning som tidigare varit neutrala, värderingsfria och formella nu blir politiska på egna grunder och med egen rätt: att studera för att få reda på fakta, hela sanningen och att förstå den blir till radikal kritik, intellektuell subversion. I en värld där mänskliga förmögenheter och behov stäcks eller fördärvas leder oberoende tänkande till en "fördärvad värld": det blir en motsättning, en motbild till den etablerade repressiva världen. Och denna motsättning är inte bara stipulerad, den är inte bara produkten av ett förvirrat tänkande eller av fantasier utan en logisk utveckling av den givna, existerande världen. Eftersom detta utvecklande faktiskt förhindras genom själva det repressiva samhällets tyngd och nödvändigheten att tjäna sitt uppehälle i det, kommer repressionen in i själva den akademiska verksamheten, på ett primärt plan, före alla begränsningar av den akademiska friheten. Genom att samhället på detta sätt bemäktigar sig medvetandet redan från början kommer opartiskheten och objektiviteten att skadas: om studenten inte lär sig att tänka i motsatt riktning kommer han att bli böjd att placera in fakta i de förhärskande värderamarna. Forskning, d.v.s. förvärvandet och förmedlandet av vetande, förbjuder att man renar och isolerar fakta från de stora sanna sammanhangen. En väsentlig del av det senare är insikten om i vilken skrämmande utsträckning historia har skapats och upptecknats av och för segrarna, d.v.s. i vilken utsträckning historia varit ett vidareutvecklande av förtrycket. Och detta förtryck finns i själva de fakta som den etablerar; sålunda bär de själva på ett negativt värde såsom delar och aspekter av deras fakticitet. Att behandla de stora korstågen mot mänskligheten (som det mot albigenserna) med samma opartiskhet som de desperata striderna för mänskligheten innebär att man neutraliserar deras motsatta historiska funktion, försonar bödlarna med deras offer, förvanskar fakta. En sådan falsk neutralitet tjänar bara till att upprepa ett accepterande av segrarnas herravälde i människors medvetande. Också här, i den undervisning som riktas mot dem som ännu inte är fullständigt integrerade, i deras unga sinnen, återstår det ännu att skapa denna grundval för en tolerans som syftar till frigörelse.
Undervisningen erbjuder oss också ett annat exempel på falsk, abstrakt tolerans under sken av konkretion och sanning: det finns sammanfattat i begreppet självförverkligande. Från den totala frihet som man tillåter barnen till den ständiga psykologiska omsorgen om studenternas personliga problem är en omfattande rörelse på väg mot repressionens förbannelser och behovet av att vara sig själv. Ofta skjuter man den frågan åt sidan vad det är som skall tryckas ner innan man kan bli sig själv. Den individuella potentialen är först en negativ sådan, en del av hans samhälles potential: av aggression, skuldkänsla, okunnighet, förakt, grymhet, som skadar hans livsinstinkter. Om jagets identitet skall vara något mer än det omedelbara förverkligandet av denna potential (som inte är önskvärd för individen som människa) så krävs det repression och sublimering, medveten omvandling. Denna process innefattar på varje stadium (för att nu använda de förlöjligande termer som här kan demonstrera sitt konkreta innehåll) negationens negation, förmedling av det omedelbara, och identitet är just denna process, varken mer eller mindre. "Alienation" är det konstanta och essentiella elementet i identiteten, det subjektivas objektiva sida - och inte (som det idag framställs) en sjukdom, en psykologisk omständighet. Freud kände väl till skillnaden mellan progressiv och repressiv, frigörande och destruktiv repression. Det omskrivna självförverkligandet medför att båda dessa avskaffas, det befordrar existens i den omedelbarhet som i ett repressivt samhälle är (för att ta ett annat hegelskt uttryck) dålig omedelbarhet (schlechte Unmittelbarkeit). Det isolerar individen från den enda dimension där han kan "finna sig själv": från hans politiska existens, som är själva hjärtpunkten i hela hans existens. I stället uppmuntrar den nonkonformism och laissez-faire på så sätt att det lämnar repressionens verkliga drivkrafter i samhället fullständigt intakta, ja rentav stärker dessa drivkrafter genom att sätta det privata och personliga upprorets tillfredsställelser i stället för den opposition som är mer än privat och personlig och därför mer autentisk. Den avsublimering som detta slags självförverkligande rymmer är i sig själv repressiv eftersom den försvagar intellektets nödvändighet och makt, den katalytiska kraft som finns i det olyckliga medvetandet som inte släpper sig lös i den arketypiska personliga befrielsen från frustrationen - Detets hopplösa återuppståndelse, som förr eller senare kommer att duka under för den administrerade världens allestädes närvarande rationalitet - men som ser och inser det skrämmande i det hela i den mest privata frustration och aktualiserar sig själv i denna insikt.
Jag har försökt visa hur förändringarna i de avancerade demokratiska samhällena, som har underminerat hela grundvalen för den ekonomiska och politiska liberalismen, också har förändrat toleransens liberala funktion. Den tolerans som var den liberala periodens största vinning är fortfarande något som man bekänner sig till och (med starka begränsningar) praktiserar, medan den ekonomiska och politiska processen är underkastad allestädes närvarande och effektiv administration i enlighet med de förhärskande intressena. Resultatet är en uppenbar motsättning mellan den ekonomiska och politiska strukturen å ena sidan, och toleransens teori och praktik å den andra. Den förändrade sociala strukturen tenderar att försvaga toleransen gentemot avvikande och oppositionella rörelser och att stärka konservativa och reaktionära krafter. Den likmässiga toleransen blir abstrakt, falsk. Genom de avvikande och oliktänkande krafternas nuvarande försvagning i samhället isoleras oppositionen i små och ofta antagonistiska grupper som också när de tolereras inom de snäva gränser som uppdras av samhällets hierarkiska struktur är maktlösa så länge de håller sig inom dessa gränser, Men den tolerans som visas dem är bedräglig och befordrar samordning. Och på ett samordnat samhälles fasta grundvalar, vilket är så gott som helt stängt för förändring, tjänar toleransen snarare till att uppfånga och förhindra sådana förändringar än att gynna dem.
Just dessa omständigheter gör kritiken av en sådan tolerans abstrakt och akademisk, och satsen att balansen mellan tolerans mot höger och mot vänster måste förändras radikalt för att toleransens funktion (att befrämja frigörelse) skall återupprättas - den satsen blir bara en orealistisk spekulation. En sådan förändring av balansen tycks vara detsamma som att man fastslår "rätten till motstånd" ända fram till subversion. Det finns inte, det kan inte finnas någon sådan rättighet för någon grupp eller någon individ mot en konstitutionell regering som stöds av en majoritet av befolkningen. Men jag anser att det finns en "naturlig rätt" till motstånd för förtryckta och övermannade minoriteter, en rätt att använda ickelegala medel om de legala har visat sig vara inadekvata. Lag och ordning är alltid och överallt den lag och ordning som skyddar den etablerade hierarkin; det är nonsens att åberopa denna lags och denna ordnings absoluta auktoriteter mot dem som lider under den och kämpar mot den - inte för personliga fördelar och för hämnd, utan för att få del av mänsklighet. Det finns ingen annan domstol över dem än de etablerade auktoriteterna, polisen, och deras eget samvete. Om de använder våld inleder de inte en serie av våld utan gör ett försök att bryta den etablerade. Eftersom de kommer att straffas vet de om riskerna, och när de är villiga att ta dem har inte någon tredje person, och allra minst läraren och den intellektuelle, någon rättighet att predika avhållsamhet.
[1] Med tanke på den följande diskussionen vill jag upprepa att de facto är toleransen inte alls "ren" och sådan att den inte gör åtskillnad ens i det mest demokratiska samhälle. De "grundläggande begränsningar" som omnämndes på s. 104 begränsar toleransen innan den träder i verksamhet. Samhällets antagonistiska struktur påverkar spelreglerna. De som står emot det etablerade systemet är a priori i ett underläge som inte avlägsnas genom tolerans gentemot deras idéer, yttranden och tidningar.
[2] I modern tid har fascismen varit en följd av övergången till industrisamhälle utan revolution. Se Barrington Moores kommande bok Social Origins of Dictatorship and Democracy.