Originalets titel: "Geschichte und Klassenbewusstsein".
Översättning: Tomas Gerholm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Man kan inte mekaniskt skilja det politiska från det
organisatoriska.
Lenin, Tal vid avslutningen av RKP:s XI kongress.
Organisationens problem hör till de frågor som, fastän de ibland - som t.ex. när anslutningsvillkoren[A] diskuterades - stått i centrum för den ideologiska kampen, teoretiskt är allra minst genomarbetade. Det kommunistiska partibegreppet, som attackerats och förtalats av alla opportunister och instinktivt tagits upp och anammats av de bästa revolutionära arbetarna, behandlas trots det vanligen som en enbart teknisk fråga och inte som en av revolutionens viktigaste intellektuella frågor. Orsaken är inte den att materialet för en sådan fördjupad teoretisk diskussion av organisationsfrågan skulle saknas. Teserna från II och III kongresserna[B], kampen om det ryska partiets inriktning och de senaste årens praktiska erfarenheter erbjuder ett överflödande rikt material. Men det förefaller som om de kommunistiska partiernas teoretiska intresse (alltid med undantag av det ryska partiet) i så hög grad skulle ha tagits i anspråk av problem förknippade med det ekonomiska och politiska världsläget, av de taktiska slutsatser som måste dras och av deras teoretiska motivering, att det inte blivit något levande och aktivt intresse över för organisationsfrågans förankring i den kommunistiska teorin. Därigenom är mycket av det som sker korrekt på detta område en frukt snarare av en revolutionär instinkt än av en klar teoretisk ståndpunkt. Å andra sidan beror många taktiskt felaktiga attityder, som t.ex. kommit till uttryck i debatterna om enhetsfronten[C], på en oriktig uppfattning i organisationsfrågorna.
Men denna 'omedvetenhet' i organisationsfrågor är helt säkert ett tecken på rörelsens omogenhet. Ty om en rörelse är mogen eller inte, kan egentligen endast avgöras med hjälp av följande kriterium: antingen är den handlande klassen och dess ledande parti på ett abstrakt och omedelbart sätt medvetna om vad som bör göras, eller också har denna insikt, en konkret och förmedlad form. Det vill med andra ord säga, att så länge ett mål som man strävar mot ligger i ett ouppnåeligt fjärran kan visserligen särskilt framsynta människor i viss utsträckning skönja målet, dess väsen och dess sociala nödvändighet. Men trots det kommer de inte att vara i stånd att själva bli medvetna om de konkreta åtgärder, som skulle kunna leda till målet, de konkreta medel, som skulle kunna härledas ur deras eventuellt riktiga insikt. Naturligtvis kan också utopisterna uppfatta den faktiska situation riktigt, från vilken man måste utgå. Vad som gör dem till enbart utopister är, att de endast är i stånd att se denna som ett faktum eller på sin höjd som ett problem att lösa, utan att kunna komma till insikt om att det är just här, just i själva problemet, som såväl lösningen som vägen till denna finns given. De ser t.ex. "i eländet bara elände, utan att upptäcka den revolutionära, omstörtande aspekten som kommer att kasta det gamla samhället över ända."[1] Men den motsättning som här framhävts mellan doktrinär och revolutionär vetenskap går utöver det fall, som Marx analyserar, och vidgar sig till en typisk motsättning i utvecklingen av den revolutionära klassens medvetande. I och med att proletariatet blev allt mera revolutionärt, förlorade eländet sin karaktär av givet, oföränderligt tillstånd och drogs in i handlingens levande dialektik. Men i dess ställe kommer - alltefter det stadium på vilket klassens utveckling befinner sig - andra förhållanden till vilka proletariatets attityd uppvisar en struktur, som är mycket likartad den som här analyserades av Marx. Ty det vore en utopistisk illusion att tro, att det överskridande av utopismen, som Marx här utfört genom att i tanken överskrida dess första primitiva uppenbarelseform, redan skulle ha fullbordats för arbetarrörelsens del. Detta problem, som ytterst är frågan om den dialektiska relationen mellan 'slutligt mål' och 'rörelse', frågan om relationen mellan teori och praktik, upprepas i allt mera utvecklad form på varje avgörande nivå av den revolutionära utvecklingen, visserligen med ständigt växlande innehåll. Ty en uppgift blir alltid tidigare synlig i sin abstrakta möjlighet än i de konkreta formerna för sitt utförande. Och det riktiga eller felaktiga i frågeställningarna kan egentligen inte diskuteras ordentligt förrän detta andra stadium uppnåtts, när det är möjligt att uppfatta den konkreta totalitet som är bestämd att utgöra realiserandets miljö och vägen dit. I de första debatterna inom Andra Internationalen var t.ex. generalstrejken en rent abstrakt utopi, som först genom den första ryska revolutionen, genom den belgiska generalstrejken, etc., fick konturerna av en konkret form. På detta sätt förflöt åratal av akut revolutionär kamp, innan arbetarrådet förlorade sin utopistiska och mytologiska karaktär som universalmedel för alla revolutionens problem och för det icke-ryska proletariatet började gälla för vad det är. (Därmed vill jag inte alls påstå, att denna klargörandets process redan är avslutad; tvärtom, jag tvivlar starkt på det. Men eftersom arbetarrådet här endast anfördes som exempel, ska vi inte gå in närmare på detta.)
Just organisationsfrågorna har i det längsta förblivit dolda i ett utopistiskt halvmörker. Det är ingen tillfällighet. Ty framväxten av de stora arbetarpartierna ägde för det mesta rum under perioder, då revolutionen endast hade ett teoretiskt inflytande på programmet och inte ansågs vara en fråga, som skulle vara omedelbart bestämmande för det dagliga livets alla handlingar. Det föreföll alltså inte nödvändigt att teoretiskt bilda sig en klar och konkret uppfattning om revolutionens förutsägbara utveckling, för att av detta dra slutsatser om det sätt, på vilket proletariatets medvetna del bör handla under revolutionen. Frågan om organisationen av ett revolutionärt parti kan emellertid endast utvecklas organiskt ur en teori för själva revolutionen. Det är först när revolutionen blivit en dagsfråga, som frågan om den revolutionära organisationen med tvingande nödvändighet kommer att tränga in i medvetandet hos massorna och deras teoretiska talesmän.
Men också då kan detta endast ske gradvis. Ty inte ens revolutionens faktum, inte ens nödvändigheten av att ta ställning till den i egenskap av brännande aktuell fråga, vilket var fallet under och efter den första ryska revolutionen, skulle här kunna framtvinga en riktig förståelse. Orsaken är naturligtvis delvis att opportunismen redan slagit rot så djupt i de proletära partierna, att en riktig teoretisk insikt om revolutionen därigenom blivit omöjlig. Men inte ens där detta hinder fullständigt saknades, där en klar kunskap om revolutionens drivande krafter fanns, kunde denna utvecklas till en teori för den revolutionära organisationen. Här stod åtminstone delvis just de existerande organisationernas omedvetna, teoretiskt obearbetade och enbart 'framvuxna' karaktär i vägen för den principiella klarheten. Ty den ryska revolutionen avslöjade klart de västeuropeiska organisationsformernas begränsningar. Massaktionens och den revolutionära masstrejkens problem visar deras vanmakt inför massornas spontana rörelse, krossar den opportunistiska illusion, som göms i tanken på den 'organisatoriska förberedelsen' av sådana aktioner, och bevisar att sådana organisationer alltid endast följer i kölvattnet på massornas verkliga aktioner, hämmar och hindrar dem i stället för att befrämja dem eller kunna leda dem. Rosa Luxemburg, som klarast inser betydelsen av massaktioner, går mycket längre än denna elementära kritik. Med stor klarsynthet ser hon den traditionella organisationsuppfattningens begränsning i dess felaktiga förhållande till massan:
"Överskattningen och den felaktiga bedömningen av organisationens roll i proletariatets klasskamp kompletteras vanligen med en ringaktning av den oorganiserade proletära massan och dess politiska mognad."[2]
Hennes slutsatser framträder alltså å ena sidan i polemiken mot denna överskattning av organisationen, och å andra sidan i definitionen av partiets uppgift, som inte ska "bestå i den tekniska förberedelsen och ledningen av masstrejken utan framför allt i den politiska ledningen av hela rörelsen."[3]
Därmed hade ett stort steg tagits mot en klar uppfattning av organisationsfrågan. Genom att denna togs ur sin abstrakta isolering ('överskattningen' av organisationen upphörde), hade man tagit ett steg på vägen att tilldela organisationen dess riktiga funktion i revolutionsprocessen. Men för att fullfölja denna ansats skulle det ha varit nödvändigt att Rosa Luxemburg åter givit frågan om den politiska ledningen en organisatorisk inriktning, att hon upptäckt de organisatoriska moment, som sätter proletariatets parti i stånd till politisk ledning. Vad som hindrat henne från att ta detta steg har utförligt behandlats på annan plats. Här behöver bara antydas att detta steg togs redan några år tidigare, nämligen under organisationsstriden inom den ryska socialdemokratin, att Rosa Luxemburg noga kände till denna diskussion, men i denna fråga ställde sig på den reaktionära, utvecklingshämmande riktningens sida (d.v.s. mensjevikernas). Det är nu inte alls en tillfällighet att de frågor, som ledde till den ryska socialdemokratins splittring, å ena sidan var uppfattningen om den kommande revolutionens karaktär och de därav följande uppgifterna (koalition med den 'progressiva' bourgeoisien eller kamp på bonderevolutionens sida), och å andra sidan organisationsfrågorna. För den icke-ryska rörelsen blev det emellertid ödesdigert, att bägge frågornas enhet, deras oupplösliga, dialektiska samband, inte insågs av någon på den tiden (Rosa Luxemburg inbegripen). Ty därigenom försummades inte endast att åtminstone propagandistiskt sprida diskussionen av den revolutionära organisationens problem bland proletariatet, för att på detta sätt åtminstone intellektuellt förbereda det på vad som skulle komma (mer var knappast möjligt då). Inte heller de riktiga politiska insikterna hos Rosa Luxemburg, Pannekoek och andra kunde - ens som politiska riktningar - konkretiseras tillräckligt. De förblev med Rosa Luxemburgs ord latenta, blott teoretiska och deras förbindelse med den konkreta rörelsen bibehöll alltjämt en utopistisk karaktär.[4]
Ty organisationen är formen för förmedlingen mellan teori och praktik. Och liksom i varje dialektiskt förhållande uppnår också här det dialektiska förhållandets moment konkretion och verklighet först i och genom sin förmedling. Att organisationen har egenskapen att förmedla teori och praktik kommer tydligast till uttryck i det faktum, att organisationen uppvisar en mycket större, finare och säkrare känslighet för från varandra avvikande riktningar, än varje annat område för politisk tanke och handling. Medan de mest olikartade uppfattningar och riktningar inom den rena teorin kan leva fredligt sida vid sida och deras motsättningar endast anta formen av diskussioner, som lugnt kan utspelas inom ramen för en och samma organisation utan att behöva spränga denna, framträder samma problem som skarpt avgränsade riktningar som utesluter varandra, om de får en organisatorisk inriktning. Men varje 'teoretisk' riktning eller meningsskiljaktighet måste ögonblickligen slå över i en organisatorisk, om den inte vill förbli enbart teori, abstrakt åsikt, om den verkligen har för avsikt att visa vägen till sitt förverkligande. Men det skulle också vara ett misstag att tro, att endast handlingen, endast aktionen är i stånd att vara en verklig och tillförlitlig måttstock för riktigheten av de uppfattningar, som står mot varandra, eller ens för deras förenlighet eller oförenlighet. Varje aktion är - i och för sig - ett virrvarr av enskilda handlingar, enskilda människor och grupper, som lika felaktigt kan uppfattas antingen som ett fullt tillräckligt motiverat, 'nödvändigt', socialt och historiskt skeende eller som en konsekvens av enskilda individers 'misstag' resp. 'riktiga' beslut. Detta i sig brokiga vimmel får mening och verklighet först om det uppfattas i sin historiska totalitet, d.v.s. i sin funktion inom den historiska processen, i sin roll som förmedling mellan det förflutna och framtiden. Men en frågeställning, som uppfattar kunskapen om en aktion som kunskapen om dess lärdomar för framtiden, som svar på frågan "vad bör nu göras?", ställer redan problemet på det organisatoriska planet. I bedömningen av situationen, i förberedelsen och ledningen av aktionen försöker den finna de moment, som med nödvändighet lett från teorin till den mest lämpliga handlingen. Den söker alltså de väsentliga bestämningar som förbinder teori och praktik. Det är klart att en verkligt fruktbar självkritik, en verkligt fruktbar upptäckt av de 'misstag' som begåtts, endast är möjlig på detta sätt. Uppfattningen av skeendet som en abstrakt 'nödvändighet' leder till fatalism, och bara ett antagande att enskilda individers 'fel' eller skicklighet varit orsaken till framgång eller misslyckande kan i sin tur inte heller ge några definitivt fruktbara lärdomar för framtida handling. Ty ur detta perspektiv måste det ju framstå som mer eller mindre en 'tillfällighet' att den och den funnits på den och den platsen, gjort det och det felet, o.s.v. Konstaterandet av ett sådant fel kan inte föra längre än till konstaterandet, att vederbörande person var oduglig för sin post, till en insikt som, om den är riktig, inte är värdelös men ändå endast av sekundär betydelse för den väsentliga självkritiken. Just den överdrivna betydelse, som ett sådant betraktelsesätt ger de enskilda individerna, visar att det inte är i stånd att objektivera individernas roll, deras möjlighet att på detta avgörande sätt bestämma handlingarna. Detta betraktelsesätt accepterar individernas roll lika fatalistiskt, som den objektiva fatalismen accepterat skeendet i dess helhet. Men om denna fråga förs utöver det enbart individuella och tillfälliga, om man ser en bidragande orsak till hela komplexet i enskilda individers riktiga eller felaktiga handlande, men därutöver undersöker grundvalen, d.v.s. vilka de objektiva möjligheterna varit för deras handlingar och för det faktum, att just dessa personer suttit på dessa poster - i så fall har problemet åter formulerats på det organisatoriska planet.[5] Ty i detta fall undersöks den enhet, som under aktionen förbundit de agerande individerna med varandra i egenskap av handlingens objektiva enhet och dess duglighet för denna bestämda aktion. Man ställer frågan om de organisatoriska medlen för att omsätta teorin i praktiken varit de rätta.
'Felet' kan naturligtvis ligga i teorin, i målsättningen eller i själva kunskapen om situationen. Men endast en organisatoriskt orienterad frågeställning gör det möjligt att verkligen kritisera teorin utifrån praktikens ståndpunkt. Om teorin oförmedlat ställs bredvid en handling, utan att det står klart hur den förras inverkan på den senare är tänkt, d.v.s. utan att klargöra den organisatoriska förbindelsen mellan dem, så kan teorin själv inte kritiseras annat än för immanenta teoretiska motsägelser, etc. Denna funktion hos de organisatoriska frågorna gör det förståeligt, varför opportunismen alltid känt den största motvilja mot att dra organisatoriska slutsatser av teoretiska differenser. Högerfalangens attityd inom USPD och Serrati-anhängarnas hållning till den II kongressens anslutningsvillkor, deras försök att föra över sina sakliga meningsskiljaktigheter med Kommunistiska Internationalen från det organisatoriska till det 'rent politiska' planet hade sin grund i deras riktiga, opportunistiska förmodan, att differenserna skulle kunna dröja kvar mycket länge på detta område i ett latent tillstånd och utan praktiska konsekvenser, medan II kongressen genom att ställa frågan på det organisatoriska planet tvingade fram ett ögonblickligt, klart avgörande. Denna hållning utgör emellertid ingenting nytt. Andra Internationalens hela historia är full av sådana försök att sammanfatta de mest skilda uppfattningar, som i sak är starkt divergerande och utesluter varandra, i ett besluts eller en resolutions teoretiska 'enighet' på så sätt att alla görs rättvisa. Den naturliga konsekvensen av detta är att sådana beslut inte anvisar någon linje för den konkreta aktionen och just i detta avseende förblir mångtydigt och tillåter de mest skilda tolkningar. Andra Internationalen kunde alltså - just därför att den i sådana beslut omsorgsfullt undvek alla organisatoriska konsekvenser - teoretiskt inlåta sig på många problem utan att alls behöva fastslå och engagera sig för någonting bestämt. På detta sätt kunde man t.ex. anta den mycket radikala Stuttgartsresolutionen om kriget, som emellertid inte innehöll några organisatoriska åtaganden beträffande bestämda, konkreta aktioner, inte några organisatoriska riktlinjer för hur man skulle handla, inte några organisatoriska garantier för att beslutet faktiskt skulle förverkligas. Den opportunistiska minoriteten drog inga organisatoriska slutsatser av sitt nederlag - eftersom de visste med sig att beslutet självt inte skulle få några organisatoriska konsekvenser. Men därför kunde också alla riktningar åberopa denna resolution efter Internationalens upplösning.
Den svaga punkten hos alla icke-ryska radikala riktningar inom Internationalen var alltså, att de inte organisatoriskt kunde eller ville konkretisera sina revolutionära ställningstaganden, som avvek från centerns och de öppna revisionisternas opportunism. Men därmed gjorde de det möjligt för sina motståndare, och särskilt för centern, att skyla över dessa divergenser inför det revolutionära proletariatets blickar. Deras opposition förhindrade inte heller på något sätt centern från att uppträda som den sanna marxismens bevarare inför den del av proletariatet, som hade en revolutionär inställning. Det är inte dessa raders uppgift att ge vare sig en teoretisk eller historisk förklaring till centerns herravälde under förkrigstiden. Vi behöver återigen bara antyda, att det var revolutionens inaktualitet och den därför inte aktuella betydelsen av ett ställningstagande till dess problem, som gjorde centerns attityd möjlig. Den bestod av polemik såväl mot den öppna revisionismen som mot kravet på revolutionär handling: teoretiskt förkastade man den förra utan att på allvar vilja avlägsna den ur partiets praktik, och teoretiskt bejakade man den senare riktningen men frånkände den aktualitet för ögonblicket. Därför kunde man, som t.ex. Kautsky och Hilferding, medge epokens allmänt revolutionära karaktär, revolutionens historiska aktualitet, utan att det därmed uppstod ett tvång att tillämpa denna insikt i de dagliga besluten. Dessa meningsskiljaktigheter förblev därför i proletariatets ögon enbart meningsskiljaktigheter inom den trots allt revolutionära arbetarrörelsen, och en klar differentiering av riktningarna blev omöjlig. Men denna oklarhet återverkade också på vänsterflygelns egna uppfattningar. Genom att dessa uppfattningars växelverkan med praktiken gjordes omöjlig, kunde de inte heller utvecklas eller konkretiseras genom den produktiva självkritik, som deras omsättande i handling skulle ha inneburit. De bevarade - även där de i sak kom sanningen nära - en starkt abstrakt och utopistisk karaktär. Som exempel kan nämnas Pannekoeks kritik mot Kautsky i frågan om massaktionerna. Men också Rosa Luxemburg var av samma skäl ur stånd att vidareutveckla sin riktiga uppfattning av det revolutionära proletariatets organisation som rörelsens politiska ledare. Hennes korrekta polemik mot arbetarrörelsens mekaniska organisationsformer, t.ex. i frågan om relationen mellan parti och fackförening, mellan organiserade och oorganiserade massor, ledde å ena sidan till en överskattning av de spontana massaktionerna, och å andra sidan kunde hennes uppfattning av ledningen aldrig helt bli fri från en rent teoretisk och rent propagandistisk biton.
Att detta inte är någon tillfällighet eller blott ett 'misstag' som denna så betydande och banbrytande tänkare begått, har vi visat på annan plats.[6] Det som i detta sammanhang är väsentligt i sådana tankegångar kan bäst sammanfattas som illusionen om en 'organisk', rent proletär revolution. Under kampen mot den opportunistiska, 'organiska' utvecklingsläran, enligt vilken proletariatet gradvis, genom långsam tillväxt kommer att erövra befolkningens majoritet och därigenom ta makten med rent legala medel,[7] uppstod en revolutionär 'organisk' teori om massornas spontana kamp. Trots alla kloka förbehåll hos dess bästa företrädare gick denna teori ändå i sista hand ut på att den ständiga skärpningen av det ekonomiska läget, det oundvikliga imperialistiska världskriget och den period av revolutionär masskamp, som på grund av dessa omständigheter nalkas, med social och historisk nödvändighet framkallar spontana massaktioner av proletariatet, under vilka ledningens klara uppfattning om revolutionens mål och medel då kommer att prövas. Men därmed har denna teori gjort den rent proletära karaktären av revolutionen till en tyst förutsättning. Naturligtvis är t.ex. Rosa Luxemburgs uppfattning om omfattningen av begreppet 'proletariat' en helt annan än opportunisternas. Hon visar ju med skärpa hur den revolutionära situationen mobiliserar stora massor ur det dittills oorganiserade och för organisationsarbete otillgängliga proletariatet (lantarbetare, o.s.v.), hur dessa massor i sina handlingar visar en ojämförligt högre grad av klassmedvetande än till och med partiet och fackföreningarna, som understår sig att betrakta dem som omogna, 'outvecklade' och behandla dem med nedlåtenhet. Men trots allt är det föreställningen om revolutionens rent proletära karaktär som ligger till grund också för denna uppfattning. Dels är det ett enhetligt proletariat som uppenbarar sig på slagfältet och dels är de massor vars aktioner behandlas rent proletära massor. Och så måste det också vara. Ty endast i proletariatets klassmedvetande kan den riktiga inställningen till den revolutionära aktionen vara så djupt förankrad och så instinktivt rotad, att det endast krävs medvetenhet och en klar ledning för att föra aktionen vidare i rätt riktning. Men om även andra skikt deltar i revolutionen på ett avgörande sätt, så kan naturligtvis deras rörelse - under vissa omständigheter - främja revolutionen, men de kan lika lätt ta en kontrarevolutionär vändning, eftersom den klassituation som dessa skikt befinner sig i (som småborgare, bönder, förtryckta nationer, etc.) absolut inte förebådar eller kan förebåda en nödvändig inriktning på den proletära revolutionen. När det gäller att utnyttja det progressiva i sådana skikts rörelse till förmån för den proletära revolutionen och förhindra att deras handlingar gynnar kontrarevolutionen, måste ett revolutionärt parti som man tänkt sig efter dessa linjer ovillkorligen misslyckas.
Men ett sådant parti måste misslyckas även när det gäller proletariatet självt. Ty i denna organisatoriska uppbyggnad motsvaras partiet av en föreställning om en nivå av det proletära klassmedvetandet, där det endast gäller att göra det omedvetna medvetet, det latenta aktuellt, etc., eller snarare där denna medvetenhetsprocess inte innebär en fruktansvärd inre ideologisk kris för proletariatet självt. Det är nu inte frågan om att vederlägga den opportunistiska rädslan för, att proletariatet skulle vara för 'omoget' för att överta och behålla makten. Denna invändning har Rosa Luxemburg redan bemött på ett övertygande sätt i sin polemik mot Bernstein. I stället är det frågan om det faktum, att proletariatets klassmedvetande inte utvecklar sig parallellt med den objektiva ekonomiska krisen, inte rätlinjigt eller på samma sätt inom hela proletariatet, att stora delar av proletariatet intellektuellt förblir under bourgeoisiens inflytande, att den allvarligaste förvärring av den ekonomiska krisen inte tvingar dem ur denna attityd, att följaktligen proletariatets attityd, dess reaktion på krisen i häftighet och intensitet inte alls kan mäta sig med själva krisen.[8]
Denna situation, på vilken mensjevismens möjlighet vilar, har utan tvivel också den objektiva ekonomiska grundvalar. Marx och Engels iakttog redan mycket tidigt denna utveckling, d.v.s. förborgerligandet av de arbetarskikt som - i förhållande till sina klassbröder - fått en privilegierad ställning genom det dåtida Englands monopolprofiter.[9] I och med inträdet i den imperialistiska fasen av kapitalismen har detta skikt utbildats överallt, och det har utan tvivel blivit ett viktigt stöd för den allmänt opportunistiska, revolutionsfientliga utvecklingen inom stora delar av arbetarklassen. Enligt min mening är det emellertid omöjligt att utifrån detta faktum förklara hela det problem som mensjevismen innebär. Ty för det första har denna privilegierade ställning idag redan skakats vid flera tillfällen, utan att mensjevismens position därför utsatts för en motsvarande rubbning. Också i detta avseende är proletariatets subjektiva utveckling långsammare än den objektiva krisens tempo, och därför får man inte söka den enda orsaken till mensjevismen i detta faktum, om man inte vill inta den bekväma teoretiska ståndpunkt, som av proletariatets brist på en klar och konsekvent vilja till revolution drar slutsatsen, att en objektivt revolutionär situation saknas. För det andra har revolutionsstridernas erfarenheter emellertid inte alls entydigt visat att proletariatets revolutionära beslutsamhet och kampvilja helt enkelt skulle motsvara den ekonomiska stratifieringen av dess element. Här ser man stora avvikelser från en enkel rätlinjig parallellitet och stora skillnader i klassmedvetandets mognad inom ekonomiskt likställda arbetarskikt.
Men det är först inom ramen för en icke fatalistisk och icke 'ekonomistisk' teori som dessa konstateranden blir verkligt betydelsefulla. Om den sociala utvecklingen uppfattas så att kapitalismens ekonomiska process via kriser automatiskt och med nödvändighet leder till socialismen, så är de ideologiska moment som här antytts endast konsekvenser av en felaktig frågeställning. Då är de i själva verket endast symptom på det faktum, att den objektivt avgörande krisen för kapitalismen ännu inte inträffat. Ty att den proletära ideologin skulle försenas i förhållande till den ekonomiska krisen och att proletariatet skulle uppleva en ideologisk kris är - för en sådan uppfattning - principiellt omöjligt. Men situationen förändras inte väsentligt om uppfattningen av krisen blir revolutionärt optimistisk - medan den ekonomistiska fatalismen i den grundläggande attityden alltjämt bibehålles - d.v.s., om man konstaterar att krisen är oundviklig, och att kapitalismen omöjligtvis kan finna en utväg. Inte heller i detta fall kan det problem som här behandlats erkännas som ett problem: av det 'omöjliga' blir bara ett 'inte ännu'. Men Lenin har med rätta påpekat, att det inte finns någon situation, som i och för sig skulle vara omöjlig att ta sig ur. I vilken situation kapitalismen än må befinna sig, kommer det alltid att uppenbara sig 'rent ekonomiska' möjligheter till lösning. Frågan är bara om dessa lösningar visar sig möjliga att genomföra eller genomdriva också när de överförs från ekonomins rent teoretiska värld till klasskampens verklighet. För kapitalismen vore utvägar alltså i och för sig tänkbara. Om de också är genomförbara beror emellertid på proletariatet. Proletariatet, proletariatets aktion, spärrar kapitalismens utväg ur denna kris. Men att proletariatet fått denna makt i sina händer nu är naturligtvis en konsekvens av ekonomins 'naturlagsenliga' utveckling. Dessa 'naturlagar' bestämmer emellertid endast själva krisen och ger den en omfattning, som gör en 'lugn' vidareutveckling av kapitalismen omöjlig. Om den får utvecklas utan hinder (i kapitalistisk mening) kommer det ändå inte att leda till att kapitalismen helt enkelt går under och medföra en övergång till socialism, utan i stället leda till en lång period av kriser, inbördeskrig och imperialistiska världskrig på allt högre nivå, "till de kämpande klassernas gemensamma undergång", till ett nytt tillstånd av barbari.
Å andra sidan har dessa krafter och deras 'naturlagsenliga' utveckling skapat ett proletariat, vars fysiska och ekonomiska våld ger kapitalismen mycket ringa chanser att framtvinga en rent ekonomisk lösning efter de tidigare krisernas schema, en lösning i vilken proletariatet endast förekommer som objekt för den ekonomiska utvecklingen. Denna makt hos proletariatet är en följd av objektiva, ekonomiska 'lagbundenheter'. Men frågan om hur denna möjliga makt blir verklighet, hur proletariatet - som idag faktiskt - är enbart ett objekt för den ekonomiska processen och endast potentiellt, endast latent också dess medbestämmande subjekt - framträder i verkligheten som dess subjekt bestäms inte längre automatiskt och fatalistiskt av dessa 'lagbundenheter'. Eller mera exakt: deras automatiska och fatalistiska determinering träffar idag inte längre kärnpunkten i proletariatets verkliga makt. Ty i den utsträckning som proletariatets reaktioner på krisen utvecklas helt i enlighet med den kapitalistiska ekonomins 'lagbundenheter', i den utsträckning som de på sin höjd uppenbarar sig som spontana massaktioner, uppvisar de i grund och botten en struktur, som på många sätt liknar den förrevolutionära periodens rörelser. De utbryter spontant (en rörelses spontanitet är bara det subjektiva och masspsykologiska uttrycket för dess rent ekonomiskt lagbundna determinering), nästan undantagslöst som ett försvar mot en ekonomisk - sällan politisk - framstöt av bourgeoisien, mot deras försök att finna en 'rent ekonomisk' lösning av krisen. Men de upphör lika spontant, slappnar av när deras omedelbara mål förefaller uppnådda eller utsiktslösa. Det förefaller alltså som om de bevarat sitt 'naturlagsenliga' förlopp.
Denna illusion upplöses emellertid, om dessa rörelser inte betraktas abstrakt utan insatta i sin verkliga miljö, i världskrisens historiska totalitet. Denna miljö är krisens utbredning över samtliga klasser, alltså inte bara över bourgeoisie och proletariat. Ty i en situation, där den ekonomiska processen framkallar en spontan massrörelse inom proletariatet, är det en kvalitativ och principiell skillnad mellan ett läge i vilket samhället i dess helhet - i stort sett - är stabilt och ett i vilket en djupgående omgruppering av alla sociala krafter och en rubbning av maktens grundvalar i det rådande samhället äger rum. Det är därför som kunskapen om de icke-proletära skiktens viktiga roll i revolutionen och om den inte rent proletära karaktären av denna får en så avgörande betydelse. Ett minoritetsherravälde - vilket som helst - kan endast bestå om det har möjlighet att ideologiskt föra med sig de klasser, som inte är direkt och omedelbart revolutionära och tillvinna sig deras understödjande av den egna maktställningen eller åtminstone deras neutralitet i maktkampen. (Det är självklart att det också görs ansträngningar för att på samma sätt neutralisera delar av den revolutionära klassen.) Detta gäller i särskilt hög grad bourgeoisien. Den har den faktiska makten i sina händer på ett mycket mindre omedelbart sätt, än tidigare härskande klasser haft (t.ex. medborgaren i de grekiska stadsstaterna eller adeln under feodalismens blomstring). Den är å ena sidan i mycket högre grad hänvisad till att sluta fred eller kompromissa med de rivaliserande och tidigare härskande klasserna för att kunna göra den maktapparat, som behärskas av dessa, användbar för sina egna syften; och å andra sidan är den tvungen att lägga det faktiska utövandet av makten (armé, lägre byråkrati, o.s.v.) i händerna på småborgare, bönder, medborgare i förtryckta nationer o.s.v. Om nu den ekonomiska situationen för dessa skikt förskjuts till följd av krisen, om deras naiva och ogenomtänkta uppslutning bakom det av bourgeoisien ledda samhällssystemet rubbas, så kan bourgeoisiens hela maktapparat falla samman så att säga efter ett enda slag. Proletariatet kan stå där som segrare, som enda organiserad makt, utan att ett allvarligt slag överhuvudtaget ägt rum och än mindre att proletariatet verkligen segrat i detta.
Dessa mellanskikts rörelser är verkligen spontana och enbart spontana. De är faktiskt endast resultat av sociala naturkrafter, som utvecklas blint 'naturlagsenligt', och som sådana är de också själva i social mening blinda. Dessa skikt har inte ett klassmedvetande, som är eller skulle kunna vara inriktat på en omvandling av hela samhället,[10] de företräder därför uteslutande partikulära klassintressen, som inte ens skenbart är objektiva intressen hos samhället i dess helhet; deras objektiva samband med helheten är endast kausal, d.v.s. endast orsakat av förskjutningar inom helheten och kan inte vara inriktat på en förändring av denna; och deras inriktning på totaliteten och den ideologiska form denna antar har därför en tillfällig karaktär, även om dess uppkomst kan förstås som kausalt nödvändig. Av alla dessa skäl är det yttre faktorer som bestämmer dessa rörelsers utveckling. Vilken riktning de slutligen tar, om de bidrar till att fortsätta upplösningen av det borgerliga samhället, om de på nytt utnyttjas av bourgeoisien, om de sjunker tillbaka i passivitet efter resultatlösa attacker, etc. - ingenting av detta finns föreskrivet i dessa rörelsers eget inre väsen utan beror till största delen på attityden hos de klasser, som är i stånd till medvetande, d.v.s. bourgeoisie och proletariat. Men hur deras senare öde än gestaltar sig, kan enbart utlösningen av sådana rörelser mycket lätt leda till att hela det maskineri stannar, som det borgerliga samhället hålls samman och sätts i rörelse av, och därmed - åtminstone temporärt - gör bourgeoisien oförmögen att handla.
Alltifrån den stora franska revolutionen uppvisar alla revolutioners historia i stigande grad denna struktur. Den absoluta kungamakt och senare de halvabsoluta, halvfeodala militärmonarkier, som bourgeoisiens ekonomiska dominans stött sig på i öst- och mellaneuropa, brukar vid revolutionens utbrott 'med ens' förlora allt stöd i samhället. Den sociala makten är så att säga utan ägare. Restaurationens möjlighet ligger endast i att det inte finns ett revolutionärt skikt, som skulle kunna företa sig något med denna herrelösa makt. Den uppåtstigande absolutismens kamp mot feodalismen uppvisar en helt annan struktur. Eftersom de kämpande klasserna i det fallet på ett mycket mera omedelbart sätt själva var bärare av sitt eget organiserade våld, var klasskampen också på ett mycket mera omedelbart sätt en kamp av våld mot våld. Som exempel kan nämnas frondstriderna under absolutismens uppkomst i Frankrike. Till och med den engelska absolutismen förlöper på ett liknande sätt, medan redan protektoratets sammanbrott och ännu mer kollapsen av Ludvig XVI:s långt mera förborgerligade absolutism mera liknar de moderna revolutionerna. Det omedelbara våldet förs här in 'utifrån' av absolutistiska stater, som ännu inte brutit samman eller av områden som förblivit feodala (t.ex. Vendée[D]). Däremot kommer de rent 'demokratiska' maktkomplexen under revolutionens lopp mycket lätt i en liknande situation: medan de under kollapsen i viss utsträckning uppstått av sig själva och ryckt till sig all makt, står de - till följd av reträtten av de odeciderade skikt som de stött sig på - lika plötsligt utblottade på all makt (t.ex. Kerenskij och Károlyi). Vilken form denna utveckling kommer att ta i de västliga, borgerligt och demokratiskt mera framskridna staterna kan man idag inte skönja helt klart. I varje fall har Italien från krigsslutet och till omkring 1920 befunnit sig i en mycket likartad situation, och den maktorganisation som sedan dess bildats (fascismen), utgör en i förhållande till bourgeoisien relativt oavhängig våldsapparat. Beträffande effekterna av upplösningsfenomen inom kapitalistiskt högt utvecklade länder med stora kolonialområden saknar vi ännu erfarenheter, särskilt beträffande det inflytande de koloniala resningarna, som här delvis spelar samma roll som de inre bonderesningarna, kommer att utöva på attityden hos småbourgeoisien, arbetararistokratin (och följaktligen på armén, etc.).
För proletariatet uppstår därmed en social miljö, som tilldelar de spontana massrörelserna en helt annan funktion i den sociala totaliteten - även om dessa tagna var för sig skulle ha bevarat sin gamla karaktär - än de haft inom den stabila kapitalistiska ordningen. Här inträder emellertid mycket väsentliga förändringar i de kämpande klassernas situation. För det första har kapitalkoncentrationen fortskridit ytterligare och därmed har proletariatet blivit lika starkt koncentrerat, även om det inte helt förmått följa med i denna utveckling när det gäller organisation och medvetenhet. För det andra gör kapitalismens krisartade belägenhet det allt omöjligare att vika undan för proletariatets tryck i form av smärre eftergifter. Dess räddning ur krisen, dess 'ekonomiska' lösning av den, kan endast lyckas genom en intensifierad exploatering av proletariatet. Det är därför som de taktiska teserna från III kongressen helt riktigt framhåller, att "varje massiv strejk har en tendens att förvandlas till inbördeskrig och till omedelbar kamp om makten".
Men det är endast frågan om en tendens. Och att denna tendens inte fullföljts och blivit verklighet, trots att de ekonomiska och sociala förutsättningarna för dess förverkligande i flera fall funnits - det är just detta som utgör proletariatets ideologiska kris. Denna tar sig å ena sidan uttryck i att den objektivt ytterst prekära situation som det borgerliga samhället befinner sig i ändå uppfattas av proletären i form av dess gamla soliditet, i att proletariatet på många sätt alltjämt förblir mycket starkt bundet av kapitalismens intellektuella och emotionella former. Å andra sidan får detta förborgerligande av proletariatet en egen organisatorisk form i de mensjevistiska arbetarpartierna och i den fackföreningsledning som behärskas av dem. Dessa organisationer arbetar nu medvetet på att bevara den enkla spontaniteten i proletariatets rörelser (deras beroende av en omedelbar anledning, deras uppdelning efter yrke, land, o.s.v.) och förhindra att de förvandlas till rörelser med helheten som målsättning, såväl när det gäller den territoriella och yrkesmässiga koncentrationen, som när det gäller att förena den ekonomiska rörelsen med den politiska. Fackföreningarnas funktion består till största delen i att atomisera och avpolitisera rörelsen, i att dölja relationen till helheten, medan de mensjevistiska partierna snarare har till uppgift att ideologiskt och organisatoriskt fixera reifikationen i proletariatets medvetande och hålla detta kvar på det relativa förborgerligandets nivå. Men denna funktion kan de fylla endast därför att proletariatet befinner sig i en ideologisk kris, därför att ett - ideologiskt - inväxande i proletariatets diktatur och i socialismen också är en teoretisk omöjlighet för proletariatet, därför att krisen samtidigt med den ekonomiska rubbningen av kapitalismen också innebär en ideologisk omvälvning av proletariatet, som utvecklats under kapitalismen och under inflytande av det borgerliga samhällets livsformer. Det är en ideologisk omvälvning, som visserligen uppkommit till följd av den ekonomiska krisen och den objektiva möjlighet att gripa makten som därmed uppstått, men dess förlopp tar absolut inte formen av en automatisk och 'lagbunden' parallellitet med den objektiva krisen, vars lösning endast kan vara ett resultat av proletariatets egen fria handling. "Det är löjligt", säger Lenin med en formulering som endast formellt men inte till sakens natur är en karikerande överdrift, "att föreställa sig att en här kommer att gå i ställning någonstans och säga 'vi är för socialismen!' och någon annanstans en annan här som säger 'vi är för imperialismen!' och att detta sedan kommer att bli en social revolution."[11] Revolutionens och kontrarevolutionens fronter uppstår snarare i en mycket föränderlig och många gånger ytterst kaotisk form. Krafter som idag verkar för revolutionen kan mycket lätt verka i motsatt riktning i morgon. Och - vilket är särskilt viktigt - dessa riktningsförändringar följer inte enkelt och mekaniskt av vederbörande skikts klassbelägenhet eller ens av dess ideologi, utan mottar ett avgörande inflytande från de ständigt växlande relationerna till den historiska situationens och de sociala krafternas totalitet. Därför är det inte alls paradoxalt att säga, att t.ex. Kemal Pascha (under vissa omständigheter) representerar en revolutionär kraftkonstellation, medan ett stort 'arbetarparti' företräder en kontrarevolutionär gruppering. Bland de faktorer som bidrar till att bestämma riktningen är emellertid proletariatets riktiga insikt om sin egen historiska situation av allra största betydelse. Den ryska revolutionens utveckling under 1917 visar detta på ett direkt klassiskt sätt: hur parollerna fred, självbestämmanderätt, radikal lösning av agrarfrågan, av skikt, som i sig själva stod tvekande, skapade en (för ögonblicket) användbar här för revolutionen och hur de fullständigt desorganiserade kontrarevolutionens hela maktapparat och gjorde den funktionsoduglig. Det tjänar ingenting till att invända, att agrarrevolutionen och massornas fredsrörelse skulle ha utvecklats också utan det kommunistiska partiet och till och med mot dess vilja. För det första är detta absolut omöjligt att bevisa; nederlaget för den bonderörelse som lika spontant utbröt i Ungern i oktober 1918 tyder t.ex. på motsatsen; om det rått 'enighet' (en kontrarevolutionär enighet) mellan alla 'tongivande arbetarpartier' så hade det eventuellt även i Ryssland varit möjligt att slå ner bonderörelsen eller dämpa den. För det andra hade 'samma' bonderörelse fått en helt och hållet kontrarevolutionär karaktär i förhållande till den sociala revolutionen, om den hävdat sig mot städernas proletariat. Redan detta enda exempel visar, hur lite grupperingen av de sociala krafterna under den sociala revolutionens akuta krislägen får bedömas efter ett mekaniskt och fatalistiskt schema. Det visar på vilket avgörande sätt balansen påverkas av en riktig insikt hos proletariatet och ett riktigt beslut balansen, i vilken utsträckning avgörandet under krisen beror på proletariatet självt. Men det måste påpekas, att Rysslands situation var relativt okomplicerad i jämförelse med västländernas, att massrörelserna där uppvisade en mera spontan karaktär, att det organisatoriska inflytandet av de reaktionära krafterna inte var djupt rotat, etc. Därför kan man väl utan överdrift säga, att de faktorer som här konstaterats, är giltiga för västländerna i än högre grad. Och detta desto mer som Rysslands outvecklade karaktär och bristen på en lång, legal tradition hos arbetarrörelsen - för att inte tala om existensen av ett konstituerat kommunistiskt parti - gav proletariatet en möjlighet att snabbare övervinna den ideologiska krisen.[12]
På detta sätt lägger utvecklingen av de ekonomiska krafterna inom kapitalismen samhällets öde i händerna på proletariatet. Engels betecknar den övergång, som mänskligheten fullbordar efter den omvälvning vilken nu ska genomföras, som "språnget ur nödvändighetens rike till frihetens rike."[13] Men att detta språng - trots eller just därför att det är ett språng - till sitt väsen innebär en process är självklart för den dialektiska materialismen. Även Engels talar ju i den citerade passagen om att förändringarna i denna riktning kommer att genomföras 'i allt högre grad'. Frågan är bara var man ska fixera utgångspunkten för denna process. Det mest näraliggande vore naturligtvis att hålla sig till ordalydelsen hos Engels och helt enkelt förlägga frihetens rike, som tillstånd, till tiden efter den helt fullbordade sociala revolutionen och därmed frånkänna denna fråga all aktualitet. Men frågan är om problemet verkligen är uttömt med detta konstaterande, som utan tvivel motsvarar den bokstavliga innebörden av Engels ord. Frågan är om man ens kan tänka sig ett tillstånd, för att inte tala om att socialt förverkliga det, som inte förberetts av en lång process som verkat i riktning mot detta tillstånd och som innehållit och utvecklat dess element, om det också skett i en många gånger inadekvat form, som krävt dialektiska övergångar; frågan är alltså om ett strängt skiljande - som utesluter dialektiska övergångar - mellan 'frihetens rike' och den process, vars uppgift är att framkalla detta, inte uppvisar en utopistisk struktur, som är likartad med den redan diskuterade separationen mellan slutmål och rörelse.
Men om 'frihetens rike' betraktas tillsammans med den process som leder dit, står det höjt över varje tvivel, att redan proletariatets första historiska framträdande syftat till detta - naturligtvis på ett i alla avseenden omedvetet sätt. Det slutliga målet för den proletära rörelsen kan som princip, som enhetligt perspektiv inte helt skiljas från något av processens moment, hur lite denna princip än må vara i stånd att - ens teoretiskt - utöva ett omedelbart inflytande på de enskilda etapperna i begynnelsestadiet. Men man får inte glömma, att de avgörande stridernas period skiljer sig från de föregående, inte bara när det gäller själva kampens omfattning och intensitet, utan att denna kvantitativa intensifiering endast är ett symptom på djupgående kvalitativa skillnader, som ställer dessa strider i kontrast till de föregående. Om det på tidigare stadier varit så att - med Kommunistiska Manifestets ord - inte ens "arbetarnas massiva sammanhållning" ännu var "en följd av deras egen förening, utan en följd av bourgeoisiens förening", så upprepas denna självständighetsprocess under vilken proletariatet "organiserar sig till klass" på allt högre stadier, ända fram till den tidpunkt, den period, då kapitalismens slutliga kris kommer, med andra ord den epok under vilken avgörandet alltmera ligger i proletariatets hand.
Denna omständighet innebär inte alls att de objektiva, ekonomiska 'lagbundenheterna' skulle ha upphört att fungera. Tvärtom, de kommer att förbli giltiga ännu långt efter proletariatets seger och - liksom staten - försvinna först i och med uppkomsten av det klasslösa samhället, som står fullständigt under mänsklig kontroll. Det nya i den samtida situationen är endast - endast! - att de blinda krafterna bakom den kapitalistiska ekonomins utveckling driver samhället mot avgrunden, att bourgeoisien inte längre har makt att efter ett kort vacklande hjälpa samhället över den 'döda punkten' i dess ekonomiska lagbundenhet, men att proletariatet har en möjlighet att medvetet utnyttja de existerande tendenserna inom utvecklingen och ge denna en annan riktning. Och denna andra riktning är den medvetna regleringen av samhällets produktivkrafter. Att medvetet vilja detta är att vilja 'frihetens rike', och därmed är det första medvetna steget mot dess förverkligande taget.
Detta steg följer visserligen 'med nödvändighet' av proletariatets klassbelägenhet. Men denna nödvändighet har själv karaktären av ett språng.[14] Den praktiska relationen till helheten, den verkliga enheten mellan teori och praktik, som så att säga fanns omedvetet immanent i proletariatets tidigare handlingar, framträder klart och medvetet i denna nödvändighet. Även under utvecklingens tidigare stadier drevs proletariatets aktioner ofta språngvis upp på en nivå, vars samband och kontinuitet med den föregående utvecklingen först efteråt kunde göras medveten och förstås som en nödvändig produkt av denna. (Som exempel kan nämnas Kommunens statsform 1871.) Men nu måste proletariatet medvetet ta detta steg. Det är inte förvånande att alla de, som är fångna i kapitalismens tankebanor, ryggar tillbaka inför detta språng och med all energi som deras tanke är mäktig klamrar sig fast vid nödvändigheten som "lagen om alla fenomens återupprepning", som naturlag, och tillbakavisar uppkomsten av något radikalt nytt, som vi ännu inte kan ha någon 'erfarenhet' av som omöjlig. Sedan denna skiljelinje berörts redan under krigsdebatterna, var det Trotskij som klarast betonade den i sin polemik mot Kautsky. "Ty den grundläggande bolsjevikiska fördomen består just i föreställningen att man bara kan lära sig rida, när man sitter stadigt på en häst."[15] Men Kautsky och hans likar är endast betydelsefulla som symptom på den faktiska situationen, d.v.s. som teoretiskt uttryck för arbetarklassens ideologiska kris, för det stadium av dess utveckling då den på nytt "ryggar tillbaka inför det obestämt oerhörda i sina egna syften", i sin uppgift, som den ändå måste ta på sig och som den endast i denna medvetna form kan ta på sig, om den inte tillsammans med bourgeoisien snöpligt och bedrövligt ska gå under i den kris, då kapitalismen bryter samman.
Om de mensjevistiska partierna är det organisatoriska uttrycket för denna ideologiska kris inom proletariatet, så är det kommunistiska partiet i sin tur den organisatoriska formen för den medvetna ansatsen till detta språng och därmed det första medvetna steget mot frihetens rike. Men liksom vi tidigare klarlade det allmänna begreppet frihetens rike och visade, att dess annalkande inte alls innebär ett plötsligt upphörande av den ekonomiska processens objektiva nödvändighet, måste vi nu också närmare betrakta det kommunistiska partiets relation till frihetens kommande rike. Framför allt måste vi konstatera, att frihet här inte betyder frihet för individen. Därmed inte sagt att det utvecklade kommunistiska samhället inte skulle känna till någon frihet för individen. Tvärtom, det kommer att vara det första samhälle i mänsklighetens historia, som tar detta krav på verkligt allvar och faktiskt uppfyller det. Men inte heller denna frihet kommer att vara den frihet, som den borgerliga klassens ideologer syftar på idag. För att tillkämpa sig de sociala förutsättningarna för den verkliga friheten måste slag utkämpas, i vilka inte endast det samtida samhället går under, utan också den människotyp som detta frambragt. "Det nutida släktet", säger Marx, "liknar judarna som Moses för genom öknen. Det ska inte endast erövra en ny värld, det måste gå under för att bereda plats för de människor som är mogna för en ny värld."[16] Ty "friheten" för de nu levande människorna är friheten för en individ som isolerats av den reifierade och reifierande egendomen: en frihet mot andra (och lika isolerade) individer, en egoismens och självtillräcklighetens frihet, en frihet som tar solidaritet och samhörighet i betraktande som på sin höjd gagnlösa "normativa idéer"[17]. Att idag omedelbart vilja kalla denna frihet till liv innebär i praktiken att avstå från det faktiska förverkligandet av den reella friheten. Att obekymrad om andra människor njuta av denna 'frihet', som deras sociala situation eller inre beskaffenhet kan erbjuda enskilda individer, innebär alltså att i praktiken föreviga det nutida samhällets ofria struktur, så långt denna nu är beroende av vederbörande individ.
Att medvetet vilja frihetens rike kan alltså endast innebära att medvetet ta de steg, som verkligen leder till detta. Och i insikten om att individuell frihet i det nutida, borgerliga samhället endast kan vara ett korrupt och korrumperande privilegium, eftersom det osolidariskt baserats på andras ofrihet, betyder det just att avstå från den individuella friheten. Det betyder att medvetet underordna sig den samlade vilja, vars uppgift är att verkligen väcka den reella friheten till liv och som idag på allvar börjar ta de första, svåra, osäkra och tveksamma stegen i riktning mot denna frihet. Denna medvetna samlade vilja är det kommunistiska partiet. Och liksom varje moment av en dialektisk process innehåller också detta de egenskaper - visserligen endast början till dem, endast i primitiv, abstrakt och outvecklad form - vilka tillkommer det mål, som partiet har till uppgift att förverkliga: friheten i dess förening med solidariteten. Föreningen av dessa moment är disciplinen. Och inte endast därför, att partiet enbart till följd av en disciplin är i stånd att bli en aktiv samlad vilja, medan varje införande av det borgerliga frihetsbegreppet förhindrar uppkomsten av denna samlade vilja och förvandlar partiet till en lös anhopning av enskilda individer, som är oförmögen till handling, utan därför att just disciplinen också för de enskilda innebär det första steget till den frihet som idag är möjlig - naturligtvis ännu ganska primitiv, i överensstämmelse med den sociala utvecklingens stadium - och som ligger i riktning mot ett överskridande av samtiden.
Att varje kommunistiskt parti till sitt väsen representerar en högre typ av organisation, än varje borgerligt parti eller opportunistiskt arbetarparti visar sig genast genom de högre krav, som det ställer på sina enskilda medlemmar. Detta framstod i öppen dager redan vid tiden för den första splittringen av den ryska socialdemokratin. Medan mensjevikerna (liksom varje till sitt väsen borgerligt parti) ansåg, att det var tillräckligt för medlemskap att helt enkelt anta partiprogrammet, var partimedlemskap för bolsjevikerna liktydigt med aktivt, personligt deltagande i det revolutionära arbetet. Denna princip för partistrukturen har inte förändrats under revolutionens lopp. Organisationsteserna från den III kongressen konstaterar följande: "Antagandet av ett kommunistiskt program är emellertid endast att tillkännage sin vilja att bli kommunist ... för ett allvarligt genomförande av programmet är alla medlemmars ständiga, vardagliga medarbete det första villkoret." Denna princip har naturligtvis hittills i många avseenden förblivit en ren princip. Men det förändrar ingenting i dess fundamentala betydelse. Ty liksom frihetens rike inte kan skänkas oss på en gång, som så att säga en gratia irresistibilis [oemotståndlig nåd], liksom det slutliga målet inte väntar oss någonstans bortom processen, utan i processens form finns immanent i varje enskilt moment av denna, så är också det kommunistiska partiet som form för proletariatets revolutionära medvetande något processartat. Rosa Luxemburg insåg helt riktigt, att "organisationen måste uppstå som produkt av kampen". Hon överskattade endast den organiska karaktären av denna process och underskattade betydelsen av dess medvetna, medvetet organisatoriska element. Men insikten om detta misstag får inte föra så långt, att man nu helt bortser från det processartade i organisationsformerna. Ty trots det faktum, att principerna för denna organisation från början medvetet föresvävade de icke-ryska partierna (eftersom de ryska erfarenheterna kunde utnyttjas), kan det processartade i deras uppkomst och tillväxt ändå inte övervinnas genom rent organisatoriska åtgärder. Riktiga organisatoriska åtgärder kan naturligtvis påskynda denna process på ett utomordentligt sätt och göra stora insatser för att upplysa medvetandet, och därför är de en oumbärlig förutsättning för organisationens uppkomst. Men den kommunistiska organisationen kan endast utarbetas under kampen, endast förverkligas genom att det riktiga och nödvändiga i just denna form av sammanhållning genom egen erfarenhet blir uppenbar för varje enskild medlem.
Det är alltså frågan om en växelverkan mellan spontanitet och medveten reglering. Detta är i och för sig inte alls något nytt i organisationsformernas utveckling. Tvärtom, det är det typiska uppkomstsättet för nya organisationsformer. Engels beskriver t.ex. hur vissa militära aktionsformer spontant uppkommit till följd av den objektiva nödvändigheten av att handla på ett ändamålsenligt sätt och på grund av soldaternas omedelbara instinkt, utan teoretisk förberedelse, till och med i strid mot den då förhärskande teoretiska uppfattningen och även i motsättning till de existerande militära organisationsformerna, och hur dessa nya former först efteråt fixerats organisatoriskt.[18] Det nya i det kommunistiska partiets formationsprocess består endast i den förändrade relationen mellan spontan handling och medvetet, teoretiskt förutseende; i den ständiga kampen mot det borgerliga, reifierade och blott 'kontemplativa' medvetandets post-festum-struktur samt i dess gradvisa försvinnande. Denna förändrade relation har sin grund i att den objektiva möjligheten av en insikt - som inte längre uppstår post festum - om den egna klassbelägenheten och motsvarande korrekta handlingar på detta stadium av utvecklingen redan finns hos proletariatets klassmedvetande. Men varje enskild arbetares väg till uppnåendet av det objektivt möjliga klassmedvetandet, till utformandet av den inre attityd vari klassmedvetandet hos honom tar sig uttryck, kan till följd av reifieringen av hans medvetande endast gå via en i efterhand klarnad uppfattning av hans omedelbara erfarenheter. För varje enskild bevarar alltså det psykologiska medvetandet sin post-festum-karaktär. Denna motsats mellan individuellt medvetande och klassmedvetande är inte någon tillfällighet. Ty i det kommunistiska partiet, som är en högre organisationsform än de andra partiorganisationerna, kommer - för första gången i historien - den aktiva och praktiska karaktären av klassmedvetandet till sin rätt, å ena sidan som en princip med omedelbart inflytande över varje individs enskilda handlingar och å andra sidan samtidigt som en faktor, vilken medvetet bidrar till att bestämma den historiska utvecklingen.
Aktivitetens dubbla innebörd, dess syftning både på den enskilde bäraren av det proletära klassmedvetandet och på historiens gång, d.v.s. den konkreta förmedlingen mellan människa och historia, är avgörande för den typ av organisationsform som här uppstår. För den gamla typen av partiorganisation - vare sig det gäller borgerliga partier eller opportunistiska arbetarpartier - kan den enskilde endast uppfattas som 'massa', anhängare, nummer. Max Weber ger en helt korrekt definition av denna organisationstyp:
"För alla är gemensamt att 'medlemmar' med en väsentligt mera passiv roll sällar sig till en kärna av personer, i vars händer den aktiva ledningen ligger, medan den stora massan av föreningsmedlemmarna endast spelar en objektroll."[19]
Denna objektroll upphävs inte utan fixeras och förevigas tvärtom av den formella demokrati och den 'frihet' som kan råda inom dessa organisationer. Det 'falska medvetandet', den objektiva omöjligheten av att genom medveten handling ingripa i historien avspeglas organisatoriskt i omöjligheten av att bilda aktiva, politiska enheter (partier), som skulle fylla uppgiften att mediera mellan den enskilde medlemmens handlingar och hela klassens aktivitet. Eftersom dessa klasser och partier inte är aktiva i objektiv, historisk mening, eftersom deras skenbara aktivitet endast är en reflex av att de fatalistiskt låter sig bäras av historiska krafter, som de inte förstått, måste alla företeelser som följer av separationen mellan medvetande och vara, mellan teori och praktik uppträda inom dessa klasser och partier. Det vill med andra ord säga, att de som helhetskomplex endast konfronteras med utvecklingens förlopp på ett rent kontemplativt sätt. Följaktligen förekommer ovillkorligen de båda uppfattningar om historiens gång, som alltid hör samman, alltid uppträder på samma gång och bägge är lika falska: den voluntaristiska överskattningen av individens (ledarens) aktiva betydelse och den fatalistiska underskattningen av klassens (massans) betydelse. Partiet delar sig i en aktiv och en passiv del, varvid den senare endast tillfälligtvis och då endast på den förras kommando ska sättas i rörelse. Den 'frihet', som kan finnas för medlemmarna i sådana partier, är följaktligen ingenting annat ån en frihet att bedöma händelser som ödesbestämt äger rum och misstag vilka enskilda begått, en frihet som tillkommer åskådare vilka har större eller mindre delaktighet men aldrig är engagerade med hela sin personlighet, aldrig berörs i själva centrum för tillvaron. Ty medlemmarnas totala personlighet kan aldrig omfattas av sådana organisationer, och något sådant kan de inte ens eftersträva. Liksom 'civilisationens' alla sociala former vilar också dessa organisationer på den mest exakta och mekaniserade arbetsdelning, på byråkratisering, på noggrann avvägning av och distinktion mellan rättigheter och skyldigheter. Medlemmarna hänger endast genom abstrakt uppfattade moment av sin existens samman med organisationen, och dessa abstrakta samband objektiveras som distinkta rättigheter och skyldigheter.[20]
Ett verkligt aktivt deltagande i alla händelser och en verkligt praktisk hållning bland alla medlemmar i en organisation kan endast uppnås genom att hela personligheten satsas. Det är endast om aktiviteten inom en gemenskap blir en central personlig angelägenhet för varje enskild individ som deltar, som distinktionen mellan rättighet och plikt - den organisatoriska uppenbarelseformen av människans separation från hennes egen socialisering, av hennes atomisering genom de sociala makter som behärskar henne - kan upphävas. Vid beskrivningen av gensförfattningen betonar Engels just denna skillnad mycket starkt: "I dem finns det ännu ingen skillnad mellan rättigheter och plikter."[21] Enligt Marx är emellertid det särskilda kännetecknet på ett rättsförhållande, att rätten "till sin natur endast kan bestå i användandet av samma måttstock", men de med nödvändighet olika individerna "är endast mätbara med samma måttstock, om man ser dem ur ett och samma perspektiv ... och inte ser någonting annat hos dem, om man bortser från allt annat."[22] Varje mänskligt förhållande som bryter med denna struktur, med denna abstraktion från människans totala personlighet, med det abstrakta perspektivet på henne, är alltså ett steg på vägen att bryta igenom denna reifikation av det mänskliga medvetandet. Men ett sådant steg förutsätter en verksam insats av hela personligheten. Därmed står det klart, att de former som friheten har inom de borgerliga organisationerna inte är någonting annat än ett 'falskt medvetande' om den faktiska ofriheten, d.v.s. en struktur hos medvetandet, som gör att människan på ett formellt fritt sätt betraktar sin plats i ett system av väsensfrämmande nödvändigheter och förväxlar den formella friheten i denna kontemplation med verklig frihet. Det är först i och med denna insikt, som det skenbart paradoxala i vårt tidigare påstående upphävs, nämligen att disciplinen inom det kommunistiska partiet, varje medlems ovillkorliga uppgående i rörelsens praktik med hela sin personlighet är den enda möjliga vägen att förverkliga den äkta friheten. Och detta gäller inte endast för helheten, som först i och med en sådan organisationsform förses med en hävstång för att tillkämpa sig de objektiva sociala förutsättningarna för denna frihet, utan också för den enskilde individen, för den enskilde partimedlemmen, som endast på denna väg kan närma sig frihetens förverkligande också för egen del. Disciplinfrågan är alltså å ena sidan ett fundamentalt praktiskt problem för partiet, ett oumbärligt villkor för att det verkligen ska fungera, men den är å andra sidan inte ett rent tekniskt eller praktiskt problem, utan ett av den revolutionära utvecklingens största och viktigaste intellektuella problem. Denna disciplin, som endast kan uppstå som en medveten och fri handling av den revolutionära klassens mest medvetna del, dess förtrupp, kan inte förverkligas utan sina intellektuella förutsättningar. Utan åtminstone instinktiv kunskap om detta samband mellan total personlighet och partidisciplin, som ska gälla för varje enskild partimedlem, måste disciplinen förstelna till ett reifierat och abstrakt system av rättigheter och plikter och partiet falla tillbaka i det borgerliga partiväsendets organisationstyp. Man förstår sålunda att organisationen å ena sidan - objektivt - visar den största känslighet för det revolutionära värdet eller bristen på detta i teoretiska uppfattningar och riktningar, och att den revolutionära organisationen å andra sidan - subjektivt - förutsätter en mycket hög grad av klassmedvetande.
Lika viktigt som det nu är att i teorin klart inse detta förhållande mellan den kommunistiska partiorganisationen och dess enskilda medlemmar, lika ödesdigert vore det att stanna vid detta, d.v.s. att uppfatta organisationsfrågan ur ett formellt och etiskt perspektiv. Ty den enskildes förhållande till den samlade viljan, som han med hela sin personlighet underordnar sig, finner man som det här beskrivits - vid ett abstrakt betraktelsesätt - inte endast hos det kommunistiska partiet, utan det har snarare varit ett väsentligt drag hos många utopistiska sektbildningar. Många sekter har till och med kunnat låta denna formal-etiska aspekt på organisationsproblemet komma till synligare och tydligare uttryck än de kommunistiska partierna, och detta just därför att de uppfattat denna som den enda, eller åtminstone som den helt avgörande principen, och inte endast som ett moment av hela organisationsproblemet. Men i sin formal-etiska ensidighet upphäver denna organisationsprincip sig själv. Dess riktighet, som inte innebär ett uppnått, förverkligat vara utan endast den korrekta riktningen mot det mål som ska förverkligas, upphör att vara riktig i och med upplösningen av det korrekta förhållandet till den historiska processen som helhet. Vid utarbetandet av relationen mellan enskilda och organisation lades därför huvudvikten på partiets väsen som den konkreta förmedlingsprincipen mellan människa och historia. Ty endast genom att den samlade vilja som koncentrerats i partiet är en aktiv och medveten faktor i den historiska utvecklingen och följaktligen befinner sig i ständig, livlig växelverkan med den sociala omvälvningsprocessen, varigenom dess enskilda medlemmar också kommer i levande växelverkan med denna process och dess bärare, den revolutionära klassen, kan de krav som från partiet ställs på de enskilda förlora sin formal-etiska karaktär. Vid behandlingen av frågan om hur den revolutionära disciplinen upprätthålles inom det kommunistiska partiet, ställde Lenin därför, förutom medlemmarnas hängivenhet, också partiets relation till massan och riktigheten av dess politiska ledning i förgrunden.[23]
Dessa tre moment får emellertid inte skiljas från varandra. Sektväsendets formal-etiska uppfattning leder till misslyckande just därför, att den inte förmår förstå dessa moments enhet, den levande växelverkan mellan partiorganisation och oorganiserad massa. Hur avvisande den än förhåller sig till det borgerliga samhället och hur djupt den än - subjektivt - kan vara övertygad om den avgrund som skiljer den från detta, så avslöjar ändå varje sekt att den på just den här punkten till sin historieuppfattnings väsen ännu står på borgerlig mark, att strukturen av dess eget medvetande följaktligen är nära släkt med det borgerliga. Denna släktskap kan ytterst föras tillbaka på en liknande uppfattning av dualismen mellan vara och medvetande, på oförmågan att uppfatta deras enhet som en dialektisk process, som historiens enda verkliga process. Ur detta perspektiv spelar det ingen roll om denna objektivt existerande dialektiska enhet uppfattas som förstelnat vara eller som lika förstelnat icke-vara; om man - på mytologiskt vis - villkorslöst tillskriver massorna en riktig insikt om revolutionär handling, eller om man företräder uppfattningen att den 'medvetna' minoriteten måste handla för den 'omedvetna' massan. Båda ytterligheterna - som här endast anfördes som exempel, eftersom även en skissartad behandling av sekternas typologi skulle föra långt utom ramen för detta arbete - liknar varandra och det borgerliga medvetandet i det avseendet, att de alla betraktar den verkliga historiska processen skild från utvecklingen av 'massans' medvetande. Om sekten handlar för den 'omedvetna' massan, i dess ställe, som dess ställföreträdare, så låter den den historiskt nödvändiga och därför dialektiska, organisatoriska separationen mellan partiet och massan förstelna och bli permanent. Om den däremot fullständigt försöker gå upp i massornas spontana, instinktiva rörelse är den tvungen att helt enkelt jämställa proletariatets klassmedvetande med massornas momentana tankar, känslor, etc., och därigenom förlora varje måttstock för att objektivt kunna bedöma en handlings riktighet. Den har fallit offer för det borgerliga dilemmat: antingen voluntarism eller fatalism. Den intar en ståndpunkt från vilken det blir omöjligt att bedöma vare sig de objektiva eller de subjektiva etapperna av den historiska utvecklingen. Den tvingas att antingen måttlöst överskatta organisationen eller lika måttlöst underskatta den. Den måste behandla organisationsproblemet isolerat från de allmänna, praktiska och historiska frågorna, skilt från de strategiska och taktiska problemen.
Ty kriteriet på och vägvisaren till ett riktigt förhållande mellan parti och klass kan man endast finna i proletariatets klassmedvetande. Å ena sidan utgör klassmedvetandets reella, objektiva enhet grundvalen för det dialektiska sambandet mellan klass och parti, som ju organisatoriskt skilts åt. Å andra sidan leder bristen på enhetlighet - de olika grader av klarhet och djup i detta klassmedvetande som proletariatets olika individer, grupper och skikt besitter - till nödvändigheten av den organisatoriska separationen mellan parti och klass. Bucharin har alltså helt rätt när han påpekar, att partibildningen vore överflödig inom en i detta avseende homogen klass.[24] Frågan är bara om partiets organisatoriska självständighet, separationen av denna del från klassen som helhet, motsvarar objektiva skillnader inom själva klassens struktur, eller om partiet är skilt från klassen endast till följd av sitt utvecklade medvetande, till följd av sitt beroende av och inverkan på medvetandets utveckling bland medlemmarna. Det vore naturligtvis absurt att helt bortse från de objektiva ekonomiska skillnaderna inom proletariatet. Men man får inte glömma att dessa skillnader inte alls beror på objektiva differenser, som ens liknar dem som objektivt ekonomiskt bestämmer skillnaden mellan själva klasserna. De kan inte ens passera som specialfall av denna typ av klasskillnader. När t.ex. Bucharin understryker att "en bonde som just börjat i en fabrik är någonting helt annat än en arbetare, som från barnsben arbetat i fabriken", så är det visserligen en skillnad i 'varat', men den ligger på ett helt annat plan än den andra skillnaden - också anförd av Bucharin - mellan arbetaren i det moderna storföretaget och i den lilla verkstaden. Ty i det andra fallet rör det sig om en objektivt annorlunda ställning inom produktionsprocessen, medan det i första fallet endast är den individuella positionen (hur typisk den än är) inom produktionsprocessen som förändras. I det fallet är det alltså frågan om hur fort individen (eller samhällskiktet) är i stånd att i sitt medvetande anpassa sig till sin nya ställning inom produktionsprocessen, hur länge de psykologiska spåren av den gamla klassbelägenhet som han lämnat kommer att inverka hämmande på utvecklingen av hans klassmedvetande. I det andra fallet ställs däremot frågan, om de klassintressen, som objektivt ekonomiskt följer av så skilda situationer inom proletariatet, är stora nog att frambringa en differentiering inom de objektiva klassintressena för klassen som helhet. Här gäller det alltså, om det objektiva, tillskrivna klassmedvetandet[25] självt måste tänkas vara differentierat, uppdelat. Där gäller det endast vilka - eventuellt typiska - livsöden som inverkar hämmande på detta objektiva klassmedvetandes framträngande.
Det är klart att endast det andra fallet teoretiskt sett är av verklig betydelse. Ty alltsedan Bernstein har opportunismen å ena sidan ständigt framställt de objektiva ekonomiska klyftorna inom proletariatet som så djupa och å andra sidan betonat likheten i 'livssituationen' mellan enskilda proletära, halvproletära och småborgerliga skikt, etc., så starkt att klassens enhet och självständighet skulle gå förlorad i denna 'differentiering'. (SPD:s Görlitz-program är det senaste, klara och organisatoriska uttrycket för denna tendens.) Det är självklart att just bolsjevikerna skulle vara de sista att bortse från förekomsten av sådana differenser. Frågan är bara vilket slags vara och vilken funktion inom den sociala och historiska processens totalitet som tillkommer dem, samt i vilken utsträckning kunskapen om dessa differenser leder till (övervägande) taktiska och i vilken utsträckning till (övervägande) organisatoriska frågeställningar och åtgärder. Denna problematik tycks vid första anblicken endast gå ut på begreppsmässiga hårklyverier. Men man måste hålla i minnet, att en organisatorisk sammanslutning - i det kommunistiska partiets mening - just förutsätter medvetandets enhet och därför enhetlighet inom det sociala vara som ligger till grund för detta, medan ett taktiskt samgående är fullkomligt tänkbart och till och med kan bli nödvändigt, om de historiska omständigheterna framkallar rörelser inom skilda klasser, vars sociala vara är objektivt skilda, rörelser som trots att de betingas av olika orsaker ändå tidvis löper i samma riktning, sett ur revolutionens perspektiv. Men om det objektiva, sociala varat verkligen är annorlunda, så kan dessa identiska riktningar inte vara 'nödvändiga' i samma mening som när den klassmässiga grundvalen är densamma. Det vill med andra ord säga, att endast i det första fallet är den identiska riktningen lika med den sociala nödvändigheten, vars empiriska manifestation visserligen kan fördröjas genom olika omständigheter men i längden ändå måste bryta igenom alla hinder, medan i det andra fallet endast en kombination av olika historiska omständigheter frambragt denna konvergens av rörelsernas riktningar. Det är en gynnsam omständighet som måste utnyttjas taktiskt, eftersom den annars kanske oåterkalleligt går förlorad. Naturligtvis är inte heller möjligheten av ett sådant samgående mellan proletariat och halvproletära skikt på något sätt en tillfällighet. Men det är endast i proletariatets klassbelägenhet som det har en nödvändig orsak: eftersom proletariatet endast kan befria sig genom att förinta klassamhället, är det tvunget att också föra sin befrielsekamp för alla förtryckta och utsugna samhällslager. Men om dessa i de enskilda striderna kommer att stå på proletariatets sida eller i motståndarens läger är med tanke på det oklara klassmedvetandet inom dessa skikt mer eller mindre en 'tillfällighet'. Det beror - som vi tidigare visat - till mycket stor del på en riktig taktik hos proletariatets revolutionära parti. I det här fallet, där de agerande klassernas sociala vara är olika, där deras samband endast förmedlas genom proletariatets världshistoriska uppgift, kan endast ett - på det begreppsmässiga planet alltid tillfälligt om också i praktiken varaktigt - taktiskt samgående med strängt bibehållen organisatorisk åtskillnad ligga i den revolutionära utvecklingens intresse. Ty uppkomsten av de halvproletära skiktens insikt om att deras befrielse är beroende av proletariatets seger är en så långvarig process och hos dessa samhällsskikt underkastad så stora svängningar, att ett mer än taktiskt samgående skulle kunna äventyra revolutionens öde. Man förstår nu varför problemet måste ställas på sin spets: motsvaras stratifieringen inom själva proletariatet av en liknande (om också svagare) differentiering i det objektiva, sociala varat, i klassbelägenheten och följaktligen i det objektiva, tillskrivna klassmedvetandet? Eller uppstår denna stratifiering endast till följd av med vilken lätthet eller svårighet detta sanna klassmedvetande förmår tränga igenom de enskilda skikten, grupperna och individerna inom proletariatet? Frågan är alltså om de objektiva differenserna - som utan tvivel existerar - inom proletariatets livssituation endast bestämmer de perspektiv, ur vilka de omedelbara intressena betraktas - som utan tvivel framstår som skilda - medan emellertid de egentliga intressena inte bara världshistoriskt sett utan också i det aktuella ögonblicket och på ett omedelbart sätt objektivt sammanfaller, även om inte varje arbetare i varje ögonblick har möjlighet att inse det, eller om dessa egentliga intressen går isär på grund av en objektiv skillnad i det sociala varat. Om frågan formuleras så, kan det inte längre råda något tvivel om svaret. Kommunistiska Manifestets ord, som nästan ordagrant övertogs av den II kongressens teser om "det kommunistiska partiets roll i den proletära revolutionen" är endast begripliga och meningsfulla, om enhetligheten inom proletariatets objektiva, ekonomiska existens bekräftas. De säger att det ... "kommunistiska partiet inte har några intressen, som avviker från den samlade arbetarklassens, att det skiljer sig från den samlade arbetarklassen därigenom att det har en överblick över hela arbetarklassens historiska bana, och därigenom att det strävar att under denna vägs alla vindlingar inte försvara enskilda gruppers eller enskilda yrkens intressen, utan arbetarklassens intressen i dess helhet". Men då är de skillnader inom proletariatet, som leder till de olika arbetarpartierna, till uppkomsten av det kommunistiska partiet, inte några objektiva, ekonomiska differenser inom proletariatet, utan skillnader i utvecklingen av dess klassmedvetande. Enskilda arbetarskikt är lika lite omedelbart förutbestämda genom sin ekonomiska existens att bli kommunister, som den enskilde arbetaren föds till kommunist. Varje arbetare som är född i det kapitalistiska samhället och uppvuxen under dess inflytande måste göra mer eller mindre svåra erfarenheter, för att kunna uppnå ett riktigt medvetande om sin egen klassbelägenhet.
Det kommunistiska partiets kamp är en kamp om proletariatets klassmedvetande. Partiets organisatoriska separation från klassen innebär i det här fallet inte att det kämpar för dess intressen och i stället för klassen (som t.ex. blanquisterna gjorde). Och även om partiet gör detta, vilket under revolutionens lopp ibland kan förekomma, så sker det i första hand inte i namnet av de objektiva målen för den aktuella kampen (som i längden i alla fall endast kan erövras och behållas av klassen själv), utan för att befrämja klassmedvetandets utvecklingsprocess och påskynda den. Ty revolutionens process är - mätt med historiens mått - liktydig med det proletära klassmedvetandets utvecklingsprocess. Det kommunistiska partiets organisatoriska lösgörande från de breda massorna inom själva klassen beror på dess ojämna medvetenhetsnivå, men det tjänar på samma gång syftet att - på högsta möjliga nivå - befrämja utjämningsprocessen av dessa skillnader. Det kommunistiska partiets organisatoriska självständighet är nödvändig, för att proletariatet omedelbart ska kunna upptäcka sitt eget klassmedvetande som historisk gestalt, för att det ställningstagande i varje händelse i det vardagliga livet, som den samlade klassens intresse kräver, ska framträda klart och förståeligt för varje arbetare, för att den egna existensen som klass för hela klassen ska höjas till medvetenhet. Medan sekternas organisationsform artificiellt avskiljer det 'riktiga' klassmedvetandet (såvitt detta överhuvudtaget kan existera i en så abstrakt isolering) från klassens liv och utveckling, innebär opportunisternas organisationsform en utjämning av dessa skillnader i medvetenhet på lägsta möjliga nivå eller i bästa fall på genomsnittets nivå. Det säger sig självt, att alla klassens faktiska handlingar i stor utsträckning bestäms av detta genomsnitt. Men eftersom genomsnittet inte är statiskt och statistiskt fixerbart utan självt en följd av den revolutionära processen, är det lika självklart att man genom att organisatoriskt stödja sig på det existerande genomsnittet måste hämma dess utveckling, till och med sänka dess nivå. Att däremot helt utnyttja den högsta möjlighet, som vid ett visst ögonblick är objektivt given, d.v.s. det medvetna avantgardets organisatoriska självständighet, är också det ett medel att på ett sätt som befrämjar revolutionen minska spänningen mellan denna objektiva möjlighet och den faktiska genomsnittliga medvetenhetsnivån.
Den organisatoriska självständigheten är meningslös och leder tillbaka till sekten, om den inte samtidigt innebär ett oavbrutet taktiskt hänsynstagande till medvetenhetsnivån hos de bredaste, mest efterblivna massorna. Här framträder betydelsen av en korrekt teori för lösningen av organisationsproblemet inom det kommunistiska partiet. Detta ska representera den proletära handlingens högsta, objektiva möjlighet. Men den oumbärliga förutsättningen för detta är en korrekt teoretisk insikt. En opportunistisk organisation visar mindre känslighet för konsekvenserna av en falsk teori än en kommunistisk organisation, eftersom den är en mer eller mindre lös sammanslutning av heterogena beståndsdelar med sikte på aktioner av enbart tillfällig art, eftersom dess aktioner snarare drivs fram av massornas omedvetna rörelser, som redan blivit omöjliga att hämma, än verkligen dirigeras av partiet, och eftersom partiets organisatoriska sammanhållning till sitt väsen är en hierarki, fixerad i en mekanisk arbetsdelning mellan ledare och funktionärer. (Det är en annan sak, att en oavbruten och felaktig tillämpning av felaktiga teorier ändå måste leda till partiets sammanbrott.) Just den eminent praktiska karaktären av den kommunistiska organisationen, dess väsen som kampparti, förutsätter å ena sidan en korrekt teori, eftersom konsekvenserna av en falsk teori mycket snart måste leda till misslyckande; och denna organisationsform producerar och reproducerar å andra sidan en korrekt teoretisk insikt, genom att den på det organisatoriska planet medvetet ökar organisationsformens känslighet för följderna av en teoretisk hållning. Handlingsförmåga och förmåga till självkritik, till självkorrektion, och till teoretisk vidareutveckling står alltså i oupplöslig växelverkan. Inte heller teoretiskt handlar det kommunistiska partiet som ställföreträdare för proletariatet. Om dess klassmedvetande är processartat och flytande i förhållande till tanke och handling inom klassen som helhet, så måste detta återspeglas i den organisatoriska gestaltningen av detta klassmedvetande, i det kommunistiska partiet. Den enda skillnaden är att en högre medvetenhetsnivå här har objektiverats organisatoriskt: mot de mer eller mindre kaotiska växlingarna i utvecklingen av detta medvetande inom själva klassen, mot utbrott, (under vilka en mognad hos klassmedvetandet uppenbarar sig som långt överträffar allt teoretiskt förutseende) vilka följs av halvt letargiska tillstånd av orörlighet (under vilka allt kan uthärdas och endast den underjordiska utvecklingen går vidare) - mot detta ställs här ett medvetet betonande av det 'slutliga målets' relation till den nuvarande, aktuella och nödvändiga handlingen.[26] Det processartade och dialektiska i klassmedvetandet blir alltså i partiets teori en dialektik som man medvetet handskas med.
Denna oavbrutna dialektiska växelverkan mellan teori, parti och klass, denna teorins inriktning på klassens omedelbara behov betyder inte alls att partiet därmed skulle gå upp i proletariatets massa. Debatterna om enhetsfronten uppvisade hos nästan alla motståndare till denna taktik en bristande dialektisk uppfattning, en bristande förståelse för partiets verkliga funktion för medvetandets utvecklingsprocess inom proletariatet. Jag talar inte om de missförstånd, som uppfattade enhetsfronten som en omedelbar organisatorisk återförening med proletariatet. Men rädslan för att partiet skulle kunna förlora sin kommunistiska karaktär genom ett alltför stort närmande till de - skenbart - 'reformistiska' dagsparollerna, genom ett tillfälligt taktiskt samgående med opportunisterna, visar att förtroendet för den korrekta teorin, för proletariatets kunskap om sig självt som kunskap om sin objektiva situation på ett visst stadium av den historiska utvecklingen, och för 'slutmålets' dialektiska immanens i varje revolutionärt och riktigt uppfattad dagsparoll ännu inte blivit tillräckligt befäst inom vida kretsar bland kommunisterna, att de fortfarande ofta - på sekternas vis - anser sig behöva handla för proletariatet i stället för att genom sin handling befrämja den reella utvecklingen av dess klassmedvetande. Ty denna anpassning av det kommunistiska partiets taktik till de moment i klassens liv, där just ett riktigt klassmedvetandet tycks träda fram - om också kanske i falsk form - innebär inte alls, att partiet nu skulle vara villigt att obetingat uppfylla massornas rent momentana önskan. Tvärtom, just därför att partiet strävar att uppnå den högsta punkten av det som är objektivt och revolutionärt möjligt - och massans momentana vilja är ofta den viktigaste delen och det viktigaste symptomet på detta - tvingas det ibland ta ställning mot massorna och visa dem den rätta vägen genom att gå emot deras aktuella önskan. Partiet måste räkna med att det riktiga i dess ställningstagande först post festum kommer att vara begripligt för massorna, efter många bittra erfarenheter. Men varken den ena eller andra möjligheten till samarbete med massorna får generaliseras till ett allmänt taktiskt mönster. Utvecklingen av det proletära klassmedvetandet (d.v.s. utvecklingen av den proletära revolutionen) och av det kommunistiska partiet är naturligtvis - världshistoriskt sett - en och samma process. I den vardagliga praktiken betingar de alltså varandra ömsesidigt på det mest intima sätt, men deras konkreta utveckling framstår trots detta inte som en och samma process, och de kan inte ens uppvisa en genomgående parallellitet. Ty det sätt varpå denna process förlöper, den form i vilken vissa objektiva ekonomiska förändringar bearbetas i proletariatets medvetande och framför allt det sätt varpå partiets och klassens växelverkan gestaltar sig inom denna utveckling, låter sig inte reduceras till schematiserade 'lagbundenheter'. Partiets framväxt, dess yttre såväl som inre konsolidering, äger naturligtvis inte rum i den sektartade isoleringens lufttomma rum, utan mitt i den historiska verkligheten, i oavbruten dialektisk växelverkan med den objektiva ekonomiska krisen och med de massor som revolutionerats genom denna. Det kan hända att utvecklingens gång - liksom t.ex. i Ryssland mellan de bägge revolutionerna - erbjuder partiet en möjlighet att arbeta sig fram till fullständig inre klarhet före de avgörande striderna. Men det kan också som i några länder i central- och Västeuropa inträffa, att krisen revolutionerar de breda massorna så långt och så snabbt, att de delvis även organisatoriskt blir kommunister, innan de ännu tillkämpat sig de inre medvetenhetsmässiga förutsättningarna för dessa organisationer, så att det därför uppstår kommunistiska masspartier, som först under stridernas gång kan bli verkligt kommunistiska partier. Hur långt denna typologi för partibildningen än skulle kunna förgrenas, hur lätt den illusionen i vissa extrema fall än skulle kunna uppstå, att det kommunistiska partiet organiskt och 'lagbundet' växer fram ur den ekonomiska krisen, så förblir dock den medvetna, inre och organisatoriska sammanslutningen av det revolutionära avantgardet, d.v.s. den verkliga uppkomsten av ett reellt kommunistiskt parti, ett resultat av detta medvetna avantgardes egen fria och medvetna handling. Ingenting förändras i detta faktum, om - för att bara ta två ytterlighetsfall - ett relativt litet och inom sig konsoliderat parti i växelverkan med proletariatets breda lager utvecklas till ett stort massparti, eller om det av ett spontant uppkommet massparti - efter många inre kriser - blir ett kommunistiskt massparti. Ty den teoretiska kärnan i alla dessa händelseförlopp förblir ändå densamma, nämligen ett övervinnande av den ideologiska krisen och en erövring av det korrekta, proletära klassmedvetandet. Ur detta perspektiv vore det lika farligt för revolutionens utveckling, att överskatta den oundvikliga karaktären av denna process och anta att vilken taktik som helst skulle vara i stånd att få en rad aktioner, för att inte tala om revolutionens egen utveckling, att genom en tvångsmässig intensifiering överskrida sig själva och uppnå mera avlägsna mål, som det vore ödesdigert att tro, att den bästa aktion av det största och bäst organiserade kommunistiska parti skulle kunna åstadkomma mer än att på ett riktigt sätt leda proletariatet i kampen för ett mål, som detta självt strävar mot, om också inte helt medvetet. Det vore naturligtvis lika felaktigt, att här uppfatta begreppet proletariat i statisk och statistisk mening: "begreppet massa förändras just under kampens förlopp", säger Lenin. Det kommunistiska partiet är en - i revolutionens intresse - självständig form av det proletära klassmedvetandet. Det gäller att teoretiskt korrekt uppfatta partiet i denna dubbla, dialektiska relation: både som form av detta medvetande och som form av detta medvetande, d.v.s. både i dess självständighet och i dess underordnade roll.
Denna noggranna, om också ständigt växlande och efter omständigheterna anpassade, distinktion mellan taktiskt och organisatoriskt samgående i relationen mellan parti och klass antar - som internt partiproblem - formen av de taktiska och organisatoriska frågornas enhet. När det gäller partiets inre liv står naturligtvis nästan endast - och i ännu högre grad än när det gäller de frågor som tidigare behandlats - det ryska partiets erfarenheter till vårt förfogande som medvetna steg mot den kommunistiska organisationens förverkligande. Liksom de icke-ryska partierna under sin 'barnsjukdomsperiod' ofta visat en tendens till sekteristisk uppfattning av partiet, så tenderar de under senare skeden många gånger att för partiets propagandistiska och organisatoriska inverkan på massorna, för sitt 'yttre' liv försumma sitt 'inre'. Även detta är självfallet en 'barnsjukdom', som delvis bestäms av de stora masspartiernas snabba uppkomst, av den nästan oavbrutna följden av viktiga beslut och aktioner och av nödvändigheten för partierna att leva 'utåtriktat'. Men att förstå den kausala kedja, som lett till ett misstag, är inte detsamma som att korrigera det. Och detta gäller i ännu högre grad eftersom just det korrekta sättet att handla 'utåt' på ett slående sätt visar hur meningslöst det är, att i partiets inre liv skilja mellan taktik och organisation och hur starkt denna inre enhet inverkar på det intima sambandet mellan partiets 'inåtriktade' och 'utåtriktade' liv (även om i praktiken denna distinktion tills vidare förefaller nästan oövervinnelig för varje kommunistiskt parti, eftersom den är ett arv från den miljö i vilken partiet uppstått). Därför måste var och en i sin omedelbara, vardagliga praktik erinra sig, att organisatorisk centralisering av partiet (med alla de disciplinproblem som följer av denna och utgör den andra sidan av saken) och förmåga till taktiska initiativ är begrepp som ömsesidigt betingar varandra. För att en taktik, som partiet vill tillämpa, ska kunna utvecklas bland massorna är det å ena sidan en förutsättning att den först utvecklats inom partiet. Det är inte endast i mekanisk, disciplinär mening, som det är nödvändigt att partiets enskilda delar befinner sig fast i händerna på centralen, att de fungerar utåt som verkliga länkar i en samlad vilja, utan det som krävs är just att partiet blir en så enhetlig formation, att varje förändring av kampens riktning leder till en omgruppering av alla krafter, att varje förändrad attityd får återverkningar ända ned till den enskilde partimedlemmen, att organisationens känslighet för riktningsförändringar, för ökad stridsaktivitet och för återtåg, o.s.v., följaktligen stegras till det yttersta. Att detta inte innebär någon 'kadaverdisciplin' behöver förhoppningsvis inte ytterligare understrykas. Ty det är klart att just denna känslighet hos organisationen snabbast avslöjar det felaktiga i enskilda paroller just i deras praktiska tillämpning, och att det är just denna som mest befrämjar möjligheten till en sund självkritik, som ökar handlingsförmågan.[27] Å andra sidan är det självklart, att partiets fasta organisatoriska sammanhållning inte endast skänker en objektiv aktionsförmåga, utan att den på samma gång skapar den inre atmosfär i partiet, som möjliggör ett kraftfullt ingripande i händelseutvecklingen och ett utnyttjande av de möjligheter som denna erbjuder. På så sätt måste en verkligt genomförd centralisering av alla partiets krafter redan på grund av sin inre dynamik driva partiet framåt till och initiativ och aktivitet, medan däremot känslan av en otillräcklig organisatorisk konsolidering ovillkorligen måste inverka hämmande och förlamande på de taktiska besluten och till och med på partiets teoretiska grundinställning. (Som exempel kan nämnas KPD vid tiden för Kapputschen.) "För ett kommunistiskt parti", säger III kongressens organisationsteser, "finns det inget tillfälle, då partiorganisationen inte skulle kunna vara politiskt aktiv." Denna taktiska och organisatoriska permanens inte bara av den revolutionära kampberedskapen utan av själva den revolutionära aktiviteten kan endast förstås riktigt, om man helt förstått taktikens och organisationens enhet. Ty om taktiken skiljs från organisationen, om man inte i bägge ser samma utvecklingsprocess av det proletära klassmedvetandet, så är det oundvikligt att begreppet taktik faller offer för opportunismens och putschismens dilemma, att 'aktionen' antingen betyder en isolerad handling av den 'medvetna minoriteten' i syfte att gripa makten eller något 'reformistiskt', som endast anpassats efter massornas momentana önskningar, medan organisationen endast får den tekniska rollen att 'förbereda' aktionen. (Serratis och hans anhängares uppfattning står på denna nivå, liksom Paul Levis ståndpunkt.) Det revolutionära lägets permanens innebär emellertid inte alls, att det i varje ögonblick vore möjligt för proletariatet att gripa makten. Det innebär endast att varje förändring av detta läge, varje rörelse bland massorna som orsakats av detta, till följd av ekonomins objektiva, totala situation bär en tendens inom sig, som skulle kunna vändas i revolutionär riktning och utnyttjas inom proletariatet för att vidareutveckla dess klassmedvetande. Men i detta sammanhang är den inre vidareutvecklingen av detta klassmedvetandes självständiga form - det kommunistiska partiet - en faktor av allra största betydelse. Det revolutionära i situationen yttrar sig i första hand och mest iögonenfallande i de sociala formernas ständigt avtagande stabilitet, som orsakas av den ständigt avtagande stabiliteten i jämvikten mellan de sociala krafter och makter, på vars samverkan det borgerliga samhället vilar. Det proletära klassmedvetandet kan alltså endast bli självständigt och ta form på ett sätt som är meningsfullt för proletariatet, om det verkligen i varje ögonblick för proletariatet förkroppsligar den revolutionära innebörden av just detta ögonblick. I ett objektivt revolutionärt läge är följaktligen den revolutionära marxismens riktighet något mycket mer, än en teoris rent 'allmänna' riktighet. Just därför att den blivit helt och hållet praktisk och aktuell, måste teorin bli vägledande för varje enskilt steg inom den vardagliga verksamheten. Men detta är endast möjligt, om teorin helt befrias från sin rent teoretiska karaktär, om den blir dialektisk, d.v.s. i praktiken upphäver varje motsättningen mellan det allmänna och det enskilda, mellan lagen och det enskilda fall som är 'underkastat' denna, eller med andra ord mellan lagen och dess tillämpning, och därmed på samma gång varje motsättning mellan teori och praktik. Medan opportunisternas taktik och organisation, som vilar på övergivandet av den dialektiska metoden, tillfredsställer 'realpolitiken' och dagskraven genom att uppge den teoretiska grundvalens fasthet, men å andra sidan just i sin vardagliga praktik faller offer för den förstelnande schematiken i sina reifierade organisationsformer och i sin taktiska rutin, måste det kommunistiska partiet i sig hålla levande och bevara just den dialektiska spänning, som ligger i ett fasthållande av 'slutmålet' även i den mest omsorgsfulla anpassning till stundens konkreta villkor. För varje enskild individ skulle detta förutsätta 'genialitet', vilket en revolutionär realpolitik aldrig kan räkna med. Men den är inte heller tvungen till det, eftersom just det medvetna utarbetandet av den kommunistiska organisationsprincipen är metoden för att inom det revolutionära avantgardet driva utbildningsprocessen i denna riktning, mot den praktiska dialektiken. Ty denna förening av taktik och organisation, d.v.s. nödvändigheten av att varje tillämpning av teorin och varje taktiskt steg genast används organisatoriskt, är den korrigeringsprincip vilken medvetet tillämpas mot den dogmatiska förstelning, som varje teori - vilken används av människor som vuxit upp i det kapitalistiska samhället och därför har ett reifierat medvetande - oupphörligen är utsatt för. Denna fara är desto större, eftersom samma kapitalistiska miljö, som framkallar denna schematisering av medvetandet, ständigt antar nya former under sitt nuvarande krisartade tillstånd och därför blir allt mera ouppnåelig för en schematisk uppfattning. Det som idag är riktigt kan alltså imorgon vara falskt. Det som vid en viss intensitet är hälsosamt kan vid lite högre eller lite lägre intensitet bli ödesdigert. "Men man behöver endast", säger Lenin beträffande vissa former av den kommunistiska dogmatismen, "ta ett litet steg till - synbarligen i samma riktning - och sanningen förvandlas till misstag."[28]
Ty kampen mot det reifierade medvetandets inverkan är själv en långvarig process, som kräver hårda strider och i vilken man varken får stanna vid en viss form av sådana påverkningar eller vid innehållet i vissa företeelser. Men det reifierade medvetandets herravälde över de människor som lever idag verkar just i dessa riktningar. Om reifikationen övervinns på en punkt, så uppstår ögonblickligen faran att just överskridandets medvetenhetsnivå stelnar till en ny - och lika reifierad - form. Om det för arbetarna som lever under kapitalismen gäller att övervinna den illusionen, att det borgerliga samhällets ekonomiska eller juridiska former skulle utgöra människans 'eviga', 'förnuftsmässiga', 'naturliga' miljö; om det följaktligen gäller att bryta den överdrivna respekt som de känner inför sin invanda sociala miljö, så kan det 'kommunistiska högmod', som Lenin kallade det och som uppstår efter och på grund av maktövertagandet, efter störtandet av bourgeoisien under den öppna klasskampen, bli lika farligt som den mensjevikiska försagdheten inför bourgeoisien tidigare varit. Det är just därför att kommunisternas riktigt uppfattade historiska materialism - i skärande kontrast till de opportunistiska teorierna - utgår från att den sociala utvecklingen oupphörligen frambringar nya ting, nya i kvalitativ mening[29], som varje kommunistisk organisation måste vara inriktad på att såvitt det är möjligt höja sin egen känslighet för varje ny företeelseform, sin förmåga att lära av utvecklingens alla moment. Den måste förhindra att de vapen, som man igår vann segern med, genom att förstelna blir ett hinder för den fortsatta kampen idag. "Vi måste lära av kommissen", säger Lenin i sitt just citerade tal om kommunisternas uppgifter inom den Nya Ekonomiska politiken.
Smidighet, förmåga till förändring och anpassning av taktiken och strängt sammanhållen organisation är alltså endast två sidor av en och samma sak. Men denna djupaste innebörd av den kommunistiska organisationsformen uppfattas sällan - ens i kommunistiska kretsar - i hela sin räckvidd. Och detta trots att inte endast möjligheten att handla riktigt beror på en riktigt utnyttjande av denna organisationsform, utan också den inre utvecklingsförmågan hos det kommunistiska partiet. Lenin upprepar envist avvisandet av varje utopistisk uppfattning beträffande det människomaterial med vilket revolutionen måste genomföras och ledas till seger: det består ovillkorligen av människor, som uppfostrats i det kapitalistiska samhället och fördärvats av detta. Men att man avvisar utopistiska förhoppningar och illusioner betyder inte alls, att man skulle kunna nöja sig med att fatalistiskt acceptera detta faktum. Eftersom alla förväntningar på en inre omvandling av människorna skulle vara en utopistisk illusion så länge kapitalismen består, måste man endast söka och finna organisatoriska åtgärder och garantier, som tjänar syftet att motarbeta de skadliga följderna av denna omständighet, att genast korrigera dem när de oundvikligen uppträder och eliminera de missbildningar som uppkommer på detta sätt. Den teoretiska dogmatismen är ju endast ett specialfall av de förstelningsfenomen, som varje människa och varje organisation oavbrutet är utsatt för i den kapitalistiska miljön. Den kapitalistiska reifikationen av medvetandet[30] frambringar på samma gång en överindividualisering och ett mekaniskt försakligande av människorna. Arbetsdelningen, som inte vilar på människans egenart, låter å ena sidan människorna schematiskt förstelna i sin verksamhet och gör dem till enbart vanemänniskor, till robotar inom sina sysselsättningsområden. Men å andra sidan driver den samtidigt deras individuella medvetande, som blivit tomt och abstrakt på grund av omöjligheten av att finna tillfredsställelse och utlopp för personligheten i själva verksamheten, till en brutal, sniken och äregirig egoism. Dessa tendenser måste fortsätta att verka också inom det kommunistiska partiet, som ju aldrig uppträtt med anspråk på att genom ett mirakel förvandla de människor som tillhör det i deras inre. Och detta desto mer eftersom nödvändigheten av att handla ändamålsenligt påtvingar även det kommunistiska partiet en långtgående faktisk arbetsdelning, som ovillkorligen i sig gömmer dessa faror för förstelning, byråkrati, korruption, o.s.v.
Det inre livet i partiet är en ständig kamp mot detta kapitalistiska arv. Det avgörande stridsmedlet på det organisatoriska planet kan endast vara att dra in medlemmarna i partiverksamheten med hela deras personlighet. Det är endast om funktionen inom partiet inte är en tjänst - som ju eventuellt utövas med total hängivenhet och samvetsgrannhet men ändå endast som en tjänst - utan om alla medlemmars aktivitet berör alla möjliga slags partiarbete, och om denna verksamhet dessutom varieras allt efter de faktiska möjligheterna, som partimedlemmarna med hela sin personlighet kommer i ett levande förhållande till partilivet som helhet och till revolutionen samt upphör att vara enbart specialister, som nödvändigtvis är underkastade faran för en inre förstelning.[31] Även här kommer taktikens och organisationens oupplösliga enhet till uttryck. Varje hierarki av funktionärer inom partiet, som är oundviklig på kampstadiet, måste vila på lämpligheten av en viss typ av begåvning för de faktiska uppgifter som en viss fas av kampen medför. Om revolutionens utveckling går förbi denna fas, skulle det vara helt otillräckligt för en verklig omställning till den handling som nu är den riktiga att endast ändra taktik eller organisationsform (t.ex. genom att övergå från illegalitet till legalitet). En förändring av partiets funktionärshierarki måste samtidigt äga rum, och personurvalet noga anpassas till den nya stridsformen.[32] Detta kan naturligtvis inte genomföras utan 'misstag' eller utan kriser. Det kommunistiska partiet vore en fantastisk och utopisk lycksalighetens ö i kapitalismens hav, om dess utveckling inte ständigt vore utsatt för denna fara. Det avgörande nya i dess organisation är endast att partiet kämpar mot denna inre fara i en medveten och alltmera medveten form.
Om varje partimedlem på detta sätt går upp i partiets liv med hela sin personlighet, med hela sin existens, så sker det enligt samma princip för centralisering och disciplin, som garanterar att en levande växelverkan mellan medlemmarnas och partiledningens vilja upprätthålls och att medlemmarnas vilja och önskan, deras initiativ och deras kritik mot ledningen kommer till sin rätt. Just därför att varje beslut som partiet fattar måste komma till uttryck i alla partimedlemmarnas handlingar, att varje paroll måste leda till handlingar från de enskilda medlemmarnas sida, i vilka dessa sätter hela sin fysiska och moraliska existens på spel, just därför är de inte endast i stånd till utan rent av tvungna att genast ingripa med sin kritik och ögonblickligen göra sina erfarenheter och betänkligheter gällande. Om partiet enbart består av en funktionärshierarki, som är isolerad från massan av vanliga medlemmar, om det i det dagliga livet endast tillkommer medlemmarna rollen som åskådare av hierarkins handlingar, och om partiets handlingar som helhet endast är av tillfällig art, så uppstår hos medlemmarna en viss likgiltighet inför partiets vardagliga verksamhet, blandat med blint förtroende och apati. Deras kritik kan i bästa fall vara en kritik post festum (på kongresser, o.s.v.), som sällan utövar ett bestämmande inflytande på aktionernas verkliga inriktning i framtiden. Däremot är det aktiva deltagandet av alla medlemmar i partiets vardagsliv och nödvändigheten av att med hela sin personlighet engagera sig för alla partiets aktioner det enda medlet, att tvinga partiledningen att verkligen göra sina beslut förståeliga för medlemmarna och övertyga dem om deras riktighet, eftersom dessa annars omöjligen skulle kunna genomföras riktigt. (Ju mera genomorganiserat partiet är och ju viktigare funktioner som anförtrotts varje medlem - t.ex. som medlem av en fackföreningsfraktion - desto starkare är denna nödvändighet.) Å andra sidan måste dessa diskussioner leda till just denna levande växelverkan mellan hela partiets och centralens vilja redan före aktionen men också under den, de måste inverka modifierande, korrigerande, etc., på den faktiska övergången från beslut till handling. (Även här är denna växelverkan desto livligare, ju längre centraliseringen och disciplinen drivits.) Ju djupare dessa tendenser tränger igenom, desto fullständigare försvinner den skarpa och abrupta kontrasten mellan ledare och massa, som övertagits från de borgerliga partiernas struktur, och förändringen av funktionärshierarkin bidrar också starkt till detta. Och den - för tillfället - ännu oundvikliga post festum kritiken förvandlas alltmer till ett utbyte av konkreta och allmänna, taktiska och organisatoriska erfarenheter, som då också är allt tydligare riktade mot framtiden. Friheten är just - vilket redan den klassiska tyska filosofin insåg - något praktiskt, en aktivitet. Och endast genom att det kommunistiska partiet blir en värld av verksamhet för var och en av sina medlemmar, kan det verkligen övervinna den borgerliga människans åskådarroll inför nödvändigheten av ett skeende, som hon inte förstått, samt dess ideologiska form, den borgerliga demokratins formella frihet. Rättigheternas separation från plikterna är möjlig endast genom de aktiva ledarnas separation från den passiva massan, genom ledarnas ställföreträdande handlingar för massan, d.v.s. genom en fatalistisk och kontemplativ hållning från massornas sida. Den sanna demokratin och upphävandet av separationen mellan rättigheter och plikter är emellertid ingen formell frihet, utan en intimt sammanhängande och solidarisk aktivitet bland länkarna i en samlad vilja. Frågan om 'utrensning' inom partiet, som förtalats och nedsvärtats så mycket, är endast den negativa sidan av samma problem. Även här - liksom i alla frågor - var det nödvändigt att ta steget från utopi till verklighet. Så har t.ex. det krav, som formulerades i II kongressens 21 villkor och enligt vilket varje legalt parti då och då skulle genomföra sådana utrensningar, visat sig vara ett utopistiskt krav, som är oförenligt med den utvecklingsfas då masspartier uppstår i Västeuropa. (III kongressen yttrade sig också mycket mera återhållsamt i denna fråga.) Men att formulera det var trots allt inget 'fel'. Ty detta krav betecknar klart och tydligt den riktning, som den inre utvecklingen av det kommunistiska partiet måste ta, även om de historiska omständigheterna kommer att bestämma formen för förverkligandet av denna princip. Just därför att organisationsproblemet är det djupaste och mest intellektuella problemet inom den revolutionära utvecklingen, var det ovillkorligen nödvändigt att föra in sådana problem i det revolutionära avantgardets medvetande, även om de för ögonblicket inte kunde lösas i praktiken. Utvecklingen av det ryska partiet visar emellertid på ett storartat sätt den praktiska betydelsen av denna fråga, inte bara för partiets eget inre liv utan också för dess förhållande till de breda arbetarmassorna - även detta följer ju av taktikens och organisationens oupplösliga enhet. I Ryssland har utrensningen inom partiet skett under mycket olika former alltefter utvecklingens olika etapper. Under den senaste som genomfördes förra hösten införde man ofta den ytterst intressanta och betydelsefulla principen att utnyttja de partilösa arbetarnas och böndernas erfarenheter och omdöme och dra in dessa massor i arbetet på utrensningen inom partiet. Det betyder inte, att partiet hädanefter blint skulle acceptera varje omdöme som dessa massor fällde, men ändå att man tog stor hänsyn till deras påstötningar och förkastelsedomar vid utmönstringen av de korrupta, byråkratiserade element, som blivit främmande för massorna och revolutionärt otillförlitliga.[33]
Denna inre och mycket intima partiangelägenhet visar alltså på ett avancerat stadium av det kommunistiska partiet det inre och mycket intima sambandet mellan parti och klass. Den visar i vilken utsträckning den mycket skarpa organisatoriska separationen mellan det medvetna avantgardet och de breda massorna endast är ett moment av hela klassens enhetliga men dialektiska utvecklingsprocess, av klassmedvetandets utveckling. Men den visar på samma gång, att ju klarare och mera effektivt denna process förmedlar ögonblickets nödvändigheter genom deras historiska betydelse, desto klarare och mera effektivt griper den den enskilde partimedlemmen i hans individuella verksamhet, utnyttjar honom, utvecklar honom och dömer honom. Liksom partiet som helhet genom sin aktivitet, som syftar till revolutionär enhet och sammanhållning för att kunna skapa den proletära klassens sanna enhet, upphäver de reifierade distinktionerna enligt nationer, yrken, etc., samt enligt livets uppenbarelseformer (t.ex. ekonomi och politik), på samma sätt river partiet i sitt förhållande till den enskilde medlemmen bort de slöjor, som i det kapitalistiska samhället omtöcknar individens medvetande, och detta är möjligt just på grund av dess strängt sammanhållna organisation, på grund av den järnhårda disciplin som följer av denna, samt på grund av kravet på en satsning av hela personligheten. Att detta är en långvarig process, och att vi endast befinner oss i dess begynnelse, kan och får inte hindra oss från att sträva att med den klarhet som idag är möjlig uppfatta den princip, som här kommer till uttryck - frihetens annalkande rike som ett krav från den klassmedvetne arbetarens sida. Just därför att uppkomsten av det kommunistiska partiet endast kan vara ett medvetet utfört verk av den klassmedvetne arbetaren, är i det här fallet varje steg mot riktig kunskap på samma gång ett steg mot detta rikes förverkligande.
September 1922
[1] Elend der Philosophie, 109.
[2] Massenstreik, 47.
[3] Ibid., 49. Beträffande denna fråga liksom beträffande andra, som senare ska diskuteras, jfr Josef Révais mycket intressanta artikel Kommunistische Selbstkritik und der Fall Levi, (Kommunismus, II, nr 15-16) För en utförlig diskussion av hans tankar saknas här naturligtvis plats.
[4] Beträffande följderna av denna situation jfr Lenins kritik av Juniuspamfletten och den tyska, polska samt holländska vänsterfalangens ståndpunkt under världskriget (Gegen den Strom). Men i sin skiss av revolutionens förlopp behandlar Spartakus-programmet fortfarande proletariatets uppgifter på ett till största delen utopistiskt och oförmedlat sätt. Bericht über den Gründungsparteitag der KPD, 51.
[5] Som mönster för en metodologiskt riktig och på organisatoriska frågor inriktad kritik se Lenins tal vid RKP:s XI kongress, där han uppfattar kommunisternas, även de mest beprövade, oförmåga i ekonomiska frågor som central och låter de enskilda misstagen framstå som symptom. Att detta inte förändrar något i skärpan av den kritik, som riktas mot den enskilde, är självklart.
[6] Jfr föregående essä.
[7] Beträffande detta jfr Rosa Luxemburgs polemik mot Davids Mainzresolution (Massenstreik, 59) liksom hennes kommentarer i programtalet till legalismens 'bibel', d.v.s. Engels förord till Klassenkämpfe in Frankreich (Bericht über den Gründungsparteitag der KPD, 22 ff.).
[8] Denna uppfattning är inte enbart en följd av revolutionens s.k. långsamma utveckling. Redan vid I kongressen uttryckte Lenin farhågan "att striderna kommer att bli så våldsamma, att arbetarmassornas medvetande inte kan hålla jämna steg med denna utveckling". Även Spartakus-programmets uppfattning, enligt vilken det kommunistiska partiet vägrar överta makten endast därför, att den borgerliga och socialdemokratiska 'demokratin' gjort bankrutt, bygger på föreställningen att det borgerliga samhällets objektiva sammanbrott kan äga rum tidigare än det revolutionära klassmedvetandets konsolidering i proletariatet. Bericht über den Gründungsparteitag der KPD, 56.
[9] En bra sammanställning av deras uttalanden finner man i Gegen den Strom, 516-17.
[10] Jfr essän Klassmedvetandet.
[11] Gegen den Strom, 412.
[12] Därmed vill vi inte påstå, att denna fråga skulle vara slutgiltigt avgjord för Rysslands del. Det är snarare så att den kvarstår så länge kampen mot kapitalismen varar. Den antar bara andra (och efter vad man kan förutse svagare) former i Ryssland än i Europa, i överensstämmelse med det svagare inflytande, som kapitalismens tanke- och känsloformer där utövat på proletariatet. Beträffande själva problemet jfr Lenin, Der Radikalismus, 92-93.
[13] Anti-Dühring, 306.
[14] Jfr Den historiska materialismens förändrade funktion.
[15] Terrorismus und Kommunismus, 82. Enligt min mening är det inte alls en tillfällighet - annat än i filologisk mening - att Trotskijs polemik mot Kautsky på det politiska området upprepar Hegels huvudsakliga argument mot Kants kunskapsteori. Kautsky har för övrigt senare förklarat, att kapitalismens lagbundenhet är obetingat giltig för framtiden, även om det skulle vara omöjligt att veta någonting konkret om utvecklingstendenserna. Jfr Die proletarische Revolution und ihr Programm.
[16] Klassenkämpfe, 85.
[17] Jfr etikens metodologi hos Kant och Fichte. I den faktiska framställningen är denna individualism avsevärt försvagad. Men t.ex. Fichte betonar, att formeln "begränsa din frihet så, att den andra vid din sida också kan vara fri", vilken står ganska nära Kant, inte har en absolut utan endast "hypotetisk giltighet" (i hans system). Grundlage des Naturrechts, § 7, IV, Werke (den nya utgåvan), II, 93.
[18] Anti-Dühring, 174 ff, speciellt 176.
[19] Wirtschaft und Gesellschaft, 169.
[20] En god beskrivning av dessa organisationsformer finner man i III kongressens Thesen zur Organisation (II, 6). De jämförs där träffande med den borgerliga statens organisation.
[21] Ursprung der Familie, 164.
[22] Kritik des Gothaer Programmes (Korschs utgåva), 26-27.
[23] Der Radikalismus, 6-7.
[24] Klasse, Partei, Führer (Die Internationale, Berlin 1922, IV, 22).
[25] Beträffande detta begrepp jfr ovan Klassmedvetande.
[26] Beträffande förhållandet mellan slutmål och ögonblicklig handling jfr Vad är ortodox marxism?
[27] "Det som gäller för enskilda personer kan - med motsvarande ändringar - tillämpas på politiken och partierna. Klok är inte den som aldrig gör några fel, sådana människor finns inte och kan inte heller finnas. Klok är den som inte gör särskilt allvarliga fel och snabbt och lätt förstår att rätta till dem." Lenin, Der Radikalismus, 17.
[28] Ibid., 80.
[29] Redan ackumulationsdebatterna rör sig kring detta och ännu tydligare diskussionerna om kriget och imperialismen. Jfr Sinovjev kontra Kautsky (Gegen den Strom, 321). Särskilt tydligt kommer det till uttryck i Lenins tal vid RKP:s XI kongress om statskapitalismen: "En statlig kapitalism i den form, som vi har hos oss, finns inte analyserad av någon teori eller i någon litteratur av den enkla anledningen, att alla brukliga föreställningar, som är förknippade med dessa ord, är anpassade efter den borgerliga regimen och den kapitalistiska samhällsordningen. Men vi har en samhällsordning, som lämnat kapitalismens hjulspår och ännu inte kommit in i nya banor, för den här staten styrs inte av bourgeoisien utan av proletariatet. Och det beror på oss, på det kommunistiska partiet och arbetarklassen, av vilket slag denna statliga kapitalism kommer att vara."
[30] Beträffande detta jfr essän Reifikationen och proletariatets medvetande.
[31] Man bör läsa det mycket intressanta avsnittet om partipressen i III kongressens organisationsteser. I punkt 48 uttrycks detta krav helt klart. Men hela organisationstekniken är uppbyggd på denna princip, t.ex. parlamentsfraktionens förhållande till centralkommittén, växlingen mellan legalt och illegalt arbete, etc.
[32] Beträffande detta jfr Lenins tal vid Allryska metallarbetarekongressen (6. 3. 1922) och vid RKP:s XI kongress rörande de partiorganisatoriska konsekvenserna av den Nya Ekonomiska Politiken.
[33] Jfr Lenins artikel i Pravda, 21. 9. 1921. Att denna organisatoriska åtgärd på samma gång är en briljant taktisk åtgärd för att öka det kommunistiska partiets auktoritet och konsolidera dess förhållande till de arbetande klasserna, inser man utan vidare.
[A] anslutningsvillkoren - Lukács syftar troligen på debatten under Kominterns andra kongress 1920 rörande de 21 villkoren för anslutning till Internationalen. Men det var också en liknande fråga som definitivt splittrade den ryska socialdemokratin i bolsjeviker och mensjeviker 1903.
[B] II och III kongresserna - Kominterns kongresser 1920 och 1921.
[C] enhetsfronten - Kominterns nya linje som fastslogs på dess tredje kongress. Ytterligare splittring skulle undvikas och visst samarbete med socialdemokratin uppmuntras för att kommunistiska masspartier skulle kunna skapas.
[D] Vendée - Vendée-upproret, en kontrarevolutionär resning i Frankrike 1793-96.