Originalets titel: "Geschichte und Klassenbewusstsein".
Översättning: Tomas Gerholm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Avsikten med att samla och utge dessa essäer i bokform har inte varit att ge dem större betydelse, än vad som skulle tillkomma dem var för sig. Med undantag av Reifikationen och proletariatets klassmedvetande samt Metodologiska aspekter på organisationsfrågan som skrivits speciellt för den här boken under en period av ofrivillig ledighet - även om tillfälliga arbeten även här tjänat som underlag - har dessa essäer till största delen tillkommit mitt under partiarbetet som försök att klarlägga den revolutionära rörelsens teoretiska problem, till nytta både för författaren själv och för hans läsare. Även om de nu delvis omarbetats, så har de därmed ändå inte förlorat sin karaktär av tillfälliga arbeten. Om en radikal omarbetning gjorts, skulle detta ha inneburit att det väsentliga och enligt min mening korrekta i vissa essäer gått förlorat. I Den historiska materialismens förändrade funktion genljuder t.ex. dessa överdrivet optimistiska förhoppningar om revolutionens varaktighet och tempo som många av oss hyste. Systematisk och vetenskaplig fullständighet kan läsaren alltså inte vänta sig av dessa essäer.
Trots detta kvarstår ett avgjort sammanhang i sak. Det kommer också till uttryck i essäernas ordningsföljd, och de bör därför helst läsas i denna ordning. Men författaren skulle ändå råda filosofiskt obevandrade läsare att hoppa över essän om reifikationen och läsa den först när boken i övrigt har genomgåtts.
Jag måste nu med några få ord förklara - även om det för många läsare kanske är överflödigt - varför framställningen och tolkningen av Rosa Luxemburgs teori samt diskussionen av denna upptar så stort utrymme på dessa sidor. Det är inte enbart därför att Rosa Luxemburg enligt min uppfattning var den enda av Marx lärjungar, som verkligen förde hans livsverk vidare, både på det faktiskt ekonomiska planet och på det metodologiskt ekonomiska, och som i detta avseende på ett konkret sätt knöt an till den sociala utvecklingens samtida nivå. I enlighet med dessa sidors syfte har tonvikten lagts på problemens metodologiska aspekt. Den faktiskt ekonomiska sanningshalten av ackumulationsteorin liksom av Marx ekonomiska teorier diskuteras inte. Det är endast deras metodologiska förutsättningar och konsekvenser som blir föremål för undersökning. Att författaren är ense också med deras sakinnehåll kommer att stå klart för varje läsare. Men dessa frågor måste behandlas utförligt också av den anledningen, att Rosa Luxemburgs tankegångar både i sina fruktbara slutsatser och i sina misstag har varit bestämmande för många icke-ryska revolutionära marxister, särskilt i Tyskland, och är det delvis ännu idag. En verkligt marxistisk, kommunistisk och revolutionär hållning kan den som haft detta till utgångspunkt endast uppnå genom en kritisk analys av Rosa Luxemburgs teoretiska verk.
Om man slår in på denna väg, blir Lenins skrifter och tal avgörande för metoden. Det faller inte inom ramen för syftet med dessa sidor att gå in på Lenins politiska livsverk. Men de borde - just på grund av uppgiftens ensidiga och begränsade karaktär - envist påminna om vad teoretikern Lenin betyder för marxismens utveckling. Hans dominerande betydelse som politiker döljer idag för många denna hans roll som teoretiker. Ty den praktiska och aktuella betydelsen av hans enskilda yttranden i den givna situationen är alltjämt så stor, att det inte kan stå klart för alla att förutsättningen för ett sådant inflytande i sista hand är Lenins djupsinne, storhet och uppslagsrikedom som teoretiker. Detta inflytande har sin grund i att han på ett före honom ouppnått sätt klargjort och konkretiserat marxismens praktiska väsen; att han räddat detta moment ur nästan fullkomlig glömska och genom denna teoretiska gärning åter givit oss nyckeln till en riktig förståelse av den marxistiska metoden.
Ty det gäller - och detta är den grundläggande övertygelsen bakom dessa rader - att korrekt förstå och använda sig av det väsentliga i Marx metod, inte alls att på något som helst sätt 'förbättra' den. När det här på några ställen polemiseras mot enskilda uttalanden av Engels, så sker detta - som varje insiktsfull läsare måste lägga märke till - i den andas namn som kännetecknar systemet som helhet; utifrån den uppfattningen - om den nu är riktig eller inte - att författaren på just dessa punkter i motsats till Engels företräder den ortodoxa marxismen.
Men om vi här håller fast vid Marx lära utan ett försök till avvikelse, förbättring eller korrigering, och om dessa utläggningar inte gör anspråk på att vara någonting utöver en tolkning, en framställning av Marx lära i Marx anda, så innebär denna 'ortodoxi' ändå inte att vi har för avsikt att med herr von Struves ord bevara det marxistiska systemets 'estetiska integritet'. Denna målsättning är snarare betingad av uppfattningen, att man i Marx doktrin och metod slutgiltigt funnit den riktiga metoden att vinna kunskap om samhälle och historia. Denna metod är till sitt innersta väsen historisk. Det säger sig därför självt att den oavbrutet måste tillämpas på sig själv, och detta utgör en av de viktigaste principerna i dessa essäer. Men detta innebär i sak samtidigt ett ställningstagande till samtidens aktuella problem, eftersom det är kunskapen om samtiden som enligt denna uppfattning av den marxistiska metoden är dess främsta mål. Den metodologiska inriktningen av dessa essäer har endast mycket sparsamt gjort det möjligt att gå in på konkreta samtidsproblem. Därför önskar författaren begagna tillfället att förklara, att erfarenheterna från revolutionsåren enligt hans uppfattning på ett lysande sätt har bekräftat alla väsentliga delar av den ortodoxt (och alltså kommunistiskt) uppfattade marxismen; att varken krig, kris eller revolution, den s.k. långsammare takten i revolutionens utveckling eller ens Sovjetrysslands Nya Ekonomiska Politik medfört ett enda problem, som inte skulle kunna lösas just med den på detta sätt uppfattade dialektiska metoden och enbart med denna. De konkreta svaren på enskilda praktiska frågor ligger utom ramen för dessa essäer. Deras uppgift är att göra oss medvetna om Marx metod och kasta ljus över dess oändliga fruktbarhet för lösningen av annars olösliga problem.
De citat ur verk av Marx och Engels, som i vissa läsares ögonen kanske är alltför rikliga, är också avsedda att tjäna detta syfte. Att citera är också att tolka. Och det förefaller författaren som om många och mycket väsentliga aspekter på Marx metod - och just de som är avgörande för en förståelse av metoden insatt i dess faktiska och systematiska sammanhang - skulle ha råkat i oförtjänt glömska och därigenom försvårat, ja nästan omöjliggjort en förståelse av själva livsnerven i denna metod, d.v.s. dialektiken.
Det är emellertid omöjligt att behandla den konkreta och historiska dialektikens problem utan att närmare gå in på metodens upphovsman, Hegel, och på hans förhållande till Marx. Marx varning för att behandla Hegel som en "död hund" har emellertid klingat ohörd även hos många goda marxister. (Även de ansträngningar som Engels och Plechanov gjort har haft alltför ringa verkan.) Och ändå påpekar Marx ofta med skärpa denna fara. Om Dietzgen skriver han t.ex.: "Det är otur för honom att det är just Hegel, som han inte har studerat." (Brev till Engels, 7. 11. 1868) Och i ett annat brev (11. 1. 1868): "Dessa herrar i Tyskland ... tror att Hegels dialektik är en 'död hund'." Feuerbach har mycket på sitt samvete i det avseendet. Han understryker (14. 1. 1858) "den stora nytta" han haft av att åter bläddra igenom Hegels Logik under utformandet av en metod för kritik av den politiska ekonomin. Men det är inte här frågan om den filologiska sidan av Marx förhållande till Hegel, inte om Marx uppfattning om den betydelse Hegels dialektik haft för hans metod, utan om vad denna metod faktiskt betyder för marxismen. Dessa deklarationer, som man skulle kunna mångdubbla om man ville, har citerats här endast därför att den välkända passagen i förordet till Kapitalet, där Marx till sist offentligt uttalat sig om sitt förhållande till Hegel, starkt har bidragit till att även marxister underskattat den faktiska betydelsen av detta förhållande. Jag syftar med detta inte alls på den sakliga karakteristiken av förhållandet, som jag helt och hållet instämmer i och som jag på dessa sidor försökt att metodologiskt konkretisera, utan uteslutande på frasen 'koketterande' med Hegels 'uttryckssätt'. Denna har ofta lett till att man betraktat dialektiken som ett ytligt stilistiskt ornament hos Marx, som man i 'vetenskaplighetens' intresse så effektivt som möjligt måste avlägsna ur den historiska materialismens metod. Annars samvetsgranna forskare, som t.ex. professor Vorländer, trodde sig t.o.m. exakt kunna fastställa, att Marx "egentligen bara på två ställen" och därefter på ytterligare ett "tredje ställe" skulle ha "koketterat" med hegelianska begrepp - utan att upptäcka att en lång rad av metodens avgörande och ständigt använda kategorier härstammar direkt från Hegels Logik. När till och med det hegelianska ursprunget och den faktiska, metodologiska betydelsen av en distinktion, som för Marx är så grundläggande som den mellan omedelbarhet och förmedling, kunde förbli obemärkt, så kan man tyvärr med rätta ännu idag säga, att Hegel (trots att han åter blivit "universitetsfähig", ja t.o.m. nästan på modet) alltjämt behandlas som en "död hund". Ty vad skulle professor Vorländer säga om en filosofihistoriker som inte lade märke till att t.ex. begreppet 'apperceptionens syntetiska enhet' hos en aldrig så självständig och kritisk utövare av den kantska metoden ändå härstammar från Kritik der reinen Vernunft.
Författaren till dessa rader skulle vilja bryta med sådana uppfattningar. Han tror att det idag är viktigt att också i praktiken i detta avseende återvända till den tradition av Marx-tolkningar som Engels (vilken betraktade "den tyska arbetarklassen" som den "klassiska tyska filosofins arvtagare") och Plechanov grundat. Han tror att alla goda marxister - med Lenins ord - borde bilda "ett slags sällskap för den hegelianska dialektikens materialistiska vänner".
Men när det gäller Hegel är situationen idag helt annorlunda än när det gäller Marx själv. I det senare fallet gäller det att förstå systemet och metoden - så som de nu föreligger - i deras sammanhängande enhet och att bevara denna enhet. I det förra fallet däremot är uppgiften tvärtom att skilja de korsande och delvis skarpt motsägande tendenserna från varandra, för att det metodologiskt fruktbara i Hegels tanke ska kunna räddas åt samtiden som levande intellektuell kraft. Denna tanke är mäktigare och fruktbarare än många tror. Och det förefaller mig som om detta skulle komma att framstå så mycket klarare, ju mera energiskt vi är i stånd att konkretisera problemet, vilket naturligtvis förutsätter bekantskap med Hegels skrifter (det är en skam att detta behöver sägas, men det är trots allt nödvändigt). Det kommer förvisso inte längre att ske i form av ett slutet system. Hegels system, som det nu föreligger för oss, är ett historiskt faktum. Och dessutom skulle enligt min uppfattning en verkligt inträngande kritik tvingas konstatera, att det inte är frågan om ett system med verklig inre enhetlighet, utan om flera system inbyggda i varandra (de metodologiska motsägelserna mellan fenomenologin och själva systemet är bara ett exempel på dessa anomalier.) Om Hegel alltså inte längre ska behandlas som en "död hund", så måste den döda arkitekturen i det historiskt givna systemet slås sönder, för att de ännu högst aktuella tendenserna i hans tänkande ska kunna göras levande och bli verksamma.
Det är allmänt bekant att Marx umgicks med tanken att själv skriva en dialektik. "Dialektikens sanna lagar", skrev han till Dietzgen, "finns redan hos Hegel, låt vara i mystifierad form. Det gäller att upplösa denna form." Dessa rader - och jag hoppas att det inte är nödvändigt att ytterligare understryka detta - gör inte för ett ögonblick anspråk på att erbjuda ens en skiss till en sådan dialektik. Men däremot är avsikten med dem att stimulera till diskussion i denna riktning, att i metodologiskt avseende återställa denna fråga på dagordningen. Därför har varje tillfälle tagits tillvara för att fästa uppmärksamheten på dessa metodologiska samband, för att så konkret som möjligt kunna peka såväl på de punkter, där den hegelianska metodens kategorier varit avgörande för den historiska materialismen, som på dem där Hegels och Marx vägar skarpt skiljer sig åt, och därmed förse den synnerligen nödvändiga diskussionen av detta problem med material och - om möjligt - ge den en viss inriktning. Denna avsikt har delvis varit bestämmande för den utförliga behandlingen av den klassiska filosofin i det andra avsnittet av essän om reifikationen. (Men bara delvis. Ty det föreföll mig också nödvändigt, att någon gång studera den borgerliga tankens motsägelser inom det område, där denna tanke funnit sitt filosofiskt sett högsta uttryck.)
Framställningar av det slag som förekommer på dessa sidor har den oundvikliga bristen att inte tillfredsställa det berättigade kravet på vetenskaplig fullständighet och systematik, utan att därför kompensera genom större lättillgänglighet. Jag är fullkomligt medveten om denna brist. Men beskrivningen av essäernas uppkomst och syfte är inte så mycket avsedd som ursäkt, utan ska snarare ge en antydan om vad den verkliga avsikten med dessa arbeten varit, nämligen att göra den dialektiska metodens problem - ett levande och aktuellt problem - till föremål för diskussion. Om dessa essäer skulle utgöra början eller blott en impuls till en verkligt fruktbar diskussion av den dialektiska metoden, en diskussion som åter skulle göra denna metods väsen allmänt bekant, så skulle de helt ha fyllt sin uppgift.
I samband med dessa brister bör den dialektiskt obevandrade läsaren göras uppmärksam på ännu en svårighet, som naturligtvis är oundviklig och ligger i den dialektiska metodens egen natur. Det gäller problemet med terminologi och begreppsdefinitioner. Det hör till den dialektiska metodens väsen att begrepp, som är falska när de abstrakt tas var för sig, upphäves med denna metod. Överskridandets process gör det emellertid nödvändigt att oavbrutet använda dessa ensidiga, abstrakta och falska begrepp, att ge dem deras riktiga betydelse, inte så mycket genom en definition, som genom den metodologiska funktion de som överskridna moment erhåller inom totaliteten. Det är emellertid ännu svårare att fixera denna betydelseförskjutning när det gäller Marx korrigerade dialektik än när det är frågan om Hegels. Ty om begreppen endast är en tankemässig gestaltning av en historisk verklighet, så ingår denna ensidiga, abstrakta och falska struktur som moment av den sanna enheten också i denna enhet. Hegels utläggningar om dessa terminologiska svårigheter i företalet till Die Phänomenologie är alltså t.o.m. riktigare än han själv anar, t.ex. när han säger: "På samma sätt som uttrycken subjektets och objektets enhet, det ändliga och det oändligas enhet, varats och tankens enhet o.s.v., för det olämpliga med sig att objekt och subjekt o.s.v., betecknar vad de är utanför sin enhet; i sin enhet har de alltså inte längre den innebörd som deras benämning uttrycker: på samma sätt är det falska i egenskap av falskt ett moment av sanningen." Under den process som gör dialektiken till ren historia blir detta konstaterande ännu en gång dialektiskt: det 'falska' är både som 'falskt' och 'icke-falskt' ett moment av det 'sanna'. När alltså de professionella 'Marx-vederläggarna' talar om 'bristen på begreppsmässig skärpa' hos Marx, om blott 'bilder' i stället för 'definitioner', o.s.v., så utgör detta en lika tröstlös anblick som Schopenhauers 'Hegel-kritik', som var ett försök att komma på Hegel med 'logiska felslut'. Allt detta bottnar i den fullkomliga oförmågan att begripa ens den dialektiska metodens ABC. En konsekvent dialektiker upptäcker i denna oförmåga inte så mycket en strid mellan olika vetenskapliga metoder som ett socialt fenomen, vilket han genom att uppfatta som ett socialt och historiskt fenomen samtidigt dialektisk vederlagt och överskridit.
Wien, julen 1922.