Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
(Till s 25.)
M C Piepers har i Natuurkunding Tijdschrift voor Neederlandsch Indië, 1891, Deel L, s 198 (rec. i Naturwissenschafliche Rundschau, 1891, bd VI, s 573) publicerat intressanta avhandlingar om de massiva fjärilssvärmar som förekommer i Holländska Ostindien, synbarligen under inflytande av de starka vinddrag som orsakas av västmonsunen. Sådana massvärmar uppträder vanligen under de första månaderna efter monsunens början och består oftast av individer av båda könen av Catopsilia (Callidryas) crocale, Cr., men man kan ibland också finna tre olika arter av släktet Euphæe. Befruktning verkar också vara svärmarnas huvudsyfte. Att dessa svärmar kan uppkomma genom härmning eller en drift att följa med de andra och inte nödvändigtvis på överenskommelse är förstås mycket möjligt.
Bates såg vid Amazonfloden den gula och den orangefärgade Callidryas "i täta svärmar, ibland två till tre meter i omkrets, alla med vingarna upprättstående, så att stranden såg ut som om den var täckt med krokus". Deras flyttkolonner, som passerade floden från norr till söder, "höll i oavbrutet från morgonen till kvällen" (Naturalist on the Amazon, s 131).
Trollsländor samlas vid sina långfärder över Pampas i oräkneliga skaror, som innehåller individer av olika arter (Hudson, Naturalist on the La Plata, s 130 ff).
Gräshopporna (Zoniopoda tarsata) uppträder också i väldiga svärmar (Hudson, ibid, s 125).
(Till s 27.)
Pierre Hubers Les fourmis indigénes (Genève 1810), som gavs ut i en billighetsupplaga 1861 av Cherbuliez i Bibliothèque Genevoise, och som borde spridas på varje språk i billiga utgåvor, är inte bara det bästa arbetet inom ämnet utan också ett mönster för verkligt vetenskaplig forskning. Darwin ansåg med rätta Pierre Huber som en större vetenskapsman än t.o.m. hans fader. Denna bok borde läsas av varje ung forskare, inte bara för de fakta den innehåller, utan som en lektion i vetenskaplig metodik. Uppfödande av myror i konstgjorda glasbon och senare forskares, inklusive Lubbocks, experiment finns alla med i Hubers förträffliga lilla bok. Forels och Lubbocks läsare märker givetvis att både den schweiziske professorn och den brittiske författaren var ute efter att motbevisa Hubers påståenden om myrornas inbördes-hjälp-instinkter; men att de efter en grundlig prövning i stället måste bekräfta dem. Tyvärr har människonaturen dock en benägenhet att acceptera varje försäkran om människans makt att efter behag ändra naturkrafternas gång, samtidigt som man vägrar tro på de klaraste fakta som reducerar avståndet mellan människan och djuren.
Sutherland (Origin and Growth of Moral Instinct) var tydligen ute efter att bevisa att alla moraliska känslor uppkommit ur föräldrakärlek och familjekänsla, som båda uppträdde enbart hos varmblodiga djur; han vill alltså reducera betydelsen av medkänsla och samarbete hos myrorna. Han citerar Büchners bok Själen hos djuren och känner till Lubbocks experiment. Hubers och Forels arbeten avfärdar han med följande omdöme: "Men de (Büchners exempel på sympati bland myrorna) är alla eller nästan alla mer eller mindre sentimentalt färgade... vilket gör dem bättre lämpade som skolböcker än som allvarligt menade vetenskapliga källor och detsamma kan anmärkas (min kursivering) om några av Hubers och Forels välkända anekdoter" (bd I, s 298).
Sutherland anger inte vilka "anekdoter" han menar, men han verkar aldrig ha läst Hubers och Forels arbeten. Forskare som känner till dessa verk har inte träffat på några "anekdoter" där.
Lektor Gottfrid Adlerz nya arbete om Sveriges myror (Myrmecologiska Studier; Svenska myror och deras levnadsförhållanden, i Bihang till Svenska Vetenskapsakademins Handlingar, bd XI n:o 18, 1886) bör nämnas här. Naturligtvis bekräftar den svenske vetenskapsmannen (ss 136-137) fullständigt alla Hubers och Forels iakttagelser om inbördes hjälp hos myrorna, inklusive deras delande av födan, vilket överraskat personer som aldrig förr ägnat ämnet någon uppmärksamhet.
Lektor Adlerz presenterar också mycket intressanta experiment för att bevisa vad Huber redan iakttagit, nämligen att myror från två olika stackar inte alltid angriper varandra. Han har gjort försök med Tapinoma erraticum. Ett annat gjordes med den vanliga Rufa-myran. Han tömde en säck innehållande en hel stack ett par meter från en annan stack. Ingen strid uppstod men den andra stackens myror började bära bort den förras puppor. När professor Adlerz sammanförde arbetsmyror från olika stackar, och dessa hade sina puppor med sig, uppstod i allmänhet ingen strid; men om arbetarna var utan sina puppor, följde en kamp (ss 185-186).
Han kompletterar också Forels och MacCooks iakttagelser om myr-"nationerna", sammansatta av många stackar, och då enligt hans egen beräkning Formica exsecta i medeltal har 300.000 myror i varje stack, kommer han fram till att sådana "nationer" kan omfatta hundratals miljoner individer.
Maeterlincks välskrivna bok om bina kunde, även om den inte innehåller några nya rön, vara användbar om den inte innehöll så många metafysiska "ord".
(Till s 40.)
Audubons dagböcker (Audubon and his Journals, New York 1898), särskilt från hans liv på Labradorkusten och vid S:t Lawrencefloden på trettiotalet, ger förträffliga skildringar av sjöfåglarnas boplatser. På tal om "The Rock", en av Magdalena- eller Amherstöarna, skrev han: "Kl 11 kunde jag klart urskilja dess topp från däck och trodde att den var täckt av flera decimeter djup snö; det var det intrycket man fick av alla dess flata, framskjutande utsprång." Men det var inte snö; det var havssulor, som alla lugnt ruvade sina ägg eller sina nykläckta ungar - med huvudena mot vinden, nästan snuddande vid varandra och i regelbundna rader. Luften inom ett avstånd av hundra meter uppåt och utåt från klippan "var fylld av sulor, som vilade på vingarna, som om ett tungt snöfall var rakt över oss". Havsmåsar och grisslor häckade på samma klippa (Journals, bd I, ss 360-363).
Utanför ön Anticosti var havet "bokstavligen täckt med grisslor och skarpnäbbade alkor (Alca torva)". Längre fram fylldes luften av änder. På vikens klippor häckade fiskmåsar, tärnor (stora, polar- och antagligen Fosters), Tringa pusilla, havsmåsar, alkor, svarta änder, vildgäss (Anser canadensis), den rödbröstade dykanden, isskarven m fl. Havsmåsarna var ytterst talrika där; "de skövlar alla andra fåglars bon, äter upp deras ägg och slukar deras ungar... de spelar här örnarnas och hökarnas roll."
Vid Missouri, ovanför Saint Louis, såg Audubon år 1843 gamar och örnar bygga bon kolonivis. Han beskrev "långa, höglänta kuststräckor, krönta av väldiga kalkstensklippor med många egendomliga hålor, dit vi såg gamar och örnar bege sig i skymningen" - antagligen Cathartes aura och Halixtus leucocephalus, anmärker E Couës i en not (bd I, s 458).
En av de bästa häckningsorterna längs brittiska kusten är Farneöarna, och man finner i Charles Dixons arbete Among the Birds in Northern Shires en livlig skildring av dessa platser, där tusentals måsar, tärnor, ejdrar, isskarvar, strandpipare, strandskator, grisslor och tordalkor samlas varje år. "Första intrycket av dessa öar är, att denna mås (den mindre svartstjärtade måsen) lagt beslag på stället, då den förekommer så rikligt. Luften verkar full av dem, marken och de nakna klipporna är fullsatta; och då vår båt slutligen skrapar mot den skrovliga stranden och vi ivrigt hoppar i land, blir det ett skrän och en uppståndelse - en kakafoni av protestskrin som håller i tills vi lämnar stället" (s 219).
(Till s 43.)
Att djurens sällskaplighet var större när de inte jagades så mycket av människan bekräftas av att djur som i bebodda länder lever ensamma, fortfarande bildar flock i obebodda trakter. Så t.ex. fann Prsjevalsky björnar som levde i sällskap på norra Tibets vattenlösa ökenplatåer. Han nämner talrika "hjordar av jaker, vildåsnor, antiloper och även björnar". De senare, säger han, lever av de ytterst talrika små gnagarna och är så många att, "som de infödda försäkrade mig, hundra eller hundrafemtio påträffats sovande i samma håla". (Ryska Geografiska Sällskapets Årsredogörelse för 1885, s 11; på ryska.) Harar (Lepus Lehmani) lever i det transkaspiska området i stora samhällen (N Zarudnyi, Recherches zoologiques dans la contrée Transcaspienne, i Bull. Soc. Natur. Moscou, 1889, 4). De små kaliforniska rävarna, som enligt E S Holden lever kring Lickobservatoriet "på en bianddiet av Manzanitabär och astronomernas kycklingar" (Nature, 5 nov, 1891), verkar också vara mycket sociala.
Några intressanta exempel på djurens sällskaplighet har nyligen publicerats av C J Cornish (Animals at Work and Play, London 1896). Alla djur, påpekar han helt riktigt, skyr ensamheten. Han ger ett exempel på präriehundarnas vana att sätta ut vaktposter. Den är en så ingrodd vana, att de alltid har en patrullerande vakt, till och med i Londons Zoologiska trädgård och i Paris Jardin d'Acclimatation (s 46).
Professor Kessler påpekade helt riktigt att ungfåglarnas sammankomster om hösten bidrar till att utveckla sociala instinkter. Cornish (Animals at Work and Play) har anfört flera exempel på unga däggdjurs lekar, t.ex. när lamm leker "herre på täppan", samt på deras förkärlek för kapplöpningar. Dessutom har vi Karl Gross utmärkta arbete The Play of Animals.
(Till s 63.)
Hudson berättar i sin Naturalist on the La Plata (kap III) om en snabb förökning inom en musart och om följderna av denna plötsliga "naturnyck".
"Under sommaren 1872-73", skriver han, "hade vi mycket solsken med täta skurar, så att de varma månaderna inte medförde någon brist på vilda blommor, som det annars är de flesta år." Denna årstid var mycket gynnsam för möss, och "dessa fruktsamma små djur var snart så talrika, att hundar och katter levde nästan enbart på dem. Rävar, vesslor och pungråttor frossade; till och med den insektsätande bältan slog sig på musjakt". Fåglarna visade också ökad rovlystnad, och den svavelfärgade tyrannfågeln (Pitangus) och Gaira-göken jagade endast möss. Under hösten samlades otaliga storkar och kortörade ugglor för att delta i den allmänna festmåltiden. Därpå följde en vinter med ihållande torka; det torra gräset betades av eller förvandlades till damm; och mössen, som därmed blev berövade skydd och föda, började dö ut. Katterna smög sig hemåt igen, den kortörade ugglan - en flyttande art - försvann, och de små hålugglorna blev så utmattade att de knappt kunde flyga, "utan spejade kring husen hela dagen efter föda". Får och nötboskap dog i mängd denna vinter under en köldmånad som följde på torkan. Hudson anmärker, att av mössen "knappast mer än en liten rest finns kvar för att föra släktet vidare efter den stora härjningen".
Exemplet är av intresse på ett annat sätt också, genom att det visar hur den plötsliga ökningen av en art på låg- och högslätter genast samlar fiender från andra delar av slätterna, och hur arter som inte har något skydd i form av en samhällsorganisation är förutbestämda att duka under för dem.
Ett annat utmärkt exempel anför samme författare från Argentina. Coypun (Myioputamus coypù) är där en mycket vanlig gnagare - den liknar en råtta, men är av en utters storlek. Den har ett vattendjurs vanor och är mycket sällskaplig. "På kvällarna", skriver Hudson, "är de alla ute och simmar och leker i vattnet och kommunicerar med besynnerliga läten som påminner om sårade och lidande människors stönande och jämmer. Coypun, som har en vacker päls under det långa, grova håret, har tidigare exporterats i mängd till Europa; men för ett sextiotal år sedan utfärdade diktatorn Rosas ett dekret för att förhindra jakten på detta djur. Resultatet blev att djuren ökade oerhört i antal, slutade att leva som vattendjur, blev landlevande och vandrande djur och strövade omkring överallt på jakt efter föda. Plötsligt angreps de av en gåtfull sjukdom, som på kort tid nästan utrotade dem" (s 12).
Utrotning genom människan å ena sidan och smittosamma sjukdomar å andra sidan utgör de främsta faktorerna som håller arten nere - och alltså inte konkurrensen om födan, som inte alls behöver förekomma.
Det finns mängder av exempel på trakter som är underbefolkade, fastän de har ett betydligt bättre klimat än Sibirien. Men i Bates välkända arbete hittar man samma anmärkning till och med om Amazonflodens stränder.
"Där finns egentligen", skrev Bates, "en stor mängd däggdjur, fåglar och kräldjur, men de är mycket spridda och är alla ytterst skygga för människan. Området är så vidsträckt och likformigt med sin skogklädda yta, att det är långt mellan gångerna då man träffar på djur i överflöd. Det är när någon särskild plats förefallit mer lockande än andra" (Naturalist on the Amazon, 6th ed, s 31).
Detta är överraskande eftersom den brasilianska faunan, som är fattig på däggdjur, inte alls lider någon brist på fåglar och de brasilianska skogarna erbjuder fåglar rikligt med föda, vilket man inser av citatet om fågelsamhällen som har nämnts alldeles nyligen. Och ändå är Brasiliens skogar liksom Asiens och Afrikas snarare under- än överbefolkade. Samma omdöme gäller om Sydamerikas pampas om vilka W H Hudson säger att det är förvånande att endast en vild idisslare påträffas på denna ofantliga gräsyta, som så väl passar för växtätande däggdjur. Miljontals får, nötkreatur och hästar, som förts in av människan, betar nu som bekant på en del av dessa prärier. Det finns även få arter av landfåglar på pampas och dessa är få till antalet.
(Till s 64.)
Man träffar på otaliga exempel på sådana anpassningar i alla zoologiska verk. Ett mycket intressant sådant utgör den håriga bältan, om vilken W H Hudson säger att den har anpassat sig och "följaktligen lever och frodas medan dess släktingar går under. Dess föda är mycket omväxlande. Den jagar alla slags insekter och spårar upp maskar och larver upp till en decimeter under jordytan. Den tycker om ägg och fågelungar; den äter as med lika god aptit som en gam; och då den inte har tillgång till köttföda, lever den av växter - klöver och majskorn. Medan andra djur svälter ihjäl, är den håriga bältan alltid välnärd och kraftig" Naturalist on the La Plata, s 71).
Vipans anpassningsförmåga har möjliggjort dess stora utbredning. I England "gör den sig hemmastadd på odlad mark, likaväl som i okultiverade trakter". Charles Dixon säger i sin Birds of Northern Shires (s 67): "Omväxling i födan är ännu vanligare bland rovfåglarna". Till exempel påstår samme sagesman (ss 60, 65) att "sumphöken inte enbart lever av småfåglar, utan även av mullvadar och möss samt grodor, ödlor och insekter, medan de flesta av de mindre falkarterna till stor del lever på insekter".
Det fängslande kapitel som W H Hudson ägnar de sydamerikanska trädkryparnas familj, ger ytterligare en vink om det sätt varpå stora delar av djurvärlden försöker undvika konkurrens medan de samtidigt lyckas bli mycket talrika i en trakt utan att äga något av de vapen som vanligen anses nödvändiga i kampen för tillvaron. Den nämnda familjen bebor ett ofantligt område från södra Mexiko till Patagonien, och vi känner idag till inte mindre än 290 arter, tillhörande omkring 46 släkten, av denna familj, vars mest slående drag är dess medlemmars stora olikhet i vanor. Det är inte bara de olika släktena och arterna som har sina speciella vanor, utan samma art har ofta olika levnadssätt på olika orter. "Några arter av Xenops och Magarornis klättrar som hackspettar vertikalt uppför trädstammarna på jakt efter insekter, men letar också som mesarna igenom de spädare kvistarna och lövverket ytterst på grenarna, så att hela trädet från roten till toppen utgör deras jaktmark. Sclerurus, som bor djupt inne i skogen, och som är försedd med skarpt krökta klor, söker dock aldrig sin föda i träden, utan endast på marken bland de multnande, nerfallna löven; men egendomligt nog flyr han till närmaste trädstam när han oroas, och där klänger han sig fast i vertikal ställning och förblir tyst och orörlig och undgår upptäckt tack vare sin skyddande mörka färg. "De varierar också väldigt i sina bosättningsvanor. Inom ett och samma släkte finns det således tre arter som bygger ett ugnsformigt näste av lera, en fjärde bygger ett bo av pinnar i träden och en femte gräver sig in i en flodstrand, som en kungsfiskare.
Men denna ytterst omfattande familj, om vilken Hudson säger, att "varje del av det sydamerikanska fastlandet bebos av dem; ty det finns säkerligen inget klimat och inget slag av jordmån eller växtlighet, som inte har sin motsvarande art" - enligt hans egna ord - hör till "de mest försvarslösa fåglarna". Liksom änderna, som nämndes av Syevertsoff (se texten), har de ingen kraftig näbb, och inte heller några starka klor; "de är skygga, motståndslösa varelser utan styrka eller vapen; deras rörelser är mindre snabba och kraftiga än andra arters, och deras flykt är ytterst svag". Men de äger - anmärker både Hudson och Asara - "en hög grad av social sammanhållning", även om den hålls nere av "livsvillkor som nödvändiggör ensamhet". De kan inte bilda de stora häckningssamhällen som vi kan iaktta hos sjöfåglarna, eftersom de lever av trädinsekter och noggrant måste leta genom var och en sitt träd - vilket de gör mycket metodiskt; men de ropar hela tiden på varandra i skogarna, "samtalar med varandra på långa avstånd"; och de samlas i dessa "vandringsflockar", som vi känner till så väl från Bates måleriska skildring; Hudson å sin sida fann att "överallt i Sydamerika är det Dendrocolaptidæ som är snabbast med att sluta sig samman, och fåglar av andra familjer brukar följa efter dem och förena sig med dem, då de av erfarenhet vet att de kan vänta sig en rik skörd". Hudson ger dem också många lovord för deras intelligens. Sällskaplighet och intelligens går alltid hand i hand.
(Till s 70.)
Vid den tidpunkt då jag skrev detta kapitel, verkade antropologerna ganska överens om att den patriarkaliska familjen sådan vi känner den från hebréerna eller det gamla Rom uppträtt relativt sent bland de mänskliga institutionerna. Sedan dess har det dock publicerats arbeten där man gått ifrån de idéer som lanserats av Bachofen och MacLennan, och som systematiserats speciellt av Morgan och vidareutvecklats av Post, Maxim Kovalevsky och Lubbock. De viktigaste av dessa arbeten är den danske professor C N Starckes Om den ursprungliga familjen, 1889, och Helsingforsprofessorn Edvard Westermarcks Det mänskliga äktenskapets historia, 1891; 2 uppl 1894. Samma sak har hänt med denna fråga om de första äktenskapsinstitutionerna, som inträffade med frågan om den första uppkomsten av jordegendom. När Maurers och Nasses åsikter om bykommunen, som hade vidareutvecklats av en hel skola begåvade forskare, och alla moderna antropologers åsikt om den ursprungligen kommunistiska klaninrättningen nästan blivit allmänt erkända - kom plötsligt en motreaktion i form av arbeten framlagda av Fustel de Coulanges i Frankrike, Oxfordprofessorn Seebohm i England och flera andra, i vilka man försökte - med mera formell skicklighet än vetenskaplighet - att undergräva dessa åsikter och att ifrågasätta de resultat den moderna forskningen kommit fram till (se professor Vinogradovs företal i sitt märkliga arbete Villainage in England). Och nu, när uppfattningen att familjen inte existerat under människosläktets tidiga klanstadium vunnit terräng bland antropologer och forskare som sysslar med forntidens lagar, har en likadan motreaktion kommit i form av arbeten som Starckes och Westermarcks i vilka man påstår, i enlighet med den hebreiska traditionen, att människan först framträtt på ett tydligen patriarkaliskt familjestadium och aldrig passerat de stadier som beskrivits av MacLennan, Bachofen eller Morgan. En viss verkan har utan tvivel åstadkommits av dessa arbeten, av vilka Det mänskliga äktenskapets historia, som är briljant skriven, har fått stor spridning: de som inte läst de digra volymer där striden fördes blev tveksamma; och en del antropologer som var väl insatta i ämnet intog, i likhet med den franske professorn Durkheim, en mer försonlig men något obestämd hållning.
I samband med ett arbete om inbördes hjälp förefaller denna strid vara oväsentlig. Att människorna levt i stammar från äldsta tid har inte motsagts ens av dem som förnekar att det funnits utvecklingsstadium då familjen i vår mening inte existerade. Ämnet har dock ett intresse i sig och är värt ett omnämnande, fastän det naturligtvis skulle behövas ett helt verk för att göra det full rättvisa.
Vid studiet av våra tidigare institutioner och speciellt av dem som fanns när det först uppträdde människolika varelser, måste vi leta oss tillbaka i varje inrättnings historia utan att förbise ens de svagaste spår i seder och bruk, sägner, visor, folklore etc.; och sedan sammanställa de skilda resultaten av varje särskilt studium för att i vår föreställning rekonstruera det samhälle som skulle motsvara dessa inrättningars samtidiga existens. Man kan alltså förstå vilken mängd fakta och noggranna specialstudier det krävs för att kunna dra en säker slutsats. Dessa krav uppfylls av Bachofens och hans efterföljares arbeten, men inte av den andra skolans. De fakta som anförts av professor Westermarck är nog så omfattande, och hans verk är säkert mycket värdefullt som kritisk uppsats; men det får knappast dem som i original känner till Bachofens, Morgans, MacLennans, Posts, Kovalevskys och flera andras arbeten att ändra åsikt och acceptera familjeteorin.
Jag vågar alltså påstå att de argument som Westermarck hämtar ur människoapornas (primates) liv inte har det värde som han tillskriver dem. Vår kunskap om familjeförhållandena bland sällskapliga aparter i vår egen tid är ytterst osäker, medan de två osällskapliga arterna orangutangen och gorillan måste hållas utanför diskussionen eftersom de bägge, som jag förut anmärkt, är utdöende arter. Ännu mindre känner vi till om förhållandena mellan hanar och honor bland primates mot slutet av tertiärperioden. De arter som levde då är nu antagligen alla utdöda, och vi vet inget om vem av dem som var människans stamfader. Allt som vi med någon sannolikhet kan påstå är att olika familje- och stamförhållanden måste ha existerat inom de olika aparterna, som var ytterst talrika på denna tid; och att stora förändringar sedan dess måste ha ägt rum i primaternas vanor, liknande förändringar som tom under de båda senaste seklen har inträffat med många andra däggdjurs vanor.
Frågan måste alltså begränsas till de mänskliga institutionerna; och i den noggranna granskningen av varje särskilt spår av varje äldre institution i kombination med allt vad vi vet om varje annan inrättning hos samma folk eller samma stam ligger beviskraften hos den skola som betecknar den patriarkaliska familjen som en relativt sen inrättning.
Det finns bland naturfolken en hel grupp institutioner som blir fullt förklarliga om vi accepterar Bachofens och Morgans åsikter men som annars är helt obegripliga. Några exempel på sådant är: klanens kommunistiska liv innan den splittrades i olika patriarkaliska familjer: livet i långhus och i klasser som bor i olika långhus allt efter de ungas ålder och "invignings"-stadium (M Maclay, H Schurz); de inskränkningar i den enskildes samlande av förmögenhet som har exemplifierats i texten; det faktum att kvinnor som tagits från en annan stam tillhörde hela stammen, innan de blev enskild egendom; och många liknande företeelser som skildrats av Lubbock. Denna grupp av inrättningar, som försvann och ersattes på bykommunstadiet, stämde förträffligt med teorin om "stamäktenskap"; men de har för det mesta inte tagits med i räkningen av familjeskolan. Detta är givetvis inte det rätta sättet att undersöka frågan. Naturfolken har inte flera överordnade eller jämställda institutioner, som vi äger i dag. De har enbart en institution: klanen, som innefattar alla klanmedlemmars inbördes förhållanden. Äktenskapliga relationer och egendomsförhållanden är klanförhållanden. Och det minsta vi kan fordra av familjeteorins förkämpar är att de visar oss hur den nyss nämnda gruppen av inrättningar (som senare försvinner) kunde ha existerat i en sammanslutning av människor som levde under ett system som går stick i stäv mot sådana inrättningar - ett system av enskilda familjer styrda av sin pater familias.
Det är också föga vetenskapligt att förbise vissa allvarliga svårigheter på det sätt som görs av dem som hyllar familjeteorin. Till exempel har Morgan med en ansenlig bevismängd konstaterat att ett noga vidhållet "klassystem" utmärker många naturfolk, och att alla individer av samma kategori tilltalar varandra som om de var bröder och systrar, medan medlemmarna av en yngre klass tilltalar sina mödrars systrar som mödrar etc. Att reducera detta till ett façon de parler - ett sätt att uttrycka vördnad för åldern - är säkert en genväg att undkomma svårigheten att förklara varför detta speciella sätt att uttrycka vördnad, och inte något annat, förhärskat bland så många folk av olika ursprung, så att det hos många av dem levt kvar ända till våra dagar. Man kan acceptera att ma och pa är de stavelser som är lättast att uttala för ett barn, men frågan är varför denna del av "barnspråket" används av fullvuxna gentemot en alldeles speciell klass av personer. Varför hos så många stammar, där modern och hennes systrar kallas ma, fadern betecknas med tiatia (liknande diadia - onkel), dad, da eller pa. Varför tilltalsordet moder, som användes gentemot moderns systrar, senare trängs undan av ett separat namn. Men när vi hör att hos många vilda folkslag moderns systrar tar lika stort ansvar i ett barns uppfostran som modern själv och att, om döden rycker bort ett älskat barn, den andra "modern" (moderns syster) offrar sig för att följa med barnet på dess färd in i andra världen - då kan vi verkligen i dessa namn uppfatta någonting djupare än enbart ett faqon de parler eller ett sätt att visa vördnad. Detta gäller speciellt när vi sedan får höra att det finns en hel grupp kvarlevande seder (Lubbock, Kovalevsky, Post har grundligt undersökt dem) som alla pekar i samma riktning. Naturligtvis kan man hävda att släktskapen räknas på mödernesidan "eftersom barnet vistas mer hos sin moder", eller också kan vi förklara det faktum att en mans barn med flera kvinnnor från olika stammar hör till mödrarnas klaner med vildarnas "okunnighet i fysiologi"; men dessa invändningar svarar knappast mot allvaret i dessa frågor - speciellt när man vet att bärandet av moderns namn innebär att man tillhör moderns klan i alla avseenden; det innebär rätt till alla klanens tillhörigheter liksom rätt till beskydd, trygghet när det gäller angrepp från någon av dess medlemmar och plikten att på dess vägnar hämnas oförrätter.
Även om vi för ett ögonblick skulle medge att det är tillräckligt med sådana förklaringar, skulle vi snart finna att det skulle behövas en speciell förklaring för varje grupp av liknande exempel - och de är många. För att nämna endast några av dem, kan vi notera följande: klanens indelning i klasser under en tid då det inte existerar skillnader i förmögenhet eller social ställning; exogami och därav följande bruk uppräknade av Lubbock; blodsförbund och en rad liknande bruk avsedda att visa gemensam härstamning; familjegudars uppträdande efter stamgudarna; det hustrubyte som förekommer inte bara hos eskimåerna utan som en utbredd sed hos en mängd stammar av helt olika ursprung; äktenskapsbandens minskande styrka ju lägre vi kommer på civilisationsskalan; samäktenskapen - då flera män gifter sig med en kvinna som turvis tillhör dem; upphävandet av äktenskapliga band på högtidsdagar eller var femte, sjätte etc. dag; familjers samboende i "långhus"; morbroderns skyldighet, som gällt även långt fram i tiden, att uppfostra den föräldralöse; mängden av övergångsformer som visar den gradvisa övergången från möderne- till fädernehärkomst; klanens - inte familjens - rätt att begränsa barnantalet och denna lags upphävande i överflödstider; att familjerestriktioner kommer efter klanrestriktioner i rangordning; att gamla släktingar offras åt stammen; stammens lex talionis och många andra seder och bruk som blir till "familjeangelägenhet" först sedan familjen i modern mening uppträtt; de giftermåls- och trolovningsceremonier som har belysts så väl i Sir John Lubbocks verk och hos flera moderna ryska forskare; frånvaron av bröllopshögtidligheter på de håll där härstamningen räknas på mödernet, och sådana högtidligheters förekomst hos stammar med fädernehärstamning - alla dessa och många andra[1] drag visar att, som Durckheim anmärker, äktenskapet "endast tolereras och motarbetas av stridiga krafter"; förstörandet vid individens död av hans personliga egendom; och slutligen de mängder av kvarlevor, myter (enligt Bachofen och hans många efterföljare), folklore etc., som alla pekar i samma riktning.[2]
Naturligtvis bevisar detta inte att det fanns en period då kvinnan ansågs vara mannen överlägsen eller var "huvudet" för klanen; detta är en helt annan sak, och enligt min mening har en sådan period aldrig funnits; inte heller bevisar det att det fanns en tid då det inte fanns några inskränkningar för könens förbindelser inom stammen - detta skulle helt motsäga alla kända rön. Men då alla de rön som nyligen gjorts ses i förhållande till varandra, måste man erkänna att även om det möjligen existerat enstaka par med barn avskilt i den äldsta klanen, så var dessa tidiga familjer enbart accepterade undantag och inte någon institution under denna period.
(Till s 77.)
I ett märkligt arbete, Kinas religiösa system, publicerat 1892-97 av J M de Grot i Leyden, får vi bekräftelse på denna åsikt. Det fanns i Kina (liksom på andra håll) en tid, då alla en avlidens tillhörigheter offrades på hans grav - hans möbler, husgeråd, slavar och även vänner och tjänare och naturligtvis hans änka. Det krävdes en stark reaktion mot detta bruk från olika moralisters sida för att göra slut på det. Hos zigenarna i England har bruket att förstöra allt bohag på graven levt kvar till denna dag. Allt som tillhörde en zigenardrottning som avled för några är sedan, förstördes på hennes grav. Flera tidningar omnämnde detta på sin tid.
(Till s 92.)
En mängd värdefulla arbeten om den sydslaviska zadrugan eller "storfamiljen", samt jämförelser med andra familjeformer, har utgivits sedan ovanstående skrevs; nämligen av Ernest Miler (Jahrbuch der Internationaler Vereinung für vergleichende Rechtswissenschaft und Volkswirtbschaftslehre, 1897) och I E Geszows Zadrugan i Bulgarien och Zadrugaäganderätt och arbete i Bulgarien (båda på bulgariska). Jag måste också nämna Bogisics välkända studie De la forme dite "inokosna" de la famille rurale chez les Serbes et les Croates, Paris 1884, vilket inte kommit med i texten.
(Till s 121.)
Skrånas ursprung har orsakat många strider. Utan tvivel fanns det skrån eller hantverks-"collegia" i det gamla Rom. Det framgår av ett ställe hos Plutarkos att Numa lagstiftat om dem. "Han delade folket", säger han, "i yrken ... och befallde dem hava brödraskap, högtider och möten och angav den dyrkan de hade att ägna gudarna efter varje yrkes värdighet." Dock har säkerligen inte den romerske kungen uppfunnit eller inrättat yrkeskollegierna - de hade redan funnits i det gamla Grekland; med all sannolikhet har han bara underkastat dem kunglig lagstiftning, alldeles som Filip den sköne femtonhundra år senare ställde Frankrikes yrken under kunglig uppsikt och lagstiftning, till stor skada för dem. Även en av Numas efterträdare, Servius Tullius, sägs ha utfärdat lagar om collegia.[3]
Det var alltså naturligt att historikerna frågade sig om skråna, som fick ett sådant uppsving under 1100-talet, ja, redan under 900- och 1000-talet, inte bara var återupprepningar av de gamla romerska collegia - speciellt som de senare, vilket framgår av citatet, precis motsvarade medeltidsgillet.[4] Det är to ra känt att det fanns korporationer av romersk typ i södra Gallien fram till 400-talet. Dessutom visar en inskription som påträffats under utgrävningar i Paris att det existerat en korporation av nautæ i Lutetia under Tiberius tid; och i den charta som givits Paris "vattenköpmän" 1170 omtalas deras rättigheter såsom existerandet antiquo (samme förf, s 51). Skråna kunde därför ganska naturligt ha levt kvar i den tidiga medeltidens Frankrike efter folkvandringen.
Men även om det existerar likheter, så finns det inget skäl att påstå att de holländska korporationerna, de nordiska skråna, de ryska artels, de georgiska amkari etc. nödvändigtvis skulle ha romerskt eller bysantinskt ursprung. Samfärdseln mellan nordborna och Östrom var mycket livlig, och slaverna (vilket har påvisats av ryska historiker och särskilt av Rambaud) deltog ivrigt i denna samfärdsel. Nordborna och ryssarna kunde alltså ha infört den romerska skråinrättningen i sina respektive länder. Men när vi ser att artel-organisationen utgjorde själva medelpunkten för ryssarnas dagliga liv så tidigt som på 900-talet, och att artelet har samma drag som det romerska kollegiet och det västerländska gillet trots att ingen form av lagstiftning någonsin reglerat dess organisation fram till i dag, blir vi ännu mer böjda att tro att det österländska gillet har ett äldre ursprung än det romerska kollegiet. Romarna kände mycket väl till att deras sodalitia och collegia var samma sak som "vad grekerna kallade hetairiai" (Martin-Saint-Léon, s 2), och av vår kännedom om Österns historia kan vi utan vidare dra slutsatsen att Österns stora nationer likaväl som Egypten haft samma gillesinrättning. Gillets huvuddrag är likadana överallt där vi finner det. Det är en förening av människor som har samma yrke eller hantverk. Detta förbund har, liksom den urgamla klanen, sina egna gudar och sin egen kult, som alltid innehåller några mysterier som är speciella för varje särskilt förbund; det betraktar alla sina medlemmar som bröder och systrar - möjligen (i början) med alla konsekvenser som ett sådant släktskapsförhållande innefattade i gens, eller åtminstone med ceremonier som angav eller symboliserade klanrelationerna mellan bror och syster; och slutligen finns i detta förbund alla de inbördes-hjälp-förpliktelser som existerade inom klanen; nämligen att varje möjlighet till mord var utesluten inom brödraskapet, att klanen var kollektivt ansvarig rättsligt sett och att man i obetydligare rättsfall var skyldig att bringa saken inför gillets domare eller rättare sagt medlare. Gillet är - kan man säga - bildat efter klanens mönster.
Vad jag alltså i texten sagt om bykommunens ursprung gäller, menar jag, också om gillet, artelet och skrå- eller grannförbundet. När de band som tidigare hållit samman människorna i deras klaner upplöstes genom flyttningar, genom att en patriarkalisk familj bildades och genom en växande mångfald av sysselsättningar - utarbetade människorna ett nytt territoriellt förbund i form av bykommunen; och ett annat förbund - ett yrkesförbund - bildades som ett imaginärt brödraskap - den imaginära klanen, som mellan två eller ett fåtal män kallades ett "fostbrödralag" (det slaviska pobratimstvo) och mellan ett större antal människor av olika härkomst, som alltså härstammade från olika klaner men bodde i samma by eller stad (eller tom olika byar eller städer) - ett phratry, en hetairiai, ett amkari, artel, gille.[5]
Idén och formen för en sådan organisation existerade i sina grunddrag redan under vildeperioden. Vi vet att det i alla vilda folkslags klaner finns hemliga sammanslutningar av krigare, trollkarlar, unga män etc. - yrkesmysterier, genom vilka kunskap meddelas i jägar- eller krigaryrket; "klubbar", som Miklukho-Maclay betecknade dem. Dessa "mysterier" var med all sannolikhet prototyperna för de blivande gillena.[6]
Ovannämnda arbete av E Martin-Saint-Léon innehåller värdefulla upplysningar om hantverksorganisationen i Paris - som den ter sig i Livre des métiers av Boileau - och en god översikt över kommunerna i skilda delar av Frankrike, med alla bibliografiska anvisningar. Det måste dock betonas att Paris var en "kunglig stad" (liksom Moskva eller Westminster), och att följaktligen den fria medeltidsstadens inrättningar där aldrig nått samma utveckling som i fria städer. I stället för att utgöra "bilden av en typisk korporation" kunde korporationerna i Paris, "som skapats och utvecklats under kungamaktens direkta förmynderskap", just av detta skäl (vilket författaren anser som en orsak till överlägsenhet, fast det snarare var orsaken till underlägsenhet - han själv visar på skilda ställen i sitt arbete hur inblandningen från kejsarmaktens sida i Rom eller av kungamakten i Frankrike förstört och hämmat skrånas liv) aldrig nå den blomstring och det inflytande på stadens hela liv som de nådde i nordöstra Frankrike, i Lyon, Montpellier, Nimes etc. eller i Italiens, Flanderns eller Tysklands fria städer.
(Till s 129.)
I ett arbete om medeltidsstaden (Markt und Stadt in ihrem rechtlichen Verhältnis, Leipzig 1896), har Rietschel framfört åsikten att de tyska medeltidskommunernas ursprung måste sökas i torget. Torget, som stod under en biskops, ett klosters eller en furstes skydd, samlade kring sig en befolkning av yrkes- och hantverksmän, men inga jordbrukare. De sektioner, som städerna vanligen var indelade i, som mynnade ut från torget och som var och en var bebodd av hantverkare inom särskilda yrken, är bevis för detta; de bildade vanligen Gamla staden, medan Nya staden brukade vara en by som tillhörde fursten eller kungen. De två styrdes av skilda lagar.
Torget har verkligen haft stor betydelse för alla medeltidsstäders första utveckling, bidragit till att öka borgarnas välmåga och givit dem en känsla av oberoende; men, vilket har anmärkts av Carl Hegel - den välkände författaren till ett utmärkt arbete om de tyska medeltidsstäderna (Die Entstehung des deutschen Städtewesens, Leipzig 1898) - stadslagen är inte en torglag, och Hegels slutsats är (vilket ytterligare stöder de åsikter som framförs i denna bok), att medeltidsstaden hade ett dubbelt ursprung. Det fanns i den "två befolkningar sida vid sida: en lantbefolkning och en ren stadsbefolkning; lantbefolkningen, som tidigare levde under die Almende eller bykommunorganisationen, införlivades i staden".
I fråga om köpmansgillen förtjänar Hermann van den Lindens arbete Les Gildes marchandes dans les Pays-Bas au Moyen Age, Gand 1896, i Recueil de travaux publiés par la Faculté de Philosophie et Lettres, ett särskilt omnämnande. Författaren följer den gradvisa utvecklingen av deras politiska styrka och den makt de så småningom fick över hantverksbefolkningen, speciellt över tygfabrikanterna, och skildrar det förbund som slöts av hantverkare för att motverka deras växande makt. Den åsikt som i denna bok framställts angående köpmansgillets uppkomst under en senare period, som oftast motsvarade en tid av nedgång i städernas frihet, verkar alltså bekräftas av H van den Lindens undersökningar.
(Till s 164.)
Holländska jordbruksdepartementets berättelse innehåller mycket som belyser detta ämne, och min vän M Cornelissen var vänlig nog att plocka ut åt mig relevanta ställen ur dessa digra volymer (Uitkomsten van het Onderzoek naar den Toestand van den Landbouw in Nederland, 2 band, 1890).
Bruket att hålla en tröskmaskin som turvis hyrs ut åt många lantgårdar är mycket utbrett, liksom fallet är nu för tiden i nästan varje annat land. Men man finner på sina håll kommuner som håller en tröskmaskin åt kommunens medlemmar (bd I, XVIII, s 31).
De jordbrukare som inte har tillräckligt antal hästar för plogen lånar hästarna från sina grannar. Bruket att hålla en kommunal tjur eller hingst är likaledes utbrett.
När byn har att lägga grunden (i låglandsdistrikten) för att uppföra en sockenskola eller för att bygga ett nytt hus åt en av bönderna, sammankallas en bede. Samma sak sker när någon lantbrukare skall flytta. Beden är över huvud taget ett utbrett bruk och ingen, vare sig rik eller fattig, drar sig för att möta upp med häst och kärra.
Att flera jordbrukare gemensamt arrenderar en äng till bete åt sina kor, förekommer i flera delar av landet, det är också vanligt att lantmannen, som har plog och hästar, plöjer jorden åt sina lejda arbetare (bd I, XXII, s 18 ff).
Lantmannaföreningar för att köpa utsäde, exportera grönsaker till England etc., är allmänt förekommande. Likaså i Belgien. År 1896, sju år efter det det först bildats lantmannaföreningar i den flamländska delen av Belgien, och endast fyra år efter det att de införts i den vallonska delen av landet, fanns där redan 207 sådana föreningar med 10.000 medlemmar (Annuaire de la Science Agronomique, bd I, (2), 1896, ss 148 och 149).
[1] Se Marriage Customs in many Lands av H N Hutchinson, London 1897.
[2] Många nya och intressanta former av dessa har samlats av Wilhelm Rudeck, Geschichte der öffentlichen Sittlichkeit in Deutschland, rec av Durckheim i Annuaire Sociologique, II, 312.
[3] A Servio Tullio populus romanus relatus in censum, digestus in classes, curiis atque collegiis distributus (E Martin-Saint-Léon, Histoire des corporations de métiers depuis leurs origines jusqu'a leur suppression en 1791, Paris 1897).
[4] De romerska sodalitia motsvarade, så vitt vi kan bedöma (samme förf, s 9), de kabyliska Gofs.
[5] Det är slående att se hur tydligt denna åsikt är uttryckt på det välkända stället hos Plutarkos om Numas lagstiftning för skråna: "Och härigenom", skrev Plutarkos, "blev han den förste som ur staden bannlyste den anda som fick folket att säga: 'Jag är en sabinare' eller 'Jag är en romare' eller 'Jag är en Tatii undersåte' och en annan: 'Jag är Romuli undersåte' - som med andra ord fick bort uppfattningarna om olika härkomst."
[6] H Schurtz arbete, som handlar om "årsklasserna" och de hemliga föreningarna under civilisationens barbarstadier (Altersklassen und Männerverbände: eine Darstellung der Grundformen der Gesellschaft, Berlin 1902), och som kommer till min kännedom just när jag läser korrektur på dessa sidor, innehåller en mängd fakta till stöd för nämnda teori om gillenas ursprung. Konsten att bygga ett stort rådplägningshus så att man inte förargade de fallna trädens andar; konsten att bearbeta metaller så att man blidkade fientliga andar; jaktens hemligheter och de ceremonier och maskdanser som bringar jaktlycka; konsten att föra naturfolkens kunskap vidare till de unga pojkarna; de hemliga sätten att avvända fienders trolldom och i sammanhang därmed krigskonsten; tillverkningen av båtar, av fisknät, av djursnaror och fågelfällor och slutligen de kvinnliga konsterna att sy och färga - allt detta var i gamla tider "konster" och "konstgrepp", som fordrade hemlighet för att fungera. De fördes alltså vidare från äldsta tider i hemliga förbund eller "mysterier" endast till dem som gått igenom en plågsam invigning. H Schurtz visar nu att naturfolkens liv är sammansatt av hemliga samfund och "klubbar" (av krigare, jägare), som har ett lika gammalt ursprung som äktenskaps-"klasserna" inom klanerna och redan innehåller alla element som sedan återfinns i gillet: hemlighetsfullhet, oberoende ställning gentemot familjen och ibland även klanen, gemensam dyrkan av särskilda gudar, gemensamma måltider, lagskipning inom samfundet och brödraskapet. Smedjan och båthuset står faktiskt oftast under uppsikt av männens klubbar; och "långhusen" eller "palavers" byggs av särskilda hantverkare som känner till konsten att besvärja de fällda trädens andar.