Original: The Consequences of the Japanese Victory and Social Democracy
Översättning: Göran Källqvist
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Denna artikel och introduktionen är från samlingen Witnesses to Permanent Revolution: A Documentary Record, där texterna har sammanställts, översatts (till engelska) och försetts med kommentarer/förklaringar av bokens redaktörer Richard B Day och Daniel Gaido.
Se även Lenins artikel Port Arthurs fall.
OBS: I texten och noterna anges redaktörernas kommentarer inom hakparenteser [ ].
I denna Kautsky-artikel[1] användes uttrycket ”permanent revolution” för andra gången i västeuropeisk marxistisk press för att analysera 1905 års revolution i Ryssland[2] (den första var Rosa Luxemburgs artikel Efter första akten från februari 1905). Kautskys artikel utkom i fyra ryska upplagor, varav en i Lenins tidskrift Proletarij.[3]
”Konsekvenserna av Japans seger och socialdemokratin” publicerades ursprungligen i tre delar. Bakgrunden till den andra delen, som behandlar ”Sinnesstämningen inom den tyska socialdemokratin”, var debatten inom det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) om den politiska masstrejken, där partiets revolutionära flygel för första gången hamnade i direkt konflikt med den fackföreningsorienterade högerflygeln som samlades kring den socialdemokratiskt ledda Die Generalkommission der Gewerkschaften Deutschlands (Generalkomissionen av fackföreningar i Tyskland).[4]
I oktober 1896 publicerade Eduard Bernstein den första av sin artikelserie ”Socialismens problem” i tidskriften Die Neue Zeit, där han reviderade marxismen. Artiklarna samlades senare i hans bok Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter.[5] Två boklånga ”ortodoxa” marxistiska svar på Bernsteins revisionistiska argument kom i Rosa Luxemburgs Sociala reformer eller revolution?[6] och Karl Kautskys Bernstein und das Sozialdemokratische Programm: Eine Antikritik.[7] Kautsky slog också larm mot de fackföreningsledare som redan 1900, inom ramen för revisionistdebatten, strävade efter oberoende från partiet under parollen ”neutralitet”.[8] I september 1903 fördömde SPD:s kongress i Dresden formellt den ”teoretiska” revisionismen och stödde den revolutionära socialismen.
Den ryska revolutionen 1905 väckte på nytt agitationen inom den tyska socialdemokratin till förmån för den politiska masstrejken. Oroad över den militanta stämningen i leden förkastade de socialdemokratiska fria fackföreningarnas femte kongress, som hölls i maj 1905 i Köln, kategoriskt användningen av masstrejken och förbjöd till och med ”propagandistisk spridning” (dvs. stödjande propaganda eller diskussion) av denna taktik. Man hävdade också att masstrejken försvarades av ”anarkister och personer utan erfarenhet av ekonomisk kamp” och varnade de organiserade arbetarna för att ”låta sig hindras från det dagliga arbetet med att stärka arbetarnas organisationer genom att anta och främja sådana idéer”.[9] Generalkommitténs talesman i denna fråga, Theodor Bömelburg (ordförande i byggnadsarbetareförbundet), attackerade inte bara SPD:s vänsterflygel utan även Eduard Bernstein för att han förespråkade masstrejken för att försvara demokratiska rättigheter. Bömelburg hävdade att arbetarrörelsen för att kunna utvidga sina organisationer framför allt behövde ”lugn och ro [Ruhe]”.[10]
En bieffekt av denna debatt var den så kallade ”Vorwärts-konflikten”. När Kautsky kritiserade Kölnresolutionen[11] anklagade SPD:s centralorgan Vorwärts, som redigerades av Kurt Eisner, honom för att vara en dogmatisk ideolog som predikade den nyanarkistiska utopin om att erövra den politiska makten genom en politisk masstrejk. I oktober 1905 avskedades Eisner och fyra andra redaktörer, och en ny vänsterredaktion tog kontrollen över Vorwärts.[12]
En månad senare hävdade Kautsky, att just när den teoretiska och politiska revisionismens (regeringsvänlighetens) bankrutt hade blivit uppenbar,
uppstod en ny form av revisionism, fackföreningsrevisionismen, som fann stöd hos en del av fackföreningsbyråkratin. Under neutralitetens flagg förespråkade denna revisionism ett avståndstagande från socialdemokratin. Den betraktade inte socialdemokratin som arbetarklassens parti, utan som ett parti som alla andra – inte som det parti som förenar proletariatet, utan som ett av de partier som proletariatet är uppdelat i. Socialdemokratin sågs som en faktor som hindrade proletariatets organisatoriska enande.[13]
Vid SPD:s kongress i Jena i september 1905 kritiserade August Bebel fackföreningsledarnas fientlighet mot den politiska masstrejken som en farlig ”ren och skär fackföreningspolitik [Nurgewerkschaftlerei]”.[14] Mot resolutionen från fackföreningskongressen i Köln antog kongressen i Jena en resolution som stödde användningen av politiska masstrejker under kampen för rösträtt och demokratiska rättigheter, även om detta på Bebels begäran beskrevs som en defensiv taktik mot borgarklassens förväntade attack mot den socialistiska rörelsens växande framgångar.[15] Men fackföreningsledarna avvisade även denna hypotetiska användning av generalstrejken, och därför hölls det den 16 februari 1906 en hemlig konferens mellan SPD:s ledning och generalkommittén, där partiledningen förband sig att ”i möjligaste mån försöka förhindra en masstrejk”. Om den ändå skulle bryta ut skulle partiet ta på sig hela ledarskapet: fackföreningarna skulle inte delta officiellt, och de enades bara om att ”inte hugga den i ryggen”.
Överenskommelsen innebar i praktiken att Jena-kongressens resolution upphävdes. Under dessa omständigheter skrev Kautsky i augusti 1906 sitt huvudverk om förhållandet mellan det politiska partiet och fackföreningarna, där han argumenterade mot fackföreningarnas politiska neutralitet och krävde att de skulle underordnas partiets revolutionära ledning.[16] I sitt tal till SPD:s kongress i september 1906 i Mannheim jämförde Kautsky fackföreningsfunktionärernas disciplinbrott (dvs. förkastandet av Jena-resolutionen om den politiska masstrejken av fackföreningskongressen i Köln) med det franska socialistiska parlamentsledamöternas när Millerand blev minister i den borgerliga regeringen under ledning av Rene Waldeck-Rousseau – en åtgärd som resulterade i en splittring inom den franska socialismen och uteslutning av arton deputerade från det franska socialistpartiet. I resolutionen från Mannheimkongressen, som återigen utarbetades av Bebel, erkändes uttryckligen att partiledningen inte kunde vidta några massåtgärder utan fackföreningarnas godkännande, vilket i praktiken gav dem vetorätt över SPD:s politik.
Medan Kautsky och Luxemburg kämpade mot teoretiska och fackliga revisionister i Tyskland, gav Kautskys bedömning av Ryssland efter Japans segrar ett avgörande uppsving för de ryska förespråkarna för permanent revolution. Under samma månader som tyska fackföreningsmedlemmar avvisade den politiska masstrejken växte antalet nya fackföreningar snabbt i Ryssland och strejkrörelsen övergick alltmer från ekonomiska till politiska krav, däribland avskaffande av enväldet, fred med Japan och grundläggande förändringar av landets ekonomiska system. Kautskys stöd för den permanenta revolutionen gav auktoritet och trovärdighet åt ryska marxister som Rjazanov, Parvus och Trotskij, som entusiastiskt delade hans hopp om att det ryska proletariatet skulle kunna ta på sig det internationella ledarskapet i den revolutionära kampen. Som Kautsky skrev
Den permanenta revolutionen är ... precis vad Rysslands arbetare behöver. Den har redan mognat och vuxit enormt i styrka, särskilt i Polen. Inom några år kan den förvandla de ryska arbetarna till en elitstyrka, kanske till det internationella proletariatets elitstyrka; en styrka som kommer att förena ungdomens entusiasm med erfarenheter av världshistorisk kamp och kraften hos en dominerande makt i staten.
Precis som Parvus trodde Kautsky att Japans seger över Ryssland inte bara revolutionerade Ryssland utan också i grunden förändrade de geopolitiska relationerna. I en anmärkningsvärt insiktsfull analys förutspådde han ett nytt uppvaknande av antiimperialistiska och nationalistiska stämningar i hela Asien, där japanska vapen på ett avgörande sätt hade punkterat illusionen om västvärldens militära oövervinnlighet, och väckt nya krafter i Kina och Indien som så småningom skulle forma 1900-talet.
I denna artikel hänvisar Kautsky inte mindre än sju gånger till den ”permanenta revolutionen”, och upprepar också sin övertygelse från den tidigare artikeln ”Revolutionära frågor”, att revolutionen i Ryssland inte skulle kunna undgå att ”få återverkningar på resten av den europeiska kontinenten”, med början i Rysslands ”statsbankrutt och förlusten av många miljarder som det europeiska kapitalet har lånat ut till den ryska absolutismen för att få del av frukterna av förtrycket och utsugningen av det ryska folket” – en premiss som återkom i Trotskijs redogörelse för den permanenta revolutionens internationella dimension i Resultat och framtidsutsikter. Kautskys kommentarer om hur Japan ”kunde hoppa över ett viktigt utvecklingsstadium” genom att tillägna sig ”tekniken och kunskapen från kapitalismens högsta stadium” fann likaså en parallell i Trotskijs senare formulering av ”ojämn och kombinerad utveckling” och i hans förväntan att Ryssland skulle kunna kringgå den mogna kapitalismens förfall. I den ryska marxismens historieskrivning blev Trotskijs verk så småningom den avgörande skriften om den permanenta revolutionen, men faktum kvarstår att Karl Kautsky hade gjort mycket av det banbrytande begreppsarbetet i ”Revolutionära frågor” och i ”Följderna av Japans seger och socialdemokratin”.
Richard B Day och Daniel Gaido.
Freden är ännu inte uppnådd, och folken angriper fortfarande varandra våldsamt i Manchuriet, men Japans seger måste redan betraktas som ett faktum. Den enda frågan som återstår är hur stor Japans vinst kommer att bli – en mycket viktig fråga för japanerna och särskilt för deras härskande klasser, men en relativt oviktig fråga för det internationella proletariatet.
Men oavsett vad priset för den japanska segern blir, är dess nödvändiga konsekvenser för det nuvarande stadiet i proletariatets befrielsekamp alltför betydande för att överskattas. Framför allt har den mest omedelbara och slående konsekvensen av denna seger blivit att den ryska absolutismen har skakats så djupt att det inte kommer att kunna återfå sin balans. Man kan säga, att om det någonsin har funnits en teori om katastrofer och sammanbrott, så skulle den fira sin största triumf här.[17] Men entusiasmen över detta sammanbrott får inte få oss att glömma att den skulle ha varit omöjlig utan det outtröttliga, långsamma och obemärkta arbetet att undergräva absolutismen, som har pågått i årtionden.
Ingenting är mindre berättigat än att skilja omärkbar evolution från stormig revolution, eller undergrävande från sammanbrott. Båda är oskiljaktigt förbundna med varandra. Utan undergrävande finns inget sammanbrott. Man får inte tro att den japanska segern var det enda som orsakade den ryska absolutismens katastrof. Många absolutistiska regeringar har drabbats av militära katastrofer och tvingats underkasta sig skamliga fredsvillkor utan att för den skull rasa samman. Endast det stridande proletariatets armé, som har skapats genom ett långvarigt upplysnings- och organisationsarbete, har gjort det möjligt att förvandla detta nederlag till en katastrof för absolutismen.
Men om det inte finns något sammanbrott utan undergrävande, kan det inte heller den ”undergrävande” klassen segra utan ett sammanbrott. Endast med en våldsam kraftmätning kan det visa sig hur ruttna de härskande klassernas stöttepelare har blivit, hur oförmögna de är att erbjuda motstånd mot de uppstigande klassernas kraft. Den största kraftmätning som en regim kan genomgå är ett krig. Särskilt med tanke på den moderna vapentekniken, är det nonsens att se krig som ett sätt att välja ut de modigaste individerna eller ens för att odla höga moraliska principer. Men det är utan tvekan ett kraftfullt medel för att rensa bort föråldrade samhälls- och statsformer som hindrar energiska och uppåtsträvande klassers fria utveckling. I denna mån kan ett krig vara ett medel som tjänar den sociala utvecklingen, och det rysk-japanska kriget står i främsta ledet bland krig som har haft en sådan effekt.
Vilka konsekvenser kommer kriget att få för Ryssland?
Vi får inte falla för de borgerliga demokraters illusioner, som är blinda för klassmotsättningar och tror att det enda en absolutistisk stat behöver är politisk frihet och att revolutionen måste avslutas så snart det har uppnåtts. Politisk frihet har ännu inte erövrats, och ändå går liberalerna och socialdemokraterna redan skilda vägar. I ett nyligen utgivet nummer av Sächsiche Arbeiterzeitung har kamrat Luxemburg med rätta hänvisat till det öppna brev som den före detta marxisten Struve, numera en övertygad liberal, riktade till Jaurès.[18] Det som utmärker detta brev är längtan efter ett starkt styre som ska återställa ordningen. Den värsta förebråelse som Struve kan rikta mot enväldet är att antyda att det inte längre är i stånd att hålla tillbaka folkmassorna och därmed låter anarkin ta överhanden. Denna rädsla för ”anarki”, det vill säga för de lägre folklagrens uppror, blir alltmer ett av de ryska liberalernas mest iögonfallande drag. Samtidigt har Rysslands skenbara liberaler och socialister i många fall hittills stått så nära varandra – med andra ord har ryska liberaler så ofta känt sig som socialister – att denna rädsla för anarki till och med har fått genklang i vissa socialistiska kretsar.[19]
Liberalerna kan skrika om en stark regim och se fram emot det växande kaoset med fruktansvärd oro, men det revolutionära proletariatet har alla skäl att hälsa det med största entusiasm. Detta ”kaos” är inget annat än den permanenta revolutionen. Och under de nuvarande ryska förhållandena är revolutionen den situation där proletariatet kan mogna allra snabbast, utveckla sina intellektuella, moraliska och ekonomiska krafter fullständigast, prägla staten och samhället allra mest och vinna de största eftergifterna från dem. Även om en sådan dominerande ställning för proletariatet bara kan vara tillfällig i ett ekonomiskt eftersatt land som Ryssland, kommer den att ge bestående resultat som blir mer omfattande och djupgående ju längre de varar.
Händelserna under den stora revolutionen fortsätter än i dag att påverka Frankrike. Om proletariatet i Frankrike, trots de socialistiska organisationernas relativa svaghet, har en större makt än i Tyskland med sina tre miljoner socialistiska väljare, beror det inte alls på [Millerands och hans revisionistiska anhängares] regeringsvänliga taktik, och endast i mycket liten utsträckning på den borgerliga republikens demokratiska former, utan främst på de revolutionära instinkter som har fortsatt att verka från jakobinernas tid till i dag. Om saker och ting hade gått enligt liberalernas uråldriga vilja; om revolutionen hade nöjt sig med att omvandla ståndsförsamlingen till en nationalförsamling för att göra plats för en laglig samhällsordning; om, kort sagt, revolutionen hade förblivit en ”trevlig” revolution enligt borgerliga kriterier, som den revolution som Schiller hyllar i Wilhelm Tell eller den som till alla rättänkandes belåtenhet finns i Norge; om den franska revolutionen inte hade ”besudlats” av ”terrorväldet”, då skulle de lägre klasserna i Frankrike ha fortsatt att vara helt omogna och politiskt maktlösa, vi skulle inte ha upplevt 1848, och både det franska och det internationella proletariatets frigörelsekamp skulle ha försenats på obestämd tid.
Den permanenta revolutionen är alltså precis vad arbetarna i Ryssland behöver. Den har redan mognat och vuxit enormt i styrka, särskilt i Polen. Inom några år skulle den kunna förvandla de ryska arbetarna till en elitstyrka, kanske till den elitstyrka som det internationella proletariatet behöver; en styrka som förenar ungdomens entusiasm med erfarenheter av världshistorisk kamp och kraften hos en dominerande makt i staten.
Vi har alla skäl att förvänta oss att det ryska proletariatet kommer att uppnå en permanent revolution eller, för att uttrycka det i borgerliga termer, kaos och anarki, snarare än den starka regering som Struve och hans liberala vänner längtar efter. Även bland socialister finns det några som är deprimerade över att Nikolaj inte mötte revolutionen på halva vägen med tidiga eftergifter, eller att Gaponrörelsen inte tvingade honom att göra det den 22 januari [1905]. Men just en sådan snabb seger för revolutionen skulle ha banat väg för en stark liberal regering. Å andra sidan innebär enväldets fortsatta existens att den permanenta revolutionen börjar. Ingenting har en mer revolutionär inverkan och ingenting undergräver grundvalarna för all statsmakt mer än att detta eländiga och hjärnlösa styre fortsätter, ett styre som bara är starkt nog att klamra sig fast vid sina positioner men inte längre har den minsta makt att härska eller att styra statsskeppet på en bestämd kurs. Enväldet har fortfarande styrkan att förhindra en fredsuppgörelse, men inte längre att föra ett segrande krig. Det har fortfarande styrkan att hindra att det upprättas en liberal regering, men inte längre att sätta gränser för folkets spontana aktivitet. Enväldet är i sig själv en källa till anarki, eftersom det i sin desperation att behålla sin makt utlöser inbördeskrig och uppviglar trasproletariatet i städerna och muslimerna i Kaukasus – sina vildaste och mest oregerliga undersåtar. Enväldet hoppas kunna besegra sina motståndare med dessa medel och inser inte att den på så sätt bara uppviglar revolutionärerna och samtidigt driver även de mest fredliga och fogliga medborgarna in i motståndarnas läger. Dessa kontrarevolutionära metoder har alltid bara tjänat till att göra revolutionen mer beslutsam och mäktig och gradvis föra fram de mest hänsynslösa bland revolutionärerna. Utan Vendées uppror, som började i mars 1793, skulle kanske Montagnarderna inte ha haft styrkan att störta Gironden (juni 1793), vilket ledde till en seger för den småborgerligt proletära terrorn.
Ju längre enväldet lyckas förhindra att en yttre fred sluts och en liberal regering bildas i landet, desto djupare måste dess slutliga sammanbrott bli och desto mer fullständig måste upplösningen av all statsmakt bli. Och vi kan vara säkra på att tsaren och hans hantlangare kommer att mobilisera allt som står i deras makt för att piska upp hela det ryska folket till den mest våldsamma revolution. Det har blivit deras historiska uppdrag, och allt tyder på att de kommer att fullfölja det.
Den permanenta revolutionen i Ryssland kan inte undgå att få återverkningar på resten av den europeiska kontinenten.
Framför allt leder det till statsbankrutt och förlust av många miljarder, som det europeiska kapitalet har lånat ut till den ryska absolutismen för att få del av frukterna av förtrycket och utsugningen av det ryska folket.
Om en stark liberal regering skulle bildas, så skulle en av dess första uppgifter naturligtvis vara att troget betala räntorna på statsskulden, först och främst på grund av den allmänna kapitalistiska klassinstinkten, som gör vinst och ränta till det heligaste av heliga och att besudla dem till en dödssynd mot den helige ande, men också av praktisk nödvändighet, eftersom en stark regering kräver en stark armé, vars omorganisation skulle vara den nya liberala regimens första uppgift. Men det är omöjligt utan nya lån.
Om detta inte sker, om enväldet lyckas omöjliggöra ett liberalt styre och revolutionen blir permanent, så kommer den första konsekvensen bli att inga skatter längre betalas. Var skulle då resurserna för att lösa in obligationskupongerna tas ifrån? Detta är ett av hindren för att upprätta en stark liberal regering, eftersom dess huvuduppgift skulle vara att driva in skatter och införa nya.
Men proletariatets diktatur behöver inte uppstå för att staten ska kunna förklaras i konkurs. Det åstadkommer absolutismen själv när den ser sådana desperata åtgärder som ett sätt att skjuta upp sin egen politiska konkurs. Det är mycket troligt att de europeiska kapitalisterna kommer att straffas tillsammans med sina medsyndare. Hade de i tid utövat sitt inflytande för att tvinga tsaren att införa ett liberalt styre, så kunde de kanske ha förhindrat revolutionen och räddat sina kuponger. Genom sitt ovillkorliga stöd för det absolutistiska systemets skändligheter och dumheter har de lyckligtvis förhindrat upprättandet av det enda regeringssystem som kunde ha undvikit statens konkurs – en liberal regering.
Om konkursen kommer, och som läget ser ut i dag är oddsen hundra mot ett att den kommer, så kommer det att bli en aldrig tidigare skådad krasch; en krasch som kommer att få Panamakraschen[20] att framstå som en barnlek, eftersom den kraschen bara berörde Frankrike, särskilt dess småbourgeoisie. En rysk krasch kommer att drabba hela den kapitalistiska klassen i Europa; den kommer inte bara att drabba ”småsparare” utan också de stora bankerna och, indirekt, även industrin – och där bankerna och storindustrin är nära sammanlänkade kommer den att drabba industrin direkt. Panamakraschen rörde ungefär en miljard;[21] den ryska statsskulden är ungefär femton gånger så stor. Man behöver bara minnas den uppståndelse som Panamakraschen orsakade i Frankrike, hur den förde staten till randen av en revolution, för att få en uppfattning om vilka effekter som kan uppstå av en krasch som möjligen kommer att mångdubbla den förödelse som Panamakraschen innebar, och som kommer att sammanfalla med ett brutalt inbördeskrig i Östeuropa.
Men den ryska revolutionens återverkningar på Västeuropa skulle inte stanna där. Statsbankrutten kommer också att leda till att den ryska spannmålsexporten upphör.
När de ryska bönderna idag säljer spannmål så gör de det inte för att de har ett överskott, utan för att de måste betala skatt. De går hungriga, men säljer spannmål för att kunna betala skatteindrivaren. Så snart den permanenta revolutionen avskaffar rädslan för skatteindrivarna, försvinner också motivet att sälja spannmål. Bönderna kommer att utnyttja regeringens maktlöshet under revolutionen för att för en gångs skull äta sig mätta. Om skörden blir så stor att det blir överskott utöver deras livsmedelsbehov, kommer de säkert inte att använda det för att betala skatt utan för att köpa industriprodukter. Spannmålsöverskottet kommer alltså inte att gå till att betala kuponger utomlands, utan till att betala löner till arbetare och arbetsgivare i de ryska industriområdena.
Om det inte så snart som möjligt inrättas en ”stark” liberal regering, som vet hur man upprätthåller ”ordning” och ”laglighet” bland bönderna, måste vi under de kommande åren – kanske redan i höst – räkna med en plötslig minskning av den ryska spannmålsexporten. Vad detta kommer att innebära för spannmålshandeln och priserna kan man ana av det faktum att andelen spannmålsöverskott i Rysslands provinser[22] uppgår till mellan en fjärdedel och en tredjedel av landets spannmålsexport, beroende på skörden (nästan 10 000 miljoner kilo 1903). Inte ens en ytterst gynnsam skörd i andra exportregioner kommer att kunna täcka ett så stort underskott i den ryska spannmålsexporten. Följden av denna situation måste bli en kraftig höjning av spannmålspriserna, och något liknande kommer att ske med boskapspriserna.
I det tyska riket kommer denna oavsiktliga höjning av levnadskostnaderna att sammanfalla med den avsiktliga, artificiella höjning som de nya skyddstullarna medför, vilket i sig är tillräckligt för att lägga en extremt tung börda på arbetarklassen. Men de nya skyddstullarna kommer att leda till outhärdliga förhållanden om deras konsekvenser förvärras av en allmän höjning av levnadsomkostnaderna på världsmarknaden och om de genomförs under en svår ekonomisk kris.
Av den anledningen måste även klassmotsättningarna utanför Ryssland skärpas i en aldrig tidigare skådad utsträckning, och klasskampen kommer att bli allt våldsammare ju mer den samtidiga revolutionen i Ryssland ökar både de lägre klassernas upphetsning och de härskande klassernas nervositet.
Men katastroferna kommer inte att upphöra där.
Rysslands militära kollaps har rubbat den europeiska balansen kraftigt och skapat svåra internationella problem. Denna situation kräver mer än någonsin en långsiktig, lugn och målmedveten utrikespolitik, men i detta avseende kan vi inte förvänta oss mycket av de europeiska regeringarna. Frankrike och England står på randen till att upplösa sina parlament, vilket kan medföra många överraskningar. I Österrike har vi en senil kejsare, som mer och mer tycks överlämna regeringsmakten till tronföljaren, en fanatisk anhängare av prästvälde och personvälde. Kanske är det därför som hovet i Wien just har inlett en kamp mot de ungerska junkrarnas politiska makt– ty dessa junkrar är en adel som är ännu mer envis, orubblig och energisk än de preussiska junkrarna. Den kampen kan sluta på samma sätt för unionen mellan Ungern och Österrike som den liknande kampen om unionen mellan Sverige och Norge gjorde,[23] men den kommer inte att förlöpa på samma godmodiga sätt – och det i en tid när revolutionen rasar vid Galiciens gränser och nya oroligheter lurar på Balkan.
Men det tyska riket har blivit den politiskt avgörande makten för Centraleuropas internationella politik, och det är just dess utrikespolitik som har blivit mer obegriplig än någonsin. Visserligen har inte den tyska regeringen för avsikt att utan anledning inleda ett krig mot Frankrike för Marockos skull, att för en bagatells skull starta ett världskrig som kommer att leda till alla berörda parters undergång.[24] En sådan avsikt skulle vara galenskap eller ett brott. Men det är just på grund av att den tyska regeringen inte kan hysa en sådan avsikt som dess utrikespolitik är så oförklarlig – en nyckfull politik med blixtar från klar himmel som, utan att egentligen vilja ha krig, får motståndarna att tro precis tvärtom, nämligen att den planerar ett krig, och därmed skapar en nervös spänning där en olycka kan skapa en situation som faktiskt leder till krig.
Det har redan funnits ett fall där den preussiska regeringen utnyttjade en revolution i ett grannland för att driva en liknande politik. När den stora revolutionen bröt ut i Frankrike var Ryssland och Österrike i krig med Turkiet, och Preussen ansåg att tillfället var gynnsamt för att försvaga Österrike och annektera en ny del av Polen. Revolutionen i Frankrike hade inte varat ett år, och Friedrich Wilhelm II pressade redan på för krig mot Österrike. Endast Österrikes undergivenhet, som accepterade alla Preussens krav, förhindrade detta. Men när den polska frågan väl hade tagits upp blev den nu en tvistefråga mellan de tre makterna, som när revolutionen var över skulle bilda den heliga alliansen mot Frankrike. Men i början av den franska revolutionen slöt de sig inte samman för att med full kraft angripa den gemensamma fienden, utan antingen avstod de helt från att slåss (Ryssland) eller så gjorde det endast halvhjärtat (Preussen och Österrike), eftersom var och en av dessa länder var rädda för att bli lurade eller invaderade av de andra.
När själva grundvalarna för deras styre hotades var den tidens monarkistiska diplomater, i sin kortsiktiga girighet och dumhet på detta obegripliga sätt beredda att när som helst slita varandra i stycken över fördelningen av bytet.
Men dagens diplomati är ännu mer obegriplig. På den tiden hade Polen en helt annan betydelse för Preussen än vad Marocko har idag. Dessutom fanns det då inga spår av politisk opposition i Preussen och Österrike. Deras regeringar hotades framför allt utifrån, av de franska revolutionära arméerna, inte inifrån. De preussiska och österrikiska monarkiernas nederlag innebar att revolutionen segrade i Frankrike, vilket ledde till att det bildades ett revolutionärt centrum i hjärtat av Europa. Men under lång tid innebar det ändå inte att det absolutistiska styrelseskicket i andra delar av den europeiska kontinenten omedelbart föll samman. Men sedan 1870 leder varje olycksbådande krig tvärtom till en inre revolution för de europeiska staterna.
Ett marockanskt äventyr är inte heller att vänta just nu, eftersom den tyska regeringen för närvarande utan större problem kan övervinna de internationella svårigheter som Rysslands sammanbrott oundvikligen kommer att medföra.
Allt tyder på att vi står inför en epok av en kraftig intensifiering av motsättningarna mellan stater och klasser, en epok då en revolutionering av grannländerna kan skapa revolutionära situationer i Västeuropa självt, utan hjälp från enskilda personer eller partier.
Redan i detta skede har de förhållanden som vi beskrev i förra artikeln påverkat breda partikretsar och framför allt dem som kan se bortom ”fäderneslandets” sedvanliga traditioner och lokala gränser. Det förklarar varför intresset för idén om den politiska masstrejken, som för två år sedan var av rent akademiskt intresse för vårt parti, har vuxit exponentiellt.
I Köln hävdade Bömelburg,[25] att ju mer han funderade på idén om generalstrejk, desto mer övertygad blev han om att det handlar om en revolution: det kan inte leda till något annat än revolution. Det är inte helt sant, som exemplen från Belgien, Sverige, Holland och Italien visar. Masstrejken leder inte nödvändigtvis till en revolution. Den är ett medel för politiska påtryckningar, för politisk makt, som i olika politiska situationer och under olika förhållanden kan betyda väldigt olika saker. Men en sak är säker: under de särskilda politiska förhållanden som råder i Tyskland är en framgångsrik generalstrejk endast tänkbar i en revolutionär situation, och det vore hopplöst, ja rentav ödesdigert, att försöka använda den i en situation som inte kan bli revolutionär. Det vore till exempel den största av alla dårskaper att utlysa en generalstrejk i Hamburg för att försvara den lokala vallagen, att använda masstrejken – proletariatets yttersta och skarpaste vapen, som kräver dess fullständiga hängivenhet och högsta uppoffringsvilja – i en enskild stad, bara för att försvara en ganska eländig lokal klasslag om rösträtt från att försämras ännu mer!
Men även om den nationella vallagen skulle avskaffas, bör man noga överväga om man utan vidare ska svara med en masstrejk; det beror helt på situationen. Om vi anser det nödvändigt att diskutera masstrejken och göra proletariatets massor grundligt förtrogna med hur den används, är det på grund av att vi också förväntar oss revolutionära situationer i Tyskland som gör masstrejken både nödvändig och möjlig. Visst skulle en försämring av valförfarandet till riksdagen kunna bidra kraftigt till att skapa en sådan situation och i denna utsträckning vara en provokation till masstrejk. Men vi anser också att det är lika nödvändigt att diskutera frågan just därför att den inte är tillämplig överallt och alltid, och att den kan orsaka stor skada om den används under fel omständigheter.
Vi måste räkna med att situationen i de mest skilda länder utanför Tyskland kan bli sådan att en masstrejk blir både möjlig och nödvändig, och att denna framgång kan vilseleda oss att utan vidare försöka tillämpa den i Tyskland under förhållanden som gör det omöjligt för den att bli framgångsrik. Man har redan talat om att utlysa den i Hamburg för att försvara den nuvarande rösträtten, liksom i Preussen och Sachsen för att störta deras klassprivilegier. Om vi inte studerar masstrejkens villkor och metoder riskerar vi inte bara att tillämpa den där dessa villkor inte är gynnsamma, utan också att tillämpa den där det skulle vara förödande att tillämpa den. Den som föraktar teorin och litar på praktikens överlägsenhet över teoretiska studier måste alltid betala dyrt för sina erfarenheter.
Trots detta fortsätter vårt centrala organ, Vorwärts, med alla medel att förbjuda diskussioner om masstrejken för att bevara enigheten mellan partiet och fackföreningarna. Det har tidningen sagt i sina artiklar om fackföreningskongressen. När jag kritiserade dess märkliga ståndpunkt i min inledning till vår kamrat Roland-Holsts bok om generalstrejken,[26] klagade Vorwärts på att jag hade varit orättvis mot den och återgett dess argument felaktigt. Men det har inte övertygat mig om mitt misstag, och jag ser ingen anledning att ta tillbaka ett enda ord av det jag skrev där mot Vorwärts.
Sedan dess har Vorwärts återigen framfört samma åsikter i en detaljerad kritik av den aktuella boken, med andra argument som vi inte anser vara bättre än de tidigare.
Vorwärts har inte ens förstått Roland-Holsts bok. Till exempel anklagar Vorwärts den för att förvandla den politiska strejken ”från en proletär självförsvarsåtgärd, som endast är möjlig och nödvändig under mycket specifika omständigheter, till en metod för klasskampen, till det verkliga medlet för proletariatets seger”.
I Roland-Holsts bok står det uttryckligen:
Den [socialdemokratin] ser inte den politiska masstrejken som en motsats till sina hittillsvarande medel och metoder, utan som ett komplement till dem, ett komplement som arbetarklassen tvingas till i och genom den sociala utvecklingen – inklusive sin egen tillväxt i styrka och självmedvetande – som ett historiskt resultat av klasskampen. Framför allt finns det ingen motsättning mellan den politiska masstrejken och parlamentarismen. Den sistnämnda är fortfarande ett mycket lämpligt, kanske oumbärligt medel för att utbilda massorna om den nuvarande statens barbariska karaktär, för att väcka dem ur deras slöa likgiltighet, för att leda proletariatets frigörelsekamp, för att pressa fram reformer från de borgerliga partierna, för att driva dem framåt och utnyttja deras motsättningar. Den är fortfarande det enda medlet för att organisera hela proletariatet mot hela den härskande klassen och, oemotståndligt och obevekligt, leda det på slagfältet. Den politiska masstrejken är endast tillämplig i sällsynta, specifika historiska situationer, och kan inte göra parlamentarismen överflödig, varken helt eller delvis. Den kan under inga omständigheter ersätta den, som den extrema vänstern i de franska och italienska partierna hävdar – visserligen som en reaktion på de senaste årens parlamentariska illusioner. Men den kommer med all sannolikhet att användas som ett medel för att möjliggöra proletariatets parlamentariska verksamhet, för att försvara och bredda den, etc.
Detta är kamrat Holsts ord, vars bok är den absolut viktigaste socialistiska publikationen på senare år om en taktisk fråga, som i sin tur är den viktigaste av alla taktiska frågor i vår tid. Men vårt centrala partiorgan kritiserar den utan att ens förstå vad den säger.
Detta missförstånd är det enda som Vorwärts kan anföra för att avvisa bokens metod och slutsatser. Allt annat som tidningen har att säga i frågan består av att hävda att hela diskussionen om masstrejken är överflödig. Enligt Vorwärts finns det en fara för att
en ivrig studie och diskussion av sådana frågor väcker vaga förhoppningar hos arbetarna som avleder deras uppmärksamhet från viktiga och mer brådskande uppgifter – för att inte tala om att mycket prat och hot om revolution är mer lämpligt för att stärka de reaktionära krafterna mot socialdemokratin än för att stärka arbetarmassornas beslutsamhet [osv.].
Sedan: ”Den socialdemokratiska taktikens ledande princip är och förblir att revolutionera sinnena.” Och vidare: under exceptionella omständigheter ”är alla självförsvarsmetoder berättigade, inte bara masstrejken”. Dessutom: ”I varje land är situationen unik.” Och slutligen: ”Vi vill ha färre ord och mer kraftfulla handlingar.”
Hela denna långdragna klagovisa, som vi här endast kan återge i utdrag, påminner om Sancho Panzas uttalanden till Don Quijote; när han ville framstå som klok, sprutade han ur sig en massa obestridliga ordspråk som inte hade något med ämnet att göra eller lika gärna kunde ha använts i något annat sammanhang.
Det finns faktiskt ingen större taktisk fråga inom partiet, för att inte tala om frågor om det slutliga målet, vars diskussion man inte får avfärda med ett sådant hopkok av plattityder.
Dessa eländiga tirader är allt som vårt centralorgan hittills har behagat bidra med till diskussionen om masstrejken. Inte undra på att det finner frågan obekväm. Vorwärts’ oförmåga att i sin nuvarande form fungera som partiets ledande organ i interna frågor har aldrig framgått så tydligt som i detta sammanhang. Med ledande organ ska man naturligtvis inte förstå ett styrande organ, utan ett organ som genom djupet och tyngden i sina argument, genom sin kunskap och erfarenhet, är i stånd att vinna allas respekt och erkännande.
Lyckligtvis står Vorwärts ganska ensamt i partiet i sin motvilja mot ”studier och diskussioner av sådana frågor”. Såvitt man kan bedöma av resten av partipressen finns det, bortsett från redaktörerna för vårt centrala organ, bara ett fåtal partikamrater som delar dess uppfattning att sådana ”studier och diskussioner” bara kommer att hetsa upp en osund fantasi bland arbetarna och avleda dem från nyttig verksamhet. Nästan hela partipressen har visat större intresse för och förståelse för diskussionen om masstrejken än vårt centralorgan, så Vorwärts brist på förståelse kan inte tillskrivas partiet.
Förutom de senaste två årens snabbt växande intresse för att förstå den politiska masstrejken, finns det ett annat anmärkningsvärt fenomen: proletariatets växande förakt för parlamentarismen, som gör sig gällande i alla länder, inklusive Tyskland. Ett symptom på detta fenomen tycks vara vårt minskade väljarstöd i fyllnadsvalen till riksdagen.
Många vill gärna tillskriva denna nedgång till partikongressen i Dresden,[27] till exempel herr Gerlach i sin senaste artikel ”Socialdemokratin sedan Dresden”, som publicerades i Nation. I viss mening har de rätt, men på ett annat sätt än de menar och inte för att, som herr Gerlach skriver, tonen där var ”så grov och kampen så rent personlig”. Om det vore sant så skulle det gälla mycket mindre för ”radikalerna” än för deras motståndare. Men Gerlach själv betonar inte den punkten, kanske för att partikongressen i Dresden gjorde många besvikna.
Den 16 juni [1903] [säger Gerlach] verkade socialdemokratiska partiet vara det mäktigaste socialistiska partiet i världen och det starkaste partiet i Tyskland. ”Riket är vårt, världen är vår!” proklamerade Vorwärts i triumfatorisk extas.
Men vad hände? Ingenting. Allt förblev som förut. Man slog inte in på någon ny väg i Dresden. Många måste utan tvekan ha känt sig besvikna, och ju större förväntningar de hade på segern med tre miljoner röster,[28] desto större blev besvikelsen – som om världen nu låg öppen framför oss och vi bara behövde enas om hur vi bäst skulle ta för oss av den. Men dessa förväntningar var bara naiva illusioner och hade ingenting att säga till om inom partiet. Som det närmaste exemplet på mer nyktra åsikter måste jag citera de ord jag skrev i Die Neue Zeit omedelbart efter den stora segern och ännu före den andra omröstningen:
Om vi betraktar alla motsättningar och all fiendskap inom regeringen, såväl som inom de härskande klasserna och partierna, kan det inte råda något tvivel om att i dag, när våra motståndare mer än någonsin behöver en enad och konsekvent politik som sätter upp stora mål, kommer den politik de faktiskt kommer att föra att bli mer småsint, motsägelsefull och förvirrad än någonsin tidigare. Vi kommer kanske att höra stora ord och se stora gester om att man antar en reformpolitik och inskränker medborgerliga fri- och rättigheter, men man kommer inte särskilt långt med högljudda löften och hot. De kommer inte att följas av några åtgärder, utan i värsta fall av sporadiska kramper som kan vara mycket våldsamma men snabbt kommer att övervinnas. Om det görs eftergifter till proletariatet, så kommer de att uppfyllas på ett så undermåligt sätt i förhållande till löftena att de långt ifrån kommer att tillfredsställa det, ens tillfälligt, utan snarare kommer att förbittra och uppröra det, precis som hot och förolämpningar som inte följs av några åtgärder inte kan ha någon avskräckande effekt.
Många andra röster i vårt parti uttryckte sig på liknande sätt.
Det går att se att det inte finns någon anledning att förebrå hela socialdemokratin för den triumferande stämningen. Vi insåg faktiskt redan före partikongressen i Dresden alla de möjliga konsekvenser som segern med tre miljoner röster kunde leda till.
Men det är uppenbart att många av ”de triumferande” förväntade sig mer och blev besvikna. Vår seger fick sedan till effekt att hetsa upp våra motståndare, så att de gick till hårdare angrepp mot oss under fyllnadsvalen, medan arbetarmassorna inte reagerade på detta ökade tryck med ett större motstånd och ökad entusiasm.
Det är förvisso inte trevligt, men partiet kan bara klandras för detta resultat om det hade kunnat omvandla segern med tre miljoner röster till ”positiva” resultat och underlåtit att göra det. Det hävdade många kritiker.[29] Men hur skulle man ha kunnat uppnå dessa ”positiva” resultat? Genom att möta regeringen på halva vägen, genom att försöka köpa eftergifter? Om det hade funnits en sådan önskan, skulle den säkert ha kvävts i sin linda i Dresden, och det med rätta.
Om det någonsin har funnits en situation som gynnade en socialistisk regeringsvänlighet, så var det Dreyfusprocessen i Frankrike. Det krävdes verkligen stor klarhet och karaktärsstyrka för att undvika den fällan. I dag är en socialistisk regeringsvänlighet död och begraven även i Frankrike. Men i Tyskland fanns det inte ens från början minsta möjlighet att tillämpa en sådan politik; bara politiska barn och dårar kunde tro något annat. I Tyskland kan det bara finnas skillnader i tonen och i den teoretiska grunden för vår opposition, men inte i praktiken. I Tyskland, mer än någon annanstans, kan man inte förvänta sig något av regeringen eller av majoriteten i parlamentet. Det är ett faktum som inte kan ändras ens av en seger med tre miljoner röster.
Tvärtom har segern med tre miljoner röster bara gjort detta ännu tydligare. Den har visat de härskande klasserna de faror som allmän och lika rösträtt innebär för dem, men den var fortfarande inte tillräckligt stark för att vattnet skulle nå dem upp till halsen och tvinga dem att ta på sig den inte mindre imponerande faran att direkt avskaffa rösträtten. Men den var ett starkt motiv för att göra resultatet av den allmänna och lika rösträtten, riksdagen, ännu mer maktlös än den hittills har varit. Aldrig har viktiga frågor överförts till delstatsparlamenten i större utsträckning än nu; aldrig har riksdagen behandlats med större förakt än nu – med samtycke av dess majoritet, inklusive centern.
Man är fortfarande rädd för att öppet avskaffa den allmänna och lika rösträtten, men genom att förvandla den till ett livlöst och meningslöst skelett, försöker man på detta sätt undergräva den.
De arbetande massornas ökande likgiltighet gentemot riksdagen och riksdagsvalen är en nödvändig reaktion på denna listiga politik. De tvivlar alltmer på att man kan uppnå något väsentligt på den vägen. Därav vår tillbakagång vid valen.
Men om någon skulle dra slutsatsen att socialdemokratins maktlöshet är ett resultat av riksdagens växande maktlöshet, och att vårt minskade röstetal vid fyllnadsvalen innebär att vårt partis inflytande över folket minskar, så skulle han ta mycket fel. Lyckligtvis har vi ett annat kriterium för att mäta detta inflytande än valen till riksdagen, nämligen upplagan för vår press. Ingen press visar sin partitillhörighet så tydligt som den socialdemokratiska pressen, och ingen har svårare att kämpa mot konkurrensen från den opolitiska pressen, ty ingen press är och måste vara friare från skrupelfria spekulationer i de likgiltiga massornas sensationshunger. Den som läser en socialdemokratisk publikation visar intresse för och sympati med socialdemokratins ideologi och taktik. Det är därför anmärkningsvärt att antalet läsare av vår partipress, trots valnedgången i fyllnadsvalen, växer stadigt och snabbt. Partikongressen i Dresden medförde inte den minsta förändring i detta avseende.
Fackföreningsorganisationernas samtidiga tillväxt är också anmärkningsvärd.
Det visar tydligt att arbetarmassorna i det nuvarande läget betraktar pressen och fackföreningarna som effektivare vapen under sin frigörelsekamp än riksdagsvalen. När de borgerliga partierna hyllar denna utveckling visar de hur fullständigt kortsiktiga de är. Socialdemokratins inflytande över arbetande människor minskar inte på grund av detta. Det skulle bara vara möjligt om proletariatets politiska intresse hade minskat, eller om det hade uppstått ett annat parti vid sidan av socialdemokratin som var bättre, eller verkade vara bättre, på att tillvarata proletariatets intressen än vi. Det är uppenbart att så inte är fallet.
Likgiltigheten inför riksdagsvalen kommer att försvinna i samma ögonblick som riksdagen blir centrum för stora politiska handlingar. Men om riksdagens regering och riksdagens majoritet lyckas förhindra detta och fortsätter att göra riksdagen ännu mer ogiltig, så kommer det bara att driva på de revolutionära stämningar som den ryska revolutionen och dess följder ändå redan måste ha väckt hos det tyska proletariatet.
I så fall kommer intresset för politik och lagstiftning inte att minska utan snarare stärkas, eftersom lagarnas och myndigheternas inverkan på det ekonomiska livet, och därmed på den proletära rörelsen, då kommer att bli tydligare. Men ju mer verkningslösa valen blir, desto mer beslutsamt måste det politiska intresset vända sig bort från valdeltagande; det kommer alltmer att vända sig till metoder och åtgärder som verkar kunna påverka den lagstiftande apparaten utifrån, och omorganisera den på ett sådant sätt att den blir ett lämpligt verktyg för proletariatets frigörelsekamp. De som undergräver rösträtten eller riksdagens betydelse häller därför vatten på kvarnen för dem som ser masstrejken som ett medel att återuppliva sin förtvinade makt, ett medel att ge riksdagen nya och större befogenheter och ingjuta en vilja och styrka att anta lagar som verkligen gynnar proletariatet. Det tyska proletariatet kommer inte att låta sig luras på fördelarna med allmän och lika rösträtt, lika lite som det kommer att låta sig öppet berövas den.
Vi vänder nu blicken från de närmaste till de mest avlägset belägna områdena.
Det är uppenbart att Japans seger måste få störst inflytande på Japan självt. Här kan vi behandla ämnet kortfattat, eftersom kriget inte kommer att förändra riktningen och karaktären på landets utveckling, utan endast påskynda dess tempo. Många viktiga specifika fenomen kan bli följden, men endast en person med ingående kännedom om landet och dess folk kan bedöma dem. Allmänt sett kan man dock säga att landet ännu mer än tidigare kommer att utveckla den kapitalistiska produktionsformen på sitt eget särskilda sätt. Det som utmärker Japan och är roten till dess makt är att landet kunde hoppa över ett viktigt utvecklingsstadium: feodalismens förfall. Även om den japanska feodalismen är på tillbakagång till följd av den kapitalistiska produktionssättets utveckling, är den fortfarande långt ifrån så förruttnad som den var i Västeuropa på 1600- och 1700-talen. Med ett folk som ännu inte var försvagat och korrumperat av århundraden av feodal dekadens och primitiv kapitalackumulation, ett folk som stod på ungefär samma nivå som renässansens människor, tog Japan till sig teknik och kunskap från kapitalismens högsta stadium. Landet kombinerade feodalismens riddarenergi och spartanska sparsamhet, både med den moderna produktions- och militära teknikens hela styrka, och med den moderna kapitalismens drift att expandera och dess revolutionära oro.[30]
Denna märkliga och kanske mest kraftfulla av kapitalismens olika uttryck under 1900-talet kommer genom den nuvarande segern att få ökat kapital och ett kraftigt utvidgat exploateringsområde. Om Ryssland, som det verkar vara fallet, inte är i stånd att betala krigsskadestånd, kommer Japans ockuperade territorium att bli ännu större, och den del av Manchuriska järnvägen – som det kostade Ryssland ungefär en miljard mark att bygga – som tillfaller Japan kommer att bli desto större. Och nya kapitalbelopp kommer också att strömma in i den nya, snabbt växande stormakten genom lån, som kommer att användas mycket mer lönsamt än de otaliga miljarder som Ryssland har pumpat ut ur Europa.
Men den japanska socialismen lär också utvecklas parallellt med den japanska kapitalismen, och vi måste utgå från att den kommer att visa samma energi och drift att expandera som hela det japanska folket, om än på ett helt annat sätt och inom områden som ligger långt ifrån de styrande klassernas. Den japanska socialismens särdrag kommer att stå i proportion till kapitalismens, men precis som kapitalismen kommer socialismen att hämta sina verktyg från Europa och USA. Ju mer Japan genom sin ekonomiska utveckling blir indraget i världshandeln, desto mer kommer den japanska socialismen att få en internationell karaktär, trots alla Japans särdrag.[31]
Kina kommer kanske att påverkas ännu mer än Japan av denna seger. Där kommer den att leda till en fullständig revolution av den nuvarande situationen och ge dödsstöten åt isoleringspolitiken.
Kina är ett land som av naturen är avskilt från omvärlden. Dess östra gräns är ett hav, som fram till nyligen endast användes för export till världsmarknaden, men inte för import från den. Kusten, särskilt norr om Yangtzefloden, har inte så många bra djuphamnar. I söder omges landet av nästan ogenomträngliga berg och vildmark. Den norra gränsen är ett glest befolkat område, medan den västra består av öknar som i stor utsträckning har skyddat Kina från invasioner och folkvandringar. Även om Kinas befolkning upprepade gånger stördes av plundrande nomader kunde den i allmänhet ägna sig helt åt jordbruk på de bördiga flodslätterna utan att någon riktig krigarkast eller feodal aristokrati uppstod och på lång sikt fick makten över bönderna. När ett sådant socialt skikt uppstod så förföll det snart på grund av bristen på militär träning. De bofasta böndernas sysselsättning gör dem fredliga. De vägrar att släppa in främlingar, vars närvaro i allmänhet skrämmer dem. Bönderna saknar jägarens, den nomadiska herdens och sjömannens djärvhet, rastlöshet och våghalsighet. Utan ordentlig träning är de dåliga soldater. Men bönderna kan bara få den träningen, liksom en inspirerande förebild i krigföring, när det lever en stark och aktiv militär adel vid deras sida. Men det saknades i Kina. Dess aristokrati består av aristokrater, inte krigare.
När européerna nådde landet från havet blev Kina därför, trots all sin rikedom, oroat över deras närvaro och såg sitt bästa försvar i att på ett konstgjort sätt upprätthålla den avskildhet som naturen hade påtvingat landet. Men trots att européernas växande makt alltmer bröt igenom systemet, fortsatte de kinesiska myndigheterna med sin hjälplösa och otillräckliga metod av envist, passivt motstånd, eftersom de kände sig oförmögna att genomföra något aktivt motstånd. Visst tvingade européernas ständiga framryckning dem att låna deras vapen, men de saknade den militära personal, förutan vilken även de bästa vapen är värdelösa. Kina förlorade varenda våldsam konflikt, vilket i sin tur stärkte politiken med passivt motstånd. Men det var uppenbart att denna politik inte kunde lyckas på lång sikt, eftersom den bara dolde landets svaghet och brist på motstånd. Kina framstod därmed som ett lätt byte för de europeiska makterna, ett offer vars liv bara skonades eftersom de europeiska makterna inte kunde enas om hur bytet skulle delas upp.
Detta tillstånd torde nu upphöra. Japan har tillfogat Ryssland, Kinas farligaste fiende, ett sådant slag att Rysslands benägenhet att fortsätta sin erövringspolitik i Östasien måste avta för lång tid framåt. Dessutom har Japan bevisat att européerna inte är oövervinnliga. Det har också tydligt visat att de kan besegras, inte genom att isolera sig utan genom att ivrigt anamma deras bästa skapelser. Om modern teknik och modern vetenskap hittills endast med svårighet har trängt in i Kina, om de endast har tolererats motvilligt och undvikits när det varit möjligt, kommer Japans exempel nu att tjäna som förebild, och japanerna kommer själva att bli lärare, inte bara i vetenskap och teknik, som kineserna kan lära sig direkt av européerna, utan också och särskilt i militära frågor. Det som Kina saknar har Japan i överflöd: en ridderlig adel som är utmärkt lämpad att föra befäl under krig och som både är kapabel och villig att drilla de fredliga kinesiska bönderna i mördandets konst.
Som Independent Magazine i Amerika rapporterar (citerat i London Social Democrat den 15 juni 1905) är det talande, att av de 1 100 böcker som har tryckts i Kina under det senaste året – mestadels översättningar från europeiska språk till kinesiska – inte mindre än 120 handlade om militära frågor.
Men det är inte bara detta som kommer att stärka Kinas, utan också den upprymdhet som den nationella andan har upplevt till följd av Japans seger.
Det hittillsvarande produktionssättet i Kina – ett dominerande jordbruk och enkel varuproduktion i städerna – gynnar inte utvecklingen av ett nationellt tänkande och en nationell känsla som omfattar hela nationen. Varje by är en organism i sig själv; städerna har endast få förbindelser med varandra; provinserna utgör nästan självständiga stater. Man bör komma ihåg att det kinesiska riket har lika många invånare som hela Europa. Provinserna är nästan bara knutna till centralmakten genom betalningar av skatt. Förvisso styr centralmakten absolut, men den har inte många möjligheter att ingripa i folkets liv. Dess viktigaste ekonomiska funktion har hittills varit att underhålla de vattenbyggnadsverk, dammar och kanaler som är oumbärliga för att jordbruket ska kunna fortsätta på flodslätterna, för att skydda mot översvämningar, för att bevattna åkermark och för att transportera tunga laster. De isolerade samhällena hade inte kapacitet att bygga och reparera dessa anläggningar.
Det finns inte så många andra angelägenheter som är gemensamma för hela riket. Även de krig som Kina förde, eller snarare påtvingades landet, berörde alltid endast enskilda provinser och hade inga djupgående effekter utanför deras gränser.
Ändå har fröna till en nationell anda redan börjat gro, och den har förstärkts kraftigt under de senaste åren, när faran för att européerna skulle dela upp Kina tog konkret form – nämligen när Ryssland ”arrenderade” Manchuriet och Tyskland ”arrenderade” Kiaotschau [Jiaozhou].[32] Hunnerfälttåget [Hunnenfeldzug] gjorde ett lika djupt intryck, men ett helt annat än det förväntade.[33] Och den japanska segern över de ryska inkräktarna har väckt hela Kina.
De ekonomiska förbindelserna garanterar att det inte kommer att bli en övergående entusiasm. Under japanskt inflytande kommer bygget av järnvägar och telegrafnät, liksom en förbättring av posttrafiken, som hittills har skett motvilligt och ovilligt, att ta fart. Det kommer att föra alla delar av riket i nära förbindelse med varandra och skapa en solid ekonomisk grund för en nationell medvetenhet och ett gemensamt intresse för hela landets angelägenheter.
Den ovan citerade Independent Magazine rapporterar att det för några år sedan endast fanns 7 tidskrifter i Kina; idag finns det 157. Det nationella postsystemet, som sir Robert Hart nyligen organiserade, har 1 192 postkontor. 1903 levererade det 40 miljoner postpaket, redan 1904 var det 72 miljoner.
Det enorma området håller alltså på att förenas till ett enat kungarike vars 400 miljoner invånare snart kommer att vara tillräckligt enade och rustade för att avvärja alla europeiska angrepp och fördriva alla inkräktare. När det sker kommer det att vara omöjligt att dela upp Kina.
Nu har Japan makten att se till att Kina förblir ostört tills det har stärkts så mycket. Och det kommer också att ha viljan att göra det, eftersom Japans intressen, åtminstone under överskådlig framtid, går hand i hand med Kinas. De har samma fiender och samma intresse av att inte låta någon europeisk makt få fotfäste i Kina. På grund av sitt geografiska läge och sitt kulturella släktskap, måste Japan slutligen i allt högre grad spela en central roll i Kinas ekonomiska och militära omorganisering, särskilt när det är uteslutet med ett europeiskt inflytande. Japans industri kommer att dra mest nytta av den öppna dörren-politiken i Kina.[34]
Den japanska segern räddade därför troligen inte bara Japans industri utan även Kina självt. Den omöjliggjorde också en fortsättning av de vita kapitalistiska nationernas expansionistiska politik. Kina var det sista stora området som fortfarande verkade öppet för uppdelning. Om det nu har blivit omöjligt att dela upp landet, så är därmed hela världen redan uppdelad, och ingen kapitalistisk nation kan expandera på annat sätt än på bekostnad av sina bröder. I detta avseende inleds också en ny epok i världshistorien. Naturligtvis kan en plötslig utvidgning av det japanska kapitalismens exploateringsområde och en förbättring och utbyggnad av Kinas militärmakt och kommunikationssystem inte ske utan att hela den internationella kapitalismens marknad utvidgas. Det finns en utbredd förväntan att fredsavtalet kommer att inleda en ny era av välstånd, en ny högkonjunktur. Men det verkar som om man inte bör ha för höga förväntningar, särskilt i Frankrike och Tyskland.
Om det vore möjligt att upprätta en mäktig liberal regim i stället för den permanenta tumult som nu råder i Ryssland, en regim som kan bringa ordning i statsfinanserna utan att förklara sig i konkurs, skulle utländsk industri i stor utsträckning komma att anlitas, särskilt för att förnya armén och skapa en ny flotta. I så fall skulle de pålitliga stödjare i nöd, som har gjort tsarväldet så många tjänster, komma i första hand [som leverantörer]. Men det kan inte vara tal om sådana inköp för närvarande, när anarkin i Ryssland fortsätter oavbrutet.
Från Japan och Kina har Tyskland och Frankrike däremot ingenting att vänta sig, just på grund av den hjälp de gav Ryssland under kriget. Och Kiaotschau förblir en tagg i Kinas kött som fortsätter att uppvigla landet mot Tyskland. Dessa små platser i solen [dvs. ”koncessionerna”] är anledningen till att den tyska industrin inte kommer att göra några inbrytningar i Östasien förrän Kina är tillräckligt starkt för att visa ”arrendatorerna” dörren på sitt eget territorium.
Lejonparten av det nya välståndet kommer i alla fall att tillfalla USA, som genom sitt geografiska läge och sin kloka politik har kommit närmast den östasiatiska marknaden. Men samtidigt kommer en särskild aspekt av arbetskraftsfrågan att bli särskilt angelägen för Amerika, nämligen den kinesiska invandringen.
I varje land börjar den kapitalistiska produktionsformen med att genom olika metoder expropriera en del av jordbruksbefolkningen och därmed skapa en stor armé av arbetslösa som endast långsamt och aldrig helt absorberas av den växande industrin, men som, tills dess en stark kapitalistisk industri uppstår, inte bara utgör en reservarmé av lönearbetare utan också ett socialt skikt som endast kan välja mellan utvandring och tiggeri eller stöld. Människor kommer att välja det ena eller det andra alternativet beroende på situationen i grannländerna och transportsystemets omfattning.
Amerika, med sina fortfarande talrika obrukbara marker och sin starka industri, är ett eldorado för alla dessa element. Alla länders överbefolkning föredrar att emigrera dit, och det gör även kineserna. Deras inflöde kommer oundvikligen att öka ju mer järnvägarna tränger in i det kinesiska inlandet och ju mer aktiv sjöfarten mellan Kina och Förenta staterna blir.
De australiska och amerikanska arbetarna, kortsiktiga och principlösa ”rena och enkla” fackföreningsmedlemmar [Nurgewerkschaftler], har hittills kunnat skydda sig från konkurrensen från de gula rasernas lågavlönade arbetare genom att helt enkelt förbjuda dem att invandra. Men denna utestängningspolitik måste nu upphöra. Japan, den nya stormakten, kommer inte tålmodigt att finna sig i att dess medborgare behandlas som om de tillhör en lägre kategori än andra länders medborgare, och även Kina verkar heller inte vara villigt att längre finna sig i att dess söner utestängs. Det kan visserligen inte använda kanonmakt för att driva igenom att de får komma in, men dess marknad är så omfattande att det mycket väl kan utöva påtryckningar i form av hot om att stänga den. Det är mycket tveksamt om kapitalisterna i USA är villiga att skada sin försäljning i Kina bara för att hålla lågavlönade arbetare borta från sitt land.
På så sätt kan den kinesiska frågan bli ett viktigt stridsämne mellan amerikanska arbetare och kapitalister och en orsak till fördjupade motsättningar mellan dem. Men socialdemokratins ställning i Amerika kommer säkert inte att underlättas av detta faktum i första hand. Den amerikanska socialdemokratin kommer att hamna i ett svårt dilemma mellan att försvara de amerikanska lönearbetarnas intressen och den internationella solidariteten. Det säger sig självt att den har all rätt att hindra invandring av ofria arbetare, vare sig det är skuldsatta lantarbetare eller kontraktsarbetare. Men enligt principen om internationell solidaritet är det lika tydligt förbjudet att hindra arbetare av vilken nationalitet de än må vara, när de är fria människor, från att åtnjuta fri rörlighet. Hur kampen än utvecklas kommer den att leda till att de amerikanska arbetarna inser att varje exkluderande politik är ett meningslöst försvar, och att deras välfärd ligger i den internationella socialismens framsteg – vilket i detta fall innebär att organiseringen och den socialistiska utbildningen av japaner och kineser i Amerika såväl som i Östasien måste erkännas som en av den amerikanska arbetarrörelsens viktigaste uppgifter och i enlighet därmed måste främjas.
Förutom Japan och Kina finns det ännu en enorm region som kommer att revolutioneras av den japanska segern, kanske ännu mer än Mittens rike – nämligen Indien med sina 300 miljoner invånare.
Likt Kina har Indien hittills varit svagt på grund av att det har saknat ett enhetligt nationellt medvetande. Samma produktionssätt som i Kina har gjort varje indisk bygemenskap till en egen värld som inte bryr sig om resten av världen. Men medan Kina åtminstone har ett gemensamt språk, en gemensam religion och litteratur som binder samman hela nationen och underlättar uppkomsten av en enhetlig nationell känsla, saknas denna gemenskap i Indien. Landet är mycket lättillgängligt för utländska erövrare och har från tid till annan drabbats av massinvasioner av främmande folk som inte alltid har smält samman helt med de tidigare invånarna. På detta sätt har det under årtusendenas lopp utvecklats en brokig samling av de mest skilda folk, språk, religioner och kaster i detta enorma område, som inte bara är främmande för varandra utan ofta direkt fientliga. Detta är en av de starkaste rötterna till det absoluta styre som engelsmännen har upprättat i Indien, som också vilar på en tro på den europeiska militärstrategins oövervinnlighet, som har bekräftats av så många nederlag i krig och uppror.
Denna tro upphörde tack vare Japans briljanta militära bedrift, genom dess seger över en fiende som Indiens härskare själva fruktade så mycket att de gjorde den ena eftergiften efter den andra till den, och lät den nå portarna till sitt imperium utan motstånd. Japans militära segrar har inte bara stärkt de asiatiska folkens självförtroende, utan har också gett upphov till en sorts asiatisk nationalkänsla som, även om den inte helt har ersatt de gamla klan- och stamlojaliteterna [Stammesgefühle], har fått dem att avta så mycket att en gemensam aktion mot den gemensamma fienden har underlättats betydligt.[35]
Nyligen publicerades en artikel i vår partitidning om ”Asiens uppvaknande”, som rapporterar några mycket anmärkningsvärda fakta. Den påpekar att människor i Indien har börjat lära sig japanska i gymnasiet, att indiska studenter inte längre åker till England för att studera utan till Japan, och att Japan hålls upp som en förebild för allt i Indien. Liknande händelser har rapporterats på andra håll. Bland andra har kamrat Hyndman, som har ingående kunskaper om indiska förhållanden, påpekat att den indiska befolkningens självförtroende och oppositionella inställning mot England har vuxit snabbt, under inflytande av den japanska segern. Den oppositionella stämningen kan spridas snabbt i Indien med sitt goda kommunikationssystem, sin förenings- och mötesfrihet och sin välutvecklade press. Hur lätt oppositionen kan ena medlemmar av de mest skilda nationaliteter mot ett outhärdligt förtryck, även när press- och mötesfriheten saknas, visas för närvarande på ett mycket övertygande sätt i Ryssland.
Rysslands nederlag kan på ännu ett sätt uppmuntra tillväxten av en indisk opposition mot det brittiska styret. Så länge ett starkt, aggressivt Ryssland lurade vid Indiens gränser, riskerade varje energisk rörelse mot det engelska styret att främja Rysslands planer. Hur förtryckande den brittiska administrationen än kunde verka, var den ändå bättre än den ryska. Om indierna hade bytt det brittiska oket mot det ryska så skulle de ha hoppat ur askan i elden. Dessa överväganden måste ha hindrat de mest intelligenta och framsynta indierna från att stödja en rörelse som kunde försvagat Englands ställning. Idag, efter Rysslands nederlag, har dessa farhågor till stor del försvunnit. Att försvaga Englands grepp om Indien innebär inte längre att underlätta Rysslands intrång där.
Det har redan funnits ett tillfälle då liknande överväganden kostade England en koloni. Så länge fransmännen hade ett stort kolonialvälde i Amerika nära de engelska koloniernas gränser och hotade deras självständighet med sin framryckning, var de engelska kolonierna fyllda av den största lojalitet mot moderlandet som skyddade dem, och vars överhöghet de föredrog framför det franska absolutismens regim av soldater, byråkrater och jesuiter. Men när Frankrike besegrades och tvingades avstå från sina kolonier i fredsavtalet i Paris, började en anda av självständighet och upproriskhet mot moderlandet omedelbart göra sig gällande i de engelska kolonierna, som inte längre behövde dess skydd. Det tog bara några år för dem att förklara krig mot moderlandet och bryta sig loss från det. Fredsavtalet i Paris slöts 1763, och redan 1773 bröt upproret ut i Boston som inledde självständighetskriget, vilket tio år senare, 1783, avslutades med att Storbritannien erkände Förenta staterna.
Naturligtvis kan man inte förvänta sig att det japanska krigets stimulerande effekter genast kommer att yttra sig i en självständighetsrörelse i Indien, men de måste stärka och avsevärt intensifiera oppositionen mot det befintliga styret. Det kan få två slags konsekvenser [för den brittiska politiken i Indien]: antingen att försöka krossa oppositionen med våld, vilket lär ge rörelsen en mer rebellisk karaktär än någonsin, eller att försöka avväpna den med eftergifter, varigenom England visserligen kan säkra sitt inflytande över Indien för lång tid framåt, men endast genom att avstå från det rika byte som det år efter år har plundrat landet på. De övergripande tendenserna i den engelska kolonialpolitiken och i den engelska politiken i allmänhet pekar på den senare metoden. Men man får inte glömma att engelsmännen i regel endast använder eftergifter när de inte har så mycket att vinna på att använda den motsatta politiken. Det är den beräknande köpmannens metod. Men oavsett hur mycket England är redo att spela den rollen, eller i vilken mån det är villigt att förhandla och tillmötesgå kunderna, så är det hänsynslöst, brutalt och grymt när det gäller stora vinster. England har nyligen bevisat detta i Sydafrika.[36]
Men Indien är en fråga av mycket större betydelse än Sydafrika. Det är idag den enda stora kolonin av gammalt snitt.[37] Andra länders kolonier är alla mycket kostsamma, och de andra engelska kolonierna ger inga betydande inkomster. Men alla kolonier, både engelska och icke-engelska, importerar kapital snarare än exporterar det, medan Brittiska Indien är en rest från den tid då kolonierna var ett medel för primitiv kapitalackumulation. De exporterade kapital, eller gav snarare rikedomar med hjälp av tvångsbeskattning som kunde omvandlas till kapital och därmed kraftigt ökade kapitalackumulationen i metropolen. Än idag flödar enorma rikedomar årligen från Indien till Storbritannien. I sin bok om Indien beräknade Dadabhai Naoroji dem till 600 miljoner mark.[38] I en artikel publicerad i Justice den 24 juni 1905 uppskattades de till 700 miljoner (mer än 34 miljoner pund sterling) per år.
Indien har plundrats av England i århundraden. Först tömdes bara de stora lordernas skattkammare, och det kunde landet klara av. Men ju mer de tömdes, desto mer kom plundringen av de fattiga genom beskattning i förgrunden, och denna typ av plundring blev alltmer synlig och förödande. Beloppet har tiodubblats under de senaste 100 åren. Det innebär att folkmassorna utarmas och den centrala produktionsgrenen, jordbruket, förlamas i lika stor utsträckning som i Ryssland. På båda ställena är hungersnöd ett ständigt återkommande spöke, och omstörtningen av systemet har blivit en fråga om liv och död.
Men det är en fråga om liv och död inte bara för Indien utan också, om än i en annan mening, för de härskande klasserna i England. En av pelarna i deras ekonomiska makt, Englands obestridda industriella dominans, har redan brutits, men en annan återstår: utsugningen av Indien. Och ju mer den förra kollapsar, desto viktigare blir den senare. Lord Curzon, vicekonung i Indien, förklarade med rätta i Times (3 december 1898) att ”Indien är vårt imperiums nav... Om imperiet förlorar någon annan del av sitt välde kan vi överleva, men om vi förlorar Indien kommer solen att gå ner över vårt imperium.”[39]
Om solen går ner för det brittiska imperiet, det största i världen, så kommer hela Storbritanniens ekonomiska system att uppleva ett sammanbrott, från vilket socialismen kommer att erbjuda den enda vägen till ett förnyat välstånd.
Men även en politik med eftergifter i Indien, som för att förhindra förlusten av kolonin skulle minska utsugningen avsevärt och därmed minska den rikedom som flödar till England – och Englands (inklusive en del av den engelska arbetarklassens) välstånd är beroende av denna rikedom – även en sådan politik måste öka arbetslösheten och beskattningen i England, minska statens intäkter från de nuvarande källorna och skärpa klassmotsättningarna.
Det är sant att vi i ett kvarts sekel gång på gång har väntat på att den engelska arbetarklassen ska vakna upp till det faktum att Englands exceptionella ställning som absolut industriell makt på världsmarknaden har upphört, och dessa förväntningar har visat sig vara falska. Hittills har konsekvenserna av detta faktum bara visat sig i att den engelska kapitalistklassen har blivit alltmer fientlig mot all sorts proletära kamporganisationer. Men kanske kommer upproret i Indien slutligen att ge det slumrande proletariatet i England den impuls som behövs för att väcka det, genom att skaka den andra stöttepelaren i den exceptionella ställning som, åtminstone för en kortsynt betraktare, har lett till en sorts samstämmighet mellan engelska kapitalister och proletärer gentemot utlandet. Om inte ökande svårigheter i Indien, ekonomiska kriser, höjda skatter, kanske tullavgifter på import av livsmedel, tillsammans med den permanenta ryska revolutionen, stora politiska strider i Tyskland och Frankrike, revolutioner i Österrike och Turkiet, kanske till och med internationella krig – om inte allt detta skakar om de engelska arbetarna, då kan man inte räkna med dem alls i vår kommande befrielsekamp; i så fall kommer den ”rena och skära” fackföreningspolitikens [Nurgewerkschaftlerei] utvalda folk bara vara moget för socialismen när japanerna, kineserna och hinduerna också är redo för det (vi lämnar för tillfället botocudo[40] åt sidan).
Men trots alla melankoliska erfarenheter finns det inga skäl att dra en sådan pessimistisk slutsats. Tvärtom måste vi snarare hoppas att de kraftiga omvälvningar som det rysk-japanska kriget har medfört i de politiska och sociala förhållandena i hela världen inte kommer att gå det brittiska proletariatet spårlöst förbi, och att de kommer att kunna dra in de tre stora konservativa makter som tidigare verkade oåtkomliga för revolutionen – Kina, Ryssland och England – i vår tids stora frigörelsekamp och på så sätt påskynda dess tempo enormt.
Oavsett vilka former denna kamp kommer att anta i praktiken, hur oväntad dess utveckling än må bli och hur mycket de slutsatser som vi här har försökt dra utifrån tillgängliga uppgifter än kommer att behöva modifieras, så finns det en sak som redan nu verkar mer än sannolik och kan betraktas som nästan säker: en era av revolutionär utveckling har börjat. En tid av långsamma, smärtsamma, nästan omärkliga framsteg kommer att ge vika för en epok av revolutioner, av plötsliga språng framåt, kanske av enstaka stora nederlag, men också – vi måste ha en sådan tillit till proletariatets sak – till slut av stora segrar. Därmed kommer vi bara att skörda vad vi och våra föregångare har sått. Utan våra stora teoretikers och talares upplysningsarbete, utan våra otaliga anonyma kämpars outtröttliga propagandistiska och organisatoriska rutinarbete, utan alla dessa ansträngningar som ofta har framstått som ett Sisyfosarbete – ett arbete vars blygsamma yttre resultat har avskräckt många människor och så förträngt synen hos många andra att ingen annan form av framsteg längre har verkat möjlig för dem – utan allt detta ihärdiga förberedelsearbete under årtionden, och utan kapitalismens outtröttliga revolutionära verksamhet, som undergräver och utrotar alla gamla förhållanden – utan allt detta skulle det idag ha varit omöjligt för det lilla, avlägset belägna Japan att frigöra en sådan revolutionär energi över hela världen.
Men det faktum att Japan kunde göra det, att en avlägsen östasiatisk makts seger kunde sporra den proletära klasskampen i Europa så kraftfullt, bevisar också att proletariatet har blivit en världsmakt och att ingenting viktigt längre kan hända i världen utan att socialismens segrande marsch framåt påskyndas.
[1] Kautsky, ”Die Folgen des japanischen Sieges und die Sozialdemokratie”, Die Neue Zeit, 23, 2, 1905, s 460-468, 492-499, 529-537.
[2] Se Schwarz, The Russian Revolution of 1905, Chicago: University of Chicago Press 1967, s 246-247.
[3] Kautsky,”Posledstvija pobedij Japontsev i sotsial-demokratija”, Iskra nr 108; Kautsky, Sledstvjia Russko-Japonskoj voinij, St Petersburg: Molok 190k; Kautsky, ”Sledstvija pobedij Japontsev i sotsial-demokratija”, Proletarij nr 9 1905; Kautsky, Sledstvjia Russko-Japonskoj voinij, St Petersburg: L’vovitj 1907.
[4] Carl Legien var ordförande för Generalkommittén under 30 år, från dess grundande 1890 till sin död 1920.
[5] Bernstein, Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter.
[6] Luxemburg, Sociala reformer eller revolution?.
[7] Svensk övers: Socialdemokrati och socialism. Kritik av Bernsteins attack på marxismen.
[8] Kautsky, ”Die Neutralisierung der Gewerkschaften”, Die Neue Zeit, 18, 2, 1900, s 388-394, 429-433, 457-466, 492-497.
[9] Luxemburg, ”Die Debatten in Köln”, Sächsiche Arbeiter-Zeitung, nr 140, 21 juni 1905. Omtryckt i Gesammelte Werke, band 2, Berlin: Dietz Verlag, s 580-586.
[10] T Bömelburg, ”Die Stellung der Gewerkschaften zum Generalstreik”, Protokoll der Verhandlungen des fünften Kongresses der Gewerkschaften Deutschlands, abgehalten zu Köln am Rhein, vom 22 bi 27 Mai 1905, Berlin: Verlag der Generalkommission der Gewerkschaften Deutschlands. Omtryckt i A Grunenberg (red.), Die Massenstreikdebatte: Beiträge von Parvus, Rosa Luxemburg, Karl Kautsky und Anton Pannekoek, Frankfurt: Europeische Verlagsanstalt 1970, s 353.
[11] Kautsky, ”Der Kongress von Köln”, Die Neue Zeit, 23, 2, 1905, s 309-316.
[12] M Salvadori, Karl Kautsky and the Socialist Revolution, London: NLB 1979, s 96-97.
[13] Kautsky, ”Eine Nachlese zum Vorwärtskonflikt”, Die Neue Zeit, 24, 1, 1905, s 313 ff. Omtryckt i L Stern (red.), Die russische Revolution von 1905-1907 im Spiegel der deutschen Presse, Berlin: Rutten & Loening 1961, band 4, s 765-766, kursivering i originalet.
[14] SPD, ”Auszug aus dem Referat Bebels zum politischen Massenstreik”, i Protokoll über die Verhandlungen des Parteitages der Sozialdemokratischen Partei Deutschlands: abgehalten zu Mannheim vom 17 bis 23 September 1905, Berlin: Buchhandlung Vorwärts 1905, s. 215ff. Återtryckt i Grunenberg (red.), op. cit., s 360.
[15] Kautsky, ”Der Parteitag von Jena”, Die Neue Zeit, 24, 1, 1905, s 5-10; Rosa Luxemburg, ”Parteitag der Sozialdemokratischen Partei Deutschlands vom 17 bis 13 September 1905 in Jena”, omtryckt i Gesammelte Werke, band ½, Berlin: Dietz Verlag, s 595-604.
[16] Kautsky, ”Partei und Gewerkschaft”, Die Neue Zeit, 24, 2, 1906, s 716-35, 749-54.
[17] [Syftar på revisionistkontroversen, där Bernstein och hans revisionistiska anhängare anklagade de ”ortodoxa” marxisterna för att stödja en teori om kapitalismens sammanbrott (Zusammenbruchstheorie).]
[18] [Luxemburg, ”Die kommenden Männer in Russland”, Sächsiche Arbeiter-Zeitung, nr 140, 21 juni 1905, omtryckt i Gesammelte Werke, band 1, nr 2, Berlin: Dietz Verlag, s 587-591.]
[19] Här och där har denna rädsla för anarki till och med påverkat Vorwärts’ politik för Ryssland och framkallat rent pessimistiska kommentarer om den ryska revolutionen. Jag har redan haft tillfälle att belysa ett sådant uttalande (i Vorwärts den 10 februari) i Die Neue Zeit (nr 21 i år). En liknande stämning har nyligen återuppstått i rapporterna från deras korrespondent i Petersburg (20 juni), som överflödar av ”pessimism” och ”utmattning” och beklagar ”kaoset”, ”där det inte finns några spår av ordning, lag och målmedveten verksamhet... ty när tröttheten tar överhanden upphör människorna nästan att hoppas, och utan hopp är det politiska tänkandet dött”.
Denna fullständigt otroliga jeremiad publicerades av Vorwärts utan ett enda ord till kommentar – vilket faktiskt var onödigt, eftersom den omedelbart följdes av en rapport om de upproriska militärernas möte; en rapport som måste ingjuta allt annat än pessimism, utmattning och hopplöshet i alla verkliga revolutionärer.
Helt annorlunda och mycket uppfriskande var intrycket av ett brev från Ryssland som publicerades i Dortmunder Arbeiter Zeitung, där man jublade: ”Det är en glädje att leva.” Korrespondenten gav en glädjande bild av det outtröttliga arbete med revolutionär kamp, organisering och upplysning av proletariatets massor som för närvarande utförs av våra kamrater i Ryssland.
[20] [Syftar på konkursen för Panamakompaniet (Compagnie du canal interocéanique) som leddes av Ferdinand de Lesseps, byggaren av Suezkanalen. Företaget gick i konkurs i februari 1889. Medlemmar av regeringen och de två nationella kamrarna anklagades för att ha tagit mutor från Panamakompaniet för att undanhålla allmänheten informationen om att företaget hade stora skulder. Cirka 1,5 miljarder franc gick förlorade, vilket drabbade 800 000 investerare. Panamaskandalen var en av de största politiska kriserna under den tredje republiken i Frankrike (1870–1914) och ledde till två regeringsfall.]
[21] [Det är oklart om Kautsky menade en miljard mark eller en miljard franc.]
[22] [Kautsky använde termen Staten, som antagligen avser ryska gubernija.]
[23] [Mellan 1814 och 1905 var kungarikena Sverige och Norge förenade under en monark. Efter ett växande missnöje med unionen förklarade det norska parlamentet den 7 juni 1905 den enhälligt för upplöst. Trots att Sverige hotade med krig bekräftade en folkomröstning den 13 augusti parlamentets beslut med stor majoritet. Förhandlingar ledde till en överenskommelse med Sverige och ömsesidig demobilisering. Båda parlamenten upphävde unionsakten. Den 26 oktober 1905 avsade sig den avsatte kung Oscar II av Sverige sina anspråk på den norska tronen och erkände Norge som ett självständigt kungarike.]
[24] [Mellan mars 1905 och maj 1906 inträffade en internationell kris om Marockos koloniala status, känd som den första Marockokrisen eller Tanger-krisen. Den utlöstes av kejsar Vilhelm II:s besök i Tanger i Marocko den 31 mars 1905. Kejsaren gjorde vissa uttalanden till förmån för Marockos självständighet, avsedda som en utmaning av Frankrikes inflytande i Marocko. 1904 hade Frankrike fått sitt inflytande i Marocko bekräftat av Storbritannien (genom Entente Cordiale) och Spanien, ett drag som Tyskland såg som ett slag mot sina intressen och som man bemötte med diplomatiska åtgärder. Talet vände den franska opinionen mot Tyskland, och med brittiskt stöd intog den franske utrikesministern Théophile Delcassé en trotsig hållning. Krisen nådde sin kulmen i mitten av juni, när Delcassé tvingades bort från ministerposten av den mer försonlige premiärministern Maurice Rouvier. I juli 1905 började Tyskland bli isolerat och Frankrike gick med på en konferens för att lösa krisen. Både Frankrike och Tyskland fortsatte att spela högt inför konferensen – i slutet av december mobiliserade Tyskland reservarmén och i januari 1906 flyttade faktiskt Frankrike trupper till gränsen. Algecirakonferensen, som pågick från den 16 januari till den 7 april 1906, sammankallades för att lösa tvisten. Av de tretton nationer som var närvarande var det bara Österrike-Ungern som stödde de tyska representanterna. Frankrike hade starkt stöd från Storbritannien, Ryssland, Italien, Spanien och USA. I april accepterade tyskarna slutligen en överenskommelse, som undertecknades den 31 maj 1906. Frankrike gav efter på vissa inrikespolitiska punkter i Marocko men behöll kontrollen över viktiga områden. Mot bakgrund av de tilltagande internationella spänningar som slutligen ledde till Första världskriget (1914–1918), ledde Tysklands fortsatta missnöje med situationen i Marocko till en andra marockansk kris 1911.]
[25] [Theodor Bömelburg var ordförande för byggnadsarbetarnas fackförening och stark motståndare till den politiska masstrejken vid de fria fackföreningarnas femte kongress, som hölls i Köln i maj 1905. ]
[26] [H Roland-Holst, Generalstreik und Sozialdemokratie, Dresden: Kaden 1905. Kautskys inledning till denna bok omtrycktes som en artikel under titeln ”Ein Buch über den Generalstreik”, Königsberger Volkszeitung nr 138, 15 juni 1906. De viktigaste styckena finns i Stern (red), Die russische Revolution von 1905-1907 im Spiegel der deutschen Presse, Berlin: Rutten & Loening 1961, band 3, s 331-334.]
[27] [Dresden Parteitag – den tyska socialdemokratiska partiets kongress i Dresden, som hölls den 13–20 september 1903. Efter att ha diskuterat om man skulle samarbeta med liberalerna i riksdagen fördömde Dresdenskongressen Bernsteins ”revisionistiska försök ... att ersätta politiken att erövra makten genom att övervinna våra fiender med en politik som anpassar sig till den befintliga ordningen” och avvisade SPD:s deltagande i någon kapitalistisk regering. ]
[28] [Riksdagsvalet den 16 juni 1903 ledde till betydande vinster för SPD. Partiet fick 3 010 771 röster (23,3 procent av det totala antalet röster) och 81 platser i parlamentet.]
[29] Vorwärts verkar också dela denna åsikt, närmare bestämt majoriteten av dess redaktörer – vilka är de enda för vilket det vi har sagt om Vorwärts i denna artikel gäller. Uttalanden i denna riktning hade redan dykt upp när Vorwärts ledare om ”Partikongressens dagordning” publicerades den 6 juli, där man slår an samma ton som Gerlach tidigare hade slagit an. Artikeln påpekar att ”vi (redaktörerna) med eftertryck har beklagat att partikonferensen genom sin egen dagordning hindrades från att ta hänsyn till den stora politiska möjlighet som öppnades genom den imponerande valsegern den 16 juni”. Genom att göra detta hade partiet ”i inte obetydlig utsträckning gett upp möjligheten att omedelbart påverka det politiska livet i Tyskland”.
Denna åsikt skulle vara helt meningslös om Vorwärts inte ansåg att en annan, mer ”positiv” disposition av dagordningen skulle ha gjort det möjligt att dra praktiska slutsatser av valsegern, eftersom man inte kan säga att partikonferensen i Dresden ignorerade valsegern i riksdagsvalet. Punkt 4 på dagordningen lyder: ”Partiets taktik: val till riksdagen, vice ordförandeposten, revisionisternas strävanden”.
Det är sant att sådana taktiska diskussioner inte passar Vorwärts. Dess artikel tenderar att framställa partikongressen som en propagandistisk show i borgerlig anda, en show där det inte finns några diskussioner om de frågor vi är oeniga om, utan bara om de frågor vi är överens om, som 10 timmars arbetsdag, kampen mot militarismen och flottupprustningen [Marinismus] osv.
Den propagandistiska hanteringen av sådana frågor är framför allt riksdagsgruppens uppgift, som skulle vara en överflödig prydnad om den inte klarade av att hantera den uppgiften. Partikongressen, å andra sidan, bör vara det mest kraftfulla medlet för partiets vidare utveckling; den bör besluta om alla kontroversiella frågor som diskuteras i partiet och som det finns olika åsikter om. Partiets intellektuella utveckling skulle stoppas helt om det inte var villigt att då och då diskutera sådana frågor, men å andra sidan skulle en ändlös diskussion leda till partiets upplösning. Partikonferensens uppgift är både att säkerställa en fri diskussion om dessa frågor och, efter att alla argument har uttömts, att fastställa vad majoriteten av partiet anser om dem och därmed avsluta diskussionen.
I vilken utsträckning en partikonferens också har möjlighet att behandla frågor som vi är överens om, dvs. att ta upp dem på dagordningen av rent propagandistiska skäl, beror på hur stora och betydelsefulla meningsskiljaktigheterna i våra led är.
Men just i den nuvarande revolutionära situationen finns det ingen fråga som är viktigare för oss än masstrejken. Vorwärts kan anse att den är viktigare än den senaste tidens andra kontroversiella frågor, där man bara ser småaktiga personliga motsättningar, men konferensen gav säkert ett riktigare uttryck för känslorna hos massan av våra partikamrater när den utarbetade sin dagordning.
[30] Se kamrat Beers intressanta iakttagelser i ”Der Kampf um den Stillen Ozean”, Die Neue Zeit, 23, 1 1905, s 419 ff
[31] [Se S Katayama, The Labor Movement in Japan, Chicago: Charles H. Kerr & Co 1918 om detta ämne.]
[32] [Jiaozhou-bukten, på Shandonghalvöns södra kust, var en tysk koloni från 1898 till 1914. Se Kautsky, ”Kiaotschau”, Die Neue Zeit, 16, 1 1898, s 14–26.]
[33] [1899 bröt det antiimperialistiska boxarupproret ut i norra Kina. Den 27 juli 1900 tog kejsar Vilhelm II farväl av Kinaexpeditionens soldater i Bremerhaven med en chauvinistisk tirad, känd som ”hunnertalet”, i vilken han uppmanade dem att undertrycka kineserna med största brutalitet och inte ta några fångar. Boxarupproret krossades slutligen av de förenade arméerna från åtta imperialistiska stater under ledning av en tysk general, greve von Aldersee. Kina tvingades betala ockerliknande krigsskadestånd och avstå territorium för militärbaser till interventionsarméerna. ]
[34] [Den 6 september 1899 skickade USA:s utrikesminister John Hay den första av sina ”öppna dörr”-noterna till Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Japan och Ryssland – de makter som hade delat upp Kina i ’inflytandesfärer’ – och bad dem att formellt förklara att de skulle ”upprätthålla Kinas territoriella och administrativa integritet” och garantera lika handelsrättigheter för alla nationer. Det amerikanska diplomatiska draget fick inget omedelbart svar.]
[35] [1922 kom Karl Radek fram till exakt samma slutsatser som Kautsky drog redan 1905. I en kommentar till Versaillesfördraget skrev Radek:
”När det tsaristiska Ryssland 1905 besegrades av den unga japanska imperialismen så jublade olika delar av den gula rasen, som betraktades som en sorts mänsklig gödsel men som ville betraktas som en del av mänskligheten. Deras jubel sprang ur det faktum att det militära, halvfeodala och kapitalistiska Japans seger över den tsaristiska regeringen var en seger för den gula människan över den vita ’övermänniskan’. Denna seger var startskottet för den revolutionära rörelsen i Kina, där 300 miljoner människor efter japanernas seger sade: ’Jag ska också segra.’ Den gav ny kraft åt den revolutionära rörelsen i Indien, där över 300 miljoner människor kämpar för frihet. Ur denna seger uppstod den revolutionära vågen, vars vågor rullar fram, och innan de når stranden förstärks och växer sig starkare av de stigande vågorna bakom dem.” (Se Radek, The Winding up of the Versaillies Treaty: Report to the IV Congress of the Communist International, Hamburg: The Communist International 1922 (del 2), IV.) ]
[36] [Syftar på boerkriget 1899–1902.]
[37] [Se Kautsky, Socialism and Colonial Policy, London: Athol Books 1975, kapitel V: Old Style Exploitation Colonies (Gamla stilens kolonier för utsugning).]
[38] Naoroji, Poverty and Un-British Rule i India, London: Swan Sonnenschein 1901. [Dadabhai Naoroji (1825–1917), var son till en parsistisk präst, och föddes i Bombay. Han var professor i matematik och naturfilosofi vid Elphinstone Institute. 1886 valdes Naoroji till ordförande för Indiska nationalkongressen. Han flyttade sedan till England och gick med i Liberala partiet. 1892 blev Naoroji den första brittisk-indiska parlamentsledamoten, och 1895 utnämndes han till medlem av den kungliga kommissionen för indiska utgifter. Naoroji kämpade mot den ekonomiska utarmningen av Indien som orsakades av brittiska skatter och handelsregleringar. Han återvände sedan till Indien och valdes två gånger till ordförande för Indiska nationalkongressen.]
[39] [På annat håll sägs Curzons uttalande ha gjorts 1894.]
[40] [Botocudo, även kända som Aimoré eller Aimboré, var ett ursprungsfolk i Brasilien. Stammens ursprungliga hemområde omfattade större delen av den nuvarande provinsen Espirito Santo, men botocudo fördrevs gradvis av vita kolonister västerut bortom Serra dos Aimorés till Minas Gerais. Det var i det sistnämnda distriktet som de i slutet av 1700-talet kom i konflikt med de vita, som hade lockats dit av diamantfälten. Under gränskriget (1790–1820) gjordes stora ansträngningar för att utrota dem, eftersom portugiserna betraktade dem som vilda djur. Smittkoppor spreds medvetet bland dem, förgiftad mat spreds i skogarna – och med sådana skamliga metoder rensades kustområdena kring Rio Doce och Belmonte. I slutet av 1800-talet fanns fortfarande många botocudo-stammar, med mellan 13 000 och 14 000 individer. Idag finns bara några få stammar kvar, nästan alla i byar på landsbygden och i indianreservat.]