Originalets titel: The Peasants’ War in China
Källa: New International, vol. II nr 1, januari 1935, s. 25–27.
Översättning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
I denna artikel beskrivs det Guomindang-fälttåg som 1933-34 till slut lyckades driva tillbaka kommunisterna från de ”röda områdena” och som slutade med den berömda Långa marschen, som pågick i över ett år och förde de röda till ett nytt basområden i en annan del av Kina. Isaacs skrev artikeln efter han under våren 1934 hade brutit med de kinesiska stalinisterna.[1]
Hur ser situationen ut idag när det gäller de Röda arméerna och bondekriget i Kina? Vilka är utsikterna för bondekriget och vad betyder det för den kinesiska revolutionen? Korrekta svar på dessa frågor är nödvändiga innan vi kan ta ett enda steg framåt under utarbetandet av ett revolutionärt program för Kina som utgår från de rådande maktförhållandena. Det räcker inte med att se tillbaka på den långa listan av stalinistiska brott under den kinesiska revolutionen, från underordningen av arbetare och bönder under det borgerliga Guomindang 1924–27, till förskjutningen av tyngdpunkten från städerna till landsbygden i dag. Detta leder alltför lätt till ett negativt förkastande av den enorma progressiva betydelsen av bondekriget i Kina. Vi måste först förstå detta och utifrån alla tillgängliga fakta dra alla möjliga positiva slutsatser som gynnar en effektiv återupplivning av den revolutionära rörelsen i städerna.
Bondesovjetdistrikten i Jiangxi har lidit en rad förkrossande nederlag under Chiang Kai-sheks sjätte fälttåg. För denna kampanj samlade Chiang en enorm krigsmaskin, en armé på över 360.000 man, ett flygvapen med mer än 100 flygplan, nästan 20.000 tvångsrekryterade arbetare för att bygga vägar och befästningar, och en ofantlig kår av politiska och missionerande plundrare som ägnade sig åt att beröva bönderna i de ”återerövrade områdena” frukterna av deras femåriga kamp mot Guomindang. Kampanjen har genomförts med yttersta grymhet. Byar och städer har utplånats av oavbrutna flygräder. Brandbomber har använts för att ödelägga hundratals km skog och åkrar. Chiangs paroll har varit ”Utrota de röda!” Detta betyder – ”utrota den fattiga bondebefolkningen!” – och det har bokstavligen genomförts i ett allt större område.
Tidigare trängde Guomindangs långa kolonner djupt in i de rödas territorium, bara för att avskäras och krossas eller avväpnas av mobila bondegrupper. De marscherade in i en landsbygd där hela befolkningen vände sig mot dem. Guomindang-arméerna bröt samman och vacklade under de röda arméernas motattacker. Invasionsstyrkorna var hjälplösa mot propaganda- och underrättelsetjänsten, som bestod av praktiskt taget alla män, kvinnor och barn bland de fattiga bönderna i södra Jiangxi. Under fem på varandra följande Guomindang-kampanjer under fyra år kämpade de röda framgångsrikt och kom ut stärkta i vapen, antal och moral.
Men under den sista kampanjen har Chiangs taktik genomgått radikala förändringar. Regeringsarmén avancerar ungefär parallellt längs en linje som sträcker sig från gränsen till Hunan till norra Fujian. Denna ångvält avancerar långsamt och begränsar sig huvudsakligen åt att städa upp efter att flyganfallen har gjort sitt. Framstegen görs endast några kilometer i taget. Palissader avbryts av blockhus, och små fort har uppförts inom skjutavstånd från varandra på kullar och nere i dalar. Den strängaste tänkbara blockad upprätthålls för att hindra människor, nyheter och förnödenheter från att passera till och från de röda områdena. Detta åstadkoms genom en serie passager och ett nätverk av telefonledningar som förbinder alla militära poster, som strängt kontrollerar alla resenärers rörelser.
Under tidigare kampanjer följdes alltid Guomindangs framryckning in i röda områden av ett till synes mirakulös ankomst av bondearméer från bergen på alla sidor, angriparnas nederlag och en nästan omedelbar återerövring av förlorade territorier. I detta fälttåg har Guomindang hittills inte förlorat en enda mil av det återerövrade territoriet. Och de rödas territoriella förluster har varit stora. Som mest kunde den ”kinesiska sovjetrepubliken” i Jiangxi göra anspråk på att kontrollera över 60 av provinsens 80 xian (län), förutom den så kallade ”rosa kanten” där befolkningen stod under de rödas inflytande. Idag har de röda pressats tillbaka till ett område som säkert inte överstiger sex xian, enligt vissa rapporter tre, enligt andra fem. Enligt de senaste och uppenbarligen korrekta rapporterna har regeringstrupperna återtagit Ruijin, sovjeternas ”huvudstad”.
Inom detta krympande område kan de lidanden och uppoffringar som bondearméerna – vilka under sina bästa dagar aldrig översteg 70–80 000 man (förutom hjälptrupper) – drabbades av endast jämföras med deras magnifika hjältemod. Sjukdomar och hunger, brist på salt, olja och militära förnödenheter, avskurna av en blockad som verkar vara nästan 100%-igt effektiv, har inte undgått att ta sin tribut. Kommunistiska publikationer i de sovjetiska distrikten avslöjar själva omfattningen på den demoralisering som alla dessa nederlag har medfört. De berättar sin egen historia om deserteringar, matransonering, ammunitionsbrist och andra svårigheter. Flera ledande befälhavare i Röda armén, som Gong Hezhong och Zhang Yi, har kapitulerat till Chiang Kai-shek. De hårda villkoren och umbärandena delas lika av de röda soldaterna och bönderna som kämpar vid deras sida. Det är nämligen uppenbart att den överväldigande majoriteten av de fattiga byborna flyr tillsammans med de röda arméerna undan flygräderna och Guomindangs framryckning. Enligt ett Guomindang-vänligt ögonvittne marscherar Chiangs arméer in i ödelagda byar där ibland de enda levande varelserna är de sönderslagna kropparna av sårade bönder som inte har kunnat fly undan de regnande bomberna. Det mycket omtalade programmet för ”återuppbyggnad av landsbygden”, som kampanjen påstås åtföljas av, gynnar främst de flyktingar från de röda som återvänder i kölvattnet av regeringstrupperna, med andra ord de återvändande jordägarna och de övre medelklassbönderna.
Guomindangs seger är dock långt ifrån fullständig. Inte ens de järnhårda soldatlinjerna som bevakar gränserna till de återerövrade områdena kan hindra grupper av bönder från att i skydd av mörkret slå till och förstöra broar som har byggts över raviner, klyftor och små vattendrag. Chiang Kai-sheks främsta mål var att omringa och utrota de röda arméerna, och i detta avseende har han misslyckats. Förlusten av territorium, förlusten av människoliv, sjukdomar och lidande till följd av blockaden, förstörelsen av sovjetförvaltningen och den praktiska likvidationen av ”Sovjetrepubliken” i Jiangxi utgör alla ett förödande slag mot böndernas sak. Det råder ingen tvekan om detta. Men de röda arméernas huvudstyrkor är fortfarande intakta, även om de har minskat något. För bara några veckor sedan medgav Chiang Kai-shek själv att det fortfarande fanns 60 000 ”röda rester”. Nästan en halv miljon man, beväpnade med den senaste vapenutrustningen, det senaste inom amerikansk, brittisk, japansk och italiensk vapenteknologi, instruerade av tyska, italienska och amerikanska strateger och flygare, har inte lyckats omringa en ynklig, trasig skara. De har inte vunnit några lätta segrar och den slutliga segern är ännu inte deras. De har inte lyckats hindra de flyende röda från att bryta igenom linjerna och flytta krigsskådeplatsen till södra Hunan. Regeringsmedlemmarna i Nanjing och den regeringskontrollerade pressen är inte alls benägna att jubla över resultatet av kampanjen. Det finns fortfarande en oro i deras tonfall.
Det är inte svårt att hitta anledningen till denna osäkerhet inom borgarklassen. Denna vet mycket väl att en tillfällig framgång i Jiangxi med säkerhet kommer att åtföljas av – och faktiskt redan har gjort det – en viss tillväxt av bondeupproret på andra håll. Guomindang är oförmöget att lösa ett enda av de problem som ger upphov till bondeupproret. Detta är man fullt medveten om. ”Ni bekämpar röda banditer vid fronten och skapar röda banditer i bakom fronten led”, klagar Dagong Bao, en ledande borgerlig dagstidning. Denna process tar redan tydlig form i de nyerövrade områdena. I dessa distrikt har ett storslaget program för ”lantlig rehabilitering” inletts i arméernas kölvatten. Man försöker locka bönderna att återvända genom att erbjuda dem lån till låg ränta, utsäde och redskap. Kostnaderna för detta bärs av provinsadministrationen, som måste pressa och utnyttja bönderna ännu hårdare i den norra delen av provinsen, som aldrig har varit under de rödas inflytande. Ett system för landsbygdskrediter håller på att inrättas, men enligt en observatör som är positiv till Guomindang bär provinsmaskineriet endast tillfälligt kostnaderna för dessa pengar, som på lång sikt kommer att kosta folket i Jiangxi mer än de tidigare har fått betala till ockrarna, när räntor på upp till 40 och 50 % varit vanliga.
Men det grundläggande problemet i Jiangxi, liksom i hela södra Kina, är frågan om jordägande. I dessa regioner är förhållandet mellan jordägare och arrendatorer helt förhärskande. I Jiangxi före de rödas tid uppskattades mer än 70 % av jorden ägas av mindre än 30 % av befolkningen. Överallt där de röda fick makten drevs jordägarna bort, jordhandlingar och arrendekontrakt brändes och markgränser förstördes. När Chiang Kai-shek nu återvänder till dessa områden kan han inte erbjuda bönderna mer än en rent tillfällig lättnad av diverse skattebördor och uppskov med arrendebetalningar under ett år. Ett särskilt dekret utfärdat av Chiangs högkvarter i Nanchang den 12 september proklamerade att alla jordägare kunde återuppta arrendekasseringen ett år efter att ett distrikt återtagits. Den kinesiska bourgeoisin är själv oupplösligt sammanflätad med jordägarna. Både kapitalistiska och feodala former används för att utnyttja bönderna. Guomindang är bourgeoisins regering. Den vågar inte straffa sin klass i större utsträckning än ett enda års arrende. För den fattiga bonden är detta som en droppe regn när han behöver ett veritabelt skyfall. Han har mindre än någonsin att förlora. Han kommer mer än någonsin att fortsätta att kämpa.
Så när Chiangs horder ”återtar” Jiangxi, förstör de inte bara de röda arméerna, utan de tänker inte och kan inte ens tänka sig att förstöra det exploateringssystem vars fortsatta existens är en garanti för uppkomsten av dussintals röda arméer på ett dussintal andra platser i framtiden. De röda arméerna i Jiangxi är inte heller utplånade, eftersom de har lyckats bryta igenom järnringen runt Jiangxi på flera ställen. Huvuddelen av de flyende röda befinner sig nu i södra Hunan. I augusti förra året marscherade en armé på inte mindre än 10 000 man in i norra Fujian, intog Shuikou och kom inom attackavstånd från Fuzhou. Imperialistiska kanonbåtar skyndade till platsen och Chiang skickade förstärkningar tills det fanns inte mindre än 21 divisioner av centralregeringens trupper i provinsen. Fuzhous arméhögkvarter telegraferade till Nanjing att ”det är som en vild tiger som hoppar på ett lamm”. Men tigern, som visserligen lyckades driva bort lammet från Fuzhou-området, återta Shuikou och slutligen, några veckor senare, återta det tidigare röda fästet i Changting, kunde inte driva bort det från bergsdistriktet i nordvästra Fujian.
På andra sidan linjen i västra Jiangxi senare samma månad lyckades Xiao Ke, en röd befälhavare, föra sin styrka på 4 000 man till gränsen, bryta igenom linjerna och korsa över till Hunan. Han förvirrade He Jians trupper, militaristen från Hunan, och lyckades genomföra en spektakulär marsch genom den södra delen av provinsen, utöka sina styrkor till nästan 10 000 man, svänga i en bred båge norrut längs gränsen till Guizhou och ansluta sig till He Longs bondearmé, som nyligen etablerat sig i nordöstra Guizhou. Under de senaste veckorna har resten av huvuddelen av Jiangxis Röda armé, vars totala antal nu är osäkert, följt samma väg och trots regeringstruppernas ansträngningar lyckats ta sig in i Hunan, med det troliga målet att slutligen marschera till Sichuan. Provinsmilitärernas ovilja att möta de röda och deras vilja att leva och låta leva så länge de rödas mål endast är att passera genom deras provinser ökar sannolikheten för att styrkorna från Jiangxi kommer att lyckas nå Sichuan. Provinsstyrkornas maktlöshet återspeglas i de desperata telegrammen från adeln i de drabbade områdena, som kräver hjälp från centralregeringen. Typiskt för sådana vädjanden var telegrammet från en grupp markägare i Guizhou (publicerat i pressen den 18 september) som klagade:
Guizhou-arméerna kan verkligen inte undertrycka He Long ... det är hopplöst att be dem göra det. När He Long kom ... hade han bara 3–4 000 man, varav många var sjuka och sårade ... han hjälpte de fattiga, avskaffade hårda rekvisitioner ... Inom två månader hade hans armé vuxit till 10 000 man.
I Sichuan har bondearméer som under de senaste månaderna varit verksamma i den nordöstra delen av provinsen tillfogat provinsstyrkorna så svåra nederlag att Liu Xiang, den ledande krigsherren, drog sig tillbaka helt och retirerade söderut till Chongqing. Det otroligt hårda förtrycket av bönderna, uppbörden av jordskatter som betalas åttio år i förskott, tvångsodlingen av opiumvallmo i stor skala, splittringen och avundsjukan bland provinsens många militarister, missnöjet i deras uppsvällda arméer, allt detta gynnar uppenbarligen en ytterligare utbredning av jordbruksrörelsen i Sichuan. Denna stora västra provins, där eländet under militaristernas styre har varit som värst, erbjuder möjligheter till en återuppblomstring av bondeupproret i större skala än vad som någonsin uppnåtts i Jiangxi. Dess avlägsna läge bakom bergskedjor, dess naturrikedomar, saltgruvor och bördiga dalar tyder alla på att ett eventuellt nytt ”centralt sovjetdistrikt” i Sichuan skulle vara långt mer ointagligt och självförsörjande än Jiangxi någonsin kunde hoppas på att bli. Detta är en faktor att räkna med, även om dess förverkligande inte kan förväntas inom den närmaste framtiden. Men Sichuans adel kan se framåt.
”Om de röda till slut ockuperar Chongqing och Wanxian ...”, telegraferade de nyligen till Nanjing, ”då skulle ett rött Sichuan inte kunna undvikas. Sichuans berg är branta och det skulle ta många år att återta provinsen ...”
Dessa större rörelser upprepas i mycket mindre skala i hundratals byar över hela landet – ända fram till Nanjings portar och i utkanten av Shanghai – där bönderna gör väpnat motstånd mot skatteindrivare, plundrar godsägarnas förråd på ris och attackerar lokala tjänstemän som förtrycker dem.
Den samlade effekten av alla dessa bevis tyder på att bondekriget i Kina, trots det svåra nederlaget i Jiangxi kan och kommer att fortsätta under lång tid framöver. Splittring och missunnsamhet inom militären och konflikter inom Guomindang gynnar samtidigt utvecklingen av bondekriget och förvärras av det. Den allt djupare bankrutten för den kinesiska landsbygdsekonomin, Guomindangs oförmåga att hantera de minsta av de problem som har utarmat Kinas bönder, landets vidsträckthet och de stora avlägset belägna områden där bondearméerna kan verka, allt detta innebär att bondekriget kommer att fortsätta, i mindre eller större utsträckning, i den ena eller andra regionen, och vara ett karakteristiskt inslag i den kinesiska scenen under Guomindangs militaristiska styre.
Men oavsett om det fortsätter i form av spridda gerillaaktioner (vilket det troligen kommer att göra under den kommande långa perioden) eller om det lyckas etablera en ny, mer eller mindre permanent bas för sig själv, har bondekriget inga utsikter till en framgångsrik revolutionär seger så länge den kinesiska arbetarklassen i industriområdena förblir, som den är idag, utslagen. Så länge Guomindang, med stöd av inhemska och utländska exploatörer, kan fortsätta att kontrollera de viktigaste pulsådrorna i landets ekonomiska liv, så länge kan den mäta sin styrka mot bönderna. Endast en återupplivning av arbetarrörelsen kan bryta detta dödläge och skapa en ny maktbalans till revolutionens fördel. Det stalinistiska hoppet om att Röda armén ska kunna erövra städerna kan inte uteslutas. Men även i ett sådant fall finns det ingen anledning att anta att den oundvikliga uppskiktningen bland bönderna inte kommer att driva dess ledare i armarna på bourgeoisin, om det inte – återigen – finns en stark, organiserad arbetarrörelse och ett arbetarklassparti som kan utnyttja en sådan situation i den proletära revolutionens intresse. Utan detta kan utsikterna bara bli ömsesidig utmattning, djupare ekonomisk kollaps, död, förstörelse och kaos, där en imperialistisk intervention säkert skulle spela sin roll.
Det är just på grund av att arbetarklassen har kvävts som Guomindang kunde kasta armé efter armé mot bönderna utan att frukta ett dödligt revolutionärt slag inom sina egna fästen. Avsaknaden av en arbetarrörelse är den grundläggande orsaken till dagens nederlag för bondearméerna. Detta har stalinisterna antingen aldrig förstått eller cyniskt ignorerat. Med samma kriminella lättsinne som har präglat hela deras katastrofala kurs i Kina tilldelar stalinisterna bönderna inte bara en självständig roll i revolutionen utan också den ledande rollen. Detta är inte bara underförstått i den katastrofala teorin om ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur” utan också uttryckligt i den handlingslinje som de följer. Denna politik och handlingslinje bär det huvudsakliga ansvaret för de svåra slag och stora uppoffringar som bondearméerna idag tvingas göra.
Men en korrekt bedömning av bondekrigets roll och betydelse är en nödvändig förutsättning för ett effektivt bolsjevik-leninistiskt program. Reaktionen mot stalinisternas svängning från proletariatet till bönderna har skapat en psykologisk reaktion hos många kamrater som uttrycker sig i passivitet gentemot bondearméerna. När bönderna lider nederlag tenderar de ofta att se detta inte som ett slag mot revolutionen, utan som en bekräftelse av sina antistalinistiska åsikter. De röda bondearméerna har faktiskt förtalats som ”banditer” av några av dessa kamrater. En sådan syn har ingenting gemensamt med en revolutionärt marxistisk ståndpunkt. Den måste bestämt förkastas om leninismens banér på nytt ska kunna hissas i Kina.
Arbetarklassen och dess förtrupp måste erkänna bondearméerna som sina revolutionära allierade. Men dessa arméer kan inte kläs i proletär dräkt. Å andra sidan måste den stora progressiva betydelsen av bondekriget förstås fullt ut. I stora områden förs paroller för en jordbruksrevolution och åtminstone en delvis tillämpning av dem fram under revolutionens fana. Av alla politiska rörelser som idag är verksamma i Kina är det bara denna som är progressiv. Det är bara denna som utgör ett ständigt hot mot de rovgiriga militaristerna. Det är sant att det inte går att ersätta ett självständigt arbetarklassprogram med enbart bondearméerna episodiska segrar, som stalinisterna har gjort. Men det faktum att bondekriget fortsätter, i den mån det tvingar Chiang Kai-shek och Guomindang att använda större delen av sina resurser för att undertrycka det, är en faktor av avgörande betydelse för arbetarklassen. Varje framsteg som bönderna gör, varje framgång för bönderna, förbättrar de möjligheter som fortfarande finns i städerna för att återuppväcka arbetarrörelsen. På samma sätt minskar varje nederlag för bönderna, varje seger för Guomindang, dessa möjligheter.
De rådande förhållandena gör bondekrigets öde till en fråga av största vikt för alla bolsjevik-leninister. Men detta betyder inte att de passivt kan invänta resultatet. Idag är det ännu mer angeläget och brådskande att bygga ett nytt, oberoende arbetarparti med ett oberoende arbetarklassprogram som konkret motsvarar proletariatets behov. Endast så rustat kommer proletariatet att kunna ansluta sig till och leda en enhetsfront av de revolutionära skikten inom bönderna och småbourgeoisin och säkerställa segern för den tredje kinesiska revolutionen.
Harold R. Isaacs
Peking, 15 november 1934
Edgar Snows klassiska Röd stjärna över Kina, som bygger på intervjuer med Mao, sträcker sig längre fram i tiden än Isaacs artikel. Chiangs kampanj och dess följder beskrivs i bokens Del 5 ”Den långa marschen”, där rubriken syftar på att kommunisterna (i oktober 1934) evakuerade Jiangxi och påbörjade den berömda Långa marschen som pågick i ett drygt år och förde dem till ett nytt basområde i provinsen Shaanxi i centrala norra Kina.
Lägg märke till att det Guomindang-fälttåg som Isaacs betecknar som ”det sjätte” kallar Snow för ”den femte kampanjen”. Redogörelserna skiljer sig f ö något i detaljer, exempelvis skriver Snow att c:a 400 000 man deltog aktivt i Chiang Kai-sheks kampanj (medan Isaacs anger 360 000 man).
Se även Isaacs: Den kinesiska revolutionens tragedi. Klassiskt arbete (från 1938)
Firsov, Klehr och Haynes: Komintern och Kinas Kommunistiska Parti – olika prioriteringarKomintern och Kinas kommunistiska parti – olika prioriteringar
Även den franske författaren André Malraux beskriver Goumindangs kampanjer mot de Röda områdena som inleddes 1928 och där till slut ”Utrotningskampanjen” ledde till att Mao & Co tvingades genomföra den mytomspunna Långa marschen. Se André Malraux besöker Kina.
[1] Jag bryter med de kinesiska stalinisterna.