Ytterligare ett par kapitel ur detta arbete finns att läsa i huvudarkivet.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Alegría de Pio är en plats i Oriente-provinsen i kommunen Niquero nära Cabo Cruz. Där överraskades vi den 5 december 1956 av Batista-armén.
Vi var utmattade efter en marsch som inte hade varit lång, men mycket påfrestande. Vi hade landstigit den 2 december på ett ställe som kallades "Playa de las Colorados". Vi förlorade nästan hela vår utrustning och färdades ändlösa timmar i en terräng där det salta havsvattnet trängt in överallt och bildat dyiga pölar. Alla hade nya kängor och nästan varenda man fick skavsår. Men skavsår och blåsor på fötterna var inte det enda som plågade oss. Vi hade kommit till Kuba efter sju dagars färd över Mexikanska Golfen och Karibiska havet, utan livsmedel och med båten i dåligt skick. Vi lämnade hamnen i Tuxpán den 25 november, en blåsig dag med nordlig vind då alla småbåtar var förbjudna att gå ut. Nästan alla var sjösjuka, utan vana vid havet. Alla dessa strapatser lämnade sina spår hos truppen. Många män var nykomlingar som aldrig deltagit i strid förut.
Det enda som nu återstod av vår stridsutrustning var våra gevär och patronbälten och lite våt ammunition. Våra läkemedelsförråd hade kommit bort och de flesta av våra ränslar blev kvar i sumpmarkerna. Den föregående natten tillbringade vi på guardarrayas, de vägar som går genom sockerrörsfälten. Dessa fält i centrala Niquero tillhörde på den tiden Julio Lobo. Vi stillade vår hunger och törst genom att äta av sockerrören, och eftersom vi saknade erfarenhet hade vi längs vägen lämnat efter oss bagassen, d.v.s. bitar av själva sockerröret, sedan vi tömt det på dess saft. Men vakterna behövde inte dessa spår för att följa oss. Vår vägvisare - det fick vi veta något år senare - hade förrått oss och talat om för vakterna var vi fanns. Vi lät vägvisaren ge sig iväg natten innan och hade sålunda begått ett misstag som upprepades ytterligare några gånger under vår kamp, ända tills vi lärde oss att inte lita på civila, vilkas bakgrund man inte känner, så länge man befinner sig i ett farligt område. Vi borde aldrig ha låtit vår falske vägvisare ha lämnat oss.
På morgonen den 5 december orkade många inte ta ett steg till. På gränsen till kollaps gick vi korta sträckor och tog långa pauser. Vi beordrades göra halt vid randen av ett sockerrörsfält i en gles dunge ganska nära en tät skog. De flesta av oss sov den morgonen.
Vid middagstid började vi lägga märke till ovanliga tecken. Piper-plan och andra typer av mindre plan, både militära och civila, cirklade i närheten. Några i vår grupp fortsatte lugnt att skära sockerrör och äta utan en tanke på hur väl det syntes från luften där planen rörde sig sakta på låg höjd. Min uppgift som läkare var främst att sköta om såren på kamraternas fötter. Jag minns på ett ungefär den sista behandling jag gav den dagen. Kamraten hette Humberto Lamotte och detta skulle bli hans sista dag. Jag minns hur trött och utsliten han såg ut, när han barfota gick bort ifrån mig till sin post, sedan jag behandlat honom. Han bar skorna i handen för han kunde inte sätta dem på sig.
Kamrat Montané och jag satt lutade mot en trädstam och samtalade om våra barn. Vi åt av den magra ransonen, en halv korv och två kex, då vi hörde ett skott. Ögonblicket därefter föll ett regn av kulor över den 82 man starka gruppen. Åtminstone tyckte vi det i första förskräckelsen eftersom detta var vårt eldprov. Mitt gevär tillhörde inte de bästa. Jag hade medvetet bett att få det då min kondition var urusel efter en lång astmaattack under överfarten och jag inte ville riskera att ett gott vapen skulle gå förlorat.
Jag kommer knappt ihåg hur det hela gick till. Minnena är suddiga. Jag minns hur Almeida, på den tiden kapten, kom fram till mig och frågade efter order. Men det fanns ingen som kunde ge några. Senare fick jag veta att Fidel förgäves hade försökt samla ihop alla på det närbelägna sockerrörsfältet, som kunde nås endast genom passage av guardarrayan. Det överraskande anfallet jämte den intensiva beskjutningen hade blivit för mycket för oss. Almeida sprang tillbaka för att ta hand om sin grupp. En kamrat ställde ned en låda ammunition framför fötterna på mig. När jag förebrådde honom för det tittade han lite ängsligt på mig och mumlade någonting som "nu har man väl inte tid att släpa på kulor". Han fortsatte omedelbart på vägen mot sockerrörsfältet (han mördades senare av en av Batistas polismän).
Kanske var detta första gången jag i praktiken stod inför dilemmat att välja mellan min uppgift som läkare och min plikt som revolutionär soldat. Framför mig på marken låg min ränsel full med medicin och en låda full med ammunition. Det var omöjligt för mig att bära båda. De var för tunga. Jag lyfte upp ammunitionslådan, lämnade ränseln och gick över gläntan som skilde mig från sockerrören. Jag minns alldeles tydligt Faustino Pérez, som stod på knä och sköt med sitt kulsprutegevär. Nära mig sprang en kamrat som hette Arbentosa fram mot sockerrörsfältet. En kulsprutekärve träffade oss båda. Jag kände en häftig stöt i bröstet och ett sår på halsen. Jag trodde jag var död. Arbentosa spottade blod och blödde ymnigt från ett djupt sår av en 45-kalibrig kula. Han ropade: "de har dödat mig", och började skjuta omkring sig som en galning fast han inte kunde se någon fiende. Jag låg på marken och sa till Faustino: "jag är träffad" (fast i verkligheten använde jag ett betydligt starkare uttryck). Faustino fortsatte skjuta, tittade på mig och sa att det inte var något allvarligt. Men i hans ögon kunde jag läsa den dom som mitt sår innebar.
Jag låg på marken och skickade iväg ett skott i riktning mot skogen. Jag följde samma dunkla impuls som den andre sårade mannen. Jag började tänka på bästa sättet att dö i detta ögonblick, då allt tycktes gå förlorat. Jag kom ihåg en berättelse av Jack London där hjälten, som inser att han ska frysa ihjäl på Alaskas vidder, lugnt lutar sig mot ett träd och bereder sig att dö på ett värdigt sätt. Det var den enda bild jag kunde komma på. Någon låg på knä och ropade att vi skulle ge oss, men då hörde jag bakom mig en röst - senare fick jag veta att det var Camilo Cienfuegos - som ropade: "Här är det ingen som ger sig ..." följt av en svordom.
Ponce närmade sig upprörd. Han flämtade och visade mig ett stort kulsår. Kulan hade tydligen trängt igenom ena lungan. Han sa till mig att han var sårad och jag svarade likgiltigt att det var jag också. Sedan släpade sig Ponce och andra kamrater, som ännu inte blivit sårade, fram till sockerrörsfältet. Ett ögonblick var jag alldeles ensam. Jag bara väntade på att dö. Almeida kom fram och uppmanade mig att följa med. Trots den intensiva smärtan släpade jag mig till sockerrörsfältet. Där mötte jag kamrat Raúl Suárez, som hade fått tummen bortsliten av en gevärskula. Faustino Pérez höll på att förbinda handen på honom.
Sedan blev allt ett virrvarr mitt i ett larm av små flygplan som strök lågt över fältet och sköt med kulsprutor. Förvirringen ökade. Jag minns infernaliska och samtidigt groteska scener. En kamrat med mycket omfångsrik kroppshydda försökte desperat gömma sig bakom ett sockerrör. En annan ropade hela tiden i detta fruktansvärda oväsen "tysta, tysta" - utan rimlig anledning.
En grupp organiserades under Almeidas ledning. I denna ingick löjtnant Ramiro Valdéz, nu major, och kamraterna Chao och Benítez. Med Almeida i spetsen gick vi över den sista guardarrayan i sockerrörsfältet och nådde säkerhet i skogen. Just då hördes de första ropen "Eld!" i sockerrörsfältet. Pelare av rök och eld steg upp. Jag är inte riktigt säker på att jag klart minns vad som hände. Jag tänkte mer på nederlagets bitterhet och vissheten att jag snart skulle dö än på kampens förlopp. Vi gick ända tills mörkret hindrade oss att fortsätta. Vi beslöt att lägga oss ned och sova, alla tätt tillsammans. Vi var hungriga och törstiga och plågade av moskiter.
Detta var vårt elddop den 5 december 1956 i närheten av Niquero. Det var början till vad som senare skulle bli Befrielsearmén.
När vi bestämt angreppsmålet blev nästa steg att exakt planera hur attacken skulle genomföras. Vi måste lösa viktiga problem; ta reda på antalet soldater och vaktposter, deras kommunikationssätt och förbindelsevägar, civilbefolkningen och dess fördelning, etc. Kamrat Caldero, nu major i Befrielsearmén, gjorde ett fantastiskt jobb i det här sammanhanget. Jag vill minnas att Caldero var svärson till en sågverksförman.
Vi utgick från att armén hade mer eller mindre exakta upplysningar om vår närvaro i området. Vi hade tillfångatagit några spanare, försedda med identitetspapper, som erkände att de var utsända av Casillas för att skaffa upplysningar om Befrielsearméns tillhåll och vanliga samlingspunkter. Det var verkligen motbjudande, och samtidigt sorgligt, att se de två spanarna som bad för sina liv. Men vi kunde inte bortse från krigets lagar i dessa svåra ögonblick. Båda spionerna avrättades följande dag.
Samma dag - den 27 maj - samlades staben och alla officerare till ett möte. Fidel meddelade att vi skulle gå till aktion inom de närmaste 48 timmarna och förklarade att vi skulle hålla oss beredda att ge oss iväg med trupper och utrustning. Vi fick inga andra anvisningar.
Caldero skulle vara vägvisare. Han var väl hemmastadd i trakten kring El Uvero och kände till alla in- och utfartsvägar. På kvällen gav vi oss iväg. Det blev en lång marsch, ungefär 16 kilometer, men hela tiden lutade det nedåt längs vägar som Babúnbolaget hade byggt speciellt för sina sågverk. Ändå tog det oss ungefär åtta timmar. Vi måste gå fram mycket försiktigt, framför allt när vi närmade oss den farliga zonen. Slutligen kom den mycket enkla anfallsordern: Ta förposteringarna och genomsålla kasernbyggnaden av trä med kulor!
Vi visste att kasernen inte hade några omfattande försvarsanordningar, bortsett från några stockverk här och var i närheten av byggnaden. Posteringarna med vardera tre eller fyra soldater var de starka punkterna strategiskt utplacerade på olika avstånd. Vår stab förlades till en kulle med utsikt rakt mot kasernen och därifrån leddes aktionen. Det var lätt att komma tätt inpå posteringen krypande genom de täta snåren på de närbelägna kullarna. Vi hade stränga order att inte skjuta mot fabriksområdet, där det fanns kvinnor och barn. Bland dessa förmannens hustru, som kände till angreppsplanen men vägrade att ge sig iväg för att inte väcka misstankar. Vi tog i främsta rummet hänsyn till civilbefolkningen när vi förberedde oss för attack.
Kasernen i El Uvero låg alldeles intill havet. För att omringa den behövde vi bara attackera från tre sidor.
Plutoner under Jorge Sotús och Guillermo García sändes till den post som behärskade vägen längs kusten från Peladero, den väg som vi också delvis använde. Almeida fick uppdraget att oskadliggöra en postering framför berget något åt norr. Fidel skulle befinna sig på kullen som vette mot kasernen och Raul skulle göra en frontalattack med sin pluton. Jag fick en plats mellan dem med mitt maskingevär och mina medhjälpare. Camilo och Ameijeiras skulle gå till attack framifrån - d.v.s. mellan mig och Raúl - men de gick vilse i mörkret och började striden till vänster om mig i stället för till höger. Crescencio Pérez pluton skulle avancera på vägen mellan El Uvero och Chivirico och hindra eventuella förstärkningar.
Vi trodde på snabb aktion på grund av överraskningsmomentet. Men minuterna gick och vi lyckades inte placera ut folket i de fördelaktiga ställningar vi räknat ut. Vägvisarna, Caldero och en man från trakten vid namn Eligio Mendoza, kom av och till med upplysningar. Vi såg att dagen snart skulle gry och morgonljuset började sila genom diset utan att vi hunnit inta de planerade ställningarna. Jorge Sottis meddelade att han från sin position inte behärskade sitt mål - men det var försent att göra nya manövrer. När Fidel öppnade eld med sitt gevär med kikarsikte kunde vi lokalisera kasernen genom svarselden, som kom efter några få sekunder. Jag befann mig på en liten upphöjning i terrängen och hade kasernen i direktsikte, men avståndet var för stort. Vi avancerade för att söka bättre ställningar.
Alla avancerade. Almeida tog sig fram till posteringen som försvarade ingången till kasernen på hans sektor och till vänster om mig såg jag Camilos mössa med en tyglapp baktill, precis som främlingslegionärernas men med 26 juli-rörelsens emblem. Vi avancerade under eldgivning från alla håll med alla försiktighetsåtgärder som denna typ av strid kräver.
Min lilla grupp började få förstärkningar av män som skilts från sina enheter. En kamrat från Pilón som kallades "Bomben", Mario Leal och Acuña anslöt sig till det som nu utgjorde en liten stridsenhet. Vi mötte hårt motstånd och hade kommit ned på den flacka öppna marken, där vi måste ta oss fram med oändlig försiktighet under fiendens kontinuerliga och precisa beskjutning. Jag var 50 eller 60 meter från fiendens förtrupp och såg två soldater rusa upp ur skyttegraven. Jag sköt mot dem men de flydde till de hus vi förbjudits att skjuta på. Vi fortsatte framryckningen med kulorna visslande om oss. Terrängen gav inte minsta skydd, inte en grästuva att gömma sig bakom. Mitt i striden hörde jag några jämmerrop. Jag tänkte att det var en sårad motståndare, kröp fram och uppmanade honom skarpt att ge sig. Det visade sig vara Leal som sårats i huvudet. Jag undersökte snabbt såret och fann att kulan gått in och ut genom pannbenet. Leal höll på att svimma. Lemmarna på kroppens ena sida - jag minns inte riktigt vilken - började förlamas. Det enda bandage jag hade till hands var en pappersbit som jag la över såren. Joel Iglesias kom för att hjälpa Leal, medan vi fortsatte attacken. Några sekunder senare föll Acuña, också han sårad. Vi kunde inte avancera längre utan fortsatte skjuta mot en väl skyddad skyttegrav varifrån elden besvarades. Vi samlade oss för en slutattack för att ta skyttegraven och göra slut på fiendens motstånd. Just i det ögonblicket gav kasernen upp.
Det har inte tagit många minuter att berätta detta. Men det dröjde ungefär två timmar och fyrtiofem minuter från det första skottet tills vi lyckades ta kasernen. Några kamrater ur förtruppen - jag tror det var Victor Mora och några till - tog flera fångar som gjorde motstånd in i det sista. En soldat kom upp ur skyttegraven och höll upp sitt vapen till tecken på att han gav sig. Runt omkring hördes soldater ropa att de gav sig. Vi sprang mot kasernen och möttes av en sista maskingevärssalva. Det var den som dödade Nano Díaz.
På fabriksområdet tillfångatog vi de två soldater som undkom elden från min kulspruta tillsammans med läkaren och hans assistent. Med läkaren, en vithårig och lugn man vars senare öde jag inte känner till (jag vet inte om han nu står på Revolutionens sida), inträffade en pikant händelse. Mina kunskaper i medicin har aldrig varit särskilt stora och antalet sårade var betydande. Jag kände mig inte särskilt hågad att ägna mig åt läkarvård för ögonblicket. När jag skulle överlämna de sårade till arméläkaren frågade han hur gammal jag var och när jag tog min examen. Jag svarade att det var några år sedan och då sa han rakt på sak: "Hörru, grabben, ta hand om dom här för det var inte så länge sen jag tog min examen. Jag har inte stor erfarenhet." Hans brist på erfarenhet och den begripliga fruktan han kände som fånge kom honom att glömma allt han lärt. Jag måste än en gång byta ut geväret mot läkarrocken, vilket faktiskt bara innebar att jag tvättade händerna.
Denna strid var en av våra blodigaste. Vi började samla data och därför kan jag nu ge en mer allmän bild än hittills. Striden förlöpte ungefär på följande sätt:
Då Fidel med ett skott gav signal till strid började alla avancera mot de uppsatta målen. Armén svarade med häftig eldgivning - i synnerhet mot den kulle varifrån vår ledare anförde striden. Kampen hade bara pågått några minuter då Julito Díaz föll med genomborrat huvud i Fidels närhet. Fiendens motstånd hårdnade och det blev praktiskt omöjligt att rycka fram mot målen. Almeida hade den viktigaste uppgiften i centern. Han skulle likvidera vaktposten för att öppna väg för sina och Raúls män, som skulle gå till frontalangrepp mot kasernen.
Kamraterna berättade hur vägvisaren Eligio Mendoza grep sitt gevär och kastade sig in i striden. Han var mycket vidskeplig. När man sade åt honom att akta sig svarade han obekymrat att hans "helgon" skyddade honom för allt. Några minuter senare föll han för en kulkärve som genomborrade hans kropp. Fiendetrupperna var väl förskansade och slog oss tillbaka med förluster. Det var mycket svårt att avancera i det centrala området. Jorge Sotús vid vägen till Peladero försökte sig på en manöver i flanken med en medhjälpare som kallades "Polisen". Denne dödades omedelbart och Sotús tvingades att dra sig ned mot havet för att undgå en säker död. Därmed var han praktiskt taget ute ur striden. Andra i hans pluton försökte rycka framåt men drevs tillbaka.
En kamrat, en bonde vid namn Vega, dödades. Manals sårades i ena lungan, Quike Escalona i en arm, en hand och i baken då han försökte ta sig fram. Soldaterna var väl skyddade bakom stockverk. De besköt oss med kulsprutor och halvautomatiska gevär och spred förödelse i vår lilla trupp. Almeida försökte på alla sätt reducera fienden framför sig. Han gav order om en slutlig attack. Cilleros, Maceo, Hermes Leyva och Pena sårades. Almeida själv sårades i axeln och vänstra benet. Kamrat Moll dödades. Denna attack betvingade emellertid posteringen och vägen mot kasernen öppnades. På andra sidan oskadliggjorde Guillermo Garcias träffsäkra maskingevär tre av försvararna. En fjärde försökte fly men dödades. Raúl, vars pluton var delad i två grupper, ryckte snabbt fram mot kasernen. Det var de båda kaptenerna Guillermo Garcías och Almeidas aktion som avgjorde striden. De oskadliggjorde posteringarna enligt planen och möjliggjorde den slutliga stormningen. En berömvärd insats gjorde Luis Crespo som lämnade staben för att delta i stormningen.
När fiendens motstånd höll på att bryta samman hängde man ut en vit näsduk. I det ögonblicket måste någon från vår trupp ha skjutit och fienden svarade med en kulkärve som träffade Nano Diaz i huvudet. Hans kulspruta spred hela tiden förödelse bland fienden. Crescencios pluton deltog nästan inte alls i striden beroende på att kulsprutan var ur funktion. Plutonen vaktade vägen till Chivirico och tillfångatog några soldater som försökte fly. Ingen civil skadades under striden trots den intensiva eldgivningen.
Vi räknade över våra förluster och fann följande: Moll, Nano Díaz, Vega, "Polisen", Julito Díaz och Eligio Mendoza var döda. Leal och Cilleros svårt sårade. Andra hade mer eller mindre svåra skador: Maceo, axeln, Hermes Leyva, skottskada i bröstet, Almeida, vänstra axeln och benet, Quike Escalona, högra armen och handen, Manals, lungskada, Pena, skjuten i knäet, och Manuel Acuña, högra armen. Sammanlagt 15 kamrater försatta ur stridbart skick. Fienden hade 19 sårade, 14 döda, 14 tillfångatagna. 6 hade lyckats fly. Sammanlagt 53 man alltså, som leddes av en fänrik. Han höjde den vita flaggan sedan han sårats.
Det var en blodig strid. Våra män uppgick till ungefär 80 och deras till 53. Av sammanlagt 133 blev 38 - mer än fjärdedelen - försatta ur stridbart skick efter drygt två och en halv timmes strid. Det hade varit ett stormangrepp av män som avancerade med blottat bröst mot andra som försvarade sig med få skyddsmöjligheter. Vi måste erkänna att båda sidor visade utomordentligt mod. För oss var det en seger som innebar att vår gerilla nått full mognad. Från och med denna strid växte vår moral enormt, vår beslutsamhet och vårt hopp om seger ökade. Fast de följande månaderna innebar svåra prövningar ägde vi redan hemligheten till seger. Aktionen vid El Uverto beseglade ödet för de små förläggningar som låg längre bort från fiendens större truppkoncentrationer. De övergavs också efter kort tid.
Ett av de första skotten i denna strid skar av telefonförbindelsen med Santiago och de fientliga spaningsplanen anlände först flera timmar senare. Då hade vi redan hunnit upp i bergen. Inte bara de 14 döda vittnade om koncentrationen av vår eld, utan också det faktum att tre av de fem papegojor som kasernvakterna hade också dödades. Inte ens dessa små djur undgick den skur av kulor som träffade träbyggnaden.
Mitt återupptagande av läkaryrket innebar några mycket upprörande ögonblick. Först tog jag hand om kamrat Cilleros, som hade en mycket allvarlig skada. En kula hade gått genom hans högra arm, trängt genom lungan och fastnat i ryggraden. Hans båda ben förlamades och tillståndet var mycket allvarligt. Allt jag kunde göra var att ge honom några smärtstillande medel och lägga ett hårt bandage kring bröstkorgen för att underlätta andningen. Vi försökte rädda honom på det enda möjliga sättet under dessa förhållanden, nämligen genom att vi tog med oss våra 14 fångar och lämnade de två sårade, Leal och Cilleros, kvar hos fienden med läkarens hedersord som garanti. När jag talade om vårt beslut för Cilleros och sa några uppmuntrande ord, såg han på mig med ett sorgset leende som sa mer än alla ord i detta ögonblick. Han visste att allt var slut. Vi visste det också och jag frestades i denna stund att till avsked kyssa honom på pannan. Men jag förstod att det skulle uppfattas som en bekräftelse på att vår kamrat var dödsdömd. Det var min plikt att inte göra hans sista stund ännu bittrare genom att bekräfta vad han redan ansåg som säkert. Jag tog med gränslös smärta farväl av de två stridskamraterna som blev kvar hos fienden. De förklarade att de hellre ville dö hos oss, men det var vår plikt att kämpa till det yttersta för deras liv. Vi lämnade dem, förbrödrade med de 19 sårade ur Batista-armén, vilka vi också givit all den medicinska vård och all den hjälp som vi var mäktiga.
Våra kamrater fick anständig vård av motståndarna men Cilleros nådde aldrig fram till Santiago. Den andre, Leal, överlevde sin skada och sändes som fånge till Isla de Pinos för resten av kriget. Än i dag bär han outplånliga spår av denna betydelsefulla episod i vårt revolutionära krig.
På en av Babún-bolagets lastbilar lastade vi största möjliga mängd utrustning, framför allt medicin, och gav oss iväg till våra gömställen i bergen. Vi hann i tid för att sköta våra sårade och tog ett sista farväl av våra fallna som begravdes tillsammans vid ett ställe efter vägen. Vi väntade en intensiv förföljelse och beslöt att varje man som kunde gå på sina egna ben skulle ta sig så långt som möjligt från platsen. De sårade skulle stanna kvar med mig. Enrique López åtog sig att ordna transporter, gömställe och några medhjälpare för att bära de sårade samt kontaktmän för att få fram medicin.
Natten igenom diskuterade vi striden. Nästan ingen sov. En del sov stundvis. Alla hade något att berätta om vad de sett eller gjort. Av statistisk nyfikenhet räknade jag de fiendesoldater som enligt historieberättarna dödats under striden och fann att de var fler än det faktiska antalet fiendesoldater. Fantasin förstorade berättarnas bedrifter. Genom denna och liknande erfarenheter lärde vi oss inse att fakta måste granskas av många. Vi gick så långt att vi krävde fysiska bevis som exempelvis kläderna från varje stupad soldat för att verkligen räkna det som en stupad fiendesoldat. Respekten för sanningen betonades alltid i Befrielsearméns informationsverksamhet. Det gällde att hos kamraterna inpränta vikten av att ställa sanningen framför varje som helst tillfällig vinst.
I gryningen tog vi med sorg farväl av den segerrika truppen. Jag stannade kvar med mina medhjälpare Joel Iglesias och Oñate, en vägvisare vid namn Sinecio Torres och Vilo Acuña, som skötte sin sårade farbror. Vilo Acuña var nu major i Befrielsearmén.
För några dagar sedan kom från Guatemala underrättelsen att flera patrioter, bland dem Julio Roberto Cáceres Valle, var döda.
I vår verksamhet som yrkesrevolutionärer mitt uppe i den klasskamp som skakar hela kontinenten är döden vår daglige följeslagare. Men det är alltid smärtsamt när en vän försvinner. En vän som varit vår kamrat i svåra ögonblick, liksom i stunder då vi drömde om en bättre tid. Julio Roberto var en stor vän. Fysiskt var han liten och ganska svag. Därför kallade vi honom "El Patojo", vilket i Guatemala är ett folkligt ord för "liten grabb".
"El Patojo" såg revolutionen växa fram i Mexico. Han anmälde sig som frivillig, men Fidel ville inte dra in fler utlänningar i den kubanska frihetskamp som jag hade äran att delta i.
Kort efter revolutionens seger sålde "El Patojo" sina få ägodelar och kom med en väska i handen till mig. Han innehade flera poster inom den allmänna administrationen, blev personalchef vid Industrisektionen inom INRA (Instituto Nacional de Reforma Agraria), men trivdes aldrig särskilt bra. "El Patojo" sökte något annat. Han sökte sitt lands befrielse. Liksom vi alla hade han genomgått en djup förändring. Från att ha varit en vildhjärna som lämnat Guatemala utan att riktigt förstå anledningen till nederlaget[1] hade han blivit en medveten revolutionär.
Vi träffades första gången på ett tåg, på flykt från Guatemala några månader efter Arbenz fall. Vi ämnade oss först till Tanachula och sedan till Mexico. "El Patojo" var mycket yngre än jag, men vi blev snart mycket goda vänner. Vi gjorde en färd från Chiapas till Ciudad de Mexico. Vi delade vått och torrt. Vi var fattiga och hankade oss fram. Vi försökte klara oss i en omgivning som var likgiltig och ibland rentav fientlig.
"El Patojo" hade inga pengar alls. Jag hade några pesos. Jag köpte en kamera och vi kom på idén att i hemlighet fotografera folk i parkerna. Vi jobbade tillsammans med en mexikan, som hade ett litet laboratorium där vi framkallade bilderna. Vi blev grundligt hemmastadda i hela Ciudad de Mexico, som vi genomströvade från den ena änden till den andra. Vi levererade våra bedrövliga bilder och kämpade med våra kunder för att övertyga dem om att det lilla barnet på bilden verkligen var underbart, och att det var värt att betala en mexikansk peso för ett så enastående konstverk. Vi klarade livhanken i flera månader och så småningom började det gå riktigt bra. Men de oberäkneliga händelserna i ett revolutionärt liv skilde oss åt. Jag har redan sagt att Fidel inte ville ha "El Patojo" bland sina män - inte därför att han skulle ha någon negativ egenskap, utan därför att Fidel inte ville göra vår lilla armé till en mosaik av nationaliteter.
"El Patojo" fortsatte som tidningsman. Han studerade sedan fysik vid universitetet i Mexico, avbröt en tid sina studier för att förtjäna sitt levebröd med olika arbeten, återvände till universitetet men avslutade aldrig studierna. Än i dag kan jag inte säga om denne känslige och inåtvände pojke var för blyg eller för stolt för att erkänna sina svagheter och personliga problem. Han vände sig inte till någon vän för att begära hjälp.
"El Patojo" var inåtvänd, en människa med hög intelligens och bildning. Han utvecklade sig ständigt och ställde mot slutet av sitt liv hela sin djupa lidelse i sitt folks tjänst. Han blev partiarbetare och tillhörde PGT (Partido Guatemalteco de Trabajadores). Han disciplinerade sig och höll på att mogna till en utmärkt kraft inom den revolutionära kadern. Det fanns mycket litet kvar av hans tidigare överkänslighet och högdragna sätt. Revolutionen renar människorna och förbättrar dem, liksom jordbrukaren genom sina experiment eliminerar de dåliga egenskaperna hos växten och utvecklar de bästa.
Då vi kom till Kuba bodde vi nästan alltid i samma hus. Vi var goda vänner men det tidigare ömsesidiga förtroendet var inte längre så självklart. Jag anade ibland vad "El Patojo" strävade efter. Jag såg honom arbeta hårt med att studera något av sitt lands många inhemska språk. En dag kom han till mig och sa att han skulle resa. Tiden var inne för honom att göra sin plikt.
"El Patojo" hade ingen militär utbildning. Han kände helt enkelt att det var hans plikt att återvända till sitt land och kämpa med vapen i hand i ett försök att efterlikna vårt gerillakrig. Vi hade ett långt samtal, vilket var sällsynt på den tiden. Jag begränsade mina råd till tre: ständig rörlighet, ständigt misstroende och ständig vaksamhet. Rörlighet: att aldrig stanna på samma plats, aldrig stanna mer än två nätter på samma ställe, ständigt byta uppehållsort. Misstroende: att i början inte ens lita på sin egen skugga, aldrig lita på vänskapligt sinnade bönder, rapportörer, vägvisare eller kontaktmän. Inte lita på någon eller något förrän ett område är fullständigt befriat. Vaksamhet: ständig vakthållning och spaning, säkra platser att slå läger på och framför allt aldrig sova med tak över huvudet, aldrig sova i ett hus som kan bli omringat. Det var en sammanfattning av vår gerillaerfarenhet. Det enda jag jämte ett handslag kunde ge min vän. Kunde jag råda honom att inte göra det han tänkte? Med vilken rätt? Vi hade gjort ett försök när det ansågs helt omöjligt. Nu var han övertygad om att det var möjligt.
"El Patojo" försvann och kort tid efteråt fick vi höra om hans död. Som alltid vid sådana tillfällen hoppades vi att det skulle vara ett misstag, kanske en namnförväxling. Tyvärr var det sant. Hans egen mor hade identifierat hans döda kropp. Även andra hade dödats, en grupp kamrater till honom, kanske lika intelligenta, tappra och självuppoffrande som "El Patojo". Men okända för oss.
Än en gång denna nederlagets bittra smak. Frågan stod obesvarad: Varför inte utnyttja andras erfarenheter? Varför hade de inte följt dessa enkla instruktioner? Vi ansträngde oss för att få reda på exakt hur "El Patojo" dött. De faktiska omständigheterna är ännu okända, men man kan nog säga att området var illa valt, att männen fysiskt inte var tillräckligt tränade, att de varit alltför godtrogna och framför allt inte varit nog vaksamma. Regeringstrupperna överraskade dem, dödade några, skingrade de övriga, tog upp jakten och så gott som förintade dem. Några tillfångatogs, andra dödades i strid som "El Patojo". Då gerillan förlorat sammanhållningen slutade det troligen med ren människojakt - liknande den vi upplevde strax efter Alegría de Pío.
Än en gång har ungt blod gett näring åt Amerikas jord för frihetens skull. En ny strid har förlorats. Låt oss sörja våra fallna kamrater medan vi slipar våra machetes. Låt oss lära av våra älskade dödas olyckliga men värdefulla erfarenheter, och orubbligt besluta att inte upprepa misstagen, att hämnas deras död genom att vinna många segerrika strider och nå den slutliga befrielsen.
När "El Patojo" for sin väg gav han mig inga instruktioner, han nämnde inte någon persons namn, han hade inga personliga ägodelar och inga andra kläder än dem han gick i. Men gamla gemensamma vänner i Mexico överlämnade till mig några dikter som han skrivit i en anteckningsbok. Det är en revolutionärs sista dikter. Det är en sång om kärlek till revolutionen, till fosterlandet och till en kvinna. De sista raderna i den sista dikten har karaktären av en uppmaning till den kvinna som "El Patojo" mötte och älskade här på Kuba:
Tag det, det är bara ett hjärta
håll det i din hand
och då dagen gryr
öppna din hand och låt solen värma det ...
"El Patojos" hjärta finns kvar hos oss och väntar på handen som ska sträckas ut i kärlek och vänskap, ett helt folks händer som ska låta solen värma det i gryningen av den nya dag som utan tvivel skall komma för Guatemala och hela Amerika.
I dag finns det vid Industriministeriet, där "El Patojo" hade många vänner, ett litet statistiskt institut som bär namnet Julio Roberto Cáceres Valle. Längre fram, när Guatemala vunnit sin frihet, kommer en skola, en fabrik eller ett sjukhus att bära hans kära namn. Varhelst människor kämpar i detta land för att skapa ett nytt samhälle, kommer de att minnas "El Patojo".
[1] Jacobo Arbenz, vald till president 1951, störtades 1954 genom en militärinvasion, stödd och planerad av CIA. - Ö.a.