Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Revolutionsmuseet är inrymt i Vinterpalatset, närmare bestämt de rum, som förut användes för tsarbarnens räkning. Ingången till denna del av palatset är känd som detsky podvezd. Från palatsets fönster har tsaren ofta skådat ned över Neva och betraktat Peter-Paulfästningen, där hans politiska fiender levande begravdes. Hur förändrade äro icke förhållandena nu. Jag var uppfylld av beundran och hänförelse för den stora förändringen, när jag första gången besökte museet.
Jag fann grupper av män och kvinnor, som arbetade i de olika rummen. De huttrade och skälvde av kölden. Deras anleten voro uppsvällda och blåfrusna, deras händer voro frostbitna, och de sågo snarare ut som skuggor än som människor. Vilken hänförelse måste inte dessa människor vara gripna av, då de kunde fortsätta att arbeta under sådana förhållanden. Sekreteraren för museet, M. B. Kaplan, mottog mig mycket vänligt och uttalade sin förhoppning om att jag skulle vilja deltaga i arbetet för museet. Han och en annan av staben samtalade åtskillig tid med mig och förklarade planerna och avsikten med museet. De frågade om jag ville deltaga i en expedition, som museet höll på att organisera och som skulle avgå till Ukraina och Kaukasus. Det var meningen att allt värdefullt material från den revolutionära perioden skulle samlas, förklarade de. Detta tilltalade mig på det högsta. Detta var ett opolitiskt arbete, som stod fritt från kommissarier. Dessutom skulle jag få ypperliga tillfällen till att se och studera Ryssland.
Sedan vi blivit närmare bekanta, fick jag veta, att vare sig herr Kaplan eller hans vän voro kommunister. Men under det att herr Kaplan var probolsjevik och försökte försvara och förklara allt bolsjevistiskt, var hans vän synnerligen kritisk, ehuru dock inte fientligt sinnad mot bolsjevikerna. Under den tid jag stannade i Petrograd, sammanträffade jag ofta med dessa båda män och lärde genom dem känna en hel del saker om revolutionen och bolsjevikernas handlingar. Kaplans vän, vars namn jag av särskilda skäl inte vill nämna, talade ofta om den absoluta omöjligheten att utföra något skapande arbete under det kommunistiska partiets ledning.
»Bolsjevikerna», sade han, »klaga alltid över bristen på dugliga krafter, och likväl får ingen, som inte är kommunist, något tillfälle till att göra ett försök.» Museet var ett av de sista företag som införlivades såsom statsinstitution, men just därför hade arbetet där gått mycket bra dittills. Så skickade man emellertid hit ett tjugutal ynglingar. De voro fullständigt oerfarna och obekanta med arbetet, men emedan de voro kommunister, hade myndigheterna skickat dit dem, för att de skulle ha någon anställning, och så uppstod det bråk och stridigheter och oreda. Alla de anställda kände, att man spionerade på dem och voro missnöjda över att ständigt bevakas. »Bolsjevikerna bry sig inte om meriter», sade Kaplans vän, »deras huvudintresse är medlemskortet.» Han var inte optimistisk beträffande museets framtid, likväl trodde han, att samarbetet med »amerikanerna» skulle kraftigt bidraga till dess utveckling.
Slutligen beslöt jag mig för att ägna mig åt museiarbetet såsom bäst passande mig och även just därför att det inte hade med partipolitik att göra. Jag hade nog hoppats på att taga en mera verksam del i det ryska livet än att samla ihop historiskt material, men jag ansåg att även detta var nyttigt och nödvändigt. Sedan jag definitivt beslutat mig för att deltaga i expeditionen, besökte jag dagligen museet för att biträda vid förberedelserna till den långa resan. Det var åtskilligt med arbete som skulle utföras. Det var inte så lätt att få i ordning en vagn som passade för den mödosamma färden.
Medan jag var sysselsatt med förberedelserna, kom Angelica Balabanova till Petrograd för att mottaga den italienska kommissionen. Hon var liksom förvandlad. Hon hade längtat efter sina italienska kamrater, vilka förde med sig en fläkt från hennes land, hennes forna liv och arbete därstädes. Ehuru hon var ryska hade Angelicas intressen blivit djupt rotade i den italienska jorden, och det var inte svårt för mig att förstå detta, då jag dessutom fattade den bitterhet, hon gripits av inför det hopplösa tillstånd, som hemsökt Ryssland. Men nu skulle hennes älskade italienare komma och föra med sig Italiens värme och färger.
Italienarna kommo, och härmed följde festligheter, demonstrationer, möten och tal. Hur annorlunda föreföll mig inte allt mot minnena från mina första dagar i revolutionens land. Det kunde inte råda något tvivel om att italienarna kände samma hänförelse som jag då gjorde inför det till synes underbara som skett i Ryssland. Men sex månaders intim kontakt med verkligheten hade helt och hållet förändrat min uppfattning, och entusiasmen hade alldeles försvunnit. Endast en blek skugga återstod, ett hemskt grinande fantom, som gjorde mitt hjärta betryckt.
Ute på Uritskytorget blevo de stora massorna trötta av den långa väntan. De hade väntat där i flera timmar, innan italienska kommissionen anlände från Tauridepalatset. Ceremonierna hade just börjat, då en blek och utmärglad kvinna, som stod lutad mot plattformen, började gråta. Jag stod alldeles intill henne. »Det är lätt för dem att prata», snyftade hon, »men vi ha inte fått någon mat på hela dagen. Vi fingo order om att marschera direkt från arbetet under hot om att eljest förlora våra brödransoner. Sedan klockan fem i morse har jag varit uppe. Vi fingo inte lov att gå hem efter arbetstiden för att äta en bit mat. Vi voro tvungna till att gå hit. Sjutton timmar ha vi fått reda oss på ett stycke bröd och lite kipyatok (kokt vatten). Veta besökarna någonting om det?» — Föredragen fortsatte, Internationalen sjöngs för tionde gången, sjömän paraderade och klackörerna utbringade hurrarop. Jag rusade därifrån. Även jag grät.
Den italienska kommissionen var liksom den engelska inkvarterad i Narishkinpalatset. En dag när jag kom för att besöka Angelica där, fann jag henne i ett förtvivlat sinnestillstånd. Genom en av tjänsteflickorna hade hon fått veta att f.d. prinsessan Narishkin, som förut ägt palatset, varit där och bett att få en helgonbild av silver, vilken varit i familjens ägo sedan flera generationer tillbaka. »Bara den där helgonbilden», hade hon sagt. Men även helgonbilden var nu statlig egendom, och Balabanova kunde inte göra något åt saken. »Att tänka sig det», sade Angelica, »att Narishkin är gammal och sjuk och måste stå i gathörnen och tigga, medan jag bor i detta palats. Hur uselt är inte livet. Jag duger inte till det. Jag måste ge mig i väg härifrån.»
Men Angelica var bunden av partidisciplinen och måste stanna i palatset, till dess hon återvände till Moskva. Jag vet att hon inte kände sig lyckligare än den i trasor klädda och svältande exprinsessan, som tiggde i gathörnen.
Balabanova, som var mycket angelägen om att jag skulle finna ett passande arbete, underrättade mig en dag om att Petrovsky, vilken i Amerika var känd under namnet d:r Goldfarb, ankommit till Petrograd. Han var chef för Centrala militärundervisningsdepartementet, vilket även omfattade sjuksköterskornas utbildningsskolor. Jag hade aldrig träffat denne man i Förenta staterna, men jag hade hört, att han var redaktör för »Forward» i New York, en daglig judisk socialistisk tidning. Han erbjöd mig en anställning vid den militära utbildningsskolan för sjuksköterskor, varest jag skulle införa de amerikanska sjukvårdsmetoderna, men jag kunde också få följa med en rödakorsavdelning till den polska fronten. Jag hade erbjudit mina tjänster vid de första underrättelserna om det polska angreppet på Ryssland. Jag kände att revolutionen var i fara och skyndade mig till Zorin och bad att få följa med till fronten som sjuksköterska. Han lovade mig att framföra mina önskningar till vederbörande myndighet, men jag hörde aldrig något vidare om saken. Därför blev jag något överraskad av Petrovskys förslag. Det kom emellertid något sent. Vad jag under den gångna tiden hade lärt om situationen i Ukraina, bolsjevikernas uppträdande mot Makhno och povstantsirörelsen, förföljelserna mot anarkisterna och tjekans verksamhet hade fullständigt tagit bort all min tro på bolsjevikerna såsom revolutionärer. Emellertid kunde jag inte säga nej, men i Moskva ansåg man det nog vara oklokt att låta mig få en blick bakom kulisserna vid fronten och fattade ett annat beslut. Jag kände mig verkligen befriad.
Slutligen mottogo vi den glada underrättelsen att den största svårigheten hade övervunnits: en vagn för museiexpeditionen hade anskaffats. Den bestod av sex kupéer och var nymålad och ren. Nu började utrustningen av densamma. Under vanliga förhållanden skulle det väl ha tagit ett par månader, men vi erhöllo god hjälp av museiföreståndaren Yatmanov. Han hade hand om all egendom i Vinterpalatset, i vilket museet var inrymt. Största delen av linne-, silver- och glassakerna i tsarens lagerrum hade bortförts, men det fanns ännu en hel del saker kvar. Utrustad med order från Yatmanov visades jag omkring i de rum, som förr så noga vaktats av tsarens betjänter. Jag fann rum som voro fyllda från golv till tak med dyrbart och vackert porslin och rum med eleganta linneskåp. Bottenvåningen, som gick genom hela palatset, innehöll köksredskap av alla slag. Bleckkärl och dylikt skulle nog ha passat bäst för vår expedition, men som den ena institutionen inte fick ta något från den andra institutionens egendom, måste vi ta av det som fanns i Vinterpalatset och då välja ut det enklaste. När jag gick hem reflekterade jag över hur underligt livet är: revolutionärer som åto på Romanovs krönta porslin. Men jag kände sannerligen ingen stolthet däröver.