1) Syftet med föreliggande uppsats är att gå in på och klargöra huvudtankarna i Blochs naturfilosofi. Därmed förutsätts vissa förkunskaper om de allmänna dragen i Blochs tänkande[1] och då närmast hans ontologi, samt i viss mån hans materiebegrepp som dock inledningsvis rekapituleras.
2) Uppsatsens position i förhållande till det blochska systemet är nästan helt och hållet immanent, den försöker alltså inte beskriva Blochs naturuppfattning utifrån någon punkt utanför det blochska systemet (vilken det nu skulle kunna vara). Först i uppsatsens avslutning antyds några problematiseringar. - Detta kan ses som min programförklaring till hur man bör förfara med arvet från Bloch; alltså med metoden immanent kritik. Denna är dessvärre fortfarande i det närmaste helt outvecklad[2], medan det finns en uppsjö av ytliga avfärdanden[3], alltså kritik som inte är mogen det den kritiserar.
3) Den blochska filosofins karaktär av öppet system implicerar att en s.a.s. alltför systematisk framställning måste begå våld på öppenheten och därmed inte längre är i överensstämmelse med hans tänkande, utan fastmer förutsätter en arkimedisk punkt utanför systemet, utifrån vilken en sådan systematisk rekonstruktion kan företas. Eftersom jag ville undvika detta är uppsatsen uppläggning icke-systematisk i meningen, att begrepp och tankegångar införs utan att vara tillfyllest grundade, men vilkas innebörd förhoppningsvis klarnar då sammanhanget i uppsatsen i dess helhet blir gripbart. Å andra sidan är uppläggningen inte osystematisk, utan min strävan att klargöra har tvärtom lett mig till mer systematik än vad som vore önskvärt med hänsyn till öppenheten.
4) Stommen i uppsatsen består av citat, företrädesvis av aforistisk eller sammanfattande karaktär, av olika svårighetsgrad eller "nivå" - de är också hämtade från vitt skilda arbeten av Bloch och återspeglar därmed olika infallsvinklar till temat natur, men det torde i detta sammanhang inte medföra ytterligare nämnvärda svårigheter. Syftet med dessa citat är inte bara att ge smakprov på Blochs briljanta prosa eller att illustrera eller belägga påståenden i mina anteckningar, utan framför allt att undvika att det sammanhang som - trots den fragmentariska karaktären - ges av min text blir alltför lättköpt, att s.a.s. skaka om och grumla det som klarnat alltför fort.
"Huru små framstår inte människorna inför det mäktiga Därute främst det över dem. De mer hanterliga grannarna växter och djur står oss närmare, redan därför att de liksom vi är levande. De talar, klingar klarare ut, men just stenarnas tigande kan och måste genomerfaras annorlunda, djupare. Desto mer inträngande, kanske påträngande är önskan att göra de så kallade döda tingen förtrogna, se dem i riktning människan." (GA 15, s. 214 f)[4]
A. Människans möte med naturen är samtidigt naturens möte med sig själv. Den i vid mening materiella grundvalen för mänsklig verksamhet är och förblir den historiskt föränderliga yttre och inre naturen, samtidigt som kapitalismen med Marx' ord tenderar att ödelägga källorna för all rikedom: natur och människa. De specifikt kapitalistiska samhälleliga kategorierna har i olika omfattning funnit sitt nedslag i de skilda formerna av kontakt med naturen: i produktionen som enkelriktad samhällelig ämnesomsättning med naturen (rovdrift), med motsvarande ideologiska naturuppfattning (naturen som blott exploativ, utan några men för den därifrån helt avskilda människan), i naturvetenskapen (abstrakthet, instrumentalism), i den vardagliga upplevelsen av natur och naturbaserade produkter (deformerad sinnlighet, kvantifiering), o.s.v. Å andra sidan tycks detta redan vara nära att nå sin gräns såtillvida att det har utvecklats mottendenser, baserade i den yttre och inre naturens kamp för sin överlevnad i kvalitativ mening, vilka i sin tur till stor del redan har underlagts kapitalförhållandet eller anpassats till vissa branschers profitintressen (natur som rekreationsområde, den till den eländiga arkitekturen avpassade floran i förortsområdena, tropiska växter i kontorslandskapen; alternativ teknik som blott led i strukturomvandlingsprocessen; reklamspråkets fotogena sinnlighet, med fokus på ateljéns artificiella framkallade dagg eller i raffinerade, likaledes artificiella dagrar eller dis; o.s.v.). Och andra mottendenser som inte assimilerats, utan har dragit sig undan eller på sitt sätt fronderar mot kapitalförhållandet ("gröna vågen", kolonistugor, vandrare, fågelskådare och andra som försöker upprätthålla en tradition av något slags genuin naturupplevelse, o.s.v.). Förutom rester från det gamla bondesamhällets föreställningsvärld, som stora delar av miljörörelsen anknyter till, finns det andra rester i vårt kulturarv, nämligen av borgerligheten övergivna, tidigare "borgerliga" eller "förborgerliga" positioner som väntar på att levandegöras i ett nu inte alls borgerligt sammanhang (naturromantiken, den kristna respekten för skapelsen).
Temat "natur" är således utomordentligt motsägelsefullt och rymmer i sig kvalitativa skillnader och kvantitativa nyanser vad gäller samhällelig förmedling. I allt detta gäller det att fasthålla att mänskligt arbete och mänskligt avnjutande av arbetsprodukterna, liksom självfallet naturupplevelsen i sig, även under kapitalismen har sin yttersta grund i naturen och dess potenser, och att det även i den kapitalistiska formen av naturtillägnelse (fortfarande) finns kvalitativa naturmoment. Detta måste vara utgångspunkten för kritiken av borgerlig naturuppfattning, teknik och naturvetenskap, och det som förs vidare genom kritiken. Just här sätter Ernst Blochs naturfilosofiska tänkande in.
B. Blochs naturfilosofi med dess oerhört finförgrenade idéhistoriska rotsystem har sitt fundament i hans metafysik, närmare bestämt hans Ännu-inte-ontologi och hans materiebegrepp. I detta har han en särställning i den i vid mening marxistiska traditionen; i sitt sätt att anknyta till både Hegel och Engels står han utanför skyttegravslinjen mellan den ortodoxa marxismen och den "Hegelinfluerade" (Lukács, Frankfurterskolan, kapitallogik)[5] - kanske just därför är han fortfarande obeaktad som den "marxistiske" metafysikern i vårt århundrade.
Viktigt härvidlag - viktigare och mer grundläggande än naturfilosofin - är Blochs tankar om materiebegreppet och materialismen. Han benämner sin position "spekulativ materialism" och har därmed angivit grundtonen i sitt tänkande: materialism som att med Engels ord förklara världen utifrån sig själv, alltså med genomgående materialitet och immanens; spekulativ som syftande till att överblicka de framåtvisande tendenserna i denna inte alls avslutade värld. Den spekulativa materialismen har alltså inte som den mekaniska sitt fokus inställt på det Blivna, en handfast, given, fix och färdig materia, utan på Ännu-inte-varat, materiens potential att frambringa/omvandlas till något nytt. Bloch hävdar Ännu-inte-varats prioritet över det Blivna, hävdar denna potentialitet som materiens väsensegenskap.
Utifrån sitt huvudprojekt, docta spes, bestämmer Bloch materien som substratet för det objektivt-reellt möjliga; den är därmed Hoppets objektiva och reella korrelat. Denna bestämning som företas i Bas Princip Hoffnung är emellertid otillräcklig, varför Bloch parallellt tacklar problemet i Das Materialismusproblem - otillräcklig därför att, givet världens genomgående materialitet och immanens, måste subjektet och Hoppet själva framspringa ur materien. Hoppet har alltså inte bara sin förankring i materien, det är självt en objektiv kategori: den konkreta utopin är en reell aspekt, eller bättre den mest reella aspekten av verkligheten själv. I Blochs materiebegrepp förbinds således inte bara materia och dialektik ā la Engels, utan också materia och utopi (varvid inte bara materiebegreppet förändras utan givetvis också dialektikkonceptionen till vad man skulle kunna kalla tendens-latens-dialektik). Han anknyter alltså inte bara till Engels materieuppfattning, med dess oupplösliga förbindelse materia-rörelse, skiktningar, 'starting points', dialektiska omslag, utan i ännu högre grad till (sin tolkning av) Aristoteles materiebegrepp, närmare bestämt i "vänsteraristotelikernas" tappning. Materien inte bara som potensialitet utan som potens till novum, som det själv framfödande skötet för alla sina former, som sin egen försättare i rörelse - naturen som sig själv skapande natur, natura naturans - dyker upp i fullfjädrad form som den spekulativa materialismens hypotetiska gränsbegrepp: processmateria.
Bloch inte bara införlivar Engels skiktningar av materien, utan han laborerar också med olika sektorer av materien, med olika rums- och tidsstrukturer: världen som ett multiversum, ännu inte ett universum. Viktigast i uppdelningen mellan de båda ännu inte konkret förmedlade (se nedan) rikena: människans/samhällets och naturens.
C. Denna korta rekapitulation torde vara tillräckligt för att visa att Blochs nedan utredda naturbegrepp är baserat i hans materiebegrepp, att naturfilosofin i så måtto är en fortsättning på problematiken i Das Materialismusproblem. Även de ännu mer fundamentala grundbegreppen i Ännu-inte-ontologin, utvecklad närmast i kap. 20 i Das Princip Hoffnung och i essän "Zur Ontologie des Noch-Nicht-Seins", inmonterad i Tübinger Einleitung in die Philosophie, innehåller implicit området natur, vilket väl framgår av Blochs sammanfattning:
"Item, nollpunkten i Att-et söker, försöker vara genom experimentets värld, det är dess omega, framskinande i just subjektet som lycka, i samhället som den mänskliga värdighetens solidaritet, i världslandskapet Därute, med dess Inomsigvara inte längre utelämnat, som hembygd." (GA 15, s. 261)
Framställningen av Blochs naturfilosofi nedan utgår från dessa ontologiska grundvalar, men utelämnar andra av hans infallsvinklar till temat natur, främst då det perspektiv som ges av hans encyklopediska ambitioner i Das Princip Hoffnung vad gäller utopiskt tänkande och det som ges av den systematiskt intenderade kategoriläran i Experimentum Mundi.
Om man nu betraktar Ännu-inte-ontologin, materiebegreppet och naturbegreppet som olika nivåer av konkretion blir det "spekulativa" momentet i de undre ännu starkare i den övre. Om Bloch uppfattar sig som upptäcktsresande på Ännu-inte-varats kontinent, som spekulativ i sina reflektioner kring materiens beskaffenhet, så rör han sig i naturfilosofin i "idel hypotetiska gränsbegrepp", främst bland dem: det till processmaterien svarande begreppet 'hypotetiskt natursubjekt'. Alltså, även relativt hela det blochska tänkandets karaktär av framåtblickande, överskridande, experimenterande är naturfilosofin hypotetisk, den ligger vid den yttersta gränsen för vad som kan begreppsliggöras inom detta nog så vida system, för vad som kan anteciperas i Blochs värld. - Att detta innebär hart när oöverstigliga tolkningsproblem säger sig självt. - Följande citat får därför tjäna som inledande illustration till vilka perspektiv det rör sig om i Blochs natur filosofiska tänkande:
"I idel hypotetiska gränsbegrepp hålls alltså fast vid, att den förhandenvarande Har-varit-heten och Har-blivit-heten som blotta inkapslingar inte är naturens eviga öde; såtillvida ska apokalypsen, d.v.s. det intenderade genombrottet av ny himmel, ny jord, genomgående förstås som den först då verkligt inträdande genesen, som genes vid världens slut, inte vid dess början." (GA 15, s. 227)
Den nya tidens mekaniska naturuppfattning ser Bloch som fotad i det abstrakta kalkyltänkandet; såtillvida är han i linje med traditionen från Lukács till Sohn-Rethel. Men till skillnad från dessa menar han att denna naturuppfattning inte bara är ideologi utan uppvisar en "häpnadsväckande" yttre kongruens eller överensstämmelse med en sträcka i naturen, nämligen den mekaniska (Jmf GA 5, s. 812). Den kritik som Bloch för fram mot den borgerliga tekniken och naturvetenskapen innebär inget fullständigt avfärdande, utan den dels bibehåller den klassiska marxistiska ståndpunkten att de har haft en progressiv karaktär, dels hävdar att de idag inte rätt och slätt utgör senkapitalismens degenereringar, utan att de just i kraft av sin utvecklingsnivå innehåller möjligheten till en framtida "bättre" (se avd. III) teknik och naturvetenskap. Detta synsätt, att den nuvarande tekniken s.a.s. kan ha en transitorisk karaktär, motiveras utifrån Blochs intention att spåra upp möjligheter och därmed utopisk halt även inom dessa områden. Den kritik som Bloch framför har därmed till större delen en helt originell karaktär, och kan sammanfattas i tre komponenter. Den första, mest grundläggande och viktigaste, är abstraktheten, närmare bestämt avsaknaden av en "centralt förmedlad förbindelse" med naturen. All teknik innebär givetvis någon förmedling med naturen, men den borgerliga teknikens är för Bloch vare sig tillräckligt konkret eller central (se avd. II och III). I denna bristande förmedling ser Bloch t.o.m. roten till den tekniska olyckan (!):
"Den tekniska olyckan är inte helt obesläktad med den ekonomiska krisen, den ekonomiska krisen inte helt med den tekniska olyckan /.../ ty båda stammar slutligen ur människornas dåligt förmedlade, abstrakta förhållande till det materiella substratet för deras handlande." (GA 5, s. 811)
Om vi för tillfället lämnar denna huvudpunkt, består den andra i att det förhållningssätt till naturen som avspeglas i den borgerliga tekniken, har sin rot i samhälleliga förhållanden, att det exploaterande förhållandet mellan människor överförs på naturen. I detta ligger, förutom en antydan om hur den borgerliga naturuppfattningen är just borgerlig, implicit ett etiskt argument, som en kristen skulle formulera som att vi inte har rätt att göra våld på skapelsen. Den tredje komponenten är däremot rent estetisk, nämligen den förfulning som den borgerliga tekniken fört med sig. Bloch nämner här den maskinellt framställda varan i motsättning till den vackra gamla hantverksprodukten samt skövlingen av de gamla, organiskt sköna städerna. Man skulle naturligtvis kunna spä på med ytterligare exempel, främst då förfulningen av själva landskapet (kalhyggen, grustag, hänsynslöst förlagda kommunikationsleder o.s.v.).
"Så står just den borgerliga tekniken i en ren varurelation, i en från födseln förfrämligad relation till naturkrafterna, vilka den opererar med utifrån." (GA 5, s. 778)
"Vår hittillsvarande teknik står i naturen som en ockupationsarmé i fiendeland, och den vet inget om landets inre, sakens materia är transcendent för den." (GA 5, s. 814)
"Sålunda bildas tillfälligheter överallt vid den borgerliga teknikens horisont; de bildas ur det blinda, obehärskade, oförmedlade mötet mellan två endast yttre nödvändigheter. Och denna tillfällighet är inte bara den andra sidan av samma mynt som den yttre nödvändigheten, visar den samtidigt att inte bara människan är lite förmedlad med naturkrafterna, utan att själva naturorsaken ännu är oförmedlad med sig själv. Därför implicerar tekniska katastrofer alltid det hotande Intet, som definitiv oförmedladhet /.../". (GA 5, s. 812)
"Marxism inom tekniken innebär, när den en gång kommer att vara genomtänkt, ingen filantropi för misshandlade metaller, men väl slutet på den naiva överföringen av utsugarens och djurtämjarens förhållningssätt på naturen." (GA 5, s. 783)
"Därifrån, utifrån det abstrakta profitbegäret: förfulningen, som maskiner och maskinarbete spridit ut över världen. Kapitalism plus maskinvara förde med sig förstörelsen av gamla städer, de framvuxna-sköna husen och möblerna, den fantasifulla siluetten av allt organiskt byggt. I stället kom i mitten av förra århundradet en helvetets förarkitektur /.../". (GA 5, s. 808)
"Den borgerliga maskinvärlden står mitt emellan det förlorade och det ännu inte vunna /.../ trots allt detta /den progressiva karaktären/ kännetecknas den av den säregna blekhet och sekretionslöshet som omger hela den kapitalistiska världen. Denna kadaveraktighet delas inte minst av de hittillsvarande maskinvarorna, i tydlig åtskillnad från de gamla hantverksprodukterna /.../". (GA 5, s. 809)
"natura naturans kan ställas på fötter, men den fysikaliska nihilismen kan det verkligen inte. Så blir problemet med en centralt förmedlad förbindelse till naturen det mest trängande; dagarna är, också tekniskt sett, räknade för de blotta exploatörerna, överlistarna, blotta tillvaratagarna av gynnsamma tillfällen." (GA 5, s. 783)
Trots alla uppfinningar och tekniska landvinningar under 1900-talet "saknas det föregående århundradets installerings- och industrialiseringstempo; språnget från postdiligensen till järnvägen var, vad gäller förändringen av levnadsförhållande, ojämförligt mycket större än språnget från järnvägen till flygplanet" (GA 5, s. 771). Bloch menar att man - bortsett från den imperialistiska militärtekniken - kan tala om ett temporärt moratorium för tekniken (GA 5, s. 769). I denna på många sätt diskutabla ståndpunkt står han nära den ortodoxa marxismen (inkl. den "nygamla vänstern"). Mer originell är Blochs kritik av senkapitalistisk teknik och naturvetenskap; den har också en mer framträdande position i hans tänkande. De termer han utvecklar här - icke-euklidiskhet, desorganisering, oåskådlighet - har en omisskännelig kritisk udd, men samtidigt kan den senkapitalistiska tekniken inrymma förutsättningarna för att utveckla en konkret teknik (se avd. III). Det är rent av möjligt att den moderna fysiken s.a.s. ännu inte har något samhälle bakom sig, att det alltså inte på förhand är avgjort huruvida den verkligen är senkapitalistisk eller om den i stället förebådar ett annat samhälle. Blochs förståelse av den moderna tekniken och naturvetenskapen i denna dubbelsidighet vetter givetvis mot praxis: den innebär en uppfordran att bekämpa desorganiseringen och i stället påbörja utvecklingen av en konkret teknik.
Bakgrunden till termen oåskådlighet ligger alltså i de moderna fysikaliska teoriernas struktur, närmast relativitetsteoriernas 4-dimensionella kontinuum och då särskilt den allmänna relativitetsteorins riemannska rum, samt kvantmekaniken i såväl dess matrisformulering som i den senare standardiserade formuleringen i partiella differentialekvationer med vidhängande tolkningsapparat. Närmast associerar man till hur den fullmogna kvantmekaniken, med Heisenbergs osäkerhetsrelationer o.s.v., s.a.s. införde ett förbud mot ett geometriskt-figurativt föreställningssätt, vilket fortfarande var gångbart i Bohrs atommodell. Men uppenbarligen menar Bloch mer än så med sin term oåskådlighet; han ser den som ett moment i den bristande förmedlingen:
"Med denna abstrakthet sammanhänger också det egendomliga patos för oåskådlighet, vilket präglar all icke-euklidisk fysik hittills. Därmed menas inte oåskådlighet i den triviala meningen som självklart gäller allt utanför det tredimensionella åskådningsrummet. Utan en annan oåskådlighet avses, vilken är detsamma som det oavhängiga objektets oförmedladhet med det tänkande subjektet, det tänkande subjektets med det oavhängiga objektet." (GA 5, s. 776)
Denna oåskådliga, icke-euklidiska fysiks tekniska motsvarighet benämner Bloch icke-euklidisk teknik. Han nämner här bara kärnenergitekniken[6], men man skulle kunna spä på med en rad uppfinningar inom ex.vis transistor- och datatekniken. Men betydligt mer omfattande är desorganiseringen i tekniken; vad som avses därmed framgår av följande:
"Annars /förutom hjulet/ uppstod verktyg och maskiner genom att efterlikna kroppsdelar, hammaren är knytnäven, mejseln nageln, sågen tänderna o.s.v. Men stora framsteg gjordes först då detta övergavs, när maskinerna löste sina uppgifter med egna medel. /.../ Bara i ångmaskinen och lokomotivet finns fortfarande ett sken av den gamla organiska följden. Det väser, kokar, andas, har vevstakar som armar vid sidorna; lekande barn föranleds därför fortfarande att efterlikna lokomotiv. /.../ Men den teknik som har utvecklats i detta århundrade, uppvisar allt mindre likhet med mänskliga lemmar och mått." (GA 5, s. 771 f)
"den påbörjade utopin i en icke-euklidisk teknik har redan idag utomordentligt långt framskjutna gränser. Men därför också den nämnda faran av allt större konstgjordhet, ett allt större överhängande parti i ett genommatematiserat ingenmansland. Och just denna konstgjordhet är samtidigt det vid slutet allt tydligare framträdande negativa i brottet i den åskådligt-fysikaliska ledlinjen själv. Som ett negativum, vilket på denna punkt även visar hän mot ett framtida omslag i den i sig oerhört viktiga, oerhört progressiva utvidgningen av det tekniska rummet. Men detta omslag kan inte ske på grundvalen av en borgerlig relation mellan människor och mellan människor och natur, d.v.s. inom den komponent av naturförbindelser som hör till den borgerliga ideologin och därmed delar den borgerliga materialförbindelsens övriga abstrakthet (främlingskap)." (GA 5, s. 776)
"I grunden saknas emellertid ett subjekt i empirisk-organisk mening - och det var till en början ett stort framsteg i förhållande till all animism - i den kvantitativa världsbilden, alltså även i den klassiska mekaniken. Det saknas i synnerhet där det kvantitativa tänkandet helt går över i ett relations teoretiskt, funktionsteoretiskt: i den icke-euklidiska mekaniken blir naturen rätt och slätt ett fritt svävande sammanhang av (relativerade) lagar." (GA 5, s. 784 f)
"maskineriet självt är /till sin definition/ onaturligt, ett slags onaturlig fysik. Och inom det tilltar avstötningen av det givna naturartade mer och mer; organprojektionen överges alltmer eller transcenderas. Det elektriska lokomotivet är en koloss ur ingenmansland /.../ Hur mycket mer då den möjliga tekniken för den hittills mest avlägsna kraftkällan: det subatomära /.../ Med den överges inte bara organprojektionen utan till en del också den i alla fall tredimensionellt-mekaniska världen, där elektriska lokomotiv, dieselmotorer, reaplan fortfarande befinner sig. Därmed överges den åskådligt-klassiska mekaniken själv: hos elektronen 'ser det överhuvudtaget inte längre ut' /.../". (GA 5, s. 773)
"Det ideologiska är bara den ena komponenten i den deshumaniserade fysiken, medan den andra - oantastlig medelst ideologianalys - är den observerade naturens diktat att teoretiskt göra rättvisa åt den. Men man kan varken skarpt skilja de båda komponenterna åt eller bortse ifrån, att i den poängterade abstraktheten finns en reellt hotande förmedlingslöshet. Därigenom påkallar just den icke-euklidiska praxisens triumf /.../ läkande antecipationer ur den skisserade bilden av ett inte längre apparatifierat samhälle. Dessa konkret-utopiska linjer framspringer inom tekniken särskilt ur uppgiften: en konkret subjekt-objekt-förbindelse. På så vis att subjektet blir förmedlat med naturobjektet, naturobjektet med subjektet och att de båda inte längre förhåller sig till varandra som till en främmande. Desorganiseringen, som helt överger det organiska och slutligen det mesokosmiska, får inte förlora sambandet med det mänskliga subjektet, vilket just i tekniken - med Engels vackra ord - vill förvandla tingen i sig till ting för oss. Och desorganiseringen måste av samma skäl bevara avbild-kontakten med objektet /.../". (GA 5, s. 777)
Genomgången av tekniska utopier, hos alkemister och rosenkreutzare, Paracelsus, Leonardo, Francis Bacon o.s.v., utmynnar i ett koncentrat av vad Bloch menar vara det innehållsmässigt väsentliga, vad som är värt att ärva. Detta är, inte oväntat, den nämnda intenderade centrala förmedlingen:
"det är detta förbindelseproblem som är det mest trängande för varje teknik som vill bli konkret; ty det är själva det tekniska Hoppets problem." (GA 5, s. 779)
Denna konkreta förmedling har dessutom status av att utgöra brytningspunkten för ytterligare en linje i de tekniska utopierna - som Bloch trots den nämnda "estetiska" och "etiska" kritiken inte kan låta bli att beundra och fascineras av - nämligen vägran att acceptera ens naturlagarna som en gång för alla givna; genom att sätta även naturen som ofärdig, oavslutad (se avd. IV) vill Bloch bända över sådana fantastiska tekniska visioner till, att ändå kunna stå i samklang med naturprocesserna:
"Just aktiviteten utöver det Blivna, denna i tekniken så underbart starka impuls, behöver /.../ anslutning till de objektiv-konkreta krafterna och tendenserna; det är den i tekniken intenderade 'övernatureringen' av naturen själv som fordrar medborgarskap i naturen." (GA 5, s. 784)
(Bloch går t.o.m. vidare i sitt studium av det fantastiska i avsnittet "Elektron des menschlichen Subjekts, der Willentechnik", nu angående den så att säga inre materien. Huvudsakligen p.g.a. erfarenheter gjorda av indiska yogis ser sig Bloch föranledd att konstatera:
"Att i den mänskliga materien kan finnas en slumrande potens, som inte känner sina egna krafter, som visserligen förekommer i tusentals oreglerade erfarenheter men som inte har någon enda adekvat teori." (GA 5, s. 801)
Huvudpunkten här, den centralt förmedlade förbindelsen med naturen och motsvarande konkreta teknik, har som karakteristikum att den frilägger naturens "slumrande potenser", innebär "anslutning till" eller "allians med" processerna och krafterna i naturen, förutsätter naturens "medproduktivitet". I detta finns det implicit ett hypotetiskt natursubjekt i svag mening. Det är hypotetiskt därför att det rör sig om ett gränsbegrepp för något som inte på långt när är förhanden, fr.a. därför att de samhälleliga betingelserna för dess möjliga realiserande inte finns idag (Jmf avd. IV). Jag säger här 'i svag mening' därför att Bloch har ett ännu vidare perspektiv som gäller världshistoriens (i bokstavlig mening) mening och mål där ett natursubjekt är involverat på något sätt (se avd. V, VI), medan den 'medproduktivitet' det är tal om här trots allt är mindre fjärran och s.a.s. fordrar "mindre" subjektivitet. Bloch nämner själv inte en enda ansats som skulle kunna ge en antydan om vad en sådan konkret alliansteknik skulle innebära, men jag tror att man inte begår alltför mycket våld på hans idé om man hävdar att begreppet 'förnyelsebara energikällor' är något i stil med vad han avser med 'medproduktivitet'.
"först det fulla inträngandet i processernas väsensmässiga nödvändighet /skulle kunna/ rädda desorganiseringen från icke-förbindelsen till naturagensens 'eld'. I meningen /.../ att det framställande också i naturen vittras, spåras upp, begrips." (GA 5, s. 783)
"Viljeteknik och konkret allians med naturföreteelserna och deras lagars härd, det mänskliga subjektets elektron och ett möjligt natursubjekts förmedlade medproduktivitet - tillsammans förhindrar de båda att det borgerliga förtingligandet fortsätter i desorganiseringen." (GA 5, s. 787)
"Den vilja som dväljs i och har byggt upp alla teknisk-fysiska skapelser, måste samtidigt ha såväl ett samhälleligt fattat subjekt bakom sig - för konstituerande ingrepp, bortom de abstrakt-yttre - som ett med detta förmedlat subjekt framför sig - för medverkan, för konstitutiv anslutning till ingreppet." (GA 5, s. 787)
"Strömningar i naturen som vänner, teknik som frisläppande av och förmedling med de i naturens sköte slumrande skapelserna, det hör till det mest konkreta i den konkreta utopin. Men bara påbörjandet av denna konkretion förutsätter mellanmänskligt konkret-blivande, d.v.s. social revolution; innan dess finns det ingen trappstege, än mindre en dörr till den möjliga naturalliansen." (GA 5, s. 813)
"Först Tyche och Moira, tillfällighet och öde, inte längre utgör de övervunna momenten i en blott yttre naturnödvändighet, först i denna exakta närvaro vid naturkrafterna skulle tekniken kunna övervinna sin katastrofsida och abstrakthet. Därmed intenderas en sammanflätning utan like, att människorna (så snart de blivit socialt förmedlade med sig) verkligen byggs in i naturen (så snart tekniken blivit förmedlad med den). Förvandling och självförvandling av tingen till goda förnödenheter, natura naturans och supernaturans i stället för natura dominata - det är alltså innebörden av utkasten till en bättre värld vad gäller teknik." (GA 5, s. 817)
Det bärande begreppet i Blochs naturfilosofi och knutpunkten mellan ontologin och teknikanalysen är alltså 'natursubjektet'. Då vi försöker utröna vad Bloch avser med detta måste vi hela tiden hålla i minnet att det för honom rör sig om ett hypotetiskt gränsbegrepp.
Den första antydan om vad det kan innebära ges ur Blochs kritiska hållning till andra naturuppfattningar, först och främst den gängse föreställningen i kristenheten och i det västerländska tänkandet:
"att allt fysiskt skulle vara ett Förbi och det oorganiska i sin helhet en nattstånden prius, en fossil jätterest som fullgjort sin skyldighet gentemot det organiska och nu bara står omkring, ligger omkring som en jättelik /meningslös/ agn bredvid det framtröskade kornet." (GA 15, s. 224)
och också till ett annat slag av dålig antrocentrism:
"ett naturens blotta I-sig, där varken subjekt eller objekt ha någon plats, /för/ snarare till Sartre, d.v.s. världen som en disparat stenmur runt människan, än till marxismen." (GA 5, s. 787)
För Bloch är alltså inte heller naturen färdig, ett oavslutat kapitel, utan den har fastmer förmågan att utveckla något nytt, just genom möjligheten av en konkret människa-natur-förbindelse.
Bloch menar också att ett sådant natursubjekt inte finns förhanden, mer än som ett "anlag":
"Hur mycket det fortfarande bör ifrågasättas, huruvida ett naturens subjekt redan finns förhanden som förverkligat, säkert är, att det måste hållas öppet som ett drivande anlag, och närmare bestämt som ett anlag, som obetingat inverkar på alla sina förverkliganden." (GA 5, s. 786)
Bloch talar därför bara om ett hypotetiskt eller tänkbart subjekt i naturen, naturagens eller produktionshärd i naturen. Likaså ser han - som framgick av citaten i föregående avd. - den enda vägen att realisera detta natursubjekt gå via en social revolution, därför att detta realiserande endast kan ske genom en konkret förmedling, vilket ju är en omöjlighet under en abstraktifierande och exploaterande samhällsform. Natursubjektet konstitueras alltså via det mänskliga subjektet: Det är hos Bloch aldrig tal om ett naturens subjekt i sig, utan alltid i denna möjliga konkreta förmedling; därigenom förverkligas såväl naturen som människan. Det är alltså inte fråga om ett subjekt i den fantastiska meningen att det en dag skulle kunna uppträda som ensam aktör på den kosmiska scenen - såtillvida är Bloch likväl antropocentrisk. Å andra sidan, om nu detta natursubjekt en dag realiseras genom människan och därmed kosmohistorien får en mening och således kan "rekonstrueras" utifrån denna (Jmf avd. V), måste i detta perspektiv - såvitt jag förstår - meningen med framfödandet av människan ur naturens sköte och hennes långa jordevandring, bli just att förlösa subjektet i naturen. Då skulle man alltså kunna säga att "det" som framfödde människan "gjorde" det för att konstituera sig som subjekt - men nota bene, idag har en sådan utsaga ingen mening eftersom kosmohistorien ännu-inte har någon mening, eftersom världens slut ännu inte är avgjort. Och Bloch skulle förmodligen hävda att det är tillfyllest att blottlägga möjligheten av en sådan punkt och antecipera den, medan vi däremot inte kan överblicka innehållet, det ligger "under horisonten".
Det subjekt som Bloch försöker föregripa är alltså inget subjekt i vardaglig mening. Rötterna till begreppet, liksom till naturfilosofin i allmänhet, ligger i den klassiska tyska filosofin. I Kants "Kritik der Urteilskraft" uppstod problemet med ett "tänkbart natursubjekt" - men Bloch kan inte acceptera tanken på ett s.a.s. utifrån tillfogat hypotetiskt subjekt; det måste vara helt och hållet immanent (Jmf GA 5, s. 785 f). Den subjektivitet som finns i Hegels "Fenomenologi", där sanningen = substansen = världsanden "sätter" världen ligger kanske närmare vad Bloch menar, men den hegelska avslutadheten, som också innebär att målet redan är givet från början är helt oacceptabelt för Bloch - såtillvida rör det sig inte om en subjektivitet ā la medvetet sättande i enlighet med ett på förhand uppställt mål (Jmf GA 8, kap. 12 m.fl.). Dessutom delar Bloch den sene Schellings förödande kritik av Hegels språng från den absoluta idén till naturen. I naturfilosofin ligger honom Schelling närmare, men han är - kanske just därför - oerhört kritisk mot Schellings dunkla "Ungrund" och den avslutade totala identiteten - en natt där, med Hegels ord, alla katter är grå. Men just vad gäller subjektiviteten kommer framför allt Leibniz in i bilden, närmare bestämt uppfattningen om de unika monadernas strävanden, där energi = subjektivitet (Jmf GA 5, s. 786). - Mycket längre vad gäller begreppsligt klargörande än vad som antytts av dessa idéhistoriska rötter kommer man nog inte längs denna väg; begreppet måste huvudsakligen reflekteras utifrån Blochs egen ontologi och därvidlag ges fler aspekter nedan.
"Det hör till mekanistiken att begränsa sig till begynnelsepunkter som hålls isolerade, och det hör än mer till den, att i produkten och dess relationer glömma urrelationen: själva producerandet. Det som motsvarar den tekniska världs förändringen måste emellertid vad gäller konkret teknik vara grundat i en objektiv produktionstendens i världen, liksom det vad gäller den konkreta revolutionen är grundat i den mänskliga historiens objektiva produktionstendens. Naturens medproduktivitet är förutsatt /.../". (GA 5, s. 805)
"Försöket är medlaren mellan människa och icke-människa, och det skulle möjligen kunna vara i stånd till att gå så djupt, att det försökte strömmen i det icke-mänskliga. Ja, att det försökte tillgången till härden på vilken de yttre tingen har kokts och på vilken de, i förbund med natursubjektet, naturtendens bör kokas vidare." (GA 5, s. 805)
"Visst, ett naturens subjekt (den inte bara sekulariserade gamla Isis) förblir problematiskt så länge inte någon konkret förmedling genom människan har uppnåtts. Men möjligheten därtill förblir öppen och finns markerad i föremålet, inte bara i vår uppfattning av det, i en uppfattbarhet som inte vore möjlig ens som problematisk utan inverkande naturmaterial. Alltså sammanfattningsvis, utan något som helst spekulerande: det finns ett anlag, en reell möjlighet till ett naturens subjekt /.../". (GA 5, s. 810)
"/.../ överallt kvitteras den borgerliga homo fabers förmedlingslöshet med stoffet för hans verk och framför allt med den inte alls påträffade produktiviteten, med tendensen och latensen i naturmaterien själv. Och först när historiens subjekt, den arbetande människan, fattar sig som historiens skapare och följaktligen har upphävt ödet i historien, kan det också träda närmare produktionshärden i naturvärlden." (GA 5, s. 813)
Det ovan anförda citatet:
"Vår hittillsvarande teknik står i naturen som en ockupationsarmé i fiendeland, och den vet inget om landets inre, sakens materia är transcendent för den."
fortsätter
"En dubbelaspekt på detta ges träffande och uppriktigt av två figurer på ett minnesdokument över kemisten Bunsen i Heidelberg: till vänster en fjättrad jätte, den bemästrade naturkraften; till höger en beslöjad kvinna, sfinxen natur. Men vore inte naturen beslöjad, så vore inte jätten fjättrad; bojor och slöjor är alltså här allegorier för samma sakförhållande, och de är aldrig så säkert korrelerade med varandra som i den genomgående abstrakthetens samhälle." (GA 5, s. 814)
Därmed blir den konkreta utopins intention i tekniken, att lösa sfinxens gåta genom förbindelse med naturens "kärna", detsamma som att befria jätten från sina bojor - varvid det är underförstått att sfinxen inte ska störta oss i avgrunden att den befriade jätten inte kommer att vara hotfull utan vänskapligt sinnad: att naturmaterien "småler mot människan i poetiskt sinnlig glans", som Marx säger det om Bacon i "Den heliga familjen". Som också redan framgått omfattar alltså den konkreta utopin inte bara samhället och tekniken, utan också naturen. Bloch anknyter här till Marx' ord i Parismanuskripten, om humaniseringen av naturen och naturaliseringen av människan, men i tongångar hämtade från Johannes uppenbarelse om det Nya Jerusalem. - Det Marx lägger in i orden "humanisering av naturen" torde för Bloch ha alltför mycket tidstypisk smak av liberalistisk framstegstro och just bemästrande, tämjande av naturkrafterna i stället för medproduktivitet. Medan Blochs emfas vid det kvalitativa nya - "ny himmel och ny jord" - ger hans tänkande ett omisskänneligt drag av apokalyptisk förkunnelse.
Slutmålen för människo- och världshistorien kan bara skönjas i fjärran, med de har ändå betydelsen av att de påverkar riktningen i vårt handlande och i de objektiva tendenserna; dessutom utgör de s.a.s. avslutningen på Blochs öppna system där genesen alltså står vid slutet. Det intellektuellt gripbara och det antecipatoriskt skönjbara räcker inte så långt som till innehållet i slutmålet - därvidlag återstår endast eskatologin. Men så mycket låter sig ändå sägas om ultima natura, att det inte heller där är tal om något slutmål för naturen i sig, utan det rör sig om en värld för oss, jorden som till slut ett hem för människan efter hennes långa jordevandring, naturens rike som grundvalen för människans.
Men viktigare: ett naturens ultimum kan inte vara något utifrån tillfogat, utan det måste vara latent i denna natur, så att möjligheten för dess realiserande kan undersökas och t.o.m. tecken på det kan spåras upp och tydas. Sådana tecken kallar Bloch 'realchiffer'. De är alltså chiffer som måste uttydas, vars mening måste skapas fram, men de är
"inte bara chiffer för den mänskliga läsekonsten, helt och hållet dechiffrerade och klara i sig själva. Utan det är realchiffer, ett objektartat svävande i former, slutligen ett objektartat Utopi-vara i försöket att lyckas. Det innebär: de kvalitativ-dialektiska gestaltkategorierna i just också den oorganiska naturen, är, ehuru de ofta verkar vara avslutade ända till kristallina former, /.../ lika mycket realprov på världens i varje ögonblick fördolda och ännu ingenstans frambringade kärnanlete." (GA 15, s. 219)
Deras mening är alltså inte heller i naturen redan given, utan de är just realchiffer. Bloch ger två exempel på sådana, nämligen naturens skönhet och storslagenhet; klassiska exempel som bl.a. Kant reflekterat över och där det finns så många vittnesbörd hos poeter och naturvetenskapsmän om andaktsfull förundran. Det ligger också i själva begreppen och upplevelsen att det inte är fråga om någon blott subjektiv upplevelse, utan att skönheten och storslagenheten är objektiv, så att säga ligger i naturen själv men vänligt vänd mot människan - är såtillvida helt i överensstämmelse med Blochs intention och vision. I dessa vill Bloch således läsa in en antydan, eller bättre häntydan, objektiv antecipation av naturens ultimum, men deras möjliga mening finns alltså ännu inte förhanden utan måste först framskapas - detta tänkande vetter alltså inte bara mot eskatologin utan fastmer mot konkret praxis. Dessutom hänvisar real chiffren till den med Totum förbundna ännu inte blottlagda kärnan, det mest immanenta i naturen (se avd. VI), som Bloch med religiös klang också kallar för världens ännu fördolda "anlete".
"I korthet: en natur vars tid, inte bara rum, kvardröjer och omger den egentliga historietiden, är slutproblemet och inte begynnelseproblemet för historien och dess slutliga, ingalunda naturlösa, människolika horisont." (GA 15, s. 225)
"Den slutgiltigt manifesterade naturen ligger precis som den slutgiltigt manifesterade historien i framtidens horisont. /.../ Naturen är inget Förbi, utan den ännu inte alls uppröjda byggplatsen, det ännu inte alls adekvat förhandenvarande byggmaterialet för det ännu inte alls adekvat förhandenvarande mänskliga hemmet. Det problematiska natursubjektets förmåga att medskapa detta hem är just det objektiv-utopiska korrelatet till den human-utopiska fantasin, konkret inriktad. Därför är det säkert att det mänskliga hemmet inte bara är uppställt i historien och inte bara vilar på den mänskliga verksamheten, utan det står inte minst på ett förmedlat natursubjekts grund och på den byggplats naturen utgör. Gränsbegreppet för denna är inte början på den mänskliga historien, då naturen (ständigt närvarande och omgivande under historien) slår om till att bli platsen för regnum hominin, utan då den slår om till den rätta, och naturen uppstiger icke-förfrämligad, som förmedlat material." (GA 5, s. 807)
"Efter det att all vanvettig fantastik dragit bort, så att säga ställd på förnuftets fötter, fanns det i denna vilda utopi om summum bonom antytt en human centrering vad gäller innehållet i en sannbliven värld, som kan uttryckas som ett icke-förfrämligat För-sig-blivande, vilket sammanflätar substans och subjekt. Härvid bör Ultimum uppfattas som något, till vilket naturens i förhållande till oss så disparata kosmiken förmedlas med människan. Och det sista problemtemat i tappningen att substans också ska bli subjekt, är och förblir materien, närmare bestämt materien som ofulländad enteleki i bägge världsföljderna: människohistoria och kosmisk natur. I detta har ett mänskligt rike redan beröring med ett verkligen till homo absconditus vänt världsanlete; endast med detta sista gränsbegrepp blir materialismen komplett." (GA 7, s. 477 f)
"Ja, i det kosmiska kulminerar naturen som ett Vara som slutligen bara är att förstå utifrån Målet dithän det kräver; först i detta har dess Vara sin grund. Världen i sin helhet uppnår sin sannings Vara och Varats sanning först i det i världen okända, ja överhuvud ännu inte förhandenvarande Målet, vilket anteciperas av realchiffren. /.../ som realchiffer /måste de/ i sig själva lösas, deras meningsfullhet måste blottläggas - genom just människans arbete, men i förbund med naturens agens. /.../ Men de utgör verkligen inget ornament för något Förbi, tvärtom, också dessa Oblivit-varats enklaver och just de, påkallar som meningsfullt material vår plikt att lysa upp världen usque ad praesentis naturae finem, med uttågsgestalter mitt bland de oförnekliga inkapslingarna i en förstenad natur." (GA 15, s. 226 f)
"Realchiffren, framdragna ur fenomenen naturskönhet och storslagenhet, ja ur en utopiskt beriktigad blottläggningsmytos' ratio, är häntydningar mot ett inte regulativt, utan objekt-reellt Som-om vid Målet för naturens resa. Genom vilket det kosmiska då verkligen är där som en annan scen, vilken /.../ i så liten mån är ett Förbi att pjäsen som skulle kunna uppföras på den ännu inte har börjat /.../. Detta inte på grund av vår okunnighet om vad en sådan kosmisk arkitektur kunde vara till för, utan på grund av att den själv liksom pjäsen ännu inte har lyckats. Ty vad gäller realchiffren, som denna världs mest betydelsefulla företeelser, så är deras konstituens inte blott subjektiv, utan objektiv ovetskap. Och inte bara ovetskap, utan detta kosmos' totala åliggande är ännu höljt i dunkel och just därför full av föregripande, men ändå ännu inte tillräcklig naturutopi, genomkorsad av den, ofärdigt fylld." (GA 15, s. 226)
Naturutopin som en objektiv kategori kan inte vara något utifrån tillfogat; naturens ultimum' får inte tänkas som något helt transcendent; realchiffren är inte bara häntydningar mot ett möjligt slutmål utan också antydningar av ännu otillräckligt manifesterad kärna. Som materialist, och för att Ännu-inte-ontologin inte ska ha sin enda förankring i framtiden måste Bloch anta någon slags förbindelse mellan det mest immanenta och dunkla och slutmålet (se också kommentarerna nedan); så utgör också det hypotetiska natursubjektet en "förbindelse" mellan naturens ultimum och kärna:
"inte ens det oförnekliga subjektet i den mänskliga historien finns givetvis förhanden som förverkligat, ehuru det i tilltagande grad manifesterar sig som den arbetande människan; empiriskt-organiskt men framför allt empiriskt-socialt. Hur mycket mer måste inte då det som hypotetiskt betecknats med natursubjekt ännu vara anlag eller latens; ty begreppet om ett dynamiskt subjekt i naturen är i sista instans en synonym för den ännu inte manifesterade Att-drivkraften (den mest immanenta materiella agens) i det reella överhuvud. /.../ I detta skikt således, i det materiellt mest immanenta som överhuvudtaget finns, ligger sanningen om det som betecknats med naturens subjekt." (GA 5, s. 786 f)
Eller:
"Härvid kan och måste naturens viktigaste kvalitet, nämligen dess hypotetiska subjekt, vara inbäddad i börjans ofärdigställda dunkel, i slutets oframträdda utopikon; är såtillvida inget tillfogat /.../". (GA 15, s. 216)
Denna "förbindelse" mellan en dunkel början och ett öppet slut är närmast att förstå som en strävan att etablera en förbindelse i egentlig mening. Som sådan utgör den grundvalen för drivkraften i all utveckling; urgåtan genererar världsprocessen i sina försök att finna sin lösning:
"/.../ i gåtan ligger lockelsen drivkraften till vetande-oro, den oavvisliga eggeisen till experimentet värld." (GA 15, s. 217)
Därigenom manifesteras - utan att för den skull ännu bli helt manifest - kärnan i världsprocessen, vilket också innebär att tecken på en naturens kärna måste kunna finnas i andra företeelser än realchiffren. Ja, om en dag det goda, meningsfulla slutet är uppnått, skulle allt Väsentligt i världshistorien kunna tolkas som manifestationer av denna sig realiserande kärna. Men om företeelser hittills, som innebär möjligheten av att tolkas på så sätt är Bloch helt förtegen.
Än en gång vill jag betona centralställningen idén om denna kärna har i Blochs filosofi som nödvändig för att upprätthålla immanenser och världens genomgående materialitet. Någon ännu-inte-lösning här kan alltså inte tillåtas; Bloch kan naturligtvis ha rätt i att hävda, att denna kärna ännu inte är tillräckligt manifesterad, men just som "kärna" måste den ju i någon mening vara given, liksom "förbindelsen" i någon mening också måste vara given. Själva föreställningen om "förbindelsen" mellan kärna och slutmål är rent av grundtanken i Blochs filosofi och finns med redan i utgångspunkten: i begreppet 'det levda ögonblickets dunkel'.
Med detta har vi, menar jag, nått gränsen för den blochska filosofin: Om denna "förbindelse" överhuvudtaget kan rationellt motiveras, så kan den det i vart fall inte utifrån det blochska systemet. Blochs "intellektualiserade messianism" kan på denna punkt inte nå längre i sin strävan att begreppsliggöra; här finns en rest från mystiken. Om vi nu inte ryggar tillbaka för detta tror jag att även denna rest kan problematiseras utifrån de olika mystiska traditionerna. Här finns något av Meister Eckharts och den kristna mystikens 'unio mystica', med den senare parallella idén under renässansen om förbindelsen mellan mikrokosmos och makrokosmos, mellan det oändligt lilla och det oändligt stora (Nikolaus Cusanus, Bruno Paracelsus) - samtliga högt skattade av Bloch [7]. Men här ligger en avgörande skillnad också, nämligen i uppfattningen av tiden; den kristna mystiken - kristendomen överhuvud, med undantag av de kiliastiska rörelserna och inte minst den Bloch näraliggande föreställningen om en "blivande Gud" - saknar Blochs tidspatos, utvecklingspatos. I detta ligger han då närmre vissa traditioner inom den judiska mystiken[8]. Blochs egna referenser på detta område är ytterst knapphändiga och väl medveten om att vara ute på för djupt vatten nöjer jag mig med denna antydan om detta vidsträckta och angående den blochska filosofins yttersta grund relevanta fält.
"Detta själv är alltid det materiellas själv, ännu på det mest immanenta vis löpande igenom det materiellas alla olika nivåer, en ännu ingenstans extraverterad kärna i det, vilken som dess egen urgåta sänds ut i historie- och världsprocessen till försökt lösning; just till lösning genom reflektion, manifestation, ja vad beträffar horisonter: antecipation. På så vis är detta X i det varifrån all början finns, betydelsemässigt identiskt med det som utgör den ännu inte tillstädsevarande kärnan i allt; det gäller såväl i den subjektiva faktorn mänsklig agens som i naturfaktorn /.../ Detta betydelsemässigt identiska X håller de båda faktorerna förtätat samman och flätar slutligen samman innehållet i språnget från Vara till medvetande, innehållet i omslaget från kvantitet till kvalitet med varandra, framför allt i det allra sista, ärkeutopiska manifestationsinnehållet: homo sive natura, natura sive homo - bägge som materiell blottläggning, blottlagd materia." (GA 7, s. 465 f)
"Naturens gryende subjekt, d.v.s. det bärande och skapande varigenom överhuvudtaget värld är, lär känna sig själv först i världsprocessen; och början i dess helhet /.../ har själv ännu inte inträffat förrän slutet av världsexperimentet som experiment i riken har lärts, upptäckts, skett." (GA 15, s. 228)
"En alltid qua dialektik levande öppen materia är den' ännu inte lyckade, men likväl i historien liggande substansen för den objektiv-reella utopin. A prima materia ad ultimam materiam löper naturens subjekt, vilket vill göra sig till resultat, men resultatet är materien i den i naturen arbetande, ännu icke-objektiverade, med sig själv ännu oförmedlade kärnan." (GA 15, s. 229 f)
"Är ändå tingens Inom-sig överallt oroligt, trängtar jäsande ut ur sig. Är först och främst att fatta bara som denna trängtan, tydligast inom det mänskligt-historiska området, men likaledes, fastän mycket annorlunda, i det naturartade Omkring-oss. Oron är dialektisk, får det i vilket den gestaltar sig att gång på gång slå om, kan inte underlåta att motsäga det Blivna, eftersom det likväl ännu inte har anlänt, eller som anlänt är lyckat. Den vidaredrivande kärnan är sålunda det subjektartade självt, såsom det i människohistorien så omisskänneligt driver på, sätter i rörelse, som rörelse hän emot ett försökt Försigblivande. Men den motsvaras av just en, om än av nödtvång fortfarande hypotetisk, subjektkärna i naturen ..." (GA 15, s. 218)
Den bild jag givit - huvudsakligen med utvalda citat - av Blochs naturfilosofi har tyngdpunkten, kanske väl accentuerat, i metafysiken. Skälet till detta är främst att ingen del av Blochs filosofi kan förstås på annat sätt än utifrån hans ontologi. Gången i uppsatsen syftar till att visa just detta förhållande i naturfilosofin: kritiken av borgerlig naturuppfattning, teknik och naturvetenskap och även utarbetningen av de viktiga begreppen desorganisering, oåskådlighet, icke-euklidiskhet är baserad på idén om en 'centralt förmedlad förbindelse' med naturen; denna idé vilar i sin tur vid närmre påseende på gränsbegreppet 'det hypotetiska natursubjektet', vilket som gränsbegrepp bara kan förstås ur den blochska Ännu-inte-ontologin i dess helhet, och som gränsbegrepp för naturfilosofin ur det jag kallat "förbindelsen" (med citationstecken) mellan naturens ultimum och kärna. Denna gång motsvarar enligt min uppfattning huvudfåran i Blochs naturfilosofiska tänkande; varvid alltså bifåror, mängder av uppslag och idéer, har utelämnats, i vart fall ur de explicita resonemangen.
Som avslutning några funderingar kring värdet av, användbarheten hos, problemen i Blochs naturfilosofi:
1) Blochs grundläggande bedömning av borgerlig teknik och naturvetenskap är i stort sett riktig enligt mitt sätt att se, men är väl mindre sensationell idag än när den ursprungligen utarbetades: Det dubbla greppet i kritiken, oavgjordheten i den vidare utvecklingen, vägran att acceptera de förenklade ytterlighetspositionerna teknikfientlighet/maskinstormning resp. kult av produktivkrafternas utveckling i sig. Den skillnad som hela tiden finns i Blochs tänkande mellan teknik och naturvetenskap, samt hans insikter i modern fysikalisk teoribildning är däremot dessvärre fortfarande alltför sällsynt bland marxister. Allt detta har som framgått stora luckor och brister i konkretion, och är heller inte 'up to date' i många viktiga avseenden (den alltmer samhälleligt centrala datatekniken, dialog med den 'alternativa teknologin', de nyare kosmologiska teorierna o.s.v. måste tas upp). Blochs filosofi kan naturligtvis qua filosofi inte mer än ge den vida ramen för och orienteringen av sådana mer konkreta analyser, men det är ju förtjänstfullt redan det - för övrigt finns det mängder av hugskott och outvecklade idéer i Blochs skrifter att ta tag i.
2) Oerhört mycket mer problematisk är den metafysiska funderingen av naturfilosofin, i flera avseenden:
a) Blochs system liksom de andra metafysiska systemen i detta århundrade har inte den geometri-efterapande struktur som 1600-talets eller på sitt sätt också Hegels. I Blochs tänkande finns det ett starkt inslag av icke-rationalitet, främst motiverat utifrån hans kärleksfulla studium av huvudområdet dagdrömmar, förhoppningar, hopp, anteciperande tänkande, men också givet redan i den quasi-religiösa ansatsen. I hans tänkande paras strävan efter begreppslig klarhet inom oklara och ofärdiga områden (det anteciperande medvetandet och dess materiella substrat) med strävan att hålla samman intellekt och emotioner, närmare bestämt de som hänger samman med systemet (hunger, längtan, förhoppningar o.s.v.): de ontologiska grundbegreppen "lyser upp grundaffekterna, liksom grundaffekterna lyser upp de ontologiska grundbegreppen" (GA 5, s. 357). Så förutom att det vid gränserna för det blochska systemet finns en icke-rationell rest - mystisk vid början, eskatologisk vid slutet - ligger det en "emotionell" tonfärg över hela det blochska verket, som läsaren tvingas omfatta om hon överhuvudtaget ska kunna "komma in i" Blochs tänkande.
b) Det innebär oerhörda svårigheter att upprätthålla föreställningen om en dunkel början och ett öppet slut; det finns en väldig spänning mellan att å ena sidan utarbeta den konkreta utopins möjlighet och å andra sidan fasthålla att slutet är oavgjort (hoppets problem). Bloch har ofta en tendens att uteslutande fokusera på det goda slutet, så i naturfilosofin. T.ex. när han värjer sig mot den termodynamiska kölddöden eller Engels pulserande "Dunstball". T.ex. i "realchiffren", vilka, om inte entydigt så dock i huvudsak pekar mot naturens goda slutmål.
c) Men förutom i Ännu-inte-ontologin i allmänhet och de filosofiskt-tekniska problem den reser, ligger huvudproblemet här i föreställningen om naturens ännu fördolda kärna och dess "förbindelse" med naturens ultimum. Den betonade centralställningen motsvaras inte av tillfredsställande klargöranden; manifestationerna av denna kärna i världsprocessen måste kunna spåras upp även om de ännu är otillräckliga, annars faller ju hela idén med en immanent kärna. Blochs försök med 'realchiffer' är inte bara alltför okonkret och ringa i förhållande till de väldiga ambitionerna, det är dessutom problematiskt i sig, såtillvida att de som chiffer uppfattas som fixa, som antydda outtydda ideal. - "Ännu-inte-resonemang" och praxisargument om framskapandet av denna kärna kan inte ta udden ur denna kritik, bara problematisera den.
3) Hur står det till med användbarheten av Blochs naturfilsofi och i vilken mån kan den föras vidare?
a) Som tänkande vid den yttersta gränsen, i "idel hypotetiska gränsbegrepp", går den blochska naturfilosofin knappast att föra vidare, det enda som låter sig göras är att konkretisera den, utarbeta den mer - varvid självfallet uppfattningen om gränserna kommer att förändras.
b) Där det enligt mitt sätt att se återstår mest att göra är i projektet att utarbeta ett kvalitativt naturbegrepp. Denna centrala uppgift som Bloch ställer sig inlöser han nämligen inte alls (förutom på den centralt förmedlade förbindelsens och det hypotetiska natursubjektets nivå). Av de mängder av hugskott och outarbetade idéer som Bloch framkastar, oftast i samband med kommentarer till andra tänkare bör här nämnas "antinomin Newton-Goethe", som verkligen vore värd ett ingående studium.
c) Det blochska tänkandet vetter både mot eskatologi och praxis. Trots tonvikten i denna uppsats[9] vill jag avslutningsvis betona reflekterad praxis som den viktigaste utmynnelsen. Om Blochs filosofi överhuvudtaget någonsin kan ge upphov till en skolbildning kommer den att delas i en "höger" och "vänster" just på denna punkt.
Värdet av Blochs naturfilosofi ligger i vad mån den kan tjäna som en inspirationskälla för en vidare teoretisk och praktisk utveckling av ett kritiskt alternativ till både arbetarrörelsens traditionellt mer eller mindre fullständiga anammande av en borgerlig natursyn och till diverse "ekosofier" inom miljörörelsen, i mycket präglade av bokstavligen reaktionära begrepp, abstrakta negationer av den råa kapitalistiska verkligheten (harmoni, samklang, nolltillväxt o.s.v.). Då detta arbete nyss påbörjats är det naturligtvis för tidigt att sia om utgången; men låt oss se till att Blochs bidrag inte rätt och slätt lämnas därhän bara för att det inte är så lättillgängligt som andra ansatser.
[1] Av introduktioner till Blochs filosofi är Detlef Horsters Ernst Bloch - en introduktion, Röda Bokförlaget, Göteborg 1981, närmast tillgänglig. Vad gäller introduktioner till naturfilosofin bör man nämna Christer Perssons: "Den medproducerande naturen. Om naturuppfattningen i Ernst Blochs filosofi, i Ord & Bild 1/80, samt Burghart Schmidts: "Zur Naturphilosophie von Ernst Bloch", i Marxismus und Naturbeherrschung, Beiträge zu den ersten Ernst-Bloch-tagen in Tübingen 1978, Verlag 2000, Einhausen 1979.
[2] Hans Heinz Holz' Logos spermatikos. Ernst Blochs Philosophie der unfertigen Welt, Darmstadt 1975, utgör ett undantag, såtillvida den för fram en del välgrundad, immanent kritik.
[3] Se ex.vis J. H. Horn: Ernst Blochs Revision des Marxismus, Berlin 1957; Jürgen Habermas: "Dialektischer Idealismus in übergang zum Materialismus" och "Ein marxistischer Schelling - Zu Ernst Blochs spekulativen Materialismus", i Theorie und Praxis, Neuwied 1967 (1961); Alfred Schmidt: Der Begriff der Natur in der Lehre von Marx, Frankfurt 1971 (1962), s. 161 ff. Det är intressant att notera att Schmidt i en nyligen publicerad uppsats ("Antropologie und Ontologie bei Ernst Bloch", Mercur nr. 2, febr. 1981) har förändrat sin attityd till Blochs filosofi; även om det rör sig om en relativt elementär uppsats som inte alls har de vetenskapliga anspråk som hans avhandling, så är ändå en attitydförändring helt tydlig. För övrigt en attitydförändring som har att göra med inställningen till temat filosofi, och som redan antyds i efterskriften 1971 till Der Begriff...: I det klimat som rådde då boken ursprungligen publicerades (1962) var det väl nödvändigt att dra fram de ekonomikritiska kategorierna i ljuset, men på senare tid har den genuint filosofiska problematiken åter kommit på dagordningen.
[4] Blochs verk citeras efter Suhrkamps Gesamtausgabe, enligt följande:
Bd 5 Das Princip Hoffnung (skriven 1938-1947), 1959
Bd 7 Das Materialismusproblem, seine Geschichte und Substanz (skriven 1936-37), 1972
Bd 8 Subjekt - Objekt. Erläuterungen zu Hegel (1951), 1962
Bd 13 Tübinger Einleitung in die Philosophie, 1970
Bd 15 Experimentum Mundi. Frage, Kategorien des Herausbringens, Praxis, 1975.
Samtliga kursiveringar är Blochs egna. - Översättningsproblemet kan här inte närmare diskuteras; i korthet: Bloch är oöversättlig. I den mödosamt framarbetade men ändå ack så torftiga svenska språkdräkten har jag valt att inte skjuta in särskilt besvärliga eller mångtydiga ord på tyska; den tyskkunnige läsaren uppmanas i stället att gå till originalet.
[5] Spåren från den ortodoxa marxismen - de verkligen odialektiska 'dialektiska lagarna', det slutligen ändå mekaniska materiebegreppet, den naiva 'återspeglingsteorin' (leninismen) o.s.v. - förskräcker onekligen. Men den slutsats som dragits av den antagonistiska ståndpunkten, att en ontologi inbegripande naturen inte är något för marxister att befatta sig med, är högst tvivelaktig. För det första, bör man begrunda förhållandet att ett sådant förbud mot att bedriva metafysik sammanfaller med positivismen. För det andra, även om det inte är orimligt att hävda att det i strikt marxsk mening bara kan vara tal om naturen som samhällelig förmedlingskategori (jmf Alfred Schmidt, op. cit.), innebär det inte att det skulle vara omarxistiskt eller rent av anti-marxistiskt att reflektera över de väsensmässiga dragen i naturen i dess helhet - vilket inte heller var Marx' egen ståndpunkt (jmf Sven-Erik Liedman: Motsatsernas spel. Friedrich Engels och 1800-talets vetenskap 1-2, Lund 1977). För det tredje, att stå likgiltig eller fientlig gentemot de försök som görs på andra håll innebär att man avsäger sig all möjlighet att utveckla en kritik och en kritisk praxis på det under senkapitalismen så oerhört viktiga området naturvetenskap och teknik; en kritik som bara förs i termer av 'rationalitet' eller 'tankeformer' utan att gå in på innehållet i de naturvetenskapliga teorierna är dömd till evig impotens.
[6] För en nutida läsare har Bloch en löjligt positiv syn på kärnenergin, som enligt dagens sätt att se heller inte stämmer överens med hans naturfilosofi; t.ex.: "Liksom kedjereaktionerna i solen ger oss värme, ljus och liv, skapar atomenergin /.../ i fredens blåa atmosfär, fruktbart land ur öknen, vår ur inlandsisen. Några hundra pund uran och thorium skulle vara tillräckligt för att få Sahara och Gobiöknen att försvinna, att förvandla Sibirien och norra Kanada, Grönland och Antarktis till riviera." (GA 5, s. 775)
[7] Se t.ex. resp. kapitel i GA Bd 12 Zwischenwelten in der Philosophiegeschichte, 1977.
[8] Jag hänvisar vad gäller den judiska mystiken i allmänhet till Gershom Scholems arbeten då närmast Die jüdische Mystik in ihren Hauptströmungen, Frankfurt 1957. Någon mer ingående studie, ägnad tidsuppfattningen i denna känner jag inte till.
[9] Frågan om praxis när det rör förhållandet människa-natur, har dryftats utifrån subjekt-objekt-problematiken av Alfred Schmidt i Der Begriff..., op. cit., vilket i sin tur har häftigt kritiserats av Detlef Horster i Ernst Bloch..., op. cit. Eftersom jag anser att båda gör en likartad felaktig tolkning av subjekt-objekt-förhållandet hos Bloch och dessutom vill hävda att Blochs syn på praxis rymmer åtskilliga aspekter som måste dras in här, vad gäller praxis i förhållandet människa-natur, hade det helt enkelt fört för långt att i dessa anteckningar ens inledningsvis gå in på hela denna problematik.