Original titel: "Introduktion til metoden i kapitalen"
Publicerat: 1974. Ffg på svenska 1975
Översättning: Britta Stensson
Digitalisering: Insurrection Raven
HTML: Jonas Holmgren
Introduktion till metoden i Kapitalet är inte tillrättalagd så att den kan läsas självständigt: För det första är den tänkt som ett hjälpmedel vid läsningen av Kapitalet. För det andra förutsätter boken en kunskap om den politiska ekonomin, som svarar mot de första 60 sidorna av Introduktion till Kapitalens første bind, Köpenhamn 1972 (Kurasje). Denna bok är en utmärkt introduktion, men den bortser i stort sett från de metodiska aspekterna; det är denna brist som jag här har försökt avhjälpa. En viss överlappning har inte kunnat undvikas - jmf. särskilt avsnitt 5.1. - men i det stora hela har jag inte upprepat Kurasje-introduktionens genomgång av de mer elementära sammanhangen mellan de ekonomiska kategorierna.
Framställningen avslutas med den ideella och reella övergången till pengar, vilket svarar mot ett stycke in i Kapitalets kapitel 3, avsnitt 2 (cirkulationsmedel). Angående pengar som pengar samt den mycket centrala övergången till kapital hänvisas till den framställning, som jag gjort i Kapitalens Bevidsthedsformer, kap. 7 och 8.
Det följande är en introduktion till Kapitalet, men den refererar också till andra verk av Marx - Grundrisse, Till kritiken av den politiska ekonomin och den första utgåvan av Kapitalet; det beror på att den dialektiska övergången ofta är framställd på ett mer detaljerat och därför mer inträngande sätt här.
Man ska naturligtvis passa sig för att dyrka metoden för dess egen skull; syftet med läsningen av Kapitalet är inte att förstå Kapitalets metod, utan kapitalismen. Å den andra sidan är det svårt att övervärdera de metodiska aspekternas betydelse: En ekonomisk kategori, som t.ex. pengar, kan man begripa, när man bestämt dess konkretiseringsnivå, d.v.s. när man kan förstå, hur den härletts från en annan - mer abstrakt - kategori (varan), och hur dess egna inre motsägelser leder fram till en ny och konkret kategori (kapitalet).
Det hänvisas såväl till den svenska översättningen av Kapitalet (Cavefors) som till den tyska Dietz-utgåvan; (K 164/80) hänvisar till s. 164 i den svenska och s. 80 i den tyska utgåvan. (Om inget annat nämns, gäller hänvisningarna första bandet av Kapitalet.)
Vad gäller andra hänvisningar nämns endast författaren (eventuellt verket) i själva texten, medan namn, titel, utgivningsår och -ort anförs i litteraturlistan bak i boken.
Marxismen är som bekant materialistisk.
För metodens vidkommande betyder detta att varje ahistorisk och universell metod måste avvisas: Denna måste i stället rätta sig efter det speciella objekt, som är undersökningens föremål. Kapitalets objekt är kapitalismen, och dess metod måste därför rätta sig efter den specifika strukturen i detta produktionssätt. Hade Marx i stället valt att utforska t.ex. slavsamhället eller feodalismen, skulle han ha använt ett helt annat tillvägagångssätt. Den borgerliga vetenskapen är idealistisk, så tillvida att den betraktar metoden som ett ahistoriskt (oföränderligt) schema, vilket - uttänkt av det "rena förståndet" - kan tryckas ner över vilket undersökningsobjekt som helst; denna metoduppfattning överensstämmer med uppfattningen om kapitalismen som en evig naturnödvändighet: Är kapitalismen ahistorisk, är det ju också naturligt att betrakta metoden som sådan.
Vilken struktur är karaktäristisk för kapitalismen? Marx uppfattar kapitalismen som en totalitet - bestående av en yta av framträdelseformer och en inre kärna eller "djup", väsendet. Framträdelseformerna är det omedelbart iakttagbara och yttre, medan väsendet är den inre naturen hos eller det inre sammanhanget mellan framträdelseformerna. De senare är ofta bedrägliga - inte därför att de är overkliga utan för att det omedelbara sammanhanget mellan framträdelseformerna ofta just bara är skenbart. Det underliggande väsendet anger däremot det inre och dolda sammanhanget (lagbundenheten) mellan formerna. Väsendet är sanningen om framträdelseformerna. Exempel på särskiljandet väsen/framträdelseform: Värde - värdeform (=bytesvärde), arbetskraftens bytesvärde - arbetslönen.
Det är viktigt att framhålla att det inte är tal om ett särskiljande mellan olika verklighetsgrader: Väsendet och den form, i vilken väsendet uppenbarar sig, är båda lika verkliga. Dessutom är särskiljandet relativt; vad som i ett sammanhang är väsen, kan i ett annat vara framträdelseform (ex.: mervärde - profit - genomsnittsprofit).
Vilken är den adekvata metoden för att tankemässigt genomtränga en sådan totalitet?
För det första måste den kunna analysera fram framträdelseformernas dolda väsen, och för det andra måste den kunna förklara varför detta väsen antar just denna framträdelseform - varför antar arbetskraftens bytesvärde en så förvrängd och bedräglig form som arbetslönen?
Det vetenskapliga arbetet består därför av två etapper: För det första vägen från framträdelseformerna ned till väsendet (forskningen), och för det andra vägen från väsendet och upp till de ytliga framträdelseformerna (framställningen).
Forskningen består alltså i att man analyserar de ytliga framträdelseformerna för att därigenom komma fram till deras inre väsen, deras verkliga men dolda sammanhang. Framställningen tar sin utgångspunkt Häri (i väsendet) och rekonstruerar nu på syntetisk väg den kapitalistiska totaliteten.
Framträdelseformerna utgör alltså såväl begynnelsepunkt som slutpunkt i det vetenskapliga arbetet, men medan de vid begynnelsepunkten är omedelbara och bedrägliga, kan man vid slutpunkten förstå att de är nödvändiga framträdelseformer for ett bakomliggande väsen.
Kapitalet är Marx framställning av den politiska ekonomin, medan Theorien über den Mehrwert - där Marx analyserar och kritiserar de omedelbara sammanhangen mellan formerna så som de presenteras av de borgerliga ekonomerna - är hans forskning.
Dessa sammanhang kan uttryckas på ett annat sätt.
Framträdelseformerna är det konkreta medan väsendet som den inre naturen, kärnan eller cellen, är det abstrakta. Forskningen är därför en väg från det konkreta till det abstrakta, medan framställningen är en stigning upp från det abstrakta "djupet" till den konkreta "ytan". På grundval av forskningens kunskap om kapitalismens inre sammanhang kan vi förstå värdelagen (att varornas värde bestäms av deras innehåll av arbete) som kapitalismens mest generella och abstrakta lagbundenhet; och vi kan inse att varan är kapitalismens cell (fundamentala enhet), som den systematiska framställningen måste ta sin utgångspunkt i.
Lika lite som särskiljandet väsen/framträdelseform anger särskiljandet abstrakt/konkret olika verklighetsnivåer eller realitetsgrader; det abstrakta och det konkreta är lika reellt.
Särskiljandet har en annan dimension, nämligen denna: Det abstrakta är abstrakt i kraft av att det är enkelt, d.v.s. innehåller få bestämningar, medan däremot det konkreta är komplicerat, d.v.s. innehåller många bestämningar.
Framställningens stigning upp från det abstrakta till det konkreta är därför en gång från de enkla till de komplicerade ekonomiska kategorierna; detta tillvägagångssätt är helt enkelt en nödvändighet för att kunna förstå - t.ex. kan man först förstå ett komplicerat fenomen som räntekapital, när man i förväg vet, vilken grundläggande tingest det abstraktare kapitalet är. Denna princip erkänns i alla vetenskaper: Anatomin (cellen som den enkla begynnelsepunkten), matematiken (axiomen) etc., etc. - den borgerliga vetenskapen dock undantagen.
Förhållandet mellan det abstrakta och det konkreta kan exemplifieras genom att vi betraktar förhållandet mellan vara och kapital:
Kapitalet är konkretare än varan, därför att det innehåller fler bestämningar, är mer komplicerat; detta framgår av kapitalets formel:
(Närmare förklaring: Se Kurasje-Introduktionen, s. 46).
Kapitalet är a) varor b) pengar c) pengar, som blir till fler pengar - d.v.s. processerande bytesvärde; detta är den bestämning på kapital, som skiljer den från pengar och varor - dess specifika särdrag.
Kapitalet är alltså varor + "något mer" ( (b) och (c) ); det innehåller därför fler bestämningar än varan: Det är mer komplicerat och därför konkretare.
Kapitalet som den konkreta kategorin innehåller i sig den mer abstrakta varan. Kapital och vara är inte två åtskilda fenomen: I stället är framställningens stigning upp från den abstrakta och enkelt bestämda varan till det konkreta och komplicerade kapitalet en stigning upp från en totalitets abstrakta moment (delbestämning) till den konkreta - fullt ut bestämda - totaliteten.
Stigningen upp är därför att likna vid en serie koncentriska cirklar, som placeras ovanpå varandra; "varucirkeln" ligger nederst och är innesluten i alla de övriga.
Det är relativt lätt att inse att kapitalet i sig innehåller varan som moment eller delbestämning, därför att det vi vanligtvis förbinder med ordet "vara" - nämligen de föremål vi ser i affärerna - omedelbart ingår som en beståndsdel i ett kapital.
Det är genast svårare att förstå att pengar som den konkretare ekonomiska kategorin i sig innehåller den abstraktare varan. Man hajar till vid denna formulering, därför att man omedelbart kan iakttaga två strängt skilda fenomen: Å den ena sidan det, som vi normalt förstår som varor, och å den andra sidan pengar. Hur kan då pengar innehålla varan?
Förutsättningen för att förstå detta är, att man slutar att betrakta de ekonomiska kategorierna som enbart ting (bruksvärden) och relationerna mellan dem som endast fysiska och rumsliga; Varan är något annat och mer än bruksvärde - den är också värde d.v.s. (som realabstraktion, jfr. kapitel 3) en social process. Det vi traditionellt förstår som varor är endast den enklaste manifestationen av denna enhet av bruksvärde och värde, av ting och social process, av sådant som går att ta på och sådant som inte går att ta på.
Men dessa två - för varan karakteristiska - bestämningar återfinnes i alla de konkretare ekonomiska kategorierna; men bestämningen av varan existerar här inte längre "rent" utan har "tillagts" ytterligare bestämningar.
Pengarna är varor, men en helt speciell vara; de innehåller i sig de specifika varubeställningarna som abstrakta delbestämningar.
På samma sätt är arbetskraften, produktionsmedlen etc. etc. speciella varor. (Också räntekapitalet är en - mycket komplicerad och konkret - vara; här är det kapitalets specifika särdrag - funktionen att producera mervärde, att skapa fler pengar - som har antagit varuform, som köpes och säljes).
Varje ekonomisk kategori inrymmer i sig därför de i framställningen föregående (abstraktare) kategorierna, medan den ryms i de efterföljande (konkretare) kategorierna; kapitalet - t.ex. inrymmer varan och ryms i konkurrensen mellan kapitalen. Liksom lungan rymmer cellen och ryms i den totala kroppen.
Varubestämningarna är de enklaste; därför inryms de som delbestämningar i samtliga ekonomiska kategorier; de är gemensamma bestämningar för dessa. Det mest abstrakta och enkla är samtidigt den mest omfattande gemensamma nämnaren; varan är därför den allmännaste ekonomiska kategorin.[1] De mest konkreta och mest komplicerade kategorierna är däremot unika eller enskilda.
Parallell: Den abstrakta, anatomiska cellen är gemensam nämnare för alla de konkreta cellerna och organen (hjärnceller, lungceller etc.); cellen är därför den mest allmänna bestämningen.
Framställningens stigning upp från det abstrakta till det konkreta kan alltså beskrivas som en stigning upp från de enklaste till de mest komplicerade manifestationerna av varubestämningarna. Därför är varan kapitalismens grundenhet eller cell, och därför är alla kapitalismens motsägelser - t.ex. (och isynnerhet) motsägelsen mellan kapital och arbete - outvecklade, latent eller såsom ett embryo närvarande i motsatsen mellan varans bruksvärde och värde (härom senare); jfr. Lenin:
"... den enkla värdeformen, det enskilda bytet av en enskild given vara mot en annan, inrymmer allaredan i outvecklad form alla kapitalismens huvudmotsägelser i sig." (Lenin: Hefte zu Hegels Dialektik, s. 169 (anteckningar från Lenins Hegelstudium 1914).
Det konkreta uppträder såväl i det vetenskapliga arbetets begynnelsepunkt som i dess slutpunkt. (jfr. figuren, s. 10), men medan det vid begynnelsepunkten är omedelbart och därför ännu inte tankemässigt genomträngt, kan man vid slutpunkten förstå det "som en rik totalitet av många bestämningar och relationer". (Grundrisse, s. 21; Grunddragen, s. 30f).
Arbetet börjar därför med det pseudokonkreta (Kosíks uttryck), med bedrägliga föreställningar om framträdelseformerna och slutar med den konkreta totaliteten, d.v.s. med det vetenskapliga begreppet.
Framställningens ständiga konkretisering är ett vertikalt snitt genom den aktuella kapitalismen.
Varje gång det tillfogas en ny bestämning, har vi lyft oss från en abstraktionsnivå (eller konkretiseringsnivå) till en annan; i så måtto består framställningen av ett otal konkretiseringsnivåer. Dock kan vissa "huvudetapper" urskiljas, vilka här nämns för översiktens skull:
Varan - det enkla bytet: V1 - V2; enkla bytesvärden. Värdelagen i dess mest abstrakta och generella gestalt är knuten till denna nivå. (K, 31 - 81/49 - 109).
Pengarna - den enkla cirkulationen: V1 - P - V2; självständiggjort bytesvärde (K, 82 - 1271/109 - 1612).
Kapitalet (rättare: "kapital i allmänhet" = kapitalets mest abstrakta grundbestämningar) - kapitalets formel: P - V - P1; processerande bytesvärde. (a) Kapitalets omedelbara produktionsprocess. (K, 127/161 - första bandet ut). (b) Kapitalets omedelbara cirkulationsprocess. (Kapitalet, II).
Konkurrensen mellan kapitalen - (Kapitalet, III (i stort)). (Monopolkapital och imperialism kan tillfogas, men dessa fenomen snuddar Marx endast vid).
Vid läsningen av Kapitalet är det mycket viktigt att hela tiden göra klart för sig vilken konkretiseringsnivå vi befinner oss på. T.ex.: Konkurrensen implicerar att priserna systematiskt kommer att avvika från värdena, men att behandla denna fråga redan i samband med analysen av varan och penningen skulle vara lika dumt som att diskutera de imaginära talen (i = √-1) på sidan 1 i en systematisk framställning av matematiken.
Nu frågar sig kanske den intresserade läsaren: När dras den berömda dialektiken in i allt detta?
Det uppmuntrande svaret är att den är indragen, ty dialektiken vidrör relationerna mellan framställningens kategorier; därför är kela "läran" om att det konkreta innehåller det abstrakta etc. en av de mest fundamentala aspekterna i den dialektiska metoden.
De mest abstrakta bestämningarna på varuproduktionen förstår man bäst genom att betrakta dennas två förutsättningar: Arbetsdelning och privategendom.
I det följande befinner vi oss på en mycket låg konkretiseringsnivå. De funna bestämningarna leder därför tanken till mycket okomplicerade förhållanden, men det måste understrykas att även om de abstrakta bestämningarna (just för att de är abstrakta) såväl gäller den primitiva, enkla varuproduktionen som den kapitalistiska, så är det den senare samhällsformen, alltså det aktuella förhållandet som vi är intresserade av, och som Kapitalet handlar om;[2] men i förbifarten får vi alltså också veta något om det förflutna. Vi ser alltså: Det abstrakta är enkelt och därmed gemensamt för mycket; därför är varan inte endast - som vi såg i det föregående avsnittet - allmän i förhållande till den aktuella kapitalismens övriga kategorier (den "vertikala" eller logiska dimensionen), utan också i betraktande av den historiskt-horisontala eller tidsmässiga dimensionen, i det att varan är en gemensam bestämning för både den primitivaste byteshandel och den högt utvecklade kapitalismen.
Om det i ett samhälle inte finns någon arbetsdelning, finns det inte någon bas för ekonomiska relationer mellan dess medlemmar; då dessa var för sig är självförsörjande, har de inte behov av att byta? Det är överhuvud taget en skönmålning att använda uttrycket "samhälle" om en sådan samling Robinson Crusar utan inbördes social kontakt.
Arbetsdelning är därför den första betingelsen för att bytet äger rum, och därmed för att varuformen uppstår.
I ett samhälle med arbetsdelning kan vi skilja mellan två grundtyper: Kommunism, som är baserad på gemensam egendom, och varuproduktion, som är baserad på privategendom.
Då produktionsmedlen under det kommunistiska produktionssättet är gemensam egendom, tillhör också de produkter som de enskilda samhällsmedlemmarna framställer samhället.[3] De är inte den enskildes privategendom, utan ingår i stället i en gemensam pott, som därefter fördelas efter en eller annan princip, t.ex. efter behov eller efter medlemmarnas arbetsinsats (jfr. K, 68/92f); huvudsaken är att det finns en möjlighet att medvetet välja fördelningsprincip.
Den gemensamma egendomen möjliggör - och nödvändiggör - likaledes en medveten planläggning av produktionen så att de olika produktionsprocesserna på förhand har koordinerats. Den enskildes arbete är omedelbart socialt: Redan i produktionsprocessen är det infogat som ett led i samhällets totala arbete genom den koordinering, det utbyte av aktiviteter (levande arbete), som försiggår här: Jag framställer stolar och så bakar du bröd. Det gemensamma ägandet av produktionsmedlen säkrar att var och en omedelbart arbetar för de andra; privatarbete är uteslutet.
Under varuproduktionen är situationen en helt annan. Det privata ägandet av produktionsmedel och produkter innebär, att arbetet omedelbart är privat, att den enskilde omedelbart arbetar för sig själv. I produktionsprocessen är de olika privatarbetarna oavhängiga av varandra och konsekvensen av denna atomisering av samhällsmedlemmarna är att den totala produktionsprocessen blir anarkistisk och planlös.
Fastän den enskildes arbete på det viset omedelbart är privatarbete, är det likväl i sista hand - i kraft av arbetsdelningen - socialt arbete: Skomakaren arbetar i första skedet för sig själv, då skorna är hans privata egendom, men då de ju inte är ämnade för honom själv, utan för andra samhällsmedlemmar, är det arbete han har nedlagt i skorna till sitt väsen arbete för andra, socialt arbete.
Men då arbetet alltså inte omedelbart är socialt, måste det först bli detta - nämligen genom utväxlingen av produkterna. Arbetets sociala väsen slår inte igenom i det levande arbetets egen sfär (produktionsprocessen), utan först post festum, alltså efter det att produktionen avslutats; detta i motsats till situationen under kommunismen, där de sociala sammanhangen mellan producenterna på förhand - d.v.s. redan i produktionsprocessen - har etablerats.
I ett samhälle, som är baserat på arbetsdelning och privategendom, är bytet av de färdiga produkterna därför det nödvändiga medium, som framtvingar de ekonomiska relationerna mellan de isolerade privatarbetarna.
I denna motsägelse mellan arbetets privata och sociala karaktär - och det enkla produktbytet, vars nödvändighet har sitt upphov häri - ligger embryot till (och grunden för) samtliga förvrängningar under varuproduktionen (där ibland kapitalistisk varuproduktion):
(a) I bytet undandrar sig de sociala sammanhangen människornas kontroll; i form av de objektiva sociala lagbundenheterna etablerar de sig som en "främmande makt", som behärskar människorna (jfr. marknadslagarna, profitmaximeringen etc., som ju inte är människornas medvetna uppfinningar).
(b) Bytet nödvändiggör att de särskilda och olika produkterna antar en allmän och enhetlig form, vilket säkras av värdeabstraktionen och värdeformen (varuformen).
Under kommunismen slipper man dessa förvrängningar därför att planläggningen och kontrollen av produktionen möjliggör en medveten distribution av produkterna, varvid bytet (d.v.s. den omedvetna distributionen via marknadslagarna) görs överflödigt. Människorna skapar medvetet sina sociala sammanhang, som de därför också kan kontrollera.
- Som inledning till de följande avsnitten är det lämpligt att här ge en översikt över vilka kategorier, som är a-historiska (d.v.s. gemensamma för alla samhällsformer) och vilka, som speciellt är knutna till varuproduktionen:
Utgångspunkten i Kapitalet är varan så som den omedelbart framträder, nämligen som en enhet av bruksvärde och bytesvärde. Själva det förhållandet att varorna besitter bytesvärde och alltså kan bytas i ett bestämt kvantitativt förhållande är liktydigt med att de är jämförbara och alltså har någon gemensam egenskap.
Vilken? Svaret på denna fråga (K, 33f/51f) försvåras av att produkterna i sin omedelbarhet är bruksvärden och därmed har olika egenskaper, olika kvalitet. För att bestämma den gemensamma, enhetliga kvaliteten är det därför nödvändigt att bortse från det specifika bruksvärdet. Resultatet av denna abstraktionsprocess blir att den återstående, gemensamma kvaliteten är att alla varor är produkter av abstrakt arbete, alltså besitter värde.
I denna argumentation går Marx från den konkreta framträdelseformen (bytesvärdet) till det abstrakta väsendet (värdet), som ligger till grund för bytesvärdet, för den kvantitativa jämförelsen mellan varorna.[4]
Det är fråga om en mikroforskning inom varuformen, vars mål är att utarbeta utgångspunkten för framställningen, nämligen värdet. Den egentliga framställningen börjar alltså först ett par sidor in i Kapitalet.
Då bytesvärdet alltså är framträdelseformen för värdet, är varan till sitt väsen en enhet av bruksvärde och värde; i det följande undersöker Marx de två sistnämnda kategorierna samt det arbete, som skapar dem (resp. konkret och abstrakt arbete). Först K, 42/62 dras bytesvärdet (värdeformen) in igen.
Sammanhangen mellan begreppen kan uttryckas i följande modell:
Arbetet är den subjektiva aktivitet, som skapar produkten, medan värde och bruksvärde är objektiva bestämningar hos detta; bruksvärdet är omedelbart iakttagbart, medan däremot värdet inte är en handgriplig (fysisk, rumslig, tingslig) egenskap. I produkten existerar arbetet som "dött", förkroppsligat eller objektiverat (tyska: vergegenständlicht). Objektiveringen anger en relation mellan ett arbete och den produkt, som detta arbete resulterar i, medan däremot förtingsligande - ett begrepp, som är knutet till värdeformen och som därför tas upp först senare (i avsnitt 4) - anger en relation mellan en produkts innehåll av abstrakt arbete (värde) och en annan produkt.
Det abstrakta och konkreta arbetet är inte två olika och åtskilda arbeten; det abstrakta arbetet är istället en bestämning (egenskap) av det konkreta arbetet. Ett bestämt konkret arbete - t.ex. skrädderiarbete - kan sägas bestå av två element:
(a) De karaktäristika, som skrädderiarbetet har gemensamt med alla andra konkreta slag av arbeten; resultatet av en sådan bortabstrahering av allt det som skiljer dem åt - alla de specifika bestämningarna av arbetet - är enhetligt, enkelt, abstrakt arbete. Detta är allmänt därför att det är den gemensamma nämnaren - och den enda gemensamma nämnaren - mellan skrädderiarbete och de övriga slagen av arbete.
(b) Härtill kommer de karaktäristika för skrädderiarbetet, som åtskiljer denna specifika art av arbete från alla de övriga konkreta arbetsformerna. Dessa karaktäristika - skrädderiarbetets specifika särdrag - är den specifika form som det abstrakta arbetet har antagit.
Det konkreta arbetet ar en enhet av (a) och (b), alltså av abstrakt arbete och "de specifika särdragen", av innehåll och form.
(1) Arbetet är alltid ett bestämt, konkret arbete; därför existerar det abstrakta arbetet endast "rent" i våra huvuden - i den empiriska verkligheten är det alltid "tillfogat" en bestämd form.
Då denna kategori alltså inte har empirisk existens, kan den verka som blotta och bart en tankeprodukt. Emellertid är det empiriska (det handgripliga och synliga) inte det enda som är reellt och verkligt:
Visst är det abstrakta arbetet (och därmed värdet) en abstraktion, som Marx kommer fram till genom att abstrahera bort alla formbestämningar, men han refererar här endast en reell abstraktionsprocess: Det enkla bytet mellan två produkter kan endast äga rum under förutsättning av att allt det som är olika hos de två produkterna (bruksvärdet och det konkreta arbetet) helt enkelt abstraheras bort; först då är de jämförbara och kan därmed utväxlas.
Beviset på att denna abstraktionsprocess existerar "ute i verkligheten" består alltså i den enkla hänvisningen till att bytet faktiskt är möjligt, att produkterna faktiskt sätts lika.
Marx formulerar detta förhållande sålunda:
"Människorna måste, för att relatera sina produkter till varandra som varor, sätta sina olika arbeten lika med abstrakt, mänskligt arbete. De vet det inte, men de gör det, då de reducerar det materiella tinget till abstraktionen värde. Detta är hjärnornas naturliga /naturwüchsige/ och därför omedvetna och instinktiva operation - en operation, som med nödvändighet växer fram ur de särskilda karaktäristika i deras materiella produktion och i de förhållanden, som denna produktion försätter dem i" (Första upplagan, s. 242f).
Följande parallell är särskilt upplysande för förståelsen av realabstraktionernas natur:
"Denna reducering förefaller som en abstraktion, men det är en abstraktion, som dagligen äger rum i den samhälleliga produktionsprocessen. Att upplösa alla varor i arbetstid är inte någon större abstraktion men samtidigt inte någon mindre reell än att upplösa alla organiska kroppar i luft". (Till kritiken, s. 19/18.)
(2) Problemställningen kan ytterligare belysas genom kontrasteringen av förnuftiga realabstraktioner och villkorliga formalabstraktioner:
Under såväl varuproduktion som kommunism (samt för Robinson Crusoe) gäller det att människorna lägger ned ett visst konkret arbete i produkterna och att dessa konkreta slag av arbeten som inre gemensam nämnare har den abstrakta bestämningen att vara förbrukare av mänskligt arbete överhuvudtaget: "... förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v.". (K, 62/85; jfr. också K, 41/61).
Abstrakt arbete i denna fysiologiska, ahistoriska betydelse ar en ren tankeabstraktion (formalabstraktion) - inte därför att abstraktionsprocessens resultat (det abstrakta arbetet) hänvisar till något irreellt (det hänvisar ju just till ett fysiologiskt faktum), utan därför att själva processen inte försiggår "ute i verkligheten" utan endast i den politiske ekonomens huvud, när han vill finna ut de olika arbetsslagens gemensamma drag. Likaledes kan samhällsmedlemmarna under kommunismen utnyttja den abstrakta arbetstiden som en ändamålsenlig beräkningsmåttstock vid planläggningen av produktion och distribution (K, 68/93; men det blir då tal om ett medvetet beslut och inte om ett omedvetet resultat av sociala lagbundenheter.
Som formalabstraktion har abstrakt arbete (och därmed objektiveringen av detta, värdet) alltså giltighet för varje samhällsform; det är ahistoriskt. Det är först bytet av produkter under varuproduktionen, som genomdriver att de blir nödvändiga och reella abstraktioner, som människorna är underkastade (jfr. 3.1.2. och 4.7.); i det följande används de två kategorierna i den sistnämnda betydelsen när inget annat uttryckligen anförs.
Att dra en parallell mellan, och kontrastera, värde- och viktbegreppet är upplysande. Ingen vill förneka att tingen har den egenskapen att de har vikt, fastän vikten som sådan inte är en synlig egenskap, som man kan ta på i stil med färgen, formen etc.
Om man betraktar ett ting isolerat, kan man godtyckligt välja vilka karakteristika man vill inrikta sig på; men ställer man två ting på en våg så jämför man dem därmed med hänsyn till en helt bestämd egenskap, nämligen tyngden eller vikten. Det förhållandet att det överhuvudtaget är möjligt att sätta de två tingen i en viktrelation till varandra bevisar att de båda besitter vikt och själva vägningen är den faktiska, reella abstraktionen från alla andra egenskaper hos de två tingen utom just detta att ha tyngd.
Skillnaden mellan å den ena sidan viktbegreppet (jfr. också jämförelsen i det sista Marx-citatet) och å den andra värdebegreppet består i att vikten är knuten till det tingsliga och naturliga, medan däremot värdet som förnuftig, reell abstraktion är av social karaktär. Medan viktabstraktionen är en naturlags verk, är värdeabstraktionen resultatet av en social lagbundenhet.
(3) Alla Kapitalets ekonomiska kategorier är realabstraktioner[5]. Men liksom verkligheten är en enhet av empiriska och icke-empiriska fenomen, måste vi skilja mellan empiriska och icke-empiriska realabstraktioner.
I förhållande till t.ex. kapitalet är det varubegrepp, som Marx härleder ur det enkla bytet, en abstraktion, därför att han bortser från såväl pengar som kapital (jfr. 2.4.). Men varan är en förnuftig abstraktion, ty den har realitet, den är en realabstraktion. Man kunde från kapitalet ha abstraherat bort otaliga andra bestämningar än just de specifika penning- och kapitalbestämningarna - och då ha fått ett alldeles imaginärt resultat. Liksom man måste abstrahera bort bestämda egenskaper hos "alla organiska kroppar" (jfr. Marx-citatet, Första upplagan, s. 242f) för att nå fram till realabstraktionen luft. Slutligen är varan ett iakttagbart fenomen och ett fenomen som man kan ta på: en empirisk realabstraktion. (Detta bevisas i avsnitt 7).
Den abstraktionsprocess, som ledde oss fram till värdet, var som nämnts en övergång från de konkreta bruksvärdena, som har olika kvalitet, till det abstrakta värdet, som är av en enkel och enhetlig kvalitet. Värdet är det väsen som ligger bakom - och möjliggör - den kvantitativa jämförelsen (som uttrycks i bytesvärden) mellan de olika bruksvärdena.
I första omgången (K, 33f/52) bestäms värdet endast som objektiverat arbete av enhetlig kvalitet. Först därefter (K, 34-36/53-55) diskuteras mängden, nämligen värdestorleken och de olika måttproblem, som reser sig i detta sammanhang[6]. Övergången från värde "överhuvudtaget" till värdestorlek är alltså en övergång från den rena enhetliga kvaliteten (där den specifika kvantiteten är bortabstraherad) till denna kvalitet i sin kvantitativa bestämning. Denna stigning upp från det abstrakta till det konkreta är nödvändig: Det är klart att man inte kan diskutera de kvantitativa problem, som är förbundna med att mäta något, förrän man vet vad detta "något" överhuvudtaget är, vad som är dess kvalitet.
Avsnitt 2 (K, 36-42/56-61) om abstrakt och konkret arbete är strukturerat på samma sätt som avsnitt 1: Först analyseras det konkreta arbetet, som har olika kvalitet (K, 36-38/56-58 överst) därefter (K, 38-40/58-60 överst) behandlas det abstrakta arbetet (ren enhetlig kvalitet), i det att den kvantitativa bestämningen härav abstraheras bort; denna dras in i slutet av avsnittet (K, 40-42/60-61) (enhetlig kvalitet + kvantitativ aspekt).
Detta tillvägagångssätt att abstrakt analysera kvaliteten innan kvantiteten dras in återfinns på åtskilliga ställen i Kapitalet, t.ex.: Den relativa värdeformen (det kvalitativa, K, 44-46/64-67; det kvantitativa, K, 47-48/ 67-69) Pengar som värdemått, pris (resp. K, 82-87/109-116 och K, 88f/116f). Profit (jfr. Marx' anmärkningar K, III, 25 ff/33ff och 42f/58).
Sammanhangen är sammanfattade i följande schema:
I förordet till Kapitalet (K, 4/12) understryker Marx att varuanalysen gäller spetsfundigheter, men det är väl att märka fråga om verkliga spetsfundigheter; varuformen och den enkla värdeformen är det abstrakta fröet till kapitalismens samtliga förvrängningar och motsägelser.
I de två första underavsnitten i Kapitalet (K, 31-42/49-62) gick Marx som nämnts från den konkreta framträdelseformen, nämligen bytesvärdet, till dettas abstrakta och osynliga väsen, värdet; det var alltså en fråga om forskning inom själva varuformen. Nu gäller det motsvarande mikroframställning - alltså om att från det abstrakta värdet åter komma upp till varans konkreta yta, till värdeformen (= bytesvärdet).
Bytesvärdet, som det ursprungligen framträdde för oss, var pseudokonkret (jfr. K, 32f/50f), eftersom vi då endast kunde säga att det hade något att göra med det kvantitativa förhållande i vilket varorna utväxlades. Först efter framställningen av den enkla värdeformen kan man förstå bytesvärdet som en konkret totalitet (i mikroformat) - bl.a. ar det först då som vi vet att varan A's värdeform är varan B's bruksvärde.
Denna rörelse från det pseudokonkreta till den konkreta totaliteten är en rörelse från de ytliga föreställningarna om varan till det vetenskapliga begreppet om denna, d.v.s. det är en destruktion av vår traditionella uppfattning om varan. Detta är den ena orsaken till att avsnittet är så besvärligt.
Den andra orsaken är att de abstrakta och enkla kategorierna - värdet etc. - nu sätts i rörelse och ingår i komplicerade sammanhang med varandra; framställningen är ju en konkretisering.
Slutligen försvåras förståelsen av det förhållandet att det enkla bytet - och därmed den enkla värdeformen - inte existerar under kapitalismen - eller rättare: den enkla värdeformen existerar inte "rent" (och därmed empiriskt konstaterbart), utan endast som den abstrakta grundbestämningen till de mer komplicerade relationerna (jfr. 7.4.). Speciellt skall det understrykas att den enkla ekvivalentformen i pengarna har utvecklats till att bli den allmänna ekvivalenten, eftersom penningen är den vara i vilken alla andra varor uttrycker sitt värde. För att lättare förstå är det nog klokt att i fortsättningen då och då dra en parallell mellan ekvivalentformen och pengarna. Men vi håller fast vid att pengar och. priser (för att inte tala om kapital) är bortabstraherade på nuvarande stadium i Marx' framställning. Det, det handlar om, är just att utveckla penningformen ur den enkla värdeformen.
- Som sagt måste vi glömma att det finns något som heter pengar, priser, kapital etc. För detta syfte är det ändamålsenligt - fastän det är den aktuellt existerande varan, som vi är intresserade av - att vi föreställer oss att vi befinner oss på en ö, där det bor två människor: En vävare, som framställer lärft och en skräddare, som producerar rockar. Detta är vårt samhälle. Vi antar att de i produktionsprocessen är isolerade från varandra (d.v.s. är privatarbetare) och endast har kontakt, när de en gång i månaden går till marknaden för att byta sina produkter. Vad gäller annat än lärft och rockar är båda självförsörjande.
För att förstå vad som sker, måste vi skilja mellan tre faser:
Vävarens lärft är ännu bara en produkt (inte en vara), ty han är ännu isolerad, han har inte inträtt i något socialt sammanhang. Denna produkt är ett bruksvärde i vilket vävaren har lagt ned ett visst konkret arbete. Värdet finns här bara till som en villkorlig tankeabstraktion. Dessutom har värdet ännu inte antagit form (värdeform).
Vävaren och skräddaren kommer nu till marknaden, där lärften och rocken ställs gentemot varandra. Vi skall nu betrakta situationen utifrån lärftens synpunkt - och inte från vävarens, ty han är blott den passive "varubäraren" (jfr. kapitel 5); man kan tänka på motsvarande relation mellan kapital och kapitalist).
Lärften upptäcker nu att den är av samma kvalitet som rocken, emedan de båda är produkter av abstrakt, mänskligt arbete - är värde. Med sina radarögon upptäcker lärften rockens värde-"själ". Därmed blir värdet en realabstraktion: Betingelsen för att de två produkterna kan stå i relation till varandra är att de är lika i något avseende och det blir nu nödvändigt att de håller fast denna likhet genom att fullständigt gå upp i varandras värde-"själ", d.v.s. glömma, abstrahera bort, allt det som skiljer (bruksvärdena). De erkänner att värdet är det gemensamma mellan dem, varmed det antar en social karaktär: Värdet gäller inte längre den isolerade produkten, utan relationen mellan produkterna, den sociala kontakten. Den blir alltså en social realabstraktion.
Marx opererar inte med denna åtskillnad mellan värde som endast formalabstraktion och som realabstraktion. Åtskillnaden är mitt svar på ett problem, nämligen detta: Marx säger (K, 79/105) att bytet inte skapar värdet, utan endast värdeformen, alltså att värdet logiskt sett är det första, att bytet - eller rättare sagt: liksättandet av produkterna[7] - är det andra, och att värdeformen är det tredje. Och det är klart att det måste vara så: Det är ju inte relationen mellan produkterna, som plötsligt ger dem ett innehåll av mänskligt arbete (det må vara abstrakt eller konkret) - lika lite som det är viktrelationen, som ger tingen tyngd eller vikt. Det som ligger före bytet har emellertid ännu inte social karaktär, och därför kan värdet i ovannämnda triad inte vara socialt.
Men Marx talar ju hela tiden om att värdet är av rent social karaktär (t.ex. K, 42/62)), vilket det först kan bli, när liksättandet av produkterna nödvändiggör en reell bortabstrahering av allt det som skiljer dem åt. Därför har jag funnit det nödvändigt att skilja mellan värdet före och efter den sociala kontakten mellan produkterna, mellan värdet som tankeabstraktion och som social realabstraktion.
För att bytet faktiskt ska kunna äga rum är det emellertid nödvändigt att det blir synligt att lärften och rocken är lika med avseende på värdet. Det räcker inte att lärften genomskådar rockens värdesjäl; lärften måste förklara sin kärlek genom att ge sin egen värdesjäl en yttre form. Först då kan de faktiskt jämföras. Den kärlek, som förblir dold, kommer det heller inte ut något av.
Lärften kan inte använda sin egen naturalform till att ge sitt värde form: "20 alnar lärft är värd 20 alnar lärft" är överhuvudtaget inte ett värdeuttryck.
Inte heller kan rockens värde ge lärftens värde form: Värdet (också rockens) är ju en inre, osynlig och formlös bestämning.[9]
Lösningen på problemet är att lärftens värde uttrycks, framställs eller framträder i rockens bruksvärde (naturalform). Denna blir därmed framträdelseform för lärftens värde. Rockens bruksvärde blir lärftens värdeform.
(1) Lärftens värde uttrycks relativt, när den uttrycks i en annan varas bruksvärde. I stället för att säga att lärftens värdestorlek är t.ex. 2 timmars genomsnittligt nödvändigt arbete (absolut uttryck för värdestorleken), säger vi att 20 alnar lärft är värd 1 rock. Relativiteten är tydligast vad gäller den kvantitativa aspekten. (K, 47-48/67-69).
(2) Rockens inträdesbiljett till att bli satt i förhållande till lärften är att den innehåller värde, men det är bara rocken i dess naturalform, som bruksvärde, som kan ge form åt lärftens värde på ett yttre och synbart sätt.
(3) Betraktas rockens bruksvärde isolerat, d.v.s. bortser vi från relationen till lärften, skall den tjäna till att klä folk; i denna funktion är rockens specifika bruksvärde väsentligt (t.ex. om den är fodrad eller ej).
När rocken ingår i en social relation med lärften, skall den inte längre klä folk (bruksvärde som bruksvärde), utan ge form åt eller representera lärftens varde (bruksvärde som bytesvärde) och i denna sociala funktion är det likgiltigt vilket bruksvärde (naturalform) rocken har. Det enda väsentliga är att den har ett visst bruksvärde, (det är klokt att här - som på alla andra stadier av argumentationen - dra en parallell till Marx' viktexempel (K, 50/71): Kontrastera järnets funktion i och utanför viktrelationen). Jfr: Om man använder sedlar till att tapetsera med, är det viktigt att de är släta; om man använder dem som pengar (d.v.s. som den allmänna ekvivalenten) skall de tjäna ett rent socialt syfte, varför deras specifika utformning är likgiltig.
(4) Lärftens värde är uttryckt indirekt: För att uttrycka att den har ett värde som är annorlunda än det synliga bruksvärdet, "säger" lärften att den som värde ser ut som en rock eller har formen av en rock: Som värde är lärften "rocklik". Jfr.: Om man vill uttrycka att Århus Universitet är en borgerlig institution, kan man säga detta direkt; men man kan också formulera det indirekt genom att säga: "Ä. U. är likt Pentagon"; det är då klart att det inte är de två byggnadernas yttre form, utan det politiska innehållet, man uttalar sig om. Jfr. också Marx' mycket upplysande parallell till Per och Pål (K, 46, not 18/67, not 18).
Alltså: Det specifika sätt, på vilket rockens värde är förkroppsligat i rockens naturalform, är likgiltigt: För lärften gäller rocken "med hull och hår" som blott och bart förkroppsligare av värde, som "Wertkörper". Om rocken är svart, ser värdet svart ut.
Som värdeform gäller rockens synliga naturalform omedelbart som värde. Den gäller som lika med lärften och är därför direkt bytbar mot denna: Rocken i sin naturalform är ekvivalent.
(5) Den relativa värdeformen och ekvivalentformen anger två bestämningar hos en och samma värdeform, nämligen lärftens. (Som tidigare sagts är det bara lärften, som givits form åt sitt värde och det är bara rockens naturalform, som är värdeform).
Den relativa värdeformen kan emellertid sägas vara knuten till lärften, därför att dennas värde är relativt uttryckt och ekvivalentformen är knuten till rocken, därför att denna - i kraft av att vara lärftens värdeform - går omedelbart att byta.
Samma värdeform är sedd ur två olika synvinklar.
(a) B's bruksvärde antar en social funktion genom att bli framträdelseform för A's värde - genom att bli värdeform.
(b) Två förhållanden är väsentliga för att B's bruksvärde ska kunna ge form åt (uttrycka) A's värde:
Att B innehåller värde.
Att B är ett konkret förkroppsligande av B's värde. (Men det är oväsentligt vilket konkreta förkroppsligande det är fråga om).
(c) A's värde är relativt uttryckt.
(d) B går omedelbart (d.v.s. i sin synliga naturalform) att byta: Den är ekvivalent.
Varan. A är (till sitt väsen) en enhet av bruksvärde och värde, av något tingsligt och något socialt.
Den framträder som en enhet av bruksvärde och bytesvärde, d.v.s. som ett yttre förhållande mellan två ting: A's naturalform (som omedelbart gäller som bruksvärde) och B's naturalform (som omedelbart gäller som bytesvärde); det är i denna tingsliga dubbelform, som varan framträder och blir synlig. (Överhuvudtaget är det ju enligt sakens natur endast tingsliga fenomen (bruksvärden, naturalformer), som är synliga och påtagliga; rent sociala fenomen är det inte.)
Detta innebär en förvrängning: A's sociala element - det förhållandet att A innehåller värde, socialt arbete - framträder som tingsligt, som B's naturalform (bruksvärde); det sociala väsendet antar en tingslig form. Och det är väl att märka en reell förvrängning: Det är ingen illusion att B's naturalform ger form åt A's värde; framträdelseformen - alltså A's värdeform - är dessvärre högst verklig.
Förvrängningen av varans sociala innehåll till den tingsliga värdeformen - vilken är en kombination av ekvivalentformens första och tredje egendomligheter - har jag i "Kapitalens bevidsthedsformer" föreslagit att man benämner förtingsligande.[10] Under alla produktionssätt resulterar det mänskliga arbetet i produkter (objektivering), och det är likaledes ett ahistoriskt fenomen att dessa produkter måste fördelas på ett eller annat sätt mellan samhället medlemmar. I detta är det inget mystiskt eller "galet". Förvrängningen uppstår först när dessa ting blir något annat och mer än ting, d.v.s. när de "sätts till" att uttrycka människornas sociala sammanhang.
I 4.1. sades det att framställningen av värdeformen är en stigning i mikroformat upp från det abstrakta värdet till den konkreta värdeformen. En sådan framställning är emellertid endast till 100 procent vetenskaplig, om den påvisar varför detta väsen med nödvändighet antar denna form. Marx uppställer själv explicit detta krav:
"Den avgörande punkten var emellertid att klarlägga det inre, nödvändiga sammanhanget mellan värdeform, värdesubstans, och värdestorlek, alltså, ideellt uttryckt, att bevisa att värdeformen har sitt ursprung i värdebegreppet." (Första upplagan, s. 240.)
Med andra ord: Vad är det som nödvändiggör förtingsligandets förvrängningar? Hans-Georg Backhaus har i en uppsats i Beiträge zur marxistiskchen Erkenntnistheorie (s. 128-153) kritiserat Marx för att inte leva upp till detta krav. Han menar - enligt min mening med rätta - att Marx i Kapitalet (K, 42/62) oförmedlat går från värdet till värdeformen. Syftet med det följande är endast att nämna vissa väsentliga sammanhang i en sådan förmedlingsprocess.
Det var inte helt sant, när det ovan sades att värdet är utgångspunkt: Bakom värdet (det objektiverade arbetet) ligger nämligen det levande arbetet, bakom bytet av de färdiga produkterna (cirkulationsprocessen) ligger produktionsprocessen. Motsägelserna i den materiella praxis (det levande arbetet) måste därför vara den bas, utifrån vilken varans och värdeformens förvrängningar och motsägelser måste förklaras. Vi skall nu följa hur denna motsägelse manifesterar sig i de tre ovan nämnda faserna.
Produktionssfären (svarar mot första fasen):
Vi opererar alltjämt med ett samhälle bestående av en vävare och en skräddare. Vävaren arbetar omedelbart för sig själv, i det att lärften är hans privata egendom; hans arbete framträder som privatarbete. Men lärften är ämnad för skräddaren d.v.s. det arbete som är nedlagt i den är till sitt väsen arbete för andra, socialt arbete. (Jfr. 3.1.) Denna motsägelse mellan arbetets framträdelseform (privatarbete) och väsen (socialt arbete) är den grundläggande motsägelsen i varje varuproducerande samhälle.
Cirkulationssfären: Bytet av de färdiga produkterna (andra och tredje fasen):
Andra fasen: värdet blir en social realabstraktion.
Då arbetet inte omedelbart - d.v.s. i själva produktionsprocessen - är socialt, måste det bli det i cirkulationen; här måste det visa sig att väveriarbetet till sitt väsen är socialt. Det är först vid bytet som de sociala sammanhangen manifesterar sig.
Motsägelsen i det levande arbetet flyttar nu över i varan och blir en inre motsägelse i denna mellan lärftens särskilda bruksvärde, som är objektiverat privat arbete, och lärftens allmänna värde, som är objektiverat socialt arbete. Jfr. Backhaus:
"Att socialt arbete under varuproduktionen endast består i privata producenters sociala arbete - denna grundläggande motsägelse yttrar sig i den härledda motsägelsen att bytet av aktiviteter och produkter måste förmedlas genom en produkt, som samtidigt är särskild och allmän." (Backhaus i Beiträge, s. 140.)
Tredje fasen: Värdet antar form.
Lärftens allmänna och sociala väsen (värdet) måste framträda så att det blir synligt att lärften och rocken är lika med avseende på värdet och därmed jämförbara och utbytbara.
Och det är här förvrängningen kommer in i bilden: Lärftens inre, sociala väsen antar en tingslig form (rockens bruksvärde). Resultatet är att den inre motsägelsen i lärften mellan bruksvärde och värde, mellan privat och socialt arbete framträder eller uttrycks som en yttre motsägelse mellan två ting, nämligen lärftens och rockens naturalformer.
De enskilda privatproducenterna handlar var för sig medvetet och rationellt. Men då de i produktionsprocessen är oavhängiga av varandra, på så sätt att samhällets totalproduktion försiggår planlöst och okontrollerat, blir det samlade resultatet en kollektiv omedvetenhet: Då arbetet inte omedelbart (d.v.s. i produktionssfären) är socialt, kan de sociala sammanhangen först etableras genom bytet i cirkulationssfären. De regleras här av den omedvetna värdelagen och undandrar sig på detta sätt människornas kontroll: Värdeabstraktionens reducering av produkterna till värden och förtingsligandets formgivning av dessa är på inget sätt producenternas medvetna och kontrollerade handlingar - det är tvärt emot en fråga om blint verkande sociala lagbundenheter, som träder i kraft utan producenternas vetskap eller vilja.[11]
På ett eller annat sätt måste det ske en reglering av totalproduktionen så att de olikartade behoven tillfredsställs (jfr. Briefe, s. 185); och när människorna ger avkall på denna uppgift måste värdet träda till som ersättning för den "självmedvetna enhet"[12], som existerar i den kommunistiska produktionsprocessen.
Människornas egna sociala sammanhang lösgör sig med andra ord från människorna och etablerar sig som en "främmande makt".
Människan[13] är det egentliga eller väsentliga subjektet, eftersom det är hon som i arbetet producerar de sociala sammanhangen (i synnerhet de ekonomiska kategorierna). Dessa faller varken ned från himlen eller växer upp ur jorden - de har sin grund i den materiella praktiken d.v.s. i det levande arbetet.
Men denna produktion sker utan medvetande och därför börjar de ekonomiska kategorierna att föra ett slags "egetliv" (de blinda marknadslagarna) - de blir makthavande abstraktioner: Bytesvärdet tillskansar sig människornas roll som subjekt och etablerar sig som ett ersättningssubjekt (formellt subjekt), vilket behärskar människan och därigenom degraderar henne till att vara objekt, till ett lydigt redskap, som har som sin uppgift att förverkliga den främmande tingsliga maktens immanenta lagbundenheter; det står således inte kapitalisten fritt att välja mellan att maximera profiten eller ej. Om han inte rättar sig efter kapitalets (det processerande bytesvärdets) krav på ständig förökning, kommer konkurrensen snabbt att sätta stopp för hans fortsatta existens som kapitalist.[14] Människornas produkter härskar över producenterna, det döda arbetet över det levande.
Under varuproduktionen inträder det alltså en egendomlig omkastning av relationen mellan subjekt och objekt. Fastän människan som det väsentliga subjektet producerar sin värld, är hon tvungen att i varuformen kasta in sina produkter på marknaden, varigenom de sociala förhållandena i form av de tingsliga kategorierna självständiggör sig gentemot henne. Den omedelbare producenten reduceras till en produkt av bytesvärden - en produkt, som passivt formas och anpassas efter dennas krav och det som egentligen är människornas produkter (de ekonomiska kategorierna) uppnår en ställning som dominerande (ersättnings-)subjekt. Det väsentliga subjektet blir objekt och det egentliga objektet blir formellt subjekt.
Förtingsligandet - så som det manifesterar sig i den enkla värdeformen - är den mest abstrakta formuleringen av kapitalismens förvrängningar och motsägelser. Fenomenet har därför konsekvenser i många riktningar: Klassteorin, teorin om medvetandet och den politiska ekonomins metod.
Den subjekt/objekt-konstellation, som förtingsligandet innebär, utgör grunden för Marx' klassteori.
Människan underkastas de ekonomiska kategorierna och degraderas därmed till en passiv "bärare" av dessa (jfr. K,74f/ 99f). Då varan inte själv kan gå till marknaden och kapitalet inte själv kan uppsöka de mest profitgivande branscherna, måste människorna träda till och fullborda kategoriernas inneboende krav. Därigenom blir de påtryckta sina sociala roller eller karaktärsmasker: varubäraren blir varuinnehavare och bäraren av kapitalfunktionen blir kapitalist. Människorna reduceras till blotta personifieringar av ekonomiska kategorier.
Klassteorins metod består i att följa framställningens stigning upp från de abstrakta till de konkreta kategorierna för att på varje konkretiseringsnivå bestämma personifieringarna: Ur varan härleds varuinnehavaren, ur pengarna som cirkulationsmedel härleds motsättningen mellan köpare och säljare (K, 95f/125), ur pengarna som betalningsmedel härleds motsättningen mellan borgenär och gäldenär (K, 116/149f), ur kapitalet härleds motsättningen mellan kapitalist- och arbetarklass, etc., etc.
Detta tillvägagångssätt implicerar att de härledda karaktärsmaskerna antar en allt konkretare form: Liksom den konkretare kategorin (t.ex. arbetskraften) som abstrakt moment innehåller bestämningen att vara vara (eftersom arbetskraften är en särskild vara), på samma sätt är karaktärsmasken "varuinnehavare" en abstrakt bestämning av arbetskraftens personifiering, nämligen arbetarklassen; arbetaren är en särskild varuinnehavare.
Först med övergången till kapital antar karaktärsmaskerna en så stabil karaktär att Marx betecknar dem som "klasser". Medan rollerna som t.ex. köpare och säljare är flyktiga, eftersom samma person omväxlande kan anta dem, är karaktärsmasken som arbetare eller kapitalist på ett annat sätt permanent.
Bytesvärdets subjektställning implicerar vidare att de ekonomiska påtrycker människorna deras medvetande. Teorin om medvetandet måste därför liksom klassteorin på ett materialistiskt sätt härledas ur den politiska ekonomin genom en stigning från den abstrakta till det konkreta. Tills vidare koncentrerar vi oss dock på varuformen.
I "Kapitalens bevidsthedsformer"[15] har jag föreslagit en åtskillnad mellan förtingsligande och fetischism, på så sätt att förtingsligandet anger den reella förvrängningen, som står utanför medvetandet, och som består i att det sociala väsendet (lärftens värde) reellt antar en tingslig framträdelseform (rockens bruksvärde), medan fetischismen betecknar den förvrängning i medvetandet (mystifieringen), som har sitt ursprung häri.[16] Jag finner att det med hjälp av denna åtskillnad är möjligt att övervinna medvetandeteorins största svårighet, nämligen att man måste hålla fast vid både medvetandeformernas intima anknytning till människornas sociala sammanhang och deras lösryckning från - och mystifiering av - denna reella bas.
Varan är till sitt väsen en enhet av bruksvärde och värde, men den framträder (reellt) som en enhet av bruksvärde och bytesvärde, och det är så den uppfattas av människorna. Fetischismen består i att varans tingsliga framträdelseform (värdeformen, bytesvärdet) döljer dess sociala väsen (värdet) för medvetandet.
Den medvetna förvrängningen eller mystifieringen beror alltså på att värdeformen ensidigt uppfattas som ting (bruksvärde); härav följer att det fetischerade medvetandet är både sant och falskt:
Det är sant, därför att förtingsligandet är reellt, därför att det sociala värdet som bekant formges av ett ting, nämligen rockens bruksvärde. Och det är falskt, därför att bytesvärdets sociala väsen inte genomskådas, därför att värdeformen tas för sitt tingsliga uttryck.
Varans mysterier härrör inte från dess eget (lärftens) bruksvärde, ty den utger sig inte för något annan än vad den är, nämligen bruksvärde, ett ting; lärftens bruksvärde fungerar uteslutande som bruksvärde. Såväl den reella som den medvetna förvrängningen är uteslutande knutna till rocken; när detta bruksvärde träder i relation till lärften - och först då - får denna rock nämligen en helt ny funktion: Den skall inte längre tjäna till att klä folk (bruksvärde som bruksvärde) utan till att uttrycka värde (bruksvärde som bytesvärde). Men vid en hastig blick på rocken är det naturligtvis omöjligt att uppfatta denna rent sociala funktion.
Bytesvärdet tolkas alltså som en tingslig egenskap hos rocken, en egenskap som är jämställd med vikt, färg, etc.: det uppfattas som naturligt och därför som ahistoriskt. För det fetischerade medvetande tycks de ekonomiska kategorierna alltså vara eviga naturnödvändigheter, fastän de är knutna till en alldeles bestämd samhällsform, nämligen varuproduktionen.
Varan (lärften) framträder som en enhet av bruksvärde, och bytesvärde, och när det senare uppfattas som en tingslig egenskap hos rocken, återspeglas[17] varan i medvetandet som ett förhållande mellan två ting.
Som vi tidigare nämnt måste teorin om medvetandet utvecklas genom en fortskridande konkretisering. För översiktens skull nämns här de första etapperna:
Varufetischism: I varan (det enkla bytesvärdet) uppfattas de sociala förhållandena som en egenskap hos ett ting.
Penningfetischism: I pengarna (det självständiggjorda bytesvärdet) uppfattas de som ett ting vid sidan av varuvärlden.
Kapitalfetischism: I kapitalet (det processerande bytesvärdet) uppfattas de som ting, som skapar fler ting.
Varufetischismen är en oerhört abstrakt bestämning av det borgerliga medvetandet, och därför ligger det i sakens natur att det är svårt att förbinda något konkret med den. Låt oss avhjälpa detta genom att ta ett stort språng mot en större konkretisering och för ett ögonblick betrakta den fetischism, som är knuten till räntekapitalet (denna kategori för Marx annars in först i Kapitalet III).
Varifrån kommer räntan? Omedelbart tycks de pengar, som används som räntekapital (genom att t.ex. sättas in på bank) att ha den gudabenådade egenskapen att de hela tiden växer med exempelvis 10 procent per år; att räntekapitalet avkastar ränta tycks vara ett lika naturligt som evigt gällande fenomen, som att päronträd ger päron.
Så uppfattar det fetischerade medvetandet förhållandet, och därvid döljs räntekapitalets sociala väsen, nämligen att räntan är en del av mervärdet och alltså har sitt ursprung i kapitalets utsugning av arbetarklassen.
- Vi har nu sett att människan spelar en dubbelroll i Kapitalet (och i kapitalismen): Som det verkliga subjektet producerar hon sina sociala sammanhang, men då hon gör det omedvetet, blir resultatet en tingslig, d.v.s. en omänsklig värld, som vänder sig mot sin skapare och förtrycker honom/ henne genom att påtrycka honom/henne bestämda former av medvetande och bestämda karaktärsmasker.
Förtingsligandet har alltså avgörande implikationer för såväl klassteorin som för teorin om medvetandet. Då metoden måste härledas ur sitt objekt (jfr. 2.1.), är det emellertid klart att detta fenomen, som uttrycker den fundamentala förvrängningen i varje varuproducerande samhälle, också har konsekvenser för metoden i den politiska ekonomin; detta skall nu tagas upp.
Metoden tar sin utgångspunkt i bytesvärdets position som makthavande subjekt genom att låta det vara subjektet i framställningen; denna kan därför i sin helhet beskrivas som bytesvärdets Odyssé,[18] dess vandring genom kapitalismens strukturer, under vilken dessa förstås som allt mer konkreta manifestationer av bytesvärdet; varan är alltså det enkla, pengarna det självständiggjorda och kapitalet det processerande bytesvärdet.
Då människan är den passiva "bäraren" av de ekonomiska kategorierna (vars immanenta funktioner hon är tvungen att fullborda), skulle det vara felaktigt att sätta henne som framställningens subjekt; därför iakttog Marx i samband med den enkla värdeformen inte situationen ur vävarens utan utifrån lärftens synvinkel (eller rättare: dennas värde) (jfr. 4.3.), och därför härleder han inte kapitalet ur kapitalisten, utan kapitalisten ur kapitalet.
Men härmed har emellertid inte det sista ordet sagts i denna fråga, ty bakom bytesvärdet som det formella subjektet (ersättningssubjekt) ligger människan som det väsentliga subjektet, bakom de tingsliga formerna finns de människor, som producerar dem, och bakom de ekonomiska kategoriernas döda (objektiverade) arbete döljer sig det levande arbetet.
Detta påvisas av metodens kritiska element.
Marx' Kapitalet är nämligen mer än en framställning - den är en kritisk framställning av den politiska ekonomin (jfr. Kapitalets undertitel).
Det är mycket viktigt att hålla fast vid att kritiken av kategorierna och förtingsligandet är något annat och mer än ett godtyckligt "värdeladdat" avståndstagande: Den är vetenskaplig, därför att den har en reell grund i människornas levande arbete. Därför spelar den materiella praktiken, arbetet, en så fundamental roll i marxistisk vetenskap.
Marx stannar alltså inte vid framställningen av kapitalismens tingslighet; han tar inte denna för den fetisch, som den ger sig ut för att vara, utan påvisar att det omänskliga är producerat av människorna.
Kritiken klär av kategorierna som knutna till ett alldeles bestämt sätt att "organisera" produktionen och får därigenom den avgörande funktionen att rycka bort fetischismens slöja och att förneka att kapitalismen och hela dess tingslighet är en ahistorisk naturnödvändighet.
Metoden måste som sagt ta sin utgångspunkt i förtingsligandets realitet, i kategoriernas dominans över människorna, vilket tillgodoses av framställningen, som har bytesvärdet som subjekt och därför står på tingslighetens ståndpunkt. Detta innebär emellertid att framställningens språk är medvetet fetischerat; de tingsliga kategorierna (och inte människorna) framträder som de aktiva: varan förvandlar sig till pengar, kapitalet förökar sig, etc., etc. (nästan varje sida i Kapitalet innehåller sådana exempel). På detta sätt återspeglar framställningen kategoriernas spökaktiga - men reella - "egetliv", vilket, såsom det skenbart tycks, utspelar sig utan aktiv medverkan av människorna. Detta fetischistiska språk är nödvändigt, ty det skulle vara att ignorera förtingsligandet, om man oförmedlat betraktade människan som subjekt.
I motsats till framställningen står kritiken på människornas ståndpunkt, i det att den genomskådar förtingsligandet genom att klarlägga dess grundval och ursprung i motsägelsen i det levande arbetet mellan dess privata och sociala karaktär (jfr. avsnitt 3.1.2.). Kritiken för oss alltså från cirkulationssfärens färdiga kategorier (det döda arbetet) till deras skapelse i produktionssfären (det levande arbetet).
Vid övergången till kapital - och först då - kommer det att avslöjas att kapitalistklassen har framställningens tingslighet som ståndpunkt, eftersom den personifierar kapitalet, som är totaliteten av de tingsliga formerna, medan arbetarklassen står på det levande arbetets - och därmed på kritikens - ståndpunkt, vilket är bakgrunden till att arbetarnas (tillskrivna, konsekventa) klassmedvetande är det icke-fetischistiska, sanna medvetandet.[19] Klassens ståndpunkt är inte förtingsligandets gåta, utan dess lösning, nämligen det levande arbetet.
Den kritiska framställningen av den politiska ekonomin är fundamentet i den marxistiska vetenskapen; alla (eller nästan alla) klassteoretiska, metodiska och filosofiska utsagor, samt teoretiska utsagor om medvetandet, måste på materialistiskt sätt härledas härur, om de skall ha vetenskaplig status och därmed häva sig upp på en nivå som ligger högre än den borgerligt-idealistiska begreppsgymnastiken.[20] Idealism består först och främst i att förbindelsen med den materiella praxis kapas av, varefter filosoferna svävar uppe i allt tunnare abstraktionssfärer.
Historiskt sett uppträder varor före pengar (och pengar före kapital) på så sätt att det råder parallellitet mellan dessa kategoriers historiska och logisk-dialektiska ordningsföljd - mellan den horisontella (tidsmässiga) och vertikala ordningsföljden.
Men det måste understrykas att Kapitalet är en kritisk framställning av den utvecklade kapitalismen ("den färdiga"); den dialektiska stigningen upp från den abstrakta varan till de konkreta pengarna avser därför en förståelse av den aktuella relationen mellan de två kategorierna.
Kapitalet är i sin helhet inte en beskrivning av kapitalismens tillblivelse, d.v.s. av den historiska utveckling, som leder fram till kapitalismen; då Marx för in denna aspekt (i synnerhet K, 57/80 och 76f/102f), är det för att ytterligare belysa den redan utvecklade logiska relationen mellan kategorierna.
Grunden till att t.ex. penningformens historiska uppkomst kan tjäna till att belysa de faktiskt existerande pengarnas natur är att denna kategori tidigare uppträdde "rent", d.v.s. bilden hade inte komplicerats av t.ex. kapital och kredit.
Vi ska gå närmare in på denna problemställning i kapitel 7.
A's värde är här uttryckt i en annan varas bruksvärde; ekvivalentformen är därför enskild ("einzel").
Marx skriver att den enkla värdeformen är "otillräcklig" (K, 54/76), "begränsad" eller ensidig (jfr. första upplagan, s. 232). Vad menar han med detta?
Den enkla värdeformens "brist" är dess motsägelse mellan A A's värde och A's värdeform: Som värde är A abstrakt mänskligt arbete och som sådan lika med alla andra varor, men det är endast uttryckt eller framställt (i värdeformen) att A är av samma natur som B; den enskilda ("einzel") ekvivalentformen uttrycker därför värdet otillräckligt, inadekvat.[21]
Denna motsägelse mellan det allmänna värdet och den begränsade värdeformen är drivkraften i utvecklingen fram mot den allmänna värdeformen.
A's värde är här uttryckt i alla andra varors bruksvärden; det finns därför många särskilda ekvivalentformer.
(a) Framsteg: Det är nu uttryckt - det framträder - att A som värde är lika med alla andra varor: A's (lärftens) värde har nu inte endast form av en rock - den är också sko-lik, vete-lik etc. Uttryckt på ett annat sätt: Det abstrakta, mänskliga arbete, som ryms i lärften uttrycks nu genom dess likhet med skrädderiarbete, skomakararbete etc., varigenom det blir klart att den gemensamma substansen just är det objektiverade abstrakta arbetet. (När lärften endast sättes lika med rocken kunde man kanske tro att den avgörande gemensamma egenskapen var textilarbetet).
För varje enkel vara - tagen för sig - är motsägelsen alltså löst.
(b) Fortsatt brist: Men för varuvärlden i dess helhet är inte motsägelsen löst: Varorna (t.ex. A och B; jfr. figuren) framträder inte för varandra som lika - ty de har skilda ekvivalentformer. Då varorna inte har samma - d.v.s. en gemensam och därmed allmän - ekvivalentform, svarar den ännu inte mot värdets allmänna karaktär; den är fortfarande begränsad.
Detta "aggregeringsproblem" kan också uttryckas sålunda: För A framträder dess värde adekvat (nämligen allmänt), ty A är lika med alla andra varor. På samma sätt för B. Men A och B har skilda ekvivalentformer, varför ingen av dem är allmän: Om de två varorna hade varit i stånd till att ta bort skygglapparna och kasta en blick på motpartens ekvivalentform, skulle de ha upptäckt att de inför varandra - d.v.s. inbördes - inte framträder som lika.
- Detsamma gäller naturligtvis redan den enkla värdeformen: A's värde ser ut som en rock, medan B's ser ut som lärft; de två värdena framträder således olika. Den nödvändiga - men inte tillräckliga, jfr. 6.3. - betingelsen för att det enkla bytet kan äga rum är därför att de två varorna speglar sitt värde i en tredje varas bruksvärde; först när de på detta sätt skapat en embryoform av den allmänna ekvivalenten, är de jämförbara,[22] och därmed varor för varandra: Vad gäller den enkla (och utvecklade) värdeformen står varorna "alltså på det hela taget mot varandra inte såsom varor, utan som produkter eller bruksvärden". (K, 75/101).
(Det är ingen logisk skillnad mellan dessa två former)
Varorna uttrycker nu sitt värde i ett enda bruksvärde (guld); ekvivalentformen är således - liksom vad gäller den enkla värdeformen - enskild ("einzel"). Men härtill kommer att alla varorna får sitt värde formgivit av samma bruksvärde, varför de har gemensam ekvivalentform.
Då ekvivalentformen är gemensam, är den allmän, och då den är enskild, är den konkret-allmän, jfr. 6.2.4.
Eftersom guldet alltså är den allmänne formgivaren för värdet - den gemensamma värdespegeln - framträder varorna inför varandra som lika; först nu är de på ett yttre sätt inbördes jämförbara.
Därmed är motsägelsen löst för varuvärlden i dess helhet: Det allmänna värdet har fått en adekvat framträdelseform. Jfr. Marx:
"Först genom sin allmänna karaktär svarar värdeformen mot värdebegreppet. Värdeformen måste vara en form i vilken varorna inför varandra framträder som geléklumpar av likartat, enhetligt, mänskligt arbete, d.v.s. som tingsliga uttryck för samma värdesubstans. Detta är nu uppnått" (Anhang, s. 282).
Vad gäller den inbördes likheten med hänsyn till värdet "ekvivalerar"[2*] att varje vara inte endast är avskild från sitt eget bruksvärde (som fallet var i fråga om den enkla värdeformen), utan också från alla andra bruksvärden (undantaget guld): Inga av de "allmänna" bruksvärdena skall uttrycka något värde.
Då guldet monopoliserar denna funktion, gäller guldarbetet allmänt och omedelbart som abstrakt och mänskligt arbete.
Utvecklingen från den enkla till den allmänna värdeformen är en stigning upp från det abstrakta till det konkreta, i det att pengarna till x Vara X = y Vara Y (enkel värdeform), även tillfogar bestämningen att Varan Y är allmän värdespegel - den enkla värdeformen har en enskild ekvivalentform, medan den allmänna har en enskild och allmän ekvivalentform; (redan en enkel jämförelse av figurerna visar att den allmänna värdeformen innehåller den enkla och därför är konkretare). Pengarna innehåller därför varan i sig som abstrakt moment.
Men hur kan detta förenas med det förhållandet, som underströks i kapitel 2: nämligen att det abstrakta är det allmänna?
Poängen är, som Hegel visar i sin utveckling av begreppen allmänt, särskilt och enskilt ("allgemein", "besondere" och "einzelne",[23] att även om det abstrakta är allmänt, är det allmänna inte endast abstrakt utan också konkret:
Varan är det abstrakt-allmänna, d.v.s. den inre gemensamma nämnaren mellan kategorierna, på så sätt att var och en av dessa - bl.a. penningen - är en vara, (jfr. 2.6. och 2.7.).
Pengar är det konkret-allmänna, därför att de förkroppsligar, individualiserar eller självständiggör den abstraktallmänna varubestämningen - d.v.s. varornas gemensamma egenskap: att de har en värdeform - i en enskild och särskild vara, nämligen guld, som på detta sätt blir en slags gemensam nämnare för varuvärlden. Jfr. Marx' mycket upplysande parallell (lejon, tigrar etc. är varorna, medan djuret är pengarna):
"Utöver lejon, tigrar, harar och alla andra verkliga djur (...) är det som om även djuret, den individuella inkarnationen av hela djurriket, existerade. Ett sådant enskilt /fenomen/, som i sig självt inbegriper alla verkligt förhandenvarande arter av samma slag, är allmänt /ein Allge-meines/, såsom djur, Gud etc." (Första upplagan, s. 234).
I 6.4. återvänder vi till de problem, som är knutna till det förhållandet att penningen på en och samma gång är en allmän och särskild vara.
Hittills har argumentationen endast förutsatt att varorna stod emot varandra, och blev liksatta. Inga av de härledda bestämningarna har krävt att de faktiskt bytte plats, d.v.s. utväxlades.
Genom att så sätta varorna lika varandra var de därför satta i ett tänkt eller ideellt förhållande till varandra - det var endast genom varuägarens föreställning och intention som de relaterades till varandra. Men det måste understrykas att det ideella ( i denna specifika betydelse) på inget sätt är godtyckligt; det är en socialt nödvändig föreställning, ty utan den skulle bytet inte kunna äga rum.
Priset är varornas ideella förhållande till pengarna, och därför var det denna bestämning av pengarna, som härleddes ur den allmänna värdeformen. Endast tänkt guld är nödvändigt för att förse varorna med ett pris och därmed göra dem inbördes jämförbara genom att fungera som allmän spegel för varuvärdena. Varorna måste nu ingå i ett reellt förhållande till varandra, alltså bytas; de måste byta plats, varigenom de fastfrusna positioner, där varorna endast står orörliga och statiska emot varandra, töas upp.
Det ideella, statiska betraktandet skiljde varorna, och därmed varubestämningarna, från varandra, och begreppsbestämningen genomfördes just genom en sådan ständig åtskillnad mellan bruksvärde och bytesvärde. T.ex. förstod vi bytesvärdet (värdet) genom att bortse från bruksvärdet. I bytet sätts varubestämningarna däremot i processerande relation till varandra. Jfr. följande citat, som står som inledning till behandlingen av bytesprocessen i Kapitalets första upplaga:
"Varan är en omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde, som alltså står emot varandra /zweier Entgegengesetzen/. Den är därför en omedelbar motsägelse /jfr. 6.3.1./. Denna motsägelse måste utveckla sig så snart den inte som hittills betraktas analytiskt - än från bruksvärdets synpunkt och än från bytesvärdets - utan i stället som en helhet verkligen relateras till andra varor. Varornas verkliga relation till varandra är emellertid deras bytesprocess" (Första upplagan, s. 246).
Varubestämningarna skiftar karaktär allt efter utifrån vilken punkt i bytesprocessen de betraktas. Därigenom konkretiseras de, och motsägelsen mellan dem antar nya och komplexa former.
Följande schema ger en översikt:
| Ideell övergång till pengar. | Reell övergång till pengar. | |
|---|---|---|
| (K, 54-61/76-85.) (Zur Kritik, 15-32/15-28.) | (K, 74-81/99-109.) (Zur Kritik, 32-43/28-37.) | |
| (i) Endast liksättning av varorna; ideell, föreställd relation. | (i) Bytet, där varorna skiftar plats. Deras verkliga relation. | |
| (ii) Dialektiken mellan allmänt värde och begränsad värdeform, som leder till de ideella pengarna (pengar som värdemätare, priset). | (ii) Bytets dialektik mellan värde och bruksvärde, som leder till de reella pengarna (materiella pengar, pengar som cirkulationsmedel). | |
| (iii) I priset (den gemensamma, allmänna värdeformen) framträder varorna inför varandra som lika, som värde. | (iii) I de materiella pengarna är det ideella värdet (priset) realiserat: De är omedelbart reellt värde. |
Om textunderlaget:
I Kapitalet är framställningen av den reella övergången mycket kort, då dess kärna endast fyller ca två sidor (K, 75-77/100-102), varför argumentationen blir synnerligen svår att följa. Därför är det nödvändigt att komplettera med den fylligare framställningen i Till kritiken, samt Grundrisse (i synnerhet 59-65, 84-86 och 923 f). Här uppstår emellertid en ny svårighet, ty i de två sistnämnda versionerna har Marx ännu inte utarbetat åtskiljandet mellan värde och bytesvärde fullständigt: Ofta identifieras de, på så sätt att bytesvärdet uppfattas som en inre egenskap hos varan. Därför talar Marx hela tiden om bytesvärdets, och inte om värdets, realisering. Det sistnämnda är det mest korrekta, och det är också den terminologi, som används i Kapitalet: särskiljandet är emellertid inte särskilt väsentligt i detta sammanhang, eftersom värdet i bytets dialektik inte står mot bytesvärdet, utan mot bruksvärdet.
Varan är förutsatt som en enhet av bruksvärde och bytesvärde. Endast som sådan finns den där som vara, ty har den inget bytesvärde, d.v.s. är den inte nyttig i ett eller annat sammanhang, så är det liktydigt med att ingen kommer att fråga efter den, och att den därför inte kan tjäna som bytesmedel, bytesvärde, varför den inte är en vara.
Men det framgår dessutom omedelbart att varan är en motsägelsefull enhet av bruksvärde och bytesvärde, att dess bestämningar står i motsättning till varandra, eftersom de utesluter varandra: Om varan är ett omedelbart bruksvärde, d.v.s. om innehavaren kan bruka den, så är den inte ett bytesmedel (ett bytesvärde) för honom; endast de produkter som finns utöver de omedelbara behoven blir bytesmedel och därmed varor.
Varan är alltså endast en vara, om den är icke-bruksvärde för innehavaren och bruksvärde för icke-innehavaren; om inte dessa två betingelser uppfylls, fungerar den inte som bytesmedel.
Allt detta härrör från den omedelbara betraktelsen av varan (vilket är orsaken till att vi talat om bytesvärde och inte om värde).
I det följande är vävaren innehavaren (nämligen av lärften), medan skräddaren är icke-innehavaren.
Då varan (lärften) inte omedelbart är bruksvärde, måste den först bli det, nämligen genom att den i kraft av bytet skiftar plats och övergår till den person, för vilken den är bruksvärde (d.v.s. skräddaren).
Det är först när skräddaren har lärften i handen, som den reellt är bruksvärde för honom. Omedelbart - alltså före bytet - är det endast i hans föreställning som lärften är bruksvärde för honom: För den som inte innehar varan är bruksvärdet endast ideellt eller potentiellt.
I bytet blir bruksvärdet till eller realiseras för skräddaren genom att lärften övergår från den plats, där den är icke-bruksvärde för vävaren och ideellt bruksvärde för skräddaren, till den plats, där den är reellt bruksvärde för den sistnämnde.
Men det är som värde lärften är jämförbar och utbytbar; som bruksvärden är varorna olika och relationslösa.
Villkoret för att lärften via bytet ska kunna realiseras som bruksvärde är därför att den är värde.
Vi "glömmer" nu bruksvärdet och inriktar oss på lärften som värde.
För vävaren är lärften endast nyttig som bärare av bytesvärde, d.v.s. som ett medel till att byta till sig främmande varor. När han kommer till marknaden är det med den fromma önskningen att hans lärft ska tjäna som bytesmedel. Men det är ju långt ifrån givet att hans förväntningar kommer att uppfyllas: Det kan mycket väl tänkas att han inte får sin lärft såld.
Omedelbart - d.v.s. före bytet - är lärften därför endast föreställt, ideellt eller potentiellt bytesmedel. Det är i det faktiska bytet som det måste stå sitt prov - det är här det bekräftas eller förnekas om lärften är bytesvärde och därmed över huvudtaget vara.
Låt oss undersöka problemet närmare: Det arbete som är nedlagt i lärften är omedelbart konkret, särskilt och privat, och det är endast i vävarens föreställning och intention (alltså ideellt) som det är abstrakt, allmänt och socialt, d.v.s. arbete för andra. Först i det ögonblick lärften befinner sig i skräddarens hand är arbetet realiserat som arbete för andra (i det här fallet skräddaren). Vävaren måste med andra ord realisera sin lärfts värde i bytet:
Varan har "som bytesvärde från första början setts i förhållande till alla andra varor. Detta förhållande var emellertid blott teoretiskt tänkt. Först i bytesprocessen sätts det i verket. (...) Men i sin omedelbara form är varan blott förkroppsligad /vergegenständlicht/ individuell arbetstid av särskilt innehåll, inte allmän arbetstid. Den är därför inte omedelbart bytesvärde, utan måste först bli sådant" (Till kritiken, s. 33, korr./29. Betr. Marx' terminologi, se ovan s.
Vid liksättningen är den sociala kontakten - och därmed värdet - endast föreställd, ideell: men det måste vidhållas att denna föreställning är en nödvändig (om än inte tillräcklig, jfr. nedan) betingelse för att bytet ska kunna äga rum: Det ideella värdet är ingen godtycklig formalabstraktion utan en socialt nödvändig realabstraktion.
Emellertid: Betingelsen för att det i lärften innehållna arbetet blir arbete för andra genom det ideella värdets realisering i bytet är att det finns ett behov av lärft, att det efterfrågas - kort sagt, att lärften är bruksvärde för andra (jfr. 6.3.1. samt K, 36/55, där Marx påpekar att en vara endast kan ha värde, om den har bruksvärde, alltså innehåller arbete, som är nyttigt för den ene eller andre); det är först bytet som visar, om "de andra" delar vävarens föreställning och önskan om att lärften innehåller arbete för dem.
Härav följer att betingelsen för att lärften kan realiseras som värde för vävaren - kan bli reellt värde för honom genom att bekräftas som arbete för andra - är att den är bruksvärde.
Varan är förutsatt som bruksvärde (för icke-innehavaren) och bytesvärde (för innehavaren). Omedelbart är emellertid varken det ena eller det andra reellt, utan endast ideellt. Bytet är realiseringen av de ideella bestämningarna eller förverkligandet av förutsättningarna. Endast i sin rörelse är varan reell, ty endast här är den verklig som en enhet av bruksvärde och bytesvärde:
"Föremålen A och B är här /d.v.s. i det enkla bytet/ inte varor före utbytet utan blir det först i och med detta" (K, 76/102).
Men realiseringen av varan innebär oöverstigliga svårigheter:
Bytets realisering av bruksvärden (för skräddaren) förutsätter att lärften är värde (jfr. 6.3.2.), vilket det emellertid inte omedelbart är, utan först måste bli i bytet (jfr. 6.3.3.). Det, som skulle vara processens förutsättning, är med andra ord dess resultat.
Eller: Bytets realisering av värdet (för vävaren) förutsätter att lärften är bruksvärde, men inte heller bruksvärdet är för handen före processen; också det måste först sättas därigenom (göras verkligt existerande).
Realiseringen av den ena bestämningen förutsätter alltså att den andra redan är realiserad (satt), varför realiseringarna inbördes utestänger varandra: Det enkla bytet framstår som en ond cirkel, där bruksvärdets realisering förutsätter värdets realisering, som förutsätter bruksvärdets realisering etc., etc.
Problemställningen kan betraktas ur en något annorlunda synvinkel. Då varan är en motsättningsfylld enhet av värde och bruksvärde, motsäger de krav varandra, som realiseringen av var och en av bestämningarna ställer på bytet. Realiseringen av värdet implicerar en lik(hets)sättning, där det bortses från allt det olikartade, alltså bruksvärdena, medan realiseringen av bruksvärden är en olik(hets)sättning (d.v.s. bygger på att bruksvärdena just är olika), eftersom den är den explicita fokuseringen på det olikartade. För vävaren, som intresserar sig för värdet, är bytet en social och allmän process, där bruksvärdet uttryckligen abstraheras bort - d.v.s. de individuella (privata) och särskilda behoven - ty för honom är lärften icke-bruksvärde. För skräddaren däremot är bruksvärdet det enda avgörande eftersom det är detta som skall realiseras för honom.[24]
Dessa krav är motstridande och därför kan processen inte samtidigt uppfylla dem båda.[25] Marx konkluderar:
"Men denna likhetssättning och olikhetssättning utesluter varandra ömsesidigt. Sålunda uppträder här inte bara en felaktig cirkel av problem, därigenom att det enas lösning förutsätter det andras lösning, utan också en helhet av motstridande krav, därigenom att uppfyllandet av en betingelse är omedelbart bunden vid uppfyllandet av dess motsats /Gegenteil/" (Till kritiken, s. 34f/30).
Framställningen av pengarna framträder som en rad angrepp bakifrån: Efter analysen av den enkla värdeformen i kapitel 4 tycks bytets problem lösta genom att det osynliga värdet har antagit en tingslig form; därefter upptäcker vi (6.2.), att detta likväl inte var tillräckligt: en allmän värdeform är nödvändig; till slut lutar vi oss tillbaka i stolen för att låta varorna löpa över scenen i det faktiska bytet - men minsann om det inte uppstår svårigheter igen!
Marx använder inte denna teknik för att han njuter av att irritera läsaren, utan därför att den är inbyggd i själva framställningens begrepp: Stigningen upp från det abstrakta till det konkreta är en övergång från det enkla till det komplexa och därmed från det förenklade och ensidiga till det komplicerade. Exempelvis började vi med ett relativt enkelt begrepp om varuvärdet som objektiverat abstrakt och socialt arbete; senare kommer det faktiska bytet in i bilden och tvingar oss att göra en åtskillnad mellan ideellt och reellt värde.
"Varornas bytesprocess måste vara såväl utvecklandet som lösandet av dessa motsägelser, vilka emellertid inte kan framställas i densamma i denna enkla form". (Till kritiken, s. 35, korr./30).
Utvecklingen av bytets motsägelser är skapandet av en form, i vilken de kan röra sig. ("Detta är överhuvud den metod, varigenom verkliga motsägelser finner sin lösning"; K, 90/ 118). Denna form är pengarna. Genom dem transformeras det enkla bytet (V1 - V2) till den enkla cirkulationen (V1 - P - V2).
Det enkla bytet "försvårades" av att varje vara omedelbart varken var reellt värde eller reellt bruksvärde; hade den bara varit endera skulle man ha undgått den onda cirkeln. Denna cirkel bryts av pengarna, genom att denna mycket speciella vara utmärker sig genom att omedelbart - d.v.s. före bytet - vara reellt värde. För en enda vara, penningvaran, är motsägelsen löst, vilket är bakgrunden till att bytet till sist kan äga rum när pengarna kommer in som materiell förmedlare.
I den detaljerade framställningen måste vi till att börja med gripa tillbaka till den ideella övergången,[26] eftersom denna "så att säga (är) den teoretiska, förberedande processen för den verkliga cirkulationen." (Till Kritiken, s. 57f, korr./49).
I den enkla värdeformen är de två varorna inte på ett yttre sätt jämförbara med hänsyn till värdet: Lärftens värde har rockform och rockens värde lärftform. Detta problem löses genom den allmänna värdeformen (pengarna). En vara blir pengar genom att alla andra varor speglar sitt värde i den uteslutna varans bruksvärde (guld).
Men härigenom sätts varorna endast i en tänkt relation till guldet - en relation, som uttrycks i priset - och därför är det endast i varuinnehavarens föreställning som guldet förvandlas till pengar. Värdespeglingen gör alltså guld till ideella pengar (pris), varigenom varorna kan jämföras, men den löser inte de motsägelser, som är knutna till varornas reella förhållande, ty den ger endast det ideella värdet en ny form (nämligen priset) - den förvandlar det inte till att bli reellt. Varans ofullkomlighet som endast ideellt värde kan inte tänkas bort.
- Bytets motsägelse löses genom att guldet, som genom värdespeglingen uteslöts från den övriga varuvärlden, får det särdraget att dess värde inte först måste realiseras i bytet utan omedelbart gäller som reellt värde för alla varuinnehavare - liksom arbetet för att framställa guld omedelbart gäller som allmänt och socialt arbete. (Frågan hur denna förvandling av guldet till reellt värde äger rum, tas upp i slutet på detta underavsnitt; tills vidare förutsätts det).
Varans värde är dess bytbarhet, men värde får den inte omedelbart, och därför är varuvärlden tvungen till att i en gemensam aktion i sin egen krets utpeka en "påve", nämligen penningvaran, i vilken denna ofullkomlighet övervunnits:
"I pengarna existerar varans utbytbarhet som ett ting vid sidan av varan." (Grundrisse, ss. 65f).
Pengarna är reellt värde i det avseendet att de utan vidare kan bytas mot vilken vara som helst; för en enda vara, guld, är motsägelsen löst och därför kan vi nu med det reella värdet som utgångspunkt till sist fullborda bytet.
Bytets onda cirkel bryts, när pengarna uppträder som materiell förmedlare av bytet (som cirkulationsmedel). I den enkla cirkulationen (V1 - P - V2) står de materiella pengarna (reellt värde) mittemot en vara, som alltjämt enbart är ideellt värde, även om det nu är uttryckt i priset. Det är inte givet att varuvärdet realiseras (varan kan vara överflödig), men det är nu möj1igt, eftersom pengarna kan köpa vilken vara som helst; pengarna är omedelbart utbytbara mot varje vara, medan det omvända däremot inte är fallet.
Om penninginnehavaren har behov av den ifrågavarande varan och alltså köper den, realiserar han/hon i samma process varans värde (åt varuinnehavaren) och dess bruksvärde (åt sig själv); det var detta krav på samtidighet, som det enkla bytet inte kunde uppfylla. Med det reella värdet i handen kan den ursprunglige varuinnehavaren därefter köpa vilken vara, han/hon önskar, och därmed realisera den ifrågavarande varans bruksvärde åt sig själv.
- Den ovannämnda utvecklingen av pengarna reser ett avgörande problem. Har pengarna först uppstått, d.v.s. förutsätts guld - före bytet - som reellt värde, så är det klart att pengarna i bytet kan köpa varje vara och därmed realisera varuvärdena (priserna). Varorna blir reellt värde genom att bli guld, men hur blir guld reellt värde? (Detta problem bortsåg vi tidigare från). Logiskt sett måste det ha skett före bytet, ty om guldet först skall ha sitt värde realiserat i detta, bortfaller ju hela poängen med pengarna. Och ändå måste guldets upphöjelse ske i kraft av bytet (K, 94/123): Före detta finns det ju endast en ideell relation mellan guldet och de övriga varorna, och denna kan därför inte förvandla guld - lika lite som de övriga varorna - till reellt värde. Det gamla problemet från det enkla bytet: att det förutsatta först skall sättas (göras till en genomförd förutsättning) har dykt upp i en konkretare gestalt:
"I det vi alltså framställer varans första metamorfos, dess förvandling till pengar som resultat av det genomgångna första cirkulationsstadiet V - P, görs samtidigt till en förutsättning att en annan vara redan förvandlats till pengar och alltså redan befinner sig i det andra cirkulationsstadiet P - V. Så råkar vi in i en felaktig cirkel av förutsättningar. Cirkulationen själv är denna felaktiga cirkel." (Till kritiken, s. 87, korr./72).
Liksom det enkla bytet innehåller skapelsen av pengar motsägelser; men det är inte pengarnas omöjlighet - och därmed analysens felaktighet - som vi därigenom har påvisat, ty de tankemässiga motsägelserna återger endast de reella motsägelserna som finns i bytet.
Varans inre motsägelse mellan bruksvärde och värde, mellan dess privata och särskilda aspekt och mellan dess sociala och allmänna aspekt framstår nu som en yttre motsägelse mellan varan och pengarna, i det att varuvärdet antar självständig existens i form av pengarna. Denna fördubbling eller tudelning av varan i vara och pengar är först ideell (pris) och därefter reell (materiella pengar).
Samtidigt fördubblas guldets bruksvärde (jfr. rockens fördubbling i 4.4.):
"Penningvarans bruksvärde fördubblas. Vid sidan av sitt särskilda bruksvärde som vara - t.ex. guldets användning till tandplomber, som råvara för lyxartiklar - får den ett formellt bruksvärde, som framspringer ur dess specifika samhälleliga funktioner" (K, 78, korr./104).
Som en särskild vara, som ligger i linje med de övriga, har guld ett naturligt bruksvärde (bruksvärde som bruksvärde) och som allmän vara, vilken liksom en påve höjer sig upp över varuvärlden genom att vara den gemensamme värdeformgivaren, har guldets bruksvärde en rent social funktion:
"Den som allmän ekvivalent uteslutna varan är nu föremål för ett ur själva bytesprocessen framväxande allmänt behov och har för alla samma bytesvärde, nämligen att vara bärare av bytesvärdet, allmänt bytesmedel." (Till kritiken, s. 39, korr./34).
Om guldet används till att fylla ut hål i tänderna fungerar det reellt som ett bruksvärde; men när det tjänar som pengar, är det köpe- eller bytesmedel, d.v.s. ett medel för att realisera varornas bruksvärde för penninginnehavaren, varför det omedelbart (före köpet) endast är potentiellt eller ideellt bruksvärde för honom. (K, 90f/119). Däremot framstår endast varuvärldens bruksvärden som verkliga, alltså som reellt bruksvärde för penninginnehavaren.[27] (Men för varuinnehavaren är varan alltid icke-bruksvärde!).
De materiella pengarna har alltså två funktioner:
(1) För varuinnehavaren tjänar de i försäljningen (V - P) som värderealisator, då de åt honom förvandlar det ideella varuvärdet (uttryckt i priset) till reellt värde. Men vad som för varuinnehavaren är försäljning är för penninginnehavaren köp:
(2) För penninginnehavaren tjänar pengarna i köpet (P - V) som bruksvärderealisator eller köpemedel, då de åt honom förvandlar det rent ideella och formella bruksvärdet till reellt bruksvärde.
Ser vi det hela ur varuinnehavarens synvinkel, hjälper pengarna honom i första skedet (försäljningen: V1 - P) att realisera värdet (priset) och därefter (i köpet: P - V2) att realisera bruksvärdet åt honom.
Som värderealisator i försäljningen (V - P) är pengarna (reellt värde) mer fulländade än varorna (ideellt värde) - medan varorna endast ideellt är den allmänna rikedomen, är denna individualiserad i pengarna, som därför är den allmänna rikedomens materiella existens.
Som bruksvärderealisator (i köpet P - V) är pengarna (ideellt bruksvärde) det ofulländade i förhållande till varorna (reellt bruksvärde). Varuvärldens bruksvärden är den enkla cirkulationens yttersta mål, medan pengarna - och därmed värde och bytesvärde - blott är medel för att uppnå detta (cirkulationsmedel). Försäljningens värderealisering är endast ett medel för att i köpet förvärva bruksvärden: man säljer för att köpa (K, 91/120). Medan varornas bruksvärden är den verkliga, konkreta eller särskilda rikedomen, är pengarna endast den materiella representanten för den särskilda rikedomen.
Som ideellt värde är varorna endast representanter för pengarna, men som reellt bruksvärde är de pengarnas realitet eller innehåll, d.v.s. det som pengarna representerar och därför endast är ideellt eller potentiellt.[28]
Pengarna är reellt värde och därmed innefattade i den allmänna rikedomen, men som ideellt bruksvärde är de den verkliga och särskilda rikedomens reella abstraktion.
Pengarna är ett socialt fenomen, ty guldet är inte av naturen pengar, utan blir det först genom alla varornas gemensamma aktion för det. Inte heller är pengarna - lika litet som en annan "främmande makt", staten - en medveten uppfinning, som genom överenskommelse "införs" för att övervinna några "tekniska" svårigheter vid utbytet.
Pengarna är i stället det nödvändiga svaret på bytets motsägelser. Varans inre motsägelse mellan bruksvärde och värde - som åter beror på motsägelsen i produktionsprocessen mellan arbetets privata och sociala karaktär - måste med nödvändighet vidareutveckla sig till en form, i vilken den kan röra sig; detta sker genom varans fördubbling i vara och pengar.
Först genom den dialektiska framställningen av penningformen kan denna förstås som en nödvändig framträdelseform, ty först då vet vi, vilka svårigheter den är svar på, d.v.s. vilka funktioner den uppfyller och varför.
Men problemet flyttar naturligtvis med: I pengarna och den enkla cirkulationen (V1 - P - V2) har motsägelserna endast antagit en ny form. Penningen är varan framför alla varor, den allmänna varan, därför att den i motsats till de särskilda varorna omedelbart gäller som det allmänna, nämligen värdet; men i pengarna är värdet ju också självständiggjort i en särskild vara, guld:
"I bytesprocessen förhåller sig alla varor till den uteslutna varan som till vara överhuvud taget, som till den enda varan, som till den allmänna arbetstidens tillvaro i ett särskilt bruksvärde. Som särskilda varor står de därför i motsatsförhållande till en särskild vara som den allmänna varan." (Till kritiken, s. 39, korr./34).
Penningen är upphöjd över den profana varuvärlden samtidigt som den är en del av denna - på samma sätt som påven är splittrad mellan sin existens som påve och som särskild människa.
Denna motsägelse mellan det allmänna och särskilda hos penningen yttrar sig bl.a. i att något i sig själv så likgiltigt som guldets framställningskostnader (d.v.s. dess värde) har en avgörande betydelse för alla sociala förhållanden.[29]
I motsats till påven kan penningen inte utföra det enkla tricket att utskilja och isolera sin ex-cathedra-funktion som allmän vara.
Övergången till kapital avslöjar att kapitalet är en form, i vilken pengarna försöker frigöra sig från de begränsningar, som de har som en särskild vara.
Detta kapitel har endast varit en dialektisk framställning av penningformen (den "vertikala" dimensionen), medan däremot pengarnas verkliga historiska tillblivelse är utelämnad (den "horisontella" eller tidsmässiga dimensionen). Men hänvisningen till detta är av stor betydelse, bl.a. därför att den avslöjar att pengarna inte är en evig naturnödvändighet, utan faktiskt har uppstått vid en bestämd tidpunkt till följd av vissa motsägelser i de sociala sammanhangen.
Pengarna är inte nödvändiga på grund av den "dialektiska logiken" eller den "dialektiska metoden", utan på grund av bytets verkliga motsägelser. De skapas av människorna, som emellertid är kollektivt omedvetna och därför reduceras till enbart verkställare av det krav på en ny form, som varans verkliga motsägelser ställer.
I kapitel 2 om metoden blev de kunskapsteoretiska frågorna endast flyktigt behandlade. De skall nu tas upp: Vilken är relationen mellan teorin (begreppen) och verkligheten (saken)?
I det följande behandlas endast de mest grundläggande aspekterna av detta problemkomplex. Speciellt skall det understrykas, att det är först med övergången till kapital som det blir fullt ut möjligt att inse betydelse av hänvisningen från begreppet till saken; vidare är det först då som kritikbegreppets kunskapsteoretiska status - som helt utelämnas i det följande - kan fastställas.[30]
Till sist skall nämnas att det är kutym i den marxistiska vetenskapen att behandla alla metodiska och kunskapsteoretiska problemställningar under etiketten "det logiska kontra det historiska".
Det vetenskapliga arbetets utgångspunkt är den empiriskt iakttagbara verkligheten och de föreställningar som den omedelbart trycker på medvetandet (det pseudokonkreta).
På grundval härav analyseras i forskningsprocessen de mest abstrakta begreppen (vara, värde) fram.
Frågan är här: Svarar begreppet mot saken? Denna fråga - som är den traditionella inom kunskapsteorin - har i marxismen endast en plats inom denna etapp i det vetenskapliga arbetet.
Likaledes är det endast inom forskningen som återspeglingsprincipen kan ha relevans. Återspeglingen förutsätter nämligen att saken är det första och det begreppsliga (medvetandemässiga) det andra.[31]
Framställningen ligger helt och hållet på det teoretiska planet: Den är den logisk-dialektiska stigningen upp från begreppet om de abstrakta till begreppet om de konkreta ekonomiska kategorierna: Det är alltså fråga om kategoriernas begreppsutveckling:
"... metoden att stiga från det abstrakta till det konkreta /är/ bara tänkandets sätt att tillägna sig det konkreta, att reproducera det som något andligt konkret." (Grundrisse, s. 22/Grunddragen, s. 31.)
Framställningens resultat är alltså ett tanke-konkretum eller en tanke-totalitet; den vertikala stigningen upp arbetar sig alltså inte upp till t.ex. aktiekapitalet (det reellt konkreta) utan till begreppet om aktiekapitalet.
Särskiljandet mellan det abstrakta och det konkreta (mellan väsen och framträdelseform) är inte ett kunskapsteoretiskt särskiljande mellan det begreppsliga och det reella, mellan teori och verklighet.
Efter att på detta sätt logiskt-dialektiskt ha härlett en kategori hänvisar Marx från framställningens tanke-position till de empiriskt konstaterbara kategorierna. Från begreppet om saken hänvisas det till saken själv, varför frågan nu är: Svarar saken mot begreppet? Jfr. Marx:
"I en sådan allmän undersökning förutsattes överhuvud taget alltid, att de verkliga förhållandena motsvarar sina begrepp eller, vilket är samma sak, de verkliga förhållandena framställs endast såvida de uttrycker deras egen allmänna typ" (K, 3, 130, korr/152).
Denna hänvisning - som är den sista etappen i det vetenskapliga arbetet - har en avgörande metodisk betydelse: Dels ger den den dialektiska framställningen en empirisk verifikation, dels har den vittgående implikationer med hänsyn till kritiken av kapitalismen, då den möjliggör insikten om att kategorierna inte skapas av sin egen immanenta begreppsutveckling, utan av de verkliga människorna - att kategoriernas väsen är det levande arbetet. Men detta kan som sagt först inses vid övergången till kapital, varför det här bara nämns.
Framställningens kategorier är realabstraktioner, d.v.s. begreppen har en motsvarighet i verkligheten. Denna motsvarighet kan vara empirisk, d.v.s. omedelbart iakttagbar (t.ex. marknadspriset), eller också kan den vara icke-empirisk och därmed osynlig (t.ex. värdet). Verkligheten är alltså en enhet av det empiriska och icke-empiriska, av de mycket konkreta framträdelseformerna på samhällets "yta" och deras dolda väsen. Men det är naturligtvis endast de empiriska realabstraktionerna som det är möjligt att hänvisa till.
Ovannämnda sammanhang kan illustreras med hjälp av fyra kategorier: värde, vara, kapital i allmänhet och marknadspris.
(1) Värdet är som sagt en realabstraktion, men det har inte - varken förut eller nu - empirisk existens.[32] (Figuren illustrerar endast den del av verkligheten som är empirisk (den kurviga linjen; kapitalismens synliga "yta"). Därför är endast värdebegreppet - och inte dess motsvarighet i verkligheten - avbildat.
(2) Varan.[33] Det varubegrepp, som Marx härleder ur analysen av de enkla värdeuttrycket, är det mest abstrakta och "rena" begreppet om varan; såväl penning (pris) som kapital är bortabstraherat. Under kapitalismen är varje vara emellertid dels behäftad med ett pris, och dels är den ett moment i kapitalet ("vara som kapital").
Den "rena" varan - "varan som vara"[34] - har därför inte någon aktuell empirisk existens; för att finna en omedelbar iakttagbar motsvarighet till begreppet måste vi gå tillbaka i historien - nämligen till den tid, då det omedelbara produktbytet (det enkla bytet) häftade det enkla bytesvärdet vid produkten och därmed transformerade det till vara.
Det är även detta förgångna, empiriska fenomen, som Marx hänvisar till efter att logiskt-dialektiskt ha härlett varubegreppet (jfr. K, 57/80 och 76f/102f). Men det måste understrykas att varubestämningarna är reella moment i varje ekonomisk kategori, varför den abstrakta varan (liksom värdet) är en aktuell realabstraktion, även om den inte har empirisk existens i den utvecklade kapitalismen. Jfr. 2.7. där det nämndes att framställningens stigning upp från de abstrakta till de konkreta ekonomiska kategorierna är allt konkretare manifestationer av varubestämningarna.
(3) Kapital i allmänhet (d.v.s. det mest abstrakta begreppet om kapitalet). Fram till kapital i allmänhet måste det hänvisas till för-kapitalistiska förhållanden och efter denna kategori till aktuella kapitalistiska fenomen (jfr. t.ex. marknadspriset nedan). Själva begreppet om kapital i allmänhet intar en gränsposition, då den verklighet, som det efter detta begrepp måste hänvisas till, är kapitalismens omedelbara förhistoria, alltså den "så kallade ursprungliga ackumulationen", som utgör "den industriella revolutionens" betingelse (jfr. 7.5.).
(4) Marknadspriset. Detta är varans "färdiga - och omedelbart iakttagbara - pris". Bakom denna synnerligen konkreta kategori ligger en lång serie förmedlingar - bl.a.: (a) Värdet. (b) Priset (d.v.s. det mest abstrakta begreppet om detta; jfr. Kapitalet om pengar som värdemätare). (c) Produktionspriset (vilket är det pris som uppstår i förbindelse med konkurrensen mellan kapitalen; medan prisets kvantitativa avvikelse från värdestorleken på (b)'s konkretiseringsnivå framträdde som obestämd och tillfällig, är det här under (c) tal om en systematisk avvikelse). (d) Marknadspriset (vilket är det "färdiga" priset; det kan avvika från produktionspriset på grund av den dagliga och tillfälliga fluktuationen i utbud och efterfrågan).
Marknadspriset är en aktuell, empirisk realabstraktion, eftersom detta tanke-konkretum har en omedelbart iakttagbar reellt-konkret motsvarighet i den utvecklade kapitalismen.
Då det fram till utvecklingen av det mest abstrakta begreppet om kapitalet (kapital i allmänhet) råder parallellitet mellan den horisontella och vertikala ordningsföljden, och då det från denna del av framställningen hänvisas till kategoriernas för-kapitalistiska existens, kan man få den uppfattningen att Kapitalet är en beskrivning av kapitalismens tillblivelse (dess förhistoria).
Men som nämnts i 6.1. är detta felaktigt. Framställningens vertikala stigning upp från de mest abstrakta till de mest konkreta ekonomiska kategorierna är en tankemässig (begreppslig) reproduktion av den aktuella, utvecklade kapitalismen.
Men varför detta logiskt-vertikala tillvägagångssätt? Varför inte använda en rent historiskt-horisontell metod?
"Det borgerliga samhället är den mest utvecklade och mångsidiga produktionsorganisationen i historien. (...) förståelsen av dess struktur innebär därför samtidigt insikt i strukturen och produktionsförhållandena i alla fallna samhällsformer - samhällsformer av vilkas spillror och element det borgerliga samhället byggts upp. (...) I människans anatomi finns en nyckel till apans anatomi. Antydningar om det högre hos lägre stående djurarter kan bara förstås dm den högre redan är känt. Den borgerliga ekonomin ger så nyckeln till den antika, etc." (Grundrisse, s. 25. f/Grunddragen, s. 35 f, korr.).
Med andra ord: Endast med kunskap om den utvecklade kapitalismens struktur är det möjligt att fatta, vilka element i det förflutna, som leder fram till kapitalismen, samt exakt vilken vikt dessa element har i kapitalismens tillblivelsehistoria.
Exempel: Framställningens logisk-dialektiska utveckling av kapitalbegreppet avslöjar två nödvändiga betingelser för det moderna kapitalets - d.v.s. industrikapitalets - uppkomst. nämligen å den ena sidan förekomsten av "fria" arbetare[35] och å den andra sidan anhopandet av pengar (pengar som skatt).
Efter att ha utvecklat detta avbryter Marx den dialektiska framställningen och hänvisar till det empiriskt konstaterbara, nämligen att dessa två förutsättningar faktiskt existerade på tröskeln till kapitalismen.[36] Poängen är här att om Marx inte i förväg kände den logiska strukturen hoa begreppet om det utvecklade kapitalet, skulle han överhuvudtaget inte ha anat, vilka element i det förflutna som han skulle slå ned på och utropa till att vara avgörande för kapitalismens tillblivelsehistoria.
Den kritiska framställningen av den politiska ekonomin är fundamentet i marxismen: Klassteori, statsteori, teorin om medvetandet samt de flesta metodiska principer måste härledas härur för att få vetenskaplig status.
Den logisk-dialektiska framställningen är i sig själv idealistisk, då den ju anger kategoriernas begreppsutveckling. Men Marx blir inte - i motsats till Hegel - stående vid detta "i sig själv": För det första är framställningen förmedlad av forskningen, om utgångspunkten är det empiriska och materialistiska och för det andra är slutpunkten i det vetenskapliga arbetet inte det tankekonkreta i framställningen, utan hänvisningen till det reellt-konkreta.
[1] Begreppet "allmänt", som här har betydelsen "abstrakt-allmänt", är i dialektiken ett synnerligen invecklat begrepp med många betydelser, jfr 6.2.4.
[2] Jfr. 6.1. och 7.
[3] Det mycket abstrakta begreppet om varuproduktion implicerar att dess motsättning (kommunismen) framstår lika abstrakt: Vad som sägs härom i det följande täcker såväl den primitiva kommunismen, som kommer före varuproduktion, som den högt utvecklade kommunismen, som följer efter.
[4] Angående terminologin: Varan är (till sitt väsen) värde, men den framträder som bytesvärde (jfr. t.ex. K. 53f/75); bytesvärdet uttrycker, framställer eller formger värde.
[5] Jfr. t.ex. om kapitalet: "De, som uppfattar det renodlade värdet som en abstraktion, glömmer bort att industrikapitalet i rörelse är just denna abstraktion som en verksam realitet." (K, II, 98/109).
[6] Värdestorleken befinner sig liksom värdet på väsensplanet och skall därför inte sammanblandas med bytesvärdet (värdeformen).
[7] Hela argumentationen i detta kapitel - ja, ända fram till 6.3. - förutsätter endast att produkterna sätts emot varandra i en relation som jämlika. Värdeformens begreppsutveckling förutsätter inte att produkterna faktiskt skiftar plats, alltså byts. När det i detta kapitel - och i Kapitalet fram till s. 74/99 - talas om "byte" innebär det alltså endast att produkterna sätts lika.
[8] Särskiljandet mellan andra och tredje fasen är uteslutande logiskt och inte tidsmässigt.
[9] Det måste understrykas: B innehåller eller förkroppsligar (verkörpern) sitt eget värde, men den framställer eller ger form åt A's värde. Vidare: I hela Marx' argumentation är det endast A's värde, som antar form och endast B's bruksvärde, som ger värdet form, är värdeform; detta korresponderar med att Marx' ståndpunkt är A eller rättare: A's värde.
[10] Lundkvist, ss. 29 ff; rörande Marx' terminologi, se samma, s. 34, not.
[11] För att det ska bli kött och blod av dessa abstrakta sammanhang behöver man endast tänka på hur priserna bestäms genom utbud och efterfrågan eller på profitmaximeringen.
[12] Jfr. Reichelt, s. 144.
[13] Människan är en abstraktion, men en abstraktion, som är nödvändig på denna låga konkretiseringsnivå; klassindelningen faller ännu helt utanför vårt betraktande - den dras först in med övergången till kapital, jfr. 5.1. (Varuproduktion "överhuvudtaget" splittrar upp samhällsmedlemmarna till isolerade, enskilda ("vereinzelte") individer, som reellt "ser bort" - abstraherar - från varandra; kapitalistisk varuproduktion bevarar detta moment, emedan produktionsenheterna (fabrikerna, kapitalen) ständigt är isolerade och emedan arbetarna är isolerade, när de i cirkulationssfären säljer sin arbetskraft (K, 290/352; fackföreningar faller utanför kapitalets omedelbara logik) - men å den andra sidan tvingar kapitalet i arbetsprocessen arbetarna samman i en enhet, totalarbetaren /Gesamtarbeiter/, som låter den enskilde arbetaren framstå som endast ett organ för denna enhet (jfr. K, kap. 14).
[14] De sociala lagbundenheterna är oundvikliga, ett objektivt villkor i lika hög grad som t.ex. tyngdlagen, men i motsats till de egentliga naturlagarna är de skapade av människan (subjektivt förmedlade) och "endast" knutna till varuproduktionen. De är inte ahistoriska eller gällande för evigt.
[15] Lundkvist, ss. 45-47.
[16] Det kan diskuteras, om Marx' fetischismbegrepp är identiskt med det ovan nämnda, eller om han i detta inkluderar det fenomen, som jag har kallat förtingsligande (jfr. K, 6 63f/86f). Det avgörande är emellertid att Marx skiljer mellan de tingsliga framträdelseformerna och människans uppfattning om dessa - mellan den reella förvrängningen och den förvrängning, som utgår från medvetandet.
[17] Om detta begrepp, se Lundkvist, ss. 53-59.
[18] Detta är Kosíks uttryck (Kosík, ss. 180f).
[19] Lundkvist, ss. 169-177.
[20] Också bland vissa marxister kan man finna begreppsdiskussioner, som är abstrakta i dålig bemärkelse, d.v.s. att den politiska ekonomin är bortabstraherad: I Althussers: "För Marx" flyger det omkring begrepp som: struktur, praktik, subjekt etc. - utan att dessa begrepp relateras till de ekonomiska kategorierna. Utifrån en materialistisk ståndpunkt är det därför omöjligt att avgöra - och egentligen också helt likgiltigt - om begreppen är riktigt sammansatta.
[21] Jfr. "Anhang" till första upplagan av Kapitalet: Den enkla värdeformen sätter endast lärften "i förhållande till rocken d.v.s. till ett visst enskilt - från sig själv åtskilt - varuslag. Men som värde är den det samma som alla andra varor. Dess värdeform måste därför också vara en form, som sätter den i ett förhållande av kvalitativ likhet och kvantitativ proportionalitet till alla andra varor." (Anhang, s. 278).
[22] Jfr.: "I den mest primitiva byteshandel, där två varor byts, blir var och en av dem först satt lika med ett tecken, som uttrycker deras bytesvärde - t.ex. hos vissa negrer vid västafrikanska kusten = x bars. Den ena varan är 1 bar; den andra = 2 bars. I detta förhållande byts de." (Grundrisse, s. 61).
[23] Hegel: Wissenschaft der Logik, II, ss. 273-301; i 6.2.4. dras endast en enskild aspekt fram av den mycket komplicerade dialektiken mellan de tre begreppen.
[24] Detta är framställningen i Till kritiken; i Kapitalet (K, 75/102) betraktas problemet som en motsättning för vävaren mellan hans realisering av rockens bruksvärde (individuell och särskild process) och av lärftens värde (social och allmän process). Analysen står - så att säga - på vävarens ståndpunkt och inte (som i Till kritiken) på lärftens. Det senare tycks mig vara det riktigaste (jfr. 5.3.).
[25] Motsägelserna i bytet på grund av varornas både allmänna och särskilda karaktär manifesterar sig praktiskt-historiskt i de yttre "svårigheter" som är knutna till den primitiva byteshandeln: "Som bruksvärden är varorna inte godtyckligt delbara, vilket de måste vara som bytesvärden. Antingen kan A:s vara vara bruksvärde för B, under det att B:s vara inte är bruksvärde för A. Eller varuägarna kan behöva sina odelbara varor, som de ömsesidigt utbyter i olika värdeproportioner." (Till kritiken, s. 42/36, jfr. också Grundrisse, s. 60). Marx nämner i detta sammanhang att man normalt förklarar pengarna utifrån dessa skenbart "tekniska" problem och därvid förbiser att de är de handgripliga framträdelseformerna för motsägelsen mellan värde och bruksvärde.
[26] Jfr. avsnittet i Kapitalet, som börjar: "Om vi ser närmare efter..." (K, 75/101).
[27] Denna begreppsutveckling är på inget sätt oproblematisk. Termerna ideell och reell har nu antagit en lite annorlunda betydelse än förut: Tidigare sa vi att varan är ideellt bruksvärde för icke-innehavaren, därför att han före bytet inte har den reellt, utan endast i huvudet. Nu betecknas pengarna som ideellt bruksvärde för innehavaren (av pengar), därför att de potentiellt är varuvärldens bruksvärden.
[28] Zur Kritik, s. 102.
[29] Grundrisse, s. 878.
[30] Om dessa teman, se Lundkvist, 96-100 och 105-122.
[31] Om den kritiska återspeglingsprincipen, se Lundkvist, 53-59.
[32] Jfr. 3.3 och 3.4.
[33] Jfr. 2.4., 2.5. och 6.1.
[34] Om vara som vara kontra vara som kapital: Se Resultate des unmittelbaren Produktionsprozesses, ss. 91-115 (i synnerhet).
[35] Om detta begrepp: Se K, 629/742.
[36] K, kap. 24 och Grundrisse, ss. 945f.
Kapitalet I, Uddevalla 1969. Kapitalet II, Köthen 1971. Kapitalet III, Köthen 1973. Das Kapital, I, II och III Band, Berlin 1969 (Marx/Engels: Werke (MEW), Band 23, 24 och 25). Första bandet utkom 1867. Andra bandet utkom 1885; skrevs ca. 1867-70. Tredje bandet utkom 1894; skrevs ca. 1864-65.
Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie, Frankf. 1970; skrevs 1857-58. Ett urval är översatt till svenska: Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Halmstad 1969.
Zur Kritik der politischen Ökonomie, MEW 13. Utkom 1859. Till kritiken av den politiska ekonomin, Stockholm 1969.
Theorien über den Mehrwert, I, II och III, MEW 26.1, 26.2 och 26.3. Utkom 1905-10; skrevs ca. 1861-63. Utges 1975 på svenska av Zenit/Cavefors.
Resultate des unmittelbaren Produktionsprozesses, Frankf. 1969; skrevs ca. 1863-65. Utges 1975 på svenska av Zenit/Cavefors. [Kapitalets produktionsprocess - MIA.]
Marx/Engels: Briefe über Das Kapital, Erlangen 1972. [Brev om "Kapitalet" - MIA.]
Marx har på fyra ställen givit en systematisk framställning av sin varuanalys: (1) Zur Kritik. (2) I Kapitalets första upplaga från 1867. (Finns i Marx/ Engels: Studienausgabe, II, Frankfurt, 1966, Fischer Taschenbuch. (3) I ett Anhang till denna första upplaga. (Finns i Marx/ Engels: Kleine ökonomische Schriften, Berlin, 1955.) (4) I Kapitalets andra upplaga från 1873.
Althusser, Louis: För Marx, Stockholm, 1969.
Beiträge zur marxistischen Erkenntnistheorie, herausgegeben von Alfred Schmidt, Frankfurt, 1969. Innehåller bl.a.: E.W. Iljenkow: Die Dialektik des Abstrakten und Konkreten im "Kapital" von Marx. Om realabstraktioner. Hans-Georg Backhaus: Zur Dialektik der Wertform. Om värdeformen och övergången till penningen.
Alfred Schmidt: Der strukturalistische Angriff auf die Geschichte. Kritik av i första hand Althusser.
Brinch, Jens: Marxisme - Ideologi eller videnskab; Marxistiske haefter, nr 14. Om bl.a. borgerlig metod kontra den marxistiska.
Folgen einer Theorie. Essays über "Das Kapital" von Karl Marx, Frankfurt, 1967. Innehåller bl.a.: Alfred Schmidt: Über Geschichte und Geschichtsschreibung in der materialistischen Dialektik. En genomgång av Marx' historiebegrepp från Parismanuskripten och framåt samt den dialektiska metodens giltighetsområde.
Hegel, G.W.F.: Wissenschaft der Logik, I och II, Hegel: Werke, 5 och 6, Frankfurt, 1969.
Introduktion til Kapitalens første bind, Köpenhamn, 1972.
Korsch, Karl: Karl Marx, Frankfurt, 1967.
Kosik, Karel: Dialektik des Konkreten, Frankfurt, 1970. På s. 7-70 diskuteras alla de metodiska grundproblemen (abstrakt/konkret, forskning/framställning, teori/verklighet; på s. 184-194 behandlas förtingsligandet).
Lenin, V. I.: Hefte zu Hegels Dialektik, 1969. Innehåller Lenins marginalanteckningar till Hegels Wissenschaft der Logik, som han studerade 1914-16.
Lukács, Georg: Historia och klassmedvetande, Budapest, 1968.
Lundkvist, Anders: Kapitalens bevidsthedsformer, - grundtraek af bevidsthedsteorien i Marx's kritiske fremstilling af den politiske ökonomi, 1972. Bl.a. om förtingsligande, fetischism och övergången till kapital.
Lefebvre, Henri: Der dialektische Materialismus, Frankfurt, 1970. Den handlar bl.a. om dialektikens begrepp.
Lefebvre, Henri: Marx' sociologi, Halmstad 1968. Om teorin om medvetandet, statsteorin och klassteorin.
Ranciere, Jacques: Der Begriff der Kritik und die Kritik der politischen Ökonomie, Berlin 1972. Om värdeformen, ss. 42-60.
Reichelt, Helmut: Zur logischen Struktur des Kapitalbegriffes bei Karl Marx, Frankfurt, 1970. Mycket väsentlig. Värdebegreppet: ss. 136-51. Ideell och reell övergång till penningen: ss. 151-69.
Rosdolsky, Roman: Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen Kapital, I och II. Är en genomgång av Marx' Grundrisse. Utges på svenska hösten 1975 av Röda Bokförlaget.
Schmidt, Alfred: Der Begriff der Natur in der Lehre von Marx, Frankfurt, 1971.
Schmidt, Alfred: Geschichte und Struktur, Munchen 1971. En mycket djupgående behandling av förhållandet mellan teori och verklighet och om förhållandet mellan Marx och Hegels logik.
Sohn-Rethel, Alfred: Geistige und körperliche Arbeit, Frankfurt, 1971.
Wygodski, W. S.: Den stora upptäckten, Lund, 1974. Historisk redogörelse för Marx' ekonomiska studier.
Zeleny, Jindrich: Die Wissenschaftlogik bei Marx und "Das Kapital", Frankfurt, 1970. Om abstraktioner, ss. 166 ff.
[1*] Som översättning av det tyska "einzel", danska "enkeltstående", använder vi begreppet enskild.
[2*] Författaren använder här "ekvivalerar" för att därmed syfta på ekvivalentformen och därmed just jämställningsprocessen. Ö.a.