Originalets titel: "La Société du spectacle"
Översättning: Bengt Ericson
HTML: Jonas Holmgren
"Ty det är endast som den universella kategorin för hela det
sociala varat som varan kan uppfattas i sitt oförfalskade väsen. Det är först i
detta sammanhang, som den genom varuförhållandet uppkomna reifikationen får en
avgörande betydelse, såväl för den objektiva utvecklingen av samhället som för
människornas hållning till denna; för deras medvetandes underkastelse under de
former i vilka reifikationen kommer till uttryck ... Denna viljelöshet förstärks
ytterligare genom att arbetarens verksamhet med tilltagande rationalisering och
mekanisering av arbetsprocessen alltmera förlorar sin karaktär av verksamhet och
blir en kontemplativ attityd."
(Lukács, Historia och klassmedvetande)
En väsentlig verksamhet hos skådespelet består i att återta allt det som i mänsklig aktivitet förekommit i flytande tillstånd, för att besitta det som någonting stelnat, som ting som kommit att bli alltings värde genom att uttrycka de upplevda värdena i nekande form. Häri känner vi igen vår gamla fiende som så väl vet att vid första anblicken framstå som något trivialt och självklart, men som tvärtom är så invecklad och full av metafysisk spetsfundighet: varan.
Det är varufetischismen, "sinnligt översinnliga tings" makt över samhället, som har fulländats i skådespelet, där den sinnliga världen ersatts av ett urval bilder som existerar ovanför den och som nått erkännande som det sinnliga par excellence.
Den på en gång närvarande och frånvarande värld som skådespelet uppenbarar är varuvärlden, som härskar över allt som upplevs. Så visas varuvärlden upp som den är, ty dess gång är identisk med att människorna fjärmas från varandra och från allt resultat av sitt arbete.
Kvalitetsförlusten, som är så uppenbar på alla nivåer av skådespelets språk, hos de föremål det lovprisar och hos de beteenden det styr, är bara ett uttryck för en grundläggande egenskap hos den verkliga produktion som ställer verkligheten åt sidan: varuformen, som överallt är densamma, det kvantitativas kategori. Den utvecklar det kvantitativa, och den kan utvecklas bara i detta.
Den utveckling som utesluter det kvalitativa är själv, som utveckling, underkastad en kvalitativ övergång: skådespelet innebär att den har klivit över tröskeln till sitt eget överflöd. Lokalt stämmer detta hittills bara i vissa avseenden. Däremot gäller det på den världsskala som ända från början är varans måttstock, en måttstock som varans praktiska förlopp också har verifierat genom att förena hela jorden till en världsmarknad.
Produktivkrafternas utveckling har varit den verkliga omedvetna historia som har skapat och förändrat mänskliga gruppers levnadsvillkor i betydelsen villkor för överlevnad, och utvidgat dessa villkor till att utgöra den ekonomiska grunden för all deras verksamhet. Inom ramen för naturahushållningen utgjorde varusektorn ett överskott för överlevandet. Varuproduktionen, som förutsätter ett utbyte av olika varor mellan oberoende tillverkare, förblev länge hantverksmässig, begränsad som den var till en marginell ekonomisk funktion där dess kvantitativa natur fortfarande var fördold. Men där den har träffat på samhällsförhållanden som utmärks av storskalig handel och anhopning av kapital, har varuproduktionen gripit den totala makten över ekonomin. Ekonomin har alltså i sin helhet blivit just det som varan under detta erövringståg visat sig vara: ett förlopp av kvantitativ utveckling. Denna oupphörliga utbredning av den ekonomiska makten i form av varan, som har omvandlat allt mänskligt arbete till arbete-som-vara, till lönearbete, utmynnar kumulativt i ett överflöd där den ursprungliga frågan om överlevnaden utan tvivel har lösts men på ett sådant sätt att den ständigt måste ställas på nytt, varje gång på en högre nivå. Samhällena har av den ekonomiska tillväxten befriats från naturens grepp som krävde en ständig kamp för överlevnaden, men de har inte lyckats befria sig från sin befriare. Varans oberoende har kommit att omfatta hela den ekonomi över vilken den härskar. Ekonomin förändrar världen, men bara till en ekonomins värld. I den falska beskaffenhet till vilken det förfrämligats, kräver det mänskliga arbetet att ständigt få fullgöra sin tjänst. Och denna tjänst, som utfärdar sina egna tillstånd, erhåller i själva verket alla samhällets sanktionerade satsningar och projekt som sina tjänare. Överflödet av varor, det vill säga av varuförhållanden, innebär bara en utökad överlevnad.
Varans herravälde utövades till en början i det fördolda över ekonomin som själv, i egenskap av samhällslivets materiella bas, förblev obemärkt och oförstådd som något välbekant men ändå okänt. I ett samhälle där konkreta varor ännu är få och sällsynta, framstår penningens uppenbara dominans som ett sändebud med fullständiga befogenheter som talar i namn av en okänd makt. Med den industriella revolutionen, arbetsdelning i tillverkningen och massproduktion för en världsmarknad, framstår varan verkligen som en makt som kommit för att faktiskt ockupera samhällslivet. Det är nu som den politiska ekonomin etableras som förhärskande vetenskap och som härskandets vetenskap.
Skådespelet är tiden då varan har uppnått en fullständig ockupation av samhällslivet. Inte bara är varuförhållandet fullt synligt - det är det enda man kan se. Den värld man ser är varans värld. Den moderna ekonomiska produktionen både koncentrerar och breder ut sin diktatur. Även på de minst industrialiserade platserna är dess välde närvarande i form av vissa märkesvaror och ett imperialistiskt herravälde som utövas av de regioner där produktivitetsökningen är störst. I dessa framskridna områden övertäcks det sociala rummet ständigt av nya skikt av varor. Under den "andra industriella revolutionen" har den alienerade konsumtionen för massorna blivit en plikt som tillkommer utöver den alienerade produktionen. Det är allt försålt arbete i samhället som sammantaget blivit en totalvara som ska fullfölja sitt kretslopp. För detta ändamål måste totalvaran återvända styckvis till den uppstyckade individ som är helt avskild från de samfällt verkande produktivkrafterna. Det är här som den specialiserade härskarvetenskapen i sin tur måste specialisera sig: den bryts upp i sociologi, psykoteknik, cybernetik, semiologi och så vidare och vakar över processens självreglering på alla nivåer.
Under den kapitalistiska ackumulationens ursprungliga fas "betraktar nationalekonomin proletären enbart som arbetare", som endast måste erhålla det som är absolut nödvändigt för att upprätthålla arbetsförmågan, och den betraktar honom aldrig "under hans arbetsfria tid, som människa". Men så snart varuproduktionen uppnått ett sådant överflöd att den kräver ett överskott av samarbete från arbetaren, förändras denna inställning hos den härskande klassen. I sin roll som konsument finner sig arbetaren plötsligt befriad från det förakt som tilkommer honom i all organisering och övervakning av produktionen. Utanför denna behandlas han till synes som vuxen och med beställsam artighet. Det är varans humanism som tar hand om arbetaren "under hans arbetsfria tid, som människa", helt enkelt för att den politiska ekonomin numera både kan och måste härska även över dessa områden som en politisk ekonomi. Sålunda har "det fullständiga förnekandet av människan" lagt beslag på den mänskliga tillvaron i dess helhet.
Skådespelet är ett ständigt opiumkrig för att hamra in uppfattningen att nyttigheter är detsamma som varor, och att tillfredsställelse är detsamma som den överlevnad som växer som den själv vill. Men om den konsumerbara överlevnaden ständigt måste öka, så beror det på att den alltid innehåller ett berövande. Och om det inte finns någonting bortom den svällande överlevnaden, någon punkt vid vilken den skulle kunna upphöra att växa, så beror det på att den själv inte lämnat armodet bakom sig, utan istället blivit den allra praktfullaste utarmning.
I och med automationen, som är den moderna industrins mest avancerade område och på samma gång en perfekt sammanfattning av dess verksamhet, gäller det för varans värld att övervinna följande dilemma: den tekniska utrustning som objektivt avskaffar arbetet måste på samma gång bevara arbetet som vara, det enda ur vilket varan kan uppstå. För att inte automationen, eller alla andra mindre extrema metoder för produktivitetsökning, faktiskt ska minska den socialt nödvändiga arbetstiden i samhällelig skala, är det nödvändigt att skapa nya sysselsättningar. Tjänstesektorn är en enorm utbredning av underhållslinjerna hos den armé som hyllar och distribuerar nutidens varor. Den är en mobilisering av reservstyrkor som, just i fakticiteten hos behovet av sådana varor, lägligt tillmötesgår nödvändigheten av en sådan marktjänst.
Bytesvärdet kunde bara uppstå som ombud för bruksvärdet, men att det segrat med egna vapen banade väg för dess självständiga herradöme. Genom att mobilisera all användning som förekommer bland människorna och ta monopol på att tillmötesgå den, har bytesvärdet till slut kunnat styra bruket. Bytesprocessen har gjort sig identisk med all den användning som är möjlig, och betvingat den. Bytesvärdet är bruksvärdets kondottiär som börjat föra krig för egen räkning.
Bruksvärdets fallande tendens, som är konstant i den kapitalistiska ekonomin, leder till en ny form av berövande inom ramen för den svällande överlevnaden, vilken inte avskaffat den forna nöden eftersom den kräver av större delen av mänskligheten att den deltar som lönearbetare i dess ändlösa strävan. Och var och en vet att det gäller att underkasta sig eller dö. Sådan är i verkligheten denna utpressning, det faktum att allt från det mest triviala bruk (att äta, att bo) bara kan äga rum innanför murarna till den stegrade överlevnadens illusoriska rikedom. Detta är den faktiska grunden till att illusionen är allmänt accepterad i den moderna varukonsumtionen. Den verklige förbrukaren har blivit en konsument av illusioner. Varan är denna verkliga illusion och skådespelet dess allmänna manifestation.
I skådespelets inverterade verklighet måste nu bruksvärdet, som tidigare underförstått ingick i bytesvärdet, tydligt och klart utropas, just därför att den överutvecklade varuekonomin har tärt på dess faktiska verklighet, och för att det blivit nödvändigt att ge det falska livet ett falskt rättfärdigande.
Skådespelet är myntets andra sida: alla varors allmänt abstrakta ekvivalent. Men medan penningen har dominerat samhället som representant för en central värdeekvivalens, det vill säga karaktären av utbytbarhet hos mångfalden av nyttigheter vars olika användning ändå förblir ojämförbara, så är skådespelet dess utvecklade moderna komplement i vilken hela varuvärlden framträder i klump, som en allmän ekvivalens till det som samhället i sin helhet förmår göra och utgöra. Skådespelet är de pengar man enbart betraktar, ty i det har all användning bytts ut mot den abstrakta återgivningens helhet. Skådespelet tjänar inte bara det falska användandet, det är redan i sig en falsk användning av livet.
Under det ekonomiska överflödet framträder tydligt det samhälleliga arbetets samlade resultat och underställer all verklighet det sken som numera är en produkt av det. Kapitalet är inte längre det osynliga centrum som styr produktionssättet: ackumulationen sprider ut det till utkanterna i form av förnimbara föremål. Samhället i hela sin utsträckning är ett porträtt av kapitalet.
Den självständiga ekonomins seger är nödvändigtvis också dess undergång. De krafter den släppt lösa har avskaffat den ekonomiska nödvändigheten som var de forna samhällenas oföränderliga grundval. Då den ersätter denna med nödvändigheten av en gränslös ekonomisk utveckling kan ekonomin inte annat än ersätta stillandet av grundläggande mänskliga behov, summariskt uppfattade, med en oavbruten tillverkning av pseudobehov som återgår på ett enda: att upprätthålla den självständiga ekonomins regim. Men denna ekonomi skiljer sig för alltid från de djupare behoven i samma mån som den lämnar det samhälleligt omedvetna som var beroende av den utan att veta om det. "Allt medvetet slits ut. Det som är omedvetet förblir oförändrat. Men så snart det en gång förlöses, faller det inte självt strax sönder?" (Freud).
Då samhället upptäcker att det är beroende av ekonomin, beror ekonomin i själva verket av samhället. Denna underjordiska makt, som vuxit till att framstå som suverän, har också förlorat sin makt. Där det en gång fanns ett ekonomiskt det, måste nu komma ett jag. Ett subjekt kan bara uppstå ur samhället, det vill säga ur de stridigheter som äger rum där. Dess möjliga existens hänger på utgången av den klasskamp som visar sig vara både en produkt av och producent till historiens ekonomiska grundval.
Medvetande om begäret och begär efter medvetande är identiska med det projekt som i sin negativa form strävar att avskaffa klasserna, det vill säga att de arbetande tar varje moment av sin verksamhet i direkt besittning. Dess motsats är skådespelets samhälle där varan betraktar sig själv i en värld som den har skapat.
<- Kapitel 1 | Kapitel 3 ->
Innehåll