Original titel: "Echanges et Mouvement"
Publicerat: 1992. Ffg på svenska i Folkmakt #25.
Översättning: Per Henriksson
HTML: Jonas Holmgren
Följande text handlar om den självständiga arbetarkampen i England. Men det är inte ett specifikt brittiskt fenomen, utan gäller i allmänhet. Att just England står i fokus beror på det stora antal officiella och inofficiella strejker som "drabbade" landet decennierna efter andra världskriget. Texten utgör en sammanfattning av boken Autonome Klassenkämpfe in England 1945-1972, skriven av den holländske rådskommunisten Cajo Brendel. Författaren står för sammanfattningen och översättningen står vi i redaktionen för. Vi har tagit texten från en pamflett utgiven av nätverket Echange et Mouvement med titeln Goodbye to the Unions! - A Controversy About Autonomous Class Struggle in Great Britiain. Pamfletten har sitt ursprung i en diskussion som nätverket hade med den brittiske gruvarbetarfacksaktivisten Dave Douglass för några år sedan. Hela debatten är värd att läsas, och kan enklast hittas på nätet hos amerikanska Collective Action Notes. I originaltiteln används ordet autonom, men vi har valt det enklare ordet självständig. Innebörden är för oss här densamma.
Det är inte som kuriosa vi publicerar texten, utan vi anser att innehållet i högsta grad är relevant nu vid början av 2000-talet. För att förstå klasskampen måste vi sammanställa och analysera den konkreta, verkliga arbetarkampen som förs i hela den kapitalistiska världen. Följande text bidrar till det arbetet, med kampen i England som studieobjekt.
Ett av de första stegen i förståelsen av klasskampen är insikten att arbetarklassen och fackföreningarna inte är synonyma begrepp. Skulle de vara det blir det svårt att förklara varför arbetarna måste kämpa inte bara mot kapitalisterna och staten utan även mot sina "egna" organisationer. Folkmakt bekämpar facklig illusionspolitik och ser på facket som en väsentlig del av det kapitalistiska samhället och inte enbart på vilka som sitter i ledningen. Vi tror inte att facket skulle bli kämpande och demokratiskt bara för att ledningen byttes ut mot mer radikala funktionärer. Till det är facket allt för integrerat i staten och det kapitalistiska samhället. Fackets roll är att medla mellan arbete och kapital utan att gå utanför kapitalets logik. När så arbetarna hotar kapitalets själva existens agerar facket mot arbetarklassen. För att kunna utgöra denna medlande kraft söker facket en kombination av att både försvara arbetarna och integrera dem i systemet. Vid låg klasskampsnivå kan facket förhandla fram mer eller mindre drägliga förhållanden för arbetarna, vilket motiverar varför arbetare väljer att gå in som medlemmar, men i en kris - och numera är den kapitalistiska krisen permanent, även om det fortfarande kan pendla relativt mellan tillfälliga uppgångar och fördjupad kris - när inte kapitalets vinstökningar och arbetarnas välstånd båda går att tillgodose, blir arbetarnas kamp i direkt motsättning till det kapitalistiska systemet, om än många gånger outtalat. Däremot är vi naturligtvis inte motståndare till de lokala facklubbar som lyckas bedriva ett radikalt arbete, men som generell kamp är fackets ramar alltför snäva. Vidare ser vi en kvalitativ skillnad mellan inom- och utomfacklig kamp. När arbetarna agerar självständigt skapas en av de viktigaste delarna av klassmedvetandet, nämligen tron på att arbetarna själva kan och måste föra sin egen kamp, för sin egen befrielse.
Slutligen vill vi bara säga att det viktiga inte är en kämpande "arbetarrörelse", utan en kämpande arbetarklass. Och i den kampen har det, som följande text visar, blivit nödvändigt för arbetarna att slåss även mot sina "egna" organisationer.
Folkmakt
Den självständiga klasskamp som boken refererar till är inte ett specifikt brittiskt fenomen - det är en formulering som beskriver det ökande antal av officiella och inofficiella strejker under de första tre decennierna av efterkrigskapitalism över hela världen. Men p.g.a. den enastående frekvens som den nådde i England brukar man vardagligt karaktärisera denna utveckling som den "engelska sjukan".
Vanligtvis anklagas fackföreningarna för att vara ansvariga, och denna felbedömning blev till och med en hörnsten i den politiska ideologin i England när Thatcher-regeringen sjösatte en serie attacker mot de traditionella fackföreningsrättigheterna i början av åttitalet. Författaren motsätter sig hårt denna allmänna övertygelse att göra facken ansvariga för kapitalets problem, och samtidigt vägrar han acceptera att fackföreningarna kan lösa dessa arbetarklassens egna problem (eller ens en del av problemen). Han ser saker annorlunda: Arbetarklassen är väl förmögen att lösa sina egna problem själv, och för att göra detta behöver den inte någons hjälp. För att bestyrka sina ståndpunkter har han använt ett stort antal brittiska källor för att skriva denna bok om den självständiga klasskampen i England: dagstidningar (bl.a. The Times, Financial Times, Express, Daily Telegraph, Daily Mail, Daily Herald, etc.), partiernas veckotidningar (bl.a. Socialist Leader och Socialist Standard), olika tidskrifter (exempelvis The Economist), böcker, pamfletter och muntlig information, given till honom av hans vänner i den brittiska arbetarklassen. Och genom att studera denna omfattande information har han kommit till slutsatsen att fackföreningsarbete har genomgått en dramatisk förändring under efterkrigstiden och drivits till randen av sin existens där den inte längre kan undkomma och inte längre manövrera: Till sist har fackföreningsarbete slutat i direkt motsättning till arbetarklassen och till att ses av arbetarklassen som en sådan.
Så den röda tråd som löper genom de elva kapitlen i det tyska originalet och genom de tretton kapitlen i den (utökade) franska utgåvan är den klara skillnaden mellan den s.k. organiserade arbetarrörelsen och de spontana aktionerna av arbetarna själva, en skillnad som har blivit till en motsättning. Det kan vara användbart att lista avdelningarna:
1. Nya former för arbetarkamp
2. "Arbetarrörelsen" mot arbetarna
3. Myten om fackföreningsarbetet
4. Strejkerna
5. Barbara Castle och de vilda strejkerna
6. Postarbetarstrejkerna
7. "Work-in" /"Arbetsplatsockupationen"/ vid Upper Clyde-skeppsverket
8. Gruvarbetarna strömmar ut
9. Vänsterns misslyckande
10. Järnvägsarbetarrörelsen
11. En fråga om makt
Boken börjar med ett citat från Daily Telegraph, som felaktigt påkallar minnet av generalstrejken 1926 när strejkvågen 1972 nådde sitt klimax i slutet av juli. Faktiskt kan inte situationen då på något sätt jämföras med den som generalstrejken frambringade femtio år tidigare, vilken motvilligt hade proklamerats av facket ovanifrån, och enbart för att de var framprovocerade av regeringen, vilket lämnade dem lite utrymme att agera annorlunda. I ett realistiskt perspektiv kan 1926 års strejk enbart karaktäriseras som svansången över en passerad era: proklamerad från toppen, bruten av toppen. 1972 däremot uppstod strejkrörelsen på fabriksgolvet, och den leddes av arbetarna själva. Facket kunde inte undvika, utan endast stödja dem om de önskade att inte bara förlora ansiktet utan även en massa medlemmar. Och medan Gruvarbetarnas nationella fackförening låtsades dra i trådarna tog gruvarbetarna över initiativet, och använde kampmetoder som gick långt utanför ramarna för vanlig facklig praxis. Samma typ av situation rådde vid järnvägsarbetarnas strejk och i hamnarna. Det kan beskrivas som en allmän strejk organiserad från botten, en sorts "vild" generalstrejk, som startade, inte p.g.a. fackets vilja och auktoritet, vars taktik påtvingas arbetarna, utan därför att arbetarna agerade av sig själva och för sig själva, och följaktligen påtvingade facket sin vilja.
Helt konsekvent finns det en tydlig skiljelinje mellan 1926 och 1972. 1926 var den gamla, traditionella arbetarrörelsens uttryck i England. Då tvingades det brittiska facket, för sista gången faktiskt, och av speciella orsaker, till att vidmakthålla sitt sken som varande arbetarklassens representant. Senare, och mer och mer tydligt efter andra världskriget, kunde de inte längre tillåta sig lyxen av en stor strejk, inte ens en begränsad till ett speciellt område eller en speciell bransch. Detta faktum har ända sedan dess varit en avgörande faktor i hur arbetarna betett sig, i deras strävan efter självbestämmande och för utvecklingen av självständig kamp, vilket utgör ämnet för en stor del av boken.
Ser man på efterkrigshistorien för den brittiska arbetarrörelsen (det vill säga den organiserade rörelsen) verkar det svårt att undvika den slutsatsen att denna historia faktiskt blivit något av en slutlig dom över dess traditionella organisationer. All uppriktig tilltro till dem (vad som än har återstått av den) visade sig vara en ren och skär illusion; ingen myt som inte förlorade sin lyster; ingen politisk mening som inte övergick i absurditet; inga sociala färdigheter som inte blev till raka motsatsen av vad folk trodde att de skulle vara. Allt för snart stod det klart att politiken för Tredje arbetarkabinettet, bildad 1945, inte - som premiärminister Clement Attle hade sagt till arbetarna - "grundades på människans broderskap". "Bröder" i uniform invaderade London Surrey-hamnen för att bryta en maskningsaktion från stuveriarbetarna. Den s.k. 'arbetarregeringen' skickade trupper mot arbetarna och gjorde så gång på gång efter det. Trupper, ännu mera trupper, alltid trupper, detta blev Labours ständiga svar på strejker.
Under tiden nationaliserades gruvorna och en del andra industrier. Det tog inte lång tid för arbetarna att fatta att det inte var någon som helst skillnad på privat och statlig kapitalism, eller för att övertygas om att löneslaveriet i gruvorna och de andra nationaliserade industrierna inte skulle ändras på något sätt, åtminstone inte till det bättre. När gruvarbetarna vid Grimethorpe Colliery i Yorkshire gick i strejk för att ge uttryck för deras totala otillfredsställelse med den här typen av utveckling, kallade fackets president dem för "kriminella"; National Coal Board väckte åtal mot 40 av dem. Arthur Horner, fackets generalsekreterare (och medlem av det brittiska kommunistpartiet), var vittne vid rättegången. Detta var inte bara en lektion i det sanna innehållet i nationalisering, det medförde också till arbetarna den sanna meningen i fackföreningsarbete.
Men detta var bara en början. I ökande omfattning upptäckte arbetarna att i deras kamp mot kapitalisterna och myndigheterna stod deras s.k. ledare på den andra sidan stängslet. Denna upptäckt var naturligtvis inte en fråga om att på något sätt komma till teoretisk insikt, utan en fråga om praktisk och ofta oreflekterad erfarenhet. I många fall stod dessa erfarenheter i konflikt med arbetarnas traditionella syn på fackföreningarna och Labour-partiet. De må fortfarande bara ha visat en svag tendens mot att hålla den fundamentala karaktären hos organisationerna för ansvarig till deras opposition till arbetarklassen. De må fortfarande ha tenderat att anklaga den eller den individen för tillfället för organisationernas misslyckande att stödja arbetarna. Men en sådan inställning kom under en hård attack under efterkrigsperioden och blev till sist mer och mer oförsvarbar.
Vad som är viktigare är att arbetarna fortsatte att agera i enlighet med sin klassituation, i enlighet med sina egna erfarenheter från löpande bandet och andra ställen vid deras arbetsplatser, och efter vad situationen krävde. Och även om de ofta inte var medvetna om att det de gjorde var i en total motsättning till fackföreningspraxis och partiprinciper skapade deras kamp effektivt denna motsättning och intensifierade den allt mer. Ibland gick deras illusioner så långt att de krävde från byråkraterna att stödja deras aktioner. Inte förrän de insett ett hundratal gånger att detta stöd inte förelåg accepterade de motvilligt sanningen om facket och Labour-partiet.
P.g.a. detta och liknande fakta blev inofficiella strejker ett dagligt fenomen, speciellt under efterkrigsperioden, och det ställde facket och Labour-partiet i en svår position. För facket spelar bara en betydelsefull roll i industrin så länge som den kapitalistiska utvecklingen tillåter medling och så länge både arbetarna och kapitalisterna är mer eller mindre övertygade om dess värde för var och en av dem. Fackets nedgång accelererades av det faktum att det hade allt mindre makt att överbrygga gapet mellan sig själv och arbetarna. Det traditionella sättet att lösa dispyter misslyckades i ökande grad. Därför blev facket inte längre förmöget att utöva sin återhållsamma influens på arbetarklassen.
Vid slutet av sextitalet stod det klart att England stod inför en stigande strejkflod, till största delen inofficiella och svårare att stoppa än vilken annan officiell strejk innan. Ray Gunter, chef för arbetsmarknadsministeriet i Harold Wilsons Labour-regering, kommenterade besviket att "fackföreningsledarna har tappat kontrollen". Arbetarnas självständiga aktioner hade ökat hejdlöst; arbetarnas rörelse mot kapitalisterna och arbetarklassens självutnämnda vänner hade definitivt vunnit i styrka.
Inför denna utveckling drog den härskande klassen i England slutsatsen att endast ett mirakel kunde få dem ur sin obehagliga situation. Och faktiskt var de inte bara tillräckligt optimistiska (eller kanske naiva) att tro att ett sådant mirakel var möjligt, utan det dök plötsligt upp. Miraklet ifråga tänkte framföras genom Barbara Castle, statssekreterare för Arbete och Produktivitet i Wilsons Labour-regering. Hon hade kokat ihop en vitbok under det talande namnet "I stället för konflikt", tänkt att blir startpunkten för regeringens kamp mot alla former av inofficiella strejkaktioner. Vitboken tog upp detaljer om vilken öppningseld som skulle avfyras, vilka åtskilliga slag som skulle utkämpas, och vilka reträttstrider som ansågs nödvändiga för att vinna denna strid mot den inofficiella rörelsen. Emellertid var Barbara Castle aldrig nära att befria England från de "vilda strejkernas" plåga. När Wilson-regeringen tvingades avgå och Tories flyttade in på Whitehall, hävdade dessa att de kunde avsluta jobbet: ett 'lagförslag om industrins relationer' presenterades för underhuset och blev lag i februari 1972.
Detta kom att bli startsignalen för ännu våldsamma strider. Facket hade p.g.a. den radikala förändringen av dess position ingen avsikt (och inga medel) att stoppa lagen. Arbetarna bekämpade den emellertid, även innan Tory-projektet blev lag. Den första strejken med ett längre förlopp var frammanad av postarbetarfacket i början av 1972. Under sensommaren detta år visade den självständiga kampen i England nya former. Författaren uppehåller sig vid den s.k. ockupationen av Upper Clyde-skeppsvarvet, vilket faktiskt inte var en ockupation utan betydligt mer realistiskt benämndes en "work-in" av arbetarna själva. Det fanns flera strider vilka verkligen förtjänade att kallas ockupationer. Han anför fallen Plessey-anläggningen i Alexandria, Allis-Chalmers-anläggningen i Mold, Fisher-Bendix-fabriken i Kirby och andra fabriker, och baserar sina beskrivningar till stor del på muntlig eller skriven förstahandsinformation från deltagare och ögonvittnen. Under 1972 ökade antalet ockupationer kontinuerligt, växte allt fortare och spreds till allt fler industrier. Arbetarna visade att de hade en hel arsenal av varierande initiativ och instrument som passade de specifika målen för deras kamp. Och de visade att de inte var speciellt imponerade av hoten från Industrirelationsakten.
Även om den konservativa regeringen under premiärminister Heath's Industrirelationsakt hade blivit lag i början av 1972 visade den sig totalt meningslös för att begränsa den intensifierade klasskampen. Det hårdaste slaget mot den kom från tre större konflikter under de första sju månaderna det året. Gruvarbetarnas strejk, järnvägsarbetarnas och hamnarbetarnas, den ena startade redan innan den andra hade slutat och eskalerade till en punkt med en katastrofal uppgörelse, en indirekt styrketävling mellan de brittiska arbetarna och den härskande klassen, och direkt mellan arbetarklassen och staten. Den största delen av boken tar upp en detaljerad analys av orsakerna till och effekterna av dessa konflikter. Även om strejkerna proklamerades av facket, gick gräsrötterna långt över gränsen för facklig praxis och lämnade inte facket någon chans att styra in strejkerna i lugnare vatten. Så vad som formellt såg ut som officiella aktioner, var det till sin essens det inte.
Labour-partiet och de olika radikala grupperna till vänster om Labour hade inte heller någon chans att leda (eller bara lugna ner) arbetarklassens kamp. Kampvilligheten, beredvilligheten att offra sig och uthålligheten härstammade helt enkelt från det kapitalistiska systemets sociala relationer, från arbetarklassens vardagssituation, inte från någon korrekt medvetenhet som skulle ingjutas i dem. Konsekvent marcherade de olika 'vänster' grupperna, erbjudande sin hjälp till arbetarna, inte framför arbetarna och inte ens bakom, utan på en helt annan väg. Vad Labour-partiet beträffar påstod de sig vara mot Tory-förslaget, men önskade hålla sig strikt inom de "demokratiska gränserna" vid den brytpunkt då den parlamentariska kampen mot förslaget om Industrirelationerna definitivt förlorades. Även om det Oberoende Labour-partiet sade att makten att besegra förslaget låg i arbetarnas händer, deklarerade de inte desto mindre att arbetarna skulle slåss för facket; de ignorerade således fackföreningarnas inaktivitet de senaste decennierna, och glömde helt att just p.g.a. denna inaktivitet hade antalet inofficiella strejker ökat häpnadsväckande. I vilket fall kom ett angrepp mot 'förslaget om Industrirelationernas' bastion från de traditionella organisationerna aldrig i fråga.
Samtidigt förblev lagen utan effekt, eftersom arbetarna inte respekterade den. Under deras kamps utveckling uppträdde arbetarklassen allt starkare och djärvare. Arbetarna lärde sig leda självständiga kamper med sådan hastighet att det överraskade både vänner och fiender. Under loppet av dessa turbulenta år gick gruvarbetarna i strejk igen 1974. Premiärminister Heath visade ingen tendens att tillgodose några av deras krav. Det var denna oböjlighet som ledde raka vägen till att hans kabinett störtades. Ingen ond sammansvärjning, inte heller någon parlamentarisk aktivitet bidrog till hans fall, endast hotet om arbetarklassens makt. Inte sedan dess har den brittiska kapitalismen på riktigt återhämtat sig från den självständiga arbetarklassrörelsen under de tre decennierna efter kriget.
Denna historiska analys av klasskampens omgestaltning, om fackföreningarnas och statens roll, som presenteras i boken, slutar 1972 i den tyska versionen och 1977 i den franska. Den generella slutsatsen är att medan den brittiska kapitalismen störtar från kriser till ännu djupare kriser, har nya former av klasskamp utvecklats, ibland väldigt påtagligt, ibland knappt synbart, och med det har de traditionella formerna för medling genom fackföreningar och politiska partier/staten i ökande takt förlorat all mening. Samtidigt innebär detta att man menar att alla tidigare skillnader mellan kapitalistklassen, fackföreningarna och staten också har förlorat all betydelse för arbetarna. Var än arbetarna har kämpat sedan mitten av 70-talet har de mött kapitalisternas, fackets och statens enade styrkor.
Och detta har på allvar stoppat upp frammarschen för de s.k. "arbetarorganisationerna", men bevisligen inte arbetarklassen. Att identifiera arbetarklassen med "arbetarorganisationerna" gör det verkligen uppenbart omöjligt att förstå denna utveckling över huvudtaget.