Original titel: "Stellingen over de Chinese revolutie"
Publicerat: 1969
Översättning: Ingemar E Nilsson och Jaak Talvend
Digitalisering: Jonas Holmgren
"Den kinesiska revolutionen" skrevs medan den s.k. "kulturrevolutionen" ännu pågick i Kina. Informationen om skeendet var då (och är fortfarande) "vag, motsägelsefull, politiskt förvrängd och ofullständig", men författaren, holländaren Cajo Brendel, försökte ändå, bl.a. genom att göra en jämförelse mellan utvecklingen i Kina och Ryssland/Sovjetunionen - en fruktbar och välmotiverad metod, åtminstone på det sätt Brendel använder den -, att i sextio koncentrerade punkter (eller, som Brendel kallar dem, "teser") framlägga vissa grundläggande slutsatser beträffande den kinesiska revolutionen som helhet. Brendel åstadkom en avmystifierande social analys av den kinesiska bolsjevismen och dess roll i den revolutionära process som enligt Brendel inte innebär något annat än en successiv övergång från förkapitalistiska produktionsformer till ett modernt industriellt samhälle, baseras på lönearbete - ett samhälle på väg mot statskapitalism. Brendel såg kulturrevolutionen som ett stadium i denna process, ett stadium i vilket det kinesiska kommunistpartiet för en kamp mot "de krav som statskapitalismens fulla utveckling ställer", en kamp mot vad Brendel betecknar som en "ny klass" som frambringats av samhällsutvecklingen och som vill anpassa den politiska apparaten till de rådande produktionsförhållandena.
"Den kinesiska revolutionen" publicerades ursprungligen på holländska av "Daad Gedachte" 1969, och samma år på franska i Chaiers du Communisme de Conseils. 1971 gav "Solidarity" ut en engelsk översättning. Året därefter kom en svensk, stencilerad utgåva, översatt från engelska. Och 1973 publicerades en italiensk upplaga.
1974 gav "Solidarity" ut en ny engelsk upplaga. Förutom "Den kinesiska revolutionen", som publicerades utan några ändringar i förhållande till originalversionen, hade författaren här bidragit med två tillägg. Det ena granskar några aspekter av den kinesiska utrikespolitiken - i synnerhet den kinesiska regimens agerande i samband med upproren i Ceylon och Östpakistan - och skrevs kort tid efter det att förbindelser upprättats mellan Folkrepubliken Kina och USA. Det andra beskriver de konflikter inom det kinesiska kommunistpartiet som framträdde vid den tionde partikongressen och genom kampanjen mot Konfucius.
Det är denna engelska nyupplaga som vi använt oss av för föreliggande svenska utgåva. "Den kinesiska revolutionen" har nyöversatts och de två tilläggen har också tagits med.
I den franska resp. holländska nyutgåva som publicerades strax efter den engelska nyupplagan återfanns också ett tredje tillägg, en lång essä om Konfucius. Detta tillägg har vi inte tagit med här.
Sedan "Den kinesiska revolutionen" skrevs har många nya fakta tillkommit, men detta har inte gett Brendel anledning till att göra någon fundamental omvärdering. Tvärtom ser Brendel den senare händelseutvecklingen som i stora drag en bekräftelse på de tidigare framförda slutsatserna. De två här publicerade tilläggen utgör alltså en fortsättning på de linjer som drogs upp i "Den kinesiska revolutionen".
Speciellt för denna svenska upplaga har författaren också bidragit med en efterskrift, som kortfattat behandlar vad som skett efter 1974. Den skrevs i slutet av sommaren 1976, några veckor innan Mao Tse-tungs död. De rapporter som sedan dess kommit från Kina tyder, som väntat, på en ytterligare intensifiering av motsättningarna. Brendels text kan sägas vara ett viktigt hjälpmedel till bättre kunskap om den aktuella politiska och sociala situationen i Kina, om vilka samhällskrafter som gör sig gällande i den pågående "maktkampen" och, med Brendels ord, vilka "ekonomiska och sociala ramar som bestämmer gränserna för kampen och sätter sin prägel på den".
Stockholm i oktober 1976
Ingemar E. Nilsson
När Mao Tse-tung och general Chu Tehs arméer gick över Yangtsi-kiang i april 1949, beseglades Chiang Kai-sheks öde. Hans makt smulades sönder och innan hösten kom drevs Kuomintang bort från fastlandet. Man började tala om "en seger för kommunismen" i Kina.
Kungtsiangtang (KTT eller Kinas kommunistiska parti) betecknade emellertid sin seger över Kuomintang som "en seger för den nationella borgerligt-demokratiska revolutionen" som inletts 38 år tidigare. Vad KTT förespråkade - och vad Mao Tse-tung betraktade som sin främsta uppgift - var att "stimulera den revolutionära processen". Den borgerliga revolutionen skulle, enligt deras övertygelse, följas av den proletära socialistiska revolutionen. I ett senare skede skulle "övergången till kommunism" komma upp på dagordningen. Det finns en slående likhet mellan å ena sidan Maos och KTT:s idéer om den kinesiska revolutionens utveckling, och, å den andra, Lenins och bolsjevikernas idéer om den ryska revolutionens utveckling.
Denna likhet är ingen tillfällighet. De båda ländernas revolutioner var en följd av likartade faktorer och förhållanden. Båda länderna var "u-länder" i seklets början. Deras produktionsförhållanden och exploateringsmönster var halvfeodala (eller stod i samband med feodalismen) och baserades huvudsakligen på jordbruket. Religionen genomsyrade båda samhällena och speglade de sociala förhållandena: i Kina konfucianismen och i Ryssland den grekisk-ortodoxa kyrkan. I båda länderna fanns likartade förtryckarregimer: tsarerna i Ryssland och Manchukejsarna i Kina.
I både Ryssland och Kina var revolutionerna tvungna att lösa samma ekonomiska och politiska uppgifter. De måste göra slut på feodalismen och frigöra jordbrukets produktivkrafter som fjättrades av de existerande förhållandena. De måste också lägga grunden till en industriell utveckling. De måste krossa enväldet och ersätta det med en regim och statsapparat som skulle möjliggöra lösningar av de existerande ekonomiska problemen. De ekonomiska och politiska problemen var en borgerlig revolutions problem; d.v.s. en revolution som skulle göra kapitalismen till det dominerande produktionssättet.
Den utvecklingsplan som utfärdades av KTT på hösten 1949 bekräftade allt detta. Den utmanade de kinesiska samhällstraditionerna, som baserades på familjeband samt lokala och regionala regeringar. Den förespråkade jordreformer genom införande av mer moderna produktionsmetoder och genom utvidgning av den odlade arealen. KTT ville utnyttja Kinas väldiga resurser av mänsklig arbetskraft och genom att bygga ut och förbättra utbildningssystemet förbereda befolkningen på dess roll i ett samhälle som genomgick industrialisering. Kinas nya härskare önskade upprätta ett modernt vägnät för att knyta de råvaruproducerande områdena närmare till de industriella centra. Enligt KTT var den främsta uppgiften att skapa en modern industri. Maos program för perioden efter "maktövertagandet" var i huvudsak den triumferande kapitalismens program.
Den borgerliga revolutionens politiska och ekonomiska problem var i stort sett mogna att lösas i Frankrike 1789. Det fanns emellertid stora skillnader mellan de borgerliga revolutionerna i Kina och Ryssland å ena sidan och i Frankrike å den andra. Och det är just på de områden där detta århundrades ryska och kinesiska revolutioner skiljer sig från den franska revolutionen som den ryska och kinesiska revolutionen liknar varandra. I Frankrike antog revolutionen en klassisk form - bourgeoisins kamp mot en för-borgerlig periods härskande klasser. Men varken i Kina eller i Ryssland fanns en bourgeoisie som var i stånd att förstå eller leda en sådan kamp. Det utmärkande draget för dessa båda länders revolutioner är att de var borgerliga revolutioner i vilka andra klasser än bourgeoisin intog den roll som bourgeoisin spelade i Frankrike på 1700-talet.
Dessa tämligen ovanliga klassförhållanden skulle komma att utgöra bolsjevismens grundval i både Ryssland och Kina. Bolsjevismen i Kina framträdde inte därför att Mao och hans medhjälpare var bolsjeviker, utan därför att förhållandena i Kina liknade de förhållanden i Ryssland som ursprungligen skapat bolsjevismen. Varken i Kina eller Ryssland kunde kapitalismen segra annat än i bolsjevismens form.
I både Kina och Ryssland hade feodalismen (eller dess motsvarighet) bestått ganska länge beroende på jordbrukets stagnation. I båda länderna uppstod kapitalismen på grund av vad man skulle kunna kalla yttre behov. Tillsammans med den utvecklades en embryonal bourgeoisie och ett embryonalt proletariat. I Ryssland växte kapitalismen fram som ett resultat av den tsaristiska militarismens ekonomiska behov. Industrialiseringen började i Petrograd, i Moskva, i Donetsbäckenets kolområden och kring oljefälten i Baku. I Kina försiggick samma process i de viktiga hamnstäderna Shanghai, Kanton och Nanking. I Kina utgjorde emellertid proletariatet en ännu mindre andel av befolkningen än i Ryssland. Trots de många likheterna skulle detta förhållande leda till stora skillnader mellan de båda ländernas revolutioner.
Den "bourgeoisie" som i Kina och Ryssland utvecklades jämsides med industrialiseringsprocessen, liknade inte på något sätt det "tredje ståndet" som i början av den borgerliga franska revolutionen stolt förkunnat sin rätt till makten. Bourgeoisin i Kina och Ryssland steg fram som en klass utan någon egen stadig ekonomisk bas. Den understöddes av den utländska kapitalismen och utvecklades i skuggan av ett envälde som självt hade gjort eftergifter åt den utländska kapitalismen. Av denna anledning var bourgeoisin inte fientligt inställd till detta envälde. Den sökte tvärtom erhålla dess politiska stöd. Den allierade sig beredvilligt med detta envälde - eller drog sig åtminstone för att låta sina intressen komma i konflikt med enväldets. Eftersom bourgeoisin var för svag för att ge sig i kast med politisk aktivitet måste revolutionen utvecklas utan dess hjälp. I de fall bourgeoisin deltog i politisk aktivitet så var denna aktivitet av icke-revolutionärt slag och revolutionen utvecklades i opposition mot bourgeoisin.
Även om arbetarklassen var liten i Ryssland ledde förhållandena under tsarväldet till att den var mycket militant. Denna stridsvilja, tillsammans med dess koncentration till vissa områden, gjorde det möjligt för det ryska proletariatet att påverka händelserna på ett avgörande sätt. Proletariatet spelade en viktig roll både 1905 och 1917 precis som bönderna gjorde i kraft av sin rent numerära styrka. Ryssland hade också en intelligentia som av historien hade tilldelats en särskild roll. Bolsjevikpartiets kader av yrkesrevolutionärer utgick från de intellektuellas led. Lenin sa en gång om dessa yrkesrevolutionärer (och det var riktigare än han förstod) att de var "jakobiner bundna till massorna", d.v.s. revolutionärer av utpräglat borgerligt slag, som förespråkade en typisk borgerlig organisationsform.
Dessa jakobinska revolutionärer satte sin prägel på den ryska revolutionen samtidigt som de själva skulle komma att påverkas av händelserna i Ryssland. De använde ordet "smytsjka" för att beskriva revolutionens behov. "Smytsjka" var en klassallians mellan arbetare och bönder, klasser med fullständigt skilda intressen, men som för någon längre tid inte kunde uppnå sina mål utan ömsesidigt stöd. I praktiken (och som historisk följd) kom detta att innebära att partiet intog en maktposition ovanför de två klasserna. Denna situation bestod tills en ny klass framträdde som en produkt av samhällsutvecklingen, en klass frambringad av de efterrevolutionära produktionsförhållandena.
I Kina upprepade historien sig men i en något annorlunda form. Fastän den kinesiska revolutionen i stort sett överensstämde med den ryska, skilde den sig dock avsevärt från denna i några avseenden. Först och främst var det en enorm skillnad i hastighet. Trots att den kinesiska revolutionen inleddes 1911 bidade den till en början endast sin tid (frånsett några viktiga händelser 1913, 1915 och 1916). Vid revolutionens utbrott trädde den stora massan av befolkningen, i motsats till vad som hände i Ryssland 1917, inte in på arenan. Manchuhärskarnas fall - eller snarare abdikation - var ett försenat eko från gånga tiders massrörelser som Taipingrevolten och boxarupproret. Abdikationen var inte följden av ett uppror. Den "Himmelske Kejsarens Son" erbjöd Kina republiken på ett fat. Den kejserliga auktoriteten krossades inte som den franska kungamakten eller den ryska tsarismen utan donerades genom ett kejserligt dekret till Yuan Shih-kai. Yuan har kallats "Kinas Napoleon" på grund av sitt misslyckade försök att ersätta kejsardömet med en militärdiktatur. Men detta är en oriktig benämning. Napoleon verkställde den borgerliga revolutionens vilja medan Yuan Shih-kai endast verkställde ett bankrutt kejserligt hovs vilja. I denna egenskap visade sig Yuan Shih-kai vara ett hinder för revolutionens utveckling.
Yuan kan inte jämföras med Bonaparte utan liknar snarare Kornilov, den ryske general som förberedde en kontrarevolutionär kupp i slutet av sommaren 1917. Inför denna fara uppmanade bolsjevikerna till motstånd och arbetarna i Petrograd ingrep på revolutionens sida. Ingenting liknande kunde ha inträffat i Kina, där arbetarklassen, liten som den var, var alltför svag för att ens överväga en sådan aktion. Den borgerliga kinesiska revolutionens framsteg mattades därför betydligt.
I Kina fanns inga jakobiner i opposition till Yuan Shih-kai. Vad som fanns var en småborgerlig intelligentia - radikal och republikansk. Dess radikalism var emellertid ytterst relativ och endast skönjbar vid en jämförelse med den reaktionära kinesiska bourgeoisin som sökte samverkan med både Yuan Shih-kai och kejsardömet. Denna småborgerliga intelligentia representerades av Sun Yat-sen som gick i Konfucius' fotspår genom att förespråka klassamarbete. Sun Yat-sen sökte en kompromiss mellan det gamla Kina och ett nytt modernt (d.v.s. borgerligt) republikanskt Kina.
Sådana illusioner kunde givetvis inte stimulera några revolutionära ställningstaganden. De förklarar varför Sun Yat-sen, då han under en kort tid efter 1911 befann sig i händelsernas centrum, kapitulerade för Yuan Shih-kai utan motstånd. Yuan Shih-kais misslyckande berodde främst på de separatistiska och decentralistiska krafter som hade omöjliggjort Manchu-monarkins fortbestånd och allvarligt hindrat upprätthållandet - t.o.m. i modifierad form - av de tidigare maktstrukturerna.
Kina blev inte en borgerlig nationalstat 1911 som Frankrike, Tyskland eller Italien hade blivit efter sina borgerliga revolutioner. Kina utlämnades därför till en handfull generaler som Sun Chuan-fang och Feng Yu-hsiang, vilka bekämpade varandra i över ett decennium. I Ryssland hade däremot generaler som Denikin, Koltjak och Wrangel trätt in på scenen först efter revolutionen 1917. Generalerna i Ryssland bekämpade bönderna, arbetarna och bolsjevikerna. Generalerna i Kina slogs för att förhindra att händelser liknande dem i Ryssland 1917 skulle inträffa redan innan de sociala förutsättningarna för sådana händelser förelåg. De försökte inte radera ut något som redan inträffat, utan föregripa händelseutvecklingen genom att utvidga sin makt över större delen av Kina. Men alla misslyckades. Det dröjde ända till 20-talets slut innan Chiang Kai-shek lyckades, men då hade revolutionen redan trätt in i ett nytt skede.
Chiang Kai-shek var inte som de andra generalerna. Han var inte en feodal krigsherre och han representerade inte heller de burgna bönderna. Chiang var de kinesiska "girondisternas" general, Kuomintangs general. Hans parti hade tvingats till revolutionär aktivitet under en kortare tid genom trycket från massorna, som nu började ta aktiv del i händelserna. Efter att ha bidat sin tid i ett kvartsekel hade den kinesiska revolutionen nu nått det stadium som den ryska nått i februari 1917, trots att de sociala förhållandena i de båda länderna fortfarande var mycket olika.
Kuomintang (KMT eller Kinas Nationella Parti) är det äldsta av de partier som deltog i den kinesiska revolutionen. Det var arvtagare till Tung-meng Hui (Revolutionärernas Enhetsfront)[1] som upprätthållit traditionerna från det hemliga sällskapet "Kina vaknar", vilket bildats utanför Kinas gränser av Sun Yat-sen 1894 med stöd av emigranter, främst köpmän. Köpmän och intellektuella förblev den småborgerliga basen för denna grupp, men den omfattade också många soldater och karriärhungriga tjänstemän. Den erhöll också stöd från den kinesiska bourgeoisin, som fortfarande var mycket svag.
KMT:s ståndpunkt var lika vag som man skulle kunna förmoda med tanke på partiets heterogena sammansättning. Det insåg inte att utvecklandet av Kinas ekonomi, som i alla borgerliga revolutioner, krävde en jordreform och böndernas frigörelse från feodala ägandeformer. Förvirringen var oundviklig eftersom en sådan frigörelse var oskiljaktigt förbunden med de traditionella kinesiska familjeförhållandenas upplösning. Dessa förhållanden var en integrerad del av det nya Kina som Sun Yat-sen och KMT såg framför sig.
KMT var ett republikanskt nationalistiskt parti och nationalismens logiska konsekvens var en kamp mot imperialismen. Men detta var omöjligt för ett parti vars borgerliga anhängare var så starkt förbundna med just denna imperialism. Sun Yat-sens idéer var så förvirrade att han på allvar trodde att Kina kunde enas och bli starkt under en centralmakt understödd av utländskt kapital. Han insåg inte att det utländska kapitalet var det som mest tjänade på Kinas svaghet. Huvuddraget i Sun Yat-sens och KMT:s idéer var emellertid deras föreställning om en allmän försoning mellan klasserna. Denna orealistiska målsättning sammanhängde obestridligen med det faktum att KMT var det politiska uttrycket för i grunden motstridiga intressen.
Det var först i början av 20-talet, då det kinesiska folket vidtog åtgärder för att försvara sig mot imperialismens förtyck, som KMT utvecklades åt vänster. Partiet omorganiserades och Sun Yat-sen utarbetade ett nytt program i vilket partiet för första gången erkände att en jordreform var av grundläggande vikt för det kinesiska samhällets utveckling. Programmet var emellertid så fördunklat av konfucianska termer att både vänster- och högerfraktionerna inom partiet kunde tolka det som de ville.
Trots detta tvingades KMT, genom händelsernas gång, att under en kort tid bekämpa imperialismen och de reaktionära krafterna, vilka fortfarande var lika starka som de varit 1911. Ett tag verkade det som om en slags "jakobinsk demokrati" skulle uppstå inom det nationalistiska partiet. Revolutionen vann kraft men detta förvärrade endast motsättningarna mellan de olika sociala grupper som KMT bestod av. Allt efter hand som revolutionen skred vidare mötte den motstånd från alla reaktionära krafter i Kina.
Kungtsiangtang (det kinesiska bolsjevikpartiet) bildades 1920-21 av ungefär samma orsaker som det ryska bolsjevikpartiet bildats tjugo år tidigare. Eftersom den kinesiska bourgeoisin inte kunde fullgöra sin uppgift blev bönderna och arbetarna revolutionens aktiva kraft. Eftersom det var en borgerlig och inte en proletär revolution som stod på dagordningen, visade sig den organisation som bildades i kampen - efter att KMT befunnits odugligt - vara av borgerlig typ: ett parti. Partiet byggdes upp enligt leninistiska principer eftersom förhållandena liknade de som gett upphov till bolsjevikpartiet i Ryssland. Dess interna struktur och dess sociala och politiska idéer motsvarade dessa materiella förhållanden.
Den kinesiske akademikern Chen Tu-hsiu, som grundade KTT, gjorde det till en trogen kopia av det ryska bolsjevikpartiet. Detta bekräftades av Mao själv då han i ett tal, på partiets 28-årsdag i juni 1949, sa: "Det var genom ryssarnas erfarenheter som kineserna upptäckte marxismen. Före oktoberrevolutionen var kineserna inte endast okunniga om Lenin, utan också om Marx och Engels. Oktoberrevolutionen gav oss marxism-leninismen." Av detta drog kineserna slutsatsen att "det var nödvändigt för oss att följa ryssarnas väg".
Denna slutsats var riktig, men endast därför att "marxism-leninismen" inte har något gemensamt med marxismen, förutom terminologin. Marxismen var det teoretiska uttrycket för klassförhållandena inom kapitalismen. Leninismen är en överföring och anpassning av socialdemokratiska idéer till speciella ryska förhållanden. Och dessa förhållanden skulle i högre grad än de socialdemokratiska idéerna komma att prägla bolsjevismen. Om leninismen varit marxistisk skulle kineserna inte ha haft något att göra med den, och vad Mao sa om andra västerländska teorier skulle då kunnat ha sagts även om leninismen, nämligen: "Kineserna har lärt sig mycket av Västerlandet men ingenting som varit till någon praktisk nytta."
Fastän KTT kunde låna sin struktur från det ryska bolsjevikpartiet på grund av de likartade förhållandena i de båda länderna, var förhållandena ändå inte identiska. Det var därför nödvändigt att anpassa leninismen till kinesiska förhållanden precis som Lenin tidigare hade förändrat västerländska idéer för att de skulle passa den ryska situationen. Eftersom situationen i Kina mer påminde om den ryska än den ryska hade påmint om situationen i Västeuropa så var förändringarna mindre drastiska.
Otvivelaktiga förändringar gjordes emellertid och även om den kinesiska bolsjevismen förblev bolsjevism skulle den komma att avspegla ett mycket starkare bondeinflytande än den ryska varianten. Denna anpassning till mer primitiva förhållanden gjordes inte medvetet utan skedde på grund av vad verkligheten framtvingade. Det totala förnyandet av partiet omkring 1927 var det synbara resultatet av detta. Så länge som det förblivit en trogen kopia av den ryska modellen hade KTT varit fullständigt vanmäktigt i den kinesiska revolutionens malström, men så snart det närmade sig bondemassorna blev det en betydelsefull faktor. Detta förklarar varför Chen Tu-hsiu uteslöts 1927 då "kadrerna förnyades". Stora skaror av "rebeller på landsbygden" anslöt sig till partiet. Chen Tu-hsiu, den marxistiske akademikern, ersattes av Mao Tse-tung, bondesonen från Hunan.
Ett tredje parti som skulle komma att framträda i den kinesiska revolutionen var Demokratiska Förbundet. Förbundet, som bildades 1941, sökte från början fungera som en buffert mellan KMT och KTT. I tidningen Ta Kun Puo (21 januari 1947) angav Förbundet närstående källor att dess syfte var att "sprida propaganda för demokrati och agera som medlare mellan KMT och bolsjevikerna i avsikt att uppnå nationell enighet". I andra uttalanden sa sig Förbundet vara för ett slut på inbördeskriget och fred.
Förbundet försökte förena det oförenliga. Den kompromiss (Förbundet använde självt ordet "kompromiss") som fördes fram liknade det försök som Sun Yat-sen gjorde 1912 då han gav vika för Yuan Shih-kai "för att undvika inbördeskrig". Men 1912, då revolutionen redan brutit ut, var inbördeskriget oundvikligt. Alla kompromissförsök då eller på ett senare stadium fick bara ett resultat - inbördeskriget intensifierades.
Demokratiska Förbundet bildades genom en koalition mellan olika grupper och mindre partier. Det har sagts att de flesta av dess anhängare var akademiker eller studenter och att de använde ordet "demokrati" ungefär på samma sätt som det används i väst, nämligen i betydelsen bourgeoisins herravälde. Dessa akademiker var arvtagare till de mandariner som styrt Kina i över 3.000 år, men vad de lärt av västerländska borgerliga demokrater var endast en tunn fernissa över deras grundläggande konfucianska filosofi. Det väsentliga draget i denna filosofi är dess betoning av "fred" och undvikandet av klasskamp. Förbundets mandariner upprätthöll nära ekonomiska och släktmässiga förbindelser med det översta skiktet i det kinesiska samhället. Detta skikt stod med en fot i det borgerliga samhället men försvarade också feodala intressen.
Förbundets sociala rötter uppenbarades helt tydligt i dess politik; trots Förbundets utåt sett skarpa kritik av KMT, begränsade sig dess praktiska aktioner till försök att reformera KMT. Sådana försök var fruktlösa. KMT:s "brister" kunde inte ha undanröjts utan att de sociala förhållanden som gett upphov till både KMT och Demokratiska Förbundet undanröjts.
Fred i Kina kunde inte uppnås genom den kompromiss Förbundet föreslagit utan endast genom att inbördeskriget fullföljdes till sitt slut. Förbundet övergav aldrig sin pacifistiska politik men verkligheten framtvingade till sist en modifiering. Tvekande, ovilligt och alltför sent, även enligt sin egen uppfattning, förklarade Förbundet krig mot Chiang Kai-shek som det (politiskt kortsynt som det var) alltid ansett vara en moderat man. Vid samma tidpunkt återupptog Chiang Kai-chek det utrotande av kompromisspolitikens företrädare som han temporärt avbrutit under kriget mot Japan. Demokratiska Förbundet, fångat mellan vänstern och högern, krossades av den våldsamma händelseutvecklingen och försvann. Detta skedde under hösten 1947.
Mellan åren 1927-47 genomgick den kinesiska revolutionen en andra stagnationsperiod. KMT hade makten under denna period, men hade avskilt sig från ungdomen och sin jakobinfraktion. Detta var girondistperioden, som börjat med Sun Yat-sens och vänsterns nederlag.
På våren 1927 ledde samhällsmotsättningarna till en politisk kris och senare även till partiets splittring. I april samma år fanns det två KMT-regeringar, en vänsterorienterad i Wuhan och en högerorienterad i Nanking. Skillnaderna mellan dem var inte särskilt stora eftersom Wuhan-regeringen skulle komma att hålla sig på avstånd från bondeklassen, som nu blivit en aktiv kraft. Nanking-regeringen reagerade på samma sätt. Det fanns ingen skillnad mellan de två regeringarnas jordbrukspolitik.
Då bonderörelsen i Hunan tog formen av en massrörelse reste Tan Ping-shan, jordbruksministern i Wuhan, till provinsen för att "förhindra överdrifter" (med andra ord för att undertrycka revolten). Tan Ping-shan var bolsjevik och medlem av KTT (som då hade ett nära samarbete med KMT). Chen Tu-hsiu, som fortfarande var partiledare, resonerade på följande sätt: "En alltför radikal jordpolitik skulle skapa en motsättning mellan armén och den regering i vilken KTT är medlem. Majoriteten av arméofficerarna kommer från mindre jordägarfamiljer, vilka skulle bli de första att drabbas av en jordreform."
Detta är ännu ett exempel på varför det visade sig nödvändigt att förnya bolsjevikpartiets kadrer med bönder. Det var dessutom klart att Wuhan-administrationen stod mellan bonderevolten och Nanking-regeringen och att den, på grund av sin småborgerliga bas, inte tog sin samverkan med den radikala jakobinismen alltför allvarligt. Resultatet blev att den tvingades ge vika för Nanking-regeringen i början av 1928 och därmed var Chiang Kai-shek situationens herre.
Samtidigt som Chiangs Nanking-regering visade sig segerrik det kritiska året 1927, måste stora arbetarrevolter slås ned i Shanghai och Kanton. Somliga har hävdat att dessa uppror var ett försök av det kinesiska proletariatet att påverka händelseutvecklingen i revolutionär riktning. Detta kan inte ha varit fallet. Tjugotvå år efter massakrerna i de båda städerna tillkännagav det kinesiska inrikesministeriet att det fanns fjorton industristäder i Kina och något mer än 1 miljon industriarbetare. Kinas folkmängd uppgick då till mellan fyra och fem hundra miljoner, d.v.s. industriarbetarna utgjorde mindre än 0,25% av befolkningen. 1927 måste denna siffra ha varit ännu lägre.
Eftersom proletariatet som klass var betydelselöst 1949 verkar det osannolikt att det skulle ha kunnat föra en revolutionär kamp tjugotvå år tidigare. Shanghairevolten i mars 1927 var ett folkligt uppror vars mål var att stödja Chiang Kai-sheks norra expedition. Att arbetarna spelade en betydelsefull roll berodde endast på att Shanghai var Kinas mest industrialiserade stad och att en tredjedel av Kinas proletariat var bosatt där. Upproret var "radikal-demokratiskt" snarare än proletärt till sin natur och krossades brutalt av Chiang Kai-shek därför att han föraktade jakobinismen och inte därför att han fruktade proletariatet. Den så kallade "Kantonkommunen" var inget annat än ett äventyr iscensatt av bolsjevikerna i ett försök att uppnå vad man redan misslyckats med i Wuhan.
Kantonupproret i december 1927 hade inget politiskt perspektiv och var lika lite ett uttryck för ett proletärt motstånd som KTT var uttryck för proletära strävanden. Borodin, regeringens ryske rådgivare, sa att han kommit till Kina för att kämpa för en idé; det var för liknande politiska idéer som KTT offrade Kantons arbetare. Dessa arbetare utmanade aldrig på allvar Chiang Kai-sheks och KMT:s högerflygel. Det enda allvarliga, systematiska och ihållande hotet kom från bondeklassen.
Efter sin seger stod Chiang Kai-shek som härskare över ett land där det traditionella sociala systemets olösliga motsättningar hade skapat socialt kaos. Nanking-regeringen såg som sin uppgift att reorganisera Kina, men det var omöjligt att vrida klockan tillbaka.
Chiang Kai-shek var tvungen att slå in på nya vägar och var också beredd att göra det. Han drömde om att bli Kinas om inte jakobinske så åtminstone girondistiske reformator, precis som Kerenskij drömt om att bli den ryska revolutionens store reformator. Kerenskij hade, som huvudpersonen i en operett, uppträtt på den ryska politiska scenen mellan februari och oktober 1917 och trott att han kunde dominera handlingen när det i själva verket var den som bar fram honom.
Chiang Kai-shek kan jämföras med Kerenskij på flera sätt: ingen av dem var särskilt kritiskt inställd till imperialismen; båda ställdes inför jordbruksproblem som medförde en grundläggande labilitet hos deras regimer; båda blev på grund av sina ideal reaktionens marionetter. Kerenskijs "socialistiska" övertygelse (ordet kan tolkas på många sätt!) fick honom att bli bundsförvant och vän med många av de mest reaktionära elementen i Ryssland. Chiang Kai-shek, som när han var kadett vid militärakademin hade drömt om att under sin livstid "förnya Kina med sitt svärd", blev medlem av en grupp vars mest typiske representant var T. V. Soong.[2] Soongs och andra stora finansmäns rikedom förutsatte dels en form av handelsimperialism, dels den kinesiska bondeklassens massfattigdom. Kerenskijs politik bestämdes på liknande sätt av hans vänners sociala ställning (t.ex. Nekressov), en ställning som baserades på den ryska bondeklassens fattigdom. Medan Kerenskijs regering i Ryssland bara höll sig kvar i några månader, varade den kinesiska "Kerenskij"-perioden ända till andra världskriget.
Fastän Chiang Kai-sheks makttillträde hämmade den borgerliga revolutionens framåtskridande, hade revolutionen redan börjat och den revolutionära huvudstyrkan, bondemassorna, fortsatte att kämpa för förändringar. I början på trettiotalet, knappt tre år efter det att landet hade "pacificerats", inträffade en rad bondeuppror. KMT-arméerna stred mot revolutionärerna - den bondeklass som ständigt förtryckts och lurats och nu tvingats tillgripa den sista desperata utvägen.
Överallt där massorna tog upp kampen började de genomföra en allmän jorduppdelning. I Kiangsi-provinsen var denna jorduppdelning så radikal att KMT tvingades legalisera den då det upproriska området "pacificerades" 1934 även om en sådan jordreform knappast var i överensstämmelse med KMT:s allmänna politik. Visserligen hade Chiang Kai-shek förklarat att han avsåg att reglera jordägandet så att var och en skulle få en egen jordlott, men med undantag av Kiangsi, där jorduppdelningen framtvingades av bönderna själva, ägde inga sådana reformer rum.
KMT hävdade att kooperativ skulle höja böndernas levnadsstandard och även om antalet kooperativ ökade från 5.000 till 15.000 mellan 1933 och 1936, tjänade de i själva verket endast jordägarnas intressen. Jan Myrdal, som under en tid bodde i en by i Shansi, har rapporterat att bönderna själva berättat för honom att kreditsystemet förde dem allt djupare ner i fattigdomen. Deras skulder till godsägarna ökade och KMT:s trupper drev in betalningen. Sådana förhållanden som rapporterats av Myrdal, ger tyngd åt påståendet att den revolution som pyrde under trettiotalet och exploderade på fyrtiotalet väsentligen var en bonderevolution.
Chiang Kai-sheks Nanking-regering misslyckades fullständigt med att lösa Kinas viktigaste problem, d.v.s. jordbruksproblemet. Dess oförmåga på detta område berodde på de nära förbindelserna mellan KMT och de grupper inom det kinesiska samhället som hade det största intresset av att det traditionella samhällssystemet vidmakthölls. Detta systems öppna och direkta förtryck av bondeklassen var av utpräglad för-borgerlig karaktär och visade att lämningar av feodalismen fortfarande existerade.
Här kan man finna källan till den tilltagande korruptionen inom KMT. Denna korruption var inte en följd av KMT-ledarnas personliga egenskaper, utan av själva det sociala systemet. KMT var inte korrumperat därför att det sökte stöd från de besuttna klasserna utan därför att det baserade sig på sådana klasser. Korruptionen förvärrade i hög grad Kinas sociala problem. Nanking-regeringen och de parasitära klasser som den representerade höll tillbaka utvecklingen och undergrävde Kinas ekonomi.
Men så snart ekonomin hotades var regeringens dagar räknade. Efter tjugo års trevande försök upptäckte bondemassorna till slut hur de skulle förena sig till en revolutionär styrka. Det var inte arbetarklassen, fortfarande mycket svag, som bragte Chiang Kai-shek på fall, utan bondemassorna, organiserade i primitivt demokratiska gerillaarméer. Detta visar på en annan grundläggande skillnad mellan den kinesiska och den ryska revolutionen. I den senare var det arbetarna som stod i spetsen för händelseutvecklingen i Petrograd, Moskva och Kronstadt, och revolutionen spred sig från städerna till landsbygden. I Kina var motsatsen fallet. Revolutionen spred sig från landsbygden till städerna. När Kerenskij krävde arméns stöd mot det revolutionära Petrograd, fraterniserade hans soldater med bolsjevikerna. Då Mao Tse-tungs och Lin Piaos arméer närmade sig Yangtsi-kiang deserterade den stora massan av KMT:s bondesoldater. Det var inte fråga om att försvara Nanking eller Chiang Kai-sheks Kina. Feodalismen drevs bort från Kina och kapitalismens blodiga födelse var resultatet av ett socialt kejsarsnitt utfört med hjälp av bondearméernas bajonetter.
Som bonderevolution visade den kinesiska revolutionen sin borgerliga karaktär lika klart som den ryska revolutionen. När bönderna satte sig i rörelse tvingades Lenin och hans kolleger att överge sina idéer i "bondefrågan". De antog narodnik-politiken som grundades på den så kallade "svarta delningen" under slagordet "jorden till bönderna". I Kina använde KTT en liknande av verkligheten framtvingad paroll, som även den lånats från annat håll (märkligt nog från Sun Yat-sen).
1926 följde de båda barndomsvännerna från Hunan-provinsen, Mao Tse-tung och Liu Shao-chi, strikt partidoktrinen. Den förre skrev i en studie över den gamla klasstrukturen i Kina att "industriproletariatet är den drivande kraften i vår revolution". Den senare skrev i en pamflett att "den sociala och demokratiska revolutionen kan endast nå framgång under fackföreningarnas ledarskap".
Men trycksvärtan hade knappt hunnit torka förrän bönderna i Hunan med oemotståndlig kraft bestred sådana åsikter. Djupt imponerad av vad han sett under ett kort besök i sin hemprovins övertygades Mao Tse-tung om att det inte var arbetarna utan bönderna som skulle komma att bli revolutionens förtrupp. Han skrev i en rapport att "utan fattigbönderna kan det inte bli fråga om någon revolution". Vem som än gick emot bönderna angrep revolutionen; deras revolutionära taktik stod över all kritik.
Mao skildrade utförligt Hunan-böndernas revolutionära taktik i en rapport om den revolutionära rörelsen i denna provins. Samma taktik användes över hela Kina såväl under den långa "Kerenskij"-perioden som 1949 och 1953. Bytyranners hus invaderades av bönder, deras säd konfiskerades, deras grisar slaktades. Godsägare tvingades paradera genom byarna som fångar iklädda narrdräkter. Möten hölls där de fattiga framförde sina klagomål mot de rika och domstolar upprättades för att rannsaka exploatörerna. Dessa kampmetoder utvecklades spontant av de kinesiska bönderna. I Kina, precis som i Ryssland, var det inte partiet som visade bönderna vägen utan bönderna som visade partiet vägen.
De sociala förändringar som inträffade på den kinesiska landsbygden mellan 1949 och 1953 kännetecknades av jorduppdelning, expropriering av godsägarnas egendom, krossandet av de sociala grupper som var förbundna med dessa godsägare och, slutligen, sönderbrytandet av den patriarkaliska familjen, som var det traditionella kinesiska samhällets grundläggande produktionsenhet. Den sociala betydelsen av denna process var att den gjorde slut på det gamla degenererade systemet som allvarligt förhindrade utvecklingen mot ett privat ägande av jorden (den viktigaste produktionsfaktorn i Kina).
Resultatet blev detsamma i Kina som i Ryssland. Jordlösa bönder blev småbrukare. Efter fyra års bonderevolution fanns det mellan 120 och 130 miljoner oberoende bönder i Kina.
Karl Radek skrev om utvecklingen i Ryssland efter 1917 att "de ryska bönderna har gjort den feodala jord de tidigare odlat till sin privata egendom". Detta kvarstår som ett grundläggande faktum även om det delvis kan döljas av olika juridiska fiktioner. Bolsjevikekonomen Vargas skrev 1921 att "bönderna brukar jorden nästan som om de själva ägde den". Radek och Vargas hade fullkomligt rätt.
Den ryska revolutionens första fas gav upphov till kapitalistiskt privatägande inom jordbruket, vilket naturligtvis ledde till nya sociala klyftor. En ny lantarbetarklass växte fram jämsides med en klass av välbärgade bönder. 1955 skrev Mao Tse-tung om en liknande utveckling i Kina: "under de senaste åren har kapitalismens spontana krafter för var dag expanderat på landsbygden. Nyrika bönder dyker upp överallt och ett stort antal mellanbönder försöker desperat att bli rika. Å andra sidan lever fortfarande ett stort antal fattiga bönder i misär och armod eftersom produktionsmedlen är otillräckliga. En del av dessa fattiga bönder är skuldsatta medan andra säljer eller arrenderar ut sin jord." Senare i samma artikel skriver Mao om "en grupp mellanbönder som utvecklas mot kapitalism". (Brendels kurs.)
I både Ryssland och Kina skapade jorddelningen de betingelser under vilka jordbruket kunde inträda i den moderna varuproduktionens sfär.
I Västeuropa uppstod ett sådant varuproduktionssystem i den klassiska kapitalismens form. I ett sådant system existerar det inte längre några slutna enheter där behoven endast fylls av lokal arbetskraft och där produktionen anpassas efter den lokala konsumtionen. En bonde konsumerade inte längre sin egen totala produktion, inte heller producerade han tillräckligt för att tillfredsställa alla sina behov. Specialiseringen utvecklades och bonden började - precis som industrin - att producera för marknaden.
Bonden försåg industrin med primära produkter och industriarbetarna med livsmedel. I gengäld försåg industrin bonden med maskinell utrustning så att han kunde förbättra och öka produktionen. Denna specialisering ledde till ett ökat ömsesidigt beroende mellan jordbruket och industrin.
Denna utveckling ägde också rum i Ryssland och Kina men inte längs de klassiska linjerna. Båda länderna saknade en modern borgarklass som är denna sociala förändrings historiska kraft. Dess historiska roll hade övertagits av partiet och staten. Utvecklingen mot kapitalism i dessa två länder var samtidigt en utveckling mot statskapitalism. Först kan det synas som om denna utveckling var resultatet av en förment "socialistisk" ideologi. Vid närmare granskning visar det sig emellertid att statskapitalismen inte var resultatet av en sådan ideologi utan snarare att denna "socialistiska" ideologi var resultatet av den nya statskapitalismens oundviklighet.
Eftersom statskapitalismen förutsätter en begränsning av de "fria" marknadsmekanismerna och av producentens traditionella "friheter" stötte den både i Kina och Ryssland på motstånd från bönderna som nyligen etablerat sig som fria producenter. Den historiska nödvändigheten att övervinna detta motstånd ledde oundvikligen till en partidiktatur.
Motståndsandan bland de kinesiska bönderna kommer klart till uttryck i en episod som 1951 skildrades i partiets teoretiska tidskrift: "Den unge Liu Shao-chi hade arbetat som lantarbetare i över tio år. Under denna tid levde han mycket fattigt. Det var inte förrän revolutionen segrade som han kunde gifta sig och bilda familj. Under jordreformskampanjen var han mycket aktiv och valdes till sekreterare i sin bys ungdomsorganisation. När han väl fått jord vägrade han emellertid att fortsätta sitt arbete för partiet. Då han kritiserades för detta svarade han: 'Hela mitt liv har jag varit fattig. Jag ägde ingen jord. Nu äger jag jord. Jag är nöjd. Det finns inget behov av fortsatt revolution.' " Partiet svarade att revolutionen ännu inte hade avslutats. Revolutionen kunde inte avslutas förrän en modern stabil ekonomi hade etablerats. Utan en sådan ekonomi skulle jordbruket, trots jorduppdelningen, åter stagnera.
1953, då bonderevolutionen nästan var genomförd, d.v.s. efter att jorduppdelningen ägt rum, upplevde Kina inledningen till en våldsam strid mellan bönderna och KTT. Kampen stod om uppbyggandet av en statskapitalistisk ekonomi. Samtidigt ökade också spänningen mellan arbetarna och regeringen.
I dessa två avseenden påminde händelserna i Kina på 50-talet om händelserna i Ryssland på 20-talet. Händelseutvecklingen i de båda länderna var dock på intet sätt identisk. I Kina uppstod inga arbetarråd, inga tendenser till självförvaltning som det hade gjort i de ryska fabrikerna och som tvingat Lenin att uppta slagordet "All makt åt arbetarråden" trots att det till sin karaktär stod i motsättning till bolsjevikideologin. Icke desto mindre kan likheter urskiljas mellan, å ena sidan, beslutet av de regionala ekonomiska rådens första allryska kongress (maj 1918) om att en eventuell nationalisering av fabrikerna endast kunde genomföras av Högsta Ekonomiska Rådet,[3] eller den 10:e partikongressens dekret (mars 1921) som förbjöd ytterligare konfiskering av företag,[4] och, å andra sidan, de lagar som infördes i Kina 1949 och som t.o.m. förvägrade arbetarna inom den privata sektorn strejkrätt.
Medan det ryska proletariatet utvecklade nya kampmetoder tillgrep det kinesiska proletariatet det klassiska strejkvapnet. Men i båda länderna var lagstiftningen riktad mot arbetarnas självverksamhet. Under den tunna ytan av den s.k. "proletariatets diktatur" kunde man i båda länderna skönja kapitalismens drag.
I både Kina och Ryssland fanns en motsättning mellan bolsjevikpartiets anspråk och den sociala verkligheten. I förhållande till fackföreningarna ledde detta till en "diskussion" där sanningen omsorgsfullt undveks även då fakta var ganska uppenbara.
1952 utrensades de kinesiska fackföreningsfunktionärer som, hette det, "alltför mycket lät sig ledas av arbetarna", d.v.s. de som "lade alltför stor vikt vid arbetarnas levnadsstandard" eller som "visade sig överambitiösa i sitt försvar av arbetarnas rättigheter". Möten hölls där man angrep "de som inte förstod att medan strejker är nödvändiga i ett kapitalistiskt land, är de överflödiga i en socialistisk stat". En kampanj, i ungefär samma tongångar som Trotskij använt i Ryssland, igångsattes mot "slapphet i arbetsdisciplinen". General Hou Chi-chen, som utarbetat de nya fackföreningslagarna, förklarade: "Det är nu inte längre nödvändigt, som det en gång var, att kämpa för kapitalismens undergång."
På de kinesiska fackföreningarnas 7:e kongress 1953 förklarades att "arbetarklassens direkta och själviska intressen måste underordnas statens".
Fastän debatten även i Kina dolde verkligheten uttalades dock sanningen betydligt mer rättframt på fackföreningskongressen 1953 än vad som någonsin varit fallet i Ryssland.
Att det kinesiska partiet kunde uttrycka sig mer öppet än det ryska var en direkt följd av de skilda situationerna i de båda länderna. I Ryssland måste bolsjevikideologins verkliga beskaffenhet döljas mer omsorgsfullt eftersom arbetarklassen spelade en mer betydelsefull roll i det landet. När allt kom omkring hade bolsjevikregimen i Ryssland fått känna av en "Arbetaropposition", som baserades på Metallarbetarförbundet, och en väpnad proletär resning i Kronstadt.
Det kinesiska bolsjevikpartiet hade inte utsatts för något sådant tryck. Av denna anledning hade det färre skrupler i sina relationer till arbetarklassen och kunde följaktligen handskas mer fritt med bönderna. Ända till i början på 30-talet vacklade det ryska partiet mellan bonde- och arbetarklassen. Ibland handlade man mot den ena medan man gav efter för den andra. Från revolutionens början kunde dock det kinesiska partiet följa en rak linje. Det kunde därför utveckla en starkare statskapitalistisk politik i förhållande till jordbruket och dessutom göra det i ett tidigare skede.
Då bolsjevikerna segrade i Kina var arbetarklassen svagare än den i Ryssland. Jordbruket var primitivare och därför mer beroende av industrin. Partiet fick av denna anledning större svängrum och dess jordbrukspolitik rönte större framgång. I oktober 1953 började partiet bekämpa de privatkapitalistiska tendenser som följt i jordreformens spår. Tre och ett halvt år senare, 1957, hade 90% av det kinesiska jordbruket organiserats i kooperativ. Den första kollektiviseringsperioden följdes av en andra fas i augusti 1958 då folkkommunerna infördes. Denna andra kollektiviseringsfas hade bara pågått några månader då den mötte ett massivt motstånd från bondeklassen. Bolsjevikerna i Ryssland hade mött detta motstånd tidigare.
I Kina kulminerade kampen mellan bondeklassen och det statskapitalistiska partiet senare än motsvarande strid i Ryssland. Eftersom Kinas bondeklass var större blev kampen hårdare och farligare för den nya staten. I Ryssland gav sig de ideologiska återverkningarna av denna strid inte tillkänna förrän långt efter det att bondeupproren slagits ner. Det var först 1925 som Bucharin utfärdade sitt berömda upprop till bönderna: "Berika er!". I Kina var händelseutvecklingen en helt annan. Bondeupproren inträffade i Hunan-, Hopeh-, Kansu-, Kiangsi- och Kuangtung-provinserna i december 1958, men den ideologiska kampen hade ägt rum två och ett halvt år tidigare under den period mellan de två kollektiviseringskampanjerna som är känd som de "hundra blommornas" period.
Det är helt felaktigt att se motståndet mot Mao-regimen under de "hundra blommornas" period som ett förspel till de röda gardenas period under kulturrevolutionen. Under de "hundra blommornas" period var det partiet som var anklagat. Det fördömdes för att det undertryckte individens frihet och skapade en klyfta mellan sig självt och folket, kort sagt för att det, som en talesman för oppositionen uttryckte det, "uppträdde som en ny dynasti". Partiet anklagades av folk som, medvetet eller inte, återspeglade de små jordbruksproducenternas strävanden. Under kulturrevolutionen var inte partiet anklagat, utan agerade istället åklagare. De anklagelser det framförde gällde inte undertryckandet av den personliga friheten, utan tvärtom att man gett efter alltför mycket på detta område. Medan de "hundra blommornas" period var en kamp mot partiets statskapitalistiska attityder så var kulturrevolutionen, vilket kommer att visas, en konflikt mellan partiet och den "nya klassen".
I Kina uppstod den "nya klassen" snabbare än i Sovjetunionen. En av huvudorsakerna till detta var KTT:s förmåga att snabbare och mer kraftfullt leda utvecklingen mot statskapitalism under de första åren efter sin seger. I Kina inträffade många av de mest djupgående efterrevolutionära sociala förändringarna tidigare än vad som varit fallet i Sovjetunionen. Som så ofta i historien blev det som ursprungligen varit en spärr en stimulerande faktor för fortsatt utveckling.
I mitten på januari 1956 höll det kinesiska bolsjevikpartiet en konferens där man beslutade att ändra sin politik i förhållande till vetenskapsmän och författare. Premiärminister Chou En-lai lovade de intellektuella bättre behandling och medgav att en klyfta uppkommit mellan partiet och de intellektuella och att detta delvis berodde på partifunktionärerna. Den 21 mars 1956 skrev Folkets Dagblad att partiet skulle göra större ansträngningar än någonsin för att återföra de intellektuella till sina led. Med "intellektuella" syftade man på de nya intellektuella snarare än på de gamla politiska idealisterna som utgjort partiets kader och tillhört intelligentian. Samtidigt försökte man öppet övertala intellektuella utomlands att återvända hem. Den andra maj 1956 höll Mao Tse-tung det berömda tal där han yttrade: "Låt hundra blommor blomma och hundra tankar tävla." Så började de "hundra blommornas" period. Det var en ren tillfällighet att den började samtidigt som "tövädret" i Sovjetunionen eller "våren" i Polen. Sammanträffandet ledde till missuppfattningen att dessa händelser var likartade fenomen.
Missuppfattningarna förvärrades eftersom man även i Kina talade om en "vår". Om man emellertid ska söka en motsvarighet till denna kinesiska "vår" så finns den inte i den europeiska utvecklingen under 50-talet utan snarare i de ryska händelserna i början på 1918. I mars det året tillkännagav Lenin nödvändigheten av att få in yrkeskunnigt folk i partiet. Under 1921 och de år som följde efter NEP förbättrades partiets förhållande till vetenskapsmännen och specialisterna stadigt tills de ännu en gång skulle komma att attackeras av Stalin.
1928 inledde man den första rättegången i Sovjetunionen mot ett antal ingenjörer. Händelserna påminde på sätt och vis om utrensningarna på 30-talet men var till sin karaktär helt annorlunda. Rättegångar iscensattes även i Kina, t.ex. mot författaren Hou Fu, som lästes av många under denna period. Att sådana fall inträffade t.o.m. innan de "hundra blommornas" period visar bara hur komplex verkligheten är och hur, trots alla likheter, djupgående skillnader består mellan de kinesiska och ryska händelserna.
Trots dessa skillnader kan de "hundra blommornas" period i Kina jämföras med NEP i Ryssland. Förändringar skedde i den ekonomiska politiken i Kina under detta skede, närmare bestämt mellan de två kollektiviseringsperioderna. I Ryssland varade denna period tio år om man utgår från Lenins förändrade politik gentemot de intellektuella, eller sju år om man utgår från det formella godkännandet av NEP den 21 mars 1921. Eftersom Kina var mer underutvecklat var dess motsvarande fas mycket kortare, men inleddes inte förrän sex och ett halvt år efter den kinesiska bolsjevismens seger. Det systematiska uppbyggandet av statskapitalismen, till vilket båda länderna behövde intellektuella, började senare i Kina, som var mer underutvecklat än Ryssland, men när processen väl påbörjats fortsatte den i ett snabbare tempo eftersom kineserna inte behövde gå de omvägar som Lenin tvingats till (se punkt 35).
De "hundra blommornas" period varade bara ett år. Medan de hundra blommorna blommade och de hundra tankarna tävlade kunde man i Kina läsa uttalanden av följande slag: "När kommunisterna intågade i staden 1949 välkomnades de av folket med mat och dryck och betraktades som befriare. Nu håller sig folket borta från kommunistpartiet som om dess medlemmar var gudar eller djävlar. Partimedlemmarna uppträder som civilklädda polisagenter och spionerar på folk." Eller: "Fackföreningarna har förlorat massornas stöd eftersom de sluter upp på regeringens sida i de avgörande ögonblicken."
Till detta missnöje måste läggas det som orsakades av en låg levnadsstandard och utbredd hungersnöd. Man kan inte undgå att erinra sig vad Kollontaj hade sagt i Ryssland i början på 20-talet, nämligen att den enda återstående symbolen för sovjeternas makt var fängelsegallren - eller hur Arbetaroppositionen hade kritiserat den ekonomiska politiken. Men i Kina var arbetarklassen ännu svag. Ingen arbetaropposition hade framträtt. Det verkliga läget, försvaret av småböndernas frihet mot partiets statskapitalistiska tendenser, avspeglade sig tydligare i den litterära kritiken under de "hundra blommornas" period än i pamfletterna under NEP. I Ryssland hade detta blandats med en primitiv proletär kritik, något som inte skedde i Kina.
De "hundra blommornas" period stod inte på något sätt i relation till händelserna i Sovjetunionen eller Polen efter Stalins död. Den sammanhängde inte heller med den kritik som inleddes i Kina i början på 60-talet trots det faktum att partiet i en rad fall var det gemensamma föremålet för denna kritik. Under de "hundra blommornas" period kritiserades partiet därför att det var statskapitalistiskt. På 60-talet kritiserades det trots sin statskapitalistiska inställning. Under de "hundra blommornas" period riktades kritiken mot både statskapitalismen och partiet. På 60-talet riktades kritiken mot Mao Tse-tung men inte på minsta sätt mot statskapitalismen. Bakom dessa skenbara subtiliteter ligger viktiga skillnader.
1957, då de "hundra blommornas" frön börjat gro, svarade partiet på kritiken med en hård kampanj mot "högeropportunister". Kampanjen varade till april 1958. På sommaren samma år tillkännagav partiet de "tre röda fanornas" politik, som förberetts under några månader.
- Den första "röda fanan" var det allmänna socialistiska uppbyggandet, en parallell utveckling av industrin och jordbruket genom utnyttjandet av både moderna och traditionella produktionsmetoder.
- Den andra "röda fanan" var det "stora språnget", ett försök att kraftigt öka energi- och stålproduktionen.
- Den tredje "röda fanan" var bildandet av folkkommuner på landsbygden, vilket skulle utgöra jordbrukskollektiviseringens andra fas.
Efter de "hundra blommornas" korta period kan man nu se hur partiet mer beslutsamt än någonsin fortsätter på sin statskapitalistiska kurs. Kina hade nu nått det stadium som Stalins Sovjetunionen nått 1928, elva år efter bolsjevikrevolutionen. För Kina hade det tagit nio år att nå detta stadium. Kinas utveckling hade gått snabbare och de metoder som använts hade varit radikalare.
Sådana "framsteg" uppnåddes emellertid inte utan svårigheter. I slutet av 1958, då "kritiken som vapen" från de "hundra blommornas" period övergavs och bönderna började använda "vapen som kritik", tvingades partiet till eftergifter. I december 1958, april 1959 och vid flera andra tillfällen tvingades partiet modifiera sitt "kommun"-program, innan det slutligen övergavs 1962. De två andra "röda fanorna" gick ett liknande öde till mötes. På våren 1962 hade de "tre röda fanornas" politik helt övergivits.
Historien upprepar sig, men i ständigt nya former. I Ryssland fanns ett tämligen starkt bondemotstånd i början av 1921. Partiet tog ett steg tillbaka och tillkännagav NEP, men återupptog kampen mot detta bondemotstånd 1928. I Kina uppträdde 1956-57 tendenser som liknade NEP. Partiet påbörjade därefter en kamp mot bönderna som ledde till bonderevolter liknande de som förekommit i Ryssland 1921. Det kinesiska partiet retirerade sedan precis som Lenin gjort 1921. Vad som påminner om NEP i Kina inträffade alltså under två olika skeden, dels under de "hundra blommornas" period och dels mellan 1962 och 1964 då man åter slog in på en ny "radikal" kurs. Händelserna i Kina 1964 överensstämde emellertid inte med vad som skedde i Sovjetunionen i slutet av NEP. En ny konflikt tog form, inte mellan partiet och bondeklassen, utan mellan partiet och en "ny klass".
I mitten på 60-talet inträdde Kina i en ny fas vilken partiet kallade "den stora socialistiska kulturrevolutionen". I ett verk i tre band som publicerades på hösten 1966 förklarades att "den socialistiska revolutionens seger inte innebär klassamhällets eller klasskampens avskaffande". Författarna fastslog vidare att det fanns andra strider att utkämpa efter att proletariatet upprättat sin makt genom sin politiska seger. Som exempel nämndes kulturen, litteraturen, konsten, filosofin, livsstilen och det dagliga uppförandet. Det var av denna anledning som en klasskamp hade pågått på den kulturella fronten i Kina sedan 1949.
Detta är ett typexempel på bolsjevikisk mystifikation: det hade inte förekommit någon socialistisk revolution och makten låg inte i proletariatets händer. Istället hade det varit fråga om en borgerlig revolution som, på grund av speciella historiska omständigheter, hade genomförts av bondeklassen. Den hade tagit statskapitalismens form och senare utvecklat en mycket ovanlig ideologi. Denna ideologi fordrade att utvecklingen framställdes så att revolutionen snabbt övergått från det kapitalistiska till det socialistiska stadiet. Detta beror på att statskapitalismen såväl i Kina som i Sovjetunionen framställs som "socialism" och partiets makt som "proletariatets diktatur".
Den nya ideologin utvecklar också den falska tanken att arbetarklassen, efter sin påstådda politiska seger, måste utkämpa nya politiska strider. Men arbetarklassens verkliga makt, liksom alla andra klassers makt, ligger inte i politiska institutioner utan är av social karaktär. Framför allt innebär den en revolutionerande förändring av produktionsförhållandena gemensamt med en revolution av alla andra relationer. I Kina förändrades produktionsförhållandena. Feodalismen ersattes av kapitalismen. Så som tidigare skett i Europa ersattes ett exploateringssystem av ett annat. Så länge som en revolution av produktionsförhållandena endast medför att ett exploateringssystem ersätts av ett annat kommer resultatet att bli att en institutionaliserad politisk makt uppstår. När en förändring av produktionsförhållandena avskaffar exploateringen kommer den politiska makten att upphöra att existera. Man kan inte tala om proletariatets politiska herravälde där proletariatet ännu är exploaterat. När proletariatet frigör sig kommer alla former av utsugning och klassherravälde att upphöra.
Föreställningen att "proletariatets politiska makt måste användas till att vinna en seger på det kulturella fältet" grundar sig på en fundamental missuppfattning av sambandet mellan produktionsförhållandena å ena sidan och de kulturella och politiska förhållandena å den andra. Dessa felaktiga idéer berodde på det faktum att samhällets sociala och ekonomiska infrastruktur och dess politiska och kulturella överbyggnad hade kastats om.
Kulturella och ekonomiska förändringar kommer inte till stånd genom politiska medel utan inträffar då samhällets ekonomiska grundvalar omvandlas. Men rakt motsatt uppfattning gör sig gällande i Sovjetunionens och Kinas fall - och detta sker genom att verkligheten förfalskas och genom att löneslaveriet framställs som motsatsen till vad det egentligen är. Vi vill framhålla att den "stora socialistiska kulturrevolutionen" inte hade något med socialism att göra och att den inte heller var någon revolution i egentlig bemärkelse.
I slutet av 1966 och början av 1967 ledde den av KTT benämnda "kulturrevolutionen" till så omfattande och våldsamma oroligheter att världen talade om "inbördeskrig". Man ska emellertid inte tro att dessa begrepp står i motsats till varandra. Historien har visat att kulturell utveckling ofta sker våldsamt. Enligt vår mening finns det ett direkt samband mellan de konflikter som kom till uttryck inom konsten och litteraturen i början av 60-talet och de oroligheter som senare bröt ut. De kinesiska akademikerna och litteraturkritikerna kämpade väsentligen för samma saker som man senare skulle slåss för fysiskt. Som så ofta är fallet i historien, och som tidigare inträffat i den kinesiska historien (se punkt 44), föregicks den väpnade kampen av en ideologisk kamp.
Det var ingen tillfällighet att det tidigare nämnda verket om "kulturrevolutionen" endast behandlade litteraturen. Det var inte fel av KTT att framhålla sambandet mellan de röda gardenas kamp och den tidigare litterära striden, men dess syn på detta samband var emellertid helt felaktig och förvrängd. De röda gardenas kamp hade inget kulturellt mål. Motsatsen var fallet. Den kulturella kampen var uttryck för motstridiga sociala intressen. De kinesiska bolsjevikerna lyckades inte uppfatta de motsatta sociala intressena av den enkla anledningen att de var bolsjeviker och begränsade av bolsjevikisk ideologi. De beskrev konflikterna 1966-67 som "kulturella" då de inte kunde förklara att dessa konflikter på det kulturella fältet uppstått ur antagonistiska sociala intressen.
Den franska tidskriften Le Contrat Social (som utges av Samhällshistoriska Institutet i Paris) kallade den "stora socialistiska kulturrevolutionen" en "pseudo-kulturell pseudo-revolution". Detta kan tyckas överensstämma med vår ståndpunkt. Vi har sagt att det är felaktigt att förklara sociala konflikter med kulturella mekanismer. Vi har sagt att det inte var fråga om någon revolution under denna period. Detta är riktigt, men författaren av artikeln i den franska tidskriften menade något annat. Med "pseudo-kulturell" menade tidskriften antikulturell och med "pseudo-revolution" menade den kontrarevolution. På 60-talet inträffade emellertid varken en revolution eller en kontrarevolution i Kina vare sig i fysisk eller litterär bemärkelse. Vad som skedde var att en kamp fördes mellan den "nya klassen" och partiet precis som i Sovjetunionen efter Stalins död.
Men det finns en viktig och specifik skillnad mellan utvecklingen i Kina och Sovjetunionen. I Sovjetunionen inträffade samma omvälvning men försvararna av den traditionella partiformen betecknades som "partimotståndare" och den "nya klassen" vann enkelt och nästan utan våldsamheter sin seger. I Kina, där partiet var mycket starkare beroende på historiska orsaker (se punkt 35 och 41), mötte den "nya klassen" ett hårdare motstånd och oroligheter bröt ut. Om Molotov och kretsen kring honom på 50-talet hade lyckats få armén på sin sida mot Mikojan-fraktionen är det möjligt att utvecklingen i Sovjetunionen företett en större likhet med den i Kina.
De röda gardenas propaganda var inget annat än ett svar på en tidigare aktion av den "nya klassen". För att förstå detta behöver man endast studera den litterära konflikt som utspelades i början på 60-talet. Trots att konflikten kläddes i litterära termer blev dess verkliga sociala natur klart skönjbar i januari 1961 efter att författaren Wu Han publicerat sin teaterpjäs "Hai Juis avsättning" (utgiven av "Konst och litteratur", Peking).
Fastän pjäsen flera år senare blev hårt kritiserad i partiets officiella press utgav samme författare 1961 "Trefamiljsbyn", i samarbete med Teng To och Liao Mo-sha. Mellan januari och augusti hade Teng To en återkommande spalt under rubriken "Aftonsamtal vid Yangshan" i en kinesisk tidning. Dessa stycken var korta betraktelser i den klassiska kinesiska stilen och till det yttre handlade de om tidigare kulturella glansperioder i Kina. Artiklarnas allegoriska karaktär är emellertid uppenbar och inom ramen för en skildring av Ming-dynastin eller forna dagars kinesiska kultur beskrev han i själva verket Mao Tse-tungs och KTT:s folkrepublik och riktade skarp kritik mot partiets diktatur.
Teng To var utan tvekan den mest begåvade av Maos kritiker och hans arbeten innehåller oupphörliga angrepp på den politiska fanatismen och förföljelserna p.g.a. de ödesdigra effekter de har på den harmoniska sociala och ekonomiska utvecklingen. I sin spalt "Aftonsamtal vid Yangshan", daterad 30 april 1961, klargör Teng To ytterligare sin ståndpunkt. Artikeln handlar om "teorin om den värdefulla arbetskraften" och Teng To anser att det ansvarslösa användandet av en sådan "värdefull" vara är skadlig för produktionen. Genom denna kritik skiljer sig Teng To från kritikerna från de "hundra blommornas" period. Han framträder som något nytt, nämligen som talesman för en grupp med otvivelaktiga intressen i produktionen. När Teng To i sitt "Aftonsamtal" den 22 april 1962 ställer frågan om man kan grunda sig på endast teorin och samtidigt talar om för partibyråkraterna att "folk inte kan klara av allting själva" så måste detta ses i ljuset av att den "nya klassen" försöker göra sig hörd.
Mot partiet vänligt inställda kritiker hävdade att sådana författare som Wu Han, Liao Mo-sha och Teng To ville "återupprätta kapitalismen" i Kina. En sådan anklagelse överensstämmer med den bolsjevikiska ideologins jargong men är uppenbart helt absurd. Eftersom kapitalismen utgjorde det existerande ekonomiska systemet fanns det ingen anledning att "återupprätta" den. På sin höjd var det möjligt att en del kineser föredrog den traditionella liberala kapitalismen framför den variant av statskapitalism som existerade i Kina.
Vilka var då kritikerna? Den klassiska kapitalismen hade inte gjort några större framsteg i Kina och den embryonala bourgeoisie som fanns hade utplånats eller tvingats lämna landet i slutet på 40-talet. Dess återstående representanter finns i dag på Formosa eller på annat håll. Om det mot förmodan skulle finnas folk i Kina som förordar en återgång till den klassiska privatkapitalismens förhållanden så är inte Teng To, Liao Mo-sha och Wu Han bland dem. Medan deras motståndare inom partiet ständigt publicerade långa angrepp mot dessa författares verk för att visa deras fientliga inställning till den existerande regimen så kunde man inte på något ställe i deras arbeten finna någon fientlighet mot det statskapitalistiska systemet. Det är riktigt att "Trefamiljsbyn" (ett gemensamt verk av dessa tre förhånade författare) innehåller ett halvöppet angrepp på folkkommunerna, men denna kritik riktas vare sig mot statskapitalismen eller partiet. I själva verket övergav partiet självt nu "kommun"-politiken.
I "Trefamiljsbyn" kritiserar Teng To Maos berömda tes att "vinden från öst är starkare än den från väst" och Maos beskrivning av imperialismen som en "papperstiger". Teng Tos kritik beror på hans realistiska utgångspunkt. När han i sina "Aftonsamtal" angriper KTT:s politik därför att den bygger på illusioner så är detta en genklang av hans kritik av folkkommunerna. I båda fallen uttalar han sin beundran för effektiviteten. Teng To behandlar inte historien grannlaga och angriper politiska idealister som Mao, som försöker styra samhällsutvecklingen i enlighet med sina egna politiska önskningar. Med andra ord: Teng To och hans gelikar opponerar sig inte mot statskapitalismen utan endast mot partiet.
Wu Hans pjäs "Hai Juis avsättning" handlar om en partifunktionär som, trots sin hederlighet, sparkas från sin post p.g.a. att han hyser avvikande idéer. Det är troligt, som antytts av författarens kritiker inom partiet, att pjäsen anspelar på dem som uteslöts från och förföljdes av partiet efter Lushan-konferensen 1959. Den slutsats kritikerna drog var emellertid att Wu Han försvarade "högeropportunister". Detta återfall i den traditionella jargongen säger oss inget om vare sig Hai Jui eller dem som uteslöts från partiet. Partiskribenterna kunde endast gång på gång monotont upprepa att författarna ville "återupprätta kapitalismen".
Om man nu emellertid inte får reda på någonting om Hai Jui, eller hans skapare Wu Han, genom belackarnas kritik så kan man lära mycket från författarens artiklar och brev som publicerades efter det att hans bok givits ut. Wu Han förklarade där att han själv var bland dem som utförde praktiskt arbete och upprätthöll nära kontakt med verkligheten. Teng To uttryckte en liknande böjelse för verkligheten då han i sin spalt "Aftonsamtal" skrev att "de som trodde att de skulle kunna lära sig något utan lärare inte skulle lära sig någonting alls". "Läraren" som Teng To anspelar på är den historiska verkligheten, den faktiska utvecklingen av produktionsprocessen. Det är just kritik av denna typ som utmärker Wu Han och Teng To som talesmän för den "nya klassen".
Den "stora socialistiska kulturrevolutionen" i Kina var inget annat än partiets försök till självförsvar mot den "nya klassens" ökande tryck. Till att börja med använde partiet endast litterära vapen mot Teng Tos, Liao Mo-shas, Wu Hans och andras litterära angrepp. Ordförande Maos tankar publicerades i den berömda "lilla röda" vilken innehöll de uttalanden om konst och litteratur som Mao gjort i Yenan i maj 1942. Då Mao på 40-talet yttrade att "författare måste placera sig på partiplattformen och foga sig efter partipolitiken" menade han något annat än vad denna fras kom att användas till ungefär 20 år senare.
När den "nya klassen" bytte vapen följde partiet efter. Den litterära konflikten mellan den "nya klassen" och partiet utvecklades till en fysisk kamp. Vad striden gällde var lika tydligt som i den tidigare litterära fasen. En skillnad fanns dock. Verkligheten kunde ignoreras på papperet, men inte i det verkliga livet. Den "nya klassen" i Kina var, precis som i Sovjetunionen, en produkt av samhällsutvecklingen och i det avseendet kände sig partiet tvingat att försvara den. Detta förklarar varför Lin Piao, i ett visst skede, måste hålla tillbaka de röda gardena och varför Mao själv var tvungen att förklara "kulturrevolutionen" avslutad. Vad som då stod på spel var varken litteraturen eller kulturen utan produktionen och den kinesiska ekonomin.
Både den officiella och den halvofficiella informationen om den senaste utvecklingen i Kina är vag, motsägelsefull, politiskt förvrängd och ofullständig. Varje försök att skapa sig en social bild av Maos motståndare, mot vilka kulturrevolutionens våld riktades, stöter på stora svårigheter. Det är ungefär som den uppgift polisen griper sig an med då de försöker skapa en "identitetsbild" från ett otal partiella och ofullständiga vittnesmål. Tvivelaktiga och osäkra detaljer måste lämnas därhän för de gemensamma dragen i de många partiella och otillräckliga redogörelserna. Med utgångspunkt från dessa drag kan man skapa en sammanhängande bild som, även om den brister i detaljerna, icke desto mindre visar alla allmänna, d.v.s. väsentliga drag. Dessa drag tillhandahåller en distinkt och omedelbart igenkännbar ram. Om man tillämpar denna metod kan man få fram följande om Maos motståndare:
- att de bodde i stora eller medelstora industristäder (Chou En-lai sa vid en bankett i Peking den 14 januari 1967 att det var i sådana städer som partiet först kände sig tvingat att vidta åtgärder mot sina motståndare);
- att de fanns bland höga partifunktionärer och välkända män (tal av Chou En-lai och artiklar i Folkets Dagblad) och folk som innehade officiella ämbeten (ledare i den teoretiska tidskriften Röda Fanan);
- att de tillskansat sig mäktiga positioner (ledare i Folkets Dagblad och Röda Fanan);
- att somliga av dem fanns inom järnvägsförvaltningen (artiklar i Folkets Dagblad och Röda Fanan);
- att de sökte vinna arbetarnas stöd genom löneförhöjningar, beviljandet av sociala förmåner och fördelning av livsmedel och andra varor (Folkets Dagblad och Röda Fanan);
- att de hade intressen tätt knutna till produktionen (uttalande av en promaoistisk grupp i Shanghai);
- att de skilde sig från massorna genom sin klädsel och livsstil som varken var proletär eller av bondeursprung (många ögonvittnen);
- att de gav uttryck åt åsikter som maoisterna betecknade som "ekonomistiska"; dessa åsikter återspeglade det industriella livets atmosfär och kolliderade med den maoistiska uppfattningen att "det politiska arbetet bildar grunden för det ekonomiska arbetet" (Folkets Dagblad och Röda Fanan);
- att de förordade en politik som enligt maoisterna skulle driva in en kil mellan "proletariatets diktatur" (d.v.s. partiets diktatur) och det "socialistiska systemet" (d.v.s. statskapitalismen) (Folkets Dagblad och Röda Fanan).
Maos motståndare ger alltså intryck av att vara en grupp med rötter i industrin samt omfattande många partifunktionärer. De har ekonomiskt inflytande och befinner sig i en sådan position att de kan tilldela folk industriprodukter (både livsmedel och andra varor). De har makt att bevilja löneförhöjningar och andra sociala förmåner. De kan därför karakteriseras som direktörer.
Ju klarare bilden blir av Maos fiender desto enklare är det att identifiera dem som den "nya klassen". De verkliga sociala skillnaderna mellan dem och partiet överensstämmer exakt med de teoretiska skillnaderna mellan Wu Han och Teng To å ena sidan och partiet å den andra. Det är ingen tillfällighet att Wu Han i början på 60-talet inte bara var författare utan också biträdande borgmästare i den stora industristaden Shanghai. Inte heller är det någon tillfällighet att Shanghais borgmästare var bland dem som i mitten på 60-talet bekämpade partiet med mer än en penna i handen. Deras så kallade "ekonomism" var den atmosfär de insög varje dag i Shanghais industriella klimat.
Den "nya klassens" (eller direktörernas) ingripande klargör lika mycket deras litterära föregångares attityder som ett studium av de senares skrifter klargör de kinesiska direktörernas praktiska handlande. Anklagelsen att direktörerna ville lossa bandet mellan partiet och det ekonomiska systemet visar att direktörerna - precis som författarna - inte riktade sina angrepp mot statskapitalismen som sådan utan mot partiets makt. De ansåg inte att de två var oskiljaktiga. De ville förgöra partiets kvävande inflytande men de ville inte avskaffa statskapitalismen. I själva verket trodde de att statskapitalismen kunde blomstra först då den frigjorts från Mao Tse-tungs och KTT:s politiska fjättrar.
Vad den "nya klassen" föreslår i Kina är en ny uppfattning av partiet, med andra ord ett helt annat slags parti än det Mao Tse-tung byggt upp.
Under sitt besök i London sa Kosygin, den ryske premiärministern, att den ryska regeringen sympatiserade med Maos fiender i Kina. Detta uttalande överensstämmer perfekt med vår analys av de kinesiska händelserna. Det var inte med den "ideologiska konflikten" som de sovjetiska ledarna sympatiserade. Vad de identifierade sig med var den "nya klassen" och dess kamp mot det traditionella partiet. Deras sympati för den "nya klassen" berodde på att en sådan klass, personifierad av sådana direktör-administratörtyper som Kosygin och Mikojan, redan visat sig segerrik i Sovjetunionen.
I Sovjetunionen hade den gamla sortens bolsjevikparti ersatts av en ny typ av parti. Detta ger oss en insikt om anti-maoisternas mål i Kina. Trots likheterna måste man emellertid ständigt understryka att händelserna utvecklade sig på olika sätt och i olika hastighet i de båda länderna.
I Sovjetunionen var det traditionella partiet och den "nya klassen" naturliga fiender. Detta var inte fallet i Kina, där proletariatet alltid varit svagt och där partiet således inte hade tvingats ägna arbetarna lika mycket uppmärksamhet som sin ryska motsvarighet. Följaktligen hade det kinesiska partiet friare händer. Dess politik var mer drastisk och direkt (se punkt 35). Det rörde sig snabbare och självsäkrare i riktning mot statskapitalismen. Detta är förklaringen till att det kinesiska partiet skilde sig från sin ryska motsvarighet och till att det är svårare att upptäcka skiljelinjerna mellan partiet och den "nya klassen" i Kina.
Maos motståndare är så starka, till och med inom själva partiet, att Mao vid ett exekutivkommittémöte i början av 1967 endast fick stöd av sex av de elva ledamöterna. I Sovjetunionen kom den "nya klassen" till makten omärkligt eftersom det traditionella partiet visat sig vara en anakronism. I Kina har den "nya klassens" framträdande varit förenad med en kamp om kontrollen över partiet.
Denna kamp om partiet gör situationen mer komplicerad. Begrepp som "traditionellt parti" och "nytt parti" betyder olika saker i Kina och Sovjetunionen. Medan den "nya klassen" i Kina försöker befria sig ur partiets strupgrepp, försöker partiet reformera sig självt för att säkerställa sin fortsatta makt över direktörerna. Detta ger upphov till det fullständigt felaktiga intrycket att "kulturrevolutionen" var riktad mot partiet då den i själva verket var riktad mot den "nya klassen". Denna missuppfattning förstärks av det faktum att det var Mao själv som först använde termen "nytt parti".
Vad Mao menade med den frasen är raka motsatsen till vad det "nya partiet" betyder i Sovjetunionen, vilket Mao helt riktigt såg som den "nya klassens" instrument. Mao sökte göra det "nya partiet" till en effektiv spärr mot den "nya klassens" frammarsch. I Sovjetunionen revolterade den "nya klassen" mot det traditionella partiets makt. I Kina reste sig maoisterna mot en partistruktur som i alltför hög grad kringskar deras egen makt. I Sovjetunionen jämställdes den "nya klassens" framväxt med "tövädret", och ett sådant "töväder" ville Mao förhindra i Kina. För detta ändamål använde han de röda gardena som satte Kina i gungning. Men trots det så var det verkliga syftet med deras ingripande att "konservera" de sociala förhållandena.
Vi har försökt analysera de utmärkande sociala dragen hos Maos motståndare, men vi hoppas det framgår att varje detalj inte kan inpassas i detta mönster. Information som har sipprat ut från Kina om strider mellan röda garden och arbetare om kontrollen över flera fabriker i Manchuriet bekräftar utan tvekan att den "proletära kulturrevolutionen" varken var proletär eller revolutionär. För ingen vill väl påstå, hoppas vi, att de arbetare som bekämpade Maos röda garden var direktörer eller medlemmar av den "nya klassen".
Man kommer inte heller att tänka på direktörer då man studerar upproret mot Mao Tse-tung 1967 i provinsen Kiangsis huvudstad. Upproret antog namnet "1:a augustirörelsen" med hänsyftning på den tid, fyrtio år tidigare, då arbetarrådsliknande organisationer under en kort period bildades i den delen av Kina. Dessa hade spelat en roll i striden mellan Kuomintangs höger- och vänsterflygel.
Ännu svårare att placera är Kinas president, Liu Shao-chi, som till och med inom partiet alltid intog en självständig ställning. "Kulturrevolutionens" maoister kallar honom sin fiende, men Liu själv är angelägen om att tydligt särskilja sig från Maos alla övriga motståndare. Det är uppenbart att många olika händelseförlopp utspelas samtidigt i Kina. Men även om verkligheten är mer komplicerad än något abstrakt schema så motsäger inte undantagen regeln. Oberoende av mot vilka krafter de röda gardena och kulturrevolutionen riktades, kan situationen bara förstås om man beaktar att en "ny klass", med egna krav, inträtt på den historiska scenen.
Den "nya klassen" i Kina steg inte fram ur intet. Den var produkten av specifika samhällsförhållanden precis som tidigare varit fallet i Sovjetunionen. Detta förklarar två saker: för det första kampens längd och hårdhet och det faktum att den ständigt bryter ut på nya platser, och för det andra de upprepade anmaningarna till de röda gardena att återgå till mer sansade aktioner utan överdrivet våld. Dessa fenomen står i förbindelse med varandra och är båda sammanlänkade med ekonomiska förhållanden. Miljontals rödgardister kan inte tas bort från produktionen och utbildningsväsendet (d.v.s. från förberedandet av den industriella fackkunskapen och således från uppbyggandet av den framtida industrin) och mobiliseras mot den "nya klassen" utan att detta allvarligt skadar den industriella utvecklingen. Så snart de röda gardena återvänder till produktionen stimuleras den industriella utvecklingen. På samma gång stimuleras också den "nya klassens" tillväxt.
Av de föregående punkterna kan man dra slutsatsen att den så kallade "kulturrevolutionen" inte var ytterligare ett steg i riktning mot statskapitalismen som det har påståtts. KTT:s kamp riktades tvärtom mot de krav som statskapitalismens fulla utveckling ställer. Den kinesiska "kulturrevolutionen" var partiets försvarskamp, en kamp mot den "nya klass" som frambringats av statskapitalismen, en kamp mot försöken att anpassa den politiska apparaten till de verkliga samhällsförhållandena. Det kan inte förutsägas vilka krafter som partiet eller "nya klassen" kan mobilisera i framtiden. Inte ens i Kina kan någon göra en förutsägelse om detta. I sista hand är det heller inte detta frågan gäller. Hur många gånger partiet kan dra sig segrande ur striden är inte av någon grundläggande betydelse. Vad som är viktigt är huruvida det blir direktörerna eller de politiska byråkraterna som kommer att utöva makten under statskapitalismen. Detta kan förutsägas oberoende av hur det nuvarande läget gestaltar sig. Inom statskapitalismens sociala, historiska och ekonomiska ram är den "nya klassens" slutliga seger det enda logiska perspektivet.
Under de sista 25 åren av 1700-talet kastade USA, under George Washingtons ledning, av sig det brittiska kolonialväldets ok. Redan innan det franska folket hade genomfört sin medelklassrevolution, skickade amerikanerna sina egna diplomatiska ombud till hov och regeringar i det övervägande feodala Europa.[5]
I denna roll kom till Ludvig XVI:s hov i Paris en av Amerikas dugligaste ambassadörer: ingen mindre än Benjamin Franklin. Han hade dels ett förflutet som entusiastisk förkämpe för Amerikas självständighet, och hade dessutom skapat sig ett internationellt anseende som naturvetare. I hans person förenades två saker. Han omgavs av glansen från den unga Republiken på andra sidan Atlanten, som genom sin existens förkunnade för envåldshärskarna att deras tid vid makten var slut. Å andra sidan personifierade Franklin den rena vetenskapen, fri från kyrkliga dogmer. Den tekniska utvecklingen, som grundade sig på den nya vetenskapen, hade gjort det möjligt för det framväxande borgerskapet att bygga upp egna produktionsformer i länder som fortfarande behärskades av adel och prästerskap.
Att just Benjamin Franklin kom att beträda fransk mark i egenskap av ambassadör för den förhatliga amerikanska republiken var något som den gamla ordningens företrädare var tvungna att tolerera. Det höjde också självmedvetenheten hos de franska borgarna. Effekten förstärktes genom det sätt på vilket han uppträdde, denne diplomatiske representant för de tidiga amerikanska företagarna.
Benjamin Franklin hade alltid levt enkelt. Detta var delvis ett resultat av puritanismen (en produkt av den framväxande kapitalismen). Delvis står förklaringen också att finna i de krav på sparsamhet som uppkommit ur tillväxtproblemen i detta medelklasspionjärernas land. Franklin skulle aldrig ens drömt om att överge sitt levnadssätt sedan han flyttat till det exklusiva grannskapet av den kungliga franska familjen. Han rörde sig i Paris och Versailles klädd i en dräkt som alla människor lätt kände igen som medelklassklädsel. Han bar sina kläder med samma stolthet som de franska markiserna och hertigarna bar sina sidenrockar. Franklin hade den fasta övertygelsen att hans medelklassland - och den republikanska styrelseformen - representerade framtiden, och han tvingade genom sitt yttre den franska adeln att visa aktning för hans personlighet. Genom det tvingade han dem också att erkänna en ny klass som allt starkare krävde sin rättmätiga ställning i samhället.
Genom att handla på detta sätt visade Franklin världen ett exempel på revolutionär diplomati som man inte sett sedan dess. Han skulle kunna betecknas som en medelklass-provo. Dagligen trotsade han sin avskydde klassfiende och gav sina franska klassbröder nytt mod. Senare (sedan medelklassens revolution genomförts i Frankrike och på andra håll), förlorade ett sådant uppträdande fullständigt all betydelse. När borgarna själva blev den styrande klassen, ägnade man sig inte längre åt revolutionära vanor. Man började härma den forna klassfiendens manér och seder. Ingenting fanns längre kvar av den revolutionära diplomatin.
Långt senare fick de ryska bolsjevikerna för ett ögonblick världen att tro att de (under andra förhållanden men på liknande sätt) hade upprepat Benjamin Franklins bedrift att skrämma adeln och aktivera borgarna. I mars 1918, när Sovjetregeringen förhandlade i Brest-Litovsk med den tyska imperialismen, kom moskovit-representanterna till den polska staden iförda arbetarklassens kepsar och bondeklassens pälsar. Men knappt hade det bolsjevikiska Ryssland infört den Nya Ekonomiska Politiken, och knappt hade man beträtt vägen mot statskapitalism, förrän landets diplomater började uppträda precis som man väntade sig av officiella representanter för en statskapitalistisk republik.
Delegationen som framträdde i Brest-Litovsk inför ögonen på det tyska imperiets generaler bestod av politiska idealister. När idealismen hade försvunnit, och när den ryska revolutionens borgerliga karaktär hade blivit helt uppenbar, blev de ryska diplomaternas kostymer så hårt stärkta och konventionella som man någonsin kan föreställa sig. Samtidigt framträdde den ryska utrikespolitikens alltigenom borgerliga natur och de borgerliga dragen i den ryska diplomatin.
Det är inte svårt att förtydliga det här med några exempel. Benjamin Franklin skulle i det feodala, förrevolutionära Frankrike ha aktat sig noga för minsta gest som kunde tolkas som tecken på förbund eller sympati med de makthavande. Det statskapitalistiska Rysslands diplomater visade däremot dagligen (både under Lenins och Trotskijs tid och under Stalins och hans efterträdares dagar) sin inre släktskap med kapitalismen och borgerligheten.
Som folkkommissarie för utrikes ärenden uttryckte Tjitjerin inför den liberale tyske departementschefen dr Stresemann sitt djupa deltagande över president Eberts död (denne hade en gång deklarerat att han "skydde revolutionen som synden"). Senare förekom många sympatiyttringar vid andra europeiska medelklassdignitärers död. Kremldiplomaterna upprätthöll mycket vänskapliga relationer till Chiang Kai-shek och till Kemal Pascha, samtidigt som dessa anställde massaker på i tur och ordning kinesiska och turkiska kommunister. Kremls ombud hyllade Mussolini, Churchill och Roosevelt. De slöt fördrag med Hitler. I början av trettiotalet trädde de in i Nationernas Förbund, som de under sin revolutionära glansperiod hade kallat för "rövarkulan".
Hur uppstod dessa tydliga och betydelsefulla skillnader jämfört med Benjamin Franklins revolutionära diplomati? Förklaringen är enkel. I 1700-talets Frankrike var Franklin omgiven av sina klassfiender. Det statskapitalistiska Sovjetunionens diplomater rörde sig i medelklassens Västeuropa, bland människor med liknande politisk och social bakgrund. Sovjetregimens representanter gjorde inga diplomatiska eller psykologiska misstag, utan tvärtom exakt vad de förväntades göra.
En tid tycktes den ryska (borgerliga) revolutionen få betydande följder för en liknande borgerlig utveckling i Asien och Afrika. Liksom den tidigare nämnde Tjitjerin, eller liksom Borodin (som under tjugutalet var politisk rådgivare åt kinesiska Kuomintang), var bolsjevikerna politiska idealister. De drömde om en anti-kolonial kamp där Österns folk skulle rikta ett förintande slag mot Västvärldens kapitalism. Men denna dröm förde med sig ett villkor: de politiska idealisterna i Ryssland måste ha en försäkran att de inte plötsligt och grymt skulle väckas ur en annan dröm, en dröm om att de trots allt inte levde i ett kapitalistiskt land.
Så snart det bolsjevikiska samhällets kapitalistiska karaktär framträdde, var det slut med det politiska drömmeriet. De politiska idealisterna vek undan för realisterna. Illusionerna om revolutionärt stöd till Asien och Afrika försvann, och i stället blev verkligheten att man stöttade den speciella klass i det österländska samhället som hjälpte till att hålla tillbaka den moderna kapitalismens genombrott (med den västerländska imperialismens hjälp). Detta stämde bättre överens med Sovjetunionens egna intressen och med den utrikespolitik som Kreml hade gynnat sedan 1921.
Likadant är förhållandet idag med den kinesiska utrikespolitiken och den kinesiska diplomatin. Revolutionen i Kina var i allt väsentligt (men inte i detaljerna) av samma karaktär som den i Ryssland 1917. Visst finns det skillnader mellan Moskva och Peking, men Kina är precis som Ryssland på väg mot statskapitalism. Precis som Moskva driver Peking en utrikespolitik som har ytterst lite att göra med revolution någon annanstans i Asien (inte ens medelklassrevolution).
Liksom Sovjetunionen under trettiotalet har Maos nutida Kina i över 20 års tid sökt medlemskap i Förenta Nationerna. Den kinesiska utrikespolitiken är inte ägnad att driva på en borgerlig revolution i övriga Asien och i Afrika. Den är ägnad att vinna allierade. Det är en politik där Mao Tse-tung och Chou En-lai visar lika lite finess som Stalin och Litvinov gjorde under sin tid.
Den kinesiska utrikespolitikens och den kinesiska diplomatins sanna natur kan visas med två exempel ur sentida historia. Vad vi menar är Pekings attityd gentemot den revolutionära händelseutvecklingen i Ceylon respektive Pakistan. I Ceylon, där den så kallade förenade vänsterfrontens koalitionsregering under premiärminister fru Sirimavo Bandaranaike drabbade samman med den revolutionära rörelse som stod för en statskapitalistisk framtid, tog Kina inte parti för revolutionärerna. Man gav fru Bandaranaike sitt fulla stöd. Samma sak inträffade i Pakistan när ett inbördeskrig bröt ut mellan general Yahya Khans reaktionära feodala diktatur och befolkningen i Östpakistan.
Det väpnade upproret i Östpakistan var det desperata svaret på den koloniala utsugning som landet utsattes för av en västpakistansk klick. Det var riktat mot storgodsägarsystemet och mot samhällsförhållanden som avsiktligt förhindrade landets utveckling. Shejk Mujibur Rahman ledde upproret under en kort tid. Även om resningen inte hade slagits ner, hade han aldrig förmått hålla sin ställning. Bakom honom (och bakom de krafter i samhället som han representerade) trängde mer radikala krafter på, precis som i Ryssland. Bolsjevikerna hade dykt upp bakom de politiska krafter som kommit fram efter februarirevolutionen.
Emellertid skulle ett maktövertagande från shejk Mujiburs sida ha inneburit ett framsteg jämfört med det brutala herravälde som utövades av Yahya Khan, som var i förbund med imperialismen. (När vi talar om framsteg menar vi givetvis inom ramen för den borgerliga utvecklingen.) Mujibur kallade sig "socialist". Varken han eller de som är tvingade att slutföra den östpakistanska revolutionen förtjänar denna beteckning. Varken i Öst- eller i Västpakistan fanns socialismen med på programmet. Shejk Mujibur representerade den östpakistanska borgarklassen. Denna borgarklass är svag, liksom den är i de flesta asiatiska länder. Det förklarar varför medelklassens revolution i denna del av världen ofta genomförs under former som först kom till uttryck i Ryssland och senare i Kina.
Om man - bara för att underlätta - ville ge namn åt de agerande i det pakistanska dramat, skulle man kunna kalla shejk Mujibur mensjevik. Som bolsjeviker kan man beteckna de revolutionära krafterna i bakgrunden, dit den politiske skribenten i London, Tariq Ali, hör. General Yahya Khan skulle kunna jämföras med någon av tsarens generaler, kanske Kornilov (en Kornilov som haft framgångar i den västra delen av sitt tvådelade land, men som mött kraftigt motstånd i den östra halvan).
Peking - vars politik vi behandlar här - stödde inte Pakistans "bolsjeviker". Man stödde inte ens "mensjeviken" shejk Mujibur. Peking gav sitt diplomatiska, politiska och militära stöd åt Pakistans "Kornilov", general Yahya Khan. Den kinesiske utrikesministern Chou En-lai sände ett budskap till Yahya Khan, som först publicerades i Peking Review och sedan i Pakistan Times (språkrör för den reaktionära västpakistanska regeringen). I sitt budskap förklarade Chou En-lai: "Ers excellens och andra ledare i Pakistan har uträttat ett gott arbete för att bibehålla ett enat Pakistan och för att hindra landet från att närma sig en delning. Vi anser att läget i Pakistan, tack vare klok handläggning och ansträngningar av Ers excellens och andra ledare i Pakistan, säkerligen kommer att återgå till det normala. Enligt vår uppfattning utgör Pakistans enande och sammanhållningen mellan folken i Öst- och Västpakistan de grundläggande garantierna för att Pakistan skall kunna uppnå välstånd och styrka." Betydelsen var helt klar: Peking motsatte sig det nationella medelklassupproret i Östpakistan. Folkrepubliken Kina betraktade Östpakistans (borgerliga) revolutionärer som "en handfull personer som vill sabotera Pakistans enande."[6] Härav Chous formulering i det citerade budskapet.
Kina har, som sagt, gjort mer än detta. Man försåg Yahya Khans kontrarevolutionära regering med vapen och utrustning. Dessa vapen - stridsvagnar tillverkade i Kina - användes inte enbart mot upprorsmännen i Östpakistan. De sattes också in mot västpakistanska arbetare i deras klasskamp mot sina herrar.
Kinas politik gentemot Pakistan liknade med andra ord exakt Moskvas politik gentemot Kina mot slutet av tjugotalet. Vid den tidpunkten gjorde Sovjetregimens stöd det möjligt för Chiang Kai-shek att anställa massaker på arbetarna i Shanghai. General Yahya Khan slaktade de pakistanska arbetarna med kinesisk hjälp.
Vid ett offentligt möte i Amsterdam påpekade den västpakistanske trotskisten Tariq Ali dessa fakta. De nederländska maoister som var närvarande blev djupt upprörda. Tydligen hade de ännu inte läst Chou En-lais brev till Yahya Khan, det brev som hade publicerats i Peking Review. De betedde sig som stalinister under trettiotalet som inte kände till Stalins senaste kursändring. En maoistsympatisör som skrev i den engelska tidningen New Society (och som var mycket bättre informerad om vad som verkligen hänt), antydde att kineserna kunde ha ställt sig bakom Yahya av "långsiktiga skäl", nämligen för att göra det möjligt för honom att krossa shejk Mujiburs ("mensjevikiska") Awamiförbund och bereda väg för Bengalens vänster.[7] Till en sådan virrhjärna skulle man kunna ställa frågan varför Lenin inte stödde Kornilov 1917, för att göra det möjligt för honom (Lenin) att efter en lyckad kupp göra upp med Kerenskijregeringen!
Tariq Ali pratar inte sådant strunt. Han anser att Kinas utrikespolitik gentemot Ceylon och Pakistan är en "felaktig" politik. Vi förkastar hans bolsjevikiska uppfattning. Vi uppfattar den politik som vi fördömer som den logiska följden av den kinesiska republikens statskapitalistiska natur.
Det senaste exemplet på denna - fullt logiska - politik är Kinas närmande till Förenta Nationerna och till USA. Peking vill upprätthålla goda förbindelser med båda.[8] När ett antal unga amerikanska vänsteranhängare (och Maosympatisörer) besökte Peking, klargjorde Chou En-lai för dem att deras motstånd mot Nixon givetvis var enbart deras eget problem. Kina sökte vänskapliga förbindelser med Vita Huset. En sådan attityd liknar Moskvas inställning till Hitler och Mussolini. Det är fråga om ett cyniskt, diplomatiskt samarbete med arbetarklassens värsta fiender. Varken Mao eller Chou En-lai kan lastas för detta, eftersom de inte innehar sina ämbeten för att främja den kinesiska arbetarklassens intressen. De innehar sina poster för att tillvarata den kinesiska statskapitalismens intressen. Det är inte de, de kinesiska ledarna, som går "fel väg". De som är på fel spår är de som väntar sig en revolutionär politik eller revolutionär diplomati av det statskapitalistiska Kina.
Den som vill karakterisera det spel som bedrevs i Peking bakom lyckta dörrar sommaren 1971 (det gick under beteckningen "Kinesiska kommunistpartiets tionde kongress") kan lämpligen låna namnet på ett av Shakespeares tidiga verk och kalla det "Förvillelser". Som enkel åskådare skulle vem som helst ha känt sig som en hertig Solinus som, omgiven av två tvillingpar, inte kunde hålla isär dem.
Stod inte där den kinesiske utrikesministern Chou En-lai och förklarade att "de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folkens kamp för att uppnå eller försvara sitt nationella oberoende fördjupades och vidgades till följd av en oemotståndlig historisk utveckling"? Uttryckte inte Chou i samma andetag sin "solidaritet med förtryckta nationer över hela världen, dessa länder som var utsatta för tyranni och förtryck" och beklagade han inte vad som kallades "lemlästningen av Pakistan" som förorsakats av (men detta nämnde han givetvis inte) ett samhällsuppror som han (Chou En-lai själv) förgäves hjälpt till att trycka ner? Härav skulle en vanlig enkel människa kunna dra slutsatsen att efter kinesisk måttstock har "solidaritet med de förtryckta" inte samma innebörd som de förtryckta själva lägger in i detta begrepp. Han skulle kunna dra slutsatsen att det bakom Pekings murar råder en språkförbistring. Detta första intryck skulle styrkas av allt som kom fram under kongressen om det som logiskt sett var dess viktigaste angelägenhet: den kinesiska skådeplatsen i sig.
På den punkten lade kongressen största möjliga vikt vid ordförande Maos förre "trogne vapenbroder", framlidne Lin Piao, och hans gärningar. Fast han dödades, på väg till Sovjetunionen, i en flygolycka den 3 september 1971 (och följaktligen hade varit död i två år), vilade Lin Piaos ande över Pekingkongressen. Mötet kom ihåg honom så till den grad och dominerades så av hans personlighet, att de 1249 delegaterna till och med grep sig an med att utesluta honom ur partiet "en gång för alla", som om han fortfarande befann sig bland de levande.
Var det inte förvirrande att denne man, Lin Piao, som så sent som året innan hade postumt anklagats för "vänsterextremism", nu betecknades som en "högerförbrytare" som alltid (!) haft ett borgerligt synsätt och som velat återinföra kapitalismen i Kina? (För övrigt skulle den inte behöva "återinföras", eftersom de existerande produktionsformerna i Kina, som bygger på löneslaveri, i allt väsentligt är kapitalistiska.)
Var det inte ännu mer förvirrande att Lin Piao (en hängiven förkämpe för den så kallade "stora proletära kulturrevolutionen"), vars stigande till makten ägt rum under och direkt efter den politiska omvälvning som hade stärkt partiets ställning, kunde beskrivas som ledare för en partifientlig grupp? Å andra sidan beskrevs Liu Shao-chi, Lin Piaos motståndare från de kritiska åren 1966-68, och mot vilken partiets hela styrka hade riktats, enbart som "revisionist", även om det kan vara en tillräckligt allvarlig anklagelse.
Var det inte genant att Wang Hung-wen, en ung arbetare från Shanghai som spelade en viktig roll i kampen mot tidigare statsöverhuvudet Liu Shao-chi, valdes till en av fem (istället för den ende) vice ordförande i partiet och till medlem av centralkommittén, bara för att utanför möteslokalen konfronteras med tidigare politiska vänner till Liu, exempelvis Teng Hsiao-ping, som blivit upprättade igen i likhet med många andra av hans sort, och detta trots ett frontangrepp på Liu Shao-chi från Chou En-lais sida?
Man kan inte låta bli att undra vad termer som "socialism" och "kapitalism", "revisionism" och "partifientlig grupp" egentligen betyder i den kinesiska jargongen. Kan det vara så att språkförbistringen i Peking är lika stor som den var i det statskapitalistiska Sovjetunionen under sextiotalets början, när Moskvaledarna gjorde upp sina meningsskiljaktigheter dolda bakom förrädiska definitioner? Syftade inte vid det tillfället samma angrepp på "partifientliga grupper" på något helt annat än det man kunde ha väntat sig? I själva verket är en kort men ingående granskning av dessa låtsaskamper av stort värde för att kasta ljus över den kinesiska motsvarigheten av idag.
Det imponerande ryska spelet hade föregåtts av ett annat. Under tjugu- och trettiotalen hade motsättningen mellan social verklighet och bolsjevikisk verklighet givit upphov till en diskussion om leninismens idéer, där den verkliga stridsfrågan var klass-strukturen i den så kallade sovjetstaten. Under sextiotalets början diskuterade man inte uttydningen av leninismen. Fastän den förblev den officiella bolsjevikiska teorin, var dess speciella funktion i samhället (nämligen att dölja sanningen om den statskapitalistiska utsugningen genom att diskutera den i "socialistiska" termer) inte längre så angelägen. Leninismen stod givetvis fortfarande till tjänst med detta ideologiska behov, men samtidigt hade ett annat behov tillkommit.
Tidigare avspeglade de teoretiska sammandrabbningarna i huvudsak hur motsättningarna utvecklades mellan ryska arbetare och en ny styrande klass på väg uppåt. När halva århundradet hade gått, hade dessa motsättningar blivit en verklighet i stora områden. Den nya styrande klassen var på väg att bli en dominerande och inflytelserik faktor i samhället. Mot denna sociala bakgrund kändes de partitraditioner som tillkommit under helt andra sociala omständigheter som ett teoretiskt bedrägeri, som ett hinder på den nya klassens väg till verklig utveckling. Den nya styrande klassen kunde inte längre samarbeta med en byråkrati vars funktionssätt inte på något vis anpassade sig till de nya förhållandena och som därför förhindrade produktionens utveckling.
Vad den nya klassen behövde var ett mer eller mindre "nytt" bolsjevikparti som var anpassat till den nya situationen, ett parti som skulle erkänna den nya klassens starka ställning. Den nya klassens krav ledde till en intressant kamp mellan den gamla partibyråkratin och de representanter för fabriksledningarna som framträtt och som bildade grundstommen i den nya klassen. Kampen varade många år. Då de båda fraktionerna vägde jämt, var utgången länge oviss. Ibland var det det gamla partiet som hade den starkaste ställningen, ibland var det direktörerna.
Allt detta började i det fördolda, före Stalins död, och framträdde öppet under tiden efter Stalin. Det nådde sin höjdpunkt under Chrusjtjev, som vann makten därför att han var rätt man vid detta speciella tillfälle. Hans personlighet var - som hans levnadstecknare George Paloczi-Horvath har skrivit - lika gåtfull som sovjetvärlden. Gåtans kärna var att förhållandena i Sovjetunionen hade skapat den labila karaktären hos Nikita Sergejevitj Chrusjtjev, och omvänt att en labil människa som Chrusjtjev (mer än någon annan i regeringskretsarna) var lämpad för en situation där varken byråkratin eller den nya styrande klassen kunde göra anspråk på en slutlig seger. Chrusjtjev passade inte in i den byråkrati som han formellt tillhörde. Men han identifierade sig inte med de ryska direktörerna; inte heller betraktade direktörsskikten honom som någon pålitlig anhängare. Kanske just på grund av dessa egenskaper hade Chrusjtjev en osviklig känsla för vad som låg i luften. När hans motståndare slog honom över fingrarna med citat av den döde Lenin, påpekade Chrusjtjev att folk nu levde i ett annat tidevarv: det som gällde förr hade förlorat sitt värde. Med dessa ord avslöjade han sanningen om vad som pågick bakom kulisserna.
Med Chrusjtjev vid makten nådde kampen mellan den nya klassen och det gamla partiet sitt slutstadium. Ett långvarigt skyttegravskrig ersattes av ett rörligt krig. Positionerna växlade så ofta och så snabbt i Kreml, att när Suslov och Mikojan återvände till Moskva efter ett kort besök i Budapest (där de som representanter för den nya klassen var väl förberedda på en flexibel inställning gentemot Imre Nagys regering, till vilken de ställt garantier för ett tillbakadragande av ryska trupper), möttes de av ett helt förändrat stämningsläge.[9]
Under denna period blev angreppen från den nya klassens sida mot partiets traditionalister allt häftigare. Den förvirring som deras mystifierande slagord väckte var större än någonsin. De som var för att den nya klassen skulle härska över den gamla byråkratin tröttnade inte på att åberopa sitt lagliga arv från partiet. Samtidigt brännmärktes de som försvarade partiet (den gamla skolan) som "den partifientliga gruppen". Vad som låg bakom slagorden och brännmärkningen framkom tydligt i debatten (fast den fördes inte på ren och enkel ryska utan på ett språk som man skulle kunna definiera som partikinesiska). Vi ger här några citat med översättningar (inom parentes) till vardagsspråk.
Kosygin (medlem i centralkommitténs presidium, till direktörernas försvar): "Medlemmarna i den partifientliga gruppen motsatte sig allt som var nytt eller progressivt. Genom en sådan inställning omintetgjorde de i själva verket partiets och landets ekonomiska politik ..." ("Den partifientliga gruppen motarbetade den nya direktörsklassens framväxt och spolierade dess ekonomiska politik.") "Man motsatte sig varje förslag som kunde ha förbättrat den sovjetiska ekonomin. ("Man motsatte sig förslag som stod i överensstämmelse med den nya klassens politik.") "Molotov motarbetade den nya ekonomiska politiken och jordbrukspolitiken." ("Molotov var motståndare till direktörsklassen.")
Mikojan (den nya klassens främste förkämpe): "De - medlemmarna i den partifientliga gruppen - höll fast vid konservativa, dogmatiska åsikter som hindrade förnyelse." ("De stod kvar i det förflutna och motsatte sig varje anpassning till verkligheten, nämligen den nya klassens ökande makt.") "Molotov är en ideolog som hör hemma i det förgångna." ("Molotovs idéer är anpassade till gårdagens verklighet. Den verkligheten existerar inte längre på grund av direktörsklassens ökande inflytande.")
Molotov (till den partifientliga gruppens försvar): "Partiets nya program är revisionistiskt och kontrarevolutionärt." ("Partiets nya program syftar till att göra partiet till ett redskap för den nya klassen. Det förändrar principerna för stalinismen, och är riktat mot allt som det gamla partiet stod för.")
Satjukov: "Molotov har alltid varit en klåpare när det gällt inrikespolitik." ("Politisk kunskap är strängt förbehållen den klass som har makten och som styr.")
Chrusjtjev: "Sovjetunionen är i stort behov av kapital." ("Kapitalbildningen håller inte jämna steg med den nya direktörsklassens behov.")
När Chrusjtjev gav sig in i debatten på detta sätt, ställde han sig i själva verket på segrarens sida. "Länge leve den nya styrande klassen" var vad hans sent påkomna inhopp egentligen betydde. Han kom snart underfund med att han handlat för sent. Han fick gå så snart den nya styrande klassen inte längre kände sig allvarligt hotad. Med Kosygins utnämnande till premiärminister började ett nytt kapitel i rysk historia.
Liknar då de senaste årens händelser i Kina på något sätt händelseförloppet i Sovjetunionen? I dagens Kina finns det också krafter i rörelse som i större eller mindre omfattning verkar för uppkomsten av en "ny klass". I "Den kinesiska revolutionen" finns det försök till analys av dessa krafter. Det finns ingen anledning att upprepa argumenten. Inte heller är det nödvändigt att på nytt förklara - vilket också skedde i "Den kinesiska revolutionen" - varför den stora kulturrevolutionen kan anses vara en reaktion på en samhällsutveckling som liknar den som i Sovjetunionen hade stärkt direktörernas ställning. Efterhand har det synts många tecken på att kulturrevolutionen inte var lika framgångsrik som Chou En-lai ville övertyga delegaterna vid den tionde kongressen om. Fortfarande existerar i bakgrunden de samhällskrafter som, även om de inte gav upphov till en "ny klass", ändå jämnade vägen för den (genom att skjuta fram enskilda direktörer i förgrunden). De visade sig vara starkare än rödgardisternas våld och dessutom totalt sammanvävda med de kinesiska sociala relationerna. Men till skillnad från den "nya klassen" i Sovjetunionen har den kinesiska motsvarigheten ännu inte visat sig starkare än det kinesiska kommunistpartiet. Under kulturrevolutionens gång omvandlades partiet för att kunna bjuda bättre motstånd. Sådana detaljer bör utgöra en varning för att göra analogin för enkelspårig.
Förhållandena i Kina liknar inte riktigt dem som rått tidigare i Sovjetunionen. Icke desto mindre utgör en (framtida) direktörsklass nyckeln till alla Kinas problem. Exempelvis kritiserade Chou En-lai helt uppenbart direktörernas synsätt i sitt tal till den tionde partikongressen, när han vände sig till dem som efter den nionde kongressen (som hölls i april 1969) låtsades att "produktionsutvecklingen skulle vara partiets största uppgift" och till dem "som hävdade att det inte var antagonismen mellan arbetarklassen och borgarklassen som var den viktigaste motsättningen i Kina, utan i stället den mellan det framskridna socialistiska systemet och de efterblivna produktivkrafterna i samhället".
Men förhållandena i Kina är långt mer komplicerade än så. Samme Chou En-lai understryker i samma tal behovet av en "omvandling av alla delar av överbyggnaden som inte är samordnade med den ekonomiska grunden". Det låter som en eftergift åt direktörernas krav. Man ställde tydligen inte saken på sin spets. Den tidigare nämnda närvaron av de återupprättade anhängarna till direktörernas förespråkare Liu Shao-chi och det faktum att några av dessa åter varit i stånd att få inflytelserika ställningar i landet, pekar i samma riktning.
Den enda möjliga förklaringen är att de krafter som stött direktörerna respektive byråkratin hittills vägt jämnt. Man får inte glömma att dessa inte är de enda krafterna i det kinesiska samhället, där det också finns en mycket stor bondeklass. Slutligen, om partiet omformades under kulturrevolutionen, delvis som svar på böndernas uppfattningar, var det för att ta vinden ur seglen för direktörerna. Som sammanfattning kan sägas: antagonismen mellan partiet och den nya klassen i Kina har inte på långt när nått den punkt den nådde i Sovjetunionen för ungefär femton år sedan. Det är den situationen som utgör bakgrunden till olika deklarationer om perfekt partienighet som applåderades av delegaterna i Peking.
Hur ska man kunna få någon överensstämmelse mellan det faktum att enigheten har proklamerats så ljudligt och å andra sidan att delegaterna i samma andetag uttalade sig om "den oundgängliga nödvändigheten av många fler strider i framtiden"? Och om enigheten var så stabil som man ville göra gällande, varför var då överläggningarna så strängt hemliga att endast manuskripten till talen och den nya konstitutionen offentliggjordes tillsammans med ett betydelselöst officiellt postscriptum?
Den underliggande motsättningen är inget annat än en paradox. Man får en uppfattning om enighet därför att partiet och direktörerna är lika starka. Bondeklassen bereder dem båda besvär, och de vänder sig inte mot varandra på samma sätt som skedde i Sovjetunionen. Det är skälet till att kulturrevolutionen aldrig fullföljdes. Bakom kulisserna verkar fortfarande direktörernas krafter (som ledde till att den nya klassen växte fram). Förr eller senare kommer jämviktsläget att rubbas. Partiets nya konstitution framhöll den klassiska leninistiska "demokratiska centralismen" som den grundläggande organisationsprincipen, men tillade samtidigt att det skulle vara "absolut otillåtligt att undertrycka kritik och att utöva vedergällning" och att tvärtom "partiet bör uppmuntra andra uppfattningar och omfattande debatter". Detta var ett försök att uppskjuta sammandrabbningen så länge som möjligt.
Partifunktionärerna är dock medvetna om att ett sådant uppskjutande inte kan bli varaktigt. "Den partifientliga gruppens nederlag", förkunnade Chou En-lai för delegaterna, "gör inte slut på kampen mellan de båda partilinjerna". Det var inte enighet som karakteriserade den tionde kongressen, utan den kloka bedömningen att de riktningar som representerar den nya klassen inte kunde fås att försvinna och att kampen mot dem skulle avgöra partiets framtid. För att uttrycka det med Maos ord: "inom några år blir det troligen nödvändigt med ytterligare en revolution. Demoner och trolltyg kommer att nå ytan". Sedan dess har historien utvisat att när man talar om trollen, står de i farstun.
Men innan vi befattar oss med trollen, låt oss avhandla demonerna. Precis som fallet var med Molotov i Sovjetunionen, blev Lin Piaos ande ställd inför anklagelsen att försvara en "partifientlig linje". Det som slår en är den formella likheten mellan anklagelserna. Visserligen talade kineserna partiryska under sin kongress, precis som ryssarna hade talat partikinesiska, men detta innebär inte automatiskt att ord på partikinesiska har samma innebörd som på partiryska.
I Sovjetunionen försvarade "den partifientliga gruppen" (det gamla) partiet. Därför angreps den av den nya klassen. I Kina angreps den nya klassen av det reformerade partiet som sökte ny styrka genom sin inre omdaning. Gjorde Lin Piao motstånd? Om så var fallet skulle hans ställning ha varit precis motsatt Molotovs. I stället för att försvara partiet inför direktörerna, som Molotov hade gjort, skulle Lin Piao ha ställt sig på den nya klassens sida. Han skulle ha stått på samma sida som Liu Shao-chi, som var hans bittre fiende i kulturrevolutionen. Fast deras namn kopplades samman av den senaste kongressen, styrks inte en sådan slutsats av något av Lin Piaos tal. Inget av dessa innehåller minsta antydan om en sådan frontförändring.
På sin höjd kan man påminna sig att det var Lin Piao som slog till bromsarna för rödgardisterna när kulturrevolutionen hotade att störta landet i ekonomisk katastrof. Men han gjorde det med fullt stöd av Mao själv och av partiet. Är det möjligt att Lin Piao inte var nöjd med denna moderata politik? I så fall kan detta förklara varför partiet först anklagade honom för "vänsterextremism". Det förklarar dock inte varför denna anklagelse inte framfördes förrän tre år senare.
Eller var Lin Piao verkligen lika moderat som han föreföll? Hade han inte befunnit sig på partiets vänsterkant långt före kulturrevolutionen, vars frukter inte visade sig bli så röda som många hade väntat sig? Det som stöder denna uppfattning är den ställning som innehafts av hans påstådde främste medbrottsling, Chen Po-ta, som också varit en av dem som haft största ansvaret för planeringen av kulturrevolutionen och en trogen tolkare av Maos tankar vid varje tillfälle i livet. Det finns fog för uppfattningen att Lin Piao var en måttfull radikal och att detta ledde till att han uppfattades befinna sig på vänsterkanten när partiet avlägsnade sig från kulturrevolutionens linje och ändrade kurs åt höger. Efter Lin Piaos död tycktes han inta en position på högerkanten därför att pendeln hade hunnit svänga över åt andra hållet och därför att partiet hade genomgått en radikalisering som reaktion mot en ny fara från den nya klassen.
Mot denna uppfattning skulle man kunna ställa citat som visar Lin Piaos mer eller mindre "direktörsmässiga" inställning till produktionen. Men detta är tämligen osäkert, eftersom Chou En-lais förebråelser på denna punkt snarare var riktade mot Liu Shao-chi, som Lin Piao bara blev sammankopplad med genom en politisk manöver. Men till stöd för åsikten finns å andra sidan Chous egna ord om att den så kallade partifientliga linjen "hade varit och fortfarande var en av de båda riktningarna inom partiet".
Hur som helst var partiets radikalisering tydlig. Det var därför symptomatiskt att Wang Hung-wen, som blivit återkallad till ordningen därför att han gått "för långt" under kulturrevolutionen, fick en ledande ställning igen. Men ingen får tro att radikaliseringen i fråga har något som helst att göra med arbetarklassens kamp mot kapitalismen. Vid den tionde kongressen nämndes inte ett ord om maktutövande av arbetarna själva, om lönesystemets avskaffande eller om ett samhälle baserat på produktion. Chou En-lai kommenterade med tillfredsställelse "prisstabiliteten och den blomstrande situationen på marknaden". Hans uttalande var typiskt både i sin brist på arbetarklass-analys och på grund av vad det avslöjade om de kinesiska ekonomiska och sociala förhållandenas verkliga natur.
Dessa grundläggande ekonomiska och sociala förhållanden ifrågasätts tydligen inte. Följaktligen är det inte alls fråga om ett val mellan ett proletärt och ett borgerligt alternativ. Allt beror på om det ombildade partiet eller om direktörerna kommer att bli herrar på täppan. Det är detta som ligger bakom partiets radikalisering, vad Chou än kan ha sagt om "en konflikt mellan proletära och borgerliga intressen, där man skulle tvingas skilja på falska och äkta kommunister". När Chou uttryckte sig så, hävde han bara ur sig parti-klyschor vilkas förrädiska skal dolde vekliga motsättningar.
När radikaliseringsprocessen hade inletts, var stod då traditionella och framstående ledare som Mao och Chou i verkligheten? Under kongressen citerade den senare oförtröttligt Mao och underströk sin fientlighet gentemot Lin och Liu. Men detta säger inte nödvändigtvis något om hans verkliga inställning.[10] Vad Chou egentligen stod för är oklart. Detta beror delvis på att, sedan en tid före den tionde kongressen, Kinas hela sociala och politiska liv åter var i rörelse. Fastare positioner kommer att framträda tydligare med tiden. Detta gäller alla personer på den kinesiska skådeplatsen.
Beträffande till exempel Mao upplyste Chou delegaterna om att ordföranden efter nionde kongressen hade tilldelat Lin Piao flera varningar, alla förgäves, för att försöka "rädda" honom. Betyder detta att Mao Tse-tung, Lin Piao och Chen Po-ta trots allt inte hade så stora meningsmotsättningar? Var det först vid ett senare tillfälle som klyftan vidgades? I så fall är det inte bara det officiella uttalandet om Lin Piao som motsägs. Det antyder också att Mao inte stod i spetsen för radikaliseringen utan bara bildade eftertrupp.
Hur skall man, i samband med allt detta, försöka se de tre attentat mot Maos liv där Lin Piao sägs ha varit inblandad som huvudkonspiratör? Skedde dessa attentat därför att ordföranden var på väg ännu längre i riktning mot direktörernas håll i sitt tänkande? Eller skedde de därför att Mao totalt vägrade att anta ett sådant synsätt? Om man lyssnar på partijargongen eller tittar på den kinesiska rökridån, förblir allt oklart. Icke desto mindre kan man dra slutsatser som sträcker sig mycket längre än det vanliga konstaterandet att det pågår en "maktkamp". Sådana beskrivningar säger oss inget om de samhällskrafter som driver aktörerna att framträda i rampljuset. Det är mycket viktigare att förstå detta än att veta vem som är vem. Ur historisk synvinkel spelar det inte så stor roll om det är den ene eller andre som representerar partiet eller direktörerna. Aktörerna har bara andrahandsintresse. Spelet är det viktiga, inte maktkampen. Det som är betydelsefullt är de ekonomiska och sociala ramar som bestämmer gränserna för kampen och som sätter sin prägel på den. Det är av detta skäl vi i centrum för vår analys har ställt kampen mellan den nya klassen och partibyråkratin och alldeles bortsett från själva de politiska frågorna. Att denna metod är riktig bekräftas när vi tittar närmare på kampanjen mot Konfucius, som nådde sin fulla utveckling efter den tionde kongressen.
Kampanjen inleddes den 7 augusti 1973 med en artikel i Pekingtidningen Folkets Dagblad. Författare var Yang Chung-kuo, dekanus vid filosofiska fakulteten i Sun Yat-sen-universitetet i Kanton (och vilken sedan dess kallats den främste anti-Konfucius-teoretikern). Kampanjen började inte som en rent filosofisk diskussion. Filosofen Yang hävdade "att ordstriden mot Konfucius har en faktisk betydelse. Att kritisera hans reaktionära tankar kan vara nyttigt närhelst man deltar i dagens klasskamp ...".
Vilken sorts klasskamp kunde Yang syfta på? Varken i artikeln eller i den debatt som följde berörde man det ämnet. Ingenstans behandlade man det ur synvinkeln att mänskliga idéer hör ihop med samhället och därför är riktiga så länge det samhälle existerar som gav upphov till dem, och att de blir felaktiga först när ett givet samhälle försvinner och går upp i det efterföljande. En sådan behandling av ämnet, parad med de förtrycktas övertygelse att varken samhällen eller idéer är oföränderliga och eviga, passar ingen styrande klass. Styrande klasser har aldrig sinne för det relativa i deras eget herravälde. Av blotta faktum att man inte uttryckte sig på detta sätt kan man dra en del rimliga slutsatser.
Konfucius tolkades inte såsom ett barn av sin tid, som speglade de sociala relationerna och motsättningarna under Chou-dynastin i Kinas forntid. Hans idéer begrundades lösryckta ur sitt sammanhang. De beskrevs som reaktionära till sin natur. Inget försök gjordes att förstå Konfucius med det kinesiska samhället som utgångspunkt. Tvärtom förklarade man det kinesiska samhället genom att betona Konfucius' inflytande. Denna metod ledde fullt naturligt till att förståelsen av samhället ersattes av en moralisk bedömning.
Följaktligen var kampanjen mot Konfucius inget filosofiskt angrepp på klassmaktens viktigare grundvalar. På den punkten har ingen utmaning hörts. Diskussionerna blev till moraliska fördömanden av vissa politiker till förmån för andra. Till detta ändamål drogs Konfucius, som dött 2.000 år tidigare, upp ur sin grav och kritiserades. Om detta egentligen var riktat mot den döde Lin Piao eller mot hans levande medtävlare framgår inte klart. Men detta är åter av sekundär betydelse.
För vårt ändamål är det viktigare att inse att det finns en direkt förbindelse mellan kampanjen mot Konfucius och kulturrevolutionens frågor. Filosofen Yang berättar för oss: "Konfucius ansåg att den absoluta visheten var förbehållen kejsaren. Men samhällsförändrarna under hans tid ville ha tankefrihet till förmån för ett hundra filosofiska skolor med skilda och motsatta uppfattningar." Konfucius "lovade sin kejsare allt land. De som ville ha förändringar däremot kämpade för privat jordägande och för enskilt jordbruk".
Dessa temata behöver knappast förklaras ytterligare. Yang, som ursprungligen kom från det icke-bolsjevikiska Demokratiska Förbundet i Kina (som en gång intagit en mellanställning mellan kommunistpartiet och Kuomintang) är helt tydligt en talesman för den nya klassen. När han talar om en mindre betydande filosof som "expedierats" på Konfucius' befallning, skulle man kunna tro att han inte bara talar om Lin Piaos mordplaner mot Mao, utan att han också - från motsatt ståndpunkt - syftar på ryktet att Lin inte dog i en flygplansolycka utan röjdes ur vägen av Chou En-lai. Om Yang fördömer Konfucius för att denne velat kalla tillbaka "dem som redan begravts i glömska i syfte att återställa den gamla ordningen", tycks det också syfta på Chou. När allt kommer omkring var Chou den som under många år stått för utformningen av den nya klassens politik. Dessutom hade han själv ansvaret för återupprättandet av dem som hade offrats under kulturrevolutionen.
Yang kan således tolkas på olika sätt, kanske därför att hans filosofiska bidrag till en aktuell kamp färgas av motsägelserna i kampen i sig. Ytterligare en möjlighet är att dessa motsägelser antingen är en ren följd av den speciella partifilosofiska jargongen, eller att de har skapats avsiktligt, av säkerhetsskäl i en orolig tid.
För det råder oroliga tider i Kina. Citerande Konfucius marscherar byråkrater och direktörer mot varandra. Trollet som skymtar i bakgrunden är en ny kulturrevolution, som förutspåtts av ordförande Mao. Vems framtid står på spel? Chous eller Maos? Det får tiden utvisa. Men en sak tycks säker: utgången av kampen kommer inte på något sätt att förändra det kinesiska samhällets (stats-)kapitalistiska natur. Ett styre av partibyråkrater eller av direktörer? Det är frågan under de närmaste åren. Vad svaret än blir, verkar på lång sikt den nya klassen sitta med de bästa korten på hand.
När författaren till "Den kinesiska revolutionen" för två år sedan kommenterade det kinesiska så kallade kommunistpartiets senaste kongress (den tionde) samt kampanjen mot Konfucius som startade strax därefter, betecknade han den aktuella politiska och sociala situationen i Kina som "en orolig tid". Han skildrade partibyråkraternas och direktörernas uppmarsch mot varandra, och ansåg att utgången av den kampen inte på något sätt kommer att förändra det kinesiska samhällets (stats-)kapitalistiska natur, utan enbart avgöra om partiet eller direktörerna ska styra landet.
Sedan dess har de starka motsättningarna i den politiska utvecklingen i landet blivit än tydligare. "Kritikrörelsen mot Konfucius" (som snart döptes om till "kritikrörelsen mot Konfucius och Lin Piao" och sedan till "kritikrörelsen mot Lin Piao och Konfucius") följdes i tur och ordning av "Motströmsrörelsen", "Kampanjen för studium av proletariatets diktatur", ett litterärt angrepp på en 1300-tals-klassiker (en mycket vanlig form av politisk aktivitet i Kina) och rörelsen som syftade till "ett motangrepp mot högerfalangens försök att upphäva korrekta domslut". Dessutom förekom omfattande demonstrationer på Himmelska fridens torg i början av april 1976 till förmån för den avsatte vice ordföranden Teng Hsiao-ping. Dessa ledde till våldsamma upplopp, och plötsligt skymtade man i bakgrunden eventualiteten av en ny "kulturrevolution", precis som Mao själv förutsagt.
Fast "Den kinesiska revolutionen" givetvis inte skrevs för att kasta ljus över dessa händelser, kan de, som läsaren lätt ser, ändå i hög grad vara till hjälp när det gäller att förstå dem. Om man accepterar författarens viktigaste slutsats, nämligen att man i villervallan i Kina kan se framväxten av ett (statskapitalistiskt) modernt samhälle, bland vars översta skikt återfinns vad man i Sovjetunionen och Jugoslavien (och andra bolsjevikländer) med Milovan Djilas' term har kallat för en "ny klass" (av direktörer), kan de nyss nämnda företeelserna bara förklaras som sammandrabbningar mellan dess olika fraktioner. Enligt författarens åsikt finns det många detaljer som stöder denna tolkning.
Var det inte så att Teng Hsiao-ping anklagades för sin förmenta strävan att "återinföra kapitalismen", precis som framlidne Liu Shao-chi anklagats långt tidigare? Var det inte så att han avsattes därför att han föredrog "stabilitet" och "produktivitet" framför Maos ideologiska princip om "den ständiga klasskampen"? Detta måste innebära att han tillhörde direktörsskiktet bland de kinesiska ledarna. Själva det faktum att han kunde kvarstå som partimedlem fast han avsatts visar bara att denna fraktion, till och med när den för tillfället är tvingad till reträtt, är alltför stark för att helt förbises.
Som läsaren av "Den kinesiska revolutionen" kan se, delar författaren på inget sätt den vanliga uppfattningen att störtandet av Teng eller utnämningen av Hua Kuo-feng till hans efterträdare innebär en radikalisering av Kinas politik eller samhällsliv. Han är tvärtom fast övertygad om att "den nya direktörsklassens" starka ställning bara är en logisk följd av den sorts samhällsutveckling som kan sägas utgöra kärnan i den kinesiska revolutionen, och han kan i den maoistiska byråkratin inte se något annat än en konservativ kraft som försöker bibehålla politiska maktformer som inte längre passar in i de nuvarande produktionsformerna. Det är denna motsättning som gör den existerande maoistiska regimen så oerhört repressiv.
Betyder detta att författaren till "Den kinesiska revolutionen", som det har påståtts emellanåt, ska uppfattas som en försvarare av den kinesiska direktörsklassen? Givetvis inte! Liksom i varje kapitalistiskt land är också i Kina framtiden arbetarnas. Men det betyder inte att deras seger är omedelbart förestående.
Det är obestridligen så att de kinesiska massorna alltmer strävar efter sina egna mål och kämpar för sina egna intressen, som inte har någonting gemensamt med de kinesiska ledarnas. Det är också obestridligen så att de drygt 100.000 människor som samlades på Himmelska fridens torg inte stödde "den kapitalistiska vägen", som officiellt angavs av nyhetsbyrån Nya Kina och tidningen Folkets Dagblad. Men sådana former av egenaktivitet som utvecklades där är ännu något nytt och de kinesiska massorna har fortfarande en lång och krokig väg att vandra.
Slutet på den maoistiska eran, när det än kommer, är inte liktydigt med socialismens seger. Att tro det är inte bara optimistiskt och naivt - det är farligt; farligt för den rätta uppfattningen om socialismen - att den ska innebära ett avskaffande av löneslaveriet. Det är detta som denna skrift velat framhålla.
Cajo Brendel
sommaren 1976
[1] Tung-meng Hui bildades 1905 och reorganiserades 1912 till Kuomintang. Ö.a.
[2] I själva verket Chiangs svåger.
[3] Se Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen (Stockholms LS 1971), s. 51.
[4] A.a., s. 79.
[5] Det brittiska konungadömet (efter 1641 och 1688 års omvälvningar) och holländska republiken utgjorde de enda undantagen.
[6] Den fullständiga texten till Chou En-lais budskap publicerades i New Left Review, juli/augusti 1971. (På svenska i Arbetaren nr 48/1971. Ö.a.)
[7] Den påhittige maoistens antagande omtrycktes i tidigare nämnda nummer av New Left Review, s. 39.
[8] När detta skrevs var de preliminära resultaten av händelserna i Pakistan ännu inte kända. Inte heller visste man något om Kinas senaste närmande till Japan. Förklaringarna ovan torde knappast påverkas av dessa fakta, som jag ser det.
[9] Bakgrundsinformation av Tibor Meray i en av de mest intressanta böckerna om den ungerska revolutionen: Thirteen Days that Shook the Kremlin (Thames & Hudson, 1958).
[10] Chou berättade för delegaterna att den officiella "Rapporten inför den nionde nationella kongressen", som avgivits av Lin Piao, i själva verket skrivits av Mao; att Lin själv i samarbete med Chen Po-ta hade skisserat ett annat dokument (som hade underkänts); och att Lin inte ställde sig bakom den text han läste upp. Vad som än är sanning i detta fall (och vad som än är motsatsen), kvarstår faktum att det som kunde gälla för Lin också kunde stämma in på Chou.