Originalets titel: "Labor and Monopoly Capital".
Översättning: Nils Kjellström
Digitalisering: Jonas Holmgren
I inledningen till vår bok Monopoly Capital, publicerad 1966, skrev Paul Baran och jag att vår framställning inte avsåg att ge en fullständig bild av det samhälle vi beskrev. Vi fortsatte:
"Vi är särskilt medvetna om att det grepp på ämnet vi anlagt lett till att vi nästan totalt försummat ett ämne som intar en central plats i Marx' studie av kapitalismen, nämligen arbetsprocessen. Vi understryker den avgörande roll som de teknologiska förändringarna spelat för utvecklingen av monopolkapitalismen, men vi gör inget försök att systematiskt undersöka vilka konsekvenser de olika slag av teknologiska förändringar, som är karakteristiska för den monopolkapitalistiska perioden, har haft för arbetets natur, sammansättningen och differentieringen av arbetarklassen, arbetarnas psykologi, deras organisation och kamp, etc. Allt detta är uppenbarligen viktiga frågor som borde behandlas i varje mera omfattande studie av monopolkapitalismen."
I Harry Bravermans här föreliggande bok, publicerad nästan ett årtionde efter vår egen, har vi fått ett verk som gör ett allvarligt och enligt min mening klart framgångsrikt försök att fylla den nämnda luckan. Hans bok kan bäst beskrivas som just "ett försök att systematiskt undersöka vilka konsekvenser olika slag av teknologiska förändringar under den monopolkapitalistiska perioden haft för arbetets natur och sammansättningen och differentieringen av arbetarklassen". Däremot har Harry Braverman inte försökt att utvidga denna undersökning till att omfatta vad han kallar "de subjektiva aspekterna av arbetarklassens utveckling under monopolkapitalismen". Den uppgiften återstår ännu att fullgöra, och vem som än griper sig an med den kommer att i Bravermans arbete finna en solid grund att bygga på.
Jag är angelägen understryka att skälet till att Baran och jag aldrig gjort något försök att fylla den omtalade luckan inte enbart hade att göra med vårt grepp på ämnet. En mera väsentlig anledning var att vi saknade de nödvändiga kvalifikationerna. Ett geni som Marx kunde analysera kapitalismens arbetsprocess utan att själv ha tagit direkt del i den - och göra det med makalös klarsynthet och briljans. För vanliga dödliga är egen erfarenhet av arbetsprocessen ett sine qua non, ett förhållande som fått vältaliga belägg genom den eländiga samling avhandlingar som lagts fram av akademiska "experter" och "auktoriteter" på området. Baran och jag saknade denna avgörande kvalifikation, och om vi hade vågat oss in på detta ämnesområde skulle vi förmodligen ha fastnat i de många myter och villfarelser som så energiskt spritts av kapitalismens ideologer. Det finns ju, när allt kommer omkring, inte något område där det är så viktigt (för kapitalismen) att sanningen förblir dold. Som exempel på vår egen naiva lättrogenhet vill jag nämna att vi med hull och hår slukade myten om den enorma nedgången av antalet icke-yrkesutbildade i den totala arbetsstyrkan under det senaste halvseklet. Harry Braverman har däremot, som han i korthet redovisar i sin Inledning, en mängd direkta erfarenheter av arbetsprocessen och han är därför väl rustad för att demonstrera och vederlägga de kapitalistiska försvarsadvokaternas förvrängningar och lögner. Ingenstans gör han det på ett mera dräpande sätt än i bokens vältaliga slutkapitel, där han en gång för alla krossar myten om den växande yrkesskickliga arbetskraften.
Men det är naturligtvis inte enbart egna erfarenheter som behövs för en vetenskaplig undersökning av arbetsprocessen under kapitalismens epok. Lika viktigt är att man har grundlig kännedom om Marx' pionjärarbete på detta område och att man behärskar hans dialektiska metod. Braverman har också dessa förutsättningar, och det är denna kombination av praktisk erfarenhet och teoretisk insikt och skarpsinnighet - en kombination som är nära nog definitionsmässigt utesluten när det gäller vår akademiska samhällsvetenskap - som gjort det möjligt för honom att ge ett bidrag av enastående betydelse till vår förståelse av det samhälle i vilket vi lever.
Alla som läser denna bok kommer att ha nytta av den. Den största nyttan får man om man jämsides läser Kapitalet, första bandet, fjärde avdelningen: "Produktionen av relativt mervärde". Det är nämligen här som en genuint vetenskaplig grund blir lagd för en analys av arbetsprocessen i det kapitalistiska samhället. Marx tillhandahåller här alla de väsentliga begreppen och nödvändiga analysinstrumenten, och han begagnar sig själv av dem med en sådan verkan att hans efterföljare under långa tider tog för givet att ingenting nytt fanns att tillägga. Så långt det gäller själva teorin hade de rätt. Men kapitalismens yttre manifestationer (observera, inte dess inre natur) har naturligtvis undergått väldiga förvandlingar under de senaste hundra åren. Kapitalackumulationen har antagit nya organisatoriska former, den har invaderat äldre delar av ekonomin och flödat in över många nya. Vad som behövde göras var att tillämpa Marx' teori på de nya metoder och de nya arbetsområden som kapitalismen skapat under sin oavbrutna expansion. Det är den uppgiften Harry Braverman satt sig före. Han skulle vara den förste att erkänna att hans bok rent teoretiskt ger mycket litet nytt. Men genom en fruktbar tillämpning av teorin ger boken kunskapsmässigt en enorm massa nytt som till stora delar strider mot vad den kapitalistiska ideologin lyckats slå fast som samhällets konventionella visdom.
Jag skyndar mig att tillägga - och återigen är jag säker på att Harry Braverman skulle hålla med mig - att boken snarare reser än besvarar frågor, detta i syfte att öppna eller på nytt öppna problemområden som formligen ropar efter forskning och utveckling. Det finns knappast en enda sysselsättningsfråga eller andra aspekter av arbetsprocessen som inte skulle kunna avvinnas en hel del genom en mera detaljerad historisk och analytisk undersökning än den som Braverman kunnat genomföra i detta breda översiktsverk. Hans bok bör betraktas som en inbjudan och en utmaning till en yngre generation av marxistiska ekonomer och sociologer att gå vidare med den angelägna uppgiften att rasera den borgerliga ideologin och ersätta den med en hederlig bild av den sociala verklighet i vilken vi är tvingade att leva.[1*]
Jag känner mig skyldig att avsluta dessa kommentarer med en bekännelse. För mig har läsningen av Harry Bravermans bok varit en känslomässig upplevelse motsvarande den som jag föreställer mig att miljoner läsare av Kapitalets första band har erfarit. De eländiga och rent hjärtskärande villkor under vilka det stora flertalet av mina landsmän och landsmaninnor liksom folket i större delen av den övriga världen nödgas framleva sitt arbetsliv står inbrända i mitt medvetande på ett olidligt och oförglömligt sätt. När jag tänker på all den begåvning och energi som förspills på att skapa nya metoder för att göra dessa människors pina ännu värre, skenbart i effektivitetens och produktivitetens namn men i verkligheten till den store guden Kapitalets ära, då överträffas min häpnad inför mänsklighetens förmåga att skapa ett så monstruöst system enbart av min förvåning över dess villighet att tolerera en ordning så uppenbart förödande för allt vad välstånd och lycka heter. Om samma eller bara hälften så stora ansträngningar gjordes för att göra arbetet till den glada och skapande aktivitet som det kan vara skulle "den nya sköna världen" bli verklighet.
Men detta kräver framför allt en allmänt spridd förståelse för vad kapitalism verkligen är och varför dess skenbara nödvändighet och ofrånkomlighet i själva verket endast är ett ideologiskt fikonlöv avsett att dölja det nakna egenintresset hos en liten minoritet. Jag är övertygad om att denna bok kan ge ett väsentligt bidrag till en sådan starkt påkallad upplysning.
Paul M. Sweezy
[1*] I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på bokens sjuttonde kapitel, "Arbetarklassens struktur och dess reservarméer". Där diskuteras Marx' "allmänna lag om kapitalackumulationen" enligt vilken kapitalismens frammarsch karakteriseras av en anhopning av rikedom vid samhällets ena pol och en anhopning av fattigdom och umbäranden vid den andra polen. Braverman påvisar att denna tes, som den kapitalistiska samhällsvetenskapen betecknat som ett fundamentalt misstag av Marx, tvärtom är en av de bäst underbyggda i hela Marx' kritik av det kapitalistiska systemet. Hur mycket följdriktigare och nyttigare skulle inte de senare årens voluminösa litteratur om fattigdomens problem och därmed sammanhängande frågor ha varit om den byggts på denna solida grund!