Originalets titel: ”Les luttes de classes en URSS -
Première période, 1917-1923”
Översättning: Boel Berner 1975
HTML: Jonas Holmgren
Straxt efter det man övergivit ”krigskommunismen”, från våren till hösten 1921, framstod den då förhärskande uppfattningen av NEP som en återgång till den statskapitalistiska politiken, den politik som bolsjevikpartiet avsåg att följa redan vid tiden omedelbart efter Oktober. Denna ”återgång” vittnar om den centrala plats som tanken på en statskapitalism under proletariatets diktatur under en lång tid intog i Lenins och bolsjevikpartiets ögon.
När man undersöker de texter som Lenin skrev år 1917 och i början av 1918, ser man klart att uttrycket ”statskapitalism under proletariatets diktatur” användes i syftet att dra en klar gränslinje mellan de juridiska och politiska omvandlingar som då kan förverkligas, och nedbrytningen av de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det gäller här att få det att framgå, att inte ens under proletariatets diktatur, så skakar nationaliseringen och förstatligandet av produktionsmedlen mer än delvis om de kapitalistiska produktionsförhållandena: de ”avskaffar” inte dessa förhållanden, lika litet som de får borgarklassen att ”försvinna”.
Likväl inskränker sig detta uttryck inte till denna ”pedagogiska varningsroll” för att undvika att man blandar samman statliga former och socialistiska ekonomiska förhållanden. Det står också för en viss uppfattning av ”etapper”, som man måste gå igenomför att nå fram till socialismen. Således skriver Lenin i Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den:[1]
”... socialism är ingenting annat än det närmaste steget framåt från statskapitalistiskt monopol ..., socialism är ingenting annat [sic!] än statskapitalistiskt monopol, som vänts till hela folkets nytta och därmed har upphört att vara kapitalistiskt monopol”[2]
Dessa satser vilar i sig på ett visst antal förutsättningar; de antar att den ”mest avancerade” kapitalismens organisatoriska former med nödvändighet är de som proletariatet bör och kan stödja sig på för att bygga upp socialismen. Problemet med dessa formers förhållande till sitt klassinnehåll (det faktum att de motsvarar vissa förhållanden mellan klasserna), belyses inte klart; således verkar den enda, viktiga frågan som ställs vara denna: vem kontrollerar användningen av dessa former? Det är för övrigt detta som Lenin säger:
”Egentligen är hela frågan om kontrollen beroende av vem som kontrollerar vem, d.v.s. vilken klass som är den kontrollerande och vilken som är kontrollerad.”[3]
Den fråga som ställs är i grund och botten riktig, ty frågan om makten är av största vikt, men den är inte tillräcklig för att göra en rad andra frågor innehållslösa: kan sättet att kontrollera och de organisatoriska former som detta kontrollsätt kräver, vara desamma för två antagonistiska klasser, för en utsugen och en utsugande klass? Vilka modifieringar tvingar i annat fall det proletära maktutövandet på det konkreta kontrollförfarandet? Bör inte detta förfaringssätt själv undergå vissa omvandlingar beroende på om stundens viktigaste uppgift är en konsolidering av den proletära makten eller om den är den socialistiska omvandlingen av de ekonomiska förhållandena?
I oktober 1917 avgörs frågan - åtminstone vad gäller den etapp som revolutionen då befann sig i - till förmån för den möjliga och t.o.m. nödvändiga identiteten mellan statskapitalismens organisatoriska former under den borgerliga diktaturen och dess former under den proletära diktaturen, detta med en avgörande reservation: kontrollen över statskapitalismens apparater måste handhas av det arbetande folket självt (och inte ”i dess namn” av andra statsapparater). Men denna reservation får just samma fråga att uppstå på nytt: kan det arbetande folket verkligen utöva en kontroll över statskapitalismens högeligen centraliserade apparater? År 1917 svarar bolsjevikpartiet jakande på denna fråga.
I själva verket och givet den tidens konkreta betingelser - som vi tidigare analyserat - måste man erkänna, att det vid denna tid inte fanns några andra möjligheter att undvika ekonomins totala sammanbrott och ”söndersmulning”[4] än genom just de åtgärder som då vidtogs och som i själva verket innebar en mycket begränsad kontroll från det arbetande folkets sida, vilket i regel var ointresserat av detta slags verksamhet.
Hur det än må vara med den saken diskuterades egentligen inte problemet om den generella nödvändigheten av en statskapitalistisk etapp, dess eventuella plats i marschen mot socialismen, de motsättningar som en sådan etapp innehåller och sättet att behandla dessa motsättningar. Vid denna tid föreföll den statskapitalistiska etappen vara en självklar nödvändighet för bolsjevikpartiet och den tyska krigsekonomins ”modell” verkade vara den som man borde inspireras av.
Praktiskt sett gör klasskampen att bolsjevikpartiet år 1918 tillämpar - eller söker tillämpa - två varianter av samma grundläggande uppfattning om ”statskapitalismen under proletariatets diktatur”.
Den första varianten söker så litet som möjligt röra vid det juridiska ägandet av företagen. Den dominerar i stort sett fram till mars 1918. Under denna period ses den statliga organisationen och reglementeringen av industrin som det väsentliga, och konfiskeringar av företag äger i allmänhet bara rum, när arbetarna i ett bestämt företag så kräver, eller som en ”bestraffnings”åtgärd. Vid den III:e Sovjetkongressen, som samlas i januari 1918, slår Lenin fast denna inriktning och förklarar, att nationaliseringarna och konfiskeringarna är avsedda att ”tvinga /kapitalisterna/ ... till underkastelse.”[5]
I början av 1918 är det den katastrofala situation som den ryska ekonomin då befinner sig i, som är en av de mer omedelbara anledningar som Lenin oftast för fram för att rättfärdiggöra den statskapitalistiska politiken och då speciellt den vid denna tiden förekommande varianten, som syftar till att begränsa exproprieringarna och nationaliseringarna. I denna situation anser Lenin, att man under en tid måste upphöra med offensiven mot kapitalet, med kampen för att förstöra de kapitalistiska förhållandena och för att bygga upp nya, socialistiska förhållanden. När Lenin svarar dem som i stället vill fullfölja offensiven, skriver han, t.ex. i Sovjetmaktens aktuella uppgifter:
”... Man /kan/ inte definiera uppgiften för innevarande ögonblick med den enkla formeln: att fortsätta offensiven mot kapitalet. Fastän vi utan tvivel ännu inte slutgiltigt slagit kapitalet och det förvisso är nödvändigt att fortsätta offensiven mot denna de arbetandes fiende, så vore en sådan definition inte exakt, inte konkret, den skulle inte ta hänsyn till det egenartade i innevarande ögonblick, då man i och för den fortsatta offensivens framgång just nu bör ”avbryta offensiven”.[6]
Här framstår statskapitalismen mindre som en etapp än som en politik för att ”avbryta” den revolutionära offensiven. Likväl är det inte för Lenin fråga om ett verkligt avbrott. För honom ”gäller... /det/ en förflyttning av tyngdpunkten i vårt ekonomiska och politiska arbete. Hittills har åtgärderna för den direkta exproprieringen av expropriatörerna stått i förgrunden. Nu är det organiseringen av registrering och kontroll i de företag där kapitalisterna redan exproprierats, och likaså i alla övriga företag, som träder i förgrunden.”[7]
Den andra varianten av ”statskapitalism under proletariatets diktatur” är inriktad på en expropriering i stor skala av den tidigare bourgeoisin med ett samtidigt bibehållande av de borgerliga organisationsformerna och den statliga reglementeringen, också inom de statliga industriföretagen. Tillämpningen av denna andra variant påbörjas straxt efter det Brest-Litovsk-fördraget undertecknats.
Mot Bucharin och ”vänsterkommunisterna” som protesterar mot denna uppfattning, ställer Lenin arbetarnas inställning, vilka, efter vad han säger:
”... vuxit ur barnskorna, ur den ålder då en ”radikal” fras eller småborgerlig tygellöshet kunde leda dem på avvägar, kommer till socialismen just genom kapitalistisk ledning av trusterna, genom maskinell storproduktion, genom företag med en årsomsättning på många miljoner - endast genom sådana industrier och sådana företag. Arbetarna ... fruktar inte den största ”statskapitalism”.[8]
I samma text om ”radikalismens” barnslighet och småborgerligheten för Lenin fram också andra argument som får statskapitalismen att framstå, inte som en ”etapp”, utan som en politik, som är berättigad på grund av den ryska revolutionens isolering och av nödvändigheten av att - samtidigt som man bevarade makten - vänta på den proletära revolutionens seger också i Tyskland.
Vid början av 1921, och vid utarbetandet av en första version av NEP, understryker Lenin på nytt nödvändigheten av att - under de existerande betingelserna - ta sin tillflykt till en statskapitalism under proletariatets diktatur.
I Lenins broschyr om Naturaskatten[9] ses NEP i huvudsak som en ”återgång” till statskapitalismen i den form som bolsjevikpartiet tänkte sig den under våren 1918. Vi skall senare[10] se, att denna uppfattning av NEP var mycket tillfällig (den övergavs under hösten 1921); den är inte desto mindre teoretiskt viktig; den vittnar om den avsevärda plats som uppfattningen om en statskapitalism under den proletära diktaturen ännu tenderar att inta i bolsjevikpartiets politik och ideologi.
Konkret sett visar sig statskapitalismen då på flera ytterst skilda sätt. I sin broschyr pekar Lenin på dem som i hans ögon framstår som de viktigaste: koncessioner till kapitalisterna; kooperativ för småproducenterna och småkapitalisterna (vilka Lenin givetvis skiljer från arbetarkooperativen); utarrendering till de kapitalistiska företagarna av statliga företag, oljefält, skogsbestånd jordområden o.s.v.[11] Dessa aspekter av statskapitalismen är också de som då är nya. De skall dock inte få oss att glömma de tidigare aspekterna, som redan fanns på plats, och som bibehållits: rekryteringen av kapitalister och borgerliga tekniker för att leda de statliga företagen (kapitalistisk hierarki vad gäller auktoritet och löner inom företagen), kapitalistiska organisationsformer för den samlade ledningen av statsföretagen, och kapitalisters och borgerliga teknikers deltagande i dessa organisatoriska former (framför allt VSNKh’s roll, under vilken arbetarkontrollen i praktiken har underordnats).
Dessa sista aspekter av statskapitalismen förtjänar desto större uppmärksamhet som de finns kvar även senare, när man går in i vad Lenin kallar en ny ”repli” fas, som för honom framstår som ett övergivande av statskapitalismen till fördel för en ny uppfattning av NEP. I själva verket ifrågasätter den brytning som sker vid övergången från den första till den andra uppfattningen av NEP, mycket mer än vad som kommer fram i ett övergivande av statskapitalismen, vilket vi kommer att se vid analysen av dessa två uppfattningar. Men man måste dessförinnan fråga efter ursprunget till föreställningen om en statskapitalism under den proletära diktaturen och efter dess plats i Lenins tankeutveckling.[12]
Begreppet ”statskapitalism” föds före det första världskriget i de tyska och österrikiska socialdemokratiska partierna. Det är i dessa partier som ledare och teoretiker, som Kautsky och framför allt Hilferding, belyser den avgörande roll som den monopolistiska statsmaktens centraliserade apparater uppfyller; dessutom ser de däri förebilden till de ekonomiska apparater som proletariatet kan utnyttja för att bygga upp socialismen.
Det tyska socialdemokratiska partiet reproducerar på detta sätt de borgerliga och småborgerliga uppfattningarna om ”socialismen” som Marx och Engels förde en oavbruten kamp emot. Således sökte Engels under en rad år få massorna och aktivisterna att bli bekanta med de antistatliga teser som Marx utvecklade i sin Kritik av Gotha-programmet. Han lyckas först sent att få det tyska partiets ledare att godkänna publiceringen av denna text. Kort därefter lyckas han ur Erfurtprogrammet (den tyska socialdemokratins program) få bort den på nytt uppdykande etatism, som det ursprungliga förslaget innehöll. Det antagna förslaget förklarar att det socialdemokratiska partiet inte kan ha något gemensamt med det man kallade ”statssocialismen”, vilken ersatte den enskilde företagaren med staten och som ”därigenom på en enda hand förenade makten att ekonomiskt exploatera och makten att politiskt förtrycka.”[13]
Det är väl känt med vilken kraft Lenin bröt med Kautskys uppfattningar om den borgerliga politiska statsapparaten och om proletariatets möjlighet att utnyttja denna. I Staten och revolutionen skriver Lenin t.ex.:
”... vi /finner/ nu, när vi granskar historien om Kautskys senaste förräderi mot marxismen, i själva hans polemik mot opportunisterna, i hans frågeställning och frågans behandling ... en systematisk avvikelse till opportunism just i frågan om staten.”[14]
Han visar här på ett stringent sätt hur Kautskys uppfattningar i den statliga frågan är oförenliga med lärdomarna från Marx; han påminner också om nödvändigheten av att proletariatet, för att kunna utöva sin diktatur, måste krossa borgarklassens statsapparat och bygga upp en egen politisk apparat och en stat som är avsedd att vittra bort.
Men, när han gjort denna brytning, påpekar Lenin ändå - i samma text - att den ekonomiska statsapparat som skapats under kapitalismens monopolistiska stadium, bör bevaras. Således skriver han:
”Förutom den huvudsakligen ”undertryckande” apparaten - den stående armén, polisen och ämbetsmannakåren - finns det i den moderna staten en apparat som är särskilt nära bunden till bankerna och syndikaten, en apparat som utför ett omfattande kontroll - och registreringsarbete, ifall man kan uttrycka sig så. Denna apparat kan och får ej krossas. Den måste undandras kapitalisternas kontroll, kapitalisterna och deras trådar till inflytande över den måste skäras bort, slås av, huggas bort ifrån den, och den bör underordnas de proletära sovjeterna och göras bredare, mera omfattande, allnationell. Och det kan göras, om man stöder sig på de landvinningar som storkapitalismen redan gjort (liksom den proletära revolutionen överhuvudtaget kan uppnå sitt mål endast om den stöder sig på dessa landvinningar).”[15]
I de texter som Lenin skriver vid denna tid kvarstår alltså en motsättning mellan analysen av borgarklassens politiska apparaters klasskaraktär - om vilka Lenin med kraft slår fast att de måste krossas - och den roll som han ger statskapitalismens ekonomiska apparat, som framstår som något som bör bevaras för att underordnas den proletära maktens organ. Den position som Lenin här försvarar, drar alltså upp en gräns för det arbete av förstörelse/återuppbyggnad, som den proletära revolutionen måste fullgöra. Denna position ger upphov till flera uppsättningar av frågor.
Den första gäller vilka etapper som den av proletariatet ledda revolutionen måste gå igenom; Lenin tillstår att revolutionen inte är en enstaka ”handling”, utan en process, som genomgår olika etapper, och han antyder, att var och en av dessa etapper kännetecknas av speciella begränsningar i det arbete av förstörelse /återuppbyggnad av de sociala förhållandena, som då faktiskt kan fullgöras. Likväl står vi här inför ett visst antal tvetydigheter vad gäller dessa etappers natur, deras innehåll och villkoren för övergången från en etapp till en annan. Därför framstår statskapitalismen ibland som en etapp, som man måste gå igenom av till synes ”tekniska” anledningar (det är genom att gå igenom denna etapp som proletariatet ”lär sig” att leda ekonomin, det kan således inte gå vidare utan att ha genomgått en statskapitalistisk etapp, som den lär sig att alltmer behärska); vid andra tillfällen framstår statskapitalismen som en politik, som proletariatet tillämpar under en bestämd etapp av klasskampen. Denna uppfattning av statskapitalismen som en politik tenderar att överväga från år 1921.[16]
En annan tvetydighet finns i texterna från år 1918, där det inte framgår om statskapitalismens apparater skall förstöras under övergången till revolutionens nästa etapp eller om de, i stället skall spela en roll också i uppbygget av socialismen (detta uppbygge är i Lenins ögon inte den uppgift som den ryska revolutionen hade att lösa år 1918).
Man kan givetvis inte förvänta sig, att Lenin i förväg skulle avgöra en fråga, som klasskampen ännu inte ställt på ett konkret sätt. Likväl kan vissa av hans formuleringar från den här tiden få det att framstå som om samma ekonomiska, icke revolutionariserade apparater är avsedda att spela en roll i det socialistiska uppbygget.
En andra uppsättning frågor gäller just villkoren för en omvandling av de sociala förhållanden som förverkligats inom de statskapitalistiska apparaterna. Fastän Lenin i allmänhet ser politiken som det styrande och understryker att den omvandling av de sociala förhållandena som krävs för en övergång till socialismen, uppstår ur klasskampen och ur massornas handlande, så har han i själva verket ändå fört fram en del formuleringar, ur vilka man kan dra slutsatsen, att, under proletariatets diktatur och när det privata ägandet av produktionsmedlen väl avskaffats, så skulle omvandlingen av de sociala förhållandena härröra ur produktivkrafternas utveckling och inte ur klasskampen; detta skulle speciellt vara fallet för att få uppdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete att försvinna. Han skriver t.ex.:
”... När vi ser, hur kapitalismen redan nu i otrolig grad hämmar denna utveckling /av produktivkrafterna/, hur många saker man skulle kunna utveckla vidare på grundval av den redan uppnådda moderna tekniken, så har vi rätt att med fullaste övertygelse säga, att kapitalisternas expropriering oundvikligen kommer att medföra en gigantisk utveckling av det mänskliga samhällets produktivkrafter. Men hur hastigt denna utveckling kommer att gå vidare, hur snart den kommer att leda till arbetsfördelningens upphävande, till avskaffande av motsatsförhållandet mellan andligt och kroppsligt arbete, till att arbetet förvandlas till ”det främsta livsbehovet”, det vet vi inte och kan vi inte veta.”[17]
Denna formulering antyder även om den är försiktig, att Lenin, i själva det ögonblick som han skriver Staten och revolutionen - d.v.s. när han bryter med de socialdemokratiska teoretiska positionerna, som han aldrig tidigare angripit så bestämt - ännu inte helt och hållet övergivit uppfattningen om att en omvandling av de sociala förhållandena (vad han kallar ”arbetsfördelningens upphävande”) under givna politiska betingelser är ett resultat av produktivkrafternas utveckling; inte heller (ty de två är förbundna med varandra) har han lämnat uppfattningen om att en relativt beständig roll kan ges åt de statskapitalistiska apparaterna.
I själva verket ser man hos Lenin vad gäller dessa frågor (statskapitalismens plats och roll, betingelserna för den socialistiska omvandlingen av de sociala förhållandena) två motsägelsefulla synsätt stå emot varandra - eller samexistera. Ett ”dominerande”, som allra främst ställer massornas klasskamp, som en faktor för förstörelse /återuppbyggnad av de sociala förhållandena, främst då de sociala produktionsförhållandena; ett annat ”dominerat” (på så sätt att det i allmänhet spelar en andraplansroll), som ser uppkomsten av nya produktionsförhållanden som avhängig av produktivkrafternas utveckling.
Förekomsten av denna andra uppfattning - som när den är den dominerande är ”ekonomismens” sätt att se - är inte alls förvånande; vissa Marxtexter (speciellt förordet från 1859 till Till kritiken av den politiska ekonomin) tycks inte helt utesluta den, och dessa texter - tolkade i en ”ekonomistisk” riktning - spelade en stor roll i den Andra internationalens ideologi, med vilken Lenin ännu bara delvis brutit år 1918.
På den teoretiska nivån beror svårigheten i att bryta med den ”ekonomistiska” tolkningen av vissa Marxtexter på, att det är helt riktigt, att det i allmänhet är produktivkrafterna som spelar den huvudsakliga, avgörande rollen - d.v.s. så länge som de existerande produktionsförhållandena inte förhindrar deras utveckling. När produktivkrafterna inte längre kan utvecklas inom gränserna för existerande produktionsförhållanden, spelas däremot den huvudsakliga, avgörande rollen av produktionsförhållandenas omvandling. Det är på denna punkt som det kan förekomma en ideologisk glidning, som leder till att man tror, att en radikal omvandling av produktionsförhållandena, under vissa betingelser, och speciellt under proletariatets diktatur, skulle kunna ske ”fredligt”, under produktivkrafternas ”påtryckningar”; men, ”nödvändigheten” av en omvandling av produktionsförhållandena gör inte denna ”oundviklig”, den gör det bara möjligt att påbörja en period av social revolution.[18]
För att återgå till Lenins text om ”arbetsfördelningens upphävande” har den den bristen att den inger tanken på (men inte säger), att när ”kapitalisternas expropriering” väl skett, kan sedan ”upphävandet” av de tidigare ekonomiska förhållanden bli en direkt konsekvens av produktivkrafternas utveckling. En sådan tolkning kan leda till påståenden om att omvandlingen av statskapitalismens apparater och av de sociala förhållanden som de förkroppsligar, också de skulle kunna vara resultatet enbart av produktivkrafternas utveckling. Denna tolkning, som gör produktivkrafterna och inte klasskampen till historiens motor - något som alltså står i motsättning till Marx’ och Engels grundläggande uppfattningar - har antagits av den moderna revisionismen. Denna tolkning utesluter dock en fortsättning av revolutionen under proletariatets diktatur. Den leder således till att konsolidera beståndsdelarna av de mer eller mindre omvandlade kapitalistiska förhållandena, speciellt då den kapitalistiska arbetsdelningen, som kvarstår även när borgarklassens politiska makt förstörts och en statlig ekonomisk sektor satts på plats. Den avväpnar således proletariatet och gör det möjligt för borgarklassen att öka i styrka (särskilt som statsbourgeoisi). Slutligen bromsar för övrigt tillämpningen av denna tolkning produktivkrafternas utveckling.
Trots att den period av proletär diktatur var kort, som Lenin kunde göra ett bokslut över (och trots denna periods mycket speciella karaktär, vilken i stort dominerades av de militära uppgifterna), så visar Lenins sista texter allt tydligare att han då står i begrepp att bryta med vad han tidigare bevarat av ”ekonomistiska” tolkningar av Marx’ analyser. Han avlägsnar efter hand vad som finns kvar av ”kautskyanska” uppfattningar i den plats som han ännu 1918 var villig att ge statskapitalismen, som då inte sågs som en politik utan som en organisatorisk form, som direkt (d.v.s. utan att revolutionariseras) kunde tjäna uppbygget av socialismen och hjälpa till vid motsättningar mellan proletariatet och småborgerligheten. Analysen av de på varandra följande formuleringar som Lenin ger NEP gör det möjligt att klart förstå på vilket sätt han år 1922-1923 leds fram till en brytning med sina uppfattningar från år 1918. Den ännu ofullbordade karaktären hos denna omvandling av Lenins uppfattningar och de motsättningar i vissa formuleringar som blir resultatet härav, gör det senare möjligt för någon som ensidigt tolkar texterna - och genom att se bort från den tankens rörelse som de uttrycker - att oegentligt identifiera statskapitalism med socialism, i namn av en ”leninism”, som förråder just det som är nytt hos Lenin.
[1] Denna text skrevs i september 1917 och kom ut som broschyr i slutet av oktober. Lenin, Valda verk II:1 s. 109ff.
[2] Ibid. s. 153
[3] Ibid. s. 133
[4] Man måste påminna om att det fanns en tendens till ekonomisk upplösning under vintern 1917-1918: varje lokalsamhälle och varje region sökte för eget bruk bevara sin egen produktion eller t.o.m. sådana varor som befordrades över dess ”territorium” för att i främsta hand bemöta de egna konsumtionsbehoven.
[5] Lenin, Samlade Skrifter, del 13 s. 16f. Man kan notera att de nationaliseringsdekret som antas vid denna tid, praktiskt taget alltid åtföljs av en ”framställning av motiv”, som inte hänvisar till en principiell exproprieringspolitik, utan till specifika orsaker som skulle rättfärdiggöra varje enskild åtgärd.
[6] Lenin, Valda verk II:1 s. 465f.
[7] Ibid. s. 466
[8] Lenin, Valda verk i tre band, del 2 s. 615f.
[9] Lenin, Valda verk II:2 s. 552f.
[10] se nedan s. 401 f.
[11] Lenin, Valda verk II:2 s. 573, 575, 577.
[12] Denna plats verkar fortfarande vara betydelsefull i den första varianten av NEP (se nedan s. 397)
[13] Se det brev som F. Engels skrev den 29 juni 1891 till K. Kautsky, i Critique des Programmes de Gotha et d’ Erfurt; s. 84 (Detta brev förekommer inte i den svenska utgåvan av Gothaprogrammet, ö.a.)
[14] Lenin, Valda verk II:1 s. 311
[15] Se skriften från november 1917: ”Kommer bolsjevikerna att kunna behålla statsmakten?”, Lenin, Valda verk i tre band, del 2, citat s. 348.
[16] Det är i denna bemärkelse som det kinesiska kommunistpartiet utövade en statskapitalistisk politik vid övergången från den nya demokratin till socialismen. Det konkreta innehållet i den statskapitalistiska politiken i Kina var med nödvändighet delvis annorlunda än dess innehåll i Ryssland. Således kännetecknas den först av statliga investeringar i privatkapitalistiska företag (som blivit blandföretag), av kontrakt som förenar privatföretagen med de statliga företagen, sedan av de privatkapitalistiska företagens omvandling till statsföretag, där de tidigare kapitalisterna under en viss tid har kvar ledande funktioner och höga löner och uppbär ränta på kapitalet från det företag de tidigare ägde. Denna politik tillämpades huvudsakligen i början av 1950-talet och vissa av de ekonomiska förhållanden som den lät växa fram, reproducerades ända fram till den stora Proletära kulturrevolutionen (som för övrigt inte förstörde samtliga av dem).
[17] Se ”Staten och revolutionen”, Lenin, Valda verk II:1 s. 300
[18] Vi vet, att Lenin understryker att denna period täcker en ”historisk epok”, en epok av övergång till kommunismen, under vilken en borgerlig restauration ännu är möjlig. (Lenin, Oeuvres, del 28, s. 263)
Last updated on: 8.10.2014