Originalets titel: ”Les luttes de classes en URSS -
Première période, 1917-1923”
Översättning: Boel Berner 1975
HTML: Jonas Holmgren
Under den allra största delen av ”krigskommunismen” framstod de ideologiska och politiska stridigheterna med mindre skärpa än under de föregående åren; huvuddelen av partiets uppmärksamhet och ansträngningar var då inriktad på försvarsproblemen. Bolsjevikpartiet i dess helhet har en relativt enhetlig uppfattning om dessa problem: de ger således ej upphov till stora debatter, speciellt som de, som har åsikter som avviker från majoritetens, i allmänhet snabbt böjer sig, även om det förekommer uttryck för en bristande disciplin som motsvarar en slags ”icke deklarerad opposition” till den politik som fastställts av kongresserna och centralkommittén.
En del av de frågor som tagits upp av ”vänsterkommunisterna” återuppstod dock under denna period. Framför allt uppträder nya klyftor från år 1920, när segern närmar sig och man måste ta itu med ”efterkrigs”problemen. Dessa nya klyftor framträder från partiets IX:e kongress och ännu tydligare vid slutet av 1920. Men låt oss först se på perioden dessförinnan.
T.o.m. innan det vita upproret bryter ut kan man skönja en opposition till den leninistiska nationalitetspolitiken. Denna opposition är inte en ”uttalad opposition”; den visar sig på partipraktikens nivå. Även om den inte har några omedelbara effekter, är det viktigt att vi påminner om dess existens, ty den kommer att uppträda på nytt - med allvarliga konsekvenser - när inbördeskriget väl tagit slut.
Ett av de första uttrycken för denna strömning uppträder i april 1918 när det skapas en ukrainsk sovjetregering under ledning av bolsjeviken N. A. Skrypnik.
Medan Lenin den 3 april 1918 sänder ett telegram till den sovjetiska regeringen i Ukraina, och uttrycker sin ”entusiastiska sympati för de arbetande och exploaterade Ukrainska massornas hjältemodiga kamp, vilka idag bildar en av förtrupperna i den globala, socialistiska revolutionen”, vänder sig Stalin, som vid denna tid var folkkommissarie för nationaliteterna, mot att det i Ukraina bildats en sovjetregering som var oberoende av Ryssland. Detta ställningstagande från Stalins sida ger upphov till följande reaktion från N. A. Strypnik:
”Vi protesterar på det energiskaste mot kommissarie Stalins kommuniké. Vi deklarerar att den centrala exekutivkommittén för Ukrainasovjeten inte låter sina beslut bero på inställningen hos en eller annan kommissarie i den Ryska federationen, utan på de arbetande, ukrainska massornas vilja, så som denna uttrycks i resolutionen från den Andra Ukrainska Sovjetkongressen. Deklarationer av det slag som kommissarie Stalin framfört skulle utplåna sovjetregimen i Ukraina... De är i direkt maskopi med de arbetande ukrainska massornas fiender.”[1]
Stalins fientlighet mot att det bildades en sovjetrepublik som inte ingick i den Ryska sovjetrepubliken, förblev inte en isolerad episod. Det rör sig om ett uttryck för en politisk uppfattning, som vid flera tillfällen skulle dyka upp på nytt och som senare skulle få stöd från den emigrerade ryska borgarklassen och dess element inom den sovjetiska statsapparaten och bolsjevikpartiet.
Samma uppfattning kommer fram i maj 1918. Vid denna tid sänder Stalin instruktioner till Stepan Sjaumjan, som var den sovjetiska representanten i Daghestan (när kontrarevolutionära väpnade band då drog fram), vilka inte skiljer mellan de kontrarevolutionära ledarna och de bondemassor som förletts av dessa. Dessa instruktioner säger att han skall handla utan tvekan och ”statuera ett exempel genom att förvandla ett visst antal byar till aska.”[2]
Från och med sommaren 1918 växer en ny oppositionsriktning fram, som till synes är till ”vänster” och som har fått namnet ”den militära oppositionen”. Få dokument har publicerats om denna strömning, som dock framträdde på ett relativt öppet sätt, och som bland sina öppna anhängare räknade män som Vorochilov, E. N. Jaroslavskij, A. Z. Kamenskij och S. Milin, varav vissa då var - och senare ofta förblev - nära lierade med Stalin.[3]
En av punkterna i den ”militära oppositionens” program är en vägran att acceptera att militära specialister rekryteras till den Röda armén. Även om Stalin inte gjorde någon offentlig deklaration till fördel för den ”militära oppositionen” fattar han vissa beslut vid Tsaritsynfronten, där han år 1918 har politiska uppgifter, vilka sammanfaller med den linje som denna opposition försvarar: således befriar han ett flertal officerare från sina funktioner, i strid mot instruktionerna såväl från Republikens militära revolutionskommitté, som från den Executiva centralkommittén och Centralkommittén. Som en följd av dessa beslut befrias Stalin till slut i sin tur från sina uppgifter inom det Militära revolutionsrådet vid den sydliga fronten, medan S.N. Sytin, som Stalin hade försökt skilja från sin post, stannar kvar. Man vet också från muntliga redogörelser, att Lenin i ett icke publicerat tal vid bolsjevikpartiets VIII:e kongress, kraftigt vände sig mot vissa av den X:e arméns Militära revolutionsråds beslut, som tagits på den ”militära oppositionens” tillskyndelse och som hade medfört förlusten av en mängd soldater inom den Röda armén.[4]
Denna opposition spelade definitivt sett ändå bara en relativt obetydlig roll. Dess betydelse är framför allt av symptomatisk art: dess sätt att fungera visar på att det redan under denna epok finns krafter inom partiapparaten, som är tillräckligt välorganiserade för att, åtminstone under en viss tid, kunna motsätta sig centralkommitténs och sovjetregeringens beslut.
Under förberedelserna till den VIII:e partikongressen försvaras fortfarande vissa delar av ”vänsterkommunisternas” tidigare plattform av ett litet antal av dem, som hade tillhört denna grupp, t.ex. Smirnov,[5]; andra kända bolsjeviker försvarar liknande positioner, detta är fallet med Osinskij och Sapronov.
Vid bolsjevikpartiets VIII:e kongress (18-23 mars 1919) kräver Osinskij att man låter ett tillräckligt antal arbetare inträda i centralkommittén för att denna skall kunna ”proletariseras” (man kan notera, att Lenin kommer att föra fram ett liknande förslag nära fyra år senare). Vid samma kongress yrkar Sapronov och Osinskij på att sovjeterna måste fungera mer demokratiskt: dessa har, enligt dem, reducerats till en roll av stadfästande organ. Dessa teser förkastas av den VIII:e kongressen som i stället uttalar sig till fördel för en stark, administrativ centralisering: det är denna kongress som inrättar Politbyrån, Orgbyrån och Centralkommitténs sekretariat.[6]
Samma kongress antar ett nytt partiprogram, vars ekonomiska kapitel, paragraf fem, konstaterar:
”Den socialiserade industrins organisatoriska apparat måste i första hand stödja sig på fackföreningarna. Dessa deltar redan, i enlighet med Sovjetrepublikens lagar, i den industriella administrationens alla lokala och centrala organ, och måste komma därhän att de faktiskt koncentrerar i sina händer hela förvaltningen av den samlade folkhushållningen som en enhetlig ekonomisk helhet (...) Fackföreningarnas deltagande i den ekonomiska förvaltningen och de breda massornas inträde, tack vare dem, i förvaltningsarbetet, utgör det viktigaste kampmedlet mot den ekonomiska apparatens byråkratisering.”[7]
I själva verket fick denna femte paragraf i partiprogrammet inga konkreta effekter; företagsledarna accepterade knappast att låta fackföreningarna ingripa i ledningen samtidigt som bolsjevikpartiet insisterar på deras personliga ansvarighet. Antagandet av paragraf fem är antagligen främst ett eko av det missnöje som vid denna tid finns inom en del av arbetarklassen inför de borgerliga teknikernas, ingenjörernas och administratörernas roll. Den princip som förs fram i den ekonomiska kapitlets femte paragraf kommer senare också att ses som en återspegling av en ”syndikalistisk avvikelse”; den blir utgångspunkten för en sammanstötning mellan centralkommitténs majoritet och en av de nya oppositionella riktningar, som kommer att kräva att denna del av partiprogrammet tillämpas.
Det är år 1920 och i huvudsak från och med partiets IX:e kongress (29 mars - 5 april 1920), som en ny viktig kris bryter ut, och denna kris kommer att fördjupas och samtidigt förändras fram till den X:e kongressen. I mars 1920 uppträder en ny ”vänster”opposition, som företräds av den s.k. ”demokratiska centralism”gruppen. Denna grupps sammansättning har bara ett begränsat samband med den ”vänsterkommunistiska” gruppens. Man kan dock finna Osinskij där, liksom V. Smirnov och Sapronov. Medlemmarna i ”demokratiska centralism”gruppen fördömer centraliseringen, som ses som överdrivet stor, och missbruket av auktoritära metoder. Under 1920-21 ingriper de aktivt i diskussionen, där också Trotskij och Bucharin försvarar andra positioner än Lenin, som motsätter sig Trotskijs förslag och krav på fackföreningarnas totala underordning under statsapparaten.[8]
Vid tidpunkten för den IX:e kongressen dominerade ”krigskommunismens” uppfattningar hos partimajoriteten och gjorde att man antog åtgärder till fördel för ”arbetets militarisering” och fackföreningarnas strikta underordning under de administrativa statsapparaterna. Dessa åtgärder gavs dock inte samma innebörd och betydelse av alla de olika strömningarna inom bolsjevikpartiet, vilka i allmänhet fanns representerade inom själva partiledningen. För somliga hade de åtgärder som då vidtogs, en i huvudsak konjunkturbestämd karaktär; medan andra i dem såg principiella beslut som skulle bibehållas efter krigsperioden. Dessa meningsskiljaktigheter gav upphov till sammanstötningar som fortsatte fram till den X:e kongressen.
År 1920 är Trotskij en av de teoretiker som allra bestämdast uttalar sig till fördel för arbetets och fackföreningarnas ”militarisering”. Han förnekar, att de åtgärder som diskuterats av den IX:e kongressen bara skulle ha en tillfällig och provisorisk karaktär. Han vill tvärtom i dem se ett uttryck för varaktiga krav som till slut skall omvandla fackföreningarna till statsapparater som är strikt underordnade makten och vars ledare måste kunna utses av regering och parti. Således förklarar Trotskij inför den IX:e kongressen:
”Man måste kunna säga till arbetarna var de skall vara, förflytta och styra dem, precis som soldater... Skyldigheten att arbeta kommer att uppnå sin allra högsta grad av intensitet under övergången från kapitalism till socialism... Arbets”desertörerna” måste införlivas i disciplinkårer eller placeras i koncentrationsläger.”[9]
Vid samma kongress påstår Trotskij:
”Militarisering är otänkbar utan militarisering av fackföreningarna som sådana, utan upprättandet av ett styrelsesätt där varje arbetare känner sig som en arbetssoldat som inte fritt kan disponera över sig själv; om han får order om förflyttning måste han lyda; om han inte lyder blir han en desertör som skall straffas. Vem ombesörjer detta? Fackföreningen. Den skapar det nya styrelsesättet. Detta är arbetarklassens militarisering.”[10]
Radek som också talar inför den IX:e partikongressen, säger att den organiserade arbetarklassen bör övervinna den borgerliga fördomen om arbetets frihet som ligger mensjeviker och alla sorters kompromissvänner så varmt om hjärtat.”[11] Han är för övrigt den enda som använder ett sådant språk.
Den IX:e kongressen antar inte den linje som försvaras av Trotskij och Radek. Den vägrar att i tvånget mot arbetarna och i militariseringen se den socialistiska arbetsorganisationen par excellence; den bekräftar att tillflykten till en militarisering av arbetet bara kan rättfärdigas av krigets speciella omständigheter. Paragraf 14 i resolutionen om ”det ekonomiska uppbyggets aktuella uppgifter” förklarar också att ”användandet av hela arbetsarméer som bibehåller sin tidigare organisation inte kan ... försvaras annat än i det fall då detta är nödvändigt för att bevara hela armén för militära ändamål.”[12]
Kongressen vägrar alltså att följa Trotskij i hans uppfattning om att arbetets och fackföreningarnas militarisering skulle vara nödvändig för en övergång från kapitalism till socialism. Den antar t.o.m. ett av den ”demokratiska-centralism”gruppens förslag. Detta föreslår att det skapas en kontrollkommission som har i uppgift att slå larm om missbruk i användandet av tvångsåtgärder, och detta ”vad de anklagades ställning eller funktion än må vara”; i själva verket rörde det sig här om ett formellt tillgodoseende av denna grupps krav, ty denna kommission verkar inte ha fungerat i praktiken.
Under hela år 1920 och även vid början av 1921 fortsätter Trotskij att försvara dessa uppfattningar och därigenom att allt mer och mer stöta sig mot Lenins helt skiljaktiga ställningstaganden.
Vid fackföreningarnas III:e kongress håller Trotskij ett slags försvarstal för tvångsarbetet och förklarar t.ex.:
”Är det då sant det obligatoriska arbetet alltid skulle vara så improduktivt? Detta är en liberal och den mest bedrövliga och ynkliga fördom: också slavhjorderna var produktiva... Slavarnas obligatoriska arbete ... var ett progressivt fenomen för sin tid.”[13]
Genom detta retrospektiva försvarstal för slaveriet försöker Trotskij att påvisa, att användningen av ett militariserat arbete kan rättfärdiggöras under en hel historisk epok, i detta fall på det villkoret att militariseringen beslutats av bolsjevikpartiet, den proletära diktaturens instrument. Trotskij, som är anhängare till statliga tvångsingripanden, vänder sig mot dem som vill ge större självständighet åt de fackliga organisationerna, som de ser som en av uttrycksformerna för den proletära demokratin. Vi föregriper inte diskussionen alltför mycket genom att här citera ett avsnitt ur ett av Trotskijs inlägg vid bolsjevikpartiets X:e kongress (när han för att inte angripa den linje som Lenin försvarar, tar ”arbetaroppositionen” som skottavla):
”De /det rör sig här om arbetaroppositionen - C.B./ har fört fram farliga paroller. De har gjort de demokratiska principerna till en avgud. De har satt arbetarnas rättighet att välja sina representanter högre än partiet. Som om partiet inte hade rättigheten att göra sin diktatur gällande, även om denna diktatur tillfälligtvis stod i konflikt med arbetardemokratins skiftande stämningar.
Partiet är tvunget att vidmakthålla sin diktatur ... vad än arbetarklassens tillfälliga tveksamheter må vara... Diktaturen grundas inte i varje ögonblick på den formella principen om arbetardemokrati.”[14]
Idén om ett ”alltid ofelbart” parti som således står utanför klasskampen och som genom själva sin existens är garanten för den proletära demokratins fortbestånd, är då gemensam för Trotskij och Bucharin och ur denna idé kommer den senares uppfattning om en ”påtvingad självdisciplin”[15].
Enligt Bucharin tvingar proletariatet på ”sig själv” en disciplin genom partiets och statens förmedling. Partiet är på en och samma gång ”identiskt” med proletariatet och ”höjt över” det, vilket i Bucharins ögon rättfärdiggör partiets tvångsmakt gentemot arbetarmassorna; det är detta tvång som identifieras med en ”självdisciplin”. Bucharin resonerar på samma sätt vad gäller statsmakten, dess olika apparater och befogenheterna för de tekniker som staten utser.
Trotskijs och Bucharins teser hänvisar således i hög utsträckning till idén om partiets felfrihet, om dess ”naturliga” överlägsenhet i förhållande till massorna, om att partiet och den stat som det leder har en ”säkrad och varaktig” proletär karaktär vad än dess ideologiska och politiska praktik må vara.
Trotskijs och Bucharins teser innebär också att partiet får en ny roll; det är inte längre ett avant-garde som skall vägleda massorna, genom att vara lyhört för deras initiativ och deras kritik: det får en roll som innebär ”kontroll” och tvång över massorna.
Det är i sin redan citerade bok Övergångsperiodens ekonomi, som Bucharin på ett systematisk sätt utvecklar de icke-dialektiska uppfattningar med hjälp av vilka han söker stötta sina politiska ställningstaganden.
Från denna tid ser Bucharin (som år 1918 motsatt sig att det i varje företag skulle utses en direktör som skulle vara personligt ansvarig för hur han ledde företaget) det personliga ledarskapet som ”en koncentrerad, intensifierad, form för proletariatets förvaltning av industrin”[16] och ”befolkningens militarisering” ... /som/ en metod att uppnå arbetarklassens självorganisation och arbetarklassens organisering av bondeklassen”, på så sätt kan, tillägger han, proletariatets diktatur under vissa omständigheter anta formen av en ”proletär militärdiktatur”[17].
I övrigt ser Bucharin i fördelningen av ransoner istället för av penninglöner, ett uttryck för lönearbetarklassens försvinnande, något som i hans ögon rättfärdigar den obligatoriska arbetstjänsten; han anser att man under övergångsperioden upplever penningsystemets sönderfall och därigenom också varusystemets allmänna sönderfall, något som visar sig i denna s.k. ”penningvärdesförsämring”[18].
Medan Trotskij förklarar sig vara anhängare till en extrem betoning av centralisering och militarisering växer en annan tendens fram inom bolsjevikpartiet. Denna bildas i förlängningen av den tidigare ”demokratiska-centralism” gruppen och utvecklar dess ställningstaganden. Denna tendens, som utvidgas (genom att aktivister som Siljapnikov och Alexandra Kollontay, som inte deltog i den ”demokratiska-centralism” gruppen, kommer in i dess led) tar namnet ”arbetaroppositionen”. Den hänvisar till paragraf fem i det ekonomiska avsnitt som partiets VII:e kongress antagit år 1919. Den fördömer uppkomsten av auktoritära praktiker i parti och statsapparater och att en mängd borgerliga element kommit på höga poster inom dessa apparater.
Enligt ”arbetaroppositionen” är det nödvändigt att radikalt förändra partiets linje, speciellt genom att överlåta industrins förvaltning till de fackliga organen (uttrycket ”statens förfackligande” användes för att beteckna denna åsikt). Oppositionen begär att fabrikskommittéerna skall få en viktig roll och den kräver en större jämlikhet i lönepolitiken.[20]
I Lenins ögon speglar ”arbetaroppositionens” teser en ”trade-unionistisk” uppfattning (d.v.s. en syndikalistisk-ekonomistisk); de står marxismen främmande eftersom de abstraherar bort proletariatets partis ledande roll.
”Arbetaroppositionens” teser diskuteras mycket under de två första månaderna år 1921. De publiceras i Pravda den 25 februari och sprids i broschyrform av dess anhängare.
Straxt före den X:e kongressen (8-16 mars 1921) har ”arbetaroppositionen”, som det verkar, starka stödjepunkter inom olika industriregioners partiorganisationer, speciellt i Moskva, i Donbäckenet o.s.v., men den är i minoritet i landet i dess helhet och dess representation vid den X:e kongressen är svag.
Under de månader som föregår partiets X:e kongress pågår en enorm politisk drabbning.
En av de första episoderna under denna drabbning äger rum den 8 och 9 november 1920, dels vid ett möte för den bolsjevikiska fraktionen vid den V:e fackföreningskonferensen, dels vid ett centralkommittémöte. Trotskij gör gällande att det är nödvändigt med en fortsättning och även med en utvidgning av de åtgärder som antagits under inbördeskriget, trots att det här rörde sig om undantagsåtgärder. Han försvarar den ståndpunkten att sovjetstaten genom ett enkelt beslut uppifrån måste kunna skilja de fackföreningsledare från sina funktioner, som inte har samma åsikter som centralkommitténs majoritet om disciplin- och löneproblem. Han uttalar sig således för ett ”förstatligande av fackföreningarna”, för att göra dessa till ett instrument för att höja produktionen och arbetets produktivitet. Således begär han, att man igen skall slå fast rätten att kunna ersätta de fackföreningsledare med andra personer, som inte vill erkänna att fackföreningarnas roll är att tjäna produktionen - också under de nya omständigheter som uppstått vid slutet av 1920.
Den 8 november 1920 stöter Trotskij samman med Lenin som påminner om undantagskaraktären hos de åtgärder som den IX:e kongressen tagit och om nödvändigheten av att inse situationens nya drag (vilken ju inte längre domineras av brådskande militära behov). Lenins synpunkter vinner, om än knappt. Med åtta röster mot sex förkastas Trotskijs synpunkt och antages den resolution som Lenin föreslagit. Denna resolution slår fast, att det är nödvändigt att ”efter hand, men på ett oböjligt sätt, ta itu med brådskande övergångsmetoder för att nå en normalisering”; den förklarar att ”hela den fackliga rörelsen /borde dra nytta av/ sådana metoder som innebär den allra största tillämpningen av demokrati, av känsla av initiativ, av deltagande i industrins ledning, i utvecklingen av tävlan osv.”[21] Centralkommittén antar en skrivelse som riktar sig mot de positioner som Trotskij försvarat, och som fördömer ”centraliseringen och det militariserade arbetets urartning till byråkrati, till högmod, till småaktig, tarvlig funktionärsanda, och till trakasserande inblandning i fackföreningarna.” En kommitté skall studera förhållandet mellan partiet och fackföreningarna; Sinovjev blir utsedd till denna kommissions talesman.[22]
Meningsskiljaktigheterna inom centralkommittén nådde ett sådant omfång att man vid början av december 1920 beslöt att sätta igång en stor offentlig debatt. Hela partiledningen - Lenin, Trotskij och Bucharin likaväl som Sinovjev, Stalin, Siljapnikov och flera andra - deltar i denna debatt.
En betydelsefull episod i denna politiska drabbning utgörs av två möten: ett som samlas den 24 december 1920 då Trotskij talar inför en gigantisk församling av fackföreningsledare och delegater vid den VIII:e Allryska Sovjetkongressen; det andra mötet äger rum sex dagar senare då ett flertal talare tar till orda, speciellt Lenin, Sinovjev, Trotskij, Bucharin, Sjljapnikov m. fl. (de tal som då hölls publicerades på ryska år 1921 under titeln Fackföreningarnas roll i produktionen). En vecka efter det andra stora mötet talar Sinovjev inför en annan församling i Petrograd.[23] Under hela januari månad publicerar Pravda nästan varje dag någon artikel om problemen om arbetets militarisering och fackföreningarnas förstatligande.
Så småningom leder Lenins argument, som i denna debatt stöds av Sinovjev och Stalin, tillsammans med den objektiva situationens egen utveckling, till att den grupp som företräds av åtta centralkommittémedlemmar (Trotskij, Bucharin, Andrejev, Dzerzjinskij, Krestinskij, Preobrasjenskij, Rakovskij och Serebrjakov) förlorar terräng och inte längre får stöd mer än från en alltmer krympande minoritet, detta i synnerhet som ”arbetaroppositions”-gruppen intar positioner som är radikalt motsatta Trotskijs, som ju inte heller har Lenins instämmande.
Drabbningen under vintern 1920-1921 ger Lenin ett tillfälle att fördöma de dogmatiska stereotyper som Trotskij och Bucharin då använde sig för att ”rättfärdiggöra” sina ställningstaganden. Lenin bryter på så sätt öppet med en problematik, som inte bara är Trotskijs och Bucharins, utan som implicit var nästan hela partiets; d.v.s.: den problematik som identifierar sovjetstaten med en ”arbetarstat”.
Från december 1920, och utan att ännu gå så långt han kan med denna brytning och utan att nå fram till de formuleringar som han senare kommer att använda, för Lenin fram ett visst antal viktiga påståenden. De viktigaste kritiserar den ensidiga karaktären hos Trotskijs och Bucharins teser, som just reducerar sovjetstaten till en ”arbetarstat” när dess natur i själva verket är ytterst komplex.[24]
Denna stats natur gör det tvunget för arbetarna att förfoga över egna organisationer som är tillräckligt självständiga i förhållande till det makthavande partiet, för att de skall kunna vara i stånd att ”försvara sig ... mot sin stat.”[25] Omkring ett år senare återkommer Lenin till detta problem, när han vid ett centralkommittémöte den 12 januari 1922 lägger fram ett förslag, som för övrigt antages enhälligt, om Fackföreningarnas roll och uppgifter under den nya ekonomiska politiken.[26] I denna resolution understryker Lenin, att det kan förekomma ”intressemotsättningar” mellan arbetarklassen och sovjetstaten och att ”strejkkampen” kan försvaras eftersom arbetarna kan bli tvungna att bekämpa byråkratiska förvrängningar och kvarlevor av det kapitalistiska förgångna.[27]
Lenins kamp mot Trotskijs och Bucharins (och några andra bolsjevikledares) positioner har en avsevärd betydelse. Den visar i själva verket, att meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och dessa två medlemmar av politbyrån beror på deras ”oenighet om bästa metoden att tilltala massorna, att nå massorna, att förverkliga bandet med massorna.”[28]
Diskussionen gör att ännu djupare meningsskiljaktigheter träder i dagern, vilka rör själva kärnan i frågan om proletariatets diktatur, där Trotskij och Bucharin ser sovjetstaten på ett falskt abstrakt sätt såsom varande på något sätt det ”rena uttrycket” för den proletära diktaturen, medan Lenin anstränger sig att få fram sovjetstatens dubbla natur; den är en ”arbetarstat” i den bemärkelsen att den leds av ett proletärt parti (och så länge som detta parti förblir proletärt) samt en ”borgerlig eller småborgerlig stat” genom flera av sina drag: genom sitt beroende av borgerliga administratörer, tekniker och specialister och genom de politiska förhållanden som i mycket hög grad kännetecknar dess administrativa apparater. Lenin tvekar inte att tillägga, att det kommer att behövas ”femton eller tjugo år och än mer...” innan sovjetstaten kan kalla sig ”arbetarstat”[29], naturligtvis med det villkoret, att de drag skulle försvinna som år 1921 fråntog den all rätt till en sådan titel.
Diskussionen ger Lenin ett tillfälle att påminna om att den proletära diktaturens grundläggande problem gäller kampen för att stärka makten (således kampen för att vinna massorna) och inte, som Trotskij påstår, kampen för produktionen. I broschyren Än en gång om fackföreningarna formulerar Lenin följande anmärkning vars betydelse i hög grad är giltig för problem också utanför den dåvarande polemiken:
”Trotskij och Bucharin presenterar saker och ting på det här sättet: se själva, vi är helt upptagna av att få produktionen att gå upp och ni sysslar enbart med den formella demokratin. Denna bild är falsk, ty frågan uppkommer bara (och för att tala som marxist, kan bara uppkomma) på följande sätt: utan en korrekt politisk inställning kan en given klass inte bibehålla sitt herravälde, och som en följd av detta, kan den inte heller fullgöra sina uppgifter inom produktionen.”[30]
[1] Detta telegram avsändes den 6 april av N. A. Skrypnik, chef för den Ukrainska sovjetregeringen, till den ryska sovjetregeringen. Det omnämndes av en gammal bolsjevik, A. V. Snegov, vid debatt som organiserades av det Marxist-leninistiska institutet den 26-28 juni 1966. Citat i Roy A. Medvedev, Le Stalinisme, Ed. du Seuil, Paris 1971, citat s. 64
[2] Se Pravda den 20 september 1963
[3] D. Iou. Zorina skrev för några år sedan en icke publicerad artikel med titeln ”Militäroppositionens problem”, vilken R. Medvedev refererar till i sitt verk, op.cit. not 29 s. 62
[4] Se på dess olika punkter, noterna 26-28, sidorna 61-62 i R. Medvedev, op.cit.
[5] Smirnov kommer, liksom vissa andra ”vänsterkommunister”, att återfinnas på de anklagades bänk vid processerna under 1936-37; de kommer där för övrigt att befinna sig sida vid sida med sina viktigaste motståndare från striderna 1918-20.
[6] se ovan s. 252 f.
[7] Se K.P.S.S. v. Resoloutsiakh, op.cit. del 1 s. 422
[8] se nedan s. 325 f.
[9] Trotskij, Oeuvres (på ryska) del 15 s. 126, cit. i Maurice Briton, op.cit. s. 149-150
[10] Protokoll från RKP(b)’s IX:e kongress (på ryska) 1934 års upplaga, s. 101, cit. i E. H. Carr op.cit. del 2 s. 239
[11] Denna del av Radeks tal publicerades i Izvestia den 2 april 1920. Det är inte ointressant att med E. H. Carr notera, att texten till Radeks tal inte förekommer i kongressens officiella redogörelse, med den förevändningen att den skulle publiceras separat som broschyr (se den tidigare citerade redogörelsen, s. 277) Denna broschyr utkom i själva verket aldrig.
[12] Se Resolutioner från den IX:e kongressen, i annex till Lenin, Oeuvres Complètes, del 25, Ed. de Moscou, 1935 s. 626
[13] Se Trotskijs inlägg inför den III:e allryska fackföreningskongressen (redogörelse publicerad på ryska i Moskva 1920 s. 85-97) citerad i M. Brinton, op.cit. s. 155-156
[14] Text citerad i de ”historiska noter” som åtföljer den nya upplagan av översättningen av Kollontays text Arbetaroppositionen; denna nyutgåva har gjorts av gruppen Solidarity och översatts till franska i n. 35 från jan-mars 1964 av tidskriften Socialisme ou Barbari (citat s. 119).
[15] N. Bucharin, Okonomie der Transformationsperiode, op.cit. s. 154
[16] Ibid. s. 128
[17] Ibid. s. 127
[18] Ibid. s. 145
[19] Om ”arbetaroppositionens” teser, se n. 35 av tidskriften Socialisme ou Barbari. Vissa beståndsdelar av Lenins kritik av dessa teser kommer att undersökas längre fram. (se nedan s. 335)
[20] Se Protokoll från partiets X:e kongress (på ryska) appendix 2 s. 789-793; citerat i M. Brinton, op.cit. s. 173
[21] Se Lenins resolutionsförslag antaget den 8 november 1920, Oeuvres, del 31 s. 389 och 390
[22] Se på dessa olika punkter P. Broué, op.cit. s. 141
[23] Se E. H. Carr, op.cit. del 2 s. 250
[24] Se Lenin Oeuvres, del 32 s. 11 f, speciellt s. 16-17
[25] Ibid. s. 17
[26] Lenin, Valda verk II:2 s. 646 ff.
[27] Ibid. s. 649-650
[28] Lenin, Oeuvres, del 32 s. 15
[29] Ibid. s. 17
[30] Ibid. s. 83
Last updated on: 8.10.2014