Utdrag ur Marxism, Freedom and the State (1950) som i sin tur är en redaktionell sammanställning från flera av Bakunins skrifter rörande hans kontrovers med Marx. Översättning: Ingemar Johansson.
Socialisternas - eller rättare de tyska auktoritära kommunisternas - doktrinära skola grundades strax före 1848 och har, vilket måste erkännas, gjort inte bara det tyska utan hela det europeiska proletariatet stora tjänster. Det är huvudsakligen de som fört fram den storslagna idén om en "Arbetarinternational" och det var också de som tog det första initiativet till dess förverkligande. Det är alltså fråga om en mycket aktningsvärd skola, vilket emellertid inte hindrar den från att ibland röja vissa tvivelaktiga tendenser och framförallt då när den som grundval för sina teorier ställer upp en princip, som visserligen relativt sett är helt riktig men fullständigt felaktig om man, i likhet med denna skola, betraktar den som den enda filosofiska grundvalen och som alla andra principers ursprung.
[...]
Denna princip står i absolut motsättning till vad idealister av alla skolor hävdar. Medan idealisterna menar, att idéerna bestämmer och skapar de faktiska händelserna, säger kommunisterna i överensstämmelse med de vetenskapliga materialisterna tvärtom att det är fakta som föder idéerna och att dessa senare aldrig är någonting annat än de idémässiga uttrycken av fullbordade fakta. Vidare menar de, att av alla fakta är det de ekonomiska och materiella, som utgör den egentliga basen, den principiella grundvalen för alla andra, som vare sig intellektuella eller moraliska, politiska eller sociala, ingenting annat är än oundvikliga följder härav.
Vi som - i lika hög grad som själve Karl Marx - är materialister och determinister noterar också historiens obönhörliga sammanlänkning av ekonomiska och politiska fakta. Ja, vi inser verkligen nödvändigheten av och de naturliga egenskaperna hos allt som har hänt, men vi böjer oss inte urskillningslöst därför och framförallt aktar vi oss noga för att lovsjunga händelser, som står i uppenbar motsättning till historiens slutgiltiga mål - det alltigenom mänskliga ideal, som under mer eller mindre tydliga former kan skönjas i instinkter och strävanden bland alla tiders folk och religiösa symboler. Det ideal, som är ett med den mänskliga rasen, den mest sociala av jordens alla raser och som, idag bättre förstått än någonsin, kan summeras sålunda: Det är mänsklighetens triumf, det är striden för och uppnåendet av varje individs fulla frihet och utveckling - materiell, intellektuell och moralisk genom en absolut fri och spontan organisation av den i mesta möjliga mån fulländade ekonomiska och sociala solidariteten mellan alla jordens mänskliga varelser.
Allt som i historien från den mänskliga synpunkten - någon annan kan vi inte anlägga - visar sig vara anpassningsbart till detta mål är gott, allt som går i motsatt riktning är ont. Vi är emellertid mycket väl medvetna om, att vad vi kallar för gott och ont, det ena såväl som det andra, alltid är en fråga om naturliga verkningar av naturliga orsaker och att bådadera följaktligen är lika oundvikliga. Men i den egentliga naturen finner vi mycket, som vi inte gärna välsignar - t.ex. att dö av rabies efter att ha blivit biten av en galen hund. Likadant är det med historien, där vi möter många nödvändigheter, som vi hellre förbannar än välsignar och som vi skulle vilja brännmärka med all den kraft, som vår sociala och intellektuella moralitet är mäktig, fastän vi märker att i och med att t.o.m. den mest avskyvärda historiska händelse fullbordats, får denna karaktär av ofrånkomlighet, som vi återfinner i alla naturens fenomen såväl som i historiens.
För att ni lättare skall kunna förstå mig, skall jag illustrera mitt resonemang med några exempel. När jag studerar de respektive sociala och politiska villkor, under vilka romarna och grekerna stötte samman under antikens nedgång, kommer jag till den slutliga insikten, att det militära och borgerliga Roms förgörande av grekernas relativt högt utvecklade mänskliga frihet var ett logiskt, naturligt och absolut oundvikligt faktum. Men detta hindrar mig inte från att tvärtom ta grekernas hela parti i den kampen och såvitt jag kan se, har mänskligheten tjänat absolut ingenting på romarnas triumf.
[...]
Låt oss fortsätta till Frankrike. Efter en hundraårig strid lyckades där katolicismen - understödd av staten - besegra protestantismen. Och än i den dag som idag är, kan jag i Frankrike finna politiker och historiker av den fatalistiska skolan, vilka kallar sig själva för revolutionära och som betraktar katolicismens seger - en blodig och omänsklig seger, om man ens kan tala om en sådan - som en triumf för revolutionen. Katolicismen, hävdar de, var då liktydigt med staten, demokratin, medan protestantismen representerade aristokratins revolt mot staten och följaktligen också mot demokratin. Det är med sådana avsiktliga felslut - vilka till yttermera visso är fullständigt identiska med marxisternas; dessa betraktar också statens segrar som den samhälleliga demokratins - som massornas inställning och moraliska uppfattning förvrängs, det är under trycket av sådana motbjudande absurditeter, som de vänjs vid att betrakta de blodtörstiga utsugarna, de egna eviga fienderna och tyrannerna, statens herrar och lakejer, som sin egen befrielses medel, representanter hjältar och tjänare.
Det är tusen gånger riktigare att påstå att protestantismen, inte i egenskap av calvinistisk teologi, men som en eftertrycklig och väpnad protest representerade revolten, friheten, mänskligheten och statens förgörande, medan katolicismen representerade den allmänna ordningen, auktoriteten och den gudomliga lagen. Staten välsignade kyrkan och kyrkan välsignade staten - det mänskliga samhället dömdes till slaveri utan gräns i tid och rum.
[...]
[...]
Karl Marx, det tyska socialistpartiets odiskutable ledare - en man som besitter ett mäktigt intellekt och en vittomfattande kunskap och vars hela liv, kan man utan att smickra påstå, uteslutande ägnats den största sak, som finns idag: arbetets och arbetarnas frigörelse - Karl Marx - som också otvivelaktligen är om inte den ende så en av Arbetarinternationalens ursprungliga grundare - utvecklade den kommunistiska idén till ett allvarligt arbetsobjekt. Hans arbete på Kapitalet är i högsta grad ett vetenskapligt och realistiskt arbete i den meningen, att det absolut utesluter varje annan logik än faktats. Tyvärr är det späckat med formelsystem och metafysiska subtiliteter, som gör det oförståeligt för den stora massan av läsare.
[...]
Marx är inte bara en lärd socialist, han är också en mycket skicklig politiker och en brinnande patriot. Liksom Bismarck, fastän i en något annorlunda mening, vill han som så många andra av sina landsmän, socialister eller ej, för det tyska folkets seger och för världens lycka och frivilliga eller påtvingade civilisation, se upprättandet av den stora tyska staten.
Bismarcks politik är nuets; Marx, som betraktar sig som hans efterträdare, är framtidens. Och när jag säger, att Marx anser sig som Bismarcks efterträdare, förtalar jag honom inte - långt därifrån. Om han inte såg sig så skulle han inte ha tillåtit Friedrich Engels, hans tankars förtrogne, att skriva att Bismarck tjänar den sociala revolutionens sak nu på sitt eget sätt. Marx kommer att tjäna den senare; på ett annat. I den meningen är det, som han längre fram kommer att bli Bismarcks efterträdare såsom han idag är hans politiska beundrare.
Låt oss nu undersöka den marxistiska politikens speciella karaktär - låt oss framhäva de väsentliga punkter, där den skiljer sig från Bismarcks. Den väsentliga - och skulle man kunna säga: den enda - punkten är: Marx är demokrat, auktoritär socialist och republikan; Bismarck är in- och utvändigt en tvättäkta pommrare, en aristokrat och en monarkistisk junker. Skillnaden är därför mycket stor och synnerligen väsentlig samt dessutom uppriktig på bägge hållen. På den punkten är ingen förståelse eller försoning möjlig mellan Marx och Bismarck.
[...]
Vad är det då som förenar dem? Det är bådas hänförda dyrkan av staten. Vad beträffar Bismarck behöver inte detta bevisas - bevisen finns där redan. Från topp till tå är han en statens man och ingenting annat än en statens man. Men jag tror inte heller, att jag skall ha några speciella svårigheter med att bevisa att det är sak samma med Marx. Han hyser en så lågande kärlek till regeringen, att han t.o.m. ville instifta en i Arbetarinternationalen; och han är makten så hängiven, att han ville och fortfarande vill pådyvla oss sitt eget diktatorskap. Det tycks mig, att detta är tillräckligt för att karaktärisera hans personliga attityd, som för övrigt är synnerligen konsekvent uttryckt i hans socialistiska och politiska program. Hans ansträngningars yttersta mål, så som det har proklamerats av hans parti i Tyskland, är upprättandet av den stora folkstaten.
Men den som säger stat, säger nödvändigtvis också en speciellt avgränsad stat, som utan tvivel - om den är mycket stor - måste sammanföra många olika folkslag och nationer men dock utesluta än flera. För såvitt Marx inte liksom Napoleon och Karl V drömmer om Världsstaten, måste han - när hans drömmar en gång blivit verklighet, om de nu någonsin blir det - trots att han idag är uppfylld av en internationell ande, nöja sig med att regera en enskild stat och inte flera stater på en gång. Den som säger stat säger följaktligen en stat och medger därmed existensen av flera stater och den som säger flera stater säger omedelbart: konkurrens, avundsjuka, ofred och ändlöst krig. Såväl den enklaste logik som historien bär bevis för detta.
Eftersom varje stat hotas att utplånas av grannstater, måste den gå mot en fullständig maktutövning och när denna nåtts, måste den föra en erövringspolitik på det att den inte själv må bli erövrad, ty två krafter som på samma gång är lika stora och skilda åt kan inte existera utan att försöka förgöra varandra. Den som säger erövring säger erövrade människor, förslavade och i bojor, under vad form eller namn det vara må.
Det ligger i statens natur att bryta den mänskliga rasens solidaritet och, om det behövs, att förneka mänskligheten. Staten kan inte skydda sin oavhängighet och sin styrka, om den inte för sina egna medborgare, eller rätteligen undersåtar, sätter upp sig själv som ett absolut och slutgiltigt yttersta mål. Härigenom kommer oundvikligen en brytning till stånd mellan mänskligheten, betraktad som universell moral och med ett universellt förnuft, och Staten, dess moral och förnuft. Den politiska (stats-) moralprincipen är mycket enkel. Staten är den högsta av alla skickelser och allt som gagnar dess utveckling är av godo, medan allt som går den emot är av ondo - det må sedan vara de mest mänskliga drag i världen. Denna moral kallas patriotism. Internationalen är patriotismens förnekelse och följaktligen också statens. Det är därför som Marx och hans vänner i det tyska socialdemokratiska partiet skulle omintetgöra Internationalen, om de lyckades införa statsprincipen i vårt program.
Staten måste för sitt eget bevarande nödvändigtvis utveckla makt i utrikespolitiken, men om så blir fallet, kommer detsamma att prägla inrikespolitiken. Varje stat måste inspireras av och ledas enligt en speciell moral, som är anpassningsbar till statens existensvillkor och eftersom denna moral innebär en begränsning av den mänskliga och universella moralen, innebär den också ett förnekande av mänskligheten. Staten måste därför hålla uppsyn över alla sina undersåtars tänkanden, låtanden och speciellt göranden så att även dessa överensstämmer med statsmoralen och se till att undersåtarna slår dövörat till för den sanna och universella mänsklighetsmoralens förkunnare. Resultatet härav är således nödvändigheten av en statscensur, eftersom alltför stor tanke- och åsiktsfrihet är, som Marx säger (och det synnerligen logiskt utifrån hans synpunkt sett), oförenligt med den samstämmiga underdånighet, som fordras för statens bevarande. Marx har också givit bevis för denna sin åsikt, när han under olika förevändningar försökte upprätta en kamouflerad censur inom Internationalen.
Men hur effektiv denna censur än är och även om staten själv tar hand om hela undervisningsväsendet och folkuppfostringen, kan den aldrig vara säker på att förbjudna och farliga tankar inte lyckats nästla sig in i befolkningens medvetande. Förbjuden frukt har alltid lockat människan och revolten, statens evige fiende, vaknar lätt i hennes hjärta, om hon inte är så fördummad att undervisning, uppfostran och censur helt kan trygga statens välfärd. Staten måste fortfarande hålla en polismakt, som övervakar och styr folkets åsikts- och känsloström. Vi har själva fått konstatera hur Marx är så övertygad om denna nödvändighet att han trodde, att han kunde fylla hela Internationalen och då framförallt de franska, italienska och spanska fraktionerna med hemliga agenter. Hur fulländad, ur synpunkten av statens bevarande, undervisningens, uppfostringens, censurens och polisens organisation än må vara kan staten inte vara fullständigt säker, om den inte har en militärmakt, som också i hemlandet bekämpar dess fiender.
Staten är regerandet uppifrån och ner av ett oerhört stort antal människor, som alla är väsentligt skilda åt i kulturhänseende, geografisk tradition och de intressen och strävanden, som styr deras beteende. Staten är regerandet över alla dessa av en eller annan minoritet. En minoritet som - såvida den inte är begåvad med de attribut, som teologerna tillskriver Gud: allsmäktighet, allvetande och allestädesnärvaro - varken kan veta och förutse världens behov eller med en fullkomlig rättvisa tillfredsställa de mest angelägna intressena. Inte ens om den så omvaldes tusen gånger under förhållanden där allmän rösträtt rådde och sedan kontrollerades av folkliga institutioner. Missnöjda människor kommer alltid att finnas, ty det kommer alltid att finnas sådana som har offrats.
Staten offrar också precis som kyrkan gladeligen människor till höger och vänster. Den är en nyckfull varelse, i vars hjärta alla befolkningens positiva, levande, individuella och lokala intressen möts, kolliderar och förgör varandra och sugs upp i den abstraktion, som kallas det allmänna intresset, det allmänna goda och den allmänna säkerheten och där alla verkliga viljor motverkar varandra i en annan abstraktion, som brukar gå under benämningen "folkets vilja". Härav kommer det sig att folkets s.k. vilja aldrig är någonting annat än offrandet och förnekandet av alla befolkningens verkliga viljor. På samma sätt förhåller det sig med det allmänna goda, som inte är någonting annat än offrandet av dess intressen. Men för att miljoner människor skall kunna påtvingas denna allätande abstraktion, måste den representeras och understödjas av en verklig varelse, av en eller annan levande kraft. Denna kraft har alltid existerat. I kyrkan kallas den för prästerskapet och i staten den härskande eller styrande klassen. Och vad säger oss nu historien? Jo, att staten alltid har varit arvegods för en eller annan klass, en prästklass, en aristokratisk klass, en borgarklass och slutligen, när alla andra klasser har förbrukats, en byråkratisk klass. Staten faller eller stiger, vilket man vill, som en opersonlig maskin, men det är absolut nödvändigt för statens bevarande att det finns en privilegierad klass, som är angelägen om dess existens. Och det är just denna privilegierade klass förenade angelägenheter som kallas patriotism.
[...]
Men i Marx folkstat, har man sagt oss, kommer det överhuvudtaget inte att finna några privilegierade klasser. Alla kommer att vara jämlika, inte bara ur juridisk och politisk synpunkt - utan även ur ekonomisk. Det är vad som har utlovats, men jag tvivlar sannerligen, med tanke på hur denna utveckling tagit sin början och på den kurs som den är avsedd att följa, om det löftet någonsin kan hållas. Det kommer sålunda inte längre att finnas någon privilegierad klass, men det kommer att finnas en regering och - lägg detta noga på minnet - en synnerligen komplicerad regering, som inte kommer att nöja sig med att regera och styra massorna politiskt, så som alla dagens regeringar gör, utan den kommer också att styra dem ekonomiskt och i sina egna händer koncentrera produktionen, den rättvisa välståndsfördelningen, jordens brukande, fabrikernas byggande och utveckling, handelslivets organisation och inriktning samt slutligen produktionens kapitalfördelning av den ende bankiren, Staten. Allt detta kommer att kräva en regering, vars medlemmar besitter såväl ett oerhört vetande som "huvuden, där hjärnan pöser över".[1] Det kommer att bli den vetenskapliga intelligentsians välde, det mest aristokratiska, despotiska, arroganta och föraktfulla av alla välden. En ny klass kommer att uppstå, en ny hierarki av verkliga och låtsade vetenskapsmän och världen kommer att delas i en minoritet, som regerar i vetandets namn och en ofantlig och okunnig majoritet. Och då, förbannade vare de okunniga!
En sådan regim skulle inte kunna undgå att väcka synnerligen ont blod hos massorna, vilket Marx upplysa och befriade regering måste dämma upp genom användandet av stark vapenmakt. Ty regeringen, säger Engels, måste vara stark för att kunna upprätthålla ordningen bland dessa miljoner illitterata vilkas brutala uppror skulle kunna förstöra allting och t.o.m. kasta omkull en regering, vars medlemmar bär upp huvuden, där hjärnan pöser över.
Man kan mycket väl se att bakom alla det marxistiska programmets demokratiska och socialistiska fraser och löften återfinns i dess stat allt det som skapar alla staters sanna, despotiska och brutala natur vilken regering de än har. När allt kommer till kritan, är den av Marx så ivrigt förespråkade folkstaten och den aristokrat-monarkistiska stat, som Bismarck upprätthåller med lika mycken skicklighet som makt, fullständigt identiska vad beträffar naturen hos såväl deras inrikes- som utrikespolitik. Deras utrikespolitik präglas av samma militära taktik, erövringens, och inrikespolitiken av samma väpnade förtryck. De politiska krafternas sista argument mot massorna, som trötta på att tro, hoppas, underkasta sig och lyda, reser sig till revolt.
[...]
Vad Bismarck har gjort för den politiska och borgerliga världen, gör idag [1872] Marx anspråk på att göra för den socialistiska världen, att inom Europas proletariat ersätta det franska initiativet med tyskt initiativ och tysk styrelse och eftersom det enligt honom själv och hans lärjungar inte finns något mer avancerat tyskt tänkande än hans eget, trodde han att ögonblicket var inne att låta det teoretiskt och praktiskt triumfera i Internationalen. Detta var enda syftet med den konferens, som han 1871 sammankallade i London. Detta marxistiska tänkande är utförligt utvecklat i det berömda Kommunistiska manifestet, som Marx och Engels skrev och lät publicera 1848. Det är teorin om proletariatets frigörelse och om arbetskraftens organisation genom staten. Dess springande punkt är arbetarklassens erövring av den politiska makten. Man kan förstå, att så ambitiösa män som Marx och Engels är anhängare av ett program, som samtidigt som det helgar och välsignar den politiska makten slår upp dörrarna på vid gavel för ärelystnaden. Eftersom det kommer att finnas politisk makt kommer det nödvändigtvis att finnas undersåtar, som visserligen enligt den republikanska modellen kallas medborgare, det är så sant - men som inte desto mindre är undersåtar och som sådana underkastade lydnad, ty utan lydnad är ingen maktutövning möjlig. Som svar härpå kommer man att framhålla, att de inte lyder enskilda människor utan lagar, som de själva varit med om att stifta. Till vilket jag bara vill anföra, att alla vet i vilken mån, som folket i de stater som är friast och mest demokratiska, men styrda av politisk makt, har varit med om att stifta sina egna lagar. Var och en som inte avsiktligt tar fantasier för verklighet märker mycket väl att t.o.m. i sådana länder är det inte lagar, vilka det självt har stiftat som folket lyder utan lagar, som stiftats i dess namn och att underkasta sig dessa lagar innebär ingenting annat än att underkasta sig en bevakande och regerande minoritets nyckfulla vilja, d.v.s. att vara slav i frihet.
I detta program finns ännu ett uttryck, som är i högsta grad motbjudande för oss revolutionära anarkister, som helt enkelt vill hela folkets fullständiga frigörelse - uttrycket i fråga är framställningen av arbetarna som en "klass" och inte som en "massa". Förstår ni vad det betyder? Varken mer eller mindre än en ny aristokrati, nämligen fabriks- och stadsarbetarnas - miljonerna lantarbetare är däremot uteslutna; dessa kommer i själva verket, enligt de tyska socialdemokraternas utsagor, att utgöra den stora folkstatens undersåtar. "Klass", "makt" och "stat" är tre oskiljaktiga begrepp, av vilka vart och ett förutsätter de två andra och vilka alla tre kan uttryckas i orden: det politiska undertryckandet och den ekonomiska utsugningen av massorna.
Marxisterna tror, att precis på samma sätt som 1700-talets bourgeoisie störtade överklassen och tog dess plats för att tillsammans med den undertrycka och suga ut stads- såväl som lantarbetarna, kommer stadsproletariatet idag att störta borgarna, suga upp dem och tillsammans med dem förtrycka och utnyttja lantarbetarna, detta historiens sista utkast, om nu inte detta senare reser sig och utplånar alla klasser, heliga samfund, makthavande - med ett ord allt vad stater heter.
När jag begagnar uttrycket "proletariatets grädda" menar jag, i motsättning till marxisterna, inte det övre skiktet, de mest kultiverade och välsituerade tjänstemännen i arbetarvärlden, ett skikt av halvt förborgerligade arbetare, som utgör just den klass som marxisterna tänker sig som den fjärde härskande klassen. Och det skiktet är också, om inte allt i massproletariatets intresse ställs till rätta igen, fullständigt kapabelt att uppnå den ställningen, ty i sitt relativa välstånd och i sin halvborgerliga position, är detta övre arbetarskikt dessvärre bara alltför genomsyrat av alla borgerlighetens politiska och sociala fördomar, dess trångsynta strävanden och anspråk. Det kan utan vidare påstås, att detta övre skikt är det minst socialistiska och mest individualistiska i hela proletariatet.
Med proletariatets grädda menar jag framförallt den stora massan, dessa miljoner okultiverade, arvslösa, eländiga och illitterata, vilka herrar Marx och Engels har för avsikt att underkasta en faderlig regims synnerligen stränga regering, för att använda ett uttryck av Engels i ett brev till vår vän Carlo Cafiero. Detta kommer otvivelaktligen att ske i deras intresse, såsom naturligtvis alla regeringar, som vi ju vet, har upprättats uteslutande i den stora massans eget intresse. Med proletariatets grädda menar jag precis detta regeringarnas eviga "köttben", detta stora pack, som herrar Marx och Engels brukar karaktärisera med det på en gång pittoreska och hånfulla uttrycket "trasproletariatet", detta slödder, denna pöbel, som, så gott som oförstört av den borgerliga civilisationen, i sitt hjärta, i sina ansträngningar och i sitt kollektiva elände bär den framtida socialismens frö, är allena det som idag besitter kraft nog att påbörja den sociala revolutionen och föra den till seger.
Fastän marxisterna avviker från vår uppfattning även i detta avseende, förnekar de inte vårt program fullständigt. De förebrår oss endast för att vi inte skyndar långsamt utan springer förbi historiens långsamma framåtskridande och ignorerar den successiva evolutionens vetenskapliga lag. Efter att ha haft den alltigenom tyska fräckheten att, i de av sina arbeten som ägnas filosofiska analyser av det förflutna, hävda att de upproriska tyska böndernas blodiga nederlag och de despotiska staternas triumf på 1500-talet bekräftade en stor revolutionär utveckling, är de idag fräcka nog att roa sig med att upprätta en ny despotism till stadsarbetarnas s.k. fördel och till lantarbetarnas förfång.
För att ytterligare stödja sin teori om den politiska maktens erövring, har Marx utvecklat ännu en speciell teori, som egentligen bara är en logisk följd av hela systemet. Varje lands politiska villkor, menar Marx, är alltid produkten av och det sanningsenliga uttrycket för dess ekonomiska situation; för att förändra den förra är det alltså endast nödvändigt att omarbeta den senare. Enligt Marx utgör detta historiens hemlighet i ett nötskal. Han tar ingen hänsyn till andra historiska element som t.ex. de politiska, juridiska och religiösa institutionernas uppenbara reaktioner på den ekonomiska situationen. Han säger: "Fattigdom skapar politiskt slaveri, staten", men han tillåter inte att hans uttryck travesteras och blir till "Politiskt slaveri, staten, skapar och vidmakthåller i sin tur, fattigdom som ett villkor för sin egen existens - därför är det för att utplåna fattigdomen nödvändigt att utplåna staten". Denna hans underliga inställning, som förbjuder hans motståndare att beskylla staten, det politiska slaveriet, för att vara en av de mest verksamma orsakerna till fattigdom, får honom att beordra sina vänner och lärjungar att betrakta erövringen av den politiska makten och friheten som det absolut nödvändiga och primära villkoret för ekonomisk frigörelse.
De marxistiska sociologerna, män som Lassalle och Engels, invänder också mot oss att staten inte är den enda orsaken till folkets fattigdom, till massornas förnedring och slaveri, men att deras eländiga villkor såväl som statens despotiska maktutövning tvärtom är verkningar av en mera allmän orsak, produkterna av en ofrånkomlig fas i samhällets ekonomiska utveckling, en fas som - ur historisk synpunkt - utgör ett sant framsteg, ett oerhört kliv mot vad de kallar den sociala revolutionen. Av en sådan grad t.o.m. att Lassalle inte tvekar att frankt förklara att den stora tyska bonderevoltens beklagansvärda nederlag på 1500-talet, varifrån tyskarnas hundraåriga träldom daterar sig, och den despotiska och centraliserade statens seger, som blev upprorets naturliga följd, utgjorde en verklig seger för denna revolution, eftersom bönderna enligt marxisterna är reaktionens naturliga förespråkare, medan den moderna militära och byråkratiska staten är ett väsentligt villkor för denna revolution - en stat som är en produkt av och ett ofrånkomligt bihang till den sociala revolutionen, som i och med starten under 1500-talets senare hälft började den långsamma men alltid framåtskridande omvälvningen av den gamla feodal- och jordbruksekonomin till välståndsproduktion eller, vilket är sak samma, till kapitalets utsugning av folkets arbetskraft.
Man kan förstå hur Engels, driven av samma logik i ett brev till Carlo Cafiero, utan minsta ironi utan tvärtom högst seriöst, påstår att Bismarck såväl som Viktor Emanuel II gjort denna revolution stora tjänster, då de bägge företagit politisk centralisering i sina respektive länder.
[...]
Den sociala revolutionen, såsom de latinska och slaviska folken föreställer sig den och önskar den, är oändligt vidare än den som de tyska marxisterna utlovar. För dessa folk gäller det inte en knappt tilltagen och endast inom en mycket avlägsen framtid genomförbar frigörelse av arbetarklassen utan det gäller proletariatets fullständiga och verkliga frigörelse, inte bara i några länder utan i alla nationer, civiliserade eller ociviliserade; en ny, en folkets verkliga civilisation, som är ämnad att påbörja den universella frigörelsen.
Det första ordet i denna frigörelse kan inte vara något annat än "frihet" - inte den politiska och borgerliga frihet, som Marx och hans anhängare är så tillgivna och som de rekommenderar som det första erövringsobjektet utan den stora mänskliga frihet, som i det den förstör alla de dogmatiska, metafysiska, politiska och juridiska bojor som idag fjättrar oss alla kommer att skänka kollektiv såväl som individer full självstyrelse i deras handlanden och i deras utveckling, när en gång för alla allt vad inspektörer, ledare och övervakare heter har avskaffats.
Det andra frigörelseordet är "solidaritet" men inte den marxistiska solidariteten uppifrån och ner, där en regering antingen genom knep eller maktutövning tilltvingar sig folkets solidaritet; inte den solidaritet som förnekar varje människas frihet och som på grund därav inte är någonting annat än en lögn, som innebär slaveri - utan den solidaritet som tvärtom är bekräftelsen på och förverkligandet av varje frihet och som sitt upphov inte har någon politisk lag utan är innefattad i människans kollektiva natur, enligt vilken ingen människa är fri, om inte alla som omger henne och som direkt eller indirekt det allra minsta påverkar hennes liv också är fria. Denna sanning har fullödigt uttryckts i Robespierres deklaration om de mänskliga rättigheterna, som fastslår att minsta mänskliga slaveri är allas slaveri.
Den solidaritet som vi talar om är någonting helt annat än en konstgjord och auktoritär organisations yttringar. Den kan bara vara en samhällslivets spontana produkt; ekonomiskt såväl som moraliskt resultatet av en fri sammanslutning av allmänna intressen, strävanden och tendenser. Dess väsentliga grunder är jämlikhet och kollektiv arbetsinsats - obligatorisk inte i kraft av lagen utan i kraft av faktiska omständigheter - samt kollektivt ägande. Dess ledljus är erfarenheten - d.v.s. praktiserandet av kollektivt liv; kunskap och studier - och dess slutliga mål mänsklighetens upprättande och - följaktligen - alla staters försvinnande.
Detta är det, inte gudomliga och inte metafysiska utan mänskliga och praktiska ideal, som ensamt svarar till de latinska och slaviska folkens strävanden. De vill ha fullständig frihet, fullständig solidaritet och fullständig jämlikhet. Med ett ord: De önskar ingenting annat än mänskligheten och de kommer inte att låta sig nöjas med att se sitt ideal förverkligat provisoriskt och övergående utan kommer att kämpa för dess fullkomliga förverkligande. Marxisterna kommer att fördöma deras ansträngningar som löjliga - så har det varit länge - men detta har inte förmått dem att vika från sitt mål och borgerliga marxistiska plattityder kommer aldrig att förmå dem att rubba på fullkomligheten i det målet.
Deras ideal är praktiskt i den meningen, att dess förverkligande kommer att bli mycket lättare än det marxistiska, som, förutom sitt slutliga måls armod, också besitter den allvarliga olägenheten att vara absolut opraktiskt. Det kommer inte att vara första gången som skickliga och förnuftiga människor, som förespråkar praktiska och genomförbara ting blir betraktade som utopister, och inte heller första gången som de som beskylls för utopism idag kommer att anses som praktiska imorgon. Det marxistiska systemet består just i förhoppningen att kunna krympa ihop socialistprogrammet så omåttligt, att det blir acceptabelt för de borgerliga Radikalerna[2] och härigenom förändra de sistnämnda till omedvetna och ofrivilliga tjänare åt den sociala revolutionen. Ett ödesdigert misstag uppenbarar sig här: all historisk erfarenhet visar med eftertryck, att en allians mellan två olika partier alltid utfaller till det mest reaktionära partiets fördel, eftersom denna allians nödvändigtvis försvagar det mer framstegsvänliga partiet genom att dess program förminskas och förvrängs, dess moraliska styrka liksom dess självförtroende förstörs, medan ett reaktionärt parti, som i sig själv är falskheten exemplifierad, alltid är mer eller mindre sant mot sig självt.
Vad mig beträffar så tvekar jag inte att säga, att den marxistiska kurtisen med den radikala bourgeoisien, den må sedan vara reformistisk eller revolutionär, inte kan resultera i annat än demoralisering och upplösning av proletariatets växande kraft och följaktligen en ny befästning av bourgeoisiens etablerande makt.
I Tyskland har socialismen redan börjat utgöra en skräckinjagande kraft, trots att lagarna undertrycker och motarbetar den. Arbetarpartierna är uppriktigt socialistiska - i den bemärkelsen att de ser fram mot en socialistisk reform av förhållandet mellan kapital och arbetskraft och att de anser, att för att uppnå denna reform måste först av allt staten reformeras och om den inte vill låta sig reformeras fredligt måste den reformeras genom en politisk revolution. Denna politiska revolution, hävdar de, måste föregå den sociala revolutionen, men jag bedömer detta som ett fatalt misstag, eftersom en sådan revolution nödvändigtvis måste vara en borgerlig revolution och inte skulle kunna åstadkomma annat än en borgerlig socialism, d.v.s. leda till en ny utsugning, skickligare och skenheligare visserligen, men inte desto mindre lika påtvingad som den föregående.
Föreställningen att den politiska revolutionen skall föregå den sociala har slagit upp det socialdemokratiska partiets portar för alla radikala demokrater, som inte har ens en droppe socialism i sina politiska ådror. Och partiets ledare har, i motsättning till arbetarnas egna önskningar, upprättat ett nära samarbete med Folkpartiets [liberalernas] borgerliga demokrater, vilket parti är helt fientligt stämt mot socialismen; något som dess press och politiker eftertryckligt demonstrerar. Dess ledare har emellertid upptäckt att dessa antisocialistiska yttringar misshagar arbetarna och de har nu låtit modifiera sin ton, eftersom de behöver arbetarnas hjälp för sina politiska syften; precis som det alltid har varit borgerlighetens metod att genomföra en revolution med hjälp av hela folket och sedan hugga profiten för sig själva. Dessa folkliga demokrater har nu således förvandlats till ett slags socialister. Men den socialismen sitter bara på ytan och går inte djupare än till harmlösa drömmar om borgerligt samarbete.
Vid en kongress i Eisenach i augusti 1869 fördes underhandlingar mellan representanter för dessa två partier. De resulterade i ett program, som definitivt konstituerade socialdemokratiska arbetarpartiet. Detta program är en kompromiss mellan Internationalens socialistiska och revolutionära program, som det utformades av kongresserna i Bryssel och Basel, och den borgerliga demokratins program. Detta nya program efterlyser en "fri folkstat", där allt klassförtryck och all utsugning skulle vara avskaffad. Politisk frihet förklarades vara det mest angelägna och nödvändiga villkoret för arbetarklassernas ekonomiska frigörelse. Den sociala frågan var följaktligen oskiljaktig från den politiska och dess lösning var uteslutande möjlig inom en demokratisk stat. Partiet förklarades vara associerat med Internationalen. Några omedelbara mål utfärdades: allmän rösträtt, folkomröstningar, kostnadsfri och obligatorisk undervisning, kyrkans skiljande från staten, pressfrihet och statshjälp till arbetarkooperationer.
Detta program uttrycker ledarnas politik och inte arbetarnas socialistiska och revolutionära strävanden. Det föreligger en direkt motsättning mellan Internationalens program och det ovan presenterade tvättäkta nationella programmet, mellan arbetskraftens socialistiska solidaritet och nationalstatens politiska patriotism. På detta sätt kom det sig att socialdemokraterna fann sig själva lierade med sina borgerliga landsmän mot ett främmande lands arbetare [Frankrike ö. a.] - och deras patriotism övervann deras socialism.
De tyska socialisternas idé om en fri stat är en självmotsägelse, en oförverklig dröm. Socialism innebär statens förgörande, de som stöder staten måste förneka socialismen, måste offra massornas ekonomiska frigörelse för ett privilegierat partis politiska makt - och i det här fallet kommer det att bli det borgerliga demokratiska partiet.
Socialdemokraternas program visar verkligen, att de litar på att de borgerliga demokraterna skall hjälpa arbetarna att uppnå den sociala revolutionen, om arbetarna först hjälper bourgeoisien att uppnå en politisk revolution. Hur våldsamt de har slukat de borgerliga idéerna åskådliggörs av listan över omedelbara mål, vilka alla utom det sist uppräknade ingår i den borgerliga demokratins program. Och dessa omedelbara mål har blivit deras verkliga mål - de har således låtit det socialdemokratiska partiet bli ett verktyg bland alla andra i de borgerliga demokraternas händer.
[...]
Jag står fast vid att om det marxistiska partiet, d.v.s. det socialdemokratiska, fortsätter att följa de politiska kravens kurs kommer det att få se sig självt tvingat till att fördöma strejken, de ekonomiska kravens kurs - så oförenliga är i grund och botten dessa båda riktningar.
[...]
De tyska socialdemokraterna uppmanar alla de arbetare som oturligt nog lyssnar till dem, att som sitt förbunds omedelbara mål se den lagliga agitationen för striden om politiska rättigheter - den primära striden kallar de det. De underordnar alltså rörelsen för ekonomisk frigörelse till förmån för den först och främst uteslutande politiska rörelsen. Genom detta uppenbara förkastande av hela Internationalens program har de i ett enda slag fyllt igen den avgrund, som de en gång öppnade mellan proletariat och borgerskap. De har gjort mer än så, de har bundit proletariatet samman med bourgeoisien. Ty det är uppenbart att den av de tyska socialisterna - eftersom den måste föregå den ekonomiska revolutionen - så omhuldade politiska revolutionen bara kan styras av bourgeoisien eller - vad som är ännu värre - av arbetare, vilkas ambitioner har omformats till borgerlig fåfänga. Och eftersom denna rörelse i verkligheten försiggår ovanför proletariatets huvud, kommer den, som alla sina föregångare, inte att underlåta att klassa proletariatet som ingenting annat än ett livlöst verktyg, som ofrånkomligen måste offras i de olika borgerliga partiernas inbördes strid om den politiska makten, d.v.s. makten och rätten att härska över och utsuga massorna. För vem som helst som tvivlar härpå behöver vi bara påvisa vad som händer i Tyskland, där de socialdemokratiska partiorganen sjunger pris och lov för en kongress (i Eisenach), där professorer i borgerlig politisk ekonomi rekommenderade det tyska proletariatet att underkasta sig staternas höga och faderliga beskydd samt peka på de delar av Schweiz, där marxismen är förhärskande, i Genève, Zürich och Basel, och där Internationalen har reducerats till att tjänstgöra som föga mer än den radikala borgerlighetens valurna. Dessa obestridliga fakta tycks mig mer vältaliga än några ord. De är verkliga och logiska i den meningen att de är en naturlig följd av den marxistiska propagandans triumf. Därför bekämpar vi de marxistiska teorierna till döds, övertygade om att ifall de skulle segra inom Internationalen, skulle de sannerligen inte underlåta att överallt åtminstone ta död på dess anda, på samma sätt som redan har skett i mycket stora delar av de nämnda länderna.
Massornas instinktiva längtan efter ekonomisk jämlikhet är så stark, att om de kunde hoppas på att erhålla den ur despotismens hand, skulle de otvivelaktligen och utan djupare reflektioner göra som de ofta gjort förr, förfalla till despotism. Lyckligtvis har den historiska utvecklingen också inverkat på massorna. Idag börjar man överallt förstå att ingen despotism har eller kan ha vare sig viljan eller möjligheten att skänka ekonomisk jämlikhet. Internationalens program är turligt nog synnerligen uttrycksfullt på den punkten. Arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk.
Är det då inte förvånansvärt, att Marx trott det vara möjligt att på denna fulländade, och troligen av honom själv formulerade, förklaring ympa in sin vetenskapliga socialism? Det vill säga socialistiska vetenskapsmäns och professorers organisation och regerande av ett nytt samhälle - den värsta av alla despotiska regeringar!
Men tack vare den stora älskade "slöddren" bland det vanliga folket, tack vare denna massa, som driven av en lika oövervinnelig som rättvis instinkt kommer att resa sig mot en liten arbetarklass-minoritet, som redan är disciplinerad och besatt av härskarfantasier, kommer Marx vetenskapliga socialism alltid att förbli en marxistisk dröm. Denna nya upplevelse, fruktansvärdare kanske än alla tidigare, kommer att besparas samhället, eftersom dagens proletariat i allmänhet i alla länder genomsyras av en djup misstro mot allt som luktar politik och politiker; vilken partifärg de än må vara bemålade med har de alla i lika hög grad bedragit, förtryckt och exploaterat - de rödaste republikaner såväl som de ståndaktigaste monarkister.
[1] Uttrycket anspelar på ett ironiskt uttalande om Marx, fällt av den tysk-amerikanske delegaten Sorge vid Första Internationalens kongress i Haag 1872. Ö. a.
[2] Radikalerna var liberalernas "vänsterflygel". De ville sociala reformer och politisk jämlikhet men ryggade för privategendomens och löneslaveriets avskaffande. Socialister var de alltså inte, men deras inverkan på det tyska, och följaktligen också det svenska, arbetarpartiet var så stark, att den ännu inte tycks ha släppt. Ö. a.